FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL. KARTBLADET Mil. K. AD. MOBERG.

Transkript

1 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADET Mil. AF K. AD. MOBERG.

2 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADET N 11 AP K. AD. MOBERG. HELSINGFORS, FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI, 1887.

3 Under ledning af undertecknad är rekognoseringen å den till kartbladet N:o 11 hörande delen af Pargas utförd år 1884 af Filosofie Kandidaterna W. Ramsay och J. Sederholm, Civilingeniörerne E. W. Schröder och G. A. Abrahamsson, samt å det öfriga området sommaren 1885 af Civilingeniören B. Boos, Filosofie Kandidaterna W. Ramsay, J. Sederholm, L. Strahle samt studeranderne N. J. Arppe, Gr. V. Levander och II. Stjernvall. Nivelleringen äfvensom kartaritningen är verkställd af geodetiske ingeniören V. L. Åkerblom samt de i beskrifningen intagne analyserna utförda af geologerna Filosofie Magistern IL Gylling ocli Filosofie Kandidaten A. F. Tigerstedt å Polytelmiska Institutets laboratorium. Helsingfors den 30 April Kart Adolf Moberg.

4 Det geologiska kartbladet N:o 11 omfattar följande socknar och sockendelar: inom Åbo län, Wirmo liäracl: östra hälften af Houtskär, hela Korpo med undantag af nordligaste delen samt södra delen af Aspö skärgård, hela Nagu med undantag af sydligaste skärgården samt sydligaste delen af Rimito. Piikkis häracl: sydvestra delen af Pargas. Halikko härad: de vestligaste små holmarne af Kimito samt nordvestra delen af Hiittis. Det nu angifna området, som i norr stöter till det å bladet N:o 10 upptagna samt i öster till det till bladet N:o 1 hörande, utgöres af en del af den emellan fasta landet och Åland befintliga vidsträckta skärgården. Området sträcker sig icke öfver de ytterst mot Östersjön liggande ögrupperna, ty så väl Jurmo, som en del af Hiittis befinna sig ännu sydligare. Bladets södra hälft återger dock redan en del af denna, den s. k. yttre skärgården, under det att den norra med sina större anhopningar af land bildar en förmedlande öfvergång till fastlandet och framställer åter en del af den inre skärgården. Landskapet är också väsendtligen olika hos dessa båda hälfter. Stora öppna fjärdar, antingen direkt ledande ut emot Östersjön och Skiftet eller också omgifna af större eller mindre ögrupper, hvars kala klipphällar der och hvar äro försedda med någon enslig tall eller i bergsklyftorna krypande enbuskar, allt detta är karakteristiskt finden yttre skärgården, som genom sin enformighet och sina i blått samt brunt varierande färgtoner icke lemnar något särdeles trefligt intryck. Det är derföre med en viss känsla af lättnad man lemnar dessa af vind och våg ofta våldsamt upprörda trak-

5 6 Uergahöjder. ter, för att söka skydd i de större öarnes långa och smala liafsvikar samt sund, hvilka på vissa ställen äro sedan gammalt kända för sin naturskönhet. Främst i detta hänseende står Pargas, der nejderna omkring t. ex. Gunnarnäs, Terfsund och Lofsdal m. fl. ställen i vexlande vyer och saftig vegetation täfla med hvarandra; med få ord: det är vackert och grönt, och detsamma är det också i öfriga delar af norra hälften, dock gör hafvets närhet sig mera påmint genom den mörkare barrskogen och de talrikare nakna bergen, emellan hvilka likväl ofta grönskande fält och välbygda landtgårdar framskymta. I en trakt så omfluten af hafvet, som den ifrågavarande, är den fasta jordskorpan särdeles blottad, hvarföre äfven bergshöjderna intaga den största arealen af landet. Vid första blick på kartan visar sig, att dessa vanligast stryka i Y 0:1ig riktning, hvilket förhållande eger rum isynnerhet på Korpo och Nagu kyrklanden, samt delvis inom Houtskär och Pargas. A Nagu lillandet är denna riktning icke så starkt markerad, der äfven en i NO SV gående gör sig gällande, hvilken också uppträder å Houtskärs kyrkland samt å de närbelägna Mussala och Björkö holmarne. Stundom kan äfven en N S:lig riktning spåras såsom t. ex. å Nötö hemlandet uti Nagu och å Långholm samt Bodö, hvilka ligga något sydligare. Hvad formen beträffar, är denna något vexlande. Inom Korpo inre skärgård äro bergmassorna platålika, släta och jemna med brantare eller trappformiga sidor mot SSO eller istidens läsida, under det inom de öfriga socknarne den kupolformiga med ofta brant stupande sidor åt alla håll är den rådande. I detta hänseende ganska karakteristiska äro norra delen af Nagu lillandet och holmarne vester och nordvest här omkring. Den högsta bergspetsen inom området torde vara det öster om Prostvik egendom i Nagu, belägna Kasberget, som reser sig omkring 200 fot (60 met.) öfver hafsytan och hvarifråu en åt alla håll vidsträckt utsigt erbjuder sig. Af mindre höjd omkring 150 fot (45 met.) är berget å Hjortö i Korpo, derifrån de lika höga bergstopparne vid Bonäs och Hväsby samt de något högre uppstigande

6 bergen omkring Retais Storträsk äro synliga. Anmärkningsvärda äro inom Pargas: Rollberget vid Yånå by, det högsta inom socknen, uppgående till omkring 170 fot (51 met,), Korsberget i midten af Tervo ön samt Trollklint, äfven på sagde ö vid Domarbv. I den yttre skärgården äro några bestämningar gjorda, då en till omkring 100 fot uppgående höjd redan på förhand kunnat förmodas, och äro såsom sådana antecknade högsta punkten på Nötö hemland 105 fot (31,5 met.), det söderut härifrån belägna berget å Bergholm 100 fot (30 met.), högsta punkten å Berghamn 115 fot (34,5 met.), den härifrån vesterut befintliga ögruppen Skärigården 115 fot (34,5 met.), alla inom Nagu socken. Emedan riktningen hos dalarne är betingad af den för bergshöjderna, löpa äfven dessa allmänt i O V. Dalgångarnes trånga former äro särdeles tydligt utpräglade inom områdets vestra delar och äfvenså inom Pargas, dock begynna de inom denna socken äfvensom uti östra hälften af Nagu utvidga sig till slätter af naturligtvis mindre omfång och förlora äfven på samma gång sin regelbundna strykning mot ett visst håll. Anmärkningsvärda jemnare ställen upptagande i vidd knappa 2 qvadrat verst, äro sandslätten norr om Kjälding i Nagu, och trakterna SO om Lofsdal samt NV om Attu i Pargas. Mera sällan äro tvärdalar anträffade, livilka genom sin mer eller mindre vinkelrätt mot hufvuddalarne gående riktning förena dessa. Af icke särdeles karakteristisk form i Pargas och å Nagu storland kunna dalgångarne derföre å dessa trakter icke tydligt följas, deremot befinner sig i östra delen af Korpo kyrkland en sådan strykande i N S, kännetecknad genom sin utpreglade form. Dalen, hvars längd uppgår till omkring 1 mil, begynner vid Retais by i norr och slutar vid Syvälaks by, derifrån den fortsättes af den långa och smala Syvälaks viken till Korpo ström. Dess bredd är endast % verst ocli sidorna utgöras af brant stupande höga berg, isynnerhet i dalens hvardera ända, och är tydligen uppkommen genom en remna i den omgifvande bergarten, hvilken här är längs hela sträckan densamma. 7

7 8 Några anmärkningsvärda vattendrag förekomma naturligtvis icke på den inskränkta terrängen. Deremot äro mindre insjöar och träsk icke sällsynta, i det att antalet uppgår till omkring 25. De flesta af blott half versts areal eller derunder äro lemningar af gamla hafsvikar, såsom t. ex. Änkkis träsk i byn af samma namn uti Korpo, och hålla på att försvinna i följd af stark igenvallning. Storträsket öster om Korpo kyrka och ett annat med samma namn på Nagu lillandet äro de största med en längd af omkring 2 verst och hälften mindre bredd. Deras utlopp utmärkes efter längre torka blott af en grund ränna i jorden. I följd af parallelismen hos bergshöjderna ligga längddalarne för de långa djupt inskjutande hafsvikarne samt för träsken i O V:lig riktning. Såsom synnerligen karakteristiska i detta hänseende må anföras det omkring två mil långa sundet söder om Korpo och Nagu storlanden, den närmare '/ 2 mil från vester ingående Långviken, dennes något mindre men bredare granne vid Böle, båda i Korpo, de ytterst smala men mycket långsträckta vikarne på Nagu kyrklands östra sida, af hvilka deu söder um Korsnäs uppnår en längd af en half mil, sunden emellan Saverkeit och Kittuis, Kivimo och Björkö samt Björkö och Mussala alla inom Houtskär o. s. v. Vid omnämnandet af dalarne anmärktes, att äfven en riktning vinkelrätt häremot eller i N S på en del ställen är märkbar och detsamma är fallet med sunden. Det tydligaste exemplet är Korpo sund, som skiljer Nagu och Korpo från hvarandra och som att döma af ögruppernas läge tyckes fortsättas mot söder ända till Nötö. Samma riktning ega en hop 1, sund inom Pargas. Sålunda följa efter hvarandra sundet emellan Sårpö och Attu landet, hvars sydliga inlopp är det bekanta Pargas port, sundet emellan Mielisholm och Vånå, Terfsund samt det numera nästan igengrodda sundet emellan Pargas kyrldand och Ålön, en sammanlagd sträcka af halfannan mil. Det långa smala sundet emellan Häradsholmen, Lill Tervo och Mattholm på ena sidan och Stor Tervo på den andra äger en fortsättning i den långt emot norr inskjutande viken på Ålön. I den öppnare skärgården är Gullkrona fjär-

8 dens längdsträckning nästan nordlig, men de öfriga åter visa en benägenhet att utbreda sig i O S, ifall någon regelbundenhet alls kan upptäckas. Emellertid stå alla dessa fördjupningar såväl ofvan som under vattenytan icke i något sammanhang med erosionsfenomenét, ty riktningen hos refflorna öfvertvärar ganska likformigt öfver hela området cle tvenne förstnämnda. Dalarne och sunden måste derföre blifvit bildade vid en tidigare period i följd af bristningar och remnor i jordskorpan, hvilket antagande vinner stöd på flere ställen inom södra Pargas der sunden, dalarne och bergskikternas strykning äro parallela. Den trakt, der de genom landets successiva höjning småningom försiggående förändringarne af jordytan lättast observeras är utan tvifvel skärgården. Det är äfven derföre, som från ifrågavarande område iakttagelserna äro ganska talrika, rörande hufvudsakligast strandkonturernas olikhet emot nu och förr. För bättre öfversigts skull torde en liten klassifikation af dessa landvinningar här vara af nöden. Såsom exempel på en sammanväxning af holmar och uppgrundning af hafsvikar må anföras inom Korpo: den fordna viken å Björkö, i yttre skärgården, numera ett litet träsk, uppfyldt med fisksorter dylika de, som fångas i hafvet, men enligt uppgift vida välsmakligare. Luton och Birskär, två mindre holmar söder om Björkö äro nu sammanvuxna och viken å Tranholmen, omkring 2 mil i norr från sistnämde ställe har uppgrundats enligt uppgift med omkring 1 fot på 50 år. Svedjeliolmen, Stenholmen och Kistholmen emellan Marsö och Strömma udde sammanhänga nu genom låga bergsklackar och genom lerbildningar äro i Finnö skärgård Brandholmen och Julholmen förenade. En mindre vik på lill Gyltö har försvunnit och likaså en dylik, som sträckte sig upp emot gårdarne på Finnö, förvandlad till en med tät vass bevuxen gyttjepöl, der lemningar af ett gammalt båtställe ännu varseblifvas. Viken vid Vattkast kunde för några tiotal år sedan befaras med notbåtar, men numera endast med smärre ekstockar, hvarjemte sjelfva mynningen hålles trafikabel genom gräfning. Då karaktärsbyggnaden å Korpo gård uppfördes, lära 9

9 10 teglen framförts med båt ända till byggnadsstället, som nu ligger på ungefär ;i / 4 versts afståud från hafsstranden. Uti Nagu yttre skärgård å Bergholmen påminna sig äldre personer, huru man med båt färdades emellan fiere af bergskullarne, der nu ängsmarker förekomma. Långholm och Träskliolm i Nötö skär äro förenade till en enda holme, och i den inre skärgården är viken emellan Vansor och Sackholm i det närmaste en med tre små utlopp försedd insjö, i hvilken, såsom ett minne från den tid, då den stod i intimare förbindelse med hafvet, strömming uppgafs förekomma. På Nagu storlandet är Käringviken ett träsk, och i en nära framtid äro både Rissviken och Möviken dylika. Tasluoto och Urksor, tvenne holmar norr om storlandet, äro genom ett långt näs förenade sinsemellan och sundet emellan den senare holmen samt storlandet har hittills genom menniskohand hållits öppet för mindre båtar. Storlandet, omkring en mil i SO från Nötö, är förenadt med Storlandsörn, ehuru man i mannaminne kunnat segla emellan dem. På Lökholm befinna sig 6 fot (1,8 met.) öfver hafvet aflånga stenrösen, hvilka uppgåfvos i forna tider hafva varit båtbryggor och i Dalkarby viken å Lill landet äro tvenne små holmar fullständigt sammanvuxna med uyssnämde land. Uti Pargas äro Mattholmen och Lenholmen, Mattholms lillholmen och Lill Tervön, samt de båda Korsholmarne förenade till en enda. Lill Mälö torde för någon längre tid sedan utgjorts af 3 skilda delar och det smala sundet, som skiljer Stor Tervo från de större holmarne i vester, är emellan Lenholmen och Stor Tervo, mellan denna och norra delen af Häradshohn samt mellan Lill Tervo och sistnämde holme, så grundt, att blott små ekstockar kunna passera dessa ställen blott vid högvatten. Några små holmar vester om Långholm äro förenade med denna, likaså några klippor SY om Enviks torp å Sårpö och Trullön med två mindre holmar, hvarigenom ett mindre lager af snäckmylla blifvit odlingsbart. Observationer beträffande långsamt skeende förvandlingar af jordytan förorsakade af sötvattensbildningar, eller der igenfyllningar af träsk förekomma, äro äfven gjorda. I det forna Galtbyträsket

10 å Korpo kyrkland hade hvarje gård sia andel af den derstädes rikligt växande vassen. Numera skördas denna af blott 2 lägenheter och resten utgöres af en äng af ganska torr jordmån. Storträsket i Nagu är genom en bred mossrand deladt i ett mindre, grundt, och ett större, djupare, sådant och det förra träsket å Kirjais utgöres numera af en stor gyttjepöl. Samlingarne af dyjord och mossar, såväl å öarne som holmarne låta förmoda gamla träsk och hafsvikar, hvilka genom phytogena tillväxningar år från år småningom uppgrundats och slutligen försvunnit. Utom nu uppräknade förändringar utöfvar isen en icke så obetydlig inverkan på strändernas gestalt. Såväl smärre stenar som större block infrusna i isen flyttas från det ena stället till det andra, beroende af ström och vind, hvarvid stenarna vid hafsbrynet undergå betydlig omkastning och aflagring å nya platser. Af samma orsak lösgöres djupare belägna block, hvilka sedermera upplyftas och vid isens smältning qvarlemnas å stränderna. Alla dessa förändringar liafva, utom det att, såsom nämdes, trakten särskildt egnar sig för dylika iakttagelser, lättare varseblifvits, emedan vid rekognoseringen varit tillgängliga endast omkring sekelgamla kartor. Såsom varande endast lokala förändringar af jordskorpan ^ö^11 äro lergräsen mycket sällsynta. Några sådana hafva under historisk tid egt rum inom förevarande område, och bland dessa ett på sydvestra stranden af Hummelskär i Nagu. Klippudden, som består af en granitklack genomdragen af lager af lös svart glimmer, hvilka göra att bergarten lätt lossnar i större stycken, hade af vattnets och isens inverkan blifvit något undergräfd och en vårdag för 7 å 8 år sedan störtade åtskilliga block plötsligt ned mot stranden, der de nu bilda fantastiska klippformationer i smått. Från vida längre tid tillbaka härstammar ett annat bergskred, som befinner sig på å toppen af klockbranten söder om Nagu kyrka, der marken emellan de nedramlade klippstyckena utgöres af snäckmylla. Dessa äro dock obetydliga emot det jordras, som för nära 70 år sedan egde rum på G-unnarsnäs i Pargas, och som gjorde det förut smala Terfsund ännu trängre 11

11 12 för de talrika genom detsamma gående ångbåtarne samt större seglarne. Bakom den brant sluttande, af mosand bestående, stranden befann sig före raset ett kärr, hvars vattensamlingar gåfvo upphof åt en mindre bäck, som småningom underminerade och bortsköljde den lösa sanden. Under ett väldigt brak nedrasade derföre under en natt en lång sträcka af skog med åtföljande stora sandlager i det djupa sundet, som fyldes till hälften. En större sandudde skjuter nu långt ut i sundet, i hvilket några på ända stående stockar ett godt stycke nedanför raset utgöra lemningar af skogen och en djup fåra med branta väggar betecknar på land det ställe, hvarifrån sanden kommit. En egendomlig berättelse om orsaken till denna händelse omtalas allmänt af allmogen. Då varande egaren säges låtit tömma en kagge qvicksilfver i käret och då det begynte lefva", undergräfdes sanden, hvaraf instörtningen sedermera följde. Numera lärer i följd af den hopträngda vattenmassans starka ström sundet på denna del vanligen icke isbeläggas. växtlighet. Skillnaden emellan växtligheten å storlanden och i skärgården är särdeles märkbar, hvilket äfven i det föregående antydts. Inom Korpo sträcka sig granen och tallen icke längre ut emot hafvet än till Gyltö och Lom, dock förekommer den senare öfver allt inom öfriga delar, ehuru naturligtvis på de yttre holmarne ganska sparsamt. Den knotiga och i bergsskrefvorna smygande enbusken måste derföre till en del användas till bränsle, som jemte material till båtar och byggnader tages från de större landen. Ganska stora områden af dessa äro bevuxna med barrskog, men något gröfre slag af denna finnes icke, dertill är den för starkt anlitad. Gröfre stockskog är derföre sällsynt, hvarifrån dock hittills årligen några mastträn kunnat utgallras till fartygens utrustande, och något ymnigare är vedskogen, ehuru denna ständigt undergår en stor beskattning för transport af ved till Abo och isynnerhet Stockholm. Flerstädes synes skogshygget hanclhafvas med försigtighet, ty på en holme, der inga träd qvarlemnas kring stränderna och för sådd, växer i mannaminne ingen skog. Bland ädlare trädslag anträffas i den inre

12 skärgården eken både i Pargas, Nagu och Korpo, kanske flerstädes inom de tvenne sistnämnde socknarne planterad; linden finnes åtminstone å Lenholmen hörande till Lofsdal i Pargas, och hasseln förekommer ymnigt såväl i Nagu, som Korpo. Stundom påträffas, och detta märkvärdigt nog just i den yttre skärgården, vildt växande ask och äppelträd, hvilka åter icke visa sig å de större öarne. Jordmånens bördighet är ganska medelmåttig. I södra de- Bördighet, larne af området är jordbruket omöjliggjordt genom brist på lämplig odlingsbar mark, hvarföre detta inskränker sig hufvudsakligast till potatisodling, i det norra åter utgöres åkerjorden af antingen styf, svårt bearbetad åkerlera, blandad i sina öfversta lager med krossgrus och smärre rullstenar, eller mosandsfält, hvilka åter genom egenskapen att lätt torka och deras för öfrigt magra beskaffenhet äro mindre lämpliga för odling. I allmänhet lärer åttonde kornet anses såsom god skörd, hvilket icke kan betraktas som något godt resultat i en trakt, som aldrig är utsatt för frostens härjningar. Odlade fält af någon nämnvärd utsträckning finnas vid några af herrgårdarne och såväl på Prostvik, Vikom och Högsar, alla uti Nagu, upptagas fortfarande äfven nyodlingar. Sistnämde ställe utmärker sig derjemte genom en ny, storartad ladugård, anlagd efter alla nyare tidens fordringar och förbättringar. Då jordbruket endast på få ställen bedrifves med någon Näringar, framgång, utgör fisket åtminstone i södra delen af området och mångenstädes äfven inom det norra den hufvudsakligaste näring, hvarifrån uppehälle hemtas. Emedan säd ej fås tillräckligt för eget behof, måste detta fyllas till en stor del af fastlandborna i byte mot fisk. På fisket litar skärgårdsbon mycket och blir detta ringa, har han ganska svårt att reda sig och derföre är han härmed sysselsatt nästan året om. Jagt efter säl, utter och sjöfogel idkas äfven, men detta endast som binäring för att möjligen ersätta lidna förluster vid fisket. Vid strömmingens lektid fiskas inomskärs med strömmingsnot, sommartiden med flundernät och abbornät och 0111 hösten resa båtlagen ut med 13

13 14 sina skötor till öppna grund i Östersjön eller Norrhafvet" (Bottniska viken). Vintertiden dragés under isen den såkallade vinternoten; fisket är äfven i allmänhet icke mera så gifvande som förut och har på vissa ställen alldeles upphört, i följd af fiskevattnens uppgrundning. De goda tider, då talrika större fartyg byggdes både för egna och andras räkning, hvilka sedermera genom frakter lemnade sina egare goda inkomster, äro nu förbi och sjöfarten också i betänkligt nedgående, sedan ångbåtarne begynt konkurrera med segelfartygen. I fall ej lämpliga åtgärder vidtagas och de jemförelsevis mycket höga skatterna sänkas, synes det hederliga af gammaldags gästfrihet och rättframhet besjälade folket i skären gå sorgliga öden till mötes i en snar framtid. I det af många sund och vikar genomskurna Pargas med sina delvis branta och mot öppnare sjöar liggande stränder skulle ett rikligt gifvande fiske kunna förväntas, men äfven här hade detta till den grad upphört, att många lägenheter ej mera sysslade med detsamma. Utom den menliga inverkan som landets höjning ur hafvet tillskyndar de gamla fiskställena, uppgafs, hvilket nog är troligt, äfven bullret och ständiga omrörandet i vattnet af ångbåtarne såsom orsak till fiskens försvinnande. Den vigtigaste binäringen inom denna socken är derföre kalkbränning. De stora brotten såsom vid Simonby, Skräbböle m. fl. äro flitigt bearbetade, och försedda med nya, kontinuerligt verkande ugnar, dock syntes äfven de af gammal konstruktion der och hvar vara i full verksamhet. På Gunnarsnäs t. ex. brännes något kalk i en simpel gråstens ugn, ehuru kalkstenen måste hit transporteras från Ålön. Tvenne för afsalu arbetande tegelslagerier finnas äfven i Pargas, det ena vid Mågby och det andra å Terfsund, vid sundet och det förutnämda jordraset, Äfven på Granvik har ett tegelslageri förefunnits, men numera nedlagts, i följd af ofördelaktig konkurrens med det vid Mågby. Om den i särdeles stor skala bedrifna kalkbränningen uti Pargas icke kan få namn af industri, är området särdeles fattigt på industriella inrättningar, i det att blott en enda sådan

14 förefinnes och detta äfven inom Pargas, nämligen den på Attu belägna ångsågen, som syntes vara i full verksamhet, oaktadt den öfver allt särdeles medtagna skogen. Förmodligen hade den äfven i sin mån bidragit till nämde omständighet, åtminstone tycktes dess verkningskrets nu sträcka sig längre bort, att döma af de stora stockflottor, som icke så sällan bogserades till sågen längs det långa sundet norr om Kimito. För några tiotal år sedan lärer på Kjälding gård å Nagu Lill land bedrifvits en fabrik för tillverkning af lerpipor. Yid Långviken i Korpo befinner sig den 1839 upptäckta Hväsby grufvan, hvilken bearbetades i senare hälften af 1840 talet samt den å Runholmen i Pargas belägna och ödelemnade Attu grufvan. På alla tre ställena qvarstå ännu såsom minnen från de tider, då här var lif och rörelse, endast grundvalarna till arbetarnes boningshus eller till och med sjelfva bostäderna, men i ett högst förfallet skick. 15 Berggrundens beskaffenhet. Hvad bergarternas fördelning öfver området beträffar, synes genast att graniten och gneisgraniten utgöra de förherrskande. De skiktade bergarterna, glimmer- och hornblendegneisen ega någon större utbredning endast uti östra delen af Houtskär och södra delen af Pargas, i hvilken sockens mellersta del jemte några underordnade större eller mindre partier af glimmergneis de bekanta mäktiga kalklagren förekomma. Deras fortsättning mot vester är der och livar synlig inom Korpo och Nagu, hvarest på Lillandet ett större lager af hornblendegneis träder i dagen och mindre sådana af glimmergneis visa sig i den yttre skärgården. Glimmergneisen eger inom Korpo högst ringa utbredning, Glimmergneis. och torde den ofta nog utgöras af endast brottstycken inlagrade

15 16 i de omgifvande bergarterna. Detta antagande berättigas deraf, att ifrån den allmänna strykningsriktningen, som är O V, äfven en i N S förekommer, såsom t. ex. å Lempersö. Stupningen är också särdeles varierande, i det att den vid Rosklaks är 64 mot norr, och dylik på Öster Kalaks udde, men sydligare på Råtnskär åter 60 mot S. Å Finnö, Notholm, Fölisholm och Galtby förekommer ett gneislager, som såsom en smal rand längs vattenbrynet kantar såväl dessa holmars som kyrklandets norra strand med en varierande stupning af mot N. Slutligen finnas långa och smala gneislager och fragment ganska talrikt i hela trakten omkring Jervsor, Hafträsklandet och Pensar. I något större massor uppträder glimmergneisen på Björkö och en del af Saverkeit i Houtskär, isynnerhet på det senare stället, dock ganska mycket blandad med granit. En dylik blandning af gneis och granit, hvilken senare dels ligger mellan lagren, dels öfvertvärar dem, finnes på Berghamn samt på Röstskär, SO derom. Om glimmergneisens förekomstsätt och utbredning inom andra delar af Houtskär lemnar J. Sederholm följande upplysningar: I Hyppis, Hönsnäs, Medelby och Kittuis byar finnes en bergart som ganska mycket skiljer sig från andra i trakten förekommande. Den är skroflig i ytan, har en grå, i chokoladbrunt stötande färg och är oftast temligen likformig. Genast då man kommer in i Hyppis ström frapperas man af den skarpa skilnaden mellan den vestra strandens gråbruna och den östra strandens klart ljusröda klippor. Dessa bestå af en alldeles otvifvelaktigt eruptiv granit. De förra åter utgöras af nämde bergart, som väl rättast kan betecknas som en granit-gneis, hvilken än är massformig, än väl skiktad. Uppträdande på nordöstra udden af Hyppis landet som en fullkomlig gneis, öfvergår den åt Y och NV småningom i en alldeles massformig bergart, som ställvis saknar hvarje spår till skiktning. Den är dock vanligen strimmig i vexlande riktningar. Vid Hyppis ström stryker bergarten på en sträcka af en half kilometer först i N 85" V. derefter ungef. N 75 V och längre fram N 65 V.

16 Här finnes ett omkring famnsbredt kalklager i skikt omvexlande med andra af alldeles samma slag, som den omgifvande bergarten, hvilket tydligt bevisar att den är en gneis. På de små holmarne Y om Hyppislandet har den här med hornblendegneis uppblandade bergarten en mera NV:lig strykning. Söder om granitmassivet, mot hvilket den är lika skarpt begränsad, som på vestra sidan, har bergarten en strykning af N 70 Y och O Y, Den synes sålunda likasom böja sig omkring graniten. Stupningen är, i allmänhet utåt räknadt från detta, i Kittuis 50 mot S. Man kunde således tänka sig den som en kupol, hvars öfre del vore denuderad. På Börsskär samt Kälöarna finnes en i petrografiskt hänseende liknande bergart, hvilken dock i Berghamns trakten är mera finkornig och granitlik". Ungefär samma inskränkta områden intager gneisen inom Nagu och är dessutom på vissa ställen mycket vresig med släkter af oregelbunden strykning och stupning. Den i trakten af Berghamn befintliga är grå, något finskiffrig, dels mycket glimmerrik med strykning i NO SV och af dylikt utseende samt samma strykning är den, som något nordligare bildar berggrunden hos de strax söder om Nagu storland befintliga holmarne. Gneisskikterna äro der och livar mellanlagrade af granit, hvarigenom den såkallade bandgraniten uppstår, hvilken förut observerats i Iniö och Piikkis. Gneisgraniten öfvergår vester om Väcklaks till gneis och likaså längs norra stranden af Strandby fjärden, hvarest skikterna stupa 60 mot NNO. Gneispartierna blifva kanske något större i Nagu sockens östra del, men mycket olika i afseende å sammansättning. Strykningen är på få undantag när O W:lig ; men stupningen särdeles varierande. Sålunda är den längs norra stranden af Kirjais omkring 60 mot N, vid Kjälding trakten åter 80 mot S och likaså vid Yikom. De flesta lager måste väl här, likasom i Korpo, betraktas såsom endast brottstycken och sådana observerades äfven i sjelfva verket på Flaskskär omkring en half mil i S från Gullkrona hemman. I den lodräta bergväggen af granit syntes nämligen gneisfragmenter med mycket skarpa konturer af ungefär det ut- 2 17

17 18 seende sora fig. 1 söker åskådliggöra, A mellersta delen af Stor Tervo i Pargas, å Lill Tervo, Mielisholm och Korsholmarne förekommer en grofskiffrig ganska glimmerrik och mycket granathaltig gneis. Vid Terfsund är den åter ganska finskiffrig samt får vid sjelfva hyn ett något bandartadt utseende. På alla dessa ställen är strykningen O V:lig med lodrät stupning. I södra delen af Pargas är en medelskiffrig grå glimmergneis ganska allmän. Strykningsriktningen är densamma som sistnämdes och som accessoriska beståndsdelar uppträda granat, turmalin, epidot samt svafvel- och magnetkis. Dessa tvenne mineral hafva på flere ställen förorsakat rostvittringar af större utsträckning. På de små holmarne söder och sydvest om Trullö anträffas talrika förvittrade lager, i hvilka bergmassans sönderfallande egenskap sträcker sig ända till 5 fot (1,5 meter) djupt. Lagrens bredd uppnå ända till 15 fot (4,5 met.) och kunna stundom följas 150 fot (45 met.) i dagen. En liknande mycket rostvittrad gneis förefinnes såväl å Ängsö, Tallholmarna och Rockelholmarna i Nagu som flerstädes i Kimito t. ex. i Vestlaks by, hvilka ställen ligga i rakt O V:lig strykning från hvarandra, eller densamma som bergartens. En grå glimmergneis från Medelby i Houtskär har befunnits innehålla: Kiselsyra 61^8 proc. (A.F.Tigerstedt). Röd gneia. Vid kalkstensförekomsterna anträffas en grofkornig röd gneis, som är alldeles icke skiffrig, ehuru ganska tunnt skiktad och liknar derför alldeles finkornig granit. Det är blott på grund af dess vexellagring med kalkstenen, som den kan bestämmas såsom gneis, och troligt är att den uppträder äfven annorstädes som fragmenter i graniten, ehuru dess skiljaktighet från denna, då ej kan fastställas. Hornblende- Hornblendegneisens största utbredning befinner sig inom södra delen af Pargas, der den anträffas i vexellagring med hornblendeskiffer, glimmerskiffer, glimmergneis och granit. Strykningen är öfverallt O V:lig och stupningen lodrät. Beståndsdelarne äro grå, stundom äfven röd fältspat, grå qvarts och svart glimmer samt hornblende, hvilka tvenne sednare minera- o

18 liers olika mängd förorsakar öfvergångar till glimmergneis och hornblendeskiffer. Då skiffringen blir otydlig uppstår syenit och syenitgranit, såsom å Sårpö, Heisala och Attu landet. Färgen är vanligen grå eller svart, beroende af mängden af fältspat och hornblende, dock har äfven röd hornblendegneis observerats vid Pargas port på Sårpö. Accessoriska beståndsdelar äro desamma som hos glimmergneisen, hvartill kommer äfven magnetisk jernmalm vid grufvan på Runholm. Hornblendegneisens öfriga fyndställen äro af mindre betydenhet om ock icke så sällsynta. Bergarten, som inom Pargas vidare är anträffad på Stor Tervo vid Granvik by och Lill Tervo, bildar på Nagu Lillandet större bergsträckor såsom t. ex. vid Piparby och Kjälding. Strykningen och stupningen äro desamma som glimmergneisens, med hvilken den vexellagrar, dock alltid med skarpt utpräglade skikt, så att några öfvergångar icke förekomma. För öfrigt är den i Nagu observerad i blott till 2 fots (0,6 met.) breda lager å Berghamns trakten, samt på sydvestra stranden af Ernholm på ett mindre område. Utom några smärre skär och holmar i Korpo yttre skärgård har hornblendegneisen anträffats vid den öde lemnade Hväsby grufvan, hvarest den utgör jernmalmens moderklyft. Både glimmer och hornblendegneis ingå i bergarten ganska ymnigt i följd hvaraf densamma har ett mycket mörkt, nästan svart utseende. Strykningen är O V:lig med 70" stupning mot norr. På Sördö, Ekskär och ett par andra holmar i NV:tra Houtskär finnes en tät hornblendegneis, och dessutom vanlig som brottstycken i den å trakten befintliga graniten. Ofta innehålla dessa brottstycken granat och magnetit. Hornblendegneisen från Sårpö i Pargas har befunnits innehålla: Kiselsyra 58,is proc. (H. Gylling). Gneisgranitens största utbredning befinner sig inom Korpo Gneisgranit, yttre skärgård och till en del äfven inom Nagu, hvarest den endast i stort märkbara skiktningen småningom försvinner mot öster och bergarten öfvergår till massformig granit. Strykningen är hufvudsakligast O V:lig, men ändrar sig längst mot vester såsom i Aspö vestra skärgård och på Yesterön, hörande 19

19 20 till Brunskärs holmarne, till en i NO SY gående. Hvad stupningen beträffar är den visserligen något vexlande, men likväl med en viss regelbundenhet. I Aspö norra skärgård uppgår den till 75 mot N på de sydligast belägna holmarne, men blir allt mera flack, så att den på de nordligare är endast 32 mot N. I Brunskärs ögrupp är stupningen sydlig, såsom t. ex. å Bredskär 52, å Bussö 80" och blir alltmera lodrät i ögruppens midt samt öfvergår till en nordlig å norrut belägna holmar, såsom t. ex. å Barskär, Lill Hästö 76 och å Stor Hästö 65 mot norr. På holmarne söder om Lom, såsom Värkholm och Ängsliolm var stupningen lodrät men öfvergick till nordlig å Lom med 67 och vid Korpo ström med 64. Fig. 2 är ämnad att gifva en ungefärlig bild af nyssnämde lagringsförhållanden hos gneisgraniten uti Korpo. Den skizzerade profilen sträcker sig från Aspö skärgård i nära nordlig riktning till norra stranden af Korpo storland invid Retais by. Gneisgranitens färg är på anförda ställen grå, stundom med någon ringa dragning åt rödt. Å några andra såsom å Stor och Lill Hästö samt kringliggande holmar är strukturen bandartad, hvarigenom öfvergång sker till bandgranit och samma modifikation observerades äfven i Berghamns skärgård i Nagu. Till följd af skiktningens lodräta läge äro bergväggarne i trakten af Lom alldeles brådstupande i hafvet. Den inom området vanligaste bergarten är graniten, som något varierar i afseende å struktur och färg. I afseende å förekomstsätt och petrografisk beskaffenhet liknar den inom Pargas, östra delen af Nagu och större delen af Houtskär befintliga mycket graniten uti Sagu, Kimito, Halikko samt trakten omkring Åbo, hvarföre bergarten från alla dessa ställen torde höra till samma graniteruptiv, som finnes utbredt öfver en god del af sydvestra Finland. Bergarten är röd till färgen, i följd af den i sammansättningen öfvervägande röda ortoklasen, samt af medelkornig till grofkornig struktur. Denna blir här och der något skiktartad eller svagt strimmig, hvarvid granitbergen stundom såsom i sydöstra delen af Ålön mellan Simonby och Ersby

20 blifva utdragna eller bilda rader af grustäckta bergsryggar i O V:lig strykning. Graniten innesluter brottstycken, som ofta äro ganska skarpkantiga* Det kan vara tvifvel underkastadt, huruvida icke alltid, då denna röda granit visar en mera gneislik struktur och sålunda ger skäl för namnet gneis-granit, som man tilldelat densamma, detta beror på inlagring af dylika gneisstycken, eller, kanske rättare sagdt, på ett inträngande af graniten emellan gneisskikten. Det finnes nämligen ställen der de glimmerrikare strimmorna äro böjda efter formen af närliggande hornblendegneisbrottstycken, såsom synes af fig. 5, visande berglagringen å Lill Äppelholm i Ovensor, men detta bevisar icke med säkerhet att de ej äro ursprungliga skikt, ty äfven den alldeles typiska gneisen är på samma sätt böjd och skrynklad. Såsom strukturvarieteter af den röda graniten kunna anföras en å Kopparholms gtorland i Nagu yttre skärgård, der glimmerbladen ligga samlade i breda strimmor, hvilka på olika afstånd från hvarandra och i olika riktningar genomdraga bergarten, samt på norra delen af Nagu Lillandet och å holmarne vester och nordvest härifrån en porfyrgranit med 10 ä 20 millim. långa fältspatskristaller, hvilka alla ligga i samma riktning. På vestra udden af Björkholmen i Pargas söder om Stor Tervo finnes dessutom skriftgranit. Glimmern försvinner på en del ställen såsom t. ex. norr om Prostvik och på norra delen af Själö, der den ersättes af granater, hvilka för öfrigt äro spridda i bergmassan inom mellersta och södra delen af Pargas. Ifrågavarande graniteruptiv har, såsom nogsamt synes af de vexlande bergarterna, genombrutit ett äldre gneistäcke, hvaraf ännu många lemningar finnas, och talrika granitgångar genomdraga flerstädes, t. ex. å Ålön och södra delen af Pargas, den derstädes förekommande hornblende- och glimmergneisen. Af annan beskaffenhet är graniten inom Korpo och vestra delen af Nagu. Strukturen är medel- till finkornig och på Ormskär norr om Aspö euritartad samt färgen allestädes grå eller gråhvit. Den genomsättes dessutom ofta af gångar af yngre röd granit, hvilken till utseendet liknar den nyss omnämda i kartbladets östra delar, 21

21 Pegmatit. 22 och torde derföre vara analog med denna. Utom granitgångarne förekomma äfven sådana af pegmatit, hvilka icke sällan innesluta ej så obetydliga partier af jernmalm. Den å Biskopsö befintliga graniten har befunnits innehålla: Kiselsyra 72,16 proc. (H. Gylilng). Utom ofvannämde pegmatit gångar, som innehålla jernmalm, hvarom mera längre fram, har denna bergart anträffats öfver hela området genomdragande i olika riktningar såväl granitsom gneisarter. Af större mängd finnas de å södra delen af Sårpö samt de små holmarne deromkring. Gångarne äro ända till 3 å 5 fot (0,9 1,5 met.) breda och kunna följas 20 ä 30 fot (6 9 met.) i dagen, samt bestå af tegelröd fältspat, grå qvarts och svart glimmer. Tvenne anmärkningsvärdare pegmatitgångar stryka i en fortsättning öfver Lempersö och Elfsjö i Korpo. Syenitgranit. Syenitgraniten är högst sällan anträffad. Några små holmar söder om Ängsholmen i Pargas utgöras af denna bergart, som till sammansättning liknar den å trakten befintliga graniten, hvartill kommer svart i grönt skiftande hornblende. I östra delen af Nagu ligga körtlar af syenitgranit med ganska stora väl utbildade hornblendekristaller inuti omgifvande bergart. Uti den norr om Kjälding anträffade äro hornblendeindividerna dock något mindre, och söder om Gyttja genomlöpa hornblendegranitgångar i olika riktningar den derstädes befintliga graniten. Kasten. De uti de allmänt bekanta kalkstens fyndigheterna inom Pargas anträffade intressanta mineralierna hafva i ett sekel utgjort föremål för vetenskapliga undersökningar, dervid många vigtiga framsteg på mineralogins område blifvit gjorda och än i dag är Ålön en ansedd ort i mineralogiskt hänseende. Då tidigare tillförlitliga uppgifter rörande kalkstenens förekomst och beskaffenhet af H. J. Holmberg, Dorpater kemist-geologen Kuhlberg*) m. fl. förefunnos, inskränkte sig undersökningen i följd häraf till blott en kartografisk sammanställning af de gjorda rö- *) Die Inseln Pargas (Ahlön) chemisch-geognostisch untersucht von Kuhlberg.

22 nen, hvarvid äfven några jämförelser med den omgifvande traktens geologi gjordes. Såsom bekant, finnas uti Pargas två stora kalklager, ett nordligt och sydligt, hvilket senare till största delen befinner sig inom ifrågavarande kartblad, der det blir synligt vid Storgård och i ungefär O V.iig riktning stryker genom Parsby, Lindberg, Skräbböle, Piukala, Ersby och Simonby. Sannolikt hör brottet vid Lapplaks till samma lager, ehuru det genom granitmassa är skildt derifrån. Lagrets bredd kan uppskattas till omkring 50 å 60 fot (15 å 18 met.) hvilket dock såsom liggande i dalar mellan granithöjderna ofta är täckt af grus och lera. Hvad den omgifvande bergarten beträffar, kan den vara både gneis, gneisgranit och granit. Sannolikast är att kalken bildat lager i gneisen och nu utgör i graniten inbäddade lemningar af den äldre berggrunden. En direkt inlagring af kalk i granit, sådan den blifvit påvisad*) hos det stora kalklagret i Sagu och Halikko (fortsättningen mot öster af Pargas kalken) finnes flerstädes, dock ej genomgående, ty äfven sådana ställen förekomma, der den närmast omgifvande bergarten är gneis. En inlagring i granit förekommer norr om Simonby. Graniten har här fullständigt omslutit kalkstenen, som numera är nästan totalt bortsprängd. Undersökt af de flesta finska mineraloger och af många utländska är kalkstenen till större delen inom de skilda lagren af hvit färg med finkornig struktur. Endast vid kanterna blir den grofkristallinisk, spatig och innesluter en mängd främmande mineral, som uteslutande äro kalksilikater, uppkomna genom omgifvande bergarter, förnämligast graniten. I jemförelse med nu omtalade fyndort äro de följande obetydliga. I en sträcka rakt i söder från Simonby, invid Lofsdals båthus, i Mågby, in uti sjelfva byn och på Björkholmen är kalkstenen synlig i dagen från 2 6 fots (0,6 1,8 met.) breda lager af olika längd, hvilka till en del profsprängts utan någon vidare framgång. Såsom smala strimmor i en omkring 1 fot (0,3 met.) bred gång af dioritskiffer förekommer 23 *) Beskrifning till kartbladet N:o 9. Pag.

23 24 bergarten på Stora Ekholm och i lika mängd på Lemlaks ön vid stranden midt emot Terfsund. Rakt i öster från Björkholmen befinner sig på Attu landets östra sida Attu gårds kalkbrott, der kalken delvis såsom vid de större fyndigheterna träder i direkt beröring med graniten, men också är inlagrad i gneis. Färgen är ljusgrå eller hvit, strukturen varierande emellan marmorartad och spatig samt tillgången ganska ymnig, men brytningen ingen, emedan stenen vid bränningen uppgafs blifva svart och otjenlig. Detta var så mycket mindre att vänta, då kalken innehöll blott få mineralier, såsom glimmer, kondrodit och granat och enligt gamla brännares utsago föroreningar till en viss grad i bergarten åstadkomma en god, stark" vara. Omkring en half verst härifrån åt NNO förekommer äfvenledes alldeles invid sjöstranden en något anfrätt och en fot bred (0,3 met.) kalkgång, som åter visar sig omkring 120 fot (36 met.) mot öster. De stora kalklagren inom Pargas fortsättas vesterut af dem vid Ovensor. Dessutom anträffas bergarten inom Nagu och Korpo men den är spridd uti talrika gångar, de flesta af mycket liten mäktighet och såsom belägna på små holmar troligen icke lämpliga att tillgodogöras. Uti östra delen af Nagu äro sådana funna på Gråsskär af 6 fots (4,8 met.) bredd, med insprängd granat och idokras, på Fåfängskär 15 fot (4,5 met.) breda, på Gullkrona i tre smala lager tillsammans 5 fot (1,5 met.) breda och på Hästskär i likaledes tre obetydliga band. Såväl på Lammasluoto som på Riluoto, hvardera lydande under Själö, äfvensom på denna holme anträffas kalk, hvilken å alla tre fyndorterna hör till samma lager. På de tvenne sistnämde ställena är förekomsten mycket ringa men å Lammasluoto, der största mäktigheten ligger på holmens vestra sida, har en tid sprängning egt rum. Under tillgodogörande är kalklagret å Gyttja, som, ehuru till stor del täckt af krossgrus och leror, tycktes ega den största mäktighet bland nu uppräknade fyndställen. Bergarten, som är renast på Hästskär, innehåller annars vanligen pyroxen och glimmer samt är öfverallt medelkornig. Men uti vestra delen af socknen är det på Ernholm befintliga lagret ansenligast. Detta

24 har äfven brutits under flere år och kan med några få afbrott följas i dagen omkring 400 alnar (250 met.) med en mäktighet af ända till omkring 30 fot (10 met.) Den omgifvande bergarten är gneisgranit, som närmast till lagret blir mycket finkornig och är af denna struktur såsom mindre brottstycken synlig inom sjelfva lagret. Kalkstenen, som tyckes vara något skiffrig i följd af parallelt med lagrets riktning ordnade rader af glimmer och chondrodit, är mycket varierande till färg och struktur: livit, grön och röd samt grofkornig, finkornig och marmorartad. Dess fortsättning mot öster anträffas på nordligaste udden af Biskopsö, der lagret är omkring 50 fot (15 met.) långt och omkring 5 fot (1 met.) bredt. Åt vester delar sig det på Brnholm befintliga i tvenne skilda lager. Det sydligare är synligt på Yäcklaks näset och ligger i samma linie som de på Biskopsö och Ernholm samt är af ungefär samma mäktighet. I dagen kan det följas omkring 30 fot (10 met.) men är af mycket dålig besskaffenhet, starkt bemängdt med qvarts, hvarföre det äfven icke numera brytes. Nordost om Stor Träsket blir lagret ännu en gång synligt och visar sig här då af bättre slag, men har icke blifvit brutet. Det nordligare, som innehåller en mycket ren kalksten, hvarföre den äfven fordom bearbetades, träder i dagen på Finnby och Sellmo byars egor, norr om Möo viken. A det förra stället är lagret omkring 300 fot (100 met.) långt och omkring 30 fot (10 met.) bredt och på Sellmo sidan något mäktigare, men något kortare. I Nagu yttre skärgård stryka på östra sidan af Vijisörn några mycket smala kalklager i NV SO, inbäddade i euritartad granit, och dylika förefinnas på nordvestra stranden af Håkanö, strax söder om Nötö. Äfven här är förekomsten klen och blottad i dagen endast omkring 6 fot (1,8 met.) Grön chondrodit förekommer i kalken, som anträffades äfven på Måsaskär, en af de sydliga små holmarne hörande till Berghamns ögrupp. Strykningen är NO SV. Lagret är synligt endast omkring 7 fot (2,7 met.) men omkring 30 fot (9,2 met.) bredt. Ungefär rakt i vester ifrån kalklagren på Ernholm och Väcklaks stryker inom Korpo ett dylikt öfver 25

25 26 de små holmarne Hummelskär, Alskär och Limskär, nordost om Elfsjö. På de två förstnämda ställena är kalkstensförekomsten ringa och dessutom mycket uppblandad med mineralier såsom chondrodit, grafit m. m., men på Limskär, derifrån kalksten för omkring 50 år sedan transporterats för att brännas å Korpo gård, är lagret något bredare, varierande emellan 10 och 17 fot (3 5 met.) samt af hvit färg och medelkornig struktur. På detta ställe omgifves kalken, likasom i vestra delen af Nagu af en närmast till kontaktytorna omvandlad finkornig, euritartad gneisgranit, men uppträder deremot på Nagu Lilland och deromkring befintliga holmar i bergarter af olika slag. Sålunda stryker den på Gråsskär, Gullkrona och Fåfängskär i glimmergneis, på Hästskär och å Gyttja i hornblendegueis samt på Själö uti granit. På detta område hafva äfven några observationer verkställts å kalklagrens stupning, hvilka här till slut må angifvas. Denna är i allmänhet mycket brant, och är nordlig å Gullkrona och Hästskär med resp. 80 och 70, men på Fåfängskär stupa lagren 80 mot söder. Angående kalkstenens uppträdande inom Houtskär och norra delen af Korpo, lemnar J. Sederholm följande skildring: Ehuru de inom denna trakt befintliga kalkstensförekomsterna äro ganska talrika, äro de dock ingenstädes af brytvärd beskaffenhet. I teoretiskt hänseende erbjuda de deremot ganska mycket intresse. Vanligen förekommer kalken i smala skikt vexellagrande med den förut omnämda temligen grofkorniga röda gneisen, som utan någon skarp gräns öfvergår i den röda eruptiva graniten. Sådana äro de obetydliga kalkförekomsterna å Korvet, Kapas och Omlot i Jervsor. I Saverkeit förekomma kalkstrimmor i den grå, granitblandade glimmergneisen, på Kälö i den gråröda bergarten. Alla dessa äro blott några famnar långa och några alnar breda. Af något större utsträckning, ehuru äfven de uppblandade med vexelvisa kalkskikt, äro förekomsterna i södra Ovensor. Här finnas tre parallela kalklager. Det nordligaste kan förföljas ungefär en verst öfver Nyängsudden och Karmudden till edet mellan Ovensor och Ängsholmen. Det går full-

26 komligt parallelt med hufvudlagret å Kirmo och Runudden, som faller inom kartbladet N:o 10. Kalken omvexlar med skikt af den röda gneisen. Söderut derifrån finnes en klippa, kallad Pikknäsgrund, som nästan uteslutande består af kalksten med mellanliggande vridna skikt och fragmenter af glimmer och hornblendegneis. Alla äro på ytan inmängda med skapolit, pyroxen o. d. Släkterna af glimmergneisen äro stundom brustna och likasom halft upplösta, men man kan dock vanligen hos dem ännu märka deras natur af sönderbrustna skikt, i det de äro smala, böjda och styckena, som hört ihopa, ligga nära till hvarandra. Hornblendegneisens fragmenter äro deremot alla skarpkantiga, i likhet med dem, som förekomma inneslutna i graniten. Sådana finnas i kalken, som äro 6 ä 7 famnar långa med en bredd af ett par fot, men äfven de äro tvärt afhuggna i båda änderna, medan glimmergneisens skikt äro vridna och likasom afslitna. Denna har således varit mera plastisk, vid den tidpunkt, då den stora graniteruptiven och de i densamma inneslutna styckena ännu voro i ett mer eller mindre föränderligt tillstånd. Jemför figg På holmarna söder derom finnas på ett par ställen fraginenter af kalkförande skikt. Skäret Leppkari består till större delen af sådana. Här uppträder en krofkornig granit i gångar? stundom äfven i form af lagergångar. Fig. 10 visar en sådan lagring. Dessutom förekomma mindre kalkfläckar här och der på åtskilliga ställen i graniten, hvilket visar att små fragment af denna bergart i talrik mängd blifvit lösryckta från hufvudmassan och inbäddade i graniten". Till utredande af kalkens kemiska sammansättning äro tvenne analyser utförda af A. F. Tigerstedt, nämligen å kalkstenen från Ernholm (I) och från Gyttja (II), hvilkas resultat å följande sida angifvas: 27

27 28 I. II. (I fr ig a bergarter. Kalkjord ,13 Talkjord 0,56 Kolsvra 43,32 35,46 Olöst återstod Summa 100,03 100,11 Utom nu anförda bergarter, hvilka delvis äro af ytterst ringa utbredning, förekomma ännu några få andra, som i följd af den mindre betydande plats de intaga i bergskorpans sammansättning, behöfva blott flyktigt omnämnas. De inom närmast norrut belägna trakter, hvilka upptagas af bladet N:o 10, så talrikt förekommande diabas gångarne, hafva på ifrågavarande område nästan totalt försvunnit. Den täta mörkgröna nästan svarta bergarten förekommer gångformigt genomsättande berggrunden och äfven kalkstenen vid Ersby i Pargas samt å de små förut nämda kalkskären i Korpo. Inom Houtskär finnes på sydöstra udden af Sundholmen en alnsbred gång deraf, hvilken fortsattes i NO:lig riktning på södra hälften af Bjunholm, der den är 2 alnar bred, samt på ett mindre skär utanför. På Börstskär stryker en dylik gång af en fots bredd och derunder, tvärt öfver holmen i N:lig riktning. Här och der afsmalnar den och försvinner för att vidtaga på nytt strax bredvid. På östra sidan af Björkholmen i Nagu finnas två nära till hvarandra belägna diabasgångar, af hvilka den ena, som är omkring 4,5 fot (1,3 met.) bred är synlig en längre sträcka. Båda gångarne löpa i NO.lig riktning, eller densamma, som tillkommer de nordligare, inum Iniö belägna trappgångarne. På Delholmen i Nagu anträffades en blott 1 fots (0,3 met.) mäktig gång af tät, magnetithaltig diorit, strykande i samma riktning som diabasen och liggande i dagen öfver hela holmen. Den stupar 65 mot NV. En medelkornig diorit från Granholm i Pargas har befunnits innehålla: Kiselsyra 49,36 proc. I Fosforsyra 0,153 / ^ '^ eistet ' t ).

28 Ännu återstår att nämna något om de inom ^området be- Maimer, fintliga malmfyndigheterna. Dessa utgöras uteslutande af magnetisk jernmalm, hvilken i Nagu och Korpo yttre skärgård är anträffad på icke så få ställen och som föranledt lifliga kompassdrag eller som skärgårdsbon uttrycker sig: norringen är qvick". Den på dessa trakter för malmen gemensamma gångarten är en grofkristallinisk pegmatit, deri glimmern blifvit utträngd och ersatt af malm, såsom fallet är på Hästskär i Korpo. Magnetiten ligger här insprängd såsom kristallfragmenter af 30 till 40 milliindiameter, hvilka synas tilltaga i storlek mot djupet. Uti Nagu förekommer malmen i gångar och linser. En sådan, ehuru af mycket små dimensioner finnes på vestra stranden af Fårö, hörande till Nötö ögrupp, men först längre norrut, på och i närmaste granskap af hemlandet, äro malmlinserna större. Sålunda finnes på södra sidan af Koholm en sig i N S sträckande samling af magnetit, som kan följas i dagen 12 fot (3,ö met.) och som är 4 fot (1,2 met.) bred. På Grisslehamn är fyndigheten ännu större, ty hela vestra sidan upptages liäraf och är omkring 8 fot (2,4 met.) mäktig. Den största och tillika den malmrikaste linsen är belägen på vestra sidan af Nötö hemlandet. Här förekomma malmklumpar af ända till en fots bredd. Linsen, som egentligen är sammansatt af flere mindre, är synlig flere hundra alnar på ömse sidor oin den vik, vid hvilken större delen af Nötö by ligger. Tvenne något mindre finnas ytterligare, den ena på norra stranden af hemlandet, OSO om Ekholm, och den andra på norra sidan af Mjöe vid den såkallade Djupdalsbranten, der malmförekomsten är af bildad i fig. 3. Såsom anmärkningsvärdt för dessa malmlinser är, att deras längdaxlar ligga i NV SO:lig riktning. Vinkelrät häremot eller i bergartens strukturplan löper på Stor Birskär, hörande till Berghamns ögrupp, en mindre, magnetit förande gång af pegmatitgranit, som är omkring 10 fot (3 met.) bred och omkring 50 fot (15 met.) lång. Emedan malmen uti dylika pegmatitgångar är mycket spridd och uthålligheten derföre mera osäker, ingifva dessa malm anledningar föga förhoppning om deras nytta för 29