REFERAT FRÅN SKANDINAVISKT FJÄLLRÄVSEMINARIUM NOVEMBER 2012

Transkript

1 REFERAT FRÅN SKANDINAVISKT FJÄLLRÄVSEMINARIUM NOVEMBER 2012 InterReg-projektet Felles Fjellrev arrangerade, i samarbete med Naturvernforbundet i Norge, Skandinaviskt Fjällrävseminarium i Vålådalen. Pågående forsknings- och bevarandeprojekt presenterades och framtida insatser för en av våra mest hotade däggdjursarter diskuterades. Svein Karlsen, Miljøverndirektør hos Fylkesmannen i Nord-Trøndelag, öppnade seminariet. Medan man i Sverige, i slutet av 1990-talet, började testa stödutfodring och rödrävsjakt valde Norge en annan väg med uppfödning av fjällrävar i fångenskap och utsättning av valpar. Svein konstaterade att när man ser tillbaka var det klokt att man vidtog olika åtgärder eftersom de båda länderna nu på ett fantastiskt sätt kompletterar varandra. Jøran Wærdahl, från Klipp og Lim, berättade att när de fick uppdraget från Felles Fjellrev att göra en film om fjällräv skrotade de snabbt tanken på en fjällrävsdokumentär à la BBC. Mottagandet som filmen fick på seminariet visar att det var ett bra val. Förhandsvisningen av FJÄLLRÄVEN EN ANIMERAD FILM FÖR BARN OCH VUXNA rev ner rungande applåder från de drygt 120 seminariedeltagarna. Alla forskare såväl som folkhögskoleelever var rörande överens om att den tovade fjällräven, Storm, har allt som krävs för att bli TV-stjärna. Projektledaren för Felles Fjellrev, Mats Ericson, informerade kort om hur projektet är finansierat och att syftet med de åtgärder man genomför är att få upp fjällrävspopulationen på en nivå där arten kan överleva på egen hand. Inom Felles Fjellrev hoppas man också att projektidén ska sprida sig till andra InterRegområden norröver. Nina Eide från Norskt Institutt for Naturforskning, NINA, konstaterade att det inte finns några norska eller svenska fjällrävar de är ett gemensamt ansvar det är helt uppenbart när man ser kartan över utbredningen. Nina gick sedan igenom fjällrävens nuvarande status i de olika delpopulationerna i Skandinavien. (se karta och tabell nedan) År 2011 konstaterades 65 föryngringar i Sverige och 40 föryngringar i Norge (inga föryngringar år 2012). Det bör innebära att det nu finns minst 210 vuxna fjällrävar i Skandinavien. I Finland har man inte haft någon fjällrävsföryngring sedan 1996.

2 Område Åtgärder Antal fjällrävar Varangerhalvøya Rödrävsdecimering 8 vuxna individer Ifjordfjellet, Nord Reisa, Indre Troms, Padjelanta,, Sitas, Råsto enstaka föryngringar Saltfjell, Rana, Vindelfjällen Viss rödrävsjakt, utsättning av valpar i Saltfjell, minst 24 vuxna Stödutfodring i anslutning till utsättning Børgefjell/Borgafjäll Rödrävsjakt och stödutfodring i Sverige minst 68 vuxna Blåfjella, Hestkjølen, Skjækerfjella, Rödrävsjakt och stödutfodring enstaka föryngringar Sösjö-Offerdalsfjällen Sylarna-Helags Rödrävsjakt och stödutfodring samt minst 54 vuxna Utsättning av valpar i norska delen av området Snøhetta-Dovrefjell Utsättning av valpar, stödutfordring minst 22 vuxna i anslutning till utsättning

3 Professor Rolf Ims, ansvarig för Fjellrev Finnmark < påminde om att fjällräven finns i olika ekosystem och är en art med stor anpassningsförmåga. Så kallade kusträvar på arktiska öar är en del av det marina näringsnätverket en miljö där det inte finns några växtätare. Där är fjällräven ofta den enda landlevande predatorn. Inlandsräven i högarktis är däremot en typisk lämmelräv, även om den också äter ripor och renkadaver. I högarktis finns inte heller många konkurrenter. Inlandsräven i södra arktis Skandinavien lever däremot i ett mycket mer komplicerat näringsnätverk. Här styr lämmelcyklerna fjällräven och den är utsatt för både konkurrens och predation från örn, rödräv och andra större rovdjur. Alla gnagare har oftast toppår samtidigt och sorkar kan vara talrikare än lämlar, trots det domineras fjällrävens diet av lämlar. En anledning kan vara att lämlar verkar röra sig mer uppe på snön än vad andra gnagare gör. Spårningar av sork och lämmel vintertid visar att procent av spåren är lämmelspår. En annan anledning till att lämlarna dominerar fjällrävarnas diet kan vara att antalet lämlar, till skillnad från andra gnagare, ökar ju högre upp på fjället man kommer. I ett varmare Skandinavien kommer det att bli längre mellan lämmelåren och topparna kommer att bli lägre. Finns det då alternativ föda för fjällrävarna? I många områden ökar klövdjursstammarna, det ger fler kadaver tänkbar föda för fjällrävarna. Men ökad mängd kadaver medför också fler kadaverätare, det betyder fler konkurrenter till fjällrävarna. En studie från IPY-Arctic Predators < visar att korpen är den största kadaverätaren följd av kråka, rödräv och örn. Först därefter kommer fjällräven, strax före järven. Det sker stora förändringar i fjällekosystemet som påverkar fjällräven negativt. Man känner i stora drag till vilka faktorer som påverkar förändringarna och man har hypoteser om vad som kommer att ändras och hur. Men man kan inte förutspå samspelseffekterna och de kunskaper som finns idag räcker inte för att lösa framtida utmaningar. Kunskapsbristen om lämlarnas liv och leverne blev påtaglig när Bodil Elmhagen, från Stockholms Universitet, talade under temat: Gnagarcykler i Fennoskanien när, var, varför? Man vet att cykler uppstår genom täthetsberoende processer, det vill säga processer som beror på hur många gnagarna är. De kan påverka sin föda i så hög grad att lämmelbetet kan ses på satellitbilder. Ett ökat ren/fårbete verkar dock inte ha negativ effekt på lämmelbetet. Man vet att det finns ett samband mellan klimat och gnagarcykler, men man vet inte varför. Perioder utan gnagarcykler verkar sammanfalla med milda vintrar och andra konstiga vintrar. Kopplingen till klimatet är dock komplex och det går inte att generalisera, det skiljer också mellan olika delar av Skandinavien. Mycket är alltså fortfarande oklart vad gäller hur och vilka bakomliggande mekanismer (predation, födotillgång, samhällsekologi) som styr gnagarcyklerna. Mer forskning behövs, men ingen är intresserad av att satsa pengar på lämmelforskning. Karin Norén, från Stockholms Universitet, började med en lättöverskådlig lektion om genetikens grunder. Hon förklarade att inavel uppstår när nära släktingar parar sig med varandra och en gen möter sig själv. Det behöver inte vara ett problem, men om det är en dålig gen som möter sig själv kan inavelsdepression uppstå. Inavelsdepression kan medföra ökad förekomst av genetiska sjukdomar/defekter, sämre överlevnad och reproduktion, samt ökad mottaglighet för sjukdomar och parasiter. Man vet att hög grad av inavel hos norska farmrävar leder till lägre fertilitet, ökat antal missfall och lägre valpöverlevnad.

4 För att klara klimatförändringarna behöver fjällrävarna troligen en så hög genetisk variation som möjligt. Men i den vilda Skandinaviska fjällrävspopulationen är den genetiska variationen låg. Dessutom är populationen fragmenterad. I Helagspopulationen finns många individer med nära släktskap eftersom tiken som kallas Drottningen har producerat många valpar. Risken att fjällrävarna ska möta en släkting är därför större i Helags jämfört med exempelvis Vindelfjällen. Fjällrävar verkar inte undvika att para sig med nära släktingar. De genetiska studierna har dock inte kunnat dokumentera någon syskonparning, men parbildningar mellan nära släktingar förekommer. Åtgärder som att tillföra nya individer bidrar till att öka den genetiska variationen. Därför är utsättning av valpar och translokering, alltså flytt av valpar mellan de olika områdena, bra åtgärder. Stepping Stoneområden, det vill säga områden mellan kärnområdena där fjällrävar kan leva, är viktiga för att öka möjligheten till naturligt genetiskt utbyte mellan delpopulationerna och för att minska fragmenteringen. Tomas Meijer, från Stockholms Universitet, berättade att i Helagsområdet har det under 2000-talet varit treårscykler i lämmelpopulationen. Typiskt för uppgångsåren har varit att lämlarna har ökat först framåt hösten. Under våren, när rävarna parar sig, har det varit dåligt med lämmel. Under toppår har det däremot funnits gott om lämmel under parningen och under valparnas hela uppväxttid. Fjällrävarnas reproduktion triggas av gnagartillgång, reproduktionen styrs helt enkelt av gnagarfasen. Varför vet man inte. Vad händer då när man stödutfodrar? Man hade ju kunnat förvänta sig en stabil föryngring. Det har dock visat sig att parningsframgången inte har ändrats för att man matar rävarna. Däremot ökar kullstorleken med 30 procent. Under sommaren överlever i snitt 73 procent av valparna, men spridningen är stor. Spridningen kan delvis förklaras med föräldradjurens erfarenhet. Endast 42 procent av valparna till förstföderskor överlever sommaren. Fjällrävar födda i uppgångsfas kan reproducera sig som ettåringar. Om det i framtiden blir konkurrens om lyorna kan man förvänta sig att färre ettåringar kommer att få para sig. Hela 93 procent av valparna som föds i gnagarcykelns nedgångsfas dör under sitt första levnadsår, även valpar som har haft tillgång till stödutfodring, och det är hösten som är flaskhalsen. Hos vuxna fjällrävar är överlevnaden stabil. Rävarna som föddes år 2011 har man ännu inte kunnat följa upp överlevnaden hos. Men under den kritiska perioden hösten 2011 fanns det fortfarande mycket lämmel. Det blir väldigt spännande kommande år att se vilket resultat detta får. Till skillnad från studierna på Varangerhalvön har man i Helagsområdet inte kunnat se någon effekt på fjällrävarna när rödrävar konkurrerar om kadaver. Bilder från åtelkameror visar både fjällrävar och rödrävar på samma kadaver. Däremot har man sett att fjällrävarnas parningsframgång är nästan 50 procent högre där det finns färre rödrävar. Det finns också en viss risk att fjällrävar blir dödade av rödrävar. Hur fördelar man begränsade resurser bäst? Det finns två alternativ: Det första alternativet innebär att man förvaltar de enskilda delpopulationerna, genom fortsatt kontinuerlig rödrävsjakt och vinterutfodring. Det andra alternativet är att förvalta hela populationen genom fortsatta intensiva åtgärder i områden som går bra och hoppas på ett överskott av fjällrävar som måste sprida sig ut från kärnområdena. Man skulle även kunna flytta fjällrävar mellan delpopulationerna i en uppgångsfas och försöka genomföra intensiva åtgärder i Stepping Stone-områdena.

5 Siw Killengreen, från Universitetet i Tromsö, talade om konkurrensen mellan fjällräv och rödräv och om ny kunskap om rödräv på fjället. En slutrapport på studien kommer i februari År 2007 föddes 13 fjällrävsvalpar i tre kullar och år 2011 föddes 26 valpar i fyra kullar på Varanger. Hur påverkar en kraftig reduktion av rödrävsbeståndet fjällrävarna? Man började skjuta rödräv år Förhoppningen när projektet startade var en utvidgning av fjällrävens kärnområde. Man känner till 41 fjällrävslyor på Varangerhalvön. Men hittills har det endast varit föryngringar i fyra av dem. Man ställde sig frågan om det är skillnad vad gäller vilka lyor fjällrävarna använder. I områden där fjällrävarna inte längre ynglar var det mer blåbär, mer fågelliv och mer rödrävsspillning, slutsatsen är därmed att de mest produktiva områdena hade övertagits av rödräv. Genom vävnadsprover från rödräv och fjällräv har man, med hjälp av isotoper, spårat vad de har ätit. De skjutna rödrävarna har också undersökts, bland annat har man tittat på deras maginnehåll. Man har dock inte analyserat maginnehållet i de rävarna som har skjutits på åtel sommartid eftersom man då mest återfinner åteln i magen. Tack vare dessa studier vet man att lämmel är ett viktigt bytesdjur för både fjällräv och rödräv. Man har också konstaterat att ripnedgången inte kan skyllas på rödräven, man har nämligen hittat lite ripa i rödrävsmagarna. Dåliga lämmelår ersätter rödrävarna lämlarna med renkadaver. Därför hjälper det rödräven om det vintertid finns ren kvar i fjällområden på Varanger. Huruvida renkadaver är en näringsresurs för fjällräv beror på om det finns rödräv eller inte. På Varanger får fjällrävarna inte tillgång till kadavren om det finns rödräv i området. Man har inte hittat en enda bild på fjällräv på kadaver där det har varit rödräv. Detta till skillnad mot de bilder från åtelkameror i till exempel Helagsområdet där det finns rödräv och fjällräv på samma åtelblock. På Varanger begränsas fjällrävarnas möjligheter att svara på lämmelåren av förekomsten av rödräv. I kontrollområdena, där ingen rödrävsjakt sker, finns inga fjällrävar. Fjällrävspopulationen är väldigt liten på Varanger och tyvärr är det nog så att om man vill öka antalet fjällrävar måste man fortsätta skjuta rödrävar ett bra tag framöver. Eva Fuglei, från Norsk Polarinstitutt, berättade om fjällrävarna på Svalbard som lever ett liv utan lämmel och rödräv. Den nordatlantiska havsströmmen har stor inverkan på Svalbard, medeltemperaturen vintertid är 20 grader högre än på motsvarande breddgrader på andra håll i världen. 60 procent av landmassan är täckt av is. Fjällräven finns över hela Svalbard och populationen anses livskraftig. Hur många fjällrävar det finns vet man inte. Man har beräknat antalet till 1 1,5 individer per 10 kvadratkilometer, vilket innebär totalt fjällrävar. Deras diet är säsongsrelaterad. På vintern livnär sig fjällrävarna på matförråd som de har samlat under sommaren, renkadaver och rester som isbjörnarna lämnar efter sig. Sommartid är renkadaver, sjöfågel och gäss viktig föda. Det jagas fortfarande fjällräv på Svalbard. Jakten, som pågår 1 november 15 mars, får dock inte nämnvärt påverka populationens sammansättning eller utveckling. Fångsten varierar från 40 till drygt 300 fjällrävar per år. Populationen följs genom att man årligen inventerar lyorna i två olika områden på Svalbard, man för statistik över fångsten och man samlar in biologiska data från de skjutna fjällrävarna. De biologiska data man samlar in är ålder, kön, placentaärr och kroppskondition. Man sparar förstås vävnad för genetiska studier och man tar prover för att se om det finns gifter i fjällrävarna, om de har parasiter eller bär på smittsamma sjukdomar. På Svalbard varierar kullstorleken från 2 till 11 valpar, med ett medeltal på 6,3 valpar per kull. Överlevnaden första året är 26 procent och vuxnas överlevnad är 68 procent. På Svalbard är konkurrensen mellan fjällrävarna stor vilket får till följd att få av ettåringarna reproducerar sig. Syskon, speciellt honor, stannar gärna tillsammans under sin första vinter. De unga hannarna vandrar längre än honorna som gärna stannar i eller nära området där de föddes. Det finns också indikationer på att ettåriga honor stannar och hjälper sina föräldrar att ta hand om de nya valparna. Detta behöver dock studeras mer.

6 Tillgången på renkadaver och lyornas närhet till sjöfågelkolonier är avgörande för antalet föryngringar. De flesta renarna dör sent på vintern, ungefär samtidigt som fjällrävarna parar sig, när det finns många renkadaver blir reproduktionen därför högre. Sjöfåglarna stabiliserar fjällrävspopulationen på Svalbard och fjällrävarna påverkar i hög grad sjöfåglarnas utbredning de måste häcka i branta klippor om de vill nå framgång. Fjällrävarna påverkar också i hög grad gässens reproduktion. Genetiska studier visar att de olika fjällrävspopulationerna inom utbredningsområdet har kontakt med varandra. Fjällrävar kan vandra långa sträckor, den längsta vandringen man känner till är km. Det är fjällrävar som vandrar från Ryssland till Svalbard som för med sig rabies. Vad händer med fjällrävarna i den klimatförändring som påverkar både trädgränsens och havsisens utbredning? Skog är bra för rödräv och dåligt för fjällräv och när isen smälter kommer inte fjällrävarna kunna vandra. Kanske kommer de till slut endast att finnas på isolerade arktiska öar? Professor Anders Angerbjörn, från Stockholms Universitet, inledde dag två med att ställa frågan om vi kan lära något genom att se tillbaka historiskt det som händer idag, har det hänt tidigare? Och det omvända kan vi genom att studera det som händer idag förstå vad som har hänt i historisk tid? Vilka mekanismer ligger bakom utrotning? Kan fjällräven överleva i Skandinavien eller kommer den att dö ut här? Kanske kan vi förstå lite mer om vi tittar tillbaka på klimatförändringarna som var före senaste istiden. Vi har extraherat DNA från år gamla fjällrävar och därmed konstaterat att det vi har i Skandinavien idag är fjällrävar som har sitt ursprung i Sibirien. Vi vet att i Skandinavien är gnagarna livsviktiga för fjällrävarna. Vi vet också att rödräven är viktigaste konkurrenten. År 1911 kallas storrävaåret, det var ett lämmelår och man har kommit fram till att det då sannolikt fanns runt fjällrävar i Sverige. I Vindelfjällen föddes troligen kullar det året. Priserna på fjällrävsskinn var otroligt höga och det sköts 300 fjällrävar i Vindelfjällen det året. Då fanns det inga rödrävar i Vindelfjällen. Hundra år senare, år 2011, inträffar nästa storrävaår, fast på en helt annan nivå. Det var ett fantastiskt lämmelår, men då fanns endast ca 100 vuxna fjällrävar i Sverige och i Vindelfjällen föddes åtta fjällrävskullar och sex rödrävskullar. De tre främsta hoten mot fjällrävens överlevnad i Skandinavien är: Populationen är liten och fragmenterad, minskad lämmelförekomst och växande rödrävspopulation. Under de senaste tio åren har forskning bedrivits och åtgärder genomförts i tio områden i Skandinavien, totalt täcker områdena km 2. Varje år inventeras omkring 600 lyor, man dokumenterar om de är bebodda av fjällräv eller rödräv. Det skjuts också rödrävar årligen i dessa områden. Stödutfodringen och rödrävsdecimeringen visar tydliga resultat fjällrävspopulationen har ökat. Stödutfodringen står för ca 30 procent av ökningen och rödrävsdecimeringen för ungefär 20 procent. Absolut viktigaste faktorn är dock gnagarna, ungefär halva tillväxten i fjällrävspopulationen kan tillskrivas de senaste lämmelåren. Vad kan då göras åt att statusen i de olika delpopulationerna är varierande och att det behövs nytt blod i en del områden. Anders avslutade med att kasta ut frågorna: Kan vi hoppas på att rävarna själva börjar vandra mellan delpopulationerna? Kan vi rädda fjällrävarna utan hjälp från lämlarna? Behöver vi kanske en gemensam förvaltningsplan för fjällrävarna i Skandinavien?

7 Rubriken på naturbevakarnas, Lars Liljemark och Håkan Berglund, föredrag var Avelsstationer i det fria. Lars arbetar i Helagsområdet och Håkan i den del av Borgafjällsområdet som ligger i Jämtlands län (Stekenjokk). Lars blev involverad i fjällrävsprojektet SEFALO som startade 1998 och började då stödutfodra fjällrävarna i Helagsområdet i större skala. Vintertid med bland annat trafikdödat vilt som grävs ner i snön och sommartid med hundpellets. De första foderautomaterna var uppseendeväckande och syntes på långt håll i fjällterrängen, dessutom hade man problem med att fodret möglade. När Felles Fjellrev startade 2010 började man byta ut foderautomaterna till samma modell som används på norska sidan. De är mindre uppseendeväckande och framför allt är problemet med mögligt foder betydligt mindre. I Helagsområdet finns det idag 35 foderautomater och i hela Borgafjäll totalt 21 stycken. I flera av de nya automaterna har man testat chipavläsning av fjällrävarna. De rävar som märks förses då med samma typ av chip som används på hundar. Det har dock varit en del problem med strömförsörjningen till chipavläsarna. Sedan år 1999 har man skjutit 460 rödrävar inom Helagsområdets km 2. De skjutna rödrävarna vägs och könsbestäms. Periodvis görs också parasitanalyser. När SEFALO startade kände man till cirka 60 fjällrävslyor i Jämtlands län, idag är antalet uppe i drygt 100 stycken. Vintertid kikarspanar man på lyorna för att se om det är någon aktivitet på dem. När sommaren kommer och valparna har kommit upp ur lyan fångas de i fällor, vägs, mäts, förses med öronmärken och man tar DNA-prov från örat. Efter rekordåret 2011, då det föddes över 250 fjällrävsvalpar endast i Helagsområdet, har öronmärkta rävar observerats i en mängd olika fjällområden, bland annat Hardangervidda, Dovre, Grøvelsjøfjella och Hestkjølen. Lars och Håkan tror att om man bara ger de utvandrade fjällrävarna bra förutsättningar i Stepping Stone-områdena kommer rävarna själva att sköta spridningen. Två valpar har tagits från Helags till avelsstationen i Oppdal, för att utöka den genetiska basen på uppfödningsanläggningen. Under perioden har två farmrävar setts och skjutits i Jämtlands län. Lars och Håkan avslutade med att betona en mycket viktig komponent en av de allra viktigaste i arbetet med att rädda fjällräven i Skandinavien ENGAGEMANG. Är man engagerad får man oundvikligen också en speciell relation till vissa individer. Vilda fjällrävar blir sällan mer än fem år. Lars berättade att de senaste åren har han därför fått ståpäls varje gång han har fått syn på Drottningen av Helags. Han såg henne senast år 2011 då var hon 10 år och det var osäkert om hon hade någon valpkull. Men åren 2002, 2003, 2004, 2005, 2007, 2008 och 2010 födde hon valpar en unik fjällrävstik! Naturbevakare Christer Edsholm och rovviltansvarig i Nord-Trøndelag, Tore Solstad, arbetar i Stepping Stone-områden på var sin sida av riksgränsen. De har ägnat ganska mycket tid åt att leta efter fjällrävslyor i Stepping Stone-områdena. På norska sidan började man göra det år 2000, i Sverige började man lite senare. Christer har ofta använt sitt flygplan för att spana från luften. När han har sett något misstänkt har man sedan gått till området för att se om det är en gammal fjällrävslya eller inte. Många lyor är i dåligt skick och en del har rödrävar tagit över. En del lyor har rödrävarna grävt sönder och man kan inte längre se att det har varit en fjällrävslya. När man våren 2012 samlade in åtelkamerorna fanns det bilder i alla 17 åtelkameror som funnits utsatta i Stepping Stone-områden på norska sidan och i flera på svenska sidan. Tack vare öronmärkena kunde man konstatera att en blåräv som dök upp i norska Skjækerfjella vandrat från Helags, där han fötts år Han är en avkomma efter en blåräv som invandrade till Helags från Norge år 2009.

8 I Stepping Stone-områdena är man beroende av timanställda som skjuter rödräv, naturbevakarna hinner inte. Vintern 2011/12 skidade en jägare runt i Hotagens naturreservat och sköt 17 rödrävar på en vecka. På norska sidan har man haft skottpengar på rödräv vilket har resulterat i totalt 270 skjutna rävar i Stepping Stone-områdena, tyvärr har de flesta rödrävarna skjutits nedanför högfjället. Därför har man nu slutat betala ut skottpengar och skjuter istället rödräv som har etablerat sig på fjällrävslyor. En lya där man har gjort detta har nu återtagits av fjällrävar. Arild Landa, från NINA, är ansvarig för avelsprogrammet. Han berättade att målsättningen med programmet är att stärka den vilda populationen, återetablera fjällrävar där de tidigare har funnits, öka det genetiska utbytet och att vara en genbank. Den nuvarande avelsanläggningen, i fjällrävhabitat på Dovrefjell, byggdes år 2004 och invigdes hösten I de stora hägnen sattes viltfångade fjällrävar. Det fanns då två utmaningar att få fjällrävarna att trivas så att de föder ungar i fångenskap, vilket tidigare hade misslyckats, och att hitta bra metoder att sätta ut valparna. Det tillkom dock tekniska utmaningar. Givetvis är det just under parningssäsongen som det faller mest snö, då vill man inte gå in och röja snö eftersom det blir ett stort störningsmoment för fjällrävarna. Därför blev man tvungen att förstärka och bygga stängslena dubbelt så höga, jämfört med vad de först var, för att de ska stå emot snömängderna. I hägnens konstgjorda lyor föddes de första fjällrävsvalparna år Fram till år 2012 har 38 fjällrävar ingått i avelsprogrammet, varav 59 procent är viltfångade och 41 procent egen uppfödning. Totalt har 199 valpar kunnat sättas ut i det vilda. Hittills har fjällrävar satts ut i Dovrefjell, Sylarna, Saltfjellet/Junkern och Finse. (se figur) Variationen i överlevnaden första året hos de valpar som satts ut har varierat mellan 18 och 72 procent. Året med 18 procent kan delvis skyllas på brister i uppföljning och övervakning.

9 Fjällrävsföryngringar i Skandinavien år 2008 år 2009 år 2010 år 2011 år 2012 Norge Sverige Föryngringar som har sitt ursprung i djur från avelsprogrammet år 2008 år 2009 år 2010 år 2011 Norge år 2012 andel av totala antalet kullar i Norge 8% 0 37% 35% 100% Sverige andel av totala antalet kullar i Sverige 0% 0% 3,5% 11% 0 Så här långt har alltså avelsprogrammet varit en succé och 245 valpar födda i det vilda härstammar från avelsprojektet. Tack vare avelsprogrammet har Norge en ökande andel av föryngringarna i Skandinavien. Arild önskar dock bättre samordning mellan Sverige och Norge vad gäller DNA- analyser. Eftersom det är svårt att avläsa öronmärkning på bilder skulle det vara bra, inte minst med tanke på uppföljningen av fjällrävarna som sätts ut, om det går att få ordning på de tekniska problemen med chipavläsningen vid foderautomaterna. Stefan Blumentrath, från NINA, arbetar med GIS-analyser. Dessa ska bidra till att göra det möjligt att nyttja och öka kunskaperna som man idag har om fjällräv. GIS-analyserna ska också bidra till att vidareutveckla en målriktad och enhetlig skyddsstrategi baserad på kriterier som: - förekomst av lämpliga habitat, hot mot habitaten, habitatfragmentering och möjliga korridorer. Analysen är uppdelad i tre delar: 1. Habitatmodellering: Kartläggning av potentiella fjällrävsområden. För att kunna göra detta måste man sammanställa det man vet om var fjällrävarna föredrar att gräva lyor. Sedan måste man undersöka om man kan känna igen sådana platser i kartdata, för att sedan kombinera alla relevanta data i en ny karta som visar landskapets lämplighet för fjällrävslyor. Sannolikheten för att det ska finnas fjällrävslyor: ökar med avståndet från skog är störst i områden som är täckt av morän avtar med avståndet från sjö eller vattendrag ökar med mängden öppen fjällareal ökar med avståndet från byggnader och tekniska anläggningar Vissa variabler hade inte den effekt man trodde, t ex avståndet till väg eller huruvida det var en sydvänd sluttning eller inte.

10 2. Analys av fjällområdenas bärkraft: Fjällområden som är delade av dalar och större än 75 km 2. 3.Delpopulationernas möjligheter till utbyte, spridningskorridorer: Med hjälp av det här underlaget blir det till exempel lättare att söka efter nya fjällrävslyor och förutse var fjällrävar kan leva i framtiden.

11 Nina Eide återkom och pratade om prioritering och målsättning för delpopulationerna i Skandinavien. Målsättningen är att den skandinaviska fjällrävspopulationen ska bli livskraftig och utan behov av åtgärder, och att fjällräven ska kunna tas bort från rödlistan och uppnå en naturlig populationsstorlek. Det kan ta år att nå målen, så det krävs uthållighet i arbetet. Olav Nyrønning, från den lokala Fjellrevgruppa i Tydalen, berättade om hur gruppen har engagerat sig i fjällräven. Tidigt på 1980-talet fick man besök av fjällräv i Tydalsområdet, på norska sidan av gränsen väster om Helags. Från 1989 till 2001 var det inga lämmelår och då försvann fjällrävarna. Då samlade Fjellrevgruppa in NOK under en 5-årsperiod som till största delen har använts till rödrävsjakt. Fjellrevgruppa letade också efter lyor i Tydalsområdet. År 2007 tog man initiativ till ett samarbete med Sverige. Redan då pratade man om gemensam förvaltning och utifrån de samtalen föddes InterRegprojektet Felles Fjellrev. De senaste åtta åren har det skett mycket inom fjällrävsförvaltningen och med avelsprojektet. Olav hoppas att åtgärderna som pågår i Felles Fjellrev kan fortsätta när projektet avslutas. Om det inte blir någon projektförlängning kan ideella organisationers och frivilligas insatser bli nödvändiga. Det är NU som fjällrävarna behöver den bästa maten och all uppmärksamhet för att överleva till nästa lämmeltopp. Kanske finns det oanvända resurser i frivilligt engagemang. Ibland kan det också behövas oberoende röster, som frivilligorganisationernas. Kjell Derås, från Naturvernforbundet, berättade att man vill vara med och påverka fjällrävspolitiken. Ska man förvalta i framtiden måste man ha kunskap om historiken. Ett landskap utvecklas i samarbete med människorna som befolkar det. Naturvernforbundet har varit med och arrangerat mötesplatser där alla kan delta. Det handlar inte om att HJÄLPA fjällräven. Det handlar om att återställa. Vi måste åtgärda de skador som vi människor har skapat. Naturvernforbundet har identifierat nio skador som vi människor har orsakat fjällrävarna, som bland annat rättfärdigar jakt på rödräv: 1. Kraftledningar dödar fler fåglar än jägare en av människor skapad utfodring av rödräv. 2. Nuvarande form av skogsbruk leder till mer klövvilt och smågnagare ytterligare en av människor skapad utfodring av rödräv. 3. Modern älgjakt ger avfall till rödräven. 4. Mängden stugor i fjällområdet innebär ökad mängd avfall till rödräven. 5. Fårkadaver i utmarker och fjäll är också mat till rödräven. 6. Människan bär ansvar för frånvaron av varg en rödrävspredator. 7. Klimatförändringen, som människan också bär ansvar för, innebär fördelar för rödräven i förhållande till fjällräven. 8. Järnvägen över Saltfjellet innebär också mer mat till rödräven i form av tågdödat vilt. 9. Förrymda farmrävar. Naturvernforbundet tycker att man bör ta tillvara på exempelvis kunskapen om historiska namns betydelse när man letar fjällrävslyor sydsamiska svaale och nordsamiska njalla är exempel. Sådana namn borde gå att lägga in i GIS- analyserna.

12 Erik Gardfall från STF började med att dra lite bakgrund om STF och berättade att man vill vara bäst på natur- och kulturturism i Sverige. Att se vilda djur i deras miljö är en stark upplevelse och växer som reseanledning. Möjligheten att öka människors engagemang och förståelse för djur och natur bör tas tillvara där någonstans väcktes tankarna på fjällrävspaning i Helags och konceptet Fjällrävens rike kan du bevara en hemlighet? föddes. Idén om guidade fjällrävsturer bollades med Tomas Meijer och Lars Liljemark under ett års tid. Tomas och Lars utbildade Erik om fjällrävar och riktlinjerna för turerna drogs upp och förhandlades fram med länsstyrelsen. Personalen på Helgas Fjällstation har alltid känt till lyan som turerna går till. Det är endast den lyan man går till och man har länsstyrelsens tillstånd att under sommarsäsongen besöka lyan med max två grupper i veckan och då med max åtta personer per grupp. Tiden på spaningsplatsen är begränsad till max fyra timmar. Man stannar och spanar på lyan på ca 300 meters håll. Alla iakttagelser som görs rapporteras till naturbevakarna. Före turen får alla deltagare skriva på ett sekretessintyg, där man förbinder sig att inte sprida kunskapen om lyans position. Tiden för marknadsföring blev kort inför sommarsäsongen år 2011, ändå fick man drygt 30 deltagare till turerna och alla fick se fjällräv. Sommaren 2012 fördubblades deltagarantalet och även då fick alla deltagare se fjällräv, trots att det inte fanns några valpar det året. Gästerna upplever det positivt att man inte stör och att man får vägledning i hur man ska spana utan att störa. Turisterna betalar för upplevelsen och pengarna går oavkortat till att köpa fjällrävsfoder. Fjällstationen får fler gästnätter, ett bredare utbud, ökat antal arbetstillfällen och en unik image. Många av gästerna som kommer på fjällrävsguidningarna skulle inte ha kommit annars det är anledningen till att intäkterna från själva guidningen oavkortat kan gå tillbaka till fjällrävarna. Pengarna som guidningarna hittills har inbringat räcker till foder åt en fjällräv i 28 år. För deltagarna är det alltså en unik möjlighet att få chansen att se fjällräv och dessutom själva bidra till bevarandet av arten. Jan Paul Bolstad, från Direktoratet for Naturforvaltning, presenterade Norges förvaltningsmål för fjällräv. År 2009 kom lagen om naturens mångfald i Norge. Lagen är en ratificering av Bernkonventionen om biologisk mångfald. I lagen står bland annat att antalet hotade arter i rödlistan inte ska öka fram till år 2010 och att de ska vara reducerade med 10 procent (30 arter eller fler) före år Lagstiftningen fick till följd att Stortinget öronmärkte pengar till fjällräv, som nu är en prioriterad art. Den första handlingsplanen som togs fram i Norge var just den för fjällräv. Den utarbetades år 2003 och gäller fortfarande. Den har dock utvecklats vidare och heter nu Faggrunnlag för Fjellrev. Målsättningen i handlingsplanen är att säkra fjällrävens överlevnad på sikt i Norge. Mer specifikt innebär det att dagens population ska växa och att det ska vara regelbundet genetiskt utbyte mellan delpopulationerna. För att nå målet är avels- och övervakningsprogrammen viktiga, tillsammans med genetiska studier, stödutfodring, decimering av rödräv, utökad övervakning av smågnagare och lämmel, samt samarbete över gränsen vad gäller förvaltningsåtgärder i områden med gemensamma delpopulationer. I faggrunnlaget finns strategier för hur populationen ska stärkas: Man ska identifiera vilka fjällområden som på sikt har bäst förutsättningar för fjällrävens överlevnad. Man ska värdera och sammanställa effekterna av rödrävsdecimeringen i Sverige och Norge för att på sikt kunna ge råd om framtida förvaltning av rödräv på högfjället. DNA-analyser ska användas för att öka kunskapen om migration mellan delpopulationer, populationsstorlek och inavel. Felles Fjellrev-projektet, det vill säga samarbete över gränsen, ingår som en viktig del i handlingsplanen.

13 Gemensamma förvaltningsåtgärder är kartläggning och övervakning av lyor, stödutfodring, reglering av rödrävspopulationen och även information och kunskapsspridning. Det pågår arbete med en gemensam databas (Rovbase 3.0). Samkörning av data i en gemensam dataplattform ger ett stärkt förvaltningsverktyg för vidare planering av förvaltningsåtgärder tvärs över gränsen. Maano Aunapuu, som är nationell koordinator för åtgärdsprogram för hotade arter på naturvårdsverket, lade tillfälligt lite sordin på seminariet då han berättade att han fått besked tidigare på morgonen att budgeten för åtgärder för hotade arter i Sverige ska minskas. Det visade sig senare att det inte var så allvarligt som det först lät. Det första åtgärdsprogrammet för fjällräv i Sverige skulle gälla åren , det dröjde dock till 2008 innan det nya programmet kom. Det går egentligen ut vid årsskiftet, men kommer att gälla även under år 2013, då ett nytt åtgärdsprogram ska utarbetas. I processen med att ta fram ett nytt åtgärdsprogram ska hittills genomförda åtgärder utvärderas, nya mål ska sättas och en bedömning ska göras av de mest angelägna åtgärderna. I det nya åtgärdsprogrammet ska det vara ökat fokus på samordning med övriga åtgärdsprogram, på samarbete med Norge och med andra aktörer. Det nya åtgärdsprogrammet bör vara klart att tas i bruk årsskiftet Emma Vidmark, från länsstyrelsen i Västerbotten, gick igenom det nuvarande svenska åtgärdsprogrammet, vilka mål som har uppfyllts och vilka vi inte har lyckats med. Långsiktiga mål, som ska vara uppfyllda senast år 2024: - - fler än 600 könsmogna fjällrävar. - - fler än 150 föryngringar under goda lämmelår. - - en geografiskt och ekologiskt sammanhängande population. De kortsiktiga målen i åtgärdsprogrammet, som skulle vara uppnådda år 2012, var uppdelade i två scenarion: A. om det under perioden var regelbundet goda lämmelår. B. om det inte fanns tecken på ökad lämmelpopulation. Eftersom det har varit lämmelår under perioden är det målen för scenario A som nu ska vara uppfyllda: Goda lämmelår ska det finnas fler än 150 könsmogna fjällrävar Det ska födas fler än 30 kullar under första lämmeltoppen och minst 60 kullar andra lämmelåret under perioden Det ska vara föryngring i alla delområden Helags, Sösjö-Offerdal, Borgafjäll, Vindelfjällen, Arjeplog, Padjelanta-Sarek-Sitas och Råstojaure. Fler än 15 rödrävar ska årligen fällas i varje delområde. De två första målen är uppfyllda, men inte de två sista. Huvudåtgärderna i åtgärdsprogrammet är inventering, utfodring och rödrävsdecimering. Men i programmet finns även åtgärder som; kontroll av farmräv och åtgärder för att minska risken för störning genom avlysning av småviltjakt i områden med aktiva lyor, samt ökade informationsinsatser.

14 Emma presenterade sedan de åtgärder som man har gjort i Västerbottens län. När det gäller utfodring så har man under de senaste två åren utfodrat fjällräv vid tre lyor i Arjeplog, vid sex lyor i Vindelfjällen och vid 14 lyor i på Västerbottensidan i Borgafjällsområdet. I Arjeplogsfjällen, Vindelfjällen och Borgafjäll har man också jagat rödräv. En farmräv har skjutits i Borgafjällsområdet. Emma berättade också om ett lyckat projekt vintern 2011/12 där eleverna i Saxnäs skola har skött matningen på en fjällrävslya. De två intensiva seminariedagarna avslutades så med en öppen diskussion om hur målet fler fjällrävar i fler fjällområden ska nås. Frilansjournalisten Lena Näslund ledde diskussionen och i panelen satt: Rolf Ims, Anders Angerbjörn, Nina Eide, Jan Paul Bolstad, Maano Aunapuu, Lars Liljemark och Tore Solstad Panelen var överens om vikten att identifiera vandringskorridorer mellan Stepping Stone-områdena för att knyta ihop de olika kärnområdena. Man konstaterade också att utan norska avelsrävar hade inte Vindelfjällens status kunnat bibehållas i fem av de åtta paren som producerade kullar i Vindelfjällen 2011 fanns norska utsatta avelsrävar. Det framkom klart att forskarna vill fortsätta studierna för att bättre förstå mekanismerna som styr interaktionen mellan fjällräv och rödräv. Panelen var rörande enig om att forskning och förvaltning måste fortsätta gå hand i hand. Men något besked om hur stor fjällrävspopulationen måste bli för att så småningom klara sig utan åtgärder kunde panelen inte ge. Sedan hamnade fokus på ekonomi och panelen var överens om att resurserna bör koncentreras till de produktiva områdena och att om man ska genomföra åtgärder så måste de göras ordentligt. Pengarna styr tyvärr hur framtiden för fjällräv ser ut. Lena avslutade med att ställa frågan: Upplever ni att pengarna tar slut lagom när ni börjar få grepp om vilka åtgärder som fungerar och vad som pågår. Det enhälliga svaret var JA. Referatet skrevs av Karin Ericson, Taiga nature & photo.