GEOLOGISK Ö VERSIKTSKARTA

Transkript

1 GEOLOGISKA KOMMISSIONEN GEOLOGISK Ö VERSIKTSKARTA Ö VER INLAND S :t SEKTIONEN C 2 MICHEL BESKRI NING TILL B E RGARTS KARTAN A BENJ. ROSTERUS MED 27 IGG. OCH 2 TA LOR (RESUMÉ EN RANÇAIS) HELSING ORS 1902

2 GEOLOGISKA KOMMISSIONEN GEOLOGISK Ö VERSI KTSKARTA Ö VER INLAND S :t SEKTIONEN C 2 MICHEL BESKRI NING TILL B E RGARTS KARTAN A BENJ. ROSTERUS MED 27 IGG. OCH 2 TA LOR (RESUMÉ EN RANÇAIS) HELSING ORS 1902

3 KUOPIO K. MALMSTRÖMS BOKTRYCKERI.

4 Innehåll. Sid. ÖRORD 1-4 INLEDNING 5-6 BERGBYGGNADENS HU VUDDRAG 7-8 ÄLDRE SKI RAR OCH GNEISER (åtminstone till en del prebottniska). Glimmergneis 8-lo Ådergneis 10 Elornblendegneis, hornblendeskiffer och glimmerskiffer Hornblendesten Hornblendeskiffer 14 Glimmerskifferartad gneis 14 Konglomeratskiffer 15 Grafit i5-16 Kristallinisk kalksten ÄLDRE GRANITER (prebottniska) Äldre granit i allmänhet 20 Gneisgranit 21 Porfyrgranit Inneslutningar i äldre granit 23 Basiska utsöndringar 23 YNGRE SKI RAR (bottniska) ylliter Glimmerskifferartade skiffrar Leptit 26 Västilä skiffrar Yngre skiffrarnas gränsförhållanden Hornblendegneisartade skiffrar Uralitporpyriska skiffrar 31 Konglomeratartad skiffer..

5 IV GABBROBERGARTER ÄLDRE ÄN YNGRE GRANIT YNGRE GRANITER Det finska centralmassivet Jämnkorniga yngre graniter Kustgranittypen 40-4I Granit af inlandstypen 4t-42 Porfyriskt utbildade yngre graniter Pegmatitartadt utbildad yngre granit Gång- och stockformigt uppträdande yngre graniter in- och medelkornig granit Pegmatitgranit 46 Kvartsgångar 47 Den yngre granitens gränser och inneslutningar i densamma Ådergncis 47 Gränser mellan yngre granit och hornblendegneis 48 Gränser mellan yngre granit och gabbro- och diabasartade berg- Basiska partier i yngre granit, uppkomna genom differentiation. 5t-52 KLOTGRANIT LABRADOR ELS, GABBRO OCH DIABAS (jotniska) Olika strukturformer 58-6o Medel- och finkornig strukturform 58 Grofkornig och plagioklasrik strukturform 59 Porfyrisk strukturform 6o Granitoid strukturform 6o örändringar i diabasbergarterna Uppkomna genom dynamometamorfos 6i»» förvittring 62 s» kontaktmetamorfos Öfriga diabasförekomster RAPAKIVIBLRGARTER Rapakivigranit i allmänhet Typisk rapakivi 76 Rapakiviartad granit 77 Jämnkornig rapakivigranit 77 Kvartsporfyrartad rapakivigranit 77 Gångbildningar tillhörande rapakivimassiven Medel- och finkornig rapakivigranit 78 Aplit 79 Sid.

6 . Sid. Kvartsporfyr,,..,. 8o- 81 Blandade gångar Rapakivimassivens kontakter Djupkontakter Ytkontakter Dislokationsföreteelser vid rapakiviområdenas gränser BERGARTERNAS TEKNISKA ANVÄNDNING 98-ioi Résumé en français V

7 örord. Bergartskartan af sektionen C. 2, S:t Michel, af den nya geologiska öfversiktskartan öfver inland i skalan 1 :400,000 är det första blad af denna karta, som lemnas i allmänhetens händer. Äfven den motsvarande jordartskartan af samma sektion samt de tvänne närmast i W och O liggande kartbladen Tammerfors och Nyslott äro för närvarande under tryckning. I och med utkommandet af denna nya karta upphör utgifvandet af den äldre detaljkartan i skalan r : 200,000, hvaraf de sista bladen, N :o 36, Rautus, och N :o 37, Pyhäjärvi, nyligen utkommit. Undersökningarna för öfversiktskartan i den nya skalan begyntes redan om hösten år i 89o, då efter slutförandet af kartläggningen af bladet Tammerfors, hvilken ännu skedde enligt samma plan som förut, öfversiktsundersökningar försöksvis egde rum i trakterna omkring Näsijärvi. Dessa öfversiktsundersökningar fortsattes mot O under en del af somrarna 1891 och 1892, då de mellan Näsijärvi och Päijänne samt O om södra delen af sistnämda sjö liggande trakterna blefvo undersökta för kartan i denna skala. På grund af den vid dessa försöksvis försiggångna undersökningar vunna erfarenheten hemstälde Geologiska kommissionen i november 1892 om en ändring af planen för det geologiska kartverkets utkommande sålunda, att den tidigare skalan skulle h. o. h. öfvergifvas och skalan i : 400,000 komma till användning för de trakter, som ligga N om 61 breddgraden. Härvid framhöllos de stora svårigheter, som möta en kartläggning i detalj i de trakter, där topografkartor h. o. h. saknas. Det hade äfven visat sig, att en karta i så liten skala som r :200,000 icke kunde göra nytta för de praktiska ändamål, för hvilka en detaljkarta egentligen vore afsedd, utan hufvudsakligen endast kunde gifva en öfversikllib bild af landets geologi. En sådan öfversikt af landets geologiska byggnad och tillgångar på användbara mineral eller jordarter kunde emellertid erhållas mycket snabbare och billigare, om

8 man öfverginge till utgifvandet af en verklig öfversiktskarta i mindre skala, upptagande på skilda blad berggrundens och jordtäckets beskaffenhet. Öfver de i teoretiskt eller praktiskt afseende viktigaste trakterna kunde därjämte detaljkartor i större skala utgifvas. Sedan denna hemställan å högsta ort vunnit nådigt godkännande, upphörde u nder. d e närmast följande åren undersökningarna för kartan i I :200,000, sedan de östligaste, närmast Ladoga belägna bladen af denna karta samt Lavansaari och andra öar i inska viken hunnit kartläggas. rån och med år 1895 har Kommissionens hela arbetsstyrka, för så vidt den ej upptagits af specialundersökningar, varit sysselsatt med kartläggningsarbeten för kartan i den nya skalan r :400, Arbetskartorna för denna karta, af hvilken hvarje blad eger storleken 338 X 447 mm, uppgöras likväl fortfarande i samma skala som förut, nämligen i : i oo,ooo, på grundvalen af Landtmäteriöfverstyrelsens s. k. häradskartor, de enda för ändamålet lämpliga kartor, som finnas att tillgå. Undersökningen kan emellertid fortgå mycket snabbare än förut, emedan icke såsom förr äfven uti enformiga trakter hvarje enskild häll behöfver besökas. Hvarje år undersökas omkring i o,ooo kv. km, hvartill numera komma minst 5,ooo kv. km i Lappland. Kartläggningen af den återstående delen af inland kommer att kräfva en tid af omkring år, medan den enligt den gamla planen hade räckt minst tre gånger längre tid och, om den fortgått som förut efter t 89o, knappast varit slutförd förr än 5o år senare. Undersökningen enligt den nya planen ställer sjelffallet vida större anspråk på såväl den ordinarie som biträdande geologens omdöme och iakttagelseförmåga, än den förra, mera mekaniskt försiggående kartläggningen. Det visade sig i synnerhet i början svårt att bestämma, huru detaljeradt, eller med andra ord, med hvilken snabbhet undersökningen inom hvarje enskild trakt borde försiggå. Vid den öfversiktliga undersökningens början var man kanske för ifrig att uppvisa ett stort arbetsresultat, och något för stort spelrum lemnades de ofta ovana extra geologernas omdöme rörande den relativa betydelsen af de företeelser, som skulle utredas. Vid revisionen af de först undersökta kartbladen, Tammerfors och S :t Michel, hafva därför många ojämnheter visat sig, hvilka efteråt icke h. o. h. kunnat aflägsnas. örst sedan någon erfarenhet hunnit samlas rörande utförandet af detta arbete, som var i viss mån nytt i sitt slag, har undersökningen kunnat komma fullt i gängorna, hvarför de senare utkommande kartorna torde kunna tåla en strängare granskning än dessa första, som böra bedömas med hänsyn till anförda omständigheter.

9 En svårighet kommer emellertid fortfarande att göra sig gällande, nämligen den, som ligger i det outvecklade tillstånd, hvari urbergsgeologin ännu befinner sig, och den invecklade beskaffenheten af de problem, som här möta forskaren. Det har gält att under sjelfva kartläggningsarbetets fortgång fastställa icke blott bergarternas inbördes åldersföljd, utan äfven själfva grunduppfattningen af deras bildningssätt. I hvartdera afseendet kan en fortsatt undersökning måhända bringa nya uppslag, egnade att förändrande inverka på de resultat, hvartill man tidigare kommit. I hvarje händelse gifver redan den nu vunna erfarenheten vid handen, att de äldsta formationernas geologi endast på enstaka ställen framträder i något så när klara drag, nämligen där, hvarest de undantagsvis blifvit i någon mån förskonade från de utomordentligt starka veckningsrörelser i jordskorpan, injektioner af smältflytande magma o. s. v., som dessa äldsta bergarter i regeln undergått, och som merendels till oigenkänlighet förändrat deras ursprungliga beskaffenhet. Det ligger således i sakens natur, att en utredning af urbergets geologi alltid måste blifva mer eller mindre ofullständig och full af luckor, emedan materialet är sådant. Då det sålunda vid kartläggningen gäller att tillämpa den erfarenhet, som vunnits på de ställen, där förhållandena äro jämförelsevis klara, vid undersökningar af de trakter, i hvilka bergarterna ligga i oredig blandning om hvarandra, måste indelningen af dessa bergarter blifva allt osäkrare, ju längre man kommer från de typiska områdena. Under den jämnt fortskridande undersökningen komma äfven som nämnts städse nya synpunkter att dyka upp, som verka i någon mån förändrande på uppfattningen af de tidigare undersökta områdena - ett förhållande, som för öfrigt är gemensamt för alla geologiska kartläggningsarbeten, men särskildt framträder på ett område, som är så kompliceradt och till sin uppkomst så föga kändt som urberget. Det har därför gält att så välja färgerna för denna karta, att en förändring i uppfattningen af en del bildningar under arbetets lopp icke gör sig gällande på ett alltför störande sätt. Vid färgschemats uppgörande har den hufvudregel följts, att färgerna och tecknen fått angifva den petrografiska beskaffenheten och den geologiska åldern betecknats hufvudsakligen genom färgstyrkan. De svagaste färgerna hafva användts för de äldsta, de starkaste för de yngsta, i regeln äfven tydligast begränsade och till sin beskaffenhet bäst bibehållna bergarterna. ör graniterna hafva enligt gammal häfd användts olika röda färgtoner, för de vanligast förekommande skiffrarna, glimmerskiffer och fyllit, en blå färg, medan de gneisartade bergarterna, till beskaffenheten 3

10 4 stående midt emellan skiffer och granit, erhållit violetta färger. ärgerna blått och violett framträda väl äfven vid konstgjord belysning, medan den gula färgen och dess blandningsfärger med rödt, hvilka på äldre kartor ofta användts för att beteckna skiffrar och gneiser, vid eldsljus äro mycket otydligt framträdande. ör kalkstenar har användts orange, hvilket väl framhäfver sig mot de omgifvande skiffrarnas eller gneisernas färg, för diabas och gabbro, hvilka i nordiska länder vanligen äro mörkgråa till färgen och ej med skäl kunna betecknas som»grönstenar», hafva användts mörkbruna färger, medan grönt reserverats för bergarter innehållande hornblende, såsom uralitdiabas, uralitporfyrit, hornblendeskiffer och gneis etc. Huruvida det skall lyckas att vid den geologiska kartläggningen af landet uppdaga nya förekomster af malmer eller andra nyttiga mineralier, må framtiden utvisa. Med säkerhet framgår redan af nu gjorda undersökningar, att inland är ett i ovanlig grad malmfattigt land, hvarmed dock icke är sagdt att icke undantagsvis värdefulla förekomster kunde anträffas. Men äfven om förhoppningarna i detta afseende skulle svikas, så finnes i hvarje händelse inom ett område af inlands storlek i form af användbara berg- eller jordarter så pass mycket af värde, att det måste löna sig att genom en systematisk undersökning lära känna, hvilka resurser landet i dessa afseenden erbjuder. Därjemte kan äfven en geologisk öfversiktskarta, sådan som den nu påbörjade (detta gäller särskildt jordartskartan, i mindre mån berggrundskartan), i högre grad än de flesta kartor af något annat slag lemna medborgaren eller administratorn upplysningar om landets geografi. Och sist och slutligen åligger det oss äfven som en plikt att bearbeta de rika vetenskapliga skatter vi ega i vårt lands jord, där vi särskildt, måhända bättre än i något annat land, kunna studera och utreda de äldsta skedena af jordens historia. Helsingfors i januari igoi. J. f Sed 'rholm.

11 Inledning. Kartbladet omfattar följande härad och häradsdelar : Af Tavastehus län : nordöstra delen af Hauho samt nordligaste delen af Tuulois socken af Hauho härad, hela jämsä härad, Asikkala, Padasjoki samt norra delen af Lampis socken inom Hollola härad, östra delarna af Pälkäne och Sahalahti socknar af Birkala härad samt östra delen af Orivesi socken af Ruovesi härad. Af Nylands län Nordligaste delarna af Tittis och Jaala socknar af Pernå härad. Af Viborgs lön : Hela Suomenniemi, norra delarna af Valkeala, Savitaipale och Klemis samt västligaste delen af Taipalsaari af LaJ,vesi härad. Af Y-t Michels län : Hela Heinola och S.-1 Michels härad, västra delarna af Jokkas (Duva) och Jorois, södra delarne af Pieksämäki och Jäppilä, hela Haukivuori och Virtasalmi samt västligaste delarna af Rantasalmi socknar af jokkas härad. Af, Vasa län Södra delarna af Keuruu, Petäjävesi, Jyväskylä och Laukas socknar af Laukas härad. Af Kuo5io län Södra delen af Hankasalmi socken af Rautala),npi härad. Såsom i förordet af direktor Sederholm framhållits, påbörjades det geologiska kartläggningsarbetet af öfversiktsbladet S :t Michel sommaren i 89 i. Denna, liksom de två följande somrarna, användes dock endast delvis för öfversiktsundersökningar. Somrarna användes däremot odelade för dessa arbeten, medan under sommaren 1896 den återstående oundersökta delen af området kartlades af ett enda biträde. Sommaren 1898 slutligen kartlades ånyo några mindre områden, som visat sig vara alltför bristfälligt undersökta. Den geologiska kartläggningen har värkstälts af följande under nedannämda år anstälda extra geologer :

12 6 il. mag. A. A. Aiieterssoii (1891), med. kand. A. N. Ar!Jc (189i, 1894), ingeniör hl. Blankett (1892), studd. L. R. onselius (1891), E Gracfj'» (1893), E. Elo (1891), T. Hirn (1894), E. Kall -la (1895, 1896), K Kekoni (1891), R. Kolster _(1895), _li. Lavonius (1891), G. Illattsson (1894, 1895), fil. mag. A. Plathan ( ), studd. A. Pönnelin (1895, 1896, 1898), J. Uoti (1891) och W W. Wilkman (1892). Ledningen af undersökningarna har handhafts år 1891 af direktor /.. Sederholm, som ledde arbetena i trakterna SW om Päijänne, och undertecknad rosterus, som samtidigt ledde undersökningarna i de närmast SO om Päijänne liggande delarna af området, 1892 af geologen H. Berg helt, af undertecknad. Beskrifningen af föreliggande område är baserad dels på egna iakttagelser, dels på sådana af de kartläggande geologerna. Skildringen af de s. k. yngre skiffrarna, som utgör ett refererande utdrag ur d :r J. J. Sederholms specialarbete öfver dessa bärgarter»uber eine Archäise Sedimentformation im südwestlichen inland», är däremot till hufvudsaklig del författad af d :r Sederholm. Kartritningsarbetet har under undertecknads ledning utförts af fröken Elin Akesson. Helsingfors i januari Ber~. rostcrus.

13 Bergbyggnaden$ hufuuddrag. En stor del af bladområdet intages af gneisartade bergarter, hvilka bilda ett bredt område, som sträcker sig från SW-ra hörnet genom midten af kartbladet mot dess östra kant. Här förhärska bergarter, som betecknats såsom glimmergneis, hornblendegneis och ådergneis. T omväxling med gneiserna förekomma äfven graniter (s. k. äldre graniter), som dock likaledes till stor del äro gneisartade. Mot NO öfvergä gneiserna ofta i glimmerskiferartade g -neiser och äkta glim7nerskifrar, tillsammans med hvilka äfven förekomma hornhlendeskifer och kalksten. Äfven i denna trakt finnas gneisartade gråa graniter. N om detta stora skifferområde finnas på några ställen mindre områden af gabbroida bärgarter, som äro äldre än åtminstone en del af graniterna. Ett stort område af mera typiska nassformiga graniter (s. k. yngre graniter) finnes i kartbladets NW-ra hörn, från hvilket det utsträcker en tunga mot SO till närheten af staden S :t Michel. Såväl inom som vid södra randen af detta stora granitområde, som utgör en del af inlandets stora granitgebit, finnas smärre områden af skiffrar, särskildt fyllit, g1ianmerskifer, porfyritoid, hornblendeskifer, men äfven hornblendegneis och (iderg -neis, hvilka synas vara skilda från de i NO-ra hörnet förekommande skiffersystemen och utgöra en yngre, s. k. bottnisk formation. Ett annat område af graniter, som stundom visa vissa analogier till de i kartbladets NW-ra hörn förekommande, men som dock skilja sig från dem genom granathalt och i allmänhet tydligare strimmighet, finnes närmast kartbladets södra gräns och ansluter sig till de i södra kusttrakterna förhärskande graniterna. De hafva därför blifvit benämda graniter af kusttypen. T omväxling med denna granit finnes slutligen i kartbladets SO-ra hörn ett par områden af helt och hållet massformiga rapakivigra-

14 8 uiter, tillsammans med hvilka äfven uppträda mörkfärgade basiska bergarter, diabas och labradorsten. Dessa bergarter skola i det följande såvidt möjligt beskrifvas i sin åldersföljd, börjande med de äldsta inom kartbladet förekommande. Äldre skiffrar och gneiser (åtminstone t. e. d. prebottniska). Såsom äldre skiffrar har det stora flertalet af skiffriga bergarter inom området betecknats, hvilka synas vara äldre än alla inom området förekommande granitiska bergarter ; endast den gneisartade graniten i Jorois och södra Laukas i kartbladets nordöstligaste hörn bör möjligtvis härifrån undantagas ; ty i händelse denna delvis eller i sin helhet, såsom icke synes omöjligt, är geologiskt samhörig med granitgneisen inom kartbladet Joensuu, torde den i likhet med denna vara äldre än skiffrarna i denna del af kartbladet, d. v. s. tillhöra deras underlag. Dessa skiffriga bergarter intaga stora terränger inom området och bidraga sålunda mycket till dess enformiga karaktär. Till största delen utgöras de af glimmergneiser och glimmerskifferartade bergarter. Inom mindre områden bestå de af skiffriga hornblendebergarter, amfiboliter och hornblendegneiser ; såsom inlagringar uppträda i dem kalkstenar och grafitrika skiffrar. Glimmergneis. Med detta namn har betecknats en vanligen mycket tydligt skiffrig, undantagsvis massformig, mörkfärgad, glimmerrik bergart med granitens mineralsammansättning och medelkornig, stundom grof- eller finkornig struktur. På grund af den tydliga skiffrigheten är bergarten ofta i ytan sönderspjälkt i skifviga stycken, som därjämte ofta äro starkt sönderrostade genom att det från svafveljärn utgångna järnoxidhydratet genomträngt bergarten. Då skikten därjämte oftast stå i det närmaste vertikalt, visa de af bergarten uppbyggda hällarna i regeln mycket oregelbundna, liksom sönderrifna former, hvarför de i allmänhet redan på långt håll kunna skiljas från berg af granit. Af beståndsdelarna i bergarten är glimmern den mest framträdande. Till hufvudsaklig del är denna en magnesiaglimmer (biotit) ; i vissa varieteter förekommer dock äfven den ljusfärgade kallglimmern (muskovit). De bredfjälliga, parallelt med hvarandra anordnade indivi-

15 9 derna äro ofta skiktvis tätare sammanhopade, så att en antydan till lagerartad struktur uppstår. Denna framträder stundom mycket tydligt, då kvartsrikare, gråfärgade skikt omväxla med de glimmerrika. De ljusa mineralen utgöras af fältspat och kvarts. ältspaten är dels en natronrik plagioklas (oligoklas), dels ren kalifältspat (ortoklas och mikroklin) ; den senare är vanligen allmännare än den förra. Såsom bibeståndsdel iakttages ofta hornblende, som då till en del ersätter biotiten. Granat är äfven en mycket vanlig tillfällig beståndsdel. Stundom iakttages staurolit. Denna bergart sammansätter berggrunden i stora delar af områdets sydvästra, mellersta och östliga delar. Sålunda sträcker sig en på sina ställen omkring 3o km bred och endast vid Päijännes sydvästra strand af större granitområden afbruten glimmergneiszon i W--O-lig riktning tvärs igenom området från Kuhmalahti öfver Kuhmoinen, Padasjoki, Sysmä, Gustaf Adolf, Heinola, Mäntyharju, Kristina, S :t Michel och Puumala socknar. I trakterna närmast N, ställvis äfven S om denna terräng uppträda här och hvar, såsom af kartan närmare framgår, mindre, från hvarandra isolerade gneisområden, hvilka omslutas af granit, och slutligen anträffas i kartområdets ostligaste delar mellan S :t Michel och kartområdets nordöstra hörn en större gneisterräng, hvilken utgör de västra delarna af det stora gneis- och skifferområde, som upptager hufvudmassan af berggrunden i trakterna kring Saimen. Landskapet inom dessa områden är vanligen. småkuperadt och i allmänhet flackare än hvad vanligen är fallet inom trakter, där berggrunden utgöres af graniter. Endast i de västligare delarna af det stora skifferbältet, såsom t. ex. på flere ställen i Kuhmoinen och Padasjoki, äro bergen anmärkningsvärdt höga och branta. Detta har sannolikt t. e. d. sin orsak däri, att gneisen här är rikligt genomdragen af granit, hvarigenom skiffrigheten ofta är mindre tydligt framträdande. Öfverallt är gneisen mycket kraftigt veckad, hvarvid skifferflagorna ofta äro förskjutna och kastade om hvarandra, hvilket bäst framgår af skiktens oregelbundna strykning och stupning. Någon hufvudskiktning hos de mer eller mindre starkt uppresta skikten finner man således i allmänhet ej. Inom några smärre områden finnes dock en antydan till en hufvudstrykning ; så t. ex. eger gneisen i Sysmä och Heinola äfvensom i Mäntyharju på de flesta ställen i det närmaste 0- W-fig strykning, och i områdets östra och nordöstra delar finner man en tämligen regelbunden anordning af skikten i NNW-SSO. Nästan städse är denna bergart rikligt uppblandad med granit. Isynnerhet vid gränserna mot de omgifvande granitmassiven, men äf-

16 1 0 ven i de centrala delarna af skifferområdena är nämligen gneisen genomdragen af talrika gångar och ådror af granitiska bergarter, hvilka ofta så intimt inträngt mellan skifferflagorna, att de båda bergarterna äro liksom hopväfda med hvarandra. Dessa ådror och gångar, som variera i bredd mellan några millimeter och flere meter, utgå på flere ställen från tillstötande större granitmassiv, hvilket sålunda bevisar, att granitmaterialet i gneisen härstammar från dessa. Denna blandning af skiffer och granit, som hos oss blifvit kallad (iderç nea's, har ett rätt omvexlande utseende, beroende på om gneisen eller graniten bildar hufvudmassan af berget. Då den förra är öfvervägande, ser bergarten ut som en mörkfärgad skiffer med ljusare strimmor och ådror, medan den, då graniten dominerar, ter sig som en skifferuppfyld, strimmig granit. Graniten, som genomtränger skiffern, har vanligen samma utseende som de graniter, hvilka i större massiv uppträda i närheten af gneisområdena. Då dessa i geologiskt hänseende kunna indelas i tvenne grupper (äldre och yngre), hvilka båda med skiffern bilda ådergneiser, måste man antaga att denna är äldre än alla graniter. Ett säkert bevis härför erhållas naturligtvis endast i de trakter, där den äldre graniten anstår och är injicerad uti skiffern. Sådana finnas äfven vid gränserna af de större granitmassiv, som uppträda i områdets sydvästra del i Padasjoki och Luopiois socknar, där graniten är en mycket typisk äldre granit. På de flesta andra ställen är det den s. k. yngre graniten, som träder i beröring med skiffern. Här hafva vi således inga direkta skäl för att i åldersföljden skjuta skiffern under den äldre graniten, utan beror hänförandet af gneisen i dessa trakter till de äldre skiffrarna blott på den petrografiska öfverensstämmelse denna eger med gneisen i de trakter, där den äldre graniten bildar ådergneiser med skiffern, äfvensom därpå att den senare i obruten följd synes sträcka sig tvärs öfeer hela området till trakter, där endast yngre granit ingår i ådergneisen. Den genomträngande graniten är isynnerhet vid gneisområdenas gränser grof kornigt, ofta t. o. m. pegmatitartadt utbildad samt rik på brunröd granat i ikositetraederform. Detta mineral ligger vanligen i stor mängd äfven uti själfva skiffern, som då till sitt utseende liknar den bekanta kinzigiten uti Schwarzwald. En dylik af pegmatit injicerad och granatrik gneis anträffas i synnerligen typisk utbildning uti Asikkala och Heinola 'socknar, men är äfven allmän i Mäntyharju, Kristina och S :t Michels socknar.

17 1 1 Hornblendegneis, hornblendeskiffer och glimmerskiffer. Inom ofvan anförda gneisterränger är en hornblenderik bergart, som lämpligast rubriceras under den allmänna benämningen hornblendegneis, rätt vanlig. Den uppträder än i lager- eller linsformiga partier, hvilka dock vanligen ega så obetydliga dimensioner, att de icke skildt kunnat betecknas på kartan, än i större sammanhängande lager, hvilka synas utgöra leder i den rådande gneis- eller skifferformationen. Den mörkgröna bergarten är i regeln medelkornig samt vanligen tydligt skiffrig. I sistnämda afseende iakttagas dock variationer, i det att strukturen ofta antager en tämligen massformig karaktär, hvarigenom bergarten får ett dioritartadt utseende. Beståndsdelarna äro : hornblende, biotit, fältspat, kvarts samt vanligen äfven malm (titanjärnmalm och magnetit). Pyrit saknas sällan. Hornblendet är mörkgrönt, i tunnslipadt preparat gräsgrönt, samt vanligen utbildadt i långa, mer eller, mindre stängliga individer, som merendels äro anordnade så, att mineralets längdriktning och bergartens spjälkningsfogar sammanfalla. Den utgör hufvudbeståndsdelen i bergarten och finnes stundom i sådan mängd, att de öfriga beståndsdelarna intaga ett alldeles underordnadt rum i bergarten. I sådant fall träder den annars % tydliga skiffrigheten ofta mer och mer tillbaka, ja, är stundom helt och hållet försvunnen, hvarvid hornblendet vanligen är utbildadt i större individer, hvilka icke äro orienterade i någon viss riktning, m. a. o. bergarten blir en ren anfibolit eller hornblendesten. Där bergarten är tydligare skiffrig är hornblendet, som då är en typisk uralit, ofta porfyriskt utbildadt som i genomsnitt ända till i cm långa kristaller, hvilka såsom jämnt fördelade mörka fläckar tydligt framträda i de af vittring angripna blottade hällarna. Bergarten liknar i sådant fall till det yttre mycket de af Sederholm närmare beskrifna uralitj5orfyrerna, som förekomma inom kartbladet Tammela. Biotiten förekommer i mycket växlande mängd, ja, saknas rätt ofta helt och hållet. Den är ofta intimt hopväxt med hornblendet och synes åtminstone i vissa fall vara en förändringsprodukt af detta mineral, hvilket framgår däraf, att det uralitiska hornblendet ofta uppfylles af fjäll af biotit eller mot kanterna öfvergår i den mörka glimmern. Isynnerhet på ställen, där hornblendegneisen omväxlar med skikt af glimmergneis, och vid kanterna af de större hornblendegneislagren örekommer biotiten i större mängd, stundom till och med så, att den

18 1 2 mer eller mindre fullständigt uttränger hornblendet. Bergarten öfvergår på sådant sätt uti en glimmerrik gneis. ältspaten är till största delen tvillingssträckad, således en plagioklas, till en mindre del ortoklas. Den ligger i små korn mellan de mörka beståndsdelarna, men är stundom äfven rikare anhopad i ljust färgade ådror och strimmor, som i skifferriktningen genomdraga bergarten. Kvarts är en tämligen underordnad beståndsdel. Ofvan beskrifna bergart bildar större områden i Asikkala och Heinola socknar äfvensom på spridda ställen i Jokkas, Jorois och Kangasniemi socknar i kartområdets södra och nordöstra delar. Bergarten i Asikkala, som sammansätter en stor del af berggrunden mellan Kopso by i nämda socken och Heinola stad, är på de flesta ställen mycket tydligt skiffrig, ofta t. o. m. vackert rätskiffrig. På några ställen, såsom t. ex. i de höga bergen S om Kopso by samt på flere af uddarna vid utloppet af Kymmene älf i Ruotsalainen, antager den dock en ganska massformig karaktär och ett dioritartadt utseende. Att dessa bergarter likväl höra ihop med de i närheten typiska hornblendegneiserna är dock tämligen säkert, emedan tydliga öfvergångar mellan de båda bergarterna på flere ställen observerats. Härmed är dock icke sagdt, att alla dessa bergarter äro geologiskt identiska. Tvärtom kan man med skäl antaga, att bland dessa synnerligen otypiska amfibolrika bergarter finnas flere skilda grupper, som dock icke kunna åtskiljas i en terräng, där berggrunden är så metamorfoserad som här. Det är derför icke osannolikt, att bland dessa mestadels skiffriga bergarter finnas sådana, som ursprungligen egt eruptiv karaktär, och att det lagerartade uppträdandet beror på en utprässning af en från början gång- eller stockformig bergartsmassa. Liksom den omgifvande glimmergneisen eger äfven den skiffriga hornblendebergarten en ganska oregelbunden strykning. I trakterna S om Kymmene älf är likväl en SW-NO-lig eller i det närmaste N -S-Tig riktning förhärskande, medan samma bergart i de små områdena N om Kymmene älf stryker i ungefär O-WV. I trakten kring Heinola stad är strykningen NW-SO-Tig, medan den nästan rätskiffriga bergarten S och W om Viilajärvi (O om Heinola) stryker i ONO eller i det närmaste O-W. Öfverallt inom dessa terränger genomtränges hornblendegneisen af gångar af den i dessa trakter vanligen röda samt granatrika graniten, hvilka äro än fin-, än medel- eller grofkornigt, ofta äfven pegmati-

19 1 3 artadt utbildade. Dessa gångar äro isynnerhet talrika på ställen, där hornblendegneisen stöter emot de större granitmassiven. Ovanligt instruktiva exempel på en sådan genomträngning finnas i trakten SO om Viilajärvi, där graniten bildar ofta flere meter breda gångar uti hornblendegneisen såväl parallelt med som tvärsemot dess strykningsriktning. Men äfven rätt långt ifrån granitgränserna finnas ådror och slingor af graniten. Dessa synas dock i allmänhet icke vara lika intimt injicerade i hornblendegneisen som uti glimmergneisen, och man kan därför egentligen icke tala om en ådergneis, som bildats af granit och hornblendeskiffer. Dessa granitgenomträngningar bevisa således, att hornblendegneisen i dessa trakter är äldre än den här rådande (yngre) arkäiska graniten. Nu förekommer emellertid på flere ställen inom denna terräng, t. ex. längs stränderna af Kymmene älf, W om Ruotsalainen sjö samt i trakten närmast O om Heinola stad, en gråfärgad granit, som på grund af orsaker, som längre fram närmare angifvas, antagits vara s. k. äldre arkäisk granit. Äfven denna uppträder såsom gångar uti hornblendegneisen. Vanligen förekommer den då tillsammans med den yngre graniten. Tydliga exempel på dylika genomträngningar finnas i hornblendegneisterrängen S om Ruotsalainen sjö. Dock förekomma äfven gränser, där förhållandena icke äro så klara. Sålunda visar den uralitporfyritartade bergarten SW om Viilajärvi i Hujansalo by i Heinola socken vid lagrets norra sida gränser, som tyda på en petrografisk öfvergång mellan denna och den tillstötande gråa graniten. Om en verklig öfvergång kan dock här icke blifva tal, då ju hornblendebergarten på allt sätt visar sig vara en från graniten skild bergart. rämst framgår detta däraf, att den genomtränger äfven andra bergarter (glimmergneis) än graniten.»öfvergången» är sålunda endast skenbar och måhända framkallad genom en kontaktförändrande invärkan af den gråa graniten på hornblendebergarten. Hornblendegneisen i områdets nordöstra delar skiljer sig i vissa afseenden från den ofvanbeskrifna. Den mest framträdande olikheten är bergartens i allmänhet regelbundna strykning, hvilken är densamma i hela denna del af området. Man kan därför här tala om sammanhängande lager, som kunna följas längre sträckor, om ock de här och hvar äro afbrutna. Sålunda kan, såsom af kartan närmare framgår, ett sådant i Jokkas socken följas från trakten af Väärinki by i NW-lig riktning upp till Vuorenmaa by. Ett annat dylikt finna vi i Jorois gående likaså i NW-lig riktning öfver Kaitainen gästgifveri, medan

20 1 4 ett tredje från södra ändan af Sysmäjärvi sjö i Jorois stryker i NW öfver sjöns norra ända upp emot Jäppilä kyrkby. Bergarten stryker i regeln i NW eller NNW, hvarvid de åt SW lutande skikten på en mängd ställen ligga tämligen flackt (stupningen 40,5o från horisontalplanet). Till det yttre utseendet liknar den ofta fullständigt hornblendegneisen i kartområdets södra delar, i det att den är än fin- än medelkornig, i det senare fallet ofta rik på ljusa mineral samt af ett ofta rätt massformigt, dioritartadt utseende. uralitiska hornblendet är äfven ofta porfyriskt utbildadt. Det På andra ställen är bergarten påfallande finkornig, vackert rätskiffrig samt ofta uppfyld af i-3 cm breda linser och lager af en skifferbergart, innehållande en större mängd ljust färgade mineral än bergartens hufvudmassa. Dessa ljusare ådror och linser, som städse äro utsträckta i bergartens strykningsriktning, äro i regeln finkorniga samt bestå till hufvudsaklig del af fältspat och kvarts samt en mindre mängd hornblende och glimmer (till stor del ljus kaliglimmer). Där linserna äro talrikare sammanhopade, har bergarten stundom ett konglomeratartadt utseende. Denna finskiffriga bergart, som rättast rubriceras såsom en hornblendeskifer, öfvergår uti den normala hornblendegneisen, i det lager af de båda bergarterna på flere ställen omväxla och liksom växa ihop med hvarandra. På samma sätt omväxlar den äfven med gneis och isynnerhet med en glimmerskaferartad form af denna. Den sistnämda är en finskiffrig, kvartsrik skiffer med ofta vackert sidenglänsande skiktfogar, som ofta utan någon skarp gräns öfvergår uti den fältspatrikare gneisen. I typisk form uppträder bergarten blott i östra och nordöstra delarna af området. Liksom de omnämda hornblendeskiffrarna kännetecknas den af framträdande rätskiffrighet samt däraf att uti densamma finnas smala, ljusare färgade, kvartsrikare lager (kvartsitskiffer), i hvilket afseende bergarten fullständigt liknar vissa af glimmerskiffrarna uti det karelska skifferområdet. Granat och staurolit äro vanliga s. k. tillfälliga beståndsdelar. Bergarten genomdrages i allmänhet af talrika kvartsådror och linser, medan man däremot mera sällan i densamma liksom i de rätskiffriga hornblendeskiffrarna anträffar granitintrusioner. Detta är måhända en af de viktigaste olikheterna mellan denna bergart och de i samma trakter uppträdande gneiserna.

21 1 5 huruvida dessa glimmerskiffrar och de dem åtföljande hornblendeskiffrarna och gneiserna höra ihop med glimmergneiserna och dessas hornblenderika ledsagare i södra och sydvästra delarna af området, är en fråga, som icke med säkerhet kan besvaras. Afsaknaden af hvilken som helst gräns emellan skiffrarna i de olika gebiten talar dock för, att de åtminstone tillsvidare böra föras ihop. Ifall denna uppfattning är riktig, kunde man måhända förklara deras olika karaktär genom antagandet, att skifferkomplexen i områdets östra och nordöstra delar icke i samma grad varit utsatt för de genomträngande graniternas metamorfoserande inflytande, som uti områdets öfriga delar. Konglomeratskiffer. Ifall gneiserna och glimmerskiffrarna äro geologiskt sammanhörande, då utgöra äfven de förra leder uti en sedimentserie. Ett skäl för detta antagande lämnar förekomsten af ett till glimmerskiffern hörande konglomerat, hvilket anträffats i Haukivuori socken på västra sidan af Hepolampi. I den vackert skiffriga, medelkorniga glimmerskifferartade gneisen anträffas här en mängd aflångt linsformiga, i allmänhet väl rundade knölar af en finkornig, ljust grå, kvartsrik skifferbergart af alldeles samma utseende som de tidigare omnämda lagren och linserna uti hornblende- och glimmerskiffern. Ide bolliknande inneslutningarna äro alla starkt utvalsade uti bergartens skiffrighetsriktning. Bergets massa, uti hvilken de ligga, är af tämligen oregelbundet gry, än medel-grof kornig och innehållande med för blotta ögat väl skönjbara glimmer och kvartsbeståndsdelar, än finkornig, så att de skilda mineralen icke utan noggrannare undersökning kunna bestämmas. Grafit och kalkston. rånsedt de linsformiga partier af amfibolit, som mångenstädes ligga uti såväl de typiska gneiserna som de glimmerskifferartade skiffrarna och hvilka sannolikt tillhöra de ofvan skildrade hornblendegneiserna, har inom denna skifferserie anträffats inlagringar af grafit och kalksten. Grafit. Grafiten uppträder dels såsom mindre linsformiga eller åderartade och mot skiffern rätt väl begränsade partier, hvilka till hufvudsaklig del sammansättas af grafit, dels såsom en rikligt förekommande beståndsdel uti vissa skikt uti gneisen.

22 Sålunda förekommer ett stycke N om Kalkkis ström i Asikkala socken alldeles i närheten af Kalkkis kanal några tämligen rätskiffriga gneisskikt med strykning N83 0W och N67 0 W samt c. 550 stupning åt N, hvilka äro så rikligt bemängda med grafit, att bergarten är mjuk och affärgande. Likväl är mineralet icke anhopadt i sådan mängd, att det skulle kunna tillgodogöras. Vidare finnas i Mäntyharjc socken i närheten af Peruvesi sjö några sedan äldre tider tillbaka kända grafitanledningar. En af dessa finnes i Pertunmäki by. Alldeles invid Peruvesi strand är i denna tvenne skärpningar anlagda, af hvilka den större är c. lo m lång, 5 m bred och 4 m djup, den mindre 5 m lång, 3 m bred och 3 m djup. Dessa ligga dock så nära stranden, att de städse äro fyllda med vatten. Några af de stycken, som det lyckades att uppfånga från skärpningens botten, visade sig bestå af tämligen ren grafit. Denna bildar här sannolikt ådror eller ock ett linsformigt parti uti den starkt sönderrostade, i ung. O W strykande gneisen, hvaraf strandhällarna på detta ställe bestå. Enligt ing. Abrahamsson 1 ), som äfven besökt stället och på de hemförda profven utfört några kemiska analyser, varierar kolhalten uti olika prof mellan 43.3 och 67.7 / Q. En af honom utförd analys gaf följande resultat. C = /o Si = A e 203 = CaO MgO.... = 0.3 S = 0.01 S:a = En annan förekomst i Mäntyharju finnes i Ilölttä by, o,,5- i km W från Peruvesi. Äfven här uppträder grafiten i smala ådror uti den i ung. O-W framstrykande gneisen, i hvilken 4 små skärpningar äro anbragta. Grafiten är dock ganska förorenad af gneisens beståndsdelar. I Sysmä socken, ungefär i km O från Palvola by, anträffades i närheten af en grofflasrig glimmergneishäll ett ur morängruset framstickande större block af tämligen grafitrik gneis. ast klyft af bergarten iakttogs dock icke i närheten. Då likväl mindre stenblock af en dylik grafitgneis äfven på andra ställen i dessa trakter anträffats uti 1) Gust. A. Abrahanisson. Teollisuuslehti S. 89 och 90

23 morängruset, måste man antaga att bergarten, ehuru betäckt af moränaflagringar, finnes i fast berg någonstädes i denna trakt. Kristallinisk kalksten. Alla viktigare kalkstensförekomster finnas uti områdets nordöstligaste delar, där de bilda lagerartade partier uti de här rådande skiffrarna. Inom öfriga delar af gneisområdena äro förekomsterna få och äfven af alldeles obetydliga dimensioner. I områdets södra och sydvästra delar hafva sådana anträffats på följande ställen. I Luojiois socken, ungefär i km W om Kuohooki by S om Kukkiajärvi, uppträder uti den här förekommande glimmergneisen ett i N7o W utsträckt lager af en af glimmer och hornblende starkt orenad kalksten, hvilket på sina ställen öfvertväras af granitgångar. Uti bergarten finnes ett numera öfvergifvet dagbrott af omkring 40 m längd, 15 m bredd och 2-3 m djup. Uti Heinola socken i Rufansalo by, i närheten af Viilajärvi, förekommer en äfven starkt oren, grågrön, medelkornig kalksten, bildande ett mindre lager uti den i ungefär O-W strykande hornblendegneisen, hvilken åter bildar ett lager uti den omgifvande glimmergneisen. Äfven här finnas några numera öfvergifna mindre dagbrott. På ett likartadt sätt uppträder kalkstenen i den uralitporfyriska hornblendegneisen i Asikkala. Den till utseendet nästan massformiga bergarten är nämligen på flere ställen genomdragen af endast några centimeter breda ådror och linser af kalksten. En sådan bergart har iakttagits vid stranden af Ruotsalainen sjö, ung. i km NNO om Liuhtala gård, samt vid sydvästra stranden af Rutalahti vik. Af förekomsterna i områdets NO-ra delar ligga tvenne i S.t Michels socken, de öfriga i Jorois, Pieksärndki och jäj5jilä. Af de förstnämda finnes en fyndighet något öfeer i km S om Hiirola station och bildar ett c m bredt lager uti gneisen. Bergarten är till största delen mörkfärgad, fin-medelkornig samt starkt orenad af inneslutna skifferflagor samt glimmer, pyroxen och svafvelkis. I synnerhet där lagrets dimensioner äro obetydliga, har bergarten alldeles finkornigt gry och liknar till det yttre fullständigt den finkorniga, gråstrimmiga»marmorn» från Ruskeala. En analys, utförd af polyteknikern K. Nordqvist, visar följande sammansättning : 1 7 2

24 CaO _ MgO A e203 = 4.58 CO H2O Olösl. del S :a Den andra förekomsten bildar ett obetydligt lager på en udde vid nordöstra stranden af Halpanen sjö. Bergarten är i allmänhet något finkornigare samt renare färgad än på föregående ställe. Äfven denna synes ligga uti den gneisartade skiffern, som sammansätter berggrunden rundtomkring. På grund af sin än silfveraktigt gråa, än rödaktigt hvita färg liknar den mycket vissa dolomitiska kalkstenar uti skifferformationen väster om Pielisjärvi sjö. NO om dessa fyndigheter finnas i Pieksämäki socken tvänne förekomster. Den sydligare af dessa ligger några hundra meter N om Ankele gård vid Ankeleenjärvis nordöstra strand. Kalkstenen, som här bildar några låga hällar, tillsammantagna af omkring 4o m 2 vidd, är medelkornig, hvit, ställvis grå eller rödaktig, tydligt skiktad i N7o O eller O W ; skikten luta 45 8o N. Närmast i SSO från fyndstället ligga talrika större och mindre block af bergarten. Den är i allmänhet ren och fri från främmande inblandningar. Gränserna mot omgifvande bergarter äro dolda af jord, men sannolikt ligger lagret direkt uti gneis, som anstår i trakten här omkring. Den nordligare förekomsten uppträder på tvenne små holmar i Kangaslahti vik af Längeivuïenjäyvi sjö. På den södra holmen, som. mäter ungefär 600 m 2 i areal, är kalkstenen uti det i ungefär Nio'- 15'0 strykande lagret tämligen ren, medel- eller finkornig och mycket tydligt skiffrig. På holmens östra sida är den grön och gråstrimmig samt öfvergår slutligen i mörkfärgad gneisartad glimmerskiffer. På den norra holmen är kalkstenen öfverallt uppblandad med skiffer. Ännu nordöstligare inom kartområdet anträffas på några ställen i Jorois socken i sammanhang med där uppträdande hornblendeskiffrar några kalkstensfyndigheter, af hvilka flertalet på grund af deras geologiska uppträdande torde kunna anses tillhöra samma lager. Den sydligaste af dessa, som ligger omkring 2 1/2 km SO om Sysmäjärvi sjö, bildar ett i N5o W strykande lager uti finkornig glim-

25 marskiffer. Kalkstensådrorna äro ganska obetydliga, men bestå till hufvudsaklig del af medelkornig, nästan ren, hvit kalksten. Ungefär 3 km N om samma sjö finnas ytterligare några lager. Dessa stryka uti N45 0 W och ligga i typisk hornblendeskiffer, som åter är inlagrad i glimmerskiffer. Sannolikt hör denna förekomst ihop med den, som finnes S om sjön, alldenstund den ligger uti den senares strykningsriktning. Kalkstenen uti de 1-3 m breda ådrorna är medel- eller finkornig, stundom t. o. m. marmorartad, än grå och oren, än hvit eller rödaktig och tämligen fri från främmande föroreningar. Isynnerhet vid gränserna mot hornblendeskiffern är den dock på flere ställen rikligt uppblandad med ljusgrön pyroxen, hvilken ofta är utbildad i rätt långa och stora kristallar, hornblende samt wollastonit. Pyroxenen och hornblendet äro härvid stundom rikligt anhopade och bilda då en skarnliknande bergart, i hvilken kismineral, pyrit och kopparkis, förekomma i större mängd. En af polytekn. A. Solitander utförd analys på den finkorniga rosaröda varieteten visar följande sammansättning : CaO = MgO = 0.41 MnO = 0.29 A e203. = 1.48 CO 2 = Olösl. del... = 3.03 S :a Såsom af analysen framgår, ingår i bergarten en icke alldeles obetydlig mängd af manganoxidul. Sannolikt är det denna, som gifvit bergarten dess röda färg. I NW-lig riktning från denna förekomst hafva slutligen längs Rumukkajärvi västra strand några mindre kalkstenshällar anträffats, hvilka ligga i rad efter hvarandra, bildande ett c. 3 km långt lager. Bergarten är här medelkornig och i allmänhet mycket tydligt skiktad. ärgen är i regeln hvit. Äfven här ligger kalkstenen uti hornblendeskiffer samt liknar f. ö. i allt de anförda förekomsterna S och N om Sysmäjärvi, med hvilka den sannolikt i geologiskt hänseende äfven hör ihop.

26 2 0 Äldre graniter (pr e bott n is k a). Hufvudmassan af berggrunden inom området intages af granitiska bergarter. Dessa äro än porfyriskt utbildade, än jämnkorniga och af grå eller röd färg. Med undantag af den karaktäristiska rapakivigraniten äro de alla mer eller mindre tydligt deformerade genom bergskedjetryck. Denna förändring är dock något olika hos olika typer, så att en del visa synnerligen starka spår af tryck, andra svagare. I öfverensstämmelse med den af direktorn för Geologiska kommissionen, d :r j. J. Sederholm, gjorda indelningen af bergarterna i sydvästra inland och särskildt inom det ur om kartbladet S :t Michel liggande bladet Tammerfors hafva de inom föreliggande område uppträdande arkeiska graniterna indelats uti tvenne geologiskt skilda grupper, s. k. äldre och yngre graniter. Den senare afdelningen omfattar sådana graniter, som äro yngre än alla inom området förekommande skifferbergarter. De äldre graniterna genomtränga äfven alla de i det föregående skildrade skifferbergarterna, men synas däremot enligt iakttagelser på Tammerforsbladets område vara äldre än en grupp skiffrar, som i det följande skola skildras. De ligga således till sin ålder mellan områdets äldre och yngre (bottniska) skiffrar. Att konsekvent genomföra en sådan indelning stöter dock på allt större svårigheter, ju längre man kommer från den trakt, där den uppstälts, och i sådana trakter, där skiffrar af säkert bestämbar ålder saknas och där de granitiska bergarternas utseende starkt varierar, blir hänförandet af en granit till den ena eller andra af ofvannämda grupper ofta i viss mån godtyckligt. Särskildt har det varit svårt att tillämpa denna indelningsprincip i områdets nordöstra delar, där en granitisk bergart uppträder, som möjligen är äldre än alla skiffrar och i sådant fall identisk med' underlagret för skifferformationerna i Karelen. Att här åtskilja skilda graniter har dock visat sig vara praktiskt ogenomförbart, och granitterrängerna hafva därför här betecknats med den äldre granitens färgbeteckning, under hvilken beteckning sålunda möjligen sammanförts flere skilda graniter. Såsom äldre granit har betecknats en i regeln grå, än jämnkornig, än porfyriskt utbildad, glimmerrik granit med vanligen tydligt framträdande strimmighet eller s. k. sträckning. Bergarten kan således

27 2 1 i de flesta fall betecknas som en oneasårànit. - Beståndsdelarna äro granitens vanliga. ältspaten är till stor del plagioklas, till en mindre del ortoklas och mikroklin. rån kemisk synpunkt kunde därför bergarten betecknas såsom en alkali-kalkgranit. Glimmern är så godt som uteslutande biotit och är ofta stäld så, att fjällens bredsidor äro mer eller mindre parallela, - hvarigenom mineralet till en viss grad betingar bergartens stimmighet. Jämte glimmern förekommer ofta äfven hornblende, stundom till och med mer eller mindre förträngande biotiten. Bergarten visar städse en stark inverkan af bergskedjetryck. Då bergarten är så pass grofkornig, att de skilda beståndsdelarna redan med blotta ögat kunna åtskiljas, ser man att dessa vanligen äro sönderbräckta och mineralfragmenten förskjutna mot hvarandra. Isynnerhet i porfyriskt utbildade varieteter iakttages detta tydligt. Den gråfärgade, sönderbräckta plagioklasen kännetecknas härvid af en jämförelsevis stark, nästan perlemoartad glans, hvilken icke iakttagits uti öfriga finska graniter, som förete mindre långtgångna tryckfenomen. Ett annat kännemärke äro de i bergarten talrika små rostfläckarna, som i synnerhet i de starkast pressade jämnkorniga varieteterna ligga öfverallt kringströdda i bergarten. Vid granskning med lupp iakttager man stundom i centrum af en dylik rostfläck ett sammetssvart glänsande mineralkorn, som sannolikt är ortit. 1 ) I typisk utbildningsform bildar denna bergart några större områden i kartbladets sydvästra hörn, af hvilka ett sträcker sig från Päijännes sydvästra strand mellan Kuhmoinen och Padasjoki kyrkbyar i O-W-lig riktning mot Luopioinen, medan det åt S skjuter fram i en bred flik mot Evois kronopark. Den af gneisslingor och band ofta rikligt uppfylda graniten är inom dessa områden i regeln medel- och jämnkornig. Ställvis är den likväl äfven tydligt j5orfyrz'skt utbildad. Någon tydlig gräns mellan de olika strukturformerna har dock ingenstädes kunnat iakttagas, utan synes den medelkorniga strukturformen småningom öfvergå uti den porfyriska genom att fältspatsbeståndsdelarna bli allt större samt slutligen bilda verkliga strökorn i bergarten. N om det i O-W framstrykande området af yngre skifferbergarter, som längre fram närmare beskrifves, sträcker sig konformt med skifferterrängens norra gräns ett endast några kilometer bredt område 1) Alldeles likartade rostfläckar nyed ortitcentra äro karaktäristiska för vissa sydtyska graniter (Schwarzwald), som i petrografiskt hänseende fullständigt likna dessa finska graniter.

28 2 2 af denna äldre porfyrgranit. De gråa, i tvärgenomsnitt aflångt rektangulära, porfyriskt utbildade plagioklaserna äro synnerligen starkt sönderkrossade, och bergarten skiljes härigenom i allmänhet väl ifrån de norrut uppträdande yngre porfyrgraniterna, hvilka i regeln icke visa så starka tryckfenomen. Äfven i trakterna O om Päijänne synes denna granit ega icke så obetydlig utsträckning. Dock är bergarten här i allmänhet icke så typisk som inom nyss omnämda områden, och de på kartan utsatta gränserna för densamma äro därför betydligt osäkrare. Sålunda intages trakten mellan Heinola stad och kyrkbyn äfvensom den omkring Lusi by i Heinola socken till stor del af en medelkornig grå, vanligen starkt prässad granit, hvilken ofta är alldeles uppfyld af gneisslingor. På sina ställen är den här rätt rik på hornblende. Att denna bergart är äldre än den äfven i denna trakt anträffade röda graniten, bevisas däraf, att den förekommer i form af tydliga fragment uti en porfyrartad röd granit samt att den på flera ställen genomdrages af gångar af röd granit. S om Sysmä kyrkby finnes äfven ett större område. Bergarten, som här på de flesta ställen är tydligt porfyrisk, liknar i öfrigt fullständigt graniten i Padasjoki. En fortsättning af porfyrgranitområdet i Kuhmoinen finner man i Luhanka, isynnerhet på öarna i Päijänne. Bergarten är här till en del äfven jämnkornig, till en annan del tydligt porfyrisk. I det förra fallet, såsom i trakten kring Luhanka kyrka, innehåller den synnerligen talrika fragment af glimmergneis, i hvilka den på intimaste sätt blifvit ingjuten. Äfven partier af en mörkfärgad dioritisk bergart ligga mångenstädes här uti graniten. Bergen närmast N om Gustaf Adolfs kyrkby utgöras till hufvudsaklig del af en 'grå, starkt sönderprässad granit, hvilken på många ställen genomdrages af rödfärgad granit. I trakten N härom har graniten en mycket osäker karaktär, hvarför den med samma skäl kunde hänföras till den äldre som den yngre graniten. I regeln är den porfyrartad. I trakterna N och O om Jousa äro granitens mineral åter starkt deformerade genom bergskedjetryck, och detsamma är förhållandet inom de österut belägna ; på kartan med ljusare röd färg betecknade områdena uti Mäntyharju, Hirvensalmi, Kangasniemi, Laukaa, Pieksämäki och Jorois. Detta synes tala för att bergarten borde hänföras till de äldre graniterna, men några säkra bevis för detta antagande finnas icke.

29 2 3 In~reslutninçrar uti äldre oranil. Såsom redan anförts äro inneslutningar af gneisbergarter på många, ställen mycket vanliga uti den gråa graniten. De tillhöra såväl glimmer- som hornblendegneis och äro vanligen mycket intimt genomträngda af den omslutande bergarten. Isynnerhet är detta fallet med glimmergneisen, som ofta är så uppblandad och injicerad med granit, att skifferflagorna såsom tunna, glimmerrika strimmor ligga öfverallt i bergarten. Hornblendegneisfragmenten ega ofta skarpa konturer, men hafva vanligen ett mera massformigt utseende på de ställen, där bergarten uppträder i större massor. Dylika fragment äro särskildt talrika i trakter, där den gråa graniten gränsar emot de omnämda skifferbergarterna. Basiska utsöndringar. En alldeles annan art af inneslutningar representeras af mörkfärgade, klumpformiga partier af en massformig bergart med dioritartad eller gabbroid karaktär. Dessa iakttagas här och hvar uti graniten och bilda än enhetliga större partier, än samlingar af mindre fragment. Ingenstädes uppträda de dock i sådan utsträckning, att de kunnat betecknas på kartan. Bergarten sammansättes af hornblende, biotit och plagioklas samt stundom kvarts i underordnad mängd. Hornblendet är vanligen uralitiskt och innesluter stundom en kärna af augit. Biotit förekommer i betydligt mindre mängd än hornblende. Plagioklasen är mestadels utbildad i korta pelarformiga individer, hvilka tillhöra en natronrikare led i plagioklasserien. Stundom äro de mörkt färgade beståndsdelarna förhärskande, hvarvid fältspaten förekommer i alldeles underordnad mängd. Bergarten öfvergår då till sist uti tämligen ren hornblendefels. Dock finnes ofta öfvergångar mellan dessa amfiboliter och mera dioritartade partier, hvilket bevisar att de äro geologiskt samhöriga. Inneslutningarnas begränsning är än skarp och tydlig, än ytterst obestämd. I det senare fallet synes graniten öfvergå uti den dioritiska bergarten. Sannolikt böra dessa partier betraktas såsom s. k. differentiationsprodukter och de vore sålunda att uppfattas som en faciesbildning af den omslutande graniten. ör riktigheten af ett sådant antagande talar det, att ett afrundadt parti af så godt som ren hornblendesten ofta ligger uti ett annat af dioritisk karaktär, hvilket åter mot gränserna öfvergår uti den omgifvande graniten. Typiska exempel på inneslutningar af detta slag anträffas bl. a. i graniten NO och O om Heinola stad, där man äfven kan iakttaga de omnämda öfvergångarna mellan graniten och den dioritartade bergar-

30 2 4 ten. I graniten SW om Luhanka kyrkby äro större klumpformiga partier af omnämda bergart äfven rätt vanliga. Yngre skiffrar (bottniska skiffrar). På flera ställen inom kartområdet förekomma skifferbergarter, hvilka på grund af sitt uppträdande och särskildt sitt förhållande till ofvan beskrifna s. k. äldre graniter kunna antagas tillhöra en särskild, yngre skifferformation. I petrografiskt hänseende finner man bland dem motsvarigheter till de flesta af de tidigare skildrade äldre skifferbergarterna, i det äfven i den yngre gruppen förekomma såväl fylliter, glimmerskiffrar och hornblendeskiffrar som gneisartade bergarter. De senare förekomma dock företrädesvis där, hvarest de yngre skiffrarna äro helt och hållet omgifna af yngre granit, som genomträngt dem och i öfrigt starkt förändrat deras beskaffenhet. Inom det mest typiska området af dessa bottniska skiffrar förete de däremot en mera utpräglad fyllitkaraktär och i allmänhet en svagare inverkan af metamorfosen än man är van att finna bland de äldre skiffrarna, hos hvilka öfverhufvudtaget glimmerskiffer- eller gneiskaraktären är förhärskande. Hufvudskälet, hvarför dessa skiffrar betecknas såsom yngre, ligger dock uti deras gränsförhållande emot den äldre graniten. Medan denna mångenstädes tydligt genomtränger de äldre skiffrarna och gneiserna, har något sådant icke observerats vid gränsen mot de yngre, utan tvärtom finnas kontakter, som tydligt tala för att den gråa graniten utgör bottnen för denna skifferkomplex. Det redan nämda, mest typiska området af dessa bergarter, som af d :r j. J. Sederholm i detalj närmare undersökts oah beskrifvits 1), ligger mellan Längelmävesis och Päijännes stränder. Det bildar här en på vidaste stället u ng. i o km bred, i O-W utsträckt zon, som slutar i en smal flik mot O. ylliter. Hufvudmassan i detta område utgöres af fyllitiska skiffrar, som dock ställvis antaga en glimmerskifferartad karaktär. Bergarten är än fin-, än medelkornig och af gråsvart eller grå färg. Hufvudbestånds- 1 ) J. J. Sederholne : Ueber eine archäische Sedimentformation ini siidwestlichen inland. Bull. de la Com. Géolog. de inlande. N :o

31 25 delarna äro : biotit, kvarts och oftast äfven fältspat. I vissa varieteter förekommer ett stängligt hornblende i rätt stor mängd. Skiffrigheten är öfverallt mycket tydlig, ofta så framträdande, att bergarten med lätthet kan klyfvas i tunna skifvor. En sidenglänsande skiktfog är mångenstädes ett godt igenkänningstecken. På ytan företer bergarten stundom, såsom i trakten kring Löytänejärvi, ett egendomligt gropigt utseende. I allmänhet kan en tydlig växellagring mellan olikartade skikt iakttagas. Lagren äro härvid stundom vackert böjda och veckade, men dock i regeln rätskiffriga. Såsom redan nämndes företer bergarten, betraktad i stora drag, ett mindre förändradt utseende än de tidigare skildrade äldre skiffrarna. De skilda, med hvarandra omväxlande skikten skilja sig redan genom sin färg från hvarandra, i det en del äro tämligen ljusa, andra mörkgråa eller grönaktiga. De förra sammansättas då af fältspatrikare skiffrar, i hvilka fältspaten, till stor del ortoklas och mikroklin, förekommer i rundade korn och sannolikt är en primär beståndsdel. Bergarten torde till sin ursprungliga beskaffenhet hafva varit en mer eller mindre fältspatshaltig sandsten, omväxlande med lerrikare skikt. I de mörkare färgade skikten äro biotit och kvarts hufvudbeståndsdelarna. Strukturen visar städse tydliga spår af klastisk karaktär, hvilket äfven yttrar sig däri, att man också i tunnslipade preparat under mikroskopet iakttager en tydlig växellagring mellan skikt med olikartad struktur. Glimmerskifferartade skiffrar. Dessa fyllitiska skiffrar antaga ofta, såsom redan framhållits, en glimmerskifferartad karaktär, och man kan härvid på flera ställen iakttaga tydliga öfvergångar från fyllit till glimmerskiffer. Öfvergången sker sålunda, att uti den fyllitiska skiffern uppträder en allt större mängd af nybildade mineral. Sålunda visar sig främst en riklig nybildning af biotit, hvilken synes hafva bildat sig på bekostnad af fältspaten. Äfven kvartsen ökas i den mån metamorfosen fortskridit, och visar sig i form af från inneslutningar så godt som fria småkorn. Dessa aggregat af biotit och kvarts förtränga ofta den ursprungliga fältspaten och hafva tydligen bildat sig på bekostnad af denna. Dock kan man i en del fall äfven konstatera en nybildning af fältspat, i det jämte de uppgrumlade, afrundade mineralfragmenten af fältspat sådana iakttagas af alldeles ren oligoklas, ortoklas eller mikroklin, hvilka tydligen afsatt sig inom de tidigare mineralkornen eller i mellanrum-

32 26 men mellan dessa. En följd af dessa nybildningar är att den ursprungligen finkorniga strukturen blir allt gröfre, men samtidigt äfven jämnare. Hvarje spår af en ursprunglig klastisk struktur träder härjämte allt mera i bakgrunden, så att bergarten slutligen öfvergår i en typisk glimmerskiffer, som helt och hållet saknar en sådan. Dessa glimmerskiffrar visa vidare öfvergångar till rent gneisiga skiffrar, som skilja sig från dem blott genom en rikligare fältspathalt. Dylika öfvergångar från fyllit till glimmerskiffer och genom denna till gneis finnas på en mängd ställen längs gränserna af detta område. Leptit.. Jämte de gråfärgade, finkorniga, kvartsrika skikten, som växellagra med de mörkare färgade fyllitiska skiffrarna, finnas i denna skifferkomplex lager, som tillhöra en sandstensartad bergart. Dessa bestå af en finkornig, till färgen ljust rödaktig, stundom t. o. m. nästan snöhvit bergart med framträdande fältspathalt. ör denna bergart har bragts i användning det ursprungligen af Hummel för likartade bergarter i Sverge använda namnet leptit. I större utsträckning förekommer denna på östra sidan af Iso Löytänejärvi i Längelmä socken. Skifferkaraktären i bergarten är här tämligen väl utbildad och mera framträdande än uti samma bergart uti Tammerfors skifferområde, där den till först anträffats. Liksom där kan man i denna iakttaga en tydlig diskordant skiktning, hvilken framhäfves af en mängd alldeles smala, af biotit eller magnetit sammansatta svarta strimmor, som öfverkorsa den normala skiktningen. Denna senare är mycket tydlig och betingas till en del af att de ungefär 0.2 mm långa kvarts- och mikroklinindividerna äro anordnade uti parallela rader. Denna bergart vexellagrar W om Iso Löytänejärvi i smala skikt med den i trakten förhärskande fylliten. Västila skiffrarna. Egendomlig och svårförklarlig är en grupp af skiffrar, som förekommer vid byn Västilä i Längelmä socken, där den bildar en 2 km bred och c. io km lång zon. Den utgöras af en medelkornig, mest rödaktig bergart, som lämpligast kunde karaktäriseras som en fältspatrik felsitskiffer. Skiffrigheten är tydlig, men egentlig skiktning kan man ej tala om. Inlagringar af finkornig glimmerskiffer äro vanliga. I omedelbart sammanhang med denna bergart förekommer en gneisartad granit, som icke alltid visar bestämd gräns mot skiffern. Söderut öfvergå dock dessa skiffrar otvifvelaktigt uti typiska fyl-

33 2 7 liter och växellagra med dessa, så att de bilda linsartade partier i fylliten, hvarvid denna erhåller ett utseende, som starkt påminner om en konglomeratskiffer. Vid stränderna af Längelmävesi sjö står felsitskiffern åter i sammanhang med äkta leptiter samt visar en mycket vacker, sannolikt primär växellagring med smala fyllitskikt. Dessa företeelser tala sålunda för att dessa skiffrar tillhöra samma grupp som fylliterna och dessas inlagringar. Det gåtfulla ligger härvid endast uti deras förhållande till den granit, som uppträder i trakten norrut och som synes vara så tätt förbunden med dessa skiffrar. AA några ställen, särskildt på holmarna i Längelmävesi, stå de båda bergarterna i typisk utbildning blott en meter ifrån hvarandra, hvilket sålunda skulle tala för, att en skarp gräns dem emellan skulle förefinnas. Emellertid iakttagas i motsats härtill på andra ställen direkta kontakter, där de båda bergarterna synas öfvergå uti hvarandra. Den granitiska bergarten är härvid ställvis äfven kvartsporfyriskt utbildad närmare gränsen, men antager längre därifrån åter den normalt granitiska strukturen. Detta skulle sålunda tala för att graniten vore yngre än skiffrarna. Öfvergångsformerna mellan de senare och graniten skulle sålunda vara att betrakta som en kontaktzon, uppkommen genom granitens metamorfoserande inverkan på skiffrarna. Då hela den nu skildrade komplexen af skiffrar hänförts till en skild formation, har det, såsom tidigare framhållits, skett hufvudsakligen på grund af de gränsförhållanden, som dessa bergarter visa emot den äldre, gråa graniten i dessa trakter. Den nu beskrifna skifferzonen skiljer sig nämligen, särskildt om man tager hänsyn äfven till dess västligare, inom kartbladet Tammerfors liggande delar, ganska bestämdt från de i söder om densamma förekommande, gneisartade skiffrarna. Medan man bland dessa endast undantagsvis träffar mera typiska skiffrar af otvetydigt sedimentär härkomst, i det att hufvuddelen består af gneisartade bergarter, förekomma inom denna skifferzon, särskildt i trakten omkring Näsijärvi, där den visar sin rikaste utveckling, åtskilliga bergarter, som ännu tydligt visa beskaffenheten af jämförelsevis föga omvandlade, äkta sediment. Här finnas sålunda väl utbildade konglomerat (konglomeratskiffrar), innehållande talrika rullstenar af olikartade bergarter, vulkaniska porfyrbergarter och deras tuffer (porfyritoider) samt vidare de ofvan beskrifna fylliterna och leptiterna, som så tydligt visa sig vara ursprungliga sandstenar och leror. Bergarterna inom skifferzonen äro vidare, ehuru deras skikt. n u stå vertikalt, i allmänhet rätskiffriga. Endast undantagsvis visa de starkare veckningar i smått, medan däremot

34 28 de i söder förekommande skiffrarna så godt som öfverallt äro ytterst starkt veckade. Denna utpräglade kontrast mellan en jämförelsevis svagt veckad och metamorfoserad aflagringsserie och en merendels till oigenkänlighet omvandlad och utomordentligt starkt veckad formation tyder redan på att de äro af olika ålder, i det de gneisartade skiffrarna synbarligen undergått flere vecknings- och metamorfosprocesser och således äro äldre än de rätskiffriga skiffrarna. Denna kontrast fortsättes ofta ända till själfva kontaktlinien. Sålunda finner man i trakten NO om Kuhmoinen kyrka den våldsamt veckade gneisartade skiffern på ett afstånd af blott ett par tiotal meter från den N därom förekommande rätskiffriga fylliten, som synbarligen först efter det gneisen veckats aflagrat sig på denna. Däremot är gränsen mellan skiffrarna och gneisen ganska obestämd i trakten omkring Hahmajärvi i Kuhmoinen, emedan här äfven den yngre skiffern i närheten af kontakten är starkt veckad och innehåller pegmatitådror, hvarigenom den erhållit en gneisartad beskaffenhet. På östra stranden af denna sjö förekommer en bergart, som alldeles liknar den gneisartade äldre skiffern, inom området för den yngre ännu på ett afstånd af ett par kilometer från kontaktlinien. Den äldre skifferbergarten har här sannolikt vid de rörelser i jordskorpan, som gåfvo skikten i den yngre formationen deras nuvarande vertikala läge, blifvit inveckad i denna. Liknande öfvergångsartade förhållanden mellan de båda formationerna finner man äfven N om Hahmajärvi vid nordgränsen af samma skifferformationer, där en smal kil af äldre, gneisartad skiffer synes skjuta sig in mellan den yngre skiffern och den norr därom förekommande, äldre porfyrgraniten. De säkraste bevisen för att skiffrarna i den nämda zonen bilda en särskild, yngre formation finner man dock inom kartbladet Tammerfors område. Här visar det sig nämligen på ett par ställen tydligt, att den gråa, gneisartade granit, som genomträngt de äldre skiffrarna, utgjort själfva det underlag, på hvilket de yngre skiffrarna aflagrat sig. Konglomeraten i dessa innehålla äfven rullstenar af liknande granitiska bergarter. Äfven gentemot den porfyrartade gråa graniten visa de yngre skiffrarna ställvis kontaktförhållanden, som ådagalägga att de äro yngre än denna, ehuru å andra sidan vid ifrågavarande gränser förhållandena ofta äro mindre otvetydiga, på grund af att bergarterna vid veckningsrörelsen i jordskorpan pressats in i hvarandra och emedan vid gran-

35 29 serva ofta förekomma yngre graniter, som förvandlat skiffrarna till ådergneis och förstört den ursprungliga kontakten. På de ställen, där man inom kartbladet S :t Michel kan iakttaga gränsen mellan skifferzonen och den i N därom förekommande gråa porfyrgraniten, finner man ingenstädes några säkra gångar af denna i skiffern. Lagerartade partier af granitskiffer iakttagas väl på ett par ställen, men dessa torde, såsom man kan fastställa i trakten W om kartbladet, hafva kommit dit genom veckning i fast tillstånd. På grund af anförda skäl, hvilka finnas mera i detalj utlagda i ofvan citerade afhandling af J. J. Sederholm, hafva de nyss beskrifna skiffrarna betraktats som en yngre formation, som af denne betecknats som den botaniska. Då mellan aflagringen af de äldre sedimenten, hvilka nu i starkt metamorfoserad form bilda de gneisartade skiffrarna, och den bottniska formationens bildningstid gått en period af bergskedjeveckning och granitintrusion, hvarefter de sålunda uppkomna bergmassorna hunnit så djupt eroderas, att granitrnassorna framkommit i dagen, måste diskordansen mellan dessa formationer vara ganska betydande. I geologiskt sammanhang med nu skildrade område stå sannolikt de smala zoner af hufvudsakligen hornblendeb neisartade skiffrar, som i O--W-lig riktning från kartområdets västra gräns sträcka sig till västra stranden af Kirjanselkä i Läns elmä och därefter i NW-fig riktning fortsättas i tvänne sinsemellan parallela flikar från Kirjanselkäs nordöstra vikbotten mot Ristinselkä sjö i Kuhmoinen. Bergarten utgöres af en tämligen starkt metamorfoserad, hornblenderik skiffer, som ställvis eger typiskt gneisutseende. Strykningen är städse i det närmaste öfverensstämmande med lagrens längdutsträckning. På ett par ställen, såsom vid Eräslaks och Länkipohja gästgifverier stöter den gneisartade bergarten till en hornblenderik diorit, hvilken här bildar mindre berg. Huruvida denna är samhörig med skiffern eller skild ifrån denna kunde icke konstateras. Dock förefaller det förra sannolikare på grund af analoga företeelser uti skifferområdena norrut härifrån. Några mil nordligare anträffa vi i Kuorevesi socken ett större skifferområde, sträckande sig från östra stranden af Kuoreselkä ett godt stycke på östra sidan af Kerteselkä, hvilket äfven sannolikt hör till de yngre skiffrarna. I sina nordligaste delar intages detta af typiska glimmerskiffrar. Bergarten är här i det närmaste rätskiffrig, och skikten stryka tämligen regelbundet i O--W eller WNW--OSO samt stå nästan vertikalt eller med en obetydlig lutning mot N eller S.

36 3 0 S om Kerteselkä öfvergår den glimmer- och kvartsrika skiffern uti en mera gneisartad bergart, där hornblende vanligtvis äfven upptäckes såsom beståndsdel. Skikten äro här något vresigare än längre norrut, men stryka dock i det närmaste i samma riktning. På uddarna i Kuoreselkä äfvensom i trakten W om sjön är gneiskaraktären dominerande. Bergarten är här därjämte nästan öfverallt så rikligt genomdragen af den granit, som uppträder i trakten rundtomkring, att den lämpligast kan betecknas såsom ådergneis. I sammanhang med nämda skiffrar uppträder på flere ställen en hornblenderik bergart, som är än tydligt skiffrig, än tämligen massformig och då liknande en diorit. Den är stundom utsträckt i längre stock- eller lagerformiga partier, hvilka ligga i strykningsriktningen uti eller vid gränserna af skifferområdet. Ett större sådant iakttages ung. i km SO om Vedenpää by N om Kerteselkä. I trakten närmast S om _Jamsa kyrkby utgöres berggrunden äfven af skiffrar. Närmast kyrkbyn äro dessa starkt vresiga och ofta ådergneisartade, men i områdets södra delar är bergarten tämligen rätskiffrig och utbildad i kamliknande ryggar, som stryka fram i NO-lig riktning med tydlig lutning åt NW. Bergarten är här en fin-medelkornig hornblendeskiffer. Med de hornblenderika lagren omväxla tunnare sådana af en kvarts- och fältspatrik skiffer, i hvilken glimmermineralet till stor del är muskovit. Där dessa äro ljusfärgade, framstår bergartens skiktning ytterst tydligt. N om Jämsänkoski i samma socken förekommer i trakten mellan Kankariselkä och Iso Rautavesi åter ett isynnerhet i sina nordligare delar väl begränsadt område af skiffrar. I trakten närmast Rautavesi utgöras de af tämligen typiska glimmerskiffrar med strykning i ung. N-S eller NW-SO. Redan några kilometer S om sjön begynna dock hornblendeskiftrar och hornblendegneiser att vara de rådande. Till en början äro dessa mycket tydligt skiffriga och ega ungefär samma strykning som glimmergneisen norr om dem, så att deras natur af värkliga skiffrar icke kan ifrågasättas. Men ännu längre söderut i trakten norr och öster om Kankariselkä är skiffrigheten mångenstädes nästan fullständigt försvunnen, och bergarten liknar då en diorit mera än något annat. Öfverallt här genomdrages den därjämte af stockar, gångar och ådror af en än jämnkornig, än porfyriskt utbildad granit, hvilka utgå från det stora granitmassivet i den omgifvande trakten. Ofta ligger då den dioritiska eller hornblendegneisliknande bergarten såsom tydliga fragment inbäddad i graniten, så att det hela ter sig som en eruptivbreccia.

37 Huruvida dessa till utseendet massformiga dioritiska bergarter äro af eruptivt ursprung och möjligen samhöriga med den diorit, som längre fram skall beskrifvas, eller om de endast äro starkt ombildade skiffrar, är vanskligt att afgöra. Likväl förefaller det senare sannolikare, emedan någon tydlig gräns mellan de massformiga delarna och de tydliga skiffrarna i områdets norra delar icke kunnat observeras, utan de båda bergarterna synas öfvergå i hvarandra. NW om dessa skiffrar förekommer 2-3 kilometer O om Keuruunselled ett i NS utsträckt mindre område, i hvars midt den lilla sjön Huhkaj~irvi ligger. Skiffrarna här äro af större omväxling än på föregående ställen. De utgöras dels af synnerligen hornblenderika, uralitporfyriska bergarter med mindre tydligt framträdande skiffrighet, dels af typiska glimmerskiffrar, af hvilka en del äro rikligt uppfylda med andalusit. Härtill komma ännu egendomliga, konglomeratartade bildningar, hvilka närmast ansluta sig till de omnämda uralitporfyriska skiffrarna, samt några fältspatrika, granitliknande varieteter. Strykningen hos dessa bergarter är varierande. På NW-ra sidan af sjön är denna ungefär O-W-lig, S och O om densamma ung. N-S-lig eller NO- SW-lig. Stupningen är merendels brant, varierande mellan 60 och 8o åt N, resp. W och NW. De uralitporfyriska eller porfyritoidartade bergarterna förekomma hufvudsakligen i områdets NW-ra delar, hvarest de bilda små låga hällar. De äro fin-medelkorniga, mörkgröna bergarter, hvilka merendels ega antydan till porfyrartad karaktär, i det några millimeter långa uralitkristaller uppträda såsom strökorn. Midt i denna bergartskomplex finnas vid N W-ra ändan af Huhkajärvi i närheten af Olkkola torp några små bergsklackar af konglonieralarlad ski7er, i hvilka den mörkgröna bergarten uppfylles af afrundade, mest oregelbundet ellipsoidiska, 2--6o cm långa fragment af en småkornig och fältspatrik, på ytan något ljusare färgad bergart med talrika strökorn af uralit. Mellanmassan mellan bollarna sammansättes till hufvudsaklig del af hornblende. Själfva bollarna äro i blottad häll delvis utfrätta ur berget, medan mellanmassan i skarpa ryggar står upp emellan dem, hvilket sålunda tyder på, att bollarna innehålla lätt lösliga mineral. I själfva värket ingå äfven körtlar och ådror af ren kalkspat i bergarten. I öfrigt visar bergarten mycket starka spår af mekanisk deformation. Bollarna äro nämligen ofta sönderbräckta och delarna förskjutna emot hvarandra, samtidigt som talrika, af sekundär kvarts utfylda sprickor genomdraga bergarten. Vidare ser man uti såväl konglomeratskiffern som i de norrut lig- 3 1

38 3 2 gande hornblenderika skiffrarna gångar af såväl medelkornig, grå- eller rödaktig granit som pegmatitgranit, hvilka fullständigt öfverensstämma med granitbergarterna i omgifvande trakt. Det råder således icke något tvifvel, om, att dessa bergarter äro äldre än de senare. Söder om konglomeratskiffern är en typisk glimmerskiffer rådande. Denna är i vissa lager alldeles fullströdd med långa, i skiffrighetsriktningen liggande andalusiter. Skiktningen är här utomordentligt tydlig och skikten jämnt veckade. De andalusitförande lagren bilda en i ungefär O-W utsträckt zon, som löper öfver mellersta delen af Huhkajarvi. Äfven något sydligare finnes dock mineralet uti skiffern, ehuru i mindre mängd. I de östligare delarna af detta skifferområde är glimmerskiffern rikligt genomdragen af granit och bildar med denna en ådergneisartad bärgart. Äfven på östra sidan af Päijänne förekomma några skifferområden, där den uppträdande bergarten på grund af sin stora likhet med skiffrarna på västra sidan af sjön antagits tillhöra den yngre skifferformationen. Sålunda förekommer omkring Tamrn~ärvi sjö i Luhanka socken ett mindre område af mörkfärgade hornblendeskiffrar. Hos en del af dessa är skiffrigheten mycket tydlig, hos andra åter så otydlig, att bergarten har ett nästan massformigt utseende. Strykningen är ung. O-W eller WSW-ONO och stupningen S. rån nordöstra ändan af Tammijärvi skjuter området i NO-lig riktning ut i en flik mot sydvästra ändan af Rutajärvi sjö. Den gråeller mörkgröna bergarten är nästan rätskiffrig med strykning N 6o O och 6o - 70 lutning åt S. Kvartsrika skikt förekomma i tydlig växellagring med hornblenderika sådana. De senare ega ofta en porfyrartad karaktär, i det 2-3 mm långa uralitkristaller ligga såsom strökorn i bergarten. Stundom anträffas äfven dioritiska modifikationer. En sådan finnes invid Rutajärvi strand, ung. i km NO om Leivonmäki kyrka. Till dessa skiffrar har slutligen äfven räknats ett mindre område ung. i mil NNO om KanKasniemi kyrka, där bergarten utgöres af hornblenderika skiffrar af analogt utseende med ofvanskildrade. Det är föga typiska bergarter, hvilka på grund af den mineralogiska beskaffenheten lika väl kunde höra till den äldre som till den yngre skifferkomplexen. Gabbrobergarter äldre än yngre granit. På flera skilda ställen inom området förekomma gabbrobergarter, hvilka kunna bevisas vara äldre än de i samma trakter uppträdande

39 33 graniterna. Då dessa hittills icke varit närmare skildrade, torde det vara på sin plats att beröra dem här något utförligare. Keuruu massivet. Ungefär i km O om Keuruu kyrkby finnes ett ungefär 2 km långt och i km bredt område af en på ytan grågrön gabbro. Bergarten är i regeln medelkornig, undantagsvis grofkornig. Den bildar jämförelsevis låga hällar och visar en oregelbunden, vresig förklyftning samt är därför seg och svår att hugga i jämna block.. De viktigaste beståndsdelarna äro : hornblende, pyroxen, biotit, plagioklas och vanligtvis äfven något kvarts. Bibeståndsdelar äro malmkorn, titanit och apatit. Hufvudmängden af de mörkfärgade mineralen utgöres af ett under mikroskopet än mörkare gräsgrönt och kompakt, än alldeles ljusgrönt, stråligt hornblende. Isynnerhet det senare är ofta sammanhopadt till oregelbundet begränsade aggregat, i hvilka äfven ingår en betydande mängd biotit. Det stråliga hornblendet förekommer dock äfven alldeles skildt ifrån det kompakta ; stundom i sådan mängd, att det mer eller mindre fullständigt förtränger det senare. Pyroxen förekommer vanligen i underordnad mängd. Den utgöres af en under mikroskopet grågul augit, som ofta är utbildad i tvillingar. I regeln sammansätter den kärnpartierna uti hornblendeaggregaten, men förekommer äfven i själfständiga individer och är t. o. m. stundom utbildad i ordentliga strökorn, hvarigenorn bergarten erhåller en porfyrartad karaktär. I det senare fallet har den ofta åtminstone antydan till kristallbegränsning och är idiomorf äfven emot plagioklasen. Då den omslutes af hornblende, är den däremot mycket oregelbundet begränsad emot detta, i det att augitsubstansen i ojämna flikar och uddar skjuter in i det gröna hornblendet, som ofta eger tydliga kristallformer. Det ser dock härvid ut såsom om kristallformen ursprungligen varit augitens. Detta mineral har synbarligen i de perifera delarna öfvergått till det omnämda hornblendet. Äfven biotiten förekommer på sådant sätt inblandad uti hornblendet, att man liar skäl att antaga, att det senare i sin tur öfvergått i glimmer. Biotiten skjuter nämligen äfven i flikar och uddar in uti hornblendet, medan det uti de perifera delarna af aggregatet eger idiomorf begränsning. Plagioklasen är utbildad i vanligen korta och breda lister, hvilka ofta ega mycket tydlig kristallbegränsning mot ändorna, isynnerhet där den stöter emot kvarts. På grund af sin optiska karaktär måste den betecknas som labrador. 3

40 3 1 En alldeles underordnad del af fältspaten är ortoklas. Kvartsen, som isynnerhet i de grotkornigare delarna af bergarten förekommer i icke obetydlig mängd, eger icke någon antydan till själfständig form. I regeln är den vattenklar och fattig på mikroskopiska inneslutningar, men i densamma förekomma på flere ställen afrundade partier af en kvarts, som är fullströdd med små inneslutningar af såväl vätske- som gasporer och obestämbara mineralfragment. Det ser därför ut såsom om kvartsen skulle finnas i tvänne generationer, af hvilka den yngre vore den öfvervägande. Af bibeståndsdelarna är i synnerhet titanit allmän. Den förekommer hufvudsakligen som oregelbundet begränsade korn, hvilka ofta äro anordnade i rader och slingor uti biotiten, såväl uti dess midt som längs dess kanter. Stundom omsluta dessa titanitgrupper likt en krans de korn af titanjärnmalm, som äro rätt allmänna uti såväl hornblendet som biotiten. Allt talar sålunda för att mineralet är en sekundär produkt. Redan en okulär granskning af bergarten visar, att denna varit utsatt för starkt mekaniskt tryck. Zoner, uppfylda af hornblende och kloritmineral, genomdraga nämligen i rätt stor mängd bergarten, bevisande att förskjutningar i densamma egt rum. Betraktad under mikroskopet visar bergarten lika otvetydiga bevis för deformationer. Plagioklaslisterna äro nämligen icke sällan böjda eller stundom tvärt afbrutna och kvartsen eger i regeln en mycket tydlig s. k. undulös utsträckning, allt bevis för att bergarten varit underkastad mekanisk hopprässning. Härtill komma ytterligare de omnämda ombildningarna af augit till hornblende och hornblende till biotit, hvilka sannolikt äfven uppstått genom invärkan af bergskedjeveckning. Denna gabbro genomdrages på ett par ställen af gångar af en medelkornig, mörkfärgad bergart, som eger en analog sammansättning med hufvudmassivet, men i hvilken en tydlig diabasstruktur observeras. Porfyrstruktur iakttages äfven, i det att hornblende bildar strökorn uti bergarten. Kang,asniemi. I Kangasniemi socken förekomma på tvenne. skilda ställen likartade bergarter. Ungefär 3 km N om kyrkbyn ligger här ett i N-S utsträckt, ungefär 2 km långt och ungefär 2 km bredt gabbroområde. Den fin- till medelkorniga bergarten, som strukturelt öfvergår i den grofkornigare strukturformen, sammansättes af pyroxen, något biotit och plagioklas. Pyroxenmineralen visa under mikroskopet klara och rena, gula

41 eller gråaktiga färgtoner. Till en del utgöras de af vanlig augit, till en del åter af rombisk pyroxen. Den senare är tydligt pleokroitisk och ofta fullströdd med de för dessa pyroxenarter karaktäristiska lamellära, mörkfärgade inneslutningarna. Plagioklasen är en labrador, som är utbildad i långa, men tämligen breda lister, hvilka äro ovanligt rena och fria från främmande inneslutningar. Biotit finnes i vissa varieteter i rätt stor mängd. Den eger under mikroskopet en bjärt kopparröd färg samt anträffas hufvudsakligen omkring de rätt talrika malmkornen. I ett af de undersökta preparaten förekommer jämte de ofvannämda mineralen olivin. Mineralet är alldeles ovanligt väl bibehållet, i det att knappt spår af serpentinisering iakttages. Strukturen är diabasartad. Plagioklasen är mycket tydligt idiomorf och pyroxenmineralen utgöra ett slags fyllnadssubstans i de mellanrum, som bildas af de mot hvarandra stötande fältspatlisterna. Detsamma är fallet med biotiten. Endast olivinen eger själfständig formbegränsning gentemot plagioklasen. Kristallisationsåldersföljden är därför : olivin, plagioklas, biotit, pyroxen. Den grofkornigare strukturformen är öfverhufvudtaget till sin sammansättning lik den finkorniga. Olivin har dock icke iakttagits i densamma. Ifrån den finkorniga varieteten skiljer den sig vidare genom att mineralen visa en ofta rätt långt gången ombildning. Sålunda äro specielt pyroxenmineralen till stor del förändrade till strålstensartadt hornblende. Ombildningen synes härvid begynna från mineralets perifera delar, hvarifrån den skridit emot de centrala partierna, stundom helt och hållet utfyllande dessa. Vid närmare granskning af denna amfibolitisering af bergarten kan man icke undgå antagandet, att förvittringen spelat en viss roll vid förändringsprocessen. I bergartspreparaten ser man nämligen rätt ofta, hurusom det nybildade hornblendet så att säga insipprat längs i den tillstötande plagioklasen bildade sprickor. I allmänhet äro de för den oförändrade pyroxenen karaktäristiska, raka gränslinierna ojämna på ställen, där amfibolitiseringen skridit längre, hvarvid hornblendet i taggar och uddar skjuter in i plagioklasen. Ett annat från detta afskildt massiv af en likartad bergart finnes i östra delen af Kangasniemi socken, där det intager ett omkring 5 km långt område mellan sjöarna Kufemajärvi och Härka drvi. Bergarten, som här i regeln är medölkornig, skiljer sig såväl till 3 5

42 36 struktur som mineralisk sammansättning ganska märkbart från den tidigare skildrade. På grund af sin sammansättning närmar den sig nämligen mera en diorit än en diabas. Hufvudbeståndsdelarna äro hornblende, biotit, pyroxen, klorit, plagioklas samt vanligen något kvarts. En mycket allmän tillfällig beståndsdel är titanit. Hornblendet, som intager hufvudmängden af de mörkfärgade beståndsdelarna, eger en under mikroskopet gräsgrön färg och ett i allmänhet kompakt utseende. Begränsningen är ofta mycket ojämn, i det mineralet eger naggiga, liksom uppfrätta konturer. Ungefär samma form har den bruna glimmern, hvilken dock oftare än hornblendet visar rätliniga, på en tidig utkristallisation tydande begränsningslinier. Pyroxenen utgöres af en under mikroskopet blekt grön augit, hvilken dock sällan är fullständigt oförändrad utan vanligen till en del öfvergången uti hornblende. Ofta saknas äfven pyroxenmineral. Plagioklasen, som är utbildad i än korta och breda, än långa lister, synes vara af något olika karaktär. De i längre lister utbildade individerna visa en något högre brytningsexponent än de bredare, hvarjämte de vanligen äfven äro starkare förändrade, i det de isynnerhet i de centrala delarna äro ombildade i aggregat af epidot och muskovit. Plagioklasen med svagare ljusbrytning är däremot i regeln frisk, under mikroskopet vanligen vattenklar samt ofta rikligt uppfyld med mikroskopiskt små, men tydligt individualiserade inneslutningar, af hvilka flertalet på grund af sina optiska egenskaper kunna bestämmas såsom pyroxen. Tvillingslamellerna framträda ofta otydligt ; isynnerhet är detta fallet vid de yttre kanterna af de enskilda plagioklasindividerna. I regeln äro de smalare än uti den i lång listform utbildade plagioklasen. Båda dessa plagioklaser visa en högre brytningsexponent än kvarts och måste således tillhöra en mindre sur led i plagioklasserien än oligoklasen. Sannolikt äro de leder uti andesin- och labradorserierna. Kvarts saknas endast i de delar af bergarten, där en typisk diabasstruktur finnes. Den eger städse fullkomligt allotriomorf begränsning samt är vanligen fattig på inneslutningar. Strukturen är i hufvudmassan af detta massiv gabbroid eller t. o. m. ställvis granitoid. Endast inom vissa underordnade delar, som icke ega någon märkbar begränsning mot hufvudbergarten, iakttages en tydlig diabasstruktur med långa och smala plagioklaslister och emellan dem augit. Inom enskilda, likaså alldeles underordnade delar iakttages stundom äfven en porfyrisk utbildning af bergarten. Strökornen

43 utgöras härvid af såväl 37 hornblende som plagioklas. De förra bilda ofta ett aggregat af flere individer, hvilka ega samma utseende som hornblendet i grundmassan. Plagioklasen åter är en labrador, vanligen starkt förändrad på samma sätt som den listformiga plagioklasen i grundmassån, samt utbildad i individer med högst oregelbundna, stundom liksom sönderbräckta eller brustna former. Grundmassan i dessa porfyriska strukturvarieteter är vanligen finkornig och mycket hornblenderik. Hvad kornstorleken vidkommer, omväxla medelkorniga och finkorniga delar med hvarandra. De förra intaga de centrala delarna af massivet, medan de senare hufvudsakligen förekomma vid områdets gränser. Här iakttages ofta en mer eller mindre tydlig skiffrighet. Då därjämte de finkorniga partierna ofta anträffas såsom fragment uti den medelkorniga bergarten, där diabasstrukturen vanligen tydligast framträder, synes det sannolikt, att de förra bildats något tidigare än de senare. På grund af vissa egenheter i strukturen hos den finkorniga bergarten, specielt där den är skiffrig, som tyda på en klastisk karaktär hos bergarten, vore det antagande möjligen icke alltför vågadt, att inom detta massiv skulle förekomma olikartade bildningar, diabas- eller gabbroartade bergarter och till dem hörande tuffer, blandade om hvarandra. De ofvan skildrade basiska bergarterna, hvilka på grund af sin petrografiska likhet kunna föras ihop, bilda äfven i geologiskt hänseende en enhetlig grupp. Såväl i Keuruu som i de båda massiven i Kangasniemi, men specielt uti det vid Kutemajärvi, är bergarten rikligt genomträngd af den ljusfärgade granit, som uppträder i dessa trakter och som längre fram skall närmare skildras. Den uppträder än i form af ådror, än såsom gångar eller oregelbundet formade partier, hvilka i alla möjliga riktningar genomslingra den mörka gabbron, som sålunda måste vara äldre än graniten. Till den grupp af bergarter, af hvilka de ofvan skildrade äro de mest typiska exemplen, höra ytterligare några mindre områden i Korpilahti och Kuorevesi socknar. I Korpilahti bildar bergarten pä tvänne ställen mindre massiv. Det ena af dessa intager strandremsan och några små holmar genast O om Muurame by. Ungefär 5 km W om Muurajärvi förekommer ett annat område, hvilket intager trakten W om den lilla sjön Surkeajärvi. Inom båda dessa områden är bergarten en medelgrov gabbro af den typ, som anträffas i massivet närmast Kangasniemi kyrkby. Rombisk pyroxen ingår i densamma i stor mängd, hvilket redan med

44 3 8 blotta ögat lätt iakttages, då mineralet bildar större, i friskt brott metalliskt skimrande individer. Vissa delar af bergarten, isynnerhet i massivet vid Surkeajärvi, äro därjämte påfallande rika på labrador, så att de närma sig en labradorfels. Strökorn af labrador äro då äfven vanliga. Liknande gabbroida bergarter hafva vidare anträffats såsom större och mindre fragmentartade partier uti traktens granit. Sålunda finnas större sådana på ett par ställen längs stränderna af Rutalahti vik äfvensom vid västra stranden af Rutajärvi i Korpilahti socken. I Kuorevesi socken bildar denna bergart ett mindre massiv, som här och hvar sticker fram ur den af gneiser och graniter sammansatta berggrunden `V om Kuoreselkä. Bergarten har här ett ganska växlande utseende ; än är den tydligt massformig, än åter utmärkt af väl framträdande skiffrighet. Till det yttre liknar den mest bergarten i området vid Kutemajärvi i Kangasniemi. Mörkfärgade, fin- till medelkôrniga gångar af diabasartad karaktär genomdraga på ett par ställen den grofkornigare bergarten på samma sätt som fallet är i Keuruu massivet. Till denna grupp af basiska bergarter har slutligen äfven förts en gabbroförekomst i Sysmä socken, hvilken i petrografiskt hänseende något skiljer sig från de föregående. Alldeles i närheten af Nikkaroinen by på västra sidan af Aukijärvi förekommer en ungefär i km lång stockformig gång af en medel- till grofkornig, mörkgrön gabbro, hvilken genomdrager den här förekommande starkt deformerade äldre gneisgraniten. Bergarten sammansättes af såväl rombisk som monoklin pyroxen, hornblende, biotit, olivin och plagiokl.a s samt malm. Ställvis anhopa sig de mörka mineralen i sådan mängd, att bergarten erhåller en pikritartad karaktär. Augiten är under mikroskopet svagt grönaktigt färgad samt visar rätt ofta tydlig kristallform. Den rombiska pyroxenen eger en ännu blekare färg samt städse gråa, svaga interferensfärger. Kristallform iakttages ej. Till stor del är den tämligen frisk, men visar dock äfven en ganska vidtgående ombildning till strålstensartadt hornblende. - Hornblendet är i regeln bjärt brunt och påminner till färgen om biotiten. Olivin förekommer i otydligt begränsade, rundade korn, hvilka vanligen äro omgifna af de öfriga mörka mineralen. Till en del är den förändrad till serpentin. Plagioklasen är en labrador med breda tvillingslameller.

45 39 Strukturen är typisk gabbroid samt visar märkbara spår af mekaniskt tryck. Brustna eller böjda plagioklaslister äro vanliga. Hufvudskälet för hänförandet af denna bergart till gabbrobergarterna af Keuruu och Kangasniemi typen ligger således icke i den mineralogiska karaktären, ty i detta hänseende närmar den sig mera de pikritiska bergarter, som tillhöra den äldre gneisgraniten såsom varande differentia,tionsprodukter ur denna. Att den dock icke kan betraktas såsom en sådan framgår af bergartens geologiska uppträdande, i det den genomdrager den här såsom äldre betecknade graniten. Att den åter är äldre än de yngre graniterna inom området, framgår däraf, att granitiska gångbildningar, som genomdraga den äldre graniten i denna trakt, äfven genomtränga diabasen. Yngre graniter (postbottniska). Hutvudmassan af de eruptiva bergarterna inom området utgöres af graniter, hvilka betecknats såsom yngre i förhållande till alla ofvan skildrade bergarter. De uppbygga berggrunden i områdets norra delar, N om de stora skifferområdena, men förekomma därjämte, såsom af kartan närmare framgår, äfven här och hvar inom de senare samt intaga slutligen äfven stora arealer inom områdets södra delar. Dessa graniter, som åtminstone till väsentlig del tillhöra det stora granitmassiv, som intager en stor del af mellersta inland och som därför väl kunde benämnas det finska centralmassivet, bilda en gemensam geologisk grupp. Till det yttre kunna visserligen flere från hvarandra rätt skiljaktiga typer eller varieteter afsöndras, men dessa visa i regeln öfvergångar i hvarandra och måste således betraktas såsom geologiskt sammanhöriga. I stort sedt äro dessa bergarter kalirika graniter- af än röd, än grå färg. Beståndsdelarna äro : ortoklas, mikroklin och underordnadt oligoklas, glimmer och kvarts. Glimmern är i de flesta fall biotit, men det gifves dock äfven graniter med såväl biotit som muskovit. Hornblende ingår ofta i rätt stor mängd. Granat är inom vissa terränger en vanlig tillfällig beståndsdel. Strukturen är vanligen medel- och jämnkornig, men blir mångenstädes äfven porfyrisk samt håller då som sådan i sig öfver stora områden. I regeln iakttagas förändringar i densamma, bestående i en mer eller mindre stark uppkrossning af mineralkornen. Vidare iakttages så godt som städse åtminstone antydan till parallelstruktur, hvilken

46 40 oftast betingas af parallel anordning af glimmern, stundom äfven genom en sådan af fältspat och kvarts. Denna parallelstruktur, som isynnerhet väl framträder, där bergarten, såsom ofta är fallet, är uppfyld af glimmerrika, gneisliknande band och slingor, är ofta så utpräglad, att bergarten blir gneisartad eller med andra ord en s. k. gneisgranit. Såväl denna parallelstruktur som sönderkrossningen af de enskilda mineralen är dock i regeln betydligt mindre framträdande än fallet är i den tidigare skildrade äldre graniten. Häri äfvensom i den större mängden af kalifältspat ligga de hufvudsakliga petrografiska skiljaktigheterna mellan denna och den äldre graniten. Ett annat, ehuru möjligen icke så säkert skiljetecken, är att de i den äldre graniten talrika rostfläckarna, som synas vara bildade omkring helt små korn af ortit, äro mycket mindre allmänna uti den yngre graniten, ja, i de flesta fall saknas de fullständigt. Inom dessa stora granitområden kan man såsom nämdt ur olika synpunkter särskilja åtskilliga varieteter. Sålunda kunde ur rent petrografisk synpunkt särskiljas : hornblendegranit, biotitgranit, muskovitgranit eller, ifall fältspaten tages i betraktande, ortoklas- resp. mikroklingraniter och ortoklas-plagioklasgraniter. En dylik indelning, som sålunda upphöjer bergartens mineraliska sammansättning till hufvudsak, synes dock mindre lämplig vid beskrifningen af bergarterna i stora drag, såsom afsikten är vid dessa öfversiktsundersökningar. Härtill kommer att ett konsekvent genomförande af densamma skulle stöta på en mängd svårigheter, då detaljkartläggningar endast ställvis företagits. Den ändamålsenligaste indelningen förefaller därför att vara en sådan efter den olika struktur som i bergarten iakttagits. I dylik riktning hafva äfven undersökningarna i fältet företagits. I det följande delas därför graniterna i jämnkorniga och porfyriska, hvarvid lokaltyper af båda grupperna närmare angifvas. Skildt för sig behandlas de i gångform uppträdande graniterna. Jämnkorniga yngre graniter. Hufvudmassan af de inom denna grupp förekommande bergarterna äro jämnkorniga. ärgen växlar mellan grå och röd. Den förra är öfvervägande öfver stora sträckor i det stora massivet N om skifferområdena, medan graniterna söderom desamma i regeln äro rödfärgade. Äfven i andra afseenden skilja sig de senare från de förra, och det har därför synts vara ändamålsenligt att afsöndra dem till en skild grupp, som omfattar de yngre graniterna af den s. k. kustgranittyyen.

47 Härmed har betecknats en i regeln brunröd, ofta ganska glimmerfattig och vanligen tydligt strimmig granit af medelkornigt, stundom grofkornigt gry. ältspaten utgöres af såväl orto- som plagioklas, hvilka vanligen äro brunrödfärgade af i mineralet fint fördeladt järnoxidhydrat. Glimmern är öfvervägande biotit, som ofta till stor del är förändrad till klorit. Härvid är bergarten, då mineralet stundom förekommer i större mängd, liksom fullströdd med små grönaktiga, mörka fläckar. Brunröd, i otydliga kristaller (ikositetraedrar) utbildad granat är en karaktäristisk tillfällig beståndsdel. Äfven denna är ofta förändrad till biotit och klorit. Strukturen bär tydliga spår af deformation. Såväl fältspat- som kvartskornen äro nämligen ofta t. o. m. rätt starkt sönderkrossade, hvilket redan vid en granskning med blotta ögat framträder. Icke sällan är vidare kvartsen utbildad i små linsformigt utpressade korn, hvilka äro mer eller mindre parallelt anordnade, hvarigenom de, då stundom äfven fältspaten och glimmern äga en dylik anordning, betinga en viss strimmighet hos bergarten. En annan art af parallelstruktur uppstår genom att glimmerrika strimmor och gneisslimsor äro parallelt anordnade. Då dessa inneslutningar taga öfverhand, öfvergår bergarten småningom i en ådergneisartad form. Denna granit förekommer i typisk utbildningsform i Heinola socken, särskildt i dennas sydliga del. Vidare anträffas den uti södra Asikkala, norra Jaala, Valkeala, Mäntyharju, Suomenniemi och Kristina samt i underordnade massor på en mängd ställen i områdets östra och nordöstra delar. rån de vid områdets sydgräns belägna delarna sträcker sig denna granit söderut, där den intager större områden inom den del af södra inland, som omfattas af de i skalan i : 200,000 utgifna geologiska detaljkartorna. Den hör sålunda sannolikt ihop med de röda gneisgraniter, som intaga de sydfinska kusttrakterna och där genomtränga gneisen. Det är på denna grund den blifvit benämd kustgranit. Yngre granit af inlandstygen. Som sådan har betecknats den jämn- och vanligen medelkorniga granit af mestadels grå färg, som intager hufvudmassan af den inom området fallande delen af det stora centrala granitmassivet. Redan färgen är sålunda olik den hos kustgraniten ; dock är denna icke städse afgörande, ty äfven bland dessa graniter finnes det rödfärgade varieteter, ehuru dock den röda färgen i de flesta fall hos dem är svagt framträdande. Den mineraliska sammansättningen är ungefär densamma som hos kustgraniten. Sålunda finnes såväl kalifältspat som plagioklas ; glimmer 4 1

48 42 förekommer i regeln i något större mängd i inlandstypen och likaså är hornblende en oftare iakttagen och då äfven en rikligare förekommande beståndsdel i denna än i kustgraniten. Granat däremot, som är en undantags- så karaktäristisk beståndsdel för den sistnämda, finnes endast vas i de gråfärgade varieteterna af inlandstypen. Strukturelt skiljer sig denna typ från den föregående däri, att uppkrossningsfenomenen merendels icke äro så framträdande äfvensom genom i allmänhet mindre tydlig parallelstruktur. Inom vissa områden har bergarten ett så opåvärkadt utseende, att t. o. m. under mikroskopet endast den svagt undulöst utsläckande kvartsen vittnar om det tryck bergarten varit utsatt för. Dock gäller det sagda endast om bergarten sedd i stort. Inom enskilda terränger kan man stundom iakttaga t. o. m. mycket starka uppkrossningsföreteelser och därmed i sammanhang stående strimmighet hos bergarten. Detta är t. ex. fallet med graniten inom största delen af Kuorevesi och västra Jämsä äfvensom på flere spridda ställen i Korpilahti socknar. Liksom i den rödfärgade kustgraniten är äfven i denna varietet gneisslingor och band vanliga. Inom vissa trakter, såsom t. ex. i Keuruu och Kuorevesi, äro, dessa så talrika, att öfvergångar tills ådergneis finnas. Porfyriskt utbildade yngre graniter. Såväl ibland kust- som inlandstypens graniter förekomma porfyriska strukturformer. Bland de förstnämda äro dessa i regeln brunröda, bland de senare än gråa, än röda. De äro grofkornigt utbildade bergarter med ofta tätt intill hvarandra liggande strökorn af röd, stundom grå fältspat (ortoklas), hvilka ega en i tvärgenomsnitt rektangulär form och 1-4 cms längd. Ofta iakttagas tydliga kristallytor hos strökornen och likaså tvillingsbildning, städse då enligt karlsbader lagen. Beståndsdelarna i grundmassan äro desamma som hos den jämnkorniga graniten. Hornblende förekommer dock ofta, i synnerhet hos porfyrgranitvarieteterna af inlandstypen, i anmärkningsvärdt stor mängd. Emellan porfyrgraniten och den jämnkorniga graniten har icke iakttagits sådana gränser, som skulle tyda på att de båda bergarterna vore af olika ursprung. Synnerligen ofta iakttages däremot en strukturel öfvergång mellan de båda formerna. Denna sker än sålunda, att strökornen i porfyrgraniten närmare gränserna blifva mindre och ofta äfven tätare sammanhopade, tills de småningom så att säga försvinna bland mineralkornen i den omgifvande jämnkorniga graniten, än sålunda

49 43 att strökornen närmare porfyrgranitens gränser blifva glesare och småningom helt och hållet försvinna i den jämnkorniga grundmassan. Dessa öfvergångar mellan den jämnkorniga och porfyriska graniten tala sålunda för, att de äro olika strukturela utbildningsformer af samma gemensamma bergartsmassa. Inom de områden, som intagas af kustgraniten, eger porfyrgraniten endast en mindre utsträckning. Sålunda iakttages den i vacker utbildningsform S om Rievelinjärvi i Heinola socken äfvensom i ett mindre område i norra delen af Jaala socken. Isynnerhet inom det förstnämda området är den tydligt strimmig. Parallelstrukturen betingas t. e. d. däraf att de rektangulärt utsträckta strökornen äro anordnade i strimmor, som löpa i samma riktning, t. e. d. äfven däraf att kvartskornen äro linsformigt utdragna och på samma sätt anordnade. Inom det centrala granitområdet är porfyrstrukturen däremot ytterst vanlig. Stundom förekommer den blott alldeles tillfälligtvis i endast obetydlig utsträckning och öfvergår då uti den omgifvande jämnkorniga strukturformen. Å andra sidan bildar porfyrgraniten äfven större områden, hvilka endast här och hvar afbrytas af jämnkorniga utbildningsformer. Sålunda är porfyrgraniten utbredd öfver stora sträckor i trakten W om Päijänne uti Juupa, Längelmä, Jämsä, Korpilaks, Jyväskylä och Petäjävesi socknar. Isynnerhet i Jämsä är den vackert utbildad. De 3--4 cm långa strökornen af ortoklas äro' svagt rödaktiga och ofta kristallografiskt väl begränsade. I grundmassan ingår vanligen en rätt stor mängd hornblende, hvilken gör denna mörkfärgad, så att den bjärt kontrasterar mot strökornen. Då hornblendet lättare än biotit och öfriga i bergarten ingående mineral vittrar ut ifrån bergytan, är denna mångenstädes liksom fullströdd med utstående knölar, hvilka bildas af strökornen, och bergarten går därför i trakten allmänt under benämningen hammaskivi eller på svenska tandsten. På flere ställen öfvergår den grofkorniga porfyriska strukturformen i en annan, där strökornen äro betydligt mindre och till formen vanligen hoptryckta i riktning normalt mot klinopinakoiden, så att denna yta hos fältspaten blir dominerande. Därjämte ligga de i regeln så tätt sammanhopade, att mängden af grundmassan blir allt mindre. En parallel anordning af de hoptryckta fältspaterna är äfven mycket vanlig, och vidare är fattigdomen på glimmer för bergarten karaktäristisk. Denna bergart, som sålunda bildar en strukturel mellanled mellan porfyrgranit och jämnkornig granit, är mångenstädes utbredd öfver rätt stora sträckor.

50 4 Inom öfriga delar af dessa områden är parallelstrukturen i allmänhet synnerligen svagt utvecklad, ja, saknas t. o. m. fullständigt på en mängd ställen. Där den dock iakttages, förefaller den snarare att vara en art fluidalstruktur än en sådan som orsakats af bergskedjebildande tryck, hvilket framgår däraf, att strimmigheten ofta är slingrande och till stor del uppkommen af parallel anordning af glimmern och strökornen. Inom vissa terränger visar denna bergart en genom förvittring rätt långt gången söndergrusning, hvarigenom den får en viss likhet med vår bekanta rapakivi. Detta är särskildt fallet med den mestadels köttröda porfyrgraniten i Petäjävesi, som här användes till vägbyggnadsmaterial med samma fördel som rapakivin i södra inland. Äfven inom de öster om Päijänne belägna delarna af detta granitområde är porfyrgraniten vanlig. Dock har den här ett ganska växlande utseende. Sålunda är bergarten i det stora porfyrgranitområdet i norra Sysmä och södra Jousa mångenstädes så starkt uppkrossad, att den mycket liknar den porfyriska utbildningsformen af den äldre graniten. Den brungråa färgen samt de vackert parallelipipediska afsöndringsformerna, som påminna om desamma hos rapakivibergarterna, framkalla dock en viss yttre skilnad. I rak motsats härtill är porfyrgraniten i trakten kring Suontienjärvi så godt som i afsaknad af åtminstone starkare mekanisk deformation. Den brunröda färgen och den ställvis långt gångna förvittringen ställer denna bergart närmast bredvid graniten från Petäjävesi. Denna granit eger f. ö. i strukturelt hänseende ett visst intresse därigenom, att uti. densamma på flere ställen iakttagits större aflånga ortoklas strökorn, hvilka liksom»ortoklasbollarna» i rapakivin omgifvas af ett tunnare hölje af en gulaktigt grå eller röd plagioklas (albit?). I trakterna kring Puulavesi äfvensom på spridda ställen i Jokkas, Jorois och Pieksämäki förekomma äfven porfyriska utbildningsformer af graniten. Dessa ega i regeln gråa färger samt visa vanligen rätt tydlig parallelstruktur samt knäckningar och förskjutningar af mineralkornen, som tala för att bergarten varit utsatt för mekaniska omändringar. Pegmatitartadt utbildad yngre granit. Isynnerhet inom de områden, där den s. k. kustgraniten gränsar emot gneiser och skiffrar, är det en vanlig företeelse att den på öfriga ställen medelkorniga graniten blir storkornig och pegmatitartad. På så sätt utbildad är graniten öfver större sträckor i Asikkala, Heinola och Mäntyharju socknar.

51 4 5 Bergarten sammansättes till hufvudsaklig del af fältspat och kvarts. Glimmer finnes vanligen endast i underordnad mängd. ältspaten består till största delen af ortoklas, hvilken vanligen har svagt rödaktigt gul, stundom hvitgrå färg. En mindre del utgöres af mestadels gråhvit plagioklas. I den vittrade bergytan är fältspaten i regeln gråhvit, och hela bergarten har därför i ytan en nästan hvitaktig färg. Tillfälliga beståndsdelar äro i allmänhet sällsynta. Granat och stundom turmalin äro de vanligaste. Denna utbildningsform förekommer, såsom nämnts, hufvudsakligen i närheten af gränserna mot skifferområdena. Här är den ofta mycket rik på fragment af glimmergneis med slingrande former. Dessa tilltaga i mängd, ju mera man närmar sig det egentliga gneisområdet, och då slutligen detta är uppnådt, ser man den pegmatitartade graniten såsom lager- eller stockartade partier uti själfva skiffern. Dessa lagerartade massor af graniten löpa härvid i regeln parallelt med gneisskikten, hvilka de sålunda liksom klyfva i sär, endast undantagsvis öfvertvära eller afskära. Med den medelkorniga graniten är den storkorniga formen förbunden genom strukturela öfvergångar, visande sig genom aftagande storlek hos mineralkornen i pegmatitgraniten. Det råder sålunda icke något tvifvel om att denna granit är genetiskt sammanhörande med den medelkorniga, oftast röda graniten. Sannolikt står dess struktur då i samband med kristallisationsföreteelser uti den granitiska massan, då denna trädde i beröring med sidostenarna. Möjligen kunde man äfven tänka sig en art differentiation eller s. k.»slirbildning» uti den ännu icke konsoliderade bergartsmassan, hvarvid de surare delarna anhopat sig mot magmabassinens gränser. örekomsten af en dylik strukturform utgör på sätt och vis en skiljaktighet mellan den äldre och yngre graniten. Uti den förra har nämligen icke iakttagits en dylik pegmatitartad form ; till och med gångbildningar af en sådan äro sällsynta uti denna. Gång- och stockformigt uppträdande yngre graniter. Tin- och niedelkornig granit. Såväl de jämnkornigt som porfyriskt utbildade graniterna genomdragas på en mängd ställen af granitiska gångar. Dessa äro än röd-, än gråfärgade och af fin- eller medelkornigt gry. Äfven dimensionerna äro mycket växlande. Sålunda finnas sådana, som äro endast ett tiotal centimeter breda, medan andra ega en bredd af flere meter ; stundom bestå t. o. m. mindre berg helt och

52 47 matit. Det är därför sannolikt, att af de gångbildningar, som iakttagas uti den yngre graniten, sådana af fin eller medelkornig granit äro äldre än pegmatitgångarna, hvilka slutligen kunna ordnas inom skilda gångsystem. Dessa gångar anträffas dock icke uteslutande uti den yngre graniten utan ofta äfven utom dennas gränser, genomtvärande här uppträdande»äldre» bergarter. Särskildt äro de vanliga inom gneisterrängerna, där isynnerhet pegmatitgångar äro allmänna. Att de dock måste betraktas såsom tillhörande den yngre graniten, d. v. s. utgörande de sist utbrutna delarna från en gemensam stor granitisk magmabassin, framgår framförallt af den mineralogiska samstämmigheten mellan gångbergarterna och graniten i massiv. _Kvartsgångar. I sammanhang med dessa gångbergarter må förekomster af rena ådror eller gångar af kvarts omnämnas. Dessa, som i regeln endast äro högst obetydliga, iakttagas här och hvar uti graniten, men lika ofta uti de dem omgifvande bergarterna. Sannolikt representerar åtminstone en del af dem de sista sura resterna från den gemensamma granitiska magman och äro närmast att jämföras med kvartsrika pegmatitgångar. Den yngre granitens gränser och inneslutningar i densamma. Dessa graniters hänförande till yngre sådana är betingadt af de gränser, som de visa mot öfriga bergarter. Öfverallt, där nämda graniter träda i beröring med någon af de tidigare skildrade bergarterna, finner man nämligen exempel på inträngning af de förra uti de senare. Sålunda är denna granit så godt som öfverallt, där den gränsar emot skiffrar, vare sig då dessa äro äldre eller yngre, rikligt injicerad uti dessa. Denna injektion synes hafva varit af vidtgående natur. Graniten är nämligen i alldeles smala och tunna ådror eller lager ingjuten i skiffern, så att de glimmerrika skikten skiljts i sär, hvarigenom bergarten framställer en blandning af skiffer och granitmaterial. En dylik bergart, som sålunda karaktäriseras af att ljusare ådror och strimmor omväxla med mörkare, har blifvit kallad elderb nez's. Den anträffas såsom nämnts ytterst allmänt i närheten af skifferområdena, samt har, där den uppträder i typisk form, blifvit på kartan särskildt betecknad. Dylika ådergneiser, i hvilka den yngre graniten förekommer såsom injektionsmaterial, se alldeles lika ut, vare sig den i dem ingående skiffern tillhör den ena eller den andra skifferkomplexen. Skiffrarna inom dessa områden kunna således icke betecknas såsom äldre eller

53 48 yngre med mindre än att det granitiska materialet i dem är af olika karaktär. Mängden af den i skiffrarna inträngda granitmassan är naturligtvis äfven olika. Inne uti skifferområdet äro vanligen granitådrorna färre än uti gränstrakten, där de ofta uppträda så rikligt, att bergarten ter sig som en blandning af skifferflasor och strimmor, hvilka likasom simma uti graniten, hvarigenom en öfvergångsbergart mellan graniten och de egentliga ådergneiserna uppstår. Just uti dylika företeelser hafva vi dock det bästa beviset för, att det är den omgifvande graniten, som bildar de ådriga partierna inom skiffern, i det en sammansmältning mellan dessa och graniten på en mängd ställen kan observeras. Det är hufvudsakligen de glimmerrika skiffrarna, som lämnat material till ådergneiserna. I de typiska hornblendegneiserna ser man i allmänhet icke dessa intima ingjutningar af granit. Visserligen genomträngas de allmänt af. den senare, men graniten uppträder vanligen såsom säkert begränsade gångar, hvilka med skarpa gränser gå igenom skiffrarna, lika ofta tvärt emot skiffrigheten som parallelt med densamma. Däremot är det en i ögonen fallande företeelse att, där graniten förekommer i större mängd uti den hornblenderika skiffern eller där denna, såsom äfven ofta är fallet, bildar inneslutningar uti graniten, hornblendegneisen antager en massformigare karaktär, d. v. s. skiffrigheten synes mer och mer försvinna. På så sätt uppstår mångenstädes ur hornblendegneiserna dioritiska modifikationer. I Asikkala socken, där hornblenderika skiffrar äro allmänna, är detta en ofta iakttagen företeelse, men i synnerhet tydligt ses detta i norra delen af Jämsä. Under kartläggningsarbetet uti sistnämda trakt var det därför till en början rätt svårt att korrekt beteckna de där i talrik mängd förekommande hornblenderika bergarterna, hvilka än visade en så tydlig skiffrighet, att deras hänförande till skiffrarna syntes vara en klar sak, än åter voro så massformiga, att bergarten betecknades såsom diorit. Att äfven de till utseendet mest massformiga delarna dock endast äro modifikationer af de skiffriga, blef tydligt, sedan småningom skeende öfvergångar mellan dem iakttagits. En sådan kunde t. ex. synnerligen väl studeras uti de mörkfärgade stora inneslutningar, som i stor mängd anträffades uti graniten i närheten af Jyväskylä stad. Ungefär i km W om denna förekommer nämligen uti den gråa, något porfyriskt struerade graniten ett några hundratal meter långt och omkring 5o meter bredt lagerartadt parti af synnerligen typisk hornblendegneis, som i hela sin utsträckning är mycket tydligt skiffrig. Rundt omkring detta ligga

54 49 uti graniten talrika mindre inneslutningar af en likartadt sammansatt, mörkfärgad bergart. Närmare det stora lagerformiga partiet äro dessa större och äfven tätare sammanhopade än längre därifrån. De inneslutningar, som ligga närmast omkring det stora fragmentet, äro mycket tydligt skiffriga, men ju längre bort de ligga från detsamma, desto otydligare blir skiffrigheten, tills slutligen de inneslutningar, som ligga ett hundratal meter ifrån hufvudpartiet, visa ett massformigt, dioritiskt utseende. De sistnämda skilja sig genom sin klumpformiga gestalt äfven ifrån de förra, hvilka äro linsartadt utdragna. Dessa företeelser tala sålunda för, att de i graniten kringspridda mörkfärgade inneslutningarna ursprungligen hört i hop med hvarandra, d. v. s. tillhört det hornblendegneislager, som finnes i midten af denna fragmentsamling. Sannolikt har graniten härvid förändrat de perifera delarna af inneslutningen starkare än de centrala, hvarjämte följde en sönderdelning af detsamma i smärre stycken, samtidigt som bergarten strukturelt så att säga omsmälte, d. v. s. antog en massformig karaktär. På samma sätt förklaras. möjligen den massformiga strukturen hos flertalet liknande inneslutningar, som iakttagas på andra ställen inom området. Tidigare (sid ) har skildrats en grupp af gabbro- och diabasartade bergarter, hvilka måste antagas vara äldre än dessa yngre graniter. Graniten genomtränger härvid gabbrobergarten med en sådan mängd gångar, att gabbron är formligen insnärjd i ett nätvärk af granitiska ådror och gångar. Dessa skilja sig då till det yttre icke ifrån den granit, som uppträder i trakten närmast omkring. Dylika granitinjektioner uti gabbron äro vanliga så godt som öfverallt, där den sistnämda bergarten anträffats, men särskildt talrika äro de i gabbrornassiven uti Kangasniemi. Den inträngande graniten har här icke alltid formen af gångar eller ådror, utan förekommer ofta i högst oregelbundna partier. Dessa, som på alla möjliga sätt bukta sig in uti den mörkfärgade gabbrobergarten, förefalla stundom att vara isolerade uti denna och te sig sålunda skenbart såsom granitiska inneslutningar. Att detta likväl icke är fallet, utan att de värkligen äro injektionsprodukter, framgår bl. a. däraf, att från dylika inneslutningsartade partier i många fall utlöpa smala granitådror, hvilka sammanbinda dessa delar med de i närheten förekommande större granitgångarna. Vidare iakttagas uti granitpartierna ofta inneslutningar af gabbron, hvilket sålunda äfven bevisar, att graniten är den genomträngande bergarten. Ett exempel på ett dylikt fall söker fig. i åskådliggöra. Anmärkningsvärdt härvid är, att gränserna mellan gabbron och graniten städse äro slingrande ; med andra ord, det före- 4

55 faller såsom om graniten invärkat på gabbron, så att denna delvis blifvit upplöst eller uppfrätt vid gränserna. Men icke allenast iakttagelserna ute i naturen tala för ett sådant förhållande ; äfven då bergarten underkastas en noggrannare granskning under mikroskopet, finner man skäl för detsamma. Isynnerhet i närheten af graniten eger nämligen den mörkfärgade bergarten en struktur, som är alldeles främmande för densamma, där granitinjektioner icke iakttagits. Strukturegendomligheten yppar sig däri, att de mörka mineralen ega säregna, afrundade eller liksom smultna former, samt att de äro uppfylda med talrika rundade hål eller kanaler, som. utfyllas af de i bergarten ingående ig. 1. ljusfärgade beståndsdelarna. lere Gabbro genomdragen af yngre granit 1 1/2 km hvarandra nära liggande hornblende- SSO om Kutemajärvi i Kangasniemi. individer äro härvid lika orienterade Det mörka i figuren är gabbro, det ljusare granit i optiskt hänseende. Strukturen lik- nar öfverhufvudtaget en sådan, som karaktäriserar en hornfels, eller en dylik som Lacroix 1 ) beskrifvit uti inneslutningar af vulkaniska bergarter af yngre ålder. Den mikroskopiska undersökningen ådagalägger vidare, att icke allenast strukturen i gabbron genom granitens invärkan blifvit förändrad, utan att äfven bergartens mineraliska sammansättning samtidigt undergått förändringar. Sålunda iakttages vanligen i preparat, som äro tagna från gabbrobergarten på ett ställe, där den direkt beröres af graniten, en större mängd af fältspat och kvarts, än som ingår uti gabbron längre ifrån gränsen. ältspaten är till stor del ortoklas. Vidare är det i ögonen fallande, att de mörkfärgade mineralen på dessa ställen till hufvudsaklig del utgöras af biotit, som mer eller mindre fullständigt förtränger hornblendet. Man kan härvid rätt ofta iakttaga, hurusom det senare mineralet öfvergår i det förra, i det att en del af samma snitt utgöres af hornblende, en annan af biotit. Glimmern intager ofta de perifera delarna af mineralet, ehuru en regelbundenhet 1) A. L a c r o i x, Les enclaves des roches volcaniques.

56 i detta hänseende dock icke kan sägas vara rådande. En dylik biotitisering af hornblendet har äfven iakttagits i andra bergarter, som synas hafva undergått samma slag af kontaktförändring och hvilka längre fram beskrifvas. örändringen i bergarten synes sålunda bestå dels i en ombildning af gabbrons urskrungliga struktur, dels i enförändring af den ursprungliga min eraliska sammansättningen. Basiska partier uti graniten, uj3j5komna genom da_ fferentiation. Jämte ofvan beskrifna, mörkfärgade partier uti graniten, hvilka kunna härledas från främmande bergarter, förekomma inom vissa områden i intimaste sammanhang med graniten basiska bergarter, som sannolikt uppstått på annat sätt. Äfven dessa äro mörkfärgade, emedan hornblende i dem ingår i betydande mängd. De bilda ytterst oregelbundet begränsade, större eller mindre, klumpformiga massor uti graniten. Än ega dessa sådana dimensioner, att de uppbygga mindre berg, än bilda de merendels afrundade partier, hvilkas längd mätes i en eller flere meter. I allmänhet ega de en gråaktigt grön färg och medel- eller i det närmaste grofkornig struktur. Redan en granskning med blotta ögat visar, att de äro kvartsfattiga bergarter, i det att de till hufvudsaklig del sammansättas af grå fältspat, mörkgrönt hornblende och biotit. ältspaten är till stor del en plagioklas, som är utbildad i korta lister, hvilka till en viss grad visa egen kristallbegränsning. Härigenom erhåller bergarten en struktur, som påminner om den hos en gabbro. Hornblendet förekommer i ofta väl individualiserade korn, som dock mångenstädes t. e. d. ersättas af bredbladig svart glimmer. Vid en mikroskopisk undersökning kan städse något kvarts påvisas. Sammansättningen hos bergarten är ganska varierande så till vida, att mängden af de mörkfärgade, magnesiarika mineralen är mycket olika. När dessa träda i bakgrunded och fältspaten dominerar, tilltager vanligen kvartsen i mängd. I de flesta fall är det svårt att säkert bestämma gränserna emot den omgifvande graniten. Det förefaller nämligen oftast, såsom om den gabbroartade bergarten skulle så att säga smälta ihop med den omslutande. Denna öfvergång sker vanligen alldeles småningom, så att det mörkfärgade partiet blir allt ljusare mot graniten, d. v. s. allt rikare på fältspat och kvarts, men fattigare på hornblende. 5 1 Den sistnämda beståndsdelen försvinner dock sällan fullständigt, utan förekommer

57 5 2 till och med i regeln såsom bibeståndsdel uti den omgifvande bergarten, som således på dylika ställen är en hornblendegranit. Vanligen är den samtidigt äfven porfyrartadt utbildad. Bergarter med ofvanbeskrifvet utseende förekomma särskildt ofta inom porfyrgranitterrängen i kartbladets nordligaste del. Så anträffas jämförelsevis stora partier af denna bergart uti bergen S och W om Jyväskylä stad ; äfven äro de rätt allmänna uti den rödfärgade porfyrgraniten i närheten af Petäjävesi kyrkby. Isynnerhet inom sistnämda trakt äro de inneslutningsartade partierna intressanta genom de vackra öfvergångar, som finnas emellan de mera gabbroida delarna och graniten. Den sistnämda visar sig nämligen vara högst obetydligt sönderkrossad, så att den härigenom i viss mån närmar sig rapakivigraniterna. Strukturen har därför en tämligen ursprunglig karaktär, och öfvergången mellan de båda bergarterna kan således väl studeras. Man finner då ingenstädes sådana företeelser, som äro vanliga vid gränserna af de tidigare omnämda inneslutningarna af hornblenderika skiffrar, således inga mineralombildningar, ingen påfallande resorption at inneslutningarna, utan städse en jämn öfvergång från en granitisk bergart till en mera basisk. På grund af dessa iakttagelser har man allt skäl att antaga, att dessa basiska partier uti graniten äro från ungefär samma bildningstid som denna. Sannolikt äro de att betrakta såsom differentiationsprodukter af graniten och man skulle således i dessa bergarter hafva en petrografisk motsvarighet till de gabbroinneslutningar, som i stor mängd förekomma i den starkare metamorfoserade äldre gneisgraniten (se sid. 23). Liksom den äldre graniten främst skiljes från den yngre genom en starkare grad af metamorfos, så utgör denna egenskap äfven den viktigaste karaktären vid ett åtskiljande af de i de båda graniterna liggande gabbroida inneslutningarna, af hvilka dock de, som förekomma i den yngre graniten äro vida vägnar sällsyntare än de, som finnas i den äldre graniten. Klotgranit. I sammanhang med dessa yngre graniter omnämnes här ett fynd af en sällsynt vacker s. k. klotgranit, som gjordes sommaren Tillsvidare är bergarten dock anträffad blott i lösa block, hvilka lågo obetydligt inbäddade uti morängruset omedelbart vid stranden af Puula-

58 5 3 vesi sjö, c. 18 km S om Kangasniemi kyrka och c. 3 km från Hokka by. De parallelipipediska blocken, af hvilka endast mindre delar numera torde finnas kvar, lågo tätt intill hvarandra och intogo i öfrigt ett sådant läge, att man måste antaga, att de ursprungligen tillhört ett sammanhängande stycke, som genom frostvittring sprungit i sär och som sannolikt med drifis under istiden transporterats till detta ställe. Bergarten, af hvilken blocken bestå, karaktäriseras däraf, att en stor mängd välbegränsade, aflångt utdragna bollar eller s. k. klot med egenartad struktur och sammansättning ligga inbäddade uti en grofkornig granit, som visar antydan till porfyrstruktur. 1) I»kloten», som uppnå en längd af ända till 33 cm, medan bredden endast är cm, kan i regeln mycket tydligt åtskiljas ett olika strueradt kärnparti samt omkring detta liggande och mot hvarandra väl begränsade, koncentriska zoner af annorlunda beskaffadt material. Det innersta kärnpartiet utgöres i de flesta klot af ett aflångt fragment af en glimmerrik gneis (Ta. I), %vilket i viss grad bibehållit sin skiffrighet och som stundom är mot ändarna liksom tvärt afbrutet ; egenskaper, som sålunda direkt tala för den fragmentartade naturen hos kärnpartiet. Omkring denna innersta del af klotet följer en grofkornigt utbildad zon, som till hufvudsaklig del sammansättes af plagioklas (andesin). Någon koncentrisk anordning af mineralen i denna zon iakttages ej. Härefter följa de egentliga koncentriska zonerna. Af dessa är den innersta något mörkare färgad än den därefter följande. Den sammansättes af plagioklas, biotit, kvarts och något ortoklas. Den följande zonen, som är mycket skarpt begränsad, framsticker redan genom sin ljusa färg från alla de öfriga, hvilka den därjämte i afseende å bredd öfverträffar. Den sammansättes så godt som uteslutande af kalifältspat (mikroklin) och kvarts, som äro mikropegmatitiskt sammanvuxna med hvarandra. Mikroklinzonen afbrytes i vissa klot af alldeles smala, mörkare färgade, glimmerrika zoner, men oftast är den alldeles ren. Den efterföljes slutligen af en något smalare, mörkfärgad, glimmerrik zon, sammansatt af kalifältspat, plagioklas, glimmer och kvarts, af hvilka glimmern oftast är stäld så, att dess bredsidor ligga parallelt med zonens koncentriska gräns. Emot den omslutande graniten äro kloten såsom nämnts skarpt begränsade, dock kunna de icke såsom t. ex. kloten i klotgraniten från Virvik 2) utslås ifrån bergarten. Likaså visa icke dessa klot sådana 1) Jfr. B e n j. r o s t e r u s : Ueber einen neuen Kugelgranit von Kangasniemi in inland. Bull. de la Commission géologique de inlande. N :o 4. 2 ) B e n j. r o s t e rus : Ueber ein noues V orkomnis von Kugelgranit unfern Wirwik. Tschermaks mineralog. Mittheilungen. Bd. XIII. Wien 1893.

59 5 4 deformationer som de uti Virviksgraniten, hvilka på det våldsammaste sätt äro sönderrifna. Kloten i Kangasniemi graniten äro nämligen endast svagt inbuktade, särskildt där de ligga nära hvarandra, eller ock på sin höjd obetydligt sönderslitna i den allra yttersta delen af den yttersta glimmerrika zonen. Vid en närmare granskning af de skilda koncentriska zonerna och kärnpartierna finner man vidare, att dessa äfven i kemiskt hänseende äro rätt olika, samt i viss mening lagbundet anordnade omkring hvarandra. Den omedelbart omkring det gneisiga kärnpartiet liggande grofkorniga fältspatzonen eger nämligen den minst sura karaktären af alla, och de öfriga äro anordnade så, att de följa efter hvarandra efter tilltagande aciditet. Då vidare kärnpartiet visar vissa egendomligheter, som tala för att det till en viss grad varit utsatt för en förändring, har undertecknad i sitt ofvanciterade arbete antagit, att hela klotbildningen är en art af kontaktmetamorfos, som en granit utöfvat på i den samma inneslutna fragment (gneis). Under den förändring som graniten åstadkom på gneisfragmentet, bildades, medan graniten ännu var i smältflytande tillstånd, en zon omkring fragmentet, i hvilken den granitiska massan blef uppblandad med material från gneisen. På grund af särskildt gynsamma omständigheter för en lagbunden utkristallisation afsöndrades slutligen ur denna de enskilda zonerna och anordnades så, att de minst sura delarna lagrade sig närmast omkring fragmentet, medan de surare delarna blefvo liggande i de yttersta delarna af den ursprungliga, gemensamma zonen. Såsom nämdes, är den bergart, uti hvilka kloten ligga, en grofkornig och svagt porfyriskt struerad granit. Såväl till sammansättning som struktur är den mycket lik den porfyrgranit, som uppträder i större utsträckning i synnerhet söderut från det ställe, där de nämda blocken anträffats, men hvilken äfven iakttages i trakten närmast i norr härifrån. Detta synes sålunda tala för att klotgraniten i geologisk mening skulle tillhöra denna bergart. Ifall detta vore riktigt, skulle man sålunda hafva att söka moderklyften i trakten närmast norrut härifrån. Gjorda efterforskningar hafva dock icke ledt till något resultat, men detta beror sannolikt därpå, att berggrunden i dessa trakter är så starkt betäckt af moränjord, att bergen endast här och hvar är blottade, hvarför det äfven är sannolikt, att den intressanta klotbergarten, ifall den finnes i trakten, är dold under grusmassorna.

60 5 5 Labradorfels, gabbro och diabas. (j otniska). Tidigare har skildrats en geologiskt själfständig grupp af basiska eruptiv, hvilka äro äldre än graniterna uti det centrala massivet. Jämte dessa finnes det inom området en annan grupp af basiska bergarter, hvilka äro yngre än nämda graniter. Dessa äro mörkfärgade, medeleller grofkorniga och ofta porfyriskt utbildade, labradorrika gabbrooch diabasbergarter, hvilka förekomma i stockformiga massor eller såsom mindre gångar. I största utbredning finnas dessa i Jaala, Mäntyharju och Heinola socknar. I den trakt, där dessa socknars rågränser stöta ihop med hvarandra, bildar den gabbroartade bergarten ett skildt massiv, som hästskoformigt omsluter ett mindre, från det stora ostfinska rapakivimassivet afskildt område af rapakivibergarter. Den mörka bergarten uppträder här i jämförelsevis höga kullar och berg, hvilka med ofta vildt sönderklyftade väggar höja sig öfver den kraftigare eroderade rapakiviterrängen innanför den nämda, hästskoformigt böjda gabbrozonen. Skildt från detta område uppträder en likartad bergart på ön Kuisaari i Vuohijärvi samt såsom omedelbar fortsättning af denna förekomst på Lautaniemi udde i Jaala, vidare N om sjön Neulopenjärvi i samma socken samt slutligen vid västra stranden af Lavasjärvi uti Valkeala socken. I alla petrografiska hufvuddrag öfverensstämma dessa förekomster fullständigt med bergarten uti det stora området i Jaala. På grund häraf äfvensom af det nära läget till detta, är det därför högst antagligt att de äro geologiskt samhöriga. Bergarten eger en än medel-, än grof- eller t. o. m. storkornig struktur. Med hänsyn till den mineraliska sammansättningen är bergarten mycket varierande. De i densamma ingående beståndsdelarna äro : plagioklas, pyroxen, hornblende, biotit, malmmineral samt vanligen något kvarts. Den relativa mängden, med hvilken enhvar af dessa mineral ingår uti bergarten, är dock mycket olika, och det är härigenom som variationerna uppkomma. Sålunda finnes det typer, uti hvilka fältspat är den förhärskande beståndsdelen, så att de öfriga mineralen, af hvilka då pyroxenoch malmmineral äro de viktigaste, fullständigt träda i bakgrunden, hvarom redan bergartens då ljusare, gråa färger äro ett vittnesbörd. Bergarten är i sådant fall en typisk s. k. labradorfels. Vidare kunna

61 5 6 de mörka mineralen [pyroxen och hornblende] variera i mängd. På vissa ställen är den förstnärnda nästan allena rådande, medan å andra ställen hornblendet, då ofta i sällskap med biotit, uttränger pyroxenen. Detsamma är förhållandet med kvartsen, som än förekommer i påfallande stor mängd, än saknas fullständigt. Den i regeln af vittring föga angripna plagioklasen är vanligen utbildad i aflånga, men tämligen breda lister, som, då bergarten är storkornigt utbildad, kunna nå en betydande längd ; ända till 1 /2 meter långa sådana hafva blifvit iakttagna. ärgen är grå eller gråhvit, hvarjämte stundom rätt starka ljusreflexer, s. k. labradorisering, iakttages i en yta, som afskär den tydligaste klyfbarhetsriktningen i mineralet. Tvillingssträckningen är mycket tydlig och tvillingslamellerna äro jämförelsevis breda. I de flesta fall synes tvillingsbildningen hafva skett enligt den s. k. albitlagen ; endast undantagsvis finnes sådana, som äro uppbyggda enligt periklinlagen, hvarvid dock i regeln äfven albittvillingar samtidigt förekomma. Eg. v. är 2,69, utsläckningsvinkeln på o P ungefär io. labrador ur serien Ab 3 An 4 - Ab 1 An 2. Plagioklasen kan sålunda bestämmas såsom en Pyroxenen är dels af rombisk, dels af monoklin natur. Den förra, som redan makroskopiskt ger sig tillkänna genom ett starkt metalliskt skimmer på de tydligaste genomgångsriktningarna, är till en del underkastad en rätt långt gången förändring till andra produkter. I friskt tillstånd är den utbildad i korta pelarformigt utdragna taflor, i hvilka mycket tydliga afsöndringsytor parallelt med de båda pinakoiderna iakttagas, mindre tydliga parallelt med, prismaytorna. Parallelt med brakypinakoiden ligga vanligen en mängd tafvel- eller stafformiga, mörkbruna mikroliter, hvarför snitt uti vertikalaxelns zon visa en fintrådig textur. Under mikroskopet eger mineralet svaga, gråa interferensfärger samt svag pleokroism. Sannolikt är det en bronzit. Jämte den rombiska pyroxenen, som hufvudsakligen iakttages uti de medel- eller finkorniga typerna, förekommer en monoklin pyroxen med diallag karaktär. Till färg och utseende påminner den mycket om den rombiska arten, ehuru den dock lätt åtskiljes från denna genom sina optiska egenskaper. Stundom iakttages en lamellär sammanväxning mellan de båda mineralen, hvarvid ett prisma (1 io) stundom äfven brakypinakoiden (oio) äro sammanväxningsytor. Isynnerhet i de kvartsrikare delarna af bergarten är hornblende en vanlig beståndsdel, men äfven inom öfriga delar saknas det sällan, ehuru dess karaktär där är något olika, i det att det förekommer i strålstensartade modifikationer. I de kvartsrikare delarna har hornblendet

62 57 däremot ett kompakt utseende och mörkt grönbrun färg. Snitt i vertikalaxelns zon gifva en utsläckningsvinkel mellan 3 och i o'. Pleokroismen är ytterst kraftig. Det mest karaktäristiska för mineralet är dock dess egendomliga former. Det är nämligen vanligen genomdraget af en mängd i tvärsnitt runda kanaler och hålrum, som utfyllas af ljusa beståndsdelar (fältspat, kvarts) till en del äfven af malmkorn, samt eger märkvärdigt oregelbundna, rundadt naggiga eller flikiga gränser. Denna sönderflikning af mineralet är stundom så långt gången, att den enhetligt orienterade individen söndrats i skilda delar, hvilka dock fortfarande äro optiskt lika orienterade. Huru dessa egendomliga former uppkommit skall afhandlas längre fram. I sällskap med hornblendet, såväl det kompakta som det strålstensartade, anträffas vanligen biotit. Äfven denna har ett något olika utseende inom olika delar af bergarten. Sålunda har den en normal, brun färg och vanligen trasiga eller såsom man kunde säga fransiga konturer i de delar af bergarten, där det strålstensartade hornblendet förekommer, medan den i de kvartsrikare, på det kompakta hornblendet rika delarna, ofta är bjärt kopparröd och kännetecknad af egendomligt fingerartadt flikiga former eller också är utbildad i mer eller mindre oregelbundna taflor med rakliniga begränsningslinier. Olivin förekommer stundom i isolerade, friska korn. På vissa ställen i bergarten anträffas kvarts och ortoklas i påfallande stor mängd. De kvarts-, men isynnerhet de ortoklasrika delarna synas vara bundna vid gabbromassivets gränser. Ortoklasen är för det mesta brunfärgad, hvilket har sin orsak uti en synnerligt intim inprägnering af detta mineral med järnoxidhydrat. I vissa finkorniga delar, alldeles nära rapakivigränserna, är mineralet dock klarare färgadt, i det den brunfärgande järnsubstansen är anhopad i tunna strimmor längs spjälkningssprickorna. Emot de föregående mineralen stöter ortoklasen med oregelbundna gränser, hvilket talar för att den utgör en senare utkristallisation. Kvartsen åter företer, där den någon gång iakttages uti massivets centrala, vanligen grofkornigt utbildade delar, en normal granitkvarts karaktär, i det att den härbergerar talrika, mikroskopiskt små mineralinterpositioner samt vätskeinneslutningar. Emot öfriga beståndsdelar är den formlös ; de enskilda kornen äro stundom svagt sönderknäckta. - I de närmare gränsen belägna delarna är kvartsen däremot renare, d. v. s. innehåller icke en sådan mängd af inneslutningar som den nyss omnämda, företer under mikroskopet aldrig undulös ut-

63 släckning samt är ofta enhetligt orienterad i flere från hvarandra skilda ig. 2. Allotriomorf magnetit mellan labradorlister uti labradorfels från Jaala. fält, på samma sätt som ofta är fallet i rapakivibergarterna. Järnmalmskorn, till en del af magnetit till en annan af ilmenit, äro allmänna bibeståndsdelar. Stundom, då bergarten är grofkornigt utbildad, såsom på Kuisaari och vid Lavasjärvi, iakttagas de i ända till i cm långa korn, som ligga emellan fältspatstänglarna. Då bergarten vittrar, lösgöres malmen från de öfriga beståndsdelarna samt blir, såsom fallet är vid Kuisaaris stränder, där, hvarest vågorna varit i tillfälle att omsortera gruset, utvaskad ur detta och anhopad i tunna, uteslutande af malm bestående sandskikt. - Till sin utbildningsform är den än fullständigt allotriomorf, i det att den bildar liksom ett kitt mellan plagioklaslisterna (fig. 2), än idiomorf och utbildad i långa, taggiga stafvar, hvilka i alla riktningar öfvertvära de öfriga beståndsdelarna och ofta förete en radieltstrålig anordning, på samma sätt som plagio- klasen. Slutligen uppträder den äfven i rundade korn, hvilka än isolerade, än sammangyttrade i klunga, ligga uti eller i närheten af det kompakta hornblendet i de finkornigare gränstyperna. Apatit iakttages här och hoar i bergarten, men städse i små individer. I de förvittrade delarna äro klorit, epidot samt titanit vanliga beståndsdelar. De olika strukturformernas uppträdande och förhållande till hvarandra. Den medel- eller finkorniåa strukturformen, i hvilken diabasstrukturen tydligast framträder, anträffas i största utbredning i Jaala områ-

64 Klotgranit från Kangasniemi. Taf. I.

65 Diabas Labradorfels Granitoid gabbro Paljakka. Pökölä. Koirakivi. Si A e203.. eo CaO MgO K Na 2O ) Gl. förf i oo.6 i örändringar uti diabasbergarterna. De variationer i den mineraliska sammansättningen, hvilka, såsom vi ofvan funnit, existera hos denna bergart, äro dock icke alla att betrakta såsom orsakade af förhållandena hos bergarten under dess stelningsprocess. Vid närmare skärskådande skall man finna, att en stor mängd ombildningar måste hafva egt rum under en senare tid, d. v. s. då bergarten redan blifvit fullständigt konsoliderad. En del af dessa äro utan tvifvel af sekundär natur, d. v. s. produkter af dynamometamorfos och förvittring, medan en annan del, och måhända i detta fall den viktigaste, enligt all sannolikhet har uppkommit genom den invärkan en yngre, senare frambruten bergart utöfvat på det redan stelnade diabasmassivet, m. a. o. dessa förändringar äro af kontaktmetamorf natur. De förändringar bergarten lidit genom dynamometamorfos, äro icke synnerligen betydande. De inskränka sig till uralitisering af en del af pyroxenmineralen, nybildning af biotit ur detta hornblende samt i en viss ombildning af strukturen, hvilken hufvudsakligen yttrar sig uti en svag deformation af plagioklaslisterna och i regeln äfven uti en svag söndertryckning af kvartskornen. Dock äro dessa, för på bergarten utöfvadt mekaniskt tryck direkt talancle företeelser, i allmänhet så sällsynta, att man öfverhufvudtaget kan ifrågasätta om bergarten varit med om en starkare bergskedjeveckning. Anmärkningsvärdt är äfven, att dessa af tryck orsakade fenomen så godt som uteslutande iakttagits uti de grofkorniga, rent gabbroida delarna af bergarten, medan de renare diabastyperna knappt ega ett spår af dem, utan förete en så primär struktur som möjligt. 1) Talet har erhållits genom beräkning, emedan alkalierna icke blifvit bestämda.

66 62 örvittringen framträder uti de grofkornigt utbildade delarna hufvudsakligen i en förändring af plagioklasen. I den för luftens invärkan direkt utsatta bergytan visar sig denna bestå i en ombildning af plagioklasen till en hvitfärgad produkt, hvilken i oregelbundna strimmor sträcker sig genom den i frisk yta gråa fältspaten. Då förändringen är mera omfattande, karaktäriseras bergarten därför af en grå och hvitspräcklig yta. Vid granskning under mikroskopet finner man, att de hvita delarna uti plagioklasen bestå af en tät sammanhopning af ytterst tunna fjäll af muskovit samt starkt dubbelbrytande, oregelbundna korn af ett mineral, som närmast öfverensstämmer med epidot. Denna sammangyttring af de omnämda produkterna synes i regeln hafva begynnt från fältspatens perifera delar eller längs hårfina sprickor uti densamma. Vid användandet af stark förstoring finner man vidare att just på de ställen af bergarten, där fältspaten är starkare förvittrad, detta mineral är uppfyldt med ett otal af ytterst små mörkfärgade mikroliter. En del af dessa kunna väl bestämmas såsom augit, biotit och malmpartiklar, men hufvudmassan består af hårfina, mörka stafvar, som i viss grad äro regelbundet anordnade, i det att långsidan hos dem är parallel än med tvillingslamellernas gränsytor, än med ett dessa i sned vinkel afskärande plan. På grund af individernas litenhet är det icke möjligt att bestämma dem. Den. mörka metalliska färgen talar för ett malmmineral, möjligen ilmenit. Huruvida dessa mikroliter stå i något sammanhang med förvittringen af plagioklasen är svårt att bestämdt afgöra ; den stora mängden af dem just i sådana plagioklaser, som äro starkare förvittrade, äfvensom en rikligare anhopning af dem i fältspatens af vittring mera angripna, perifera delar än i de friskare partierna talar möjligen för, att de skulle stå i något sammanhang med förvittringen. Ett annat slag af ombildning, som sannolikt äfven är en följd af förvittringen, består i en förändring af den rombiska pyroxenen till serpentin. Den uppkomna serpentinen synes vara af två slag. Antingen utgör den ett aggregat af fjälliga individer, hvilka delvis eller fullständigt utfylla bronziten, eller också bildar den en kompakt massa, som företrädesvis uppträder längs genomgångsytorna uti mineralet. En ofta iakttagen förvittringsprodukt är vidare klorit, hvilken efterträdt såväl hornblende som biotit, och slutligen bör äfven framhållas nybildning af kalkspat och epidot. Att äfven titanit tillhör de rent sekundära produkterna i denna bergart, synes vara högst sannolikt, ty mineralet iakttages uteslutande i sådana, på mörka beståndsdelar rika delar af bergarten, där hornblendet är starkt kloritiseradt och förvitt-

67 ringsfenomen öfverhufvudtaget tydligt framträda. I allmänhet förekommer dock detta mineral i mycket ringa mängd. Betydligt mera omfattande än dessa af förvittring åstadkomna mineralombildningar är den förändring bergarten lidit genom invärkan af det närliggande rapakivimassivet. För att förstå detta måste vi dock gå bergartsbeskrifningen något i förväg och här inrycka en skildring af rapakivins geologiska förhållande till de ofvanbeskrifna gabbrobergarterna. Såsom af den bifogade kartskissen framgår, utfylles terrängen innanför det hästskoformigt böjda gabbroområdet helt och hållet af rapakivi. Denna till sin hufvudmassa grofkorniga och porfyrartadt utbildade granit slutar dock icke tvärt emot gabbron eller diabasen, utan fortsättes på en mängd ställen in uti densamma. Sålunda finner man genast W om Siikajärvi en bred flik af rapakivin, hvilken i en medelkornig grå utbildningsform skjuter in uti diabasmassivet, och NO om Enovesi intränga likaså uti detsamma breda, i stockform utbildade apofyser från rapakivin. Men äfven vid gabbroområdets. yttre begränsningslinie uppträda rätt ansenliga partier af rapakivi. Sådana anträffas nära Juolavesi strand ett stycke S om Hietanen by, N om Nurma by, på en mängd ställen i Paljakka by samt N om sjön Kelesjärvi. Jämte dessa förekomster, hvilka alla äro så betydande att de kunnat skildt utsättas på kartan, förekommer ett antal mindre, hvilka uppträda såsom gångar eller mindre stockar. Af allt detta framgår tydligt, att rapakivin på ett vidtgående sätt genomträngt gabbrobergarten. Till en del synes denna genomträngning hafva skett längs sprickor, som öppnat sig uti gabbrobergarten, i det att gränserna till rapakivigången eller -stocken löpa parallelt med de vanligaste förklyftningsriktningarna i gabbron. Stundom kan man t. ex. uti en brant bergvägg i gabbron se flere med hvarandra parallela rapakivigångar, hvilka löpa fram i än vertikal eller sned, än nästan horisontal riktning. Ofta är gånggränsen skarp, hvarjämte i sådana fall ingen nämnvärd kontaktinvärkan af rapakivin på gabbron, åtminstone makroskopiskt, skönjes. Själfva rapakivibergarten är vanligen då utbildad såsom en jämnkornig fin- eller medelkornig granit. Till en annan del är genomträngningen dock af en intimare karaktär. Icke allenast längs förklyftningssprickorna, utan i alla upptänkliga riktningar har rapakivin nämligen inträngt uti gabbron, hvilken den liksom omväfver med ett nät af ådror. Mångenstädes, såsom t. ex. i trakten kring Kousa by, är denna injektion så intensiv, att det hela har karaktären af en eruptiv breccia. Större och mindre, från diabasstocken lösslitna delar ligga vid gränserna mot rapakivimassivet inbäd-

68 dade uti den här grofkorniga granitiska bergarten, än tätt sammanhopade, än glest spridda från hvarandra. Formerna på de från gabbromassivet lösslitna delarna äro än skarpkantiga, än afrundade. I det senare fallet äro gränserna mellan gabbron och rapakivin ofta oskarpa, hvarvid det ser ut, såsom om den granitiska bergarten värkat upplösande på inneslutningen, så att material från de båda bergarterna blifvit blandade om hvarandra. Att en sådan upplösning eller, såsom man kunde kalla det, digerering af gabbrodelar uti rapakivin värkligen egt rum, framgår med särskild tydlighet af förhållandena i gabbrodiabasområdets sydöstra delar, i trakterna kring Paljakka och Nurma byar, där större gångar af rapakivin trängt in i den här mestadels Fig. 4. Det mörka är diabas, det ljusa rapakivigranit. tydligt diabasartadt stru- I erade gabbrobergarten. Isynnerhet vid Nurma by är rapakiviinjektionen ytterst riklig. W om landsvägen ser man här på en mängd ställen uti diabasen ådror och gångar af rapakivin, hvilka sling- ra sig fram på högst va- rierande sätt. Fig. 4 åskådliggör en dylik injektion. Till och med då rapakivin uppträder såsom rätlinigt begränsade gångar, ser man stundom en upplösning af sidostenen. Sålunda visar fig. 3 en del af en sådan, vid hvilken djupa inbuktningar uti diabasen finnas vid gångens gränser, medan i dess midt ligga lösryckta delar af diabasen. Ännu mera talande äro förhållandena på östra sidan Fig. 5. om landsvägen. S om sjön Hietanen re- Det mörka är diabas, det ljusa rapa- ser sig en brant berghympel, hvars mörka, kivigranit ; de ljusa prickarna uti de mörka fälten föreställa individuali- brunaktiga färg och starkt sönderklyftade serade ortoklaskristaller. vägg redan på långt håll tilldrager sig uppmärksamheten. En närmare granskning ger vid handen, att bergkullen utgöres af en oredig blandning af mörkfärgade, större och mindre diabasfragment med en mörkbrun, i ytan vittrande, fältspatrik rapakivigranit. Diabasen och graniten äro här så intimt hopblandade,

69 65 att man ofta nog har svårt att säga, hvad som är det ena och hvad det andra. En dylik brunfärgad rapakivigranit, som till struktur och äfven sammansättning afviker från den vanliga, anträffas äfven på andra ställen, där rapakivin och diabasen kommit i intim beröring med hvarandra. Sålunda har den blifvit funnen några kilometer NO om Paljakka gästgifveri samt N om sjön Kelesjärvi i Jaala. Det mest framträdande hos dessa»upplösta» delar af gabbron är således en påfallande stor mängd af kalifältspat och kvarts. Då bergarten betraktas under mikroskopet, framträda egendomligheterna ännu tydligare. Det har redan tidigare framhållits, att den kvarts, som anträffas uti diabasens gränszoner, har ett annat utseende än uti gabbromassivets midt, i det att den är påfallande fattig på inneslutningar samt ingenstädes visar sig vara söndertryckt i skilda fält, utan tvärtom eger en enhetlig optisk orientering i flere hyarandra närliggande korn, häri öfverensstämmande med rapakivikvartsen. I motsats härtill har ortoklasen ett utseende, som afviker från fältspaten i rapakivin. Den är nämligen vanligtvis icke så starkt impregnerad med det bruna stoftet af järnoxidhydrat som uti rapakivin, utan är antingen i det närmaste vattenklar eller ock egendomligt strimmig, genom att järnoxidhydratet anordnadt sig i smala strimmor, hvilka mestadels ligga parallelt med den basiska spjälkbarheten. Till sin form öfverensstämmer ortoklasen med kvartsen däri, att den utfyller rummen mellan de öfriga beståndsdelarna, utan att visa egen kristallbegränsning. Den visar sig sålunda vara en af de sista kristallisationsprodukterna. Det är hufvudsakligen i de yttersta gränsdelarna af gabbroområdet, som ortoklas och kvarts anträffats i större mängd. Ett stycke från gränsen saknas redan de båda mineralen, af hvilka kvartsen dock vanligen når längre inåt mot massivets midt än fältspaten. Ett annat, ytterst egendomligt uppträdande visar ortoklasen på några ställen vid rapakivikontakten i Paljakka och Nurma byar. Alldeles nära kontakten uppträder nämligen uti diabasen oregelbundet spridda svärmar af mer eller mindre tydligt individualiserade, mestadels rundade ortoklaskristaller. I synnerhet tydligt är detta i den i fig. 5 afbildade gången från Nurma, där såväl de i gången liggande diabasfragmenten som vissa delar af diabasen, hvilka stöta emot gången, äro formligen fullströdda med runda ortoklasbollar af fullständigt samma utseende som i rapakivin. Stundom iakttages till och med rundade kvartskorn, som äfvenså likna dem, som förekomma i rapakivin. Snitt från dessa delar visa under mikroskopet en tämligen förändrad diabasstruktur, i det att de mörka mine- 5

70 6 6 ralen cga starkt korroderade, på uppsmältning tydande former, hvarjämte äfven i grundmassan finnes rätt mycket ortoklas och kvarts. Man kan därför icke undgå antagandet, att dessa strökorn äro främlingar för diabasen, d. v. s. att de, så att säga, invandrat uti densamma från rapakivin. Detta antagande, som möjligen kan förefalla vågadt, synes dock vara det enda möjliga, då fenomenet skärskådas från alla sidor. Dylika ortoklasbollar och kvartskorn hafva nämligen ingenstädes iakttagits längre från kontakten, utan städse alldeles tätt invid densamma. Vidare äro de lokaliserade just vid de delar i diabasen, som så att säga blifvit starkast frätta af rapakivin, hvilket tydligt illustreras just af den omnämda gången i Nurma by. För öfrigt iakttages en dylik företeelse icke endast i detta område. På en mängd ställen i det åländska rapakivimassivet, där inneslutningar af en likartad diabas förekomma, äro dessa ofta vid kanterna fullströdda med ortoklasbollar och kvartskorn, som fullständigt likna samma mineral i den åländska rapakivin ; och i Säkkijärvi socken har jag uti ett diabasfragment, som låg isoleradt uti den där kvartsporfyriskt struerade rapakivin, äfvenså funnit talrika bollar af ortoklas samt ända till i centimeter tjocka, rökgråa kvartskorn, alldeles lika dem, som finnas i rapakivin tätt invid. 1 ) Men fenomenet är till och med icke inskränkt till rapakivibergarternas inneslutningar. Uti en tydligt dynamometamorfoserad porfyrgranit i Ålands sydvästra skärgård (i beskrifn. till kartbl. Mariehamn benämnes bergarten fältspatporfyr) förekomma fragment af en diorit af sannolikt gammal geologisk ålder, hvilka delvis undergått liknande upplösningar som diabasen i rapakivin. Uti dessa ligga på icke så få ställen porfyriskt utsöndrade fältspatkristaller, stundom äfven kvartskorn, som till sitt utseende och karaktär öfverensstämma med strökornen i porfyrgraniten. Vidare har samma fenomen, ehuru mindre utpräglade, iakttagits i några fragment af de dioritartade bergarter, som äro så vanliga uti den tidigare omnämda gråa graniten i detta kartområdes nordvästra delar, och slutliligen har jag äfven observerat dem i den kraftigt regionalmetamorfoserade porfyrgranitens dioritartade inneslutningar i S :t Andree. 2) Det förefaller sålunda, som om man här hade att göra med ett icke så alldeles sällsynt, ehuru icke särskildt beaktadt slag af kontaktstruktur. Betrakta vi diabasgränsen med hänsyn till öfriga mineral, så faller främst i ögonen utbildningen af de mörkfärgade beståndsdelarna. Närmast kontakten förekommer städse i stor mängd ett mörkt, brungrönt hornblende. Endast underordnadt iakttages den tidigare beskrifna rombiska pyroxenen. Det som härvid mest frapperar är hornblendets egen- 1) Beskrifn. till kartbl. Säkkijärvi. 2) Beskrifn, till kartbladet S :t Andree.

71 domliga form. Mineralet, som ofta visar enhetlig optisk orientering öfver större sträckor, är nämligen på det mest ingående sätt i kanterna söndernaggadt och i midten liksom genomstunget af talrika rundade hål, hvilka utfylles af ljusa beståndsdelar, hufvudsakligen fältspat (plagioklas). Det råder väl icke något tvifvel om, att dessa former äro att betrakta såsom korrosionsformer, men sådana, som uppstått genom kontaktmetamorfos. Fig. 6 af bildar ett dylikt hornblende. Karaktäristiskt är vidare den mängd rundade små malmkorn, som ligga uti detsamma och dess närmaste omgifningar. Sannolikt har malmen utlakats ur de järnrikare beståndsdelarna under ombildningsprocesserna. Men Fig. 6. icke endast hornblendet, utan äfven den Korroderadt hornblende från diabasen i dessa delar ofta vackert kopparröda nära rapakivikontakten. e. 1 km N om Siikajärvi i Mäntyharju. Förstor. 1 X 22. biotiten företer liknande former. Öfverhufvudtaget synes kontaktmetamorfosen malmkorn De mörka små fälten beteckna. hafva värkkat en fullständig omgestaltning af strukturen genom upplösning eller rättare sönderfrätning af bergartens beståndsdelar, hvarunder sannolikt en omkristallisation af flere beståndsdelar egt rum. Sålunda synes icke ens den kalkrika plagioklasen hafva undgått en dylik omgestaltning. I diabasens kontaktzoner ser man nämligen rätt ofta plagioklaser, som delvis blifvit upplösta. Sålunda af bildar fig. 7 en detalj från ett tunnslipadt preparat, där endast obetydliga delar af plagioklasen sitta kvar, fästade vid större individer af rombisk pyroxen, medan största delen af densamma blifvit upplöst. Underligt formade slingor [resorptionsrester] liksom simma omkring i den ortoklas, som Fig. 7. Resorberad plagioklas. Diabas vid Paljakka gästgifveri i Jaala. Förstoring 1 x So. Det mörka är rombisk pyroxen, det hvita fältet rundtomkring denna, plagioklas ; det hvita hufvudfältet, uti hvilket strimmor och isolerade fragment af plagioklas (sträckade) ligga är ortoklas, det hexagononala fältet är apatit.

72 utfylt de rum, hvilket tidigare intagits af plagioklasen. En större del med ännu bibehållen tvillingssträckning ser man till höger i figuren. Fig. 8. Resorberad diabas, Paljakka, Jaala. De smala strimmorna uti de hvita fälten mellan plagioklaslisterna äro resorbtionsrester af plagioklas. Forstoring 1 X 4e. strukturela omändringar. Sålunda har hornblendet, ofta långt ifrån rapakivigränsen, de omnämda ka- Ett annat snitt afbildas i fig. 8. Här ser man ännu den ursprungliga diabasstrukturen, men de långa plagioklaslisterna äro delvis upplösta och mellanrummen utfylda af ortoklas, i hvilka åter ligga dessa mikroskopiskt små slingor af plagioklasrester. Ett tredje fall se vi i fig. 9 och lo, som afbilda plagioklaskristaller, hvilkas inre delar äro upplösta och utfylda af ortoklas. Dylika extrema förändringar af bergarten, som ofvan skildrats, iakttagas dock endast i de yttersta kontaktzonerna. Längre in i diabasen från dessa bestå förändringarna hufvudsakligen i Fig. 9. Fig. 10. Plagioklaskristaller, förträngda af ortoklas ; diabaskontakt vid Nurma by i Mäntyharju. Förstoring : 1 X 22. Det hvita är ortoklas, det i en riktning sträckade plagioklas, det i tvänne riktningar sträckade (fig. lo) är pyroxen.

73 raktäristiska resorptionsformerna, härigenom förlänande åt hela bergarten en egendomlig struktur. Begynnelsen till den kraftigare upplösningen af plagioklasen, se vi äfven här och hvar. Såsom tidigare anförts är labradoren, isynnerhet i de plagioklasrika delarna, ofta fullströdd med ett otal mörkfärgade mikroliter, som ligga så tätt inströdda, att mineralet är liksom uppgrumladt af dem. På vissa ställen i bergarten, där beståndsdelarna i allmänhet förete flutna, korroderade Fig. 11. Gräns mellan gabbro och rapakivigranit i närheten af Kousa by i Mäntyharju. Preparatet former, yttrar sig förändringen af plagioklasen däri, att mineralet vid är betraktadt i polariseradt ljus under mikroskopet. kanterna blir klarare, d. v. s. fritt från de omnämda interpositionerna. Samtidigt visar denna kantzon en annan optisk karaktär än den uppgrumlade hufvuddelen, och stundom upphör äfven tvillingslamelleringen vid den yttre zonen. Från detta begynnelsestadium har man en mängd öfvergångar till den fullständiga upplösning af plagioklasen, som tidigare anförts och där ortoklas var det förträngande mineralet. Fig. i i, utvisande en stor plagioklas, som vid rapakivigränsen skjuter in i rapakivin, utgör ett exempel på ett dylikt mellanstadium. Fältspaten visar här i sina yttersta delar olikhet i optiskt hänseende med de inre delarna, kvarjämte en implikation af kvarts och ortoklas egt rum. I de plagioklasrika typerna äro dessa förändringar af fältspaten jämförelsevis sällsynta och då de någon anträffas, ser det ut såsom om de Det mörktärgade af ljusa strimmor genomdragna fältet är plagioklas, som mot kanterna (midten af figuren) är ljusare tillföljd af olika optisk orientering. De ljusa och mörka, oregelbundna fälten uti denna del af plagioklasen äro kvarts och ortoklas som»uppfrätt» plagioklasen Fig. 12. Plagioklasfels från rapakivi och gabbrogränsen i Kousa by i Mäntyharju. Det mörka i figuren är glimmer och hornblende, däri liggande ljusare delar bestå af kvarts. De jämnare gråa delarna äro plagioklas.

74 stode i sammanhang med förändringar af mera lokal natur. Sålunda ser man i plagioklasfelsen i Kousa by fältspaten liksom upplöst utefter spjälkningsriktningarna, hvarvid de sålunda bildade rummen utfylts med kvarts i blandning med hornblende och biotit. Fig. 12. En icke alldeles sällsynt företeelse är vidare, att de uti plagioklasen liggande magnesiarika mineralen, pyroxen och stundom olivin, på det mest ingående sätt upplösts, hvarvid samtidigt plagioklasen i deras närmaste om- Fig. guning blifvit förändrad. Sålunda iakt- 13. Labradorfels från Kousa by i Mäntyharju. tager man uti plagioklasfelsen i Kousa De mörka strimmorna i fig. äro augit. b y egendomliga grupper af en diallagartad augit, hvilka bestå af en hel mängd små tappformiga augitindivider, i flockar och svärmar samlade omkring större, på malmkorn rika delar af samma mineral. Fig Stundom utsläcka alla, stundom endast en större del af de små augitstafvarna samtidigt ljuset i polarisationsmikroskopet, d. v. s. de visa samma optiska orientering. Fältspaten, uti hvilken de ligga, är närmast dem förändrad så, att de på öf- Fig. 14. riga ställen talrika stafformiga, mörka Labradorfels från Kousa by i Mäntyharju. mikroliterna, som uppgrumla minera- De ljusa fälten i fig. äro vattenklar pla- let, här äro försvunna, hvarför plagioklas, som härbergerar augitmikroliter. gioklasen är alldeles vattenklar. Afven tvillingslamellerna upphöra eller ligga i en annan riktning än uti den stora plagioklasen [fig. 141, som äfven är olika optiskt orienterad än din vattenklara fältspaten närmast omkring augiten. Att dock den sistnämda är en plagioklas af samma eller åtminstone af mycket nära liggande karaktär som den förra, framgår däraf, att ingen nämnvärd skilnad i ljusbrytning iakttages hos de till utseendet olika plagioklaserna. En likadan anordning och utbildning af mikroliter se vi omkring en större olivinkristall, som ligger uti plagioklasen [fig. 15]. Omkring olivinen

75 finnes nämligen en grupp af talrika, maskformiga små slingor och korn af ett med olivinen öfverensstämmande mineral, hvilka äro tjäderformigt anordnade kring den större olivinindividen. Äfven här är plagioklasen vattenklar närmast omkring olivinen medan den i öfriga delar är uppgrumlad såsom i föregående fall. På sidan om de tätare anhopningarna af olivinkornen ligga några mindre grupper, där olivinkornen äro anordnade i rader, hvilka liksom bilda sömmar mellan olika orienterade plagioklasindivider. Tillsammans med olivinen finnes stundom en rombisk pyroxen, så belägen att man kunde antaga, att den vore en ombildning af olivinen, och slutligen ligga här talrika fjäll af en under mikroskopet kopparröd biotit, som äro egendomligt inskurna i kanterna, så att de bilda egendomligt formade, fingerartade utskott. Af det föregående finner man sålunda, att en hel mängd förändringar, såväl af större som mindre omfattning, träffat den basiska bergarten, som omgifver rapakivimassivet, hvilka uppkommit genom invärkan af rapakivibergarten på den sistnämda. Det bästa beviset för riktigheten af detta antagande ligger i karaktären af de omedelbara kontakterna. Af de direkta iakttagelserna vid dessa äfvensom af den mikroskopiska undersökningen framgår det, att den sura rapakivigraniten värkat en delvis upplösning af den basiska bergarten. Men äfven då vi betrakta bergarterna med hänsyn till deras kemiska sammansättning komma vi till samma antagande, hvilket framgår af nedanstående analyser. Till analys material har valts blandningsbergarten vid Nurma by, där mörkfärgade basiska partier äro inblandade uti en ljusare granitisk bergart. Analys II framställer härvid sammansättningen hos den sistnämnda ; materialet till analys III är taget från samma profstycke som analys II, men från de mörkare färgade delarna i detsamma ; analys IV är af den medelkorniga diabasen ett stycke från rapakivikontakten, där den visar en så normal diabaskaraktär, som öfverhufvudtaget anträffats inom diabasmassivet. Slutligen har här för jämförelsen bifogats en analys af normal rapakivi från Viborgska massivet. Fig. 15. Plagioklasfels norr om Nurma i Mäntyharju. Det svarta i fig. är biotit, som är utbildad i fingerartade former. Rundt häromkring ligga olivinmikroliter. Vid kanten af fig, ses en större olivinkristall.

76 I II III IV Si0 2. 0/0 0/0 0/0 0/ A1203.., Fe FeO , CaO MgO K20, Na Glödg. förl I. Rapakivi. Huovila, Säkkijärvi ; analys af Berghell. II. Rapakivi vid diabaskontakten. Nurma. Mäntyharju ; analys af Frosterus. III. Kontaktmetamosfoserad diabas, Nurma, Mäntyharju ; analys af Frosterus. IV. Diabas. Paljakka, Jaala ; analys af Berghell. Af analyserna framgår, att den ljusfärgade granitiska bergarten, som ingjutits uti och hopblandats med delar af diabasen, i det närmaste är en ren rapakivi. Procentmängden af SiO 2 är något lägre, likaså alkalihalten, medan summan af järnoxid och oxidul är något större än i den normala rapakivin, m. a. d, den bergart, som uppblandats med delar från diabasen, eger en mindre acid karaktär än den vanliga rapakivin. Betrakta vi åter analysen af blandningsbergarten, där de mörka delarna förherrska, så närmar sig redan denna den för en diabas. Den höga halten af CaO talar härvid för en stor plagioklasmängd, hvilket den mikroskopiska undersökningen äfven ådagalagt. Alkalihalten är dock något större och magnesiahalten något mindre än i en vanlig diabas. Särskildt framträder förhållandet mellan K 2O och Na2O som mera närmar sig det hos de granitoida bergartstyperna än de basiska. Analyserna visa sålunda äfven att den acida rapakivin uppblandats med delar från diabasen. Man kommer sålunda till det resultat, att rapakivin utöfvat en sådan kontaktinvärkan på diabas- eller gabbrobergarten, att ett material utbyte mellan de båda bergarterna egt rum, i det att ett acidare material ingjutits i den basiska bergarten, som därigenom förlorat något af sin ursprungliga beskaffenhet, medan å andra sidan äfven basiska element,

77 7 3 hufvudsakligen yttrande sig i en ökning af järnhalten, tillförts den granitiska bergarten. Hand i hand med denna förändring har gått en sådan till mineralens form och utseende. Härunder har den kemiska karaktären dock icke väsentligen ändrats. Dessa senare ombildningar iakttages därför hufvudsakligen i trakter aflägsnare från den omedelbara kontakten, men emedan de anträffats så godt som öfverallt uti diabas-gabbromassivet, måste man antaga att den kontaktinvärkan rapakivin utöfvat varit af så omfattande natur, att alla delar af diabas-gabbromassivet blifvit utsatta för kontaktmetamorfosen. Detta åter talar måhända för, att diabasområdet tidigare varit i ännu högre grad öfvertäckt af rapakivin, än hvad för närvarande är fallet. Öfriga diabasförekomster. Af öfriga diabasförekomster inom kartbladets gränser tillhöra sannolikt de flesta nu skildrade grupp, ehuru deras geologiska samhörighet icke direkt kan påvisas, emedan de vanligen förekomma i smärre gångar. Vid beskrifningen af Jaala områdets omfattning har redan omnämnts en diabasförekomst vid västra stranden af Lavasjärvi vid gränsen mellan Mäntyharju och Valkeala socknar. Trots att denna är fullständigt afskild från de större gabbromassiven i Mäntyharju, måste man dock antaga, att den i geologiskt hänseende hör i hop med dem. Härför talar dess fullkomliga öfverensstämmelse med dem i mineraliskt hänseende, men äfven det, att diabasen genomtränges af gångar af en röd granit, hvilken fullständigt liknar gångbildningarna uti rapakivin. Hufvudmassan af diabasen, som här bildar ett större stockformigt parti uti gneisgraniten, är ovanligt grofkornig samt rik på malmkorn, hvilka utfylla rummen mellan de breda och långa plagioklaslisterna. Jämte denna utbildningsform anträffas en medelkornig diabas, hvilken synes uppträda såsom en art gångbildning uti den grofkorniga formen. Gränserna emellan de båda formerna äro dock i allmänhet så otydliga, att man har skäl att antaga, att den medelkorniga diabasen närmast representerar en s. k. primär gångbildning, d. v. s. att den utbildats, medan den grofkorniga hufvudmassan af bergarten ännu icke var fullständigt stelnad. Äfven i mineralogiskt hänseende skiljer den sig dock ifrån den grofkorniga utbildningsformen. Den medelkorniga diabasen visar sig nämligen föra såväl romisk pyroxen som en icke obetydlig

78 74 mängd af olivin, hvilka mineral icke anträffats uti den grofkorniga utbildningsformen. Alla öfriga förekomster, med undantag af en uti Padasjoki socken, bilda tämligen smala gångar som uppträda alldeles lokalt. Vanligen ega de en finkornig, stundom nästan tät struktur samt åtminstone antydan till porfyrisk utbildning med strökorn af plagioklas. Mot sidostenen blifva de icke sällan tätare. Flertalet af dem visa under mikroskopet en mycket tydlig stänglig utbildning hos plagioklasen i grundmassan, medan pyroxenmineralet är mer eller mindre formlöst utbildadt. Pyroxenen är i regeln en augit, som vanligen är förändrad till uralitiskt hornblende. Endast undantagsvis är augiten alldeles oförändrad, såsom fallet är uti en diabasgång i Luhanka. I en del gångar iakttages olivin i rätt stor mängd. Strukturen är i allmänhet väl bibehållen ; sönderbrutna plagioklaslister iakttagas icke och äfven öfriga företeelser som skulle tala för på bergarten utöfvadt mekaniskt tryck saknas. Gångar af denna bergart hafva anträffats på skilda ställen i Asikkala, Kuorevesi, Luhanka, Mäntyharju och Kangasniemi socknar. I motsats till dessa i allmänhet obetydliga gångar bildar den vid Ansio i Padasjoki en stock af rätt betydande dimensioner. Bergarten synes här i en mängd afrundade små berghällar, hvilka följa efter hvarandra under en sträcka af omkring sju kilometer på östra stranden af förbindelsen mellan Kukkia- och Tuohijärvi. Strukturen är medelkornig och af gabbroid karaktär ; porfyriska kristaller iakttages ej. Afven till sin sammansättning afviker denna diabas från de föregående. flugit iakttages nämligen endast i underordnad mängd, men i dess ställe förekommer rikligt ett kompakt, gräsgrönt hornblende samt biotit. Afven något kvarts iakttages och denna visar ofta under mikroskopet s. k. undulös utsläckning. På grund af denna sammansättning äfvensom af karaktären hos strukturen liknar bergarten mera de tidigare skildrade äldre gabbro bergarterna af Keuruu typen än de senast omnämda diabasgångarna. Dock eger bergarten icke ett så starkt deformeradt utseende som de förra. Osäkert är därför till hvilken grupp den närmast hör, i synnerhet som ju äfven Jaala diabasen på sina ställen är rik på både hornblende och biotit samt innehåller söndertryckta kvartskorn. Ett liknande utseende eger slutligen äfven en mindre gång af medel- till grofkornigt utbildad diabas å Hinttola holme i Päijänne i Padasjoki socken.

79 7.5 Rapakivibergarter. I kartområdets sydöstra del förekomma tre från hvarandra isolerade områden af granitiska bergarter tillhörande rapakivigraniternas grupp. Det sydligaste området utgör den nordligaste delen af det stora ostfinska rapakivimassivet, som härifrån sträcker sig ända fram till finska vikens kust. Dess norra gränslinie inom kartbladet går från södra stranden af Savilahti i WNW-lig riktning till Savitaipale kyrka och Kuolimojärvi södra strand, härifrån vänder den sig till en början i O -W-lig, senare i WSW-lig riktning ned mot sjön Lavasjärvi, hvarifrån den i ungefär O-W-lig riktning går parallelt med kartbladets södra gräns till östra stranden af Karijärvi sjö i Jaala socken. Här vänder den sig upp i NW-lig riktning till denna sjös norra strand, därifrån den vänder ned mot SW och slutligen mot SO längs södra sidan af Karijärvi. Norr om detta stora massiv förekommer ett i O-W utdraget mindre område, hvilket från trakten närmast O om Suomenniemi kyrka sträcker sig ett stycke in uti Mäntyharju socken. Från det ostfinska rapakivimassivet åtskiljes det endast genom en smal remsa af äldre bergarter, så att det redan på denna grund egentligen bör betraktas såsom en isolerad del af det förra. Det tredje området förekommer, såsom redan tidigare anförts, i Jaala, Mäntyharju och Heinola socknar, där det intager terrängen innanför det ofvan skildrade stora diabas-gabbromassivet. Från det ostfinska rapakivimassivet är äfven detta område afskildt genom en blott några kilometer bred landremsa af äldre bergarter. I stort sedt eger bergarten inom dessa skilda terränger samma karaktär, ehuru 'äfven vissa skiljaktigheter kunna iakttagas. I regeln är den en grofkornigt utbildad granit med mer eller mindre tydligt utpräglad porfyrisk struktur. Den mineraliska sammansättningen är ortoklas, stundom mikroklin och något plagioklas, biotit, hornblende och kvarts. Såsom tillfälliga beståndsdelar iakttagas flussspat, zirkon, apatit. Granat och titanit, som äro mycket vanliga beståndsdelar i äldre graniter, anträffas aldrig- i rapakivin. Den porfyriska strukturen betingas däraf att ortoklasen till en del är utbildad i större individer, som genom sin storlek och vanligen rundade form väl afsticka från bergartens hufvudmassa. Mycket ofta omgifvas de därjämte af ett tunnt hölje af plagioklas, hvilket genom sin

80 76 i frisk yta grönhvita, i förvittradt tillstånd gråhvita färg skarpt skiljer sig från den brunröda fältspaten. I en vittrande bergyta se därför strökornen ut som runda, brunröda bollar, som omgifvas af en ljusare färgad, skarpt begränsad ring. Ytterligare en karaktäristisk egenskap, hvilken till och med förskaffat bergarten dess namn»rapakivi», d. ä. förvittrande sten, är dess förmåga, att söndervittra till en lös grusmassa. Dock eger bergarten denna karaktär icke öfverallt, ty på en del ställen visar den sig vara tämligen väl bibehållen. Vidare äro äfven bergens yttre former i viss mån karaktäristiska. Där bergen äro blottade från grus framstå de nämligen ofta genom tämligen branta sidor och genom en regelbunden parallelipipedisk förklyftning, som stundom är så utpräglad, att det ser ut som om berget vore uppbygdt af en hel mängd på hvarandra radade parallelipediska stenstycken. Den viktigaste karaktären hos rapakivin ligger dock uti dess struktur. Redan vid en okulär granskning finner man, att den icke visar några sådana företelser, som tyda på en invärkan af bergkedjeveckningen. Aldrig synes en sådan parallel anordning af mineralbeståndsdelarna eller sådan strimmighet eller öfverhufvudtaget sådana fenomen, som äro vanliga i pressade graniter. Ännu tydligare framgår detta af mikrostrukturen. Det mest i ögonen fallande draget hos denna är förhållandet mellan fältspaten och kvartsen. Dessa mineral äro ofta så sammanväfda, att de åtminstone till hufvudsaklig del måste hafva utkristalliserat samtidigt. Denna s. k. mikropegmatit är i synnerhet vanlig uti de medelkorniga varieteterna. I de grofkorniga finner man däremot ofta bestämda kristallgränser mellan ortoklas och kvarts, som visa att det senare mineralet utkristalliserat efter det förra. I hvartdera fallet äro dock mineralens former städse desamma, som de ursprungligen varit. Några sönderknäckta mineralindivider iakttagas icke och t. o. m. en s. k. undulös utsläckning i polariseradt ljus iakttages endast undantagsvis hos kvartskornen, då de betraktas under mikroskopet. Inom flere af de finska rapakiviområdena, särskildt det åländska, har man kunnat särskilja en mängd olika strukturvarieteter, hvilka visa öfvergångar till hvarandra. Äfven inom de föreliggande terrängerna kunna variationer i detta hänseende iakttagas, men dessa äro icke synnerligen betydande. Hufvuddelen af rapakivimassiven inom detta kartblad bildas af grofkorniga rapakivigraniter. En del af dessa äro då tydligt porfyriskt utbildade med runda, af oligoklasring omgifna ortoklas bollar, d. v. s. de utgöras af en typisk rapakivi. En annan del saknar en tydlig por-

81 77 fyrisk struktur och närmar sig härigenom en normal granit. Dock iakttages vanligen en viss benägenhet hos ortoklasen äfven i denna form att uppträda i strökorn. Denna utbildningsform har blifvit benämd raj5akiviartad granit, typiska rapakivin. och den visar alla möjliga öfvergångar till den Äfven medel- och jämnkorniga graniter äfvensom kvartspo7fyriska utbildningsformer iakttagas uti dessa massiv, men de uppträda då antingen såsom gångbildningar eller också äro de bundna vid rapakivin såsom gränsmodifikationer, hvarför de afhandlas skildt för sig. Af de omnämda tre områdena företer det sydligaste, d. v. s. den nordligaste delen af det stora viborgska massivet, den största enformigheten. Bergarten är nämligen öfverallt utbildad såsom mer eller mindre typisk rapakivi. I allmänhet är den här starkt förvittrad, så att man endast sällan är i tillfälle att iakttaga friska delar af densamma. En något större omväxling företer massivet i Suomenniemi. Hufvudmassan af bergen intages af en grofkornig rapakiviartad strukturform, i hvilken den porfyriska karaktären träder i bakgrunden. Med denna omväxla mindre grofkorniga varieteter, hvilka ega än en tämligen normal granit karaktär, än en kvartsporfyrartad utbildningsform, i det att kvartsen uppträder i mer eller mindre tydligt idiomorfa korn, hvilka väl framhäfva sig från grundmassan. Mellan dessa strukturformer finnas inga tydliga gränser, utan de öfvergå småningom uti hvarandra genom aftagande eller tilltagande storlek hos beståndsdelarna. Förvittringen af berghällarna inom detta massiv är betydligt mindre framträdande än i det söderut liggande. I Jaala-Mäntyharju massivet slutligen se vi hufvudsakligen en rapakiviartad strukturform. T. o. m. antydan till porfyrisk utbildning saknas oftast i densamma, hvarför den mångenstädes har ett utseende, som i mycket påminner om storkorniga graniter af annan ålder. En påfallande mängd af brun glimmer och en viss parallel anordning af kvartskornen bidraga till denna likhet. Dock råder det icke något tvifvel om, att bergarten tillhör rapakivin, emedan äfven mycket typiska rapakivistrukturer iakttagas. Äfven inom detta massiv finnas medelkorniga strukturvarieteter, hvilka visa småningom skeende öfvergångar till den grofkorniga formen. Dessa ega då stundom en grå färg och påminna äfven i viss mån om äldre graniter genom att kvartsen icke sällan är utdragen i längre strimmor samtidigt som den bruna glimmern väl framträder.

82 7 8 Gångbildningar tillhörande rapakivimassiven. Inom alla de omnämda massiven äro gångar af medelkornig eller finkornig granit mycket vanliga. De genomtränga de grofkorniga rapakivibergarterna med mer eller mindre skarpa gränser, men anträffas stundom äfven utanför områdets gränser. Sålunda äro de mycket vanliga uti de tidigare skildrade labradorrika gabbrobergarterna, som uppträda i närheten af rapakiviotnrådena. Mestadels äro de glimmerfattiga, ofta mörkröda graniter med en riklig mängd af mikropegmatit. Vid finkornig struktur ega gångarna vanligen skarpa, rätliniga gränser mot sidostenen. I många fall äro de således att betrakta som eruptiva klyftutfyllningar och måste därför hafva frambrutit vid en tidpunkt, då rapakivibergarten redan stelnat. Å andra sidan finnes det äfven sådana gångar, hvilkas gränser äro mycket ojämna, i det gången under buktande lopp slingrar sig fram genom rapakivin. Dessa gångar ega vanligen en medelkornig struktur. Den omedelbara kontakten är ofta föga skarp. Detta talar sålunda för, att materialet till dessa bildningar frambrutit medan rapakivin ännu icke varit fullständigt stelnad och de kunde sålunda betraktas såsom primära gångar. Emellan dessa två slag af gångar finnas flere mellanleder och det ser sålunda ut, som om granitiskt material efter frambrytandet af rapakivimassivens hufvudmassa fortsättningsvis utgjutits från magmahärden under det att stelningsprocessen pågick samt att, äfven efter det denna afslutats, ett sista öfverskott af material utfylt öppnade sprickor uti den redan fasta bergarten. Jämte dessa gångar, som sålunda till mineralisk sammansättning och struktur fullständigt öfverensstämma med rapakivin har på ett par ställen iakttagits gångbildningar af en annan karaktär. Nära Jaala massivets sydvästra gräns, ett par km W om Salajärvi, anträffades uti rapakivin, som här äfven innehåller några isolerade fragment af en kvartsrik skiffer, några smala oregelbundet framslingrande gångar af en ljusröd granit af rätt egendomligt utseende. Bergarten består nämligen nästan uteslutande af fältspat och kvarts, hvilka ställvis äro så anordnade att strimmighet uppstått. Nästan rena kvartsstrimmor omväxla med fältspatrika zoner, och i dessa är strukturen än grof-, än finkornig, hvarigenom strimmigheten blir ännu tydligare, samtidigt som en pegmatitartad karaktär uppstår. Betraktad under mikroskopet visar fältspaten en tydlig kristallbegränsning, i det att den uppträder i snitt med

83 kort rektangulär gestalt. De skilda individerna ligga tätt hopade sida vid sida och åtskiljas endast här och hvar af mindre korn af kvarts. Härigenom uppstår en struktur alldeles olik den hos rapakivigraniterna, men som är mycket vanlig hos typiska a15liler. Fig. 16 af bildar en dylik struktur. Äfven fältspatens karaktär är en annan än hos rapakivi. Mineralet är nämligen i det närmaste vattenklart samt visar ofta tvillingslamellering, hvilket Aplitisk gångbergart genomdragande rapa- kivigranit N om Rihu gård i Heinola socken. sålunda tyder på en plagioklas. De optiska karaktärerna tala för en myc- ket sur led i plagioklasserien. Un- Fig. 16. der mikroskopet iakttages vidare enstaka fjäll af en urblekt biotit. Denna är alldeles formlös, d. v. s. bildar en slags utfyllnadsmassa mellan fältspatlisterna. Vidare iakttagas en mängd ljustfärgade, starkt ljusbrytande mineralkorn, som på grund af sina optiska egenskaper kunnat bestämmas som tokas. Sannolikt utgör denna topas förande, aplitiska gångbildning en sur faciesbildning af rapakivin och kunde närmast paralleliseras med de pegmatitiska gångarna i andra graniter. Att den tillhör ett tidigare stadium af gångutsöndringar, framgår af de osäkra gränser den visar emot sidostenen. Strimmigheten vore således en art fluidalstruktur, något som äfven framgår af att olika struerade zoner omväxla med hvarandra. En fullständigt likartad bergart har äfven anträffats i diabasen N om Kelesjärvi i Jaala. Äfven här uppträder den som gångar med pegmatitartadt utseende. Sammansättningen är i det närmaste densamma som på föregående ställe ; dock träder fältspatens plagioklastiska natur ännu tydligare fram. Äfven topas iakttages här i mängd. Att dessa gångar tillhöra rapakivin, förefaller sannolikt på den grund, att uti diabasen på detta ställe äfven iakttagits flere gångar af finkornig rapakivi, äfvensom att en grofkornigare utbildad, typisk rapakivigranit anstår vid diabasområdets södra gräns icke långt från det ställe, där gångarna anträffats. Till intressantare gångbildningar, som tillhöra dessa rapakivimas-

84 80 siv, äro vidare de förekomster af kvartsy5orfyr i gångform att räknas, som på flere ställen iakttagits i närheten af de skilda områdena. Från det ställe, där det viborgska massivet skjuter ut i en smal flik mot NW i Heinola socken, taga tvänne stora gångar sin början. Dessa, som i längd uppnå i det närmaste zo km, löpa parallelt med hvarandra i samma riktning som rapakivimassivets södra gränslinier, d. v. s. i SO-NW. Mäktigheten varierar mellan io och 30 meter. Gränsen mot sidostenen är öfverallt mycket skarp. Den bergart, af hvilken gångarna eller rättare stockarna bestå, är en brunröd, tydligt kristallinisk kvartsporfvr med talrika strökorn af fältspat och kvarts. De förra bestå till hufvudsaklig del af en gulbrun ortoklas, hvilken är utbildad i uti tvärgenomsnitt rektangulära, skarpt begränsade, 4--8 cm långa kristaller. Stundom omslutas de af en ljusare färgad mantel af plagioklas, hvilken i den vittrande bergytan tydligt framsticker till följd af sin gulhvita färg. En mindre del af fältspatkornen äro plagioklas. Dessa äro vanligen betydligt mindre än strökornen af ortoklas samt åtskiljas lätt från dessa redan i bergytan därigenom, att de i regeln äro mer eller mindre starkt förvittrade, emedan de äro ombildade till en grönfärgad epidotrik massa. Strökornen af kvarts äro ända till i cm långa i tvärgenomsnitt ; de ega en gråhvit eller rökgrå färg. Icke sällan visa äfven de antydan till kristallbegränsning. Den brunfärgade grundmassan är medel- eller finkornig, desto gröfre ju bredare gången är. I densamma iakttagas ortoklas och kvarts, biotit, epidot och flusspat samt i underordnad mängd äfven hornblende. Strukturen liknar den hos rapakivibergarterna, men visar en ännu större mängd mikropegmatit, hvilken ofta uppträder i buskformiga grupper omkring strökornen. I hufvudmassan af gångarna är strukturen likformig, men blir mot gränserna vanligen finkornigare, ja ställvis t. o. m. fullständigt tät. Bergarten erhåller då vanligen äfven en rödgrå eller svartgrå färg samt visar sig, betraktad under mikroskopet, innehålla halft glasiga delar. Strökornen i dessa äro vanligen då betydligt mindre än i gångens midt. Att dessa gångar tillhöra rapakivigraniterna framgår af flere omständigheter. Främst talar härför bergarternas ometamorfoserade karaktär samt deras geologiska uppträdande. Den södra af dessa gångar utgår nämligen direkt från det nordligaste hörnet af det stora rapakivimassivet, där det vid norra ändan af Karijärvi tvärt stöter mot äldre granit. Där gången begynner vid sjöstranden, anstår visserligen icke rapakivi direkt i dagen, men endast ett obetydligt stycke mot SO

85 81 härifrån i gångens strykningsriktning anträffar man större hällar af typisk rapakivi. Huruvida gången sålunda är att betrakta såsom en apofys af rapakivimassivet eller såsom en själfständig bildning i denna kan dock icke med säkerhet afgöras. Det förra synes likväl sannolikare än det senare, emedan någon kvartsporfyrisk gångbildning icke anträffats i rapakiviterrängen söderut. Om ock sålunda gångarnas förhållande till det stora viborgska massivet icke är fullt klart, kan man i motsats härtill bestämdt angifva deras ställning till det innanför gabbroområdet i Jaala liggande rapakivimassivet. Vid norra stranden af Kivijärvi sjö i Heinola socken se vi nämligen, hurusom en flere meter bred utlöpare från den stora kvartsporfyrgången vid sjöns södra sida, i ung. N--S riktning skjuter in i rapakivin. Jämte dessa tvänne stora gångar finnas i samma trakt äfven mindre sådana af samma bergart. Halfvägs mellan Rihu och Uimila byar anträffades sålunda alldeles invid rapakivigränsen en i SO-NW-lig riktning, således vinkelrätt ifrån rapakivigränsen utskjutande, c. 5 m bred gång af en brunröd, finkornig kvartsporfyr, hvilken kunde följas ioo m i längd. Den direkta kontakten mot rapakivin var äfven här icke synlig, men i gångens strykningsriktning anträffades icke någon fortsättning af densamma uti rapakivin, hvilket sålunda äfven talar för, att den vore en apofys af denna. Till sitt yttre skiljer sig denna gång från kvartsporfyrstockarna N om Rihu hufvudsakligen genom finkornigare struktur. Mot kontakten blir bergarten ännu finkornigare och öfvergår slutligen i en fullständigt glasig, gråsvart bergartsvarietet, som bildar en zon närmast gränsen. Ytterligare hafva gångar af kvartsporfyr anträffats uti gabbroområdet, som omsluter rapakivimassivet i Jaala och Mäntyharju. I Hietaniemi by i sistnämda socken iakttagas sålunda på flere ställen mindre, högst ett par meter breda gångar af finkornig till tät kvartsporfyr med tätt liggande, 2-3 cm långa strökorn af fältspat och 2-3 mm långa sådana af kvarts. Gångarna uppträda vanligen i sällskap med sådana af medelkornig rapakivigranit.»blandade» gångar. Af större teoretiskt intresse äro några gångar, som anträffats i närheten af rapakivimassiven och hvilka helt sannolikt äfven tillhöra dessas gångbildningar. Det karaktäristiska för dem är, att uti samma 6

86 8 2 gångspricka uppträda två bergarter af olika mineralogisk och kemisk sammansättning. På den lilla holmen Leinvihkosaari i Kuolimojärvi sjö i Savitaipale socken, några kilometer N om Savitaipale kyrka, genomdrages den här uppträdande gråa gneisgraniten i SO-NW-lig riktning af en af diabas och kvartsporfyr sammansatt gång. Gångens bredd är 20 m ; längden kan icke bestämmas, då gångens båda ändor sticka ned under vattnet vid holmens stränder. Hufvudmassan af gången utgöres af en medel- till finkornig, brunröd kvartsporfyr, medan längs hvardera salbandet löpa tvänne, högst 5 m breda gångar af fin-medelkornig, mörkgrön diabas, som visa skarpa gränser såväl mot sidostenen som kvartsporfyren. Kvartsporfyren är till utseende och sammansättning analog med den uti de tidigare skildrade gångarna, särskildt öfverensstämmer den med gångarna uti gabbrobergarten i Jaala massivet. Diabasen åter kan på grund af sin sammansättning betraktas såsom en uralitdiabas. Sammansättningen är nämligen plagioklas, uralitiskt hornblende, biotit, malm och apatit. Plagioklasen är utbildad uti långa, stängliga, från föroreningar vanligen fria individer, hvilka äro divergentstråligt anordnade. På grund af sina fysikaliska egenskaper måste den betraktas såsom en labrador. Äfven hornblendet är utbildadt i stafformiga individer. Ofta visa dessa ojämna, söndernaggade konturer och äro äfven i sina inre delar liksom uppluckrade. Färgen är gräsgrön. Härigenom skiljer sig mineralet väl ifrån det äfven i kvartsporfyren uppträdande hornblendet, som eger en mörkgrön färg, mycket stark pleokroism och ett i allmänhet kompakt Utseende. Såväl uti som i närheten af det uralitiska hornblendet i diabasen ligga vidare, i synnerhet där detta företer ett starkare uppluckradt utseende, mindre fjäll af biotit. Dessa tilltaga stundom så i mängd, att de mer eller mindre fullständigt förtränga hornblendet. Kännetecknande för denna biotit är dess matt bruna färg och i allmänhet svaga pleokroism. Den i stor mängd förekommande malmen (magnetit) är äfven utbildad uti långa stafformiga individer, hvilka ligga kors och tvärs kringströdda i bergarten, härigenom ännu ytterligare framhäfvande den radialstråliga strukturen hos denna. Mot den äldre gråa graniten blir diabasen finkornigare och alldeles tätt invid gränsen i det närmaste tät. Samtidigt visar den en porfyrisk utbildning, i det att små strökorn af plagioklas sticka fram här och hoar. Betraktad under mikroskopet visar sig denna kontakt-

87 zon vara olik diabasens hufvudmassa äfven däri, att hornblendet till största delen ersatts af biotit, utbildad i större individer än uti de öfriga delarna af bergarten. Egendomliga äro härvid de runda grupper, i hvilka biotiten ofta är anhopad och hvilkas centra ofta utfyllas af ett antingen enhetligt orienteradt korn eller ock af ett aggregat af flere korn af kvarts. Äfven mot kvartsporfyren visar diabasen skarpa gränser, men dessa framlöpa icke såsom emot den gråa graniten i snörrät riktning, utan framslingra oregelbundet, hvarför diabaszonen har en växlande bredd. Tilltagande finkornighet i strukturen ser man icke här ; däremot visar diabasen en tydlig benägenhet för porfyrisk utbildning, hvarvid strökorn af såväl plagioklas som hornblende förekomma. Det förra mineralet är då vanligen starkt uppgrumladt af en pigmentartad brun järnsubstans, lik den uti kvartsporfyrens ortoklas, och hornblendet visar samma kompakta utseende som i kvartsporfyren. Själfva gränsen mellan de båda bergarterna är visserligen skarp, men då den betraktas under mikroskopet, finner man, att såväl fältspatslisterna som hornblendeindividerna aldrig afskäras af kontakt- Fig. 17. Gräns mellan diabas och kvartsporfyr i den ablanlinien, utan ofta med ena hälf- daden gången på Leinvihkosaari i Savitaipale, ten ligga uti diabasen, med Förstoring i x 40. den andra uti kvartsporfyren Det mörkare är diabas, det ljusare kvartsporfyr. Vid gränsen ses kristallar af nralit (mörkare (Fig. I7). Ställvis förefaller det fält) och plagioklas (ljusare fält) skjuta in i t, o. m. som om några af de kvartsporfyren. De hvita fälten beteckna kvarts. mineral, som tillhöra diabasen, i det närmaste blifvit lösgjorda af kvartsporfyrmassan, så att de inf örlifvats med dennas mineral. Att så värkligen, åtminstone till en del skett, framgår särskildt af ett ställe vid gränsen, där ett sammanhängande stycke af diabasen liksom simmar uti kvartsporfyren (Fig. i8). Det synes sålunda, som om kvartsporfyren utöfvat ett resorberande inflytande

88 Fig. 18. Gräns mellan kvartsporfyr och diabas i den blandade gången på Leinvihkosaari i Savitaipale. Upptill i fig. är diabas, nedtill kvartsporfyr. Det parallelt liggande ljusa fältet betecknar en zon i kvartsporfyren, där mörkfärgade beståndsdelar saknas. De mörka fälten i denna zon beteckna hornblende och malmanhopningar, det sträckade fältet längst till vänster i densamma är en plagioklaskristall. De ljusa fälten nedtill i fig, beteckna kvartskorn. Förstoring 1 X 20. på diabasen, och den vore i sådant fall senare stelnad än den förra. Detta bevisas äfven däraf att apofyser, dels i form af välbegränsade smala gångar, dels såsom fina ådror, hvilka delvis först med mikroskopets tillhjälp kunna upptäckas, i olika riktningar genomdraga diabasen invid gränsen emot kvartsporfyren. Fig. ig af bildar en dylik apofys, som iakttages under mikroskopet i ett tunnslipadt preparat, taget från gränsen mellan diabas och kvartsporfyr. Ifall nu sålunda dessa företeelser tala för en viss genetisk skillnad mellan de differenta delarna hos denna gång, så tyder åter den oregelbundet sling- Fig. rande gränsen emellan de båda 1g. Apofys af kvartsporfyr uti diabas på Leinvihko _ bergarterna äfvensom de anförda strukturföreteelserna vid saari i Savitaipale. Förstoring 1 x 10. gånggränsen för ett tämligen gemensamt frambrytande af de båda bergarterna, och man kunde därför antaga, att diabasen först frambrutit och därefter längs en förklyftningsspricka uti denna kvartsporfyren.

89 Analys I (Frosterus). Analys II (Berghell). 0/0 0/0 Si A Fe203 FeO MgO CaO K Na GI. förl Ofvan anförda analyser, utförda på de båda delarna i gången, bestyrka ytterligare de differenta karaktärerna hos dessa. Analys I framställer, såsom vi finna, en normalt utbildad diabas, medan analys sar karaktären hos en vanlig kvartsporfyr. 2 vi- Dessa bergarter bilda således icke några till beskaffenheten hvarandra motsatta differentiationsprodukter, i det att kvartsporfyren eger en sammansättning, påminnande om rapakivins. Man kan sålunda icke föreställa sig att den sammansatta gången vore uppkommen genom en magmatisk differentiation utaf denna, utan måste den, ifall den en gång uppfattas såsom en differentiationsföreteelse, hafva uppstått ur ett magma af någon annan sammansättning än den vanliga rapakivins. Huruvida nu gången tillhör rapakivimassivet, framgår icke direkt af dess uppträdande. Dess förekomst alldeles i ' närheten af rapakivigränsen äfvensom det öfverensstämmande utseendet mellan gångens hufvudmassa och kvartsporfyrgångar från andra ställen af rapakiviolnrådena tala dock mycket starkt för ett sådant antagande. Ifall sålunda gången tillhör rapakiviserien, eger en annan omständighet ett visst intresse. nämligen, såsom vi sett, en uralildiabas en viss förändring. Diabasen, som åtföljer kvartsporfyren, är och har sålunda undergått Nu är ju för rapakivibergarterna just karaktäristiskt deras ometamorfoserade utseende, om man härifrån undantager de förändringar, som äro af fullständigt sekundär natur. Uralitiseringen af pyroxenmineralet i gången måste sålunda hafva skett genom annan invärkan än genom en sådan af dynamometamorfos, och vi komma sålunda till, att uralitisering i en bergart icke alltid är ett tecken på att denna varit med om dynamometamorfa processer.

90 8 6 En annan gång af besläktad karaktär har anträffats i Hujansato by i Heinola socken. Ungefär 2 km O om själfva byn genomdrages en äldre gneisgranit och en i denna liggande större pegmatitgång af en 4-5 m bred gångbildning af säreget utseende. Bergartens hufvudmassa har tegelröd färg och finkornig struktur. Längs hvardera kontakten löper en 5--io cm bred, mörkgrön och till utseendet fullständigt tät zon af en diabasliknande bergart. Denna kontaktzon stöter med ytterst oregelbundna naggiga gränslinier emot den mörkröda gången, medan däremot gränserna emot den äldre sidostenen äro skarpa och rakliniga. En närmare granskning under mikroskopet af gångbergarten och dess egendomligà salband ger vid handen, att gångens hufvudmassa är en ovanligt ren syenit, medan gränszonerna ega en diabasartad karaktär. Gångens hufvudmassa sammansättes nämligen af ortoklas, hornblende och malmkorn. Fullständigt underordnadt förekomma små fält af vattenklar kvarts, och såsom tillfälliga beståndsdelar iakttatagas flusspat och zirkon. Ortoklasen, som är hufvudbeståndsdel, är städse uppgrumlad af järnoxidhydrat samt utbildad i korta pelarformiga individer med jämförelsevis tydliga kristallformer. Tvillingar enligt karlsbader lagen äro ytterst allmänna. Hornblendet förekommer i betydligt mindre mängd. Under mikroskopet har det en smutsigt gräsgrön färg och visar en viss trådighet i vertikalaxelns riktning. Mineralet synes hafva utkristalliserat såväl före som efter fältspaten, ty det förekommer i såväl porfyriska strökorn som uti formlösa individer mellan ortoklaskristallerna. Malmkornen bestå till hufvudsaklig del af magnetit, alldeles underordnadt iakttagas små fjäll af järnglans. Flusspat förekommer i anmärkningsvärdt stor mängd, bildande en fyllnadsprodukt mellan ortoklasindividerna. Zirkon iakttages i enstaka små korn. Strukturen har en panidiomorf karaktär, orsakad af den ekvidimensionala och idiomorfa utbildningen hos fältspaten. De mörkfärgade salbanden visa under mikroskopet en kryptokristallin grundmassa, i hvilken ligga talrika aflångt utdragna strökorn af fältspat samt ett mindre antal oregelbundet begränsade hornblendekristaller. Fältspaten, som till en del är radielt anordnad på samma sätt såsom plagioklaslisterna i en diabas, är vanligen uppgrumlad af en grönfärgad produkt. Den visar i friska snitt tydlig tvillingssträckning, men uppträder oftare i enkla tvillingar enligt albitlagen. Utsläcknings-

91 vinkeln i snitt i zonen P : M är 7-19, således sannolikt en plagioklas af labradorserien. Medan vi i den blandade gången på Leinvihkosaari hade ett exempel på en bergartskombination, där de sammansättande lederna representerade så att säga ofullständiga differentiationsprodukter, finna vi således i denna gång en renare, d. v. s. syenitisk differentiation, hvilken mot gränserna af gången ytterligare utsöndrat en ännu mera basisk produkt. Följande analys visar den kemiska sammansättningen hos bergarten. Gångens hufvudmassa. Salbanden. Si / Fe203 + FeO. 6.75» 6.17 A » CaO 3.29» MgO » - K » Na » - Glödgn. förl S :a Parallelt med denna analys bifogas bestämningar af SiO2, Fe2 0 3 och A hos salbanden. Redan dessa. tal tyda på en mera basisk karaktär hos gångens gränsdelar. Dock är SiO 2 -procenten så obetydligt lägre, att man icke kan tala om en stor skilnad i aciditet, hvarför man har skäl att förutsätta, att största olikheten ligger i varierande förhållanden mellan K2 0, Na2 O och CaO hos de skilda gångdelarna. Medan vidare förhållandena mellan gångdelarna i gången på Leinvihkosaari tala för, att de skilda gångbergarterna differentierat sig utanför gångsprickan, tyder kontakten mellan gränszonen och hufvudgången i Hujansalo på, att bergartens differentation skett uti själfva gångklyftan. Härför tala främst de osäkra, naggiga gränserna mellan gångdelarna. Huruvida denna gångbildning värkligen tillhör rapakivin, kan icke här, lika litet som i Savitaipale, säkert bevisas. Den oförändrade strukturen hos gången, det nära läget till rapakivimassivet samt förekomsten af de omnämda kvartsporfyr- och aplitgångarna just i denna trakt tala dock starkt för, att gången står i sammanhang med rapakivin. Är detta fallet, skulle således differentiationsprodukter af aplitisk, syenitisk, kvartsporfyrisk och diabasisk karaktär förekomma uti rapakivimassiven.

92 88 Rapakivimassivets kontakter. Ofverallt är rapakivimassivet mycket tydligt begränsadt emot de öfriga bergarterna, och då den direkta kontakten på en mängd ställen är väl blottad, har man här godt tillfälle att närmare studera gränsföreteelserna. Dessa visa då, att rapakivin öfverallt är den genombrytande bergarten, hvilket främst framgår däraf, att den mångenstädes innehåller fragment af gränsbergarterna samt att den utsänder apofyser uti sidostenen. Men i öfrigt visa dessa gränser rätt olika karaktärer. Sålunda framgår det vid många ställen, att rapakivin värkat tämligen starkt förändrande på sidostenen ; vid andra åter finner man en mycket skarp gräns, där hvarken den genombrytande eller genombrutna bergarten synes hafva undergått någon nämnvärd ombildning, medan slutligen åter andra visa, att rapakivin själf undergått en viss förändring. På de allra flesta ställen tillhöra dock kontakterna de två första slagen. I stort sedt framgå, såsom vi efter en blick på kartan genast finna, rapakivimassivets gränser tämligen rätlinigt, i det att de i stora drag följa de förhärskande förklyftningsriktningarna i berggrunden.. I detalj är detta icke i samma grad fallet, utan bildar rapakivin ofta uddar och flikar, som skjuta in i den äldre berggrunden, och stundom anträffar man innanför den egentliga ' rapakivigränsen smärre isolerade områden eller»öar» af dessa äldre bergarter, Sådana finnas på flere ställen längs sydgränsen af rapakiviområdet i sydöstra hörnet af Mäntyharju (Huuhila by) äfvensom inom tillgränsande delar af Savitaipale socken. Det är i synnerhet på sådana ställen som apofyser från rapakivin skjuta in i sidostenen. Dessa utlöpare från det stora massivet äro sällan af större längd än några meter, men te sig ofta såsom blott mindre ådror. I de flesta fall ega dessa samma strukturela karaktär, som kännetecknar rapakivin uti massivet. Vanligen träder den porfyriska strukturen, specielt den, där fältspaten är utbildad i bollform, i bakgrunden och bergarten eger en tämligen jämnkornig granitstruktur, som på sin höjd visar antydan till porfyrisk karaktär. Formen eller begränsningen af utlöparena är mestadels oregelbunden, i det apofysen såsom en uti ändan tillspetsad, stundom böjd flik griper in i sidostenen. Stundom ser man dock äfven mera rätlinigt begränsade gångar, men i många fall tillhöra då dessa en finkornig eller medelkornig rapakivigranit, hvilken äfven uti rapakivimassivet förekommer såsom gångar. Dessa kunna därför strängt taget icke räknas såsom apofyser ifrån själfva den typiska rapakivin. Fig. 20 visar ett exempel, där den flikiga karaktä-

93 ren af rapakiviapofyserna framträder, fig. 21 åskådliggör en gång med rätliniga gränser, fig. 2 2 en sådan med en sidoutlöpare. Ofvannämnda flikiga gränser utgöra tydliga bevis för, att rapakivin under sitt frambrytande värkat förändrande på sidostenen, så att denna blifvit delvis uppsmält, hvarvid utskjutande kanter och hörn blifvit starkt afrundade. Samtidigt hafva dock äfven mindre delar lösryckts ifrån sidobergarten och blifvit såsom fragment inneslutna uti rapakivin. Äfven dessa fragment äro väl afrundade. Men kontaktinvärkan yttrar sig äfven uti strukturela egendomligheter. Så- Fig. 20. Flikig gräns mellan rapakivi och gneisgranit. Huuhila by, Mäntyharju socken. Enligt H. Blankett. a) rapakivi, b) gneisgranit. Fig. 21. Raklinig rapakivigång genom äldre graniter. Huuhila by i Mäntyharju, Enligt H. Blankett. a) gneisgranit, b) pegmatitgranit (äldre än rapakivi), c) rapakivi. lunda är sidostenen, isynnerhet där den utgöres af granit, hvilken stundom, såsom i närheten af Viiru by i Savitaipale, är hornblendehaltig, förändrad så, att hornblendet blifvit hopgyttradt i mindre, ofta rosettartade grupper, i hvilka mineralet är genomdraget af talrika runda, med

94 ljusa mineral utfylda hål, hvarjämte mineralets gränser äro starkt uppfrätta eller resorberade. -Närmast kontakten är bergartens kornighet Fig. 22. Rapakivigång (c) med sidoutlöpare, genomdragande gneisgranit (b) och i denna liggande fragment af diorit (a). Huuhila by i Savitaipale. ofta äfven gröfre än ett stycke därifrån och parallelstrukturen äfvensom sönderknäckningarna af de i bergarten ingående' beståndsdelarna blifva vanligen mindre tydliga. Samtidigt ses närmast gränsen uti sidostenen rätt ofta en icke obetydlig mängd af röd fältspat, Fig. lik den uti rapakivin (stun- 23. Gräns mellan rapakivi (ljusare fält) och grå hornblende- dom i mikropegmatitisk samgranit (mörkare fält). Nära gränsen ses fragment manväxning med kvarts), och af hornblendegraniten uti rapakivin. O om Viiru gård i Savitaipale. t. o. m. kvartsen eger stundom en antydan till idiomorf begränsning, m. a. o., strukturen i dessa äldre bergarter, som i vanliga fall visar de tydligaste bevis på dynamometamorfa förändringar, blir närmare rapakivikontakten rapakivilik, och denna likhet blir ännu större, då sidostenen synes hafva upptagit rapakivimaterial. Fig. 23 afbildar en dylik kontakt mellan rapakivi och äldre hornblendegranit. Dylika rundade, uddiga former hos sidostenen synas dock hufvud-

95 sakligen finnas där, hvarest den utgöres af massformiga bergarter. Stöter rapakivin däremot intill en skiffrig bergart, såsom glimmergneis eller hornblendegneis, är den ofta ingjuten i denna i smala ådror, hvilka vanligen löpa in i sidobergarten längs dennas skiktytor. Fig. 24 visar en dylik kontakt mellan rapakivi och,glimmergneis. Denna»ingjutning» är stundom så intim, att en art ådergneis härigenom uppstår. Dock är skilnaden mellan denna och de ådergneiser, där den»yngre» röda eller gråa graniten af inlandstypen bildar inlektions- Fig. 24. materialet, så skarp, att någon förväxling Kontakt mellan rapakivi och glimicke kan ifrågakomma. Rapakiviådrorna mergneis. W om Savitaipale kyrkohy, äro nämligen aldrig veckade eller böjda Det mörka är glimmergneis, det tillsammans med gneisskiktena, utan gå ljusare rapakivi. städse rakt fram mellan dem. Kontakter af nu beskrifna slag finnas på en stor mängd ställen vid södra gränsen af Mäntyharju-Suomenniemi massivet, hvilket, såsom vi tidigare sett, åtskiljes från det söderut liggande stora ostfinska rapakivimassivet genom en ställvis endast några hundra meter bred zon af äldre bergarter. Här är rapakivin ställvis så intimt ingjuten i den äldre berggrunden och ofta så uppfyld med fragment från denna, att bergarten ter sig såsom en eruptiv breccia. Många af hällarna längs landsvägen, som leder från Savitaipale kyrkby till Viiru by äro exempel härpå. Äfven vid sydvästra gränsen af Mäntyharju-Jaala massivet ses mycket intima genomträngningar af rapakivin. Särskildt må framhållas kontakterna mellan hornblendegneis och rapakivin S om Hirvelä by samt mellan Valkjärvi och Kivijärvi, där rapakivin i ofta hårfina ådror ingjutits uti den grönfärgade skiffern, hvilken den formligen genomväfver med ett nät af dylika. Vid en stor del af rapakivigränserna saknas dock denna intrusiva karaktär hos kontakten, i det att rapakivin knifskarpt stöter emot gränsstenen, utan att på något sätt hafva förändrat denna. Här ser man därför ofta skarpkantiga hörn, som från den äldre bergväggen skjutit in uti rapakivin. Sådan är kontakten städse, där rapakivigränsen rätlinigt framlöper i bestämd riktning, såsom fallet t. ex. är med den rapakiviflik, som omgifver Karijärvi. Men äfven inom samma terräng, där de intrusiva kontakterna finnas, anträffas dylika gränser. Sålunda hafva sådana anträffats vid sydvästra hörnet af Mäntyharju-Suomenniemi

96 massivet. Medan vid alla dylika kontakter sidostenen, åtminstone såvidt af en okulär undersökning kan ådagaläggas, synes vara fullständigt opåvärkad af rapakivin, har den senare ofta en annan struktur närmast gränsen än längre in massivet. Skilnaden består hufvudsakligen uti en större finkornighet hos rapakivins gränsdelar, men visar sig stundom äfven däri, att strukturen närmar sig den hos en kvartsporfyr. Jämte vanligen rektangulärt utbildad fältspat (ortoklas) framhäfva sig nämligen idiomorft utbildade individer af kvarts, hvil- Fig. 25. ka stundom kunna va- Rapakivikontakt W om Huuhila by i Mäntyharju socken. Enligt H. Blankett. a) gneisgranit, b) grofkornig rapakivi, ra ända till 5 mm i c) finkornig rapakivigranit, d) kvarts. genomsnitt. Denna strukturform, som på grund af sin storkornighet dock icke synnerligen skarpt framhäfver sig ifrån den hos den vanliga rapakivin, öfvergår äfven oftast omärkligt uti denna. Stundom iakttages dock vid dylika gränser en zonformig anordning af strukturva- Fig. 26. rieteter. Närmast grän- Rapakivikontakt W om Huuhila by i Mäntyharju socken, sen ligger då ofta en Enligt H. Blankett. a) gneisgranit, b) grofkornig rapakivi, c) rapakivi med anhopning af ortoklasbollar, smalare zon af fin- eller d) finkornig rapakivi. medelkornig rapakivigranit, som sedan aflöses af en kvartsporfyrartad rapakivi eller ock af den normala, porfyriska utbildningsformen. Fig. 2 5 och 26, afbildande några kontakter från Mäntyharju-Suomenniemimassivets sydvästra gräns, utgöra exempel härpå. Gränserna mellan dessa zoner, isynnerhet mellan den finkorniga graniten och de öfriga, äro tydliga, men slingrande, ty-

97 dande på, att man här har att göra med en art af slirer från samma gemensamma magma. Den jämförelsevis skarpa begränsningen mellan den finkorniga zonen och de öfriga kunde dock möjligen tala för, att den finkorniga graniten vore en senare produkt, hvilken utbildats såsom en primär gångbildning. Att en dylik senare injektion af material från rapakivireservoiren egt rum ser man äfven däraf, att vid gränsen stundom (fig. 25) anträffats ådror af ren kvarts, hvilka säkert tillhöra rapakivin, icke sidostenen. En dylik strukturolikhet hos rapakivins gränsdelar synes tala för, att sidostenen här utöfvat ett visst inflytande på rapakivimagman, då denna befann sig i kristallisationsstadiet, så att en något annorlunda beskaffad struktur uppstod närmast gränsen än längre därifrån, dit sidostenens inflytande, hufvudsakligen bestående uti absorbtion af värme, icke mera sträckte sig. Detta antagande bestyrkes däraf, att rapakivin på nere ställen direkt gränsar emot förkastningseller förklyftningsytor uti den äldre bergarten, hvilka sålunda måste hafva värkat såsom afkylningsytor för den framträngande rapakivin, ifall nämligen själfva kontaktstället befunnit sig så pass nära jordytan, att dennas afkylande förmåga sträckt Fig. 27. sig ända dit. Fig. 27 af- Rapakivikontakt (förklyftningsgräns) emot gneisgranit. W om Huuhila by i Mäntyharju. bildar en dylik gräns. Vi a) gneisgranit, b) äldre pegmatitgranit, e) rapakivi. se af denna hurusom rapakivin gränsar till den äldre graniten, där en till denna hörande pegmatit blifvit förskjuten. Dessa _ förskjutningar utgöra numera skarpa gränsytor för rapakivin. Då man sålunda äfven i detalj finner bevis för, att förkastningsytor bilda gräns emot rapakivin, är det högst sannolikt, att äfven de rätliniga gränser, som afgränsa större delar af rapakiviområdena, utmärka förkastningar, mot hvilka rapakivin stött vid sitt frambrytande. Exempel på sådana»förkastningsgränser» hafva vi uti det Viborgska rapakivimassivet NW-liga del, på norra, västra och östra sidan af Karijärvi, samt uti Jaala-Mäntyharju massivets sydvästra delar. Att här i denna trakt starka förskjutningar af den äldre berggrunden föregått rapakivieruptionen, framgår äfven af utsträckningen hos

98 9 4 de tidigare omnämda kvartspqrfyrgångarna, som löpa parallelt med NW-SO-liga förkastningslinier. Dessa kontakter, såväl de, där gränsstenen blifvit af rapakivin förändrad, som de, där den är fullständigt opåvärkad, medan rapakivin själf till en del undergått en strukturel förändring, kunde på grund af sin natur betraktas såsom»djupkontakter», d. v. s. sådana, hvilka under rapakivieruptionen legat så djupt under den egentliga jordytan, att det atmosfäriska inflytandet varit af ingen eller ringa betydelse för rapakivins strukturutbildning. Nu finnes det dock inom föreliggande kartområde äfven exempel på sådana gränser, hvilka visa, att sidostenen utöfvat ett ganska starkt inflytande på rapakivin. N om den egentliga rapakivigränsen i Suomenniemi socken anträffas nämligen på tre från hvarandra rätt vidt aflägsna ställen, rester af en kvartsporfyr, som här öfverla,rar gneis och granit. Det sydligaste af dessa ligger vid nordvästra ändan af Hammenjärvi sjö, genast SW om Mentula gård. Öfverst på ett berg af medelkornig röd granit med stora brottstycken af granatförande gneis ligger här en kam af medeltill grofkornig kvartsporfyr, påminnande till utseende om kvartsporfyren uti gångarna i Heinola socken, ehuru strökornen dock äro betydligt mindre. kristaller. Såväl fältspaten som kvartsen är vanligen utbildad i tydliga Närmast den ungefär horisontalt liggande kontakten är bergarten finkornigare än ett stycke högre upp på berget samt omsluter talrika fragment af den underliggande röda graniten. C. 6 och 7 km NNVAT härifrån, i närheten af Kuhanen sjö, finnas de två andra ställena. Vid det ena af dessa, som ligger alldeles nära stranden på en udde, som skjuter ut i sistnämda sjö, synes icke någon direkt kontakt mellan kvartsporfyren och den äldre bergarten, utan anträffas den förra i några mindre berghällar, som omgifvas af sådana af ådergneis. På det andra stället, c. i km SW om Mustonen gård, ligger däremot den finkorniga, brungråa kvartsporfyren direkt på en häll af ådergneis, i hvilken den delvis äfven inträngt i flikar och uddar. Att nu denna kvartsporfyr bildar rester af rapakivimassivet söderut är synnerligen sannolikt. Detta bevisas däraf att rapakivin i Suomenniemi området på en mängd ställen visar benägenhet för kvartsporfyrisk utbildning, men också af den omständigheten, att kvartsporfyren vid Mentula (det närmast rapakivigränsen belägna stället) visar öfvergång från en finkornig struktur vid kontakten till en grofkornigare sådan, som liknar den kvartsporfyrartade formen af rapakivi. Det är därför antagligt, att kvartsporfyren här utgör rester af en bädd, som skjutit öfver eller in uti den äldre berggrunden. För

99 dctta antagande talar äfven bergartens starkt utvecklade horisontala förklyftning, hvilken gör, att kvartsporfyrhällarna äro liksom uppbyggda af talrika på hvarandra liggande stora stenplattor. Men ifall sålunda kvartsporfyren utgör en del af rapakivimassivet, måste den då betraktas såsom en yttyp af detta, d. v. s. en gränsbildning af rapakivin, som på grund af omgifningens afkylande invärkan erhållit en ytbergarts struktur. Härmed är dock icke sagdt, att kvartsporfyren skulle representera en direkt i dagytan stelnad bädd af rapakivin ; ty den kan likaså väl hafva varit en flik från det stora rapakivimassivet, hvilken skjutit in emellan klyftorna uti den omslutande berggrunden, men hvilken här låg så nära dagytan, att en afkylande invärkan af atmosfären kunde ega rum och bestämma bergartens struktur. Vid granskandet af gränsföreteelserna längs rapakivimassiven finner man således, att förhållandena äro rätt olika på olika ställen. Vi hafva här exempel på kontakter, som äro typiska för äkta djupbergarter samt sådana, som utmärka rena ytbergarter, och slutligen finnes äl/ven sådana, som så att säga utgöra el/ mellanting mellan de båda ytterligheterna. Förklaringen till dessa företeelser finner man sannolikt genom att antaga, att rapakivimassiven utgöra stommen till en väldig eruptionsmassa, hvilken frambrutit från jordens inre, sedan den veckningsprocess, som satt sin stämpel på alla öfriga finska bergarter, redan afslutats. Detta frambrytande af rapakivigranitens väldiga massor föregicks antagligen af starka förskjutningar i berggrunden, hvarvid rapakivin utfylde de grafsänkningar, som uppstodo under förkastningsprocessen, utan att dock tränga fram till jordytan. Beroende af hvilket läge i förhållande till denna sistnämda den direkta kontakten emot rapakivin intog, bief den frambrytande bergartens invärkan på sidostenen olika. Ju djupare ned under jordytan gränsen låg, desto starkare förändrades den äldre berggrunden. Rapakivin trängde in i denna i alla upptänkliga riktningar och åstadkom här sitt assimileringsvärk. Ju högre upp gränsen låg, desto mindre bief detta inflytande, och slutligen, i de öfverst belägna delarna af rapakivimassivet bief det den af atmosfären afkylda sidostenen, som utöfvade inflytande på rapakivin, så att kontaktstrukturer i denna uppstodo. Såsom vi funnit, äro dock de typiska ytstrukturerna sällsynta, medan de med karaktär af djuptyp dominera vid kontakterna. Ifall sålunda rapakivimassivet, såsom här antagits, skulle representera en s. k. lakkolitartad eruptionsmassa, måste man tillika antaga, att endast de djupare delarna af denna kvarstå, medan de ytligare blifvit borteroderade. Ett stöd för detta antagande finna vi 95

100 9 6 uti förekomsten af synnerligen talrika block af de kvartsporfyriska formerna just i de nordligaste delarna af Suomenniemi massivet. Med denna uppfattning af rapakivins geelogiska ställning erhålles slutligen äfven förklaringen till, att rapakivin finnes uti från hvarandra isolerade massiv. Dessa skulle sålunda icke representera flere skilda eruptionshärdar, utan utgöra delar af samma stora massiv, som genom erosionen afskurits så djupt, att horisontalsnittet kommit att gå, så att säga, genom massivets»rötter.» Ursprungligen skulle de två mindre rapakiviområdena, d. v. s. Jaala-Mäntyharju samt Suomenniemimassiven, hafva varit förbundna med det stora ostfinska massivet, som sålunda utbredt sig öfver den äldre berggrunden ännu längre norrut än de nuvarande gränserna angifva, härvid täckande icke allenast gneisgraniterna och gneiserna i norra Jaala och norra Suomenniemi, utan äfven diabasstockarna, som omgifva Jaala--Mäntyharju massivet. Då de skarpaste och rätlinigt framlöpande kontakterna finnas vid västra och nordvästra gränsen af viborgska massivet samt vid Jaala-Mäntyharjumassivet och där ega karaktären af kontakter, bildade emot förkastningsytor uti berggrunden, synes det vidare sannolikt, att dessa gränser här representera den ursprungliga kontakten, utöfver hvilken rapakivin icke nått, medan gränserna i Jaala-Mäntyharjumassivets norra och östra delar samt norra delarna af det ostfinska rapakivimassivet och de vid Suomenniemimassivet äro sådana, som tyda på, att rapakivin här skjutit öfver de nuvarande gränserna. Under detta betraktande af gränsföreteelserna vid rapakivimassiven har upprepade gånger framhållits, att en förklyftning af berggrunden föregått rapakivieruptionen och i viss mån varit bestämmande för rapakiviområdenas begränsning. Ifall nu detta antagande vore riktigt, skulle man kunna vänta sig, att tecken på en dylik förklyftning skulle visa sig äfven annorstädes, än just vid rapakiviområdenas närmaste närhet. De skarpaste gränserna vid rapakiviområdena framlöpa rätlinigt i NW-SO-lig och NO-SW-lig riktning. Kasta vi en flyktig blick på kartan, skola vi genast finna, att samma riktningar äro påfallande dominerande vid begränsningen af de större vattenbäckena inom området. Vi behöfva blott betrakta riktningarna af strandkonturerna i Päijänne sjö, för att finna, att denna är begränsad af så godt som endast NW-SOliga och NO-SW-liga linjer, af hvilka de förra synas vara mera utpräglade än de senare. Gå vi mera i detalj och skärskåda förklyftningen i de enskilda bergsryggarna, skola vi äfven här finna, att samma riktningar äro de dominerande. Stundom äro de då så tydligt

101 framhäfda, att förltfyftningsytorna framlöpa i samma riktning öfver långa sträckor, genomtvärande under sin väg olika bergarter och bildande mer eller mindre sammanhängande klyftdalar. En af de största af dessa anträffas i områdets södra del i Asikkala och Heinola socknar. I närheten af Liuhtala gård i den förra socknen, yppar den sig som en bred klyfta, hvilken genomdrager amfibolitiska bergarter. Härifrån sträcker den sig i ONO-lig riktning, ställvis dock mindre väl utbildad, mot Heponselkä vik, går sedan sannolikt öfver Ruotsalainen sjö, därifrån öfver näset vid Heinola kyrkby och faller slutligen tillsammans med den i NO-SW utsträckta Rieveli sjö. Att nu denna, med sjöar till hufvudsaklig del utfylda dalgång, är en klyftgång, framgår tydligast däraf, att i bergen, som begränsa densamma, mångenstädes iakttagits synnerligen tydliga förkastningssprickor, hvilka,till sin riktning sammanfalla med dalgången. Sålunda äro bergen i synnerhet på norra sidan af dalgången vid Liuhtala gård så genomdragna af dylika förkastningszoner, att de få karaktären af rifningsbreccior. Dessa förkastningszoner utmärkas af anhopning af klorit- och serpentinartade produkter, hvilka samlats uti springorna, som genomdraga bergarten. Detsamma är fallet med bergen på norra sidan af Rieveli sjö, isynnerhet i närheten af Paaso gård. Här är förkastningszonen därjämte anmärkningsvärd därigenom, att uti denna ingjutits smala gångar af en tät diabasbergart, uti hvilken strukturen är väl bibehållen ; 97 sålunda ett direkt bevis för, att eruptivt material ingjutits uti den äldre berggrunden efter det förkastningszonerna uppstått. Då mindre berg af en diabasbergart, som till utseende påminner om den labradorporfyr, som omgifver rapakivin i Jaala-Mäntyharju massivet, uppträda i omedelbaraste närhet till dessa diabasådror, så synes det sannolikt, att de senare höra ihop med Jaaladiabasen. Denna ingjutning af diabas uti förkastningszonen, hvilken är så intim, att ådrorna kors och tvärs omsnärja den sönderkrossade bergarten, synes tyda på, att diabaseruptionen skett omedelbart efter sönderkrossningen af den äldre berggrunden. Man vore därfôr berättigad att draga den slutsats, att dessa med frambrytan- förkastningar föregått och måhända sammanfallit det af diabas, resp. labradorporfyr. Såsom vi tidigare sett, äro dessa labradorporfyrer mycket intimt förbundna med rapakivin, ehuru man dock väl kan bevisa, att den senare är yngre än diabasen. Detta regelbundet återkommande sammanträffande af rapakivin med diabas 1) talar för ett visst genetiskt sam- 1 ) På Åland, Hogland och i rapakivimassiven i Ragunda och Ångermanland i Sverge iakttaga vi ett liknande sammanträffande mellan diabas och rapakivi. 7

102 98 manhang mellan dem båda. Det är därför icke ot Ltikbart, att de ursprungligen tillhört samma eruptionshärd och att diabasen representerar en s. k. basisk differentiationsprodukt ur ett bergartsmagma, där rapakivin utgör den sura utbildningsformen. Eruptionerna från denna magmabassin begynte i sådant fall med basiskt material och detta frambröt delvis omedelbart efter, delvis under det starka förkastningar i berggrunden skedde. Under denna förkastningsperiod blef sålunda bergarten äfven underkastad en viss grad af metamorfos, som närmast yttrar sig uti delvis sönderknäckt struktur. Då rapakivin frambröt, hade däremot förkastningarna redan upphört, den bröt sig därför ut emot de tidigare bildade förkastningsytorna och stelnade utan att påvärkas af dislokationsprocesser. Rapakivieruplionen skulle sålunda på sätt och vis beteckna afslutningen af en starkare dislokationsperiod under prekambrisk tid. Bergarternas tekniska användning. Lika enformigt som området, betraktadt i stora drag, är i afseende å sin petrografiska karaktär, lika litet anmärkningsvärdt är det med hänsyn till tekniskt användbara mineral- och bergarter. Öfverhufvudtaget torde få delar inom vårt land i samma grad vara utan större betydelse i mineral- eller stenindustrielt hänseende. Till stor del står väl orsaken härtill att söka uti den vidsträckta utbredningen af granitiska bergarter. Icke nog med att dessa uteslutande dominera öfver stora arealer, äfven på skifferterrängerna hafva de satt sin prägel, i det att de i alla möjliga riktningar genomträngt skiffrarna, så att dessa mångenstädes äro så intimt blandade med granit, att man icke kan bestämma hvilkendera bergarten som är den öfvervägande. I dylika granitgenomväfda terränger äro utsikterna att finna värdefullare mineralarter, särskildt malmer, små. Detta hafva erfarenheterna från andra länder nogsamt utvisat. Äfven förhållandena inom föreliggande område bekräfta detta, hvilket bevisas redan däraf att inom hela denna vidsträckta terräng icke en enda om ock fattig malmanledning iakttagits. Af öfriga mineral, som ega en praktisk betydelse, hafva blott grafit och kalksten anträffats inom områdets gränser. Af de undersökta grafitförekomsterna kunna dock endast de i Mäntyharju socken möjligen ega något värde, ehuru äfven detta icke utan noggrannare försöksarbeten kan säkert afgöras. De här iakttagna fyndigheterna (se s. 16) förekomma såsom linsartade flagor uti glimmergneis och

103 9 9 ligga efter hvarandra uti dennas strykningsriktning. Det är därför icke omöjligt, att de skilda»linserna» utgöra delar af samma lager. Vore detta fallet kunde man vänta sig, att de skulle fortsättas äfven nedåt från dagytan, och de skulle sålunda redan från denna synpunkt betraktade, vara förtjänta af en närmare teknisk undersökning, detta så mycket mera som materialet visat sig vara jämförelsevis rent. Af de tidigare (s. 17 o. i S) skildrade kalkstensförekomsterna ega endast några af de i områdets nordöstra delar sådana dimensioner att en bearbetning af dem kan ifrågakomma, ehuru dock flertalet af dem hafva ett för transport ogynsamt läge, så att de egentligen blott hafva ett lokalt intresse. De. bästa fyndigheterna ligga i närheten af Sysmäjärvi sjö i Jorois samt vid Rummukkajärvi i Jäppilä. De sistnämnda kalkstenslagren ega större utsträckning än på något annat ställe inom området, i det att de kunna följas under en sträcka af par km, dock så att lagren här och hoar äro afbrutna. Återstår frågan om bergarternas användning såsom byggnadsoch konstmaterial. Äfven i detta hänseende ställa sig dock förhållandena inom området föga gynsamma. Mjuka och snidbara bergarter saknas helt och hållet, och det är därför endast hårda stenarter, graniter och därmed besläktade bergarter, som kunna komma ifråga. Ehuru graniterna, såsom vi tidigare sett, intaga ett så dominerande rum bland områdets bergarter, är det dock på ytterst få ställen dessa öga sådant utseende och egenskaper, att de kunde betraktas såsom lämpliga för stenbrytning. Jämte en tilltalande färg fordras nämligen af en hård sten äfven gynsamma förklyftningar eller såsom termen lyder gynsamt klåf, en viss fasthet, förmåga att motstå klimatväxlingar och luftens inflytande samt slutligen äfven ett fördelaktigt läge hos brotten. Uti en trakt, där berggrunden i så hög grad blifvit utsatt för bergskedjetryck som här, är det i allmänhet icke lätt att finna stenarter, som fylla dessa betingelser. Bergarter, som fylla anspråkslösare fordringar och som äro användbara för lokala stenarbeten, brobyggnader, fundament etc., äro icke så alldeles sällsynta, men då fordringarna ställas högre, blifva förhållandena andra. Af alla de graniter, som uppträda inom området, är det därför egentligen endast en, som förtjänar större uppmärksamhet. Denna är en grofkornig, porfyrisk bergart, som uppträder i trakten närmast N och O om jämsä kyrkby. Den gneisiga eller strimmiga struktur, som finnes hos de flesta andra graniter inom området, saknas i denna. Till följd häraf förklyftar den äfven i mycket regelbundna, parallelipipediska stycken och är därför i allmänhet lätt att kila till större block. Där-

104 10 0 jämte är den jämförelsevis lätt att hugga. Färgen är rödaktigt grå, men bergarten erhåller stundom en mörkare ton, där den, hvilket ofta är fallet, innehåller större mängder af hornblende. I slipad yta antager den en stark glans. Denna stenart, som i trakten allmänt kallas hammaskivi, på svenska tandsten, användes här allmänt såsom byggnadssten, men bearbetas därjämte till kakelugnar. De af jämntjocka, råhuggna block uppförda eldstäderna föredragas framför sådana af tegel, emedan de äro mera värmebesparande samt äfven starkare. Bland berg, från hvilka stenen brytes, må omnämnas Haukvuori vid Juokslahti i Ahvenuskylä. Graniter, lämpliga för bearbetning för lokalt behof, finnas som sagdt på flere ställen. Särskildt lätt att bearbeta visar sig en medelkornig, oftast ljust rödfärgad granit vara, hvilken uppträder i mindre berg här och hvar inom de större granitområdena. Sålunda iakttages en sådan c. 4 km N från Heinola stad, där några berg på östra sidan af landsvägen sammansättas af denna. Likaså finnes i S :t Michels omedelbara närhet en medelkornig bergart, som är lätt att hugga. Graniten, som vanligen här genomtväras af talrika pegmatitgångar, har i regeln en grå färg. Den användes allmänt i S :t Michel såsom fundamentsten. En rätt vacker, medelkornig, grå granit finnes vidare i närheten af Saksa gård i Kuhmoinen. Den utmärkes af godt klåf och är därför lätt att bearbeta. Bland granitiska bergarter förtjänar slutligen den i gångform uppträdande kvartsj5orfyren (jfr s. 80), närmare beaktande äfven från teknisk sida. Bergarten uppträder, såsom vi sett, uti mindre berg på flere ställen i Heinola socken, af hvilka de i närheten af Hujansalo by särskildt kunna framhållas. Förklyftningen är såsom i rapakivibergarterna regelbundet parallelipedisk. På grund häraf skulle äfven större block af densamma kunna erhållas. Att hugga är stenarten dock, åtminstone i de ytligare delarna af bergen, något ojämn och vresig, men det är icke osannolikt, att förhållandena i detta hänseende blifva bättre längre ned ifrån dagytan. Endast uti slipadt tillstånd torde bergarten dock hafva någon betydelse, särskildt som dekorativt material. Uti en väl polerad yta framträda nämligen de porfyriska kristallerna synnerligen väl, isynnerhet som strökornen af fältspat äro betydligt ljusare färgade än den brunröda grundmassan. Af mörka bergarter förtjänar den labradorrika gabbron från Jaala och Mäntyharju ett skildt omnämnande. På sådana ställen, där fältspaten är dominerande bland beståndsdelarna, karaktäriseras en slipad yta ofta af det egendomliga färgspel som labradoren icke sällan besitter, och hvilket gjort att en dylik bergart i Norge vunnit stor afsättning på

105 1 0 1 stenmarknaden. Det omnämda färgspelet eller labradoriseringen, såsom det kallas, iakttages dock icke öfverallt uti bergarten, utan blott där, hvarest labradoren är utbildad uti stora individer. Sådan utbildning eger bergarten bl. a. i trakten kring Pökelä gård, NW om Paljakka gäst gifveri i Jaala socken, samt på flere ställen i bergen vid södra stranden af Rievelinjärvi. I allmänhet är bergarten här dock i ytan ganska rikligt genomdragen af förklyftningssprickor. Därjämte är den seg och svår att hugga. Dessa ofördelaktiga egenskaper uppvägas dock måhända af det höga pris en dylik sten betingar sig, då den uteslutande användes såsom dekorationsmaterial för byggnader och monument, och måhända kunde man, ifall detaljletningar företoges, äfven finna sådana ställen i bergen, där stenarten skulle kunna utbrytas i större stycken. En annan mörk bergart, som kunde ega betydelse såsom monumentsten, är en gabbro, som anträffas i bergen genast S om Jyväskylä stad samt vid Muurame by, på nordvästra sidan af Päijänne. Den kan här klyfvas i rätt stora parallelipediska block och användes i Muurame såsom fundamentsten till traktens byggnader. I slipadt tillstånd visar den en ganska ren, svartgrön färg. Slutligen måste till användbara bergarter äfven räknas vissa finkorniga glimmerskiffrar uti Längelmä socken, hvilka lämna ett utmärkt brynstensmaterial. Bergarten kan nämligen med lätthet klyfvas i tunnare plattor samt bearbetas till lämpliga former. På flere ställen äro i denna bergart äfven mindre brott anlagda ; sålunda finnas flere sådana vid västra stranden af Iso Löytänejärvi. Det torde dock icke vara tvifvel underkastadt, att denna industri här kunde drifvas betydligt högre, än hvad för närvarande är fallet.

106 Résumé. Avant-propos. Dans cette partie, rédigée par le Dr. J. J. Sederholm, on a exposé les motifs qui ont conduit à changer l'échelle adoptée pour la carte géologique. La feuille de Saint-Michel est en effet la première de la nouvelle série de cartes éditées à l'échelle de i : , tandis que toutes les feuilles éditées auparavant, et qui comprennent les parties méridionales de la Finlande, sont éditées à l'échelle de i : Les nouvelles cartes doivent être regardées surtout comme des cartes géologiques d'ensemble. Pour chaque territoire cartographique il est édité deux feuilles indépendantes : l'une contient les roches préquaternaires, l'autre les dépôts quaternaires. Quant aux couleurs choisies pour la carte des roches préquaternaires, on a suivi le principe de marquer par les couleurs et les signes la nature pétrographique, et par la teinte l'âge géologique ; les teintes les plus claires correspondent aux roches les plus anciennes, les plus foncées aux plus récentes. Introduction. On y indique l'étendue de la feuille cartographique, et les géologues qui ont pris part aux recherches sur ce territoire. Traits principaux de la constitution des roches. Ce chapitre énumère les principales roches contenues dans le territoire cartographique. Schistes et gneiss anciens (au moins partiellement prébothniens). Dans cette catégorie on a fait rentrer la grande majorité des roches schisteuses de ce territoire, qui semblent être plus anciennes que

107 1 03 toutes les roches granitiques qui s'y rencontrent, à l'exception peutêtre des granites qui affleurent à la partie nord-est (paroisses de Laukkas et de Jorois). Gneiss micacés. Ce sont des roches fortement schisteuses et micacées, contenant comme élément accessoire souvent du grenat et parfois de la staurotide. La direction est très irrégulière, l'inclinaison à peu près verticale. Partout la roche est très violemment plissée. Presque toujours, le schiste est fortement mêlé de granite qui s'est injecté si intimement dans le schiste qu'il a donné naissance à une espèce spéciale de roche, le gneiss à filons (p. i o). Les granites qui traversent les schistes peuvent être divisés en deux grands groupes, l'un comprenant les granites anciens et l'autre les granites plus récents. En général c'est le granite plus récent qui forme l'élément d'injection. A l'extrême ouest du territoire (Padasjoki, Luopiois) on remarque du granite ancien dans les schistes. Dans les parties méridionales (Asikkala, Heinola, Mäntyharju, Gneiss amphiboliques, schistes amphiboliques et micaschistes. Le gneiss amphibolique (p. ii), qui, par la proportion croissante d'amphibole et la diminution de la quantité de minéraux de couleur claire, passe souvent à l'amphibolite (p. ii), apparaît le plus souvent sous forme de petites enclaves allongées dans le gneiss micacé. Parfois Kristina, St. Michel) on remarque souvent dans le schiste des filons de pegmatite. on observe des grains isolés d'ouralite, et la roche passé alors à la porphyrite à ouralite (p. ii). La structure est tantôt nettement schisteuse, tantôt presque granitoïde. Partout la roche est traversée par le granite archéen plus récent. Dans les parties nord-est du territoire étudié, le caractère schisteux de la roche est si net que la roche peut être désignée comme un schiste amphibolique (p. 14). Le gneiss micacé lui aussi prend dans ces parties nord-est un caractère plus nettement schisteux que dans les autres parties du territoire. L'orientation est assez constante : NW-SO, et l'inclinaison en règle générale SW. Comme le feldspath diminue en grande proportion, la roche a été désignée ici comme un micaschiste gneissique (p. 14). On n'a pu trancher la question de savoir si les schistes amphiboliques et les micaschistes gneissiques

108 1 04 sont au point de vue géologique connexes ou distincts des gneiss amphiboliques et des gneiss micacés. Conglomérats schisteux. Les micaschistes gneissiques doivent être considérés comme faisant partie d'une formation sédimentaire. C'est ce qui ressort de la présence dans cette roche d'une couche de conglomérats (près du lac de Hepolampi, paroisse de Haukivuori). Les galets de ce conglomérat, qui ont été aplatis par l'action orogénique, sont constitués par une roche schisteuse grise et riche en quartz. Graphite et calcaires. On rencontre le graphite tantôt comme enclaves assez pures dans les gneiss micacés, tantôt comme élément constitutif de la roche, qui devient alors un schiste graphitique. Analyse du graphite p. 16. Un calcaire cristallin (p. i g) apparaît principalement dans les parties du territoire situées dans l'angle nord-est, où il forme des strates dans les schistes de cette région. En règle générale, il est entouré de schistes amphiboliques. Analyses pp. 18 et i g. Granites anciens (prébothniens). On comprend sous cette rubrique les granites qui traversent les schistes ci-dessus mentionnés, mais qui font partie du substratum d'un autre groupe de schistes décrits plus loin. Le granite ancien (p. 20) est en règle générale de couleur grise, tantôt à grains égaux, tantôt porphyroïde, et il montre toujours une structure fortement modifiée par des actions métamorphiques régionales. C'est donc souvent un granite gneissique (p. 2I). Les enclaves de gneiss sont très fréquentes (p. 23). On y rencontre souvent aussi des amas riches en amphibole, et qu'il y a lieu de considérer comme des produits basiques de différenciation (p. 23). Schistes plus récents (schistes bothniens). On réunit sous ce nom des schistes qui ne sont pas traversés par les granites ci-dessus, et qui sont par suite plus récents que

109 ces granites. Parmi ces schistes on peut distinguer les roches suivantes. Phyllades. Ces roches forment la masse principale de ces schistes. Ce sont des roches à grain fin ou moyen, très nettement schisteuses, composées de biotite, de quartz et ordinairement aussi de feldspath. L'éclat soyeux de la tranche constitue en beaucoup d'endroits un signe caractéristique. En général on observe une strat~cation régulière de différentes couches, qui se distinguent déjà par leur couleur. La structure montre des traces très nettes d'une nature clastique. Par sa composition primitive, la roche a dû être un grès feldspathique ou argileux. Variétés micaschisteuses. Les phyllades passent souvent à des variétés qui se rapprochent des micaschistes. Le passage se fait par l'apparition dans la phyllade d'une foule de minéraux de formation nouvelle (biotite, feldspath, quartz). Le caractère feuilleté de la structure disparaît aussi. Leptites. Ce sont des schistes gréseux de couleur rouge clair, parfois d'un blanc neigeux, qui se distinguent par leur forte proportion de feldspath. On peut observer nettement en plusieurs endroits une alternance de lits qui montrent une stratification oblique et s'entrecroisent sous des angles différents (»false-bedding»). Ces schistes apparaissent surtout dans la paroisse de Längelmä (à l'ouest du lac d'iso Löytänejärvi). Schistes de Västilä. Ces schistes tirent leur nom du lieu où on les a rencontrés, Västilä. C'est un groupe de schistes d'une explication difficile, qu'on peut désigner comme des schistes granulitiques ou leptyniques. Il est vraisemblable qu'ils appartiennent au même groupe que les phyllades. Tous les schistes se rapportent à une formation géologique distincte, comme le montre l'étude de leurs contacts (p. 27) avec le granite gris ancien. Quant à leurs relations avec les schistes anciens, ils montrent quelquefois aux contacts des phénomènes de transition, mais en général il y a entre eux une différence bien prononcée. Il est probable qu'il y a une connexion géologique entre ces schistes et les schistes amphiboliques (p. 29) qui en plusieurs endroits 1 05

110 1 0 6 (Längelmä, Kuorevesi, Jämsä, Keuruu) apparaissent avec ces gneiss. Ce sont des roches vert foncé, ayant parfois la nature de la porphyrite à ouralite, ou de nature porphyritoïde, accompagnées parfois (Hukkajärvi, paroisse de Keuruu) de conglomérats à ciment schisteux (p. 31) avec des galets d'une roche plus claire, riche en feldspath, et qui contient des grains isolés d'ouralite. Le micaschiste qui accompagne ces couches de conglomérats est par endroits très riche en andalousite. Roches gabbroïdes plus anciennes que le granite archéen plus récent. Ces roches se rencontrent, développées d'une manière typique, dans les paroisses de Keuruu (p. 33) et de Kangasniemi (p. 34). Ce sont souvent des roches à gros grain, composées d'amphibole, de pyroxène, de biotite et de plagioclase, avec parfois un peu de quartz. La structure est en règle générale gabbroïde, parfois cependant (Kangasniemi) ophitique. Des modifications dues au dynamométamorphisme sont fréquentes. La roche forme souvent des massifs nettement délimités au milieu d'affleurements granitiques typiques ; elle se révèle comme plus ancienne que le granite de ces affleurements, car elle est en plusieurs endroits traversée de filons qui constituent des apophyses du granite encaissant. Granites plus récents (postbothniens). La masse principale des roches éruptives de ce territoire est composée de granites plus récents que toutes les roches ci-dessus étudiées. Ils appartiennent, au moins pour la plus grande partie, au grand massit granitique qui occupe une grande partie de la Finlande centrale, et que pour cette raison on appelle le massif central finlandais (p. 39). A prendre les choses en gros, ces roches sont des granites riches en potasse, de couleur tantôt rouge tantôt grise. La structure montre d'ordinaire un grain moyen ; on y observe souvent une structure rubanée, qui forme alors des granites gneissiques (p. 40). Au point de vue pétrographique, on peut distinguer plusieurs variétés : granites à biotite, granites à muscovite, granites à amphibole. De même on peut distinguer entre les granites à orthoclase (microcline) purs et les granites à orthoclase et plagioclase. Dans la description, on présentera ces roches rangées par groupes d'après leurs différences de structure.

111 1 0 7 Granites à grains égaux. La masse principale des roches granitiques a une structure à grains égaux. La couleur varie entre le rouge et le gris. Les granites rouges se rencontrent surtout dans les parties méridionales du territoire, tandis que les variétés grises dominent dans les autres parties. On rencontre aussi des différences de structure. Les granites rouges ont le plus souvent une structure nettement rubanée et d'une façon générale fortement déformée ; ils sont caractérisés par une proportion constante de grenat. Comme par leur aspect ils ressemblent entièrement aux granites rouges qui se rencontrent dans les régions côtières de la Finlande méridionale, on les appelle granites du type côtier (p. 41). Les enclaves de gneiss y sont en maints endroits très nombreuses, et la roche passe par gradations à un gneiss à filons (p. 41). Les variétés de granite gris se distinguent des granites rouges, au point de vue de la structure, par une déformation en général moins nette des grains des minéraux composants. Ce n'est que par exception que le grenat s'y remarque comme élément. Comme une grande partie de la Finlande centrale est composée de granites de ce type, on l'a nommé granite du type intérieur (p. 41). Ces granites sont souvent riches en ampibole. Granites porphyroïde. Dans les affleurements de granite des deux typés ci-dessus, on rencontre çà et là de petits affleurements présentant une structure porphyroïde. Ces granites porphyroïdes sont des granites riches en potasse, avec une tendance, chez l'orthoclase, à se présenter en grains séparés. Ces grains atteignent parfois une longueur de 3 à 4 cm, et forment souvent des macles de Carlsbad. Il n'y a pas de limite tranchée entre les granites porphyroïdes et les formes à grains égaux. On remarque souvent des transitions graduelles, et il semble par suite que le granite porphyroïde ne soit qu'une variété de structure dans les affleurements granitiques. Granites en forme de filons. Dans les différents affleurement granitiques se rencontrent de nombreux filons ou de petits massifs de granite à grain fin ou moyen (P 45) ainsi que de granite à pegmatite (p. 46). Dans ces derniers on remarque souvent de la tourmaline. Les filons de quartz pur (p. 47) sont fréquents dans tous les granites.

112 1 08 Limites du granite postbothnien ; enclaves. Là où le granite postbothnien est arrivé au contact de roches schisteuses, il s'est souvent injecté d'une manière tout à fait intime dans ces roches, et y forme des gneiss à filons (p. 49). Pourtant ce ne sont en règle générale que les schistes riches en mica qui ont fourni des matériaux pour ces roches composées. Les gneiss et les schistes amphiboliques ne donnent généralement pas avec le granite de ces gneiss à filons ; le granite les traverse d'ordinaire sous forme de veines mieux définies. Mais là où le granite a traversé les anciennes roches gabbroïdes ou diabasiques qui affleurent en petits massifs dispersés sur ce territoire, on remarque souvent une sorte de refonte des gabbros et du granite. L'étude des contacts montre que le granite a modifié profondément tantôt la structure tantôt la composition minéralogique des gabbros (p. 51). La fig. i, p. 5o reproduit un fragment de roche gabbroïde injectée de granite. Des dijérenciations basiques existent aussi dans les granites postbothniens, mais sont pourtant beaucoup moins générales que dans le granite ancien (p. 51). Granite orbiculaire. On a trouvé un granite orbiculaire intéressant (p. 53) dans un certain nombre de blocs détachés dans la paroisse de Kangasniemi. La structure, qui a été précédemment décrite par l'auteur'), diffère de celle qu'on rencontre dans la plupart des formations analogues, en ce que le centre du sphéroïde y est occupé par un fragment très reconnaissable d'une roche gneissique riche en mica (tab. I). Autour de ce noyau on trouve une série de zones concentriques, composées toutes de matériaux granitiques, mais différentes les unes des autres par leur degré d'acidité. L'acidité va en augmentant du centre vers la périphérie. Le granite dans lequel gisent ces sphéroïdes ressemble au granite porphyrique qui se rencontre dans la région où on a trouvé ces blocs. Labradorites, gabbros et diabases (d'âge jotnien). On trouve, en connexion avec les rapakivi du sud-ouest de ce territoire, des gabbros ou diabases foncées, souvent riches en labrador, 1) Benj. Frosterus : Ueber einen neuen Kugelgranit von Kangasniemi. Bull. de la Comm. géol. d e Finl. n :o 4.

113 1 09 qui sont postérieures aux granites postbothniens, car elles les traversent. C'est dans les paroisses de Jaala, Mäntyharju et Heinola que ces roches ont leur plus grande extension. Dans cet endroit, on rencontre un petit affleurement de rapakivi entouré d'un puissant filon de ces roches en forme de fer à cheval (tab. II). La roche varie beaucoup, tant par la structure que par la composition minéralogique. La structure présente tantôt un grain égal, tantôt un aspect porphyroïde, le grain étant gros, moyen ou fin. Les parties composantes sont : la plagioclase (labrador), l'amphibole, le pyroxène, la biotite, l'olivine, et souvent aussi un peu de quartz. Les proportions de ces éléments constituants sont très variables. Affleurements et relations mutuelles des différentes formes de structure. Les formes à grain moyen et fin (p. 58) sont caractérisées par une structure ophitique souvent nette, et par la présence de pyroxène rhombique et monoclinique. On y rencontre parfois de l'olivine. On ne remarque pas de limites nettement tranchées, mais des passages graduels entre les formes à grain fin et celles à grain moyen. Dans les parties septentrionales du territoire de Jaala, on rencontre une forme à gros grain, riche en blagioclase, et qui a souvent une limite bien marquée vis à vis des variétés à grain moyen et fin. Pourtant il faut la considérer comme faisant partie de la même roche basique ; car les minéraux des différentes variétés sont entrelacés aux contacts d'une manière intime. La forme riche en plagioclase passe en plusieurs endroits à une labradorite plus ou moins pure, dont les grains de labrador montrent souvent des contours dentelés (fig. 3). La roche riche en labrador est en outre souvent porphyrique, avec des cristaux lamelleux de labrador parfois longs de plusieurs dizaines de cm. Il arrive quelquefois que la roche prenne le type d'une roche granitoïde (p. 6o), caractérisée par une structure granitoïde et une forte proportion de quartz. Le caractère différent de ces types de roche ressort aussi de leur composition chimique (p. 61). Métamorphisme des roches diabasiques. Les modifications qu'ont subies les roches gabbroïdes et diabasiques sont dues en partie au dynamométamorphisme et à l'action des agents chimiques de l'atmosphère, mais surtout au métamorphisme de contact. La dynamométamorphose se manifeste par des lamelles de plagioclase

114 1 10 faiblement fléchies et par la transformation partielle des mmeraux pyroxéniques en ouralite. Les phénomènes de métamorphisme de contact sont causés par le rapakivi, qui sur une foule de points traverse la diabase en filons et en veines étroites. Lors de cette pénétration, le rapakivi a visiblement produit une fusion partielle de la diabase. Aux contacts en effet la diabase est en plus d'un endroit comme rongée par le rapakivi (fig. 4 et 5), et souvent remplie d'éléments constitutifs du rapakivi. Des cristaux ronds d'orthoclase, ressemblant entièrement aux grains isolés qui se rencontrent dans le rapakivi, et des grains de quartz se montrent, parfois en grande quantité, à ces contacts. Un examen microscopique révèle aussi des modifications de structure essentielles. En particulier l'amphibole montre des phénomènes de résorption très caractérisés (fig. 6) ; mais le labrador semble lui aussi avoir été dissous et remplacé par une plagioclase plus acide (albite) ou une orthoclase. Parfois on ne retrouve plus que de faibles restes du labrador, qui semblent nager, sous forme de bandes ou de filets aux courbes gracieuses, dans le feldspath injecté dans la roche (fig. 7 et 8). Cependant le labrador se maintient souvent sous sa forme originelle, tandis que l'orthoclase a souvent pénétré dans ce minéral (fig. 9, io, i i). Le quartz prend part lui aussi à cette implication, et se retrouve également inclus dans les éléments foncés de la roche (biotite) (fig. 12). Parfois la transformation se manifeste par une dissolution du pyroxène rhombique, qui est dissous en une foule de petites aiguilles et de grains, qui ont pourtant tous la même orientation optique (fig. 13). Lorsque dans ce processus le pyroxène est enclavé dans un fragment de labrador, ce dernier est lui aussi modifié : les parties qui entourent immédiatement le pyroxène reçoivent une orientation optique différente, et sont moins remplies d'interpositions que la masse principale de la plagioclase (fig. 14). L'olivine montre aussi les mêmes phénomènes (fig. i5). Les analyses chimiques (p. 72) effectuées sur le rapakivi (analyses I et II, p. 72), la diabase ayant subi une métamorphose par contact (anal. III, p. 72) et la diabase non modifiée (anal. IV, p. 72) justifient l'hypothèse que le rapakivi a produit une dissolution plus ou moins complète de la diabase. Autres affleurements de diabase. En beaucoup d'endroits, on a rencontré des filons ou des veines de diabase traversant les roches anciennes étudiées plus haut. Plusieurs

115 1 1 1 de ces filons ressemblent par leur composition aux roches riches en labrador de Jaala et de Mäntyharju, bien qu'on ne puisse avec certitude les réunir à ces dernières au point de vue géologique (pp. 79 et 8o). Rapakivis. On a désigné sous le nom de rapakivi des granites rouges plus récents que toutes les roches jusqu'ici' étudiées. En règle générale, elles sont caractérisées par une texture à gros grains et une structure porphyroïde très nette, provenant de ce que des orthoclases rondes, entourées souvent d'une plagioclase de couleur plus claire, forment des grains isolés dans la roche. La structure a un caractère primaire, c. à d. qu'on n'y observe jamais de grains de minéraux brisés ou déformés. Le rapakivi n'a donc pas été soumis aux actions orogéniques qui ont imprimé leur marque sur toutes les autres roches granitiques en Finlande. Un autre signe caractéristique de cette roche est sa tendance à se désagréger aisément : de là son nom finlandais de rapakivi = pierre pourrie. Cette roche se présente en trois affleurements isolés l'un de l'autre. On peut dans ces affleurements distinguer plusieurs variétés de structure : le rapakivi typique, marqué par une structure franchement porphyroïde ; le rapakivi granitoïde, rapakivi à grain grossier où la structure porphyroïde est un peu cachée ; et le granite rapakivi à grain moyen et fin. Ces variétés de structure montrent des transitions de l'une à l'autre. La première et la seconde sont celles qui se présentent le plus fréquemment. Filons appartenant au massif du rapakivi. Le massif du rapakivi est traversé par de nombreux filons d'un rapakivi à grain fin et moyen, qui souvent remplissent les fentes du rapakivi encaissant, mais parfois aussi ont un caractère plus primaire, les limites entre le filon et la roche encaissante étant très peu nettes. En deux endroits de l'affleurement de rapakivi de Jaala et de Mäntyharju, on a rencontré des filons d'une aphte appartenant au rapakivi. Le feldspath de, cette roche est une albite, et la structure y a un caractère à peu près panidiomorphe (fig. 16). On y remarque de la topaze comme élément constitutif accidentel mais caractéristique.

116 1 12 Un porphyre à quartz apparaît dans beaucoup de filons. De ces filons, deux, qui se trouvent dans la commune de Heinola, sont vraisemblablement des ramifications du grand massif de rapakivi de la Finlande orientale. Ils sont remarquables par leur longueur, qui atteint près de 2o km.»filons composés.» On trouve dans ce territoire deux»filons composés». Sur l'îlot de Leinvihkosaari dans le lac de Kuolimojärvi, paroisse de Savitaipale, il y a un filon dont le milieu est occupé par un porphyre à quartz typique, tandis que les deux bandes latérales sont composées d'une diabase à ouralite. La limite entre le porphyre et la diabase est fort nette ; cependant les grains minéraux (plagioclase) ne sont pas coupés à la limite de la diabase, mais s'enfoncent parfois dans les parties intérieures du porphyre (fig. 17). Ce fait, et le fait encore que des fragments de minéraux isolés (plagioclase, amphibole et oxydes de fer, fig. 18, p. 86), qui primitivement ont appartenu d'une manière visible à la diabase, sont maintenant enclavés dans le porphyre, indique que le porphyre à quartz est d'âge plus récent que la diabase, et en a dans une certaine mesure provoqué la dissolution. On a par suite des raisons d'admettre que ce»filon composé» s'est formé de la manière suivante : la fente dans laquelle est inclus le filon a dû être une première fois remplie par la diabase, puis, une fente s'étant ouverte dans la diabase, le porphyre à quartz s'est injecté. Ce qui prouve que les choses ont dû se passer de la sorte, c'est que le porphyre envoie de petites apophyses dans la diabase (fig. iq, p. 84). Deux analyses chimiques (p. 85) montrent la différence de composition entre les deux parties du filon. On trouve un filon analogue dans le village de Hujansalo, paroisse de Heinola. Ce filon est composé pour la partie principale d'une syénite remarquablement pure (analyse p. 87) qui, aux deux contacts du filon, touche, avec une limite inégale et dentelée, à une roche compacte, de couleur foncée, d'aspect diabasique. Cependant cette dernière roche est à peine plus basique que la première. Ce filon composé a par suite un autre caractère que celui de Leinvihkosaari, et les différentes parties du filon doivent être vraisemblablement regardées comme des produits de différenciation, nés d'une différenciation du magma dans le filon même.

117 113 Zônes de contact du massif de rapakivi. Partout où la roche est bien à découvert, on observe des limites nettement tranchées entre le rapakivi et les autres roches. La considération de ces limites assigne toujours au rapakivi un âge plus récent que celui de toutes les autres roches du territoire. Cependant, au point de vue de leur caractère, ces limites sont différentes. C'est ainsi que dans plusieurs endroits le rapakivi pénètre dans la roche voisine par des apophyses bien délimitées. Celles-ci sont tantôt échancrées et amincies en pointe vers leur extrémité (fig. 20, p. 89), tantôt délimitées par des lignes plus droites (fig. 21 et 22, p. 89). Parfois ces apophyses sont très nombreuses, et se développent en veines et filons étroits, pénétrant dans la roche voisine à la façon d'un magma injecté. Comme le rapakivi, à ces endroits, est en contact avec des roches massives comme la diorite ou le granite, celles-ci semblent avoir été partiellement dissoutes par le rapakivi, et montrent des phénomènes analogues à ceux qu'on a observés dans les roches gabbroïdes riches en labrador. La fig. 23 reproduit un contact entre le rapakivi et un granite amphibolique gris d'âge ancien. Là où le rapakivi s'est injecté dans des schistes typiques, il se forme une roche mixte qui à certains égards rappelle le gneiss à filons (fig. 24, p. 91). Ces contacts, qui ont donc le caractère de contacts de profondeur, sont fréquents dans les endroits où la limite des massifs du rapakivi suit un cours irrégulier. Mais là où la limite va en ligne plus ou moins droite, on n'observe aucune modification de la roche voisine. Au contraire le rapakivi parait souvent avoir subi certaines modifications de structure, de sorte que l'on voit, jusqu'à la roche voisine, une série de zônes ayant des structures variées différentes de celle de la masse principale du rapakivi. C'est ainsi que la fig. 25, p. 92 montre un rapakivi à grain fin, et la fig. 26, p. 92 des zones de rapakivi à grain fin et de rapakivi nettement porphyroïde touchants la limite de la roche plus ancienne. Ces particularités de structure s'expliquent par le refroidissement exercé sur le rapakivi par la roche avoisinante : et c'est ce qui a dû se produire là où le rapakivi touchait à des surfaces de rejet dans la roche plus ancienne. La fig. 27, p. 93 reproduit une partie d'une de ces limites de rejet. - On trouve en outre des régions de contact où le rapakivi montre la structure d'un porphyre à quartz typique. Celui-ci est alors étendu au dessus de la roche ancienne, comme un reste de lits ou de coulées. On trouve donc dans le rapakivi à la fois des contacts de profondeur typiques et des contacts superficiels. Ceci s'explique si l'on 8

118 admet que les massifs de rapakivi constituent des parties d'une grande laccolite. Comme une partie des limites du rapakivi se confond avec les directions constantes des failles dans les roches antérieures, et que l'on a observé des brèches éruptives de diabase, l'auteur émet en terminant l'opinion que l'éruption du rapakivi marquerait la fin d'un grand processus de dislocation à l'époque précambrienne. Utilisation technique de ces roches. Au point de vue technique, la plupart des roches qui se rencontrent sur ce territoire n'a qu'une importance médiocre. Désignations de - la gamme des couleurs. Jotniska. Jotniens. Rapakivi graniter. Granites dits rapakivi. Diabas och labradorsten. Diabase et labradorite. Postbottniska. Postbothniens. Yngre granit af inlandstypen, jämukornig. Granite plus récent du type intérieur, à grains égaux. porfyrisk. Granite plus récent du type intérieur, porphyroïde. v hornblende- Granite plus récent du type intérieur, à amphihaltig. bole. Yngre granit af kusttypen (postbottnisk?) Granite plus récent du type côtier (postbothnien?) Bottniska. Bothniens. Yngre ådergneis. Gneiss à filons plus récent. Felsitskiffrar. Schistes granulitiques ou leptynitiques. Hornblendegneis. Gneiss amphibolique. Hornblendeskiffer. Schiste amphibolique. Porfyritoid. Porphyritoïde. Glimmerskiffer. Micaschiste. Fyllit. Phyllade. Prebottniska. Prébothniens. Gabbrobergarter af Keuruu typen. Roches gabbroïdes du type de Keuruu. Äldre granit, jämnkornig. Granite ancien, à grains égaux..» porfyrisk.»» porphyroïde. Atrninstone t. e. d, prebottniska. Au moins partiellement prébothniens.. Äldre ådergneis. Gneiss à filons ancien. Glimmerskiffrar af ostfinsk typ Micaschiste du type de l'est de la Finlande. Glimmerskifferartade gneiser. Micaschiste gneissique. Hornblendeskiffrar. Schiste amphibolique. Kalksten. Calcaire cristallin. Hornblendegneis. Gneiss amphibolique. Glimmergneis. Gneiss micacé.

119

120 Med syrorna 1-37 äro betecknade de utgifna bladen af detaljkartan öfver södra Finland i skalan t : 200,000. Den å kartans ram angifna sektionsindelningen hänför sig till kartblad, tillhörande öfversiktskartan i t : 400,000, å hvilka dessutom namnen finnas utsatta. Det oundersökta området är betecknadt med skuggning, de undersökta delarna lemnade blanka. Ett streck öfver och under kartbladets namn betecknar outgifna blad. Det undre streckets bortfallande (ss. vid ST_ MICHEL) angifver att bergartskartan jemte beskrifning är utgifven, det öfre streckets bortfallande att jordartskartan utkommit.