Efterbehandling av sulfidhaltigt gruvavfall val av teknik

Transkript

1 Svenska Gruvföreningen The Swedish Mining Association Lars-Åke Lindahl PM Efterbehandling av sulfidhaltigt gruvavfall val av teknik Inom ramen för Miljödomstolens prövning av mål nr M och M (ansökan från Svartliden Guld AB vid Umeå tingsrätt) har Naturvårdsverket framfört generella åsikter om vad som får anses vara bästa teknik för efterbehandling av gruvavfall. I sitt yttrande säger man bland annat att torr täckning generellt sett fortfarande får anses vara en bättre teknik för efterbehandling av anrikningssand än vattenövertäckning genom uppdämning. Svenska Gruvföreningen anser att detta uttalande är felaktigt och att det därutöver riskerar leda till etablerandet av en praxis som ger ett försämrat miljöskydd till en ökande kostnad. Avsikten med föreliggande PM är att diskutera ett antal generella aspekter på jämförelsen mellan torr täckning och överdämning som alternativa efterbehandlingsmetoder. Svenska Gruvföreningen är branschorganisation för svensk gruvindustri med uppdrag att bevaka branschens gemensamma intressen. I detta ligger att medverka till en positiv utveckling av branschens miljöarbete. Föreningen och dess medlemmar besitter inom sig en unik kompetens och erfarenhet beträffande bland annat efterbehandling av gruvavfall. I ett globalt perspektiv har svenska gruvföretag hört till pionjärerna vad gäller genomförandet av kvalificerad efterbehandling i full skala. Gruvföreningen och flera av dess medlemsföretag är sedan decennier aktiva inom svensk och internationell forskning och utveckling avseende efterbehandling av gruvavfall. På senare år har denna forskning även omfattat aspekter kring dammars stabilitet på kort och lång sikt. För- och nackdelar med torr täckning respektive överdämning Trots att det kan förefalla självklart kan det vara på sin plats att framhålla att det när det gäller efterbehandling av gruvavfall, liksom i de flesta andra situationer, inte finns någon teknisk lösning som är att föredra ur alla avseenden. Ofta är det lokala förutsättningar som avfallets egenskaper, topografi, markförhållanden, hydrologi, tillrinningsområdets storlek, tillgång till material för täckning och/eller dammbyggnad etc som avgör vilken lösning som sammantaget är den bästa. En stor fördel med överdämning är att det i de flesta fall är den effektivaste metoden att förhindra syretransport till och därmed vittring av sulfidhaltigt material. Detta Svenska Gruvföreningen Kungsträdgårdsgatan 10 Box 1721 SE Stockholm tel +46-(0) fax +46-(0) sgf@mining.se

2 2 bekräftas av den konsult Naturvårdsverket anlitat för expertgranskning av den aktuella ansökan, och har såvitt känt inte heller ifrågasatts av Naturvårdsverket. En inte oväsentlig fördel med överdämningsalternativet är att tekniken i många fall ger en lägre kostnad jämfört med torrtäckning. Överdämning har också den fördelen att mindre materialbehov oftast leder till avsevärt mindre påverkan av omgivningen i form av materialtäkter. Rätt dimensionerad är en överdämning okänslig för kortsiktiga (några år) variationer i klimat och nederbörd. Däremot skulle långsiktiga förändringar i klimatet med kraftigt minskande nederbördsmängder kunna innebära problem med att upprätthålla vattennivån över anrikningssanden. Kraftigt minskad nederbörd är ett möjligt scenario, om det också är ett troligt scenario kan diskuteras. Vissa klimatmodeller förutspår istället ökande nederbördsmängder, andra beräkningar visar stora regionala skillnader i norra och södra Sverige. En överdämning kan dimensioneras och/eller modifieras för att klara tämligen stora nederbördsvariationer. En uppenbar nackdel med överdämning är att tekniken inte är möjlig att tillämpa i alla situationer. Vissa krav på undergrundens beskaffenhet, den lokala hydrologin/- topografin etc måste vara uppfyllda. I de fall överdämningen är beroende av konstgjorda fördämningar (dvs. dammar) är detta beroende i sig en nackdel. Hur denna nackdel ska värderas avgörs av hur man bedömer sannolikheten att fördämningarna inte ska klara att upprätthålla sin funktion, och vad konsekvensen blir om de inte gör det. Uppenbart är att den lösning som väljs långsiktigt måste ge en acceptabel säkerhet mot dammbrott eller andra orsaker till ett plötsligt utflöde av vatten och anrikningssand. Ur teknisk synvinkel är det fullt möjligt att uppnå. Torr täckning har den fördelen att den ställer mindre krav på de lokala förutsättningarna. Dock kan behovet av täckmaterial vara svårt att uppfylla utan stora lokala ingrepp eller långa transporter. I normala situationer innebär en torr täckning att sannolikheten för ett plötsligt utflöde av vatten eller anrikningssand är obefintlig. Även s.k. torr täckning är för att utgöra en effektiv syrebarriär beroende av att innehålla ett vattenmättat skikt. En begränsad kapacitet att magasinera vatten i täckningen gör att i tiden relativt begränsade torrperioder kan innebära problem att upprätthålla denna vattenmättnad med ökad vittring som följd. En nackdel med den torra täckningen är att de relativt tunna lager det är fråga om kan skadas av t.ex. erosion (vatten, vind, frost) samt påverkan av växter (rötter) och djur. Vår uppfattning är att redan denna översiktliga genomgång av vissa för- och nackdelar med de två aktuella efterbehandlingsalternativen visar att, förutsatt att risken för dammbrott hanterats på ett tillfredsställande sätt i en överdämnings-

3 3 lösning, det inte är möjligt att säga att den ena tekniken generellt är bättre än den andra. Risker på lång sikt Tillståndsärenden innefattande beslut om godkännande av efterbehandlingsplaner innefattar tidsperspektiv som vi inte är vana att hantera, vare sig i tekniska eller i legala sammanhang. Å ena sidan är det rimligt att de krav som ställs på deponier som efterlämnas till kommande generationer avser att säkerställa funktionen för all framtid, å andra sidan vet vi att det inte är möjligt att förutse vad som händer i ett tusenårsperspektiv. Det gäller såväl utvecklingen av samhället, världsekonomin och den tekniska utvecklingen som utvecklingen av klimatet och andra miljöfaktorer. I dessa diskussioner i allmänhet, och i juridiska sammanhang i synnerhet, är det angeläget att man använder ord och begrepp med eftertanke. Ingenting går att garantera eller säkerställa för all framtid. En rimlig ansats är att diskutera tillräcklig säkerhet baserat på nuvarande kunskap. Vad som bedöms som tillräckligt bör grundas på en konsekvensbedömning. Vad blir konsekvensen om den aktuella funktionen inte kan upprätthållas? För en överdämningslösning uppkommer de mest drastiska konsekvenserna vid ett dammbrott eller ett plötsligt utflöde av vatten och anrikningssand av andra skäl. I detta avseende bör man m.a.o. kunna ställa långtgående krav på säkerhet. En annan fråga är konsekvenserna för vattenbalansen av ändrade klimatförhållanden. Här blir alla bedömningar med nödvändighet behäftade med en stor osäkerhet eftersom ingen med säkerhet kan säga hur klimatet kommer att förändras. Å andra sidan blir konsekvenserna vid en successivt sjunkande vattennivå inte lika dramatiska som vid ett dammbrott. Konsekvenserna av minskande vattentillgång är snarare jämförbara med konsekvenserna av en uttorkning och sprickbildning i ett täckskikt. Med avseende på långsiktiga risker blir vår slutsats att, förutsatt att risken för dammbrott hanteras med tillräcklig säkerhet, inget av alternativen torr täckning eller överdämning generellt är att anse som bättre än det andra. Behov av framtida tillsyn och underhåll Naturvårdsverket har anfört att behovet av tillsyn och underhåll för all framtid utgör ett skäl till varför överdämning inte kan godtas som efterbehandlingsmetod. Gruvbranschen har liksom samhället en ambition att finna efterbehandlingslösningar som innebär att efterbehandlade deponier kan lämnas utan tillsyn och underhåll. I praktiken lär man dock få acceptera att oavsett val av efterbehandlingsmetod kvarstår ett behov av viss övervakning och en beredskap för begränsade underhållsåtgärder. Detta behov finns m.a.o. även vid en torr täckning. Det handlar då t.ex. om att övervaka täckningens integritet och att åtgärda eventuella erosionsskador.

4 4 I båda fallen, torr täckning och överdämning, minskar behovet av tillsyn då situationen efter ett antal år har stabiliserats. Något som när det gäller överdämning också konstateras av Naturvårdsverkets expertkonsult. Den fråga Naturvårdsverket tar upp, nämligen om säkerställande och finansiering av nödvändig tillsyn och eventuellt underhåll på lång sikt, är angelägen och bör få en generell lösning. Ur gruvbranschens synpunkt är det en orimlig situation att det efter en genomförd och godkänd efterbehandling inte finns någon möjlighet att sätta en slutpunkt för företagets ansvar. Det behövs ett regelverk för avslutning och överlämnande av detta ansvar. Ur samhällets synpunkt är den rådande ordningen inte heller tillfredsställande. Företag existerar inte i evinnerliga tider (även om just gruvbranschen kan ståta med Sveriges och kanske världens äldsta aktiebolag, Stora Kopparberget, som för några år sedan firade 700-årsjubileum). Man kan sakligt konstatera att frågan inte är om, utan när, ansvarigt företag upphör att finnas på spelplanen. Har frågan om långsiktigt ansvar inte fått en lösning dessförinnan hamnar ansvaret i det läget hursomhelst på samhället. Det är angeläget att frågan om långsiktig tillsyn får en lösning men den saknar relevans när det gäller valet mellan torr täckning och överdämning. Genomförda efterbehandlingar i Sverige Naturvårdsverket anger i sitt yttrande att torr täckning med ett tätskikt och ett skyddande täckskikt.. är den metod för efterbehandling av gruvavfall som vanligtvis används i Sverige. Det är ett vilseledande påstående. Till att börja med kan man konstatera att de sandmagasin som efterbehandlats alla är anlagda vid en tid då man ännu inte tog hänsyn till kommande efterbehandling vid utformning av anläggningarna. Det innebär att i många fall är torr täckning det enda möjliga alternativet. De första kvalificerade efterbehandlingsprojekten på sandmagasin genomfördes i slutet av 1980-talet. Av oss kända svenska referensprojekt (genomförda och planerade med godkända efterbehandlingsplaner) avseende sandmagasin med sulfidhaltig anrikningssand listas nedan. Trots vad som sagts inledningsvis visar sammanställningen att ingen enskild teknik har dominerat. Det kan också konstateras att arealmässigt är de torrtäckta magasinen relativt små (20 50 ha) medan de överdämda i allmänhet är betydligt större ( ha).

5 5 Gruva Genomfört Metod Saxberget Torr täckning Stekenjokk Överdämning Enåsen 1994 Kombination * Falun, Galgbergesmagsinet 2001 Torr täckning Falun, Ingarvsmagasinet Pågår Torr täckning Viscaria 1998 Enkel täckning ** Adak Torr täckning Laisvall Pågår Enkel täckning ** Kristineberg Pågår Kombination * Garpenberg (avslutad del) Pågår Kombination * Gillervattnet, Boliden Planerad Överdämning * Kombination innebär att delar av sandmagasinet täckts med torr täckning medan andra delar överdämts, ofta med en mellanliggande zon med förhöjd grundvattenyta och en enklare täckning. ** Högt kalkinnehåll i sanden motverkar vittring/metallutlakning. Den första fullskaliga kvalificerade efterbehandlingen av gruvavfall genomfördes i Bersbo, strax utanför Åtvidaberg, i slutet av 1980-talet. Bersbo har inte tagits med i sammanställningen eftersom avfallet i det fallet i huvudsak utgjordes av s.k. gruvvarp. Metoden som användes var en flerskikts torr täckning. En internationell utblick visar att myndigheterna i Canada, som är den gruvnation som har ett klimat som motsvarar Sveriges, i många fall förordar överdämning som efterbehandlingsmetod. En uppfattning som bl.a. grundas på resultaten från ett stort forskningsprogram kallat MEND. Sammanfattning Vår slutsats är att, förutsatt att risken för dammbrott hanteras med tillräcklig säkerhet, inget av de båda alternativen torr täckning eller överdämning generellt är att anse som bättre än det andra. Det är dock ställt utom allt tvivel att överdämning är det effektivare alternativet för att förhindra sulfidvittring och att det därtill oftast är den mest kostnadseffektiva lösningen.