/ A -H- ^ FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING KARTBLADEN N223&24. JURMO & MÖRSKÄR K+- V

Transkript

1 / A -H- ^ FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING KARTBLADEN N223&24. JURMO & MÖRSKÄR HUGO BERGHELL. K+- V

2 t ' i - ', -M r* -,.-.- i.. K > i

3 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADEN W 23 & 24 JURMO OCH MÖRSKÄR AF HUGO BERGHELL. HELSINGFORS, HELSINGFORS C E N T R A L-T II Y C Iv E R I, 1892.

4

5 Största delen af kartbladet n:o 23 Jurmo undersöktes sommaren 1891 af undertecknad. Endast de i bladets östligaste del befintliga holmarna öster om Wänö fjärd rekognoserades redan sommaren 1886 af civilingeniören Birger Roos. Den till kartbladet n:o 24 Mörskär hörande skärgården kartlades af mig sommaren Samma sommar besöktes äfven Bogskärs fyr af magister Benj. Frosterus. Det kartografiska arbetet har värkstälts af ingeniör V. L. Åkerblom. De i beskrifningen omnämda kemiskt-analytiska bestämningarna äro utförda af mig på universitetets kemiska laboratorium. Helsingfors i Maj Hugo Berghell.

6

7 D e geologiska kartbladen Jurmo och Mörskär omfatta följande Kartbladens geografiska sockendelar: omfattning. Inom Åbo län, Halikko härad: västra delen af Hiittis kapell af Kimito socken. Wirmo härad: sydligaste delarna af Nagu ocli Korpo socknar. Ålands häracl: sydligaste delen af Kökar kapell i Föglö socken. Hela detta område omfattar en af tusentals små holmar klippor och skär bestående vidsträckt skärgård långt ute i Östersjön. Endast några af de större öarna: "Wanö, Borstig Trunsjö, Jurmo och Utö äfvensom det lilla Bogskär äro bebodda året om. Däremot äro de i yttersta haf s bandet mot Östersjön belägna fiskelägena (Kalkskär, Vester Mörskär, Örn m. fl.) bebodda endast några veckor höst och vår under tiden för strö mmi ngsfisket. De allra flesta holmar äro kala och ödsliga, så godt som Växtlighet, i saknad af hvarje vegetation. Få holmar äro trädbevuxna. Sådana förekomma endast i Wänö och äfven här ytterst sparsamt. Vanligaste trädslag äro björk och asp; på en och annan holme observeras äfven tall och ask. Träden äro dock öfveralt ytterst nödvuxna, Vanligast utgöres vegetationen uteslutande af gräsväxter. Äfven gräsväxten är dock oftast sparsam. Ställvis, t. ex. på Wänö hämland, förekommer likväl en ganska saftig sådan. Ljung och lågt tätt enris hafva äfven en rätt vidsträckt utbredning;. Befolkningen utgöres af en kärnfrisk, härdad stam af fiskare, sälfångstmän, lotsar och fyrbetjäning dessas famil- Befolkning och näringar.

8 6 jer. Den är uteslutande af svensk börd och förefaller att vara öppen, hurtig och gästvänlig. Hufvudnäringen är sj ii Iff al let fiske. Såväl strömmingssom fjällfiske idkas. Det förra uppgifves dock under de senare åren hafva utfallit ganska dåligt. Afsättningsorter för varan äro Abo, Helsingfors och Eeval. Jordbruk och boskapsskötsel bedrifvas egentligen icke. Hvarje bonde håller sig dock med minst ett par nötkreatur, hvilka han god t förmår föda under vanliga år. 1 Wänö underhåller t. o. m. en livar af dess sju bönder ses å sju stycken boskapsdjur och för äfven i marknaden ej så obetydliga kvantiteter smör och nötkött. Bland binäringar intaga sälfångst och fågelskytte främsta rummet. Äfven jakt pä utter bedrifves med hund. Fyrbetjäningen på Bogskär och Utö åtnjuter naturligtvis kronolön. Likaså lotsarna på sistnämda ställe. Dessa senare stå sig också jämförelsevis väl och kunna under goda år göra sig en rätt god förtjänst af sitt yrke. För öfrigt kan man ej säga att välståndet är synnerligen stort. Någon egentlig fattigdom kan dock ej häller sägas vara rådande. Bärggrundens beskaffenhet. Så godt som öfveralt är bärggrunden mycket blottad. Endast på få ställen betäckes den af lösa bildningar. Oftast företer den äfven en glatt och blankpolerad yta, livarför rika tillfällen till iakttagelser erbjudas geologen i dessa trakter. Bärgarterna äro till allra största delen af eruptivt ursprung: graniter, fältspatporfyr och dioritiska bärgarter. Graniterna hafva vidsträckt utbredning och äro tämligen jämnt fördelade öfver båda kartbladen. Fältspatporfyren förekommer däremot blott på de ute i Östersjön belägna små holmarna Målsör,

9 Hvitgrund, Mellanhalder och Karlby bådar på bladet Mörskär. De dioritiska bärgarterna uppträda på spridda ställen inom kartbladet Jurmo. Holmarna Gås har u och Stor Gråskär i Borstö, Kolmgrund i Jurmo samt Örskär i Utö skärgårdar bestå t. ex. af sådana. Gneisbärgarter förekomma hufvudsaldigast inom kartbladet Jurmos östra hälft, men uppträda därjämte äfven på de små holmarna Fölskärharuna och Karlsör på bladet Mörskär samt på spridda ställen på bladet Jurmo inom Borstö, Trunsjö och Jurmo skärgårdar. För öfrigt uppträda på ett par holmar i Jurmo skärgård några smärre kalkförekomster af stort intresse. Kalken förekommer dock i så ringa mängd, att den ej kunnat utsättas å kartan. I allmänhet har en viss regelbundenhet kunnat konstateras i den yttre konfigurationen hos de uppträdande bärgarterna. De holmar, hvilka bestå af granit- eller dioritbärgarter, äro öfverhufvudtaget mera afrundade, stundom kupolformiga. På de holmar åter, där gneisbärgarter äro förhärskande, bilda dessa ofta branta, taggiga klippafsatser. Gneisbärgarter. 7 Vanligen är glimmergneisen medelkornig och af flasrig struktur. På ett och annat ställe blir den dock något finare kornig, men innesluter fortfarande ganska ymnigt glimmer. Glimmerfjällen äro härvid i isolerade partier inströdda bland gneisens öfriga beståndsdelar. En sådan glimmergneis förekommer t. ex. på Fölskärharuna inom kartabladet Mörskär. Grå glim- Den på kartabladen Jurmo och Mörskär uppträdande gråa glimmergneisen är af något växlande utseende på skilda före- komstorter. Än är den medel-, än finkornig; än flasrig, än fjäll ig o. s. v. Mineralsammansättningen är dock så godt som öfveralt enahanda. Grå kvarts och fältspat samt grönsvart biotit i större eller mindre mängd utgöra huvudbeståndsdelarna. Oftast förekommer äfven något hornblende. mei 'S ncls -

10 8 Stundom träder glimmerhalten starkt tillbaka, men tyckes då alltid ersättas af hornblende. På några ställen, t, ex. holmen Bredskär NW 0111 Borstö hämland observeras inne i glimmergneisen linsformiga inlagringar af mörkare färg än omgifvande gneispartier. Färgen betingas af deras rikedom på biotit och hornblende. Ögongneis. På ett par ställen antager glimmergneisen genom fältspatkristallernas porfyriska utsöndring ur grundmassan en porfyrartad struktur, hvarigenom s. k. ögongneis uppkommer. Denna porfyrartade glimmergneis är därjämte vanligen gröfre kornig än den vanligast förekommande afarten af glimmergneisen och alltid tydligt skiffrig. En sådan ögongneis förekommer t. ex. på den lilla holmen Kniflögnan i sydligaste delen af Nagu skärgård. Hornblen- Den på kartbladet Jurmo förekommande hornblendegneisen degneis. varierar betydligt både till utseende och till mineralsammansättning. Den är än medelkornig, än finkornig till tät och vanligtvis tydligt skiffrig. På flera ställen i Jurmo skärgård innesluter hornblendegneisen kalklager och är då vanligtvis i kalkens omedelbara närhet tät, felsitartad och visar därjämte en parallelstruktur, som måste tydas som äkta skiktning. Den medelkorniga hornblendegneisen är mörkt grågrön, stundom gråstrimmig. Den består af grönsvart hornblende, hvitgrå kvarts och fältspat. Nästan alltid innehåller den äfven något biotit, Accessoriskt uppträda apat.it och magnetit. På en del ställen, t. ex. Slät Lekattskär belägen circa fem kilometer söder om Jurmolandet, blir den i inneslutna linsformiga partier till utseendet fullkomligt massformig och synes då makroskopiskt bestå uteslutande af hornblende järnte pyrit såsom accessoriskt mineral. Äfven den finkorniga hornblendegneisen förefaller för blotta ögat att bestå endast af strålig hornblende med inströdda pyritgnistor. Vid mikroskopisk undersökning sönderdelar sig dock bärgarten i en mera jämnkornig blandning af hornblende, kvarts och dels mono- dels asymmetrisk fältspat. Hornblendet

11 förekommer dock betydligt rikligare än öfriga mineral. Accessoriskt uppträda, utom pyrit, mag not i t, apatit ocli titan it, På några holmar inom kartbladet Jurmo (t, ex. Sandvikharu söder om Jurmolandet, Korpskär och Malskär ungefär fem kilometer W om Wänölandet m. fl.) förekommer i växellagring med glimmer- och hornblendegneispartierna en röd bärgart, om livilken det är svårt att afgöra, huruvida den är af sedimentärt eller eruptivt ursprung. Bärgarten i fråga, som»röd gneis.» ställvis (t. ex. på Malskär) antager ett sandstensartadt utseende synes makroskopiskt bestå af en medel- till finkornig blandning af röd fältspat, kvarts och glimmer. Den förlöper öfveralt i smala lagergångar parallelt med gneisskikten och är ytterst regelbundet förklvftad i samma riktning i block af högst några centimeters mäktighet. Sydligaste delen af Sandvikharu utgöres uteslutande af denna bärgart, men på öfriga ställen af samma holme förekomma i växellagring med glimmer- och hornblendegneisen en röd bärgart af alldeles samma utseende, som dock helt säkert är af eruptivt ursprung. Ty den icke blott växellagrar med gneispartierna, utan har äfven ställvis genomträngt dem, härvid inneslutande långsmala gneisfragment i stryknigsriktningen. Sannolikt är all på Jurmobladet förekommande»röd gneis» af eruptivt ursprung. Ett mikroskopiskt präparat af en sådan bärgart, som förekommer på Sandvikharu, visar också samma kataklasstruktur som man iakttager hos starkt söndermalade eruptiva bärgarter. Präparatet visar för öfrigt en kvartsporfyrartad struktur: i en finkornig sammangyttring af fältspat, kvarts och biotit ligga mineralen ortoklas, mikroklin och kvarts utsöndrade. Accessoriskt uppträder magnetit i ganska riklig mängd. Glimmergneisen och hornblendegneisen förekomma på några holmar i tydligt markerad växellagring med livarandra och mellanlagras härvid äfven ofta af den röda gneisen. På en hel hop andra holmar förmärkas däremot småningom skeende öfvergångar mellan glimmer- och hornblendegneisen, i det att 9

12 10 hornblendet i den senare i högre grad ersattes af biotit eller tvärtom glimmern i den förra af hornblende. På flera ställen blir man därför villrådig om, huruvida man skall beteckna en gneisförekomst såsom hornblende- eller glimmergneis. Grneispartierna äro på de flesta ställen ytterst hopskrynklade och hafva därvid starkt uppblandats med granit. Endast på få ställen anträffar man en ren ouppblandad gneis. I följd häraf äro också gneisskiktens strykning och stupning ytterst varierande. I)en oftast uppträdande strykningsriktningen är dock en ungefär O-Wlig. Eätt starka afvikningar från denna hufvudstrykningsriktning förekomma dock, isynnerhet i Jurmo skärgård. På Långgrund, belägen ett par kilometer söder 0111 Jurmolandet, är t. ex. strykningen N5"\V. Stupningen är t. o. m. på en och samma holme än nordlig, än sydlig, än vertikal. Vanligtvis är den ganska brant, 70 till 90", men någon gång äfven flackare, ända till 50" från horisontalplanet. På grund af alt detta måste gneispartierna på de flesta ställen antagas vara endast fragment i omgifvande granit, På de ställen, där gneis och granit förekomma tillsammans, genomsättes den förra af graniten dels såsom bandartade inlagringar, dels i form af ett bärgarten genomdragande nätvärk. 1 det förra fallet äro gneisskikten ofta starkt veckade samt omsluta stundom linsformiga granitpartier (se fig. 1). På grund af den intima blandningen mellan de båda bärgarterna blir man ofta tvehågsen om, huruvida man på kartan skall beteckna en bärgart såsom gneis eller granit.

13 11 På holmarna Stor och Lill Örskär samt Stenöran öster 0,6 meter. Fig. 2. gn = gneis; gr = granit. om Jnrmolandet innesluter den här tydligt skilfriga glimmergneisen klumpformiga partier och ormlikt vridna sliror af en ljusgrå eller ljusröd pegmatitartad granit (se figg. 2 och 3). w- o Kg. 3. gn == gneis; gr = granit. Gneisskikten på dessa holmar äro än starkt hopskrynklade, än ganska ostörda. I det förra fallet förbindas de inneliggande granitklumparna vanligtvis genom smala, ofta endast ett par millimeter breda ådror af samma pegmatitartade granit; och gneisen smyger sig då vanligtvis mjukt kring de större granitpartierna (se fig. 2). I det senare fallet uppträda däremot de i gneisen inneslutna granitpartierna ej blott såsom lagergån-

14 12 gar mellan gneisskikten, ntan genombryta äfven stundom de samma tvärt i ormlikt vridna partier, utan att dock gneisskikten själfva äro i ringaste mån böjda (fig. 3). Dioritiska Mrgarter. De inom kartbladet Jurmo uppträdande dioritiska bärgarterna äro mestadels starkt uppblandade med granit. Sällan uppträda de i själfständiga partier. Deras sammansättning är tämligen öfverenstämmande på de skilda holmarna. Väsentliga beståndsdelar äro plagioklas och hornblende, hvartill oftast komina kvarts och biotit. Accessoriskt uppträda magnetit och apatit, i dioritbärgarten från Stor Gråskär äfven titanit. Öfveralt visa dioritbärgarterna en mer eller mindre starkt framträdande tryekskiffrighet. Yid mikroskopisk undersökning förete äfven de enskilda mineralen starka tryckfenomen. Plagioklasernas tvillingslameller äro alltid starkt böjda och kvartsen har städse undulös utsläckning. Dioriten på södra sidan af Örskär NO om Utö visar isynnerhet ytterst starka tryckfenomen. Plagioklasernas tvillingslamoller äro här icke blott starkt böjda, utan lamelleringen är oftast totalt förstörd. Strukturen är därför en ytterst typisk kataklasstruktur. De större beståndsdelarne ligga åtskiljda af ytterst riklig detritus. Dioritbärgarten på Örskär är af särskildt intresse genom de hastigt skeende öfvergångarna mellan jämförelsevis mindre starkt metamorfoserad diorit af mörkgrön färg och annan sådan af fullkomligt gneisartadt utseende och gröngrå färg. Mikroskopiskt framträder skilnaden mycket tydligt. Den gneisartade gröngråa dioriten saknar totalt magnetit och biotit, som däremot förekommer ymnigt i den mörkgröna modifikationen, hvarjämte hornblendet i den förra är af ljust gräsgrön, i den senare af mörkgrön färg. Dioritbärgarterna innesluta på de flesta ställen gneisfragment, som äro långdragna parallelt med dioriteus sträckning. Dessutom för dioriten på Kolmgruud talrika mestadels linsfor-

15 miga, men ofta äfven af rundade, fin korniga partier af mörk färg, hvilka helt säkert äro att anse såsom ännu mera basiska utsöndringar ur den redan i sig själf jämförelsevis basiska dioritmagman. På Yxbergskär, belägen circa fem kilometer väster om Wänö hämland, uppträder ställvis i växellagring med gneispartierna en starkt hornblendehaltig, dioritartad bärgart. Den består hufvudsakligen af grön hornblende, plagioklas och ortoklas järnte underordnad kvarts. Accessoriska mineral äro apatit och magnetit. Plagioklaserna förete böjda tvillingslameller, kvartsen undulös utsläckning. 13 Graniter. Af egentliga graniter kunna två skilda varieteter särskiljas: äldre mestadels grå och mer eller mindre starkt sträckad gneisgranit samt yngre rödlätt mikroklinrik granit. På kartbladen äro dessa två varieteter likväl icke åtskiljda, utan hafva sammanförts under gemensam färgbeteckning. Den äldre granitens utbredning är jämförelsevis inskränkt Äldre granit i förhållande till den yngres. På kartbladet Jurmo förekom- ( Gneis g ranit ) mer den själfständigt endast pä Wänö hämland och några mindre holmar inom Wänö, Borstö och Trunsjö skärgårdar äfvensom i kartbladets västra del på Utö och en del holmar belägna i 1ST, O och S om denna ö. Inom kartbladet Mörskär uppträder den endast på några få holmar: Örn, Belharn, Kårharu och ett par andra. Vanligen har den äldre graniten ett jämnt fin- till medelkornigt gry. Den sammansättes hufvudsakligen af fältspat, kvarts och biotit, som oftast förekommer i ymnig mängd, hvarjämte äfven hornblende i de flesta fall ingår såsom väsentlig beståndsdel. Fältspaten visar sig till öfvervägande del vara plagioklas, men vid mikroskopisk undersökning iakttagas i de flesta präparat äfven ortoldas och mikroklin. Accessoriskt uppträda ofta granat, apatit och magnetit, någon gång äfven pyrit.

16 Hornblende- 14 På ett par ställen liar det iakttagits, att hornblendehalten granit. [ denna bärgart i hög grad tilltagit på biotitens bekostnad. Någon gång kan t. o. m. biotiten totalt ersättas af hornblende. I detta fall tyckes fältspaten till öfvervägande del utgöras af ortoklas och mikroklin jämte underordnad plagioklas. Härigenom uppkommer en modifikation af den äldre graniten, som kan betecknas som hornblendegranit, Denna bärgart uppträder t. ex. på Svartskär i Jurmo skärgård. Porfyrartad Ställvis blir den äldre graniten porfyrartad genom i grundgneisgramt. masgau utsöndrade större och mindre än röda än gröngråa eller gråhvita fältspatkristaller. En sådan porfyrartad granit förekommer t. ex. på Fjällskären S om Jurmolandet, Slefharu i östra delen af kartbladet Mörskär, Bogskär m. fl. holmar. Fältspaterna i denna afart äro oftast af ljust köttröd färg, emellanåt äfven blågråa. De hafva vanligtvis aflångt rundad konturbegränsning och kunna uppnå en längd af ända till fyra centimeter. De röda fältspatkristallerna innesluta stundom små svarta biotitfjäll. Den äldre graniten visar redan makroskopiskt en tydlig tryckskiffrigliet, som vid mikroskopisk undersökning blir än mera i ögonen fallande. Plagioklasernas tvillingslameller äro öfveralt i de undersökta präparaten ytterst starkt böjda; ofta är lamelleringen t. o. m. helt och hållet förstörd. Likaså visar biotiten oftast böjda former. Kvartsen har städse undulös utsläckning; någon gång är den t. o. m. alldeles uppkrossad. Den genom dynamometamorfos uppkomna tryckskiffrigheten hos den äldre graniten, både den jämnkor niga och den porfyrartade, framträder ställvis så tydligt, att man i stuff lätt skulle kunna förväxla bärgarten med en gneis. I fast klvft är dock en sådan förväxling omöjlig, emedan bärgarten innesluter talrika fragment af andra bärgarter. På Örn, kartbladet Mörskär, antager t. ex. den äldre graniten ett sådant gneisartadt utseende. Graniten här på Örn visar sig för öfrigt vid mikroskopisk undersökning innehålla enstaka musko vitfjäll,

17 hvilka antagligen äro att anse såsom en metamorfosprodukt af den ingående ortoklasen. Äfven gneisgraniten på Wänö hämland påminner starkt om gneis. Ett mikroskopiskt undersökt präparat härifrån visar dock en fullt massformig struktur hos bärgarten, som eljes synes vara genomdragen af en hel hop zoner, i hvilka beståndsdelarna äro ytterst sönderkrossade. Den äldre granitens färg är vanligen rent grå till rödgrå, Stundom blir den dock äfven rent röd. Isynnerhet på Wänö hämland är man i tillfälle att iakttaga talrika öfvergångar mellan grå och röd äldre granit. Öfvergångarna förmedlas här af en rödgrå eller gråröd granit, hvilken utan någon märkbar kontakt öfvergår i den gråa resp. röda modifikationen. Den gråa varieteten af den äldre graniten är rikast på glimmer, den röda fattigast. Likaså är den gråa starkast skiffrig, då däremot skiffriglieten framträder mindre starkt hos den röda. Äfven aciditeten växlar något hos den gråa och den röda modifikationen. Tvänne kiselsyrebestämningar för grå och röd äldre granit från Wänö hämland gåfvo nämligen: 15 För den gråa: 64, 89% Si 0 2 För den röda: 73, 03 % Si 0 2. På sydvästra sidan af Wänölandet iakttager man hos den äldre gråa graniten, att de mörkare mineralen i bärgarten äro likasom strömformigt anordnade i slingrande bandartade partier (fig. 4.) Mineralen äro emellertid icke utdragna i några Tig. 4. bestämda riktningar parallel t med de bandartade partierna, utan fulkomligt oregelbundet anordnade. 3 l o

18 16 På samma ställe observeras äfven en sådan utbildning af granitmagman, som åskådliggöres af fig. 5. De med bok- Fig. r>. stafven b betecknade partierna äro af grå färg och medel- till finkornig struktur. Partierna a, från livilka de förra utlöpa, äro af rent röd färg och än fin- till medelkornig, än grofkornig Kg. 6. p = pegmatitartad granit; b = en mörk, biotitrik, finkornig ådra. och pegmatitartad struktur. De med c betecknade partierna utgöras af inneslutna gneisfragment. Dylika gångar af röd pegmatitartad granit äro alls icke ovanliga inom den äldre gråa granitens område. De förekomma

19 isynnerhet på Utölandet och Enskär, där graniten ej blott genomdrages af sådana gångar af större utsträckning, utan äfven i smärre inneslutna partier blir pegmatitartad (se fig. 6). Än är kontakten mellan den pegmatitartade graniten och den gråa graniten på dessa ställen mycket skarpt markerad. Än åter öfvergår den pegmatitartade graniten och den gråa graniten småningom i livarandra, i hvilket fall den förra i fullkomligt oregelbundna partier gen omsätter den senare och ställvis innesluter små runda partier af den samma (se fig. 7). 17 Fig. 7. g röd pegmatitartad granit, gr r= grå granit. På Utö och några holmar däromkring innesluter äfven den äldre gråa graniten än linsformiga, oftast dock långsmala, mörka och ganska finkorniga biotitrika partier (se fig. 6), hvilka vanligtvis förlöpa parallelt med granitens sträckningsriktning. Dessa ådror uppnå emellanåt en längd af ända till femtio meter, då bredden däremot aldrig öfverstiger en decimeter. Oftast är det svårt att afgöra, om dessa ådror äro att anse såsom gångar af en senare inträngd bärgart eller såsom fragment af gneis. Den yngre graniten har för det mesta ett jämnt medel-yngre mikrotill grofkornigt gry. Den består af röd fältspat, kvarts klinrik granit och 2

20 18 glimmer. Fältspaten öfverväger vanligtvis betydligt de öfriga mineralen ocli betingar granitens färg, som vanligen är rödlätt, stundom ljusröd, rent livit eller tegelröd ocli då alltid grofkornig, pegmatitartad. Kvartsen och isynnerhet glimmern (biotit) förekomma i jämförelsevis ringa mängd. Fältspaten visar sig till öfvervägande del vara mikroklin, ehuru äfven ortoklas och plagioklas förekomma underordnadt. En kemisk analys af en mikroklingranit från Söderö i "Wanö skärgård gaf följande sammansättning för den samma: Si 0,.. 71,02 /«Al, ,83 n Fe_> ,13 v Fe ,10 v Ca 0. 1,48 v Ko 0. 9,69 v Na ,81 v H., 0. 0,02 11 Summa 99,68 0/ /o Såsom af denna analys framgår saknas magnesiumoxid totalt, hvilket häntyder på att den sparsamt ingående biotiten är en järnhaltig sådan. Detta framgår äfven af don mikroskopiska undersökningen, i det att biotiten har en mycket mörk färg. Någon tryckskiffrigliet iakttages i allmänhet icke hos den yngre graniten. Endast i de fall då den. uppträder i intim växellagring med gneispartier är den sträckad parallelt med gneisskiktens strykning. Vid mikroskopisk undersökning visar den yngre graniten också i allmänhet betydligt svagare tryckfenomen än den äldre. Plagioklasernas tvillingslameller äro sällan böjda, och om de någon gång äro det, så framträder detta fenomen aldrig så starkt som hos den äldre graniten. Likaså visa biotitfjällen sällan sådana böjningar. Det enda konstant återkommande tryckfenomenet är kvartsens undulösa utsläckning. Aldrig

21 äro dock kvartskornen fullkomligt uppkrossade såsom ofta är händelsen i den äldre graniten. Äfven hos den yngre graniten observeras ställvis en porfyrartad struktur i följd af att fältspatkristallerna äro utskiljda i bärgarten i något större individer än de öfriga mineralen. I synnerhet är denna porfyrartade utbildning ganska vanlig hos den ljusröda, grofkorniga modifikationen, men framträder dock icke fullt tydligt i följd af grundmassans och de utsöndrade mineralens öfverenstämmande färg. I starkt solsken förete hällarna af sådan porfyrartad yngre granit en vacker anblick, i det att de porfyriska fältspatkristallerna blänka fram ur bärgartens yta. Trunsjö och holmarna närmast däromkring bestå af en sådan mikroklinlialtig granit, som är dels ljusröd, dels rent hvit, och än porfyrartad, än grofkornig och pegmatitartad. Den är här till ytterlighet uppblandad med gneis. På dessa holmar ser man ofta exempel på helt hastigt skeende öfvergångar mellan den röda och hvita färgen hos graniten. Likaså antager den grofkorniga graniten här i vissa inskränkta partier helt hastigt en medel- eller finkornig struktur. Den röda mikroklinrika graniten antager stundom en rödgrå, ja t. o. m. rent grå färg. Öfvergången sker än långsamt, än mycket hastigt. Stundom blir den svagt strimmig och är då alltid af rödgrå färg. Strimmigheten förorsakas af en ymnigare glimmerhalt, hvarvid glimmerfjällen anordnats i parallela rader. Den rödgråa modifikationen innesluter stundom rent gråa basiska utsöndringar med afrundad konturbegränsning eller långsmala, mörka, ofta nästan rent svarta, biotitrika sådana, hvilka äro förvillande lika gneisfragment. Den medelkorniga röda mikroklinrika graniten visar en stor benägenhet att antaga ett grof korn igt gry och blir samtidigt af en nästan pegmatitartad beskaffenhet. Isynnerhet är detta fallet, då den innehåller mycket fragment af andra bärgarter. Men äfven då sådana saknas iakttages en sådan pegmatitartad utbildning af den samma. 19

22 20 Brottstycken Såväl den yngre mikroklinrika graniten som isynnerhet fnieisgranit den äldre gneisgraniten innesluta ofta talrika gneisfragment. och mikroklinrik granit. Fig. 8. Dessa hafva vanligtvis långsmala, ormlikt vridna former. Blott sällan äga de någon större bredd. I detta fall äro de ofta brustna eller spruckna, hvarvid granitmagman utfylt sprickorna (se de med bokstäfverna a och b betecknade par- Fig. 9.

23 tieriia i fig. 8). Någon gång äro de i graniten inneslutna gneisfragmenten sönderslitna af granitmagman, h varvid de ursprungligen sammanhörande delarna ej sällan äro förskjutna från hvarandra (se c i fig. 8). Ovanligt är icke häller att linsformiga granitpartier äro helt och hållet omslutna af skiktfragment af gneis (fig. 9). Grneisfragmenten uppnå emellanåt en längd af flere tiotal o meter med en bredd af endast en a två decimeter. A andra 21 Fig. 10. gu = gneisfragment, k = klyftspriokor. sidan blifva isynnerhet de i den grofkorniga, pegmatitartade graniten förekommande fragmenten ofta ytterst små (se fig. 10, där det största med gn betecknade gneisfragmentets längd är ungefär sex decimeter). t metar. Fig. 11.

24 22 De långsmala gneisfragmenten äro stundom sönderslitna i flera små stycken, hvilka ursprungligen sammanhängt, men nu äro åtskiljda. Detta framgår tydligt af fig. 11. De gliinmerrikare strimmorna i de olika styckena skulle nämligen fullkomligt motsvara hvarandra, om man kunde foga dessa stycken tillsammans. På flera ställen genomsättas de långsmala gneisfragmenten och omgifvande granit af smala gångar af en senare inträngd, finkornig röd granit, hvilka gångars bredd ställvis ej öfverstiger ett par millimeter (se fig. 12). Fig. 12. gn = gneisfragment, gr = röd finkornig granit. De ofta starkt vridna formerna hos de i graniten inneslutna gneisfragmenten tala tydligt för att de samma befunnit sig i ett tämligen plastiskt tillstånd före granitmagmans stelnande. Då graniten är förklyftad, är vanliga förhållandet det, att förklyftningssprickorna äfven genomsätta gneisfragmenten. Däremot händer det ofta, att gneisfragmenten äro förklyftade ensamt för sig utan att förklyftningssprickorna fortsätta sig in i omgifvande granit. Ett sådant fall åskådliggöres af fig. 10, där emellertid en af de sprickor, som genomskära det största gneisfragmentet, fortlöper genom omgifvande granit. Gneisgrani- Att den mikroklinrika graniten är yngre än gneisgraniten \iiikrokiinrika^iam 8*^r däraf, att den förra på otaliga ställen innesluter brottgranitens re- stycken af den senare. Härvid är den mikroklinrika graniten lativa ålder. nästan alltid finkornig närmast kontakten, däremot grofkornig,

25 23 0,5meter. Fig. 13. g = grofkornig röd granit, gr = grå granit, gn = gneis. delvis pegmatitartad i de partier, som ligga längre ifrån brottstyckena. Fig. 13 här of van af bildar en häll på Jurm olandet, där en grofkornig rödlätt granit ses innesluta ett fragment, bestående af sammanhängande partier af grå granit och gneis. Det är tydligt, att den röda graniten i detta fall genombrutit en gneisfragment inneslutande gneisgranit. Gneisgranitens högre ålder framgår äfven däraf att den i allmänhet visar mycket starkare invärkningar af bärgskedjetrycket, särskildt en mera utpräglad tryckskiffrighet. Gneisgraniten genomsättes på några ställen af en mycket Röd gånggrafinkornig röd gånggranit. En sådan gånggranit från Gumma- nlt 1 g sgra " skär NO om Utö visar sig bestå af ortoklas, mikroklin och kvarts jämte underordnad biotit och hornblende.

26 Pegmatitgån- 24 En på Ögrunden inom kartbladet Mörskär själfständigt uppträdande röd finkornig granit påminner starkt om nyss beskrifna gånggranit. Den visar sig mikroskopiskt bestå af kvarts, ortoklas, mikroklin ocb klorit jämte underordnad biotit, Accessoriskt ingå magnetit och epidot. Dessa finkorniga röda graniter äro sannolikt ekvivalenta med den yngre mikroklinrika graniten, med hvilken de också hafva en jämförelsevis analog sammansättning. Utom de tidigare omnämda pegmatitförekomsterna inne i gra- hvilka åtminstone delvis torde vara genetiskt sarnhöriga med dessa, uppträda pegmatitgångar äfven inne i gneisen. Pegmatiten består här sä godt som öfveralt uteslutande af kvarts och fältspat; glimmer förekommer mycket sällan och då alltid i högst obetydlig mängd. Kvartsen och fältspaten äro öfveralt zonart anordnade, den förra bildande gångarnas midtelpartier, den senare gränspartierna. gar i gneis. n jt erna) Fältspatpor- RapakiviMrgarter. Den på Karlby bådar, Hvitgrund och Målsör uppträdande fyr ' fältspatporfyren utgöres af en röd granitporfyr. Denna bärgart visar, enligt hvad jag erfarit vid sommaren 1889 företagna geologiska undersökningar på kartbladet Föglö, Öfvergångar till de åländska rapakivibärgarterna, med hvilka den tydligen är samhörig. Bärgarten består af en medelkornig grundmassa af fältspat, kvarts och biotit, i hvilken äro afskilda tämligen stora, ända till fyra å fem centimeter långa, köttröda fältspatsindivider med ofta skarpt framträdande kristallbegränsning. Äfven större kvartskorn af ljusgrå, mörk- till svartgrå eller blågrå färg framstå ställvis tydligt ur grundmassan. Primärgångar af kvarts och fältspat förekomma på ett par ställen inne i denna fältspatporfyr. Ålandsgianit. Fältspatporfyren på Karlbybådar genomsättes af en finkornig röd gånggranit af röd färg ocli smågrynigt utseende. Beståndsdelarna äro hufvudsakligen fältspat och kvarts. Under-

27 ordnadt förekommer glimmer och såsom accessorisk beståndsdel magnetit. Fältspaten är dels monosymmetrisk dels asymmetrisk. Glimmern utgores dels af kloritiserad biotit dels af muskovit. Denna gånggranit måste tydligen paralleliseras med ålandsgraniten. ') 25 Öfriga bärgarter, (Icke utsatta på kartbladen.) Af särskildt intresse äro de inom västra delen af kartbladet Jurmo uppträdande kalkstensförekomsterna. Kalken är dels grofkristallinisk, dels småkornig eller nästan tät med splittrigt brott. Den korniga kalken är vanligen af gröngrå, den täta af ljusröd färg. Båda varieteterna äro rikligt bemängda med Kalksten, m e N Fig. 14. gn = gneis; gr = granit; k = kalksten. ') Se om denna Beskr. t. kartbl. n:o 17 Finström och n:o 21 Mariehamn.

28 gröna apatit- och brungula chondroditkristaller äfvensom ställvis med granat, kvarts, pyroxen och titan it. Kalken uppträder dels i tydlig växellagring med gneis, dels innesluten i granit. 2,6 meter. Fig. 15. gn = gtieis, gr = röd granit, k = kalksten. Fig. 14 lämnar en af bildning af en kalkförekomst på Långgrund (söder om Jurmolandet). Figurerna 15 och 16 afbilda partier ur kalkförekomster på nordvästra sidan af Sandvikharu, belägen NW om Långgrund. Holmarna Sandvikharu och Långgrund äro båda betecknade såsom hornblendegneis. Dock uppträder hornblendegneisen

29 på dessa holmar icke själfständigt, utan är ställvis mycket uppblandad med röd granit, hvilken dels bandartadt mellanlagrar gneispartierna, dels fullständigt genombryter de samma, härvid inneslutande talrika gneisfragment. Och egendomligt nog är det just på de ställen, där gneisen är starkt uppblandad med granit, som kalken förekommer. 27 2,5 meter. Fig. 16. gr = granit, k = klyftspricka. På alla de tre ställen, från hvilka figg äro tagna, innesluta kalkpartierna talrika partier (oskuggade i figurerna) af gneis och granit, hvilka framstå ur ytan. Ofta är det dock svårt att afgöra, om dessa stycken bestå af gneis eller granit. Det tydligt lagerformiga partiet h i fig. 14 ser t. ex. makro-

30 28 skopiskt alldeles ut som en granit; men vid mikroskopisk undersökning visar det dock mera gneis- än granitstruktur. Några af de i fig. 15 afbildade i kalken inneslutna styckena äro starkt vågformigt böjda ocli utgöras helt säkert af gneispartier. De i fig. 16 inneslutna partierna torde däremot till öfvervägande del bestå af granit. Hvad ofvanbeskrifna kalkstensförekomsters natur vidkommer, så torde de med all säkerhet böra uppfattas såsom i granit inneslutna fragment af ursprungliga kalkstenslager, hvilka delvis växellagrat med gneis. Det med s betecknade partiet i fig. 15 utgöres t. ex. af kalk och hornblendegneis i växellagring. På de ställen, där kalkstenen förekommer i tydlig växellagring med gneis, visar gneisen alltid vid kontakten mot den förra bärgarten en fullkomligt tät beskaffenhet. Så är t. ex. fallet på Svart Sundskär SO om Sandvikharu, där hornblende- Halleflinta. gneisen i kalkens närhet öfvergår i en bandad, hälleflintartad bärgart, hvilken makroskopiskt något påminner om en lerskiffer. Vid mikroskopisk undersökning sönderfaller bärgarten i en jämnkornig blandning af kvarts, fältspat, klorit och kalkspat, hvarjämte ett nästan färglöst, optiskt enaxligt mineral med prismatisk begränsning (idokras?) förekommer i ganska stor mängd. En icke slutförd kemisk analys af denna bärgart har gifvit följande partialsammansättning af den samma: Si ,84 % Al Ee, ,46 /EeO 8,76, J Ca O 13,89 Mg O 0,62 C0 2 3,83 H 2 O 0,93 Nyttiga bärg- Kalkförekomsterna på Jurmobladet äro för mycket förorearte ne ral """ na, ' e ^r ä g a uågon praktisk betydelse. Den på en del ställen uteslutande af kvarts och fältspat bestående pegmatit-

31 graniten torde däremot vara tekniskt användbar, men förekommer i altför obetydlig mängd på de skilda ställena. På Orskär väster om Jurmo förekommer inne i dioriten en linsformig stock af ren mjölkkvarts ocb röd fältspat, hvilken möjligen kunde förtjäna att brytas. Stocken är 10 meter lång och på bredaste stället B meter bred. I den tegelröda pegmatitartade graniten på Jurmolandet Magnetisk förekomma ställvis imprägnationer af magnetisk järnmalm, ^arnm hvilka emellanåt framsticka rätt skarpt ur bärggrunden genom sin stundom blygråa färg. Största utsträckningen af dessa malmimprägnationer, hvilka oftast äro mycket intimt sammanblandade med den röda graniten, är ungefär två decimeter. Malmen torde för öfrigt uppträda endast sporadiskt och ej tilltaga mot djupet. Ty 0111 också malniletarkompassen i resp. malmförekomsters omedelbara närhet ögonblickligen slår i botten, så gifver den dock icke på blott ett par decimeters afstånd från de samma ringaste utslag. 29

32 Kvartärperiodens bildningar. Märken efter istiden i fast bürg. Räfflor. Att man i en sådan skärgårdstrakt som den, hvilken omfattas af kartbladen Jurmo och Mörskär skall påträffa talrika spår efter en förgången isperiod är själffallet. Bärgen äro också så godt som öfveralt vackert polerade och fullristade med otaliga, stundom ganska djupa räfflor. Detta är isynnerhet fallet med bärgen på holmarnas norra eller nordvästra sida, stötsidan. Bärgens södra eller sydöstra sida, läsidan, är däremot oftast något skroflig och ojämn samt sällan försedd med räfflor. Sådana förekomma inristade i alla bärgarter med undantag af kalksten. Riktningen varierar i allmänhet på Jurmobladet mellan N" 15 och 40 AV 1 ), på Mörskärsbladet mellan N 25 och 40 AV. På en och annan holme å det förra bladet, t. ex. holmarna Sundgadd och AVesterskär SAV om Jurmolandet iakttages dock en nära N-Slig direktion hos räfflorna. Korsräfflor hafva a n noterats från följande ställen: I Wänö skärgård: N 21 och 31 W midt på Wänö hemland. N 31" och 42" AV" på västra sidan af D:o. N 21 och 34 AV på Hemörn. N 16, 20 och 41 W på Klåfvaskär. ') Deklinationen är antagen vara 6 W-lig.

33 31 N 6 ocli 31 AV på Rysskär. N 27 ock 34 AV på Byön. N 35 ocli 41 AV på Stor Gästskär. I Bor stö och Trunsjö skärgårdar: N 20 ocli 30 AV samt 30 O vid Norrgård på Borstö kärnland. N 21 ocli 36 AV på norra sidan af 1) :o. N 20 och 30" AV på Salskär. N 22 och 31 w på AVesterlandet. N 26 och 46" AV på Gråharu. N 40" och 52" AV på Lågsundskär. N 28" och 40" AV på norra sidan af Trunsjö kärnland. N 34" och 58" AV på Stenöran. N 28 och 41" AV på Långskär. N 28" och 40" AV på Stor Gråskär. N 19" och 34 AV på Sivanskär. N 26" och 43" AV på Labbskär. N 26" och 36" AV på Ståtbåda. N 18" och 38" AV på Kniflögnan. N 29" och 36" AV på Smedskär. N 18 ock 32 W samt I Jurmo och Utö skärgårdar: N 36, 44" ocli 53 AV i ett bärg på norra sidan af Jurmolandet. N 23, 34 ocli 40 AV på en af Norrkläpparna, N 16, 30 ocli 40 AV på Lill Örskär. N 20 ock 32 AV på ett af Fjällskären. N 6 AV ock 16 O på Bred Ljusskär. N 6, 26 ock 32 AV på Örskär. N 6 ock 26 AV på Halfaskär. N 26 ocli 46" W på Sundmanskläpp. N 18, 24 ocli 34 AV i närheten af fyren på Utö.

34 32 Såsom af ofvanstående tablå framgår hafva de livarandra korsande räfflorna så godt som öfveralt en västlig afvikning i förhållande till nord-sydlinjen. Undantag göra endast riktningarna N 30 O på Borstö hämland samt N 16" O på Bred Ljusskär. Dessa två ostliga räffelriktningar torde dock kunna anses abnorma och möjligen åstadkomna genom strandande ismassor. Livad de öfriga räfflorna angår, så uppstår på grund af de talrika observationerna af korsräfflor och de stora afvikelserna mellan dessas riktningar själfmant frågan: höra alla de iakttagna räfflorna till ett enda eller böra de inordnas i skilda system? Af korsningssättet hos korsräfflorna är det omöjligt att afgöra, om de med en mera västlig eller de med en mera nordlig direktion äro att anses såsom senare inristade. Ty på ett ställe äro de förra, på ett annat ställe de senare tydligare. Ej häller har på bärgens norra eller nordvästra sida någonstädes iakttagits en sådan afslipning af hällarna, som skulle tyda på olika stötsidor för isen. Antagligt är därför, att alla räfflor i dessa trakter kunna anses vara ungefär samtidigt inristade vid tiden för de stora randmoränernas i Finland bildning. Afvikningarna skulle i sådant fall kunna antagas hafva förorsakats antingen af utbuktningar hos isranden, mot hvilken såsom bekant räfflorna i allmänhet bruka stå något så när normalt eller ock af jämförelsevis tillfälliga förändringar i isens rörelseriktning, sannolikt i främsta rummet föranledda af undergrundens relief. I intetdera fallet skulle naturligtvis isranden hafva varit stationär. Utom i horisontala eller lutande bärghällar af mer eller mindre brant stupning hafva räfflor äfven iakttagits i sidorna af lodräta bärgväggar. Sådana räfflor förekomma t, ex. på östra sidan af Wänölandet. Jättegrytor. Värkliga jättegrytor eller sådana, hvilka antagligen utsvarfvats redan under istiden, hafva anträffats på tre ställen: Sälisskär (SO om Borstö hämland), Jurmo hämland och Ormskär (N om Utö). Den på Sälisskär förekommande grytan är

35 belägen på holmens östra sida, har cirkelrund mynning och cylinderform med sfärisk botten. Dimensionerna äro: diametern 3 decimeter; djupet 4 decimeter mot NO, 15 centimeter mot SW, åt hvilket senare liåll den företer en rännformig öppning. Höjden öfver hafvet befaus vara circa 6 meter. Jättegrytan på Jurmolandet är belägen i det östligaste bärget på norra sidan. Den är päronformad med en diameter af 5 och djup af 6 decimeter. Den tredje och största på sydvästra sidan af Ormskär påträffade grytan befann sig i en nischformad fördjupning af en lodrät bärgvägg. Dimensionerna kunde endast approximativt uppmätas med en stång, och befunnos både diameter och djup vara ungefär 8 decimeter. Höjden öfver hafvet uppskattades till circa 8 meter. Utom ofvannämda jättegrytor förekomma på flere af holmarna trågformade, afrundadt triangulära eller cllipsoidiska fördjupningar. Dessa så att säga kvasijättegrytor, kvilka på de flesta ställen voro kalffylda med välrundade»löpare», liafva antagligen vågskvalpet att tacka för sin uppkomst. Samma uppkomstsätt torde äfven tillkomma en på den lilla kobben mellan Sillskär ock Sälisskär observerad grund jättegrytartad ursvarfning. 33 Lösa bildningar. Landisens bottenmorän. Af lösa bildningar har krosstensgruset den ringaste ut- Krosstonsbredning. Endast på ett ställe, holmen Bvön WSW om Wänö gius - hämland har det förekommit i sådan mängd, att det kunnat skildt betecknas på kartan. Det är här lerigt och hårdt sammanpackad! För öfrigt förekommer här och livar på en del af de större holmarna ett likadant, lerigt ock ytterst hårdt sammanpackadt grusmaterial, antagligen utgörande de ytterst sparsamma kvarlefvorna af landisens bottenmorän i dessa skärgårdstrakter. 3

36 34 Flyttbiock. Flyttblock förekomma ganska allmänt på holmarna inom kartbladet Jurmo. De ligga än lösa på de blottade bärghällarna eller det i bladets västra del förekommande rullstensgruset, än åter äro de fast inbäddade i detta senare eller de nvss mim da bottenmoränresterna, De flesta blocken äro väl rundade eller åtminstone kantrundade och utgöras till största delen af bärgarter från närmast omgifvande trakter. Främlingar förekomma dock äfven och bland dessa ymnigast block af röd sandsten, hvilken stundom bär tydliga märken efter böljslag. Mindre ymnigt förekomma block af åländska rapakivibärgarter, diorit, uralitporfyrit, granatgneis och knotig glimmerskiffer. Blocken af de i trakten förekommande bärgarterna hafva, ofta en ganska ansenlig storlek. Så t. ex. mäter ett på Jurmolandet förekommande block,»gräggsten», en omkrets af circa 17 meter och en höjd af närmare 3 meter. Och på Utölandet finnas flere minst lika stora block. Främlingarna däremot hafva vanligen små dimensioner; de uppnå sällan en storlek, öfverskridande en kubikmeter. Dock har på Jurmolandet t. o. m. af deu sköra åländska fältspatporfyren anträffats ett block, som mätte inemot 10 meter i omkrets. Flere af de lösa blocken, t. ex. på Trunsjo, Jurmo m. fl. ställen bära djupa räfflor. Rulls tensbildning ar. Af särskildt intresse är det i västra delen af kartbladet Jurmo uppträdande rullstensgruset. Att allra största delen af denna bildning är aflagrad i form af ändmoräner, därför talaiden i ONO till NO långsträckta, ungefär normalt mot räfflorna förlöpande formen. Endast rullstensgruset på den lilla Sandöran SW om Bokull i Utö skärgård torde få anses såsom fortsättning till en öfver kartbladet Föglö i ungefär NW-lig riktning parallelt med räfflorna framstrykande rullstensås.

37 Rullstensgruset på Trunsjö och Jurmo utgör en omedelbar Ändmoräner. fortsättning till den öfver kartbladen 1 ock 11 framstrykande ändmoränen Bjerno Kimitoåsen. Möjligen utgör äfven det på Utö uppträdande rullstensgruset en integrerande del af samma ändmoränbildniug, i hvilket fall isranden mellan Utö, Skalmöran och Jurmo vid tiden för denna ändmoräns uppkomst skulle företett en svag utbuktning. Mera antagligt är dock, att Utö, Örskär ocli den lilla i ONO utsträckta kolmen NO därom utgöra en skild ändmoränbildniug innanför Jurmo Trunsjö moränen, bildad vid israndens successiva tillbakaskridande. Materialet i rullstensgruset utgöres i allmänhet af finare och gröfre sand än enbart för sig än med inlagrade mindre och större rullstenar af från hasselnöts till öfver barnliufvuds storlek. Rullstensgruset på Långörn däremot består enbart af kullerstenar med stora flyttblock i ytan. Hela kullerstensamlingen här på Långörn hvilar dock antagligen på sandblandadt rullstensgrus, ty ställvis iakttages sådant undertill. Hvad de i rullstensgruset inlagrade rullstenarnas pctrografiska beskaffenhet vidkommer, så liar jag genom ett par på Jurmolandet företagna stenräkningar kommit till det resultat, att bland dessa stenar ingå i rundt tal: 1% grå porfyrgranit, 1% finkornig diorit, 2% åländska rapakivibärgartcr, 3 /o röd sandsten, 13% glimmer- och hornblendegneis, 80% röd och grå granit (den förra ymnigare). Samma bärgarter förekomma äfven bland rullstenarna på Trunsjö och Utö, och äfven på dessa ställen tyckas granitblocken förekomma betydligt talrikare än alla öfriga bärgarter tillsamman tagna. Utom of van uppräknade bärgarter har jag bland rullstenarna observerat ett och annat enstaka, mindre block af en gröngrå, kalkhaltig, sandstensartad bärgart (märgelsandsten). Ett par af dessa saudstensblock hafva viel sönderslagning visat brunfläckiga skiktytor (fossila rester?). 35

38 36 Til! sin yttre konfiguration visar sig det ändmoränartade rullstensgruset, isynnerhet det på Jurmolandet, utgöra en flack platålik bildning, som dock ställvis höjer sig i låga kullar. Nere vid stränderna är gruset oftast rensköljdt och fritt från sand, bestående enbart af rullstenar. Detta är isynnerhet fallet på norra sidan af Trunsjö och Jurmolanden. De i O och W utskjutande långsmala reflarna t. ex. på Jurmo bestå så godt som uteslutande af väldiga dylika kullerstensansamlingar, hvilka äro vågformigt anordnade parallelt med strandkonturerna, tydligen i följd af vågsvallets invärkan. Ungefär midt på Jurmolandet höjer sig rullstensgruset kamformigt öfver omgifvande partier. Denna åskam är utdragen ungefär parallelt med Jurmolandets längdriktning eller omkring N 60" O och når sin största höjd, inemot 14 meter öfver hafvet, söder om bönekapellet. Den höjer sig här fyra å fem meter öfver omgifvande partier och sänker sig sedan mycket långsamt öster- och västerut, omärkligt sammanflytande med de här förekommande reflarna. En sträcka af minst två kilometer är den tydligt markerad mot omgifvande sand- och gruspartier. Kammens sidor stupa ingenstädes mera än 40 från horisontalplanet. Stup n in gen mot södra sidan är i allmänhet brantare än mot den norra. Dock närmar den sig äfven på den i allmänhet flackt stupande norra sidan söder om bönekapellet en vinkel af 40". Uppe på kammens krön förekomma ställvis mindre stenhopar, utdragna i kammens längdriktning. Stenarna i dessa äro väl rundade, men blifva sällan öfver knytnäfvestora. Äfven på Utö höjer sig tvärs öfver landet i ungefär O-Wlig riktning ur rullsanden och rullstensgruset en skarpt markerad åskam. Materialet utgöres dock här enbart af rullstenar. Stenarna, väl rundade, äro än till storleken växlande mellan en hasselnöt och ett hönsägg, än blifva de ända till barnliufvud stora. De äro anordnade i vagformiga partier. Österut sänker sig denna stensamling i mera branta afsatser,

39 '">7 och man kan här tydligt se. huru hafvet bidragit till denna stenhops anordning. Ofverst ligga så godt som of ver al t otaliga välrunclade öfver kubikmeter stora block, och äfven sådana af Here kubikmeters storlek observeras på krönet af kammen, men äro då ej så väl rundade som de mindre blocken. Dock äro de alltid afrundade åtminstone i kanterna. Kammen på Utö sänker sig i vågformiga afsatser ned mot rullsandsfälten på norra sidan. Dess bredd kan i medeltal angifvas till omkring 75 meter; koj den öfver rullsandsfältet på norra sidan till 3 å 4 meter. På södra sidan utbreder den sig i en väldig blocksamling. Alla stenar, så väl mindre som större i detta»blockhaf» äro tämligen väl rundade och bestå af samma bärgarter som flyttblocken i allmänhet (se sid. 34). Dock förekomma här äfven enstaka block af röd granit med kalkinneslutningar samt block af gneis och kalksten i växellagring. På en del ställen äro blocken kastade om hvarandra, block vid block. På andra ställen däremot, där blocken förekomma glesare, synas de underlagras af sand och rullstensgrus, livilket därför också antagligen är förhållandet med hela bildningen. Dylika väldiga blocksamlingar förekomma äfven i ytan af rullstensgruset mellan Utö ock Enskär, livilken grusmassa med brant stupning (ända till 40" från horisontalplanet på enstaka ställen) sänker sig ned mot det forna Enskärssundet. 1 allmänhet förekomma flyttblocksamlingarna endast på södra sidan af det i form af ändmoräner uppträdande rullstensgruset, På Jurmolandet förekomma t. ex. söder om den tidigare omnämda vallformiga åskammen ett otal ofta rätt stora flyttblock. Sådana med en omkrets af circa 10 meter äro ej alls ovanliga. Isynnerket på ett ställe, som, betecknande nog, kallas Sorgen, ligga blocken ytterst tätt anhopade. Norr om kammen förekomma däremot endast enstaka och mestadels små block. Ingenstädes liar något så stort grustag förefunnits, att jag däraf kunnat få något begrepp om åsens inre bygnad. Enligt

40 »Mosand.» 38 uppgift af en bonde skall man dock vid en företagen gräfning liafva anträffat ren lera under rullstensgruset. Samma bonde uppgaf äfven, att man vid grafgräfning på ungefär en famns (inemot två meters) djup funnit förstörda skal af brackvattenm us si an Mytilus edulis L, hvilken af allmogen på Jurmo allallmänt igenkännes under benämningen»maskal». Detta skulle tala för, att åtminstone de öfversta delarna af rullstensgruset på Jurmolandet uppkastats under senaste tid. Också påstodo bönderna, att en på södra sidan af Jurmolandet uppkastad rullstenssamling af ganska ansenliga dimensioner skulle hafva uppkastats under de senaste tjugo åren. Vattendjupet närmast söder om Jurmolandet samt mellan detta och Skälmöran är högst ett par meter. Bottnen tyckes bestå af fin sand. I en ej så aflägsen framtid, då en del af liafsbottnen kring Jurmolandet torrlagts i följd af strandlinjernas förskjutning, torde därför ej så obetydliga partier mosand, denna trogna följeslagarinna till rullstensgruset, komma att utbreda sig i Jurmoåsens omedelbara närhet. Den på Örö i kartbladet Jurmos östra del såsom mosand" betecknade jordarten utgöres enligt Boos' uppgifter af en rullstensblandad sand. Ifrågavarande bildning torde likasom sandoch rullstensförekomsterna på Kosäla- och Hiittislanden inom kartbladet n:o 14 Hangö kunna ställas i samband med den på kartbladet n:o 1 Ekenäs genom Tenala och Bromarf parallelt med Hangöåsen framstrykande rullstensgrusbildningen. Åkerlera. Åkerlera förekommer här och livar på en del holmar i Wänö skärgård samt i mindre partier på Borstö och Trunsjö hämland. Än är den lös och klibbig, än fastare och då alltid plastisk. Mäktigheten är ej stor. På de flesta ställen nås grusbotten redan på ett djup af 7 å 8 decimeter. Pä Wänö nåddes dock på ett par ställen ej botten med den inemot en meter långa handborren. Leran förekommer dels i dagytan, dels är den betäckt af tunna, ett par decimeter mäktiga lager af torf eller sand.