Inventering av gaddstekelfaunan i Limhamns kalkbrott

Transkript

1 Inventering av gaddstekelfaunan i Limhamns kalkbrott Hexapoda Konsult Mikael Molander Juni 2011 ~ 1 ~

2 ~ 2 ~

3 Titel: Författare: Foto: Layout: Beställningsadress: Omslagsbilder: Inventering av gaddstekelfaunan i Limhamns kalkbrott Mikael Molander. Författaren är ensam ansvarig för rapportens innehåll. Mikael Molander (samtliga). Mikael Molander. Malmö Stad, Gatukontoret, Stadsmiljöavdelningen, Malmö. Ovan: Utsiktsbild från väster över merparten av kalkbrottet. Nedan till vänster: Delområde fyra, längst ned i brottet. Nedan till höger: Storblodbi, Sphecodes albilabris. Mikael Molander, Hexapoda Konsult, Fältvägen 20, Sjöbo ~ 3 ~

4 ~ 4 ~

5 FÖRORD Limhamns kalkbrott är en mycket speciell miljö med många värden, både ur ett naturvetenskapligt och rekreativt perspektiv. Skepnaden, klimatet och innehållet avviker från omgivande stad och landområden. För mer än tio år sedan, precis efter att brytningsverksamheten avslutats, påbörjades arbetet med att försöka skydda området. Det annorlunda landskapet tillsammans med vetskapen om förekomsten av grönfläckig padda Bufo viridis, den fridlysta kalkkrassingen Sisymbrium supinum (Sveriges enda fastlandslokal) och några ovanliga skalbaggsarter indikerade att brottet förmodligen innehöll fler intressanta arter. För att få bättre kunskap om de biologiska kvaliteterna påbörjades en serie av olika inventeringar. Under de senaste fem åren har fåglar, däggdjur, fiskar, groddjur, trollsländor, skalbaggar, fjärilar, bladlöss, grupper inom tvåvingar, kärlväxter, kryptogamer, mossor, alger och svampar undersökts mer noggrant. Resultatet har varit över förväntan och totalt över arter har påträffats varav många är rödlistade eller sällsynta, nya för Sverige eller till och med nya för vetenskapen. Dessa resultat ställer även intressanta frågor. Var har arterna i brottet sitt ursprung och hur länge har de olika arterna funnits där? Flertalet av de mer störningskänsliga arterna som många fåglar och däggdjur har säkert invandrat under sen tid. Den grönfläckiga paddan fanns däremot redan under tiden för brytning och utnyttjade både gamla och nya vatten som lekmiljö. Men hur många av insektsarterna och svamparna klarade den betydligt vegetationsfattigare miljön med stora störningar? En del arter har säkert funnits under flera decennier i mindre delar av brottet som legat orörda sedan 1960-talet. I dag är Limhamns kalkbrott en ensam biotop-ö, men att beakta är att under 1500-talet fanns gott om frambrutna mindre kalkgravar som efterhand ersattes av färre men större brott fram till 1900-talet. Är Limhamns kalkbrott en refug för vissa arter som haft större utbredning tidigare? En annan intressant fråga är vilka framtida förändringar som kan komma att påverka arterna. Ett av de mest intressanta resultaten från tidigare inventeringar var artmångfalden av skalbaggar. Inventeringen som genomfördes under 2008 av författaren till denna rapport påvisade ett artantal som närmade sig 500 vilket författaren själv inte kunde föreställa sig då han tog sig an detta till synes karga kalkbrott. Under skalbaggsinventeringen insamlades även andra insekter, däribland flera stekelarter. Detta tillsammans med Mikaels ambitiösa arbete med skalbaggarna föranledde till att en inventering omfattande gruppen solitära bin och humlor påbörjades som slutligen kom till att omfatta så gott som alla gaddsteklar. Även denna inventering gav en imponerande artlista med några riktigt intressanta fynd och givetvis ytterligare en noggrann och väl genomarbetad rapport. Mats Wirén Ekolog Gatukontoret, Malmö stad ~ 5 ~

6 INNEHÅLL FÖRORD 5 INNEHÅLL 6 SUMMARY 8 SAMMANFATTNING 9 INLEDNING 10 Bakgrund och syfte 10 Gaddsteklarnas diversitet och ekologi 10 -Vildbin (Apoidea) 12 -Vägsteklar (Pompilidae) 13 -Rovsteklar (Sphecidae s. lat.) 14 -Guldsteklar (Chrysididae) 14 -Getingar (Vespidae) 15 -Övriga grupper 15 Gaddsteklar en hotad insektsgrupp 16 Tidigare fynd från området 17 OMRÅDESBESKRIVNING 19 Historia 19 Allmänt om naturförhållandena 20 Beskrivningar av delområden 22 -Delområde 1: Pumphusområdet 22 -Delområde 2: Fabriksbyggnaden 23 -Delområde 3: Stäppen 24 -Delområde 4: Deltat 25 -Delområde 5: Asfaltplattan 26 -Delområde 6: Stora sydsluttningen 26 -Delområde 7: Östra krosspallarna 27 -Delområde 8: Stora nordsluttningen 28 -Delområde 9: Översta, östra pallen 29 METODIK 30 Insamlingsmetoder 30 -Färgskålar 30 -Fönsterfällor 31 -Manuella insamlingar 31 -Övriga fällor 32 Insamlingarnas omfattning i olika delområden 32 Vädermässiga förutsättningar 33 -Väder Väder RESULTAT 35 Delområdenas fauna och hotspots 37 -Pumphusområdet (1) 38 -Fabriksbyggnaden (2) 39 -Stäppen (3) 39 -Deltat (4) 40 ~ 6 ~

7 -Asfaltplattan (5) 41 -Stora sydsluttningen (6) 41 -Östra Krosspallarna (7) 42 -Stora nordsluttningen (8) 43 -Översta, östra pallen (9) 43 Kommentarer till artgrupperna 44 -Solitära bin och humlor (Apoidea) 44 -Vägsteklar (Pompilidae) 46 -Rovsteklar (Crabronidae, Sphecidae) 46 -Guldsteklar (Chrysididae) 47 -Getingar (Vespidae) 48 -Övriga grupper (Mutillidae, Tiphiidae) 48 Miljövårdsintressanta gaddsteklar 48 -Nya arter för Norden och Skåne 48 -Rödlistade arter 50 -Andra intressanta gaddsteklar 56 Övriga fynd 61 -Fjärilar (Lepidoptera) 61 -Skalbaggar (Coleoptera) 62 -Övrigt (Diptera, Hymenoptera, Odonata) 64 Störningar av fällor 66 DISKUSSION 67 Bedömning av entomologiska värden 67 -Särskilt värdefulla områden hotspots 67 -Kalkbrottet i jämförelse med andra inventeringar och livsmiljöer 69 Analys av faunan 70 -Faunans sammansättning och nycklar till artrikedomen 70 -Parasitism och blomberoende bland vildbina 72 -Arter som saknas i kalkbrottet 73 -Hur har den rika faunan upstått? 74 -Intressanta levnadssätt 75 Utvärdering av metodiken 76 -Hur stor andel av faunan påvisades? 77 SKÖTSEL OCH ÅTGÄRDSFÖRSLAG 78 Generella mål och riktlinjer för skötseln 78 Skötsel av enskilda delområden 80 Skötsel av kalkbrottets närmaste omgivning 84 Initiera övervakning av gaddstekelfaunan 84 -Vad kan övervakas och hur? 85 TACK 87 REFERENSER 87 KARTA 1: Delområdesgränser i Limhamns kalkbrott 93 KARTA 2: Hotspots för gaddsteklar i Limhamns kalkbrott 94 APPENDIX 1: Samtliga påträffade gaddsteklar APPENDIX 2: Data för fällor i kalkbrottet ~ 7 ~

8 SUMMARY Inventory of stinging wasps at the nature reserve Limhamn limestone quarry This report examines the aculeate wasp fauna in the recently formed nature reserve Limhamn limestone quarry on the outskirts of Malmö, in southernmost Sweden (WGS84: Lat. N , Lon. E ). The quarry is one of the largest open-cast pits in northern Europe covering 91 hectares with a maximum depth of 70 meters. Excavations of limestone started in 1866 and continued until 1994 when the quarry closed. The abandoned pit has been left undisturbed since 1994, allowing an interesting plant and animal community to form. A nature reserve was established in 2010 to protect the site. An extensive survey of the quarry s stinging wasp fauna was undertaken during The aim was to thoroughly document species diversity, especially rare and Red Listed species of interest to conservation, and give suggestions on management actions which can benefit the wasp fauna. This is the first inventory of stinging wasps in a Swedish limestone quarry. Groups searched for included: Apoidea, Pompilidae, Sphecidae, Crabronidae, Ampulicidae, Chrysididae, Vespidae (including Eumenidae), Tiphiidae, Mutillidae, Sapygidae and Scoliidae. Wasps were mainly collected with a large set of insect traps. Different color pan traps (yellow, white and blue), scattered in subareas of the quarry, were used most frequently but a few window traps (placed on dead trees) and malaise traps were also used. As a complement to the traps, wasps were also collected on a number of occasions by manual netting. A total of wasp specimens belonging to the studied groups were collected and determined (however no Ampulicidae, Sapygidae or Scoliidae species were found). Overall, 184 species were recorded, out of which 15 species are currently Red Listed in Sweden. Andrena nycthemera EN, Lasioglossum xanthopus EN, Sphecodes miniatus VU, Agenioideus sericeus EN, Priocnemis agilis VU, and Hedychridium chloropygum VU are considered threatened and have only been found at a few Swedish localities during the last 30 years. The remaining nine Red Listed species are categorized as near threatened (NT). The chrysidid H. chloropygum VU has previously not been reported from the Swedish province Scania. Additionally, A. nycthemera EN is included in a special action plan issued by the Swedish Environmental Protection Agency (SEPA) for threatened solitary bees dependent on Salix spp. Several other rare and interesting species were found besides the Red Listed species. The predatory wasp Tachysphex unicolor was recorded in the Nordic countries for the first time and seems to have colonized recently from more southerly European latitudes. The quarry harbored significant proportions of Scania s present fauna of wild bees (Apoidea) and spider wasps (Pompilidae); 41% of the wild bee species and 50% of the spider wasps known to occur in Scania at present were found in the quarry. The proportion of parasitic solitary bees was normal (30%) but the proportion of Red Listed parasites was quite high (14%) compared to other extensive Swedish surveys. Oligolectic solitary bee species were few and only 21% of the solitary bee fauna is oligolectic, which mainly reflects the fact that the vegetation in the quarry is relatively poor in plant species. However, a high percentage of the oligolectic species were Red Listed (33%), clearly demonstrating that the flora is valuable after all. Important factors explaining the high species richness are believed to be the quarrys large size, the warm and dry climate and the interesting, but not especially species rich, flora. Some other interesting insect species are briefly mentioned in the report, especially of Coleoptera and Lepidoptera. Altogether 481 species of Coleoptera are currently known from the Limhamn limestone quarry. Such a high number of beetle species have previously never been reported from a Swedish pit. The results were well above what was expected in terms of total species richness and quality of the fauna (measured as number of Red Listed and rare species). Clearly, the stinging wasp fauna at Limhamn limestone quarry is of very high conservation value from a local and regional point of view and of high value at a national level. Special efforts should be taken to conserve the rich fauna and the management of the reserve adapted to the needs of the stinging wasps. In the future it will be most important to prevent vegetation from overgrowing the area due to succession. Removal of vegetation should be carried out to recreate patches of bare ground and maintain a high abundance of flowering plants. The fauna should also be monitored to study effects of management and faunal changes over longer time periods. The present work also highlights the in general high value of limestone quarries as replacement habitats for many species in decline. ~ 8 ~

9 SAMMANFATTNING Denna rapport presenterar resultatet från en omfattande inventering av gaddsteklar i naturreservatet Limhamns kalkbrott i södra utkanten av Malmö. Limhamns kalkbrott är ett av de största dagbrotten i norra Europa med en yta omfattande 91 hektar och ett maximalt djup på 70 meter. Brytningen av kalksten påbörjades redan 1866 och pågick fram till 1994 då verksamheten avslutades. Från 1994 och framåt har kalkbrottet legat orört och en särpräglad flora och fauna har etablerat sig. Ett naturreservat inrättades 2010 för att skydda området. På uppdrag av Malmö stad inventerades faunan av gaddsteklar i kalkbrottet under som ett led i att utöka kunskapen om brottets flora och fauna. Syftet var att noggrant dokumentera faunan, speciellt eventuella rödlistade och sällsynta arter, samt att lämna ett förslag på skötselåtgärder som kan bevara och gynna faunan av gaddsteklar. Grupper som inkluderades i arbetet var: Vildbin (Apoidea), vägsteklar (Pompilidae), rovsteklar (Sphecidae, Crabronidae, Ampulicidae), guldsteklar (Chrysididae), getingar (Vespidae inklusive Eumenidae) samt småfamiljerna Tiphiidae, Mutillidae, Sapygidae och Scoliidae. Gaddsteklarna insamlades framförallt med en stor uppsättning av olika fällor. Så kallade färgskålar av olika färger (gul, vit och blå), fönsterfällor och malaisefällor kom att användas. Materialet från fällorna kompletterades med manuella insamlingar då steklar håvades för frihand på blommande växer, markblottor och dylikt. Detta är den första större undersökningen av gaddsteklar i ett svenskt kalkbrott. Totalt insamlades och bestämdes exemplar av steklar tillhörande de inventerade grupperna men ingen art tillhörande familjerna Ampulicidae, Sapygidae och Scoliidae påträffades. Sammanlagt noterades 184 arter av gaddsteklar varav 15 arter för närvarande är rödlistade. Flodsandbi Andrena nycthemera EN, rostsmalbi Lasioglossum xanthopus EN, pannblodbi Sphecodes miniatus VU, murvägstekel Agenioideus sericeus EN, ängsvägstekel Priocnemis agilis VU, och kronguldstekel Hedychridium chloropygum VU anses vara direkt hotade i Sverige och är bara kända från vardera ett fåtal aktuella lokaler i landet men påträffades samtliga i Limhamns kalkbrott. Övriga nio rödlistade arter är placerade i kategorin nära hotade (NT). Kronguldstekeln H. chloropygum VU har tidigare inte rapporterats från Skåne och anmäls som ny för landskapet. Flodsandbiet A. nycthemera EN omfattas också av ett av Naturvårdsverkets särskilda åtgärdsprogram för hotade arter nämligen programmet för hotade vildbin på Salix. Förutom de rödlistade arterna påträffades flera andra gaddsteklar som är sällsynta eller på annat sätt intressanta även om de inte är rödlistade. Ett exempel är rovstekeln Tachysphex unicolor som för första gången påträffades i Norden i Limhamns kalkbrott. Arten tycks nyligen ha koloniserat Sverige från sydligare delar av Europa. Kalkbrottet visade sig härbärgera en oväntat hög andel av den skånska gaddstekelfaunan. Speciellt artrika var vildbina och vägsteklarna där 41% respektive 50% av den nutida skånska faunan finns representerad i material från kalkbrottet. Viktiga faktorer som förklarar den höga artrikedomen är det varma och torra lokalklimatet, täktens mycket stora yta, den intressanta, men inte speciellt artrika, floran samt det geografiskt sydliga läget. Ströfynd av andra insektsarter kommenteras kort, speciellt av skalbaggar och fjärilar. Sammanlagt 481 arter av skalbaggar är nu kända från Limhamns kalkbrott, ett så högt antal arter har tidigare aldrig rapporterats från en täkt i Sverige. Resultaten var över förväntan sett både till artrikedom och faunans kvalité (mätt som antal rödlistade och ovanliga arter). Faunan har uppenbart ett mycket högt bevarandevärde ur lokalt och regionalt perspektiv och ett högt värde på nationell nivå. Reservatets skötsel bör därför anpassas till gaddsteklarnas behov. Den i särklass viktigaste åtgärden är att hindra området från att växa igen och floran från att trivialiseras. Ytor av barmark bör med jämna mellanrum skapas artificiellt genom grävning, plöjning eller liknande för att återskapa blomrika, örtdominerade partier. Det är också viktigt att undvika allt för kraftigt slitage på vegetationen från besökare till reservatet. En aktiv och omväxlande skötsel av markerna som omger kalkbrottet är ett måste för att bl.a. motverka att reservatet blir isolerat. För att utvärdera skötselns inverkan på faunan och för att studera faunaförändringar över längre tidsperioder föreslås att övervakning av gaddstekelfaunan, eller delar av den, bli en del av det löpande skötselarbetet. Denna inventering belyser också vilken fantastiskt värdefull ersättningsbiotop kalkbrott kan fungera som för många arter när naturliga livsmiljöer försvinner och denna typ av täkter bör få en generellt ökad uppmärksamhet inom svensk naturvård där kalkbrott hittills hamnat i skuggan av sand- och grustäkter. ~ 9 ~

10 INLEDNING Bakgrund och syfte Insektsgruppen gaddsteklar hör de mest hotade organsimgrupperna i Sverige (Gärdenfors 2010). Ett stort antal gaddsteklar har minskat under 1900-talet och en oroväckande hög andel av arterna riskerar att helt försvinna från landet (Cederberg et al. 2010a). Orsakerna till att så många arter minskat är att gaddsteklarnas livsmiljöer minskat och försämrats till följd av förändringar i skötseln av odlings- och skogslandskapet (Westrich 1989a, Biesmeijer et al. 2006, Linkowski et al. 2004b, Nilsson et al. 2009). När de naturliga biotoperna minskat har många gaddsteklar funnit lämpliga livsmiljöer i täkter (Lönnell & Ljungberg 2006, Sörensson 2006a). Åtskilliga undersökningar har visat på de höga naturvärden som täkter hyser (se t.ex. Bartsch 2006, Sörensson 2007a, Bergsten 2009, Franzén & Norén 2009) och för flera arter av gaddsteklar utgör grus- och sandtag faktiskt de främsta nutida biotoperna. För en bra miljövård och effektivt artbevarande krävs detaljerad kännedom om arterna, deras livsmiljöer och de ekologiska samspelen (New 2009). Malmö stad arbetar sedan ett antal år tillbaka med att noggrant dokumentera fauna och flora i det spektakulära naturreservatet Limhamns kalkbrott. Det långsiktiga målet är att erhålla en närmast komplett kunskap om organismer och naturvärden i den enorma täkten. Denna information ska sedan ligga till grund för att reservatet sköts på ett sätt som långsiktigt bevarar och utvecklar de biologiska värdena. Under 2008 genomförde undertecknad en inventering av kalkbrottets skalbaggsfauna varpå denna befanns vara oväntat artrik och skyddsvärd (Molander 2009). I samband med skalbaggsinventeringen var några så kallade färgskålsfällor placerade i brottet vilka fångade ett mindre antal gaddsteklar. Vid genomgång av detta material hittades några ovanliga arter som indikerade att även gaddstekelfaunan kunde vara intressant. Detta ledde till att en större inventering med gaddsteklar som fokalgrupp påbörjades våren Målet var precis som för skalbaggsinventeringen att noggrant dokumentera faunan, bedöma dess kvalité samt att identifiera särskilt värdefulla strukturelement för gaddsteklarna. I arbetet ingick även att utarbeta ett förslag på skötsel och åtgärder som kan bidra till att bevara och gynna steklarna. Ett annat syfte med inventeringen var att generellt öka kunskapen om gaddsteklars ekologi och förekomster, något som fortfarande är bristfälligt studerat. Detta var särskilt intressant eftersom föreliggande inventering är den första större undersökningen av gaddsteklar i ett svenskt kalkbrott. Tidigare har endast sporadiska fynd av arter tillhörande denna insektsgrupp rapporterats från kalkbrott. Kännedomen om hur gaddstekelfaunan kan vara sammansatt i ett kalkbrott och vilka eventuella naturvärden kopplade till gaddsteklar som finns i kalkbrottsmiljöer var således mycket liten. Gaddsteklarnas diversitet och ekologi Infraordningen gaddsteklar (Aculeata) utgör en förhållandevis liten grupp inom den mycket artrika ordningen steklar (Hymenoptera) som omfattar uppåt hittills kända arter i Sverige (Gärdenfors 2010). Gaddsteklarna kännetecknas av att deras äggläggningsrör ombildats till en gadd och att de första bakkroppssegmenten är markant smalare än de påföljande så att de bildar en tydlig midja mellan bakkroppens främre del och mellankroppen (Abenius 2006). I Sverige har ca 800 arter av gaddsteklar påträffats. Denna inventering omfattar dock inte alla grupper av gaddsteklar och begreppet gaddsteklar avser i rapporten bara de grupper som inventerades. Familjerna vedstritsteklar (Embolemidae), stritsäcksteklar (Dryinidae) och dvärggaddsteklar (Bethylidae) exkluderades vilka omfattar ett 60-tal arter. Främsta orsaken till att de tre familjerna inte undersöktes är att deras levnadssätt avviker jämfört med majoriteten av de andra gaddsteklarna. Samtliga arter i dessa tre familjer är parasiter på andra insekter, huvudsakligen stritar, skalbaggar och fjärilar (Olmi 1994, Abenius 2006). Sådana levnadssätt uppvisar enbart några enstaka andra arter av gaddsteklar. En annan anledning till att familjerna uteslöts är att de inte utvärderats i rödlistan (Cederberg et al. 2010a) och till följd av detta har de sällan använts i naturvårdssamanhang. Även myrorna (Formicidae) exkluderades eftersom också dessa har ett ~ 10 ~

11 levnadssätt som markant skiljer sig från övriga familjer inom gaddsteklarna. Flertalet av myrorna är sociala och bildar samhällen (Douwes et al. 1998), något som bara ett fåtal andra gaddsteklar gör och myrorna avviker också på flera andra sätt från övriga gaddsteklar vad gäller ekologi och biologi. Rovsteklarna (Sphecidae) har nyligen splittrats upp i tre mindre familjer (Blösch 2000) men i denna rapport avser begreppet rovsteklar dessa tre familjer tillsammans (däremot har den nya systematiken tillämpats i appendix 1). De familjer och grupper som omfattas av inventeringen presenteras kortfattat nedan och utgör tillsammans ca 628 arter. I figur 2 ges en översikt av hur de svenska arterna fördelar sig på de inventerade grupperna. Figur 1. Videsandbi, Andrena clarkella, är en av närmare 300 arter av vildbin i Sverige. Biet är oligolektiskt och samlar pollen endast från Salix-arter. Gaddsteklar är värmekrävande djur som trivs i ljusa, öppna till halvöppna miljöer där temperaturen är hög (Blösch 2000, Hallin 2007, Bergsten 2009). Bara ett fåtal arter föredrar slutna biotoper eller har dragning mot kyligare områden i norra Sverige. Det är därför inte förvånande att Skåne är det landskap som hyser högst antal arter av gaddsteklar (Erlandsson 1971, Sörensson 1990, Nilsson opubl.). De vuxna gaddsteklarna behöver tillgång till blommor för att få sockerhaltig nektar som de använder som flygbränsle. Gruppen vildbin kräver dessutom tillgång till pollen för att föda upp sin avkomma (Abenius & Hellqvist 2008). Områden med artrik och omväxlande ört- och buskvegetation är därför generellt bra miljöer för gaddsteklar. Nästan hälften av alla gaddsteklar samlar dock inte pollen utan fångar istället diverse bytesdjur som föda till sin avkomma. En tredje, mindre men mycket intressant grupp, av arter samlar varken pollen eller bytesdjur utan är parasiter som snyltar på de förråd som värdarterna samlat ihop. Förutom föda behöver gaddsteklarna också någonstans att bygga sina bon där avkomman kan ligga skyddad. Merparten av arterna gräver sina bon i marken på mer eller mindre sparsamt bevuxna ytor där växttäcket är brutet (Sörensson 1989, Blösch 2000, Linkowski et al. 2004a). Underlag av sand eller grus är speciellt attraktiva (Johansson 2006). Vissa arter föredrar större vegetationslösa ytor, t.ex. en del arter i familjen vägsteklar (Abenius & Larsson 2004, Abenius 2009), medan andra kan hålla till godo med små plättar av bar mark på bara några få kvadratcentimeter, t.ex. mellan två växtplantor eller liknande. Ett alternativ till att bygga ett eget bo är att utnyttja redan befintliga håligheter i t.ex. död ved, torra växtstänglar och klippor, något som också praktiseras av en mindre andel av arterna (Westrich 1989a, 1989b, Abenius 2004, Sörensson 2010a). De artrikaste miljöerna för gaddsteklar är småskaliga jordbrukslandskap i sydligaste Sverige som hyser en mosaik av slåtterängar, betesmarker med gamla träd, naturskogar samt gott om vindskyddade, soliga platser där det finns större förekomster av exponerad sand eller fingrus ~ 11 ~

12 (Abenius & Larsson 2004, Linkowski et al. 2004a, Nilsson et al. 2009). De steklar som gräver sina bon i marken kan utnyttja markblottor i betesmarker, vid rotvältor, i anslutning till vägar och på många andra platser där markstörningar gett upphov till barmark men genom sin täktverksamhet har människan skapat en mycket gynnsam miljö för gaddsteklar i sand- och grustag med flera täkttyper (Sörensson 2006a). Studier tyder på att många gaddsteklar sällan förflyttar sig långa sträckor (Franzén et al. 2007, Linkowski et al. 2004a). Boplatser, jaktmarker, värdarter, pollen och nektarresurser behöver således finnas inom ganska korta avstånd. När flygavståndet mellan de olika resurserna överstiger en kilometer blir det sannolikt besvärligt för de flesta arterna, atminstone för vildbin (se t.ex. Haeseler 1982, Wesserling 1996, Gathmann 1998, Osborne & Williams 2001). Likaså verkar de flesta gaddsteklarna hålla sig inom ett mindre område kring den plats där de kläckts och sprider sig relativt sällan över längre sträckor till helt nya områden (Franzén et al. 2007). Dessa faktorer gör att många gaddsteklar anses vara utsatta för negativa effekter associerade med fragmentering av deras livsmiljöer. Gaddsteklarnas aktivitetsperiod sträcker sig från tidig vår till tidig höst. De första arterna aktiveras ur sin vinterdvala redan under de första vårdagarna, t.ex. vårsidenbiet Colletes cunicularius och ett flertal sandbin av släktet Andrena. För vildbinas del är våren, försommaren och högsommaren de perioder som är mest artrika medan de andra familjerna når sina aktivitetstoppar under försommar och högsommar (Abenius & Larsson 2004). Ett litet antal arter har aktivitetstoppar på eftersommaren. Vädret spelar en stor roll för gaddsteklarna och arterna verkar i hög grad påverkas av särskilda mikroklimatologiska faktorer (Cederberg et al. 2010a). För att en hög aktivitet ska uppnås krävs solig och varm väderlek med ingen eller svag vind. Många gaddsteklar är förvånansvärt svårfunna trots att de exponerar sig på blommor och barmark där de i teorin är relativt lätta att få syn på. Detta beror på en kombination av faktorer. De vuxna steklarna förekommer ofta ytterst lokalt inom ett område, de kan vara aktiva under korta perioder av säsongen eller dygnet och de gör förmodligen ändå sitt bästa för att exponera sig så lite som möjligt. Olika arter och grupper av gaddsteklar förekommer på lite olika platser, t.ex. håller vissa till vid blommor Figur 2: Visar hur de 628 svenska gaddstekelarterna fördelar sig på de familjer och grupper som inventerades. medan andra oftast kan hittas i anslutning till död ved. Dessutom är det långt ifrån alltid som man får tag i en gaddstekel när man väl fått syn på den. Flertalet arter är lättskrämda och deras goda flygförmåga gör att de har större möjligheter att komma undan insamlaren jämfört med exempelvis de flesta skalbaggar. Gaddsteklar är därför en mycket tidskrävande och svårinventerad grupp av insekter (Franzén et al. in press). Vildbin (Apoidea) Vildbin är en stor grupp av gaddsteklar (se Fig. 2) som omfattar flera närbesläktade familjer. Totalt 287 arter har påträffats i Sverige (Nilsson opubl.). Gruppen är mycket mångformig både vad gäller utseende och levnadssätt vilket speglar den stora variation av fysiologiska och beteendemässiga anpassningar som utvecklats. Kroppsformen varierar från bred och kraftig till slank och spenslig. Grundfärgen är i stort sett alltid svart men många arter har röda eller gula partier, i synnerhet på bakkroppen. Flertalet arter har en mer eller mindre tät hårbeklädnad som även den kan vara svartfärgad men oftast antar olika nyanser av brunt och gult (Fig. 1). Behåringen bildar i regel ljusa band och fläckar på kroppen. Kroppstorleken varierar från en halv centimeter upp till fyra ~ 12 ~

13 centimeter, men de flesta arterna är kring en centimeter långa. Gadden använder bina som försvar mot eventuella angripare. Vildbina kan delas upp i två mindre grupper baserat på arternas levnadssätt; de solitära och de sociala bina. Sociala bin utgörs av humlorna och det domesticerade honungsbiet Apis mellifera (Abenius 2006) som ibland dock kan förvilda sig (Hansson 1980). Dessa arter bildar samhällen bestående av en äggläggande hona och ett större antal sterila arbetare (Franzén & Norén 2009, Sörensson 2010a). Mot slutet av säsongen producerar samhällena hanar och fertila honor. Snylthumlorna är dock ett undantag, dessa skapar inga egna samhällen utan tar över andra humlors samhällen genom att döda deras drottning (Abenius & Larsson 2004). Värdhumlans arbetare utnyttjas sedan till att producera honor och hanar av snylthumlan. Humlorna och honungsbiet omfattar totalt ett 40-tal arter i Sverige (Nilsson opubl.). De solitära bina utgör således den större gruppen av vildbin. Solitära bin är ensamlevande arter där varje hona ensam anlägger små bon där ett mindre antal ägg placeras (Sörensson 2010a). Honan samlar också ihop ett förråd av pollen (i enstaka fall nektar) åt avkomman som fungerar som näringskälla åt larverna (Linkowski et al. 2004a, Abenius & Larsson 2004). Bona anläggs i olika substrat, vanligast är att de grävs i marken, oftast på torra väldränerade jordar i varma lägen där vegetationen är mer eller mindre sparsam (Johansson Figur 3. Parasitbin inom gruppen vildbin är mindre håriga och tecknade i varningsfärger som rött och gult. På bilden majgökbi Nomada marshamella. 2006). Arterna har ofta mycket specifika krav på underlaget vad gäller bl.a. kornstorlek och marklutning. Bon kan också placeras i olika färdiga håligheter, t.ex. i torra, växtstänglar och i andra insekters hål i död ved (Abenius, 2006, Johansson 2006). Vissa släkten och arter, t.ex. en del murbin av släktet Osmia spp., utnyttjar håligheter i vittrande murar och klippväggar. De vuxna vildbina lever främst av nektar från blommor, buskar och träd men till sina larver samlar de pollen (Westrich 1989a, Linkowski et al. 2004a, Pettersson et al. 2004). Vissa arter är generalister och besöker ett flertal olika växter (polylektiska bin) medan andra enbart utnyttjar pollen från ett fåtal växtarter (oligolektiska bin). Pollen samlar bina i håriga ytor på bakbenen som kan vara kraftigt förstorade för att mer pollen ska kunna transporteras. Ett mindre antal arter samlar pollen i hårbeklädnaden på undersidan av bakkroppen (Westrich 1989a, Johansson 2006). I boet formar honorna klumpar av pollen på vilka ett ägg läggs. Studier har visat att det oligolektiska väddsandbiet Andrena hattorfiana NT gör pollenklumpar som var och en innehåller omkring pollenkorn vilket motsvarar besök av honan på ungefär tolv blommor av åkervädd Knautia arvensis förutsatt att dessa inte redan delvis tömts på pollen (Larsson & Franzén 2007). Inom de solitära bina finns flera släkten av bin som är kleptoparasiter (boparasiter). Parasitbinas honor håller till i närheten av värdarternas bon och smyger in i dessa och lägger sina egna ägg i boet. Larven av parasitbiet dödar värdartens larv och livnär sig sedan av den föda som värden samlat ihop (Abenius & Larsson 2004). Blodbin Sphecodes spp. och gökbin Nomada spp. (Fig. 3) är exempel på artrika släkten av kleptoparasiter inom vildbina. Parasitbina är ofta specialiserade på att angripa en enda eller ett fåtal värdarter (Linkowski et al. 2004a). Vägsteklar (Pompilidae) En grupp av slanka, långsmala steklar som är enfärgat svarta eller svarta med inslag av röda partier på kroppen. Ben och antenner är spensligt byggda och kroppsbehåringen sparsam. Samtliga vägsteklar är rovdjur som använder sin gadd till att paralysera spindlar (Abenius & Larsson 2004, Bartsch 2006). Paralyserade spindlar transporteras av honan till ett bo, vanligen utgrävt i fint material av sand eller grus medan några arter bygger bon i håligheter i död ved och växtstänglar (Bergsten 2009). I boet lägger honan ett ägg på varje spindel och larven som kläcks förtär sedan spindeln. Vissa arter är specialiserade på enstaka arter av spindlar medan andra är generalister ~ 13 ~

14 (Abenius 2006). Två släkten avviker från detta levnadssätt, nämligen Ceropales och Evagetes som är kleptoparasiter (Johansson 2010). Honorna tillhörande dessa släkten tar sig in i andra vägsteklars bon och lägger sina egna ägg på de spindlar som värdarten samlat. I Sverige har 63 arter av vägsteklar påträffats varav tio är boparasiter (Abenius 2006, Bergsten 2009). Rovsteklar (Sphecidae s. lat.) Den stora familjen rovsteklar som fram tills nyligen gick under det latinska namnet Sphecidae har splittrats upp i tre familjer: Ampulicidae (1 art), Sphecidae (7 arter) och Crabronidae (159 arter). Ytterligare ändringar i systematiken kan komma att ske då det finns olika åsikter om vilken uppdelning som är mest lämplig (Blösch 2000). Gruppen är mycket divers vad gäller utseende och varierar i storlek från några få millimeter upp till ett par centimeter (Abenius 2006). Arterna är ofta utbrett svartfärgade med inslag av röda (Fig. 4) eller gula varningsfärger (Blösch 2000). Rovsteklarna är precis som det svenska namnet antyder rovdjur som fångar insekter av en rad andra insektsordningar som skalbaggar, fjärilar, bladlöss och andra steklar (Lomholdt 1975, Franzén & Norén Figur 4. Rovsteklarna är en mångformig grupp både till utseende och levnadssätt. Dryudella pinguis är ca en cm lång och fångar skinnbaggar åt sin avkomma. 2009). Ett fåtal arter fångar spindlar eller är kleptoparasiter på andra rovsteklar. Olika släkten är som regel specialiserade på olika grupper av byten. Gadden används för att förlama bytena. Bona anläggs i död ved och torra växtstänglar eller grävs ut i marken. I död ved utnyttjas som regel färdiga gångar av andra insekter (Abenius & Larsson 2004). En välkänd grävstekel är bivargen Philanthus triangulum som är predator på honungsbin A. mellifera och gräver sina bon i exponerad sand eller fingrus (Blösch 2000). En del rovsteklars beteende i samband med bobyggnad och jaktbeteende är mycket fascinerande och har studerats ingående (se bl.a. Adlerz 1916). Guldsteklar (Chrysididae) Kompakta steklar, vanligen kring en centimeter eller mindre i kroppslängd som är vackert metallglänsande i blått, grönt och rött (Fig. 5). Sammanlagt 51 arter har hittats i landet (M. Sörensson in litt. 2011). Merparten av guldsteklarna är kleptoparasiter på andra gaddsteklar och utnyttjar både vildbin, rovsteklar och solitära getingar som värdarter (Franzén & Norén 2009, M. Sörensson in litt. 2011). Oftast hittar man guldsteklarna flygande kring soligt stående träd med angrepp av andra insekter eller flygande lågt över marken i områden med sparsam vegetation d.v.s. platser där värdarterna gräver sina bon. Släktet Cleptes med tre arter i Sverige skiljer sig från övriga guldsteklar då de är parasiter på larver av växtsteklar (Sörensson 2008). Vissa arter är generalister medan andra verkar vara starkt specialiserade till någon eller några enstaka värdarter. Många arter är både sällsynta och svårfunna vilket lett till att få entomologer intresserat sig för gruppen. Vissa släkten och artpar är mycket svårbestämda och guldsteklarnas systematik och nomenklatur är delvis ännu oklar (Johansson 2010). Figur 5. Exempel på en art av guldsteklar; Holopyga generosa i profil. ~ 14 ~

15 Getingar (Vespidae) Av getingar har 49 arter påträffats i Sverige. Både sociala och solitära levnadssätt finns representerade bland arterna och de kan grovt indelas i två grupper: sociala (Vespinae) och solitära getingar (Eumeninae). Pappersgetingarna (Polistinae) intar en position mellan de två föregående underfamiljerna, med delvis solitärt, delvis socialt levnadssätt (Pardi 1948). Arterna är tecknade i svart och gult, ibland även rött, och är genomgående ganska stora med kroppslängd kring en och en halv centimeter. Sociala getingar bygger upp samhällen som består av en äggläggande hona och sterila arbetare. Sent på säsongen produceras fertila honor och hanar. Bona byggs av tuggad trämassa som formas till tunna blad och placeras på regnskyddade platser i ihåliga träd, under grenar och liknande, alternativt i marken (Franzén & Norén 2009). De sociala getingarna är rovdjur och lever främst av andra insekter men hämtar också sockerhaltig föda från fallfrukt mm. Bland de sociala arterna finns också enstaka arter av snyltgetingar som precis som snythumlorna (se ovan) tar över befintliga bon av de sociala getingarna och utnyttjar samhällets arbetare för att producera avkomma av den egna parasitarten (Abenius & Larsson 2004, Abenius 2006). Figur 5. Getingarnas familj omfattar inte bara de välkända sociala arterna som bildar samhällen utan också de solitära getingarna som icke entomologen sällan lägger märke till, bl.a. den ovanliga Ancistrocerus oviventris. De solitära getingarna (Fig. 5) bildar inga samhällen och honorna anlägger ensamma bon i murken ved, vittrande murar och växtstänglar eller gräver ut dem i marken på lätta jordar (Aurivillius 1918, Franzén & Norén 2009). Bona provianteras med andra insekter som larven sedan förtär. Framförallt paralyseras fjärilslarver och skalbaggslarver (Aurivillius 1918). Vissa arter konstruerar en sorts rör av lera som skydd omkring ingångshålen till bona (Aurivillius 1918, Douwes 2002). De vuxna djuren livnär sig av nektar. Övriga grupper Övriga grupper utgörs av fyra små familjer av gaddsteklar som tillsammans omfattar elva arter i Sverige. Arterna är i allmänhet ca fem millimeter till lite över en centimeter långa och lever som parasiter eller kleptoparasiter på andra insekter på torrmarker. Planksteklarna (Sapygidae) utgörs av tre arter vilka lever som boparasiter hos olika arter av bin tillhörande släktena Osmia, Chelostoma och Hoplitis (Johansson 2010) som anlägger sina bon i död ved och andra håligheter (Westrich 1989b, Douwes et al. 1998). I pansarsteklarnas familj Tiphiidae ingår fyra arter varav tre är rödlistade och huvudsakligen lever på exklusiva torrmarker. Endast en art, rödbent pansarstekel Tiphia femorata, är allmän och utbredd. Pansarsteklarna är parasiter på skalbaggar vars larver ~ 15 ~

16 lever i marken. Tre arter parasiterar förmodligen olika arter i familjen bladhorningar Scarabaeidae (Abenius 2009) medan den fjärde arten, sandjägarstekel Methocha ichneumonides, är parasit på sandjägare (Cicindela spp.). I Sverige anges T. femorata åtminstone parasitera den vanliga pingborren Amphimallon solstitiale (Aurivillius 1918). Spindelsteklarna Mutillidae omfattar tre arter vars honor saknar flygförmåga och är väldigt lika spindlar då de kryper runt på marken. Två arter av spindelsteklar är sällsynta och rödlistade medan de två andra är allmänna. De två allmänna arterna parasiterar diverse rovsteklar som gräver sina bon i marken (Abenius 2006, Franzén & Norén 2009). Familjen dolksteklar (Scoliidae) hyser en enda art i Sverige som inte påträffats i Skåne och är ytterst sällsynt utom på Gotland (Nilsson 2001). Gaddsteklar en hotad insektsgrupp Under framförallt 1900-talet har mycket omfattande förändringar skett av naturen i Sverige till följd av ändrade driftsformer inom jord- och skogsbruk (Dahlström 2006, Nilsson & Franzén 2009). Förändringarna började få fart redan under slutet av 1800-talet och nästan alla naturmiljöer har kommit att påverkas i någon utsträckning. Dessförinnan hade markerna skötts på ungefär samma sätt av människan under flera hundra år (Emanuelsson et al. 2002, Dahlström et al. 2008, Emanuelsson 2009). Bland förändringar kan nämnas borttagandet av marginalmarker i jordbrukslandskapet, avskaffandet av slåtteränger (Fig. 6), omfattande avveckling och igenväxning av blomrika betesmarker, utsläpp av herbicider och insekticider, spridning av konstgödsel, minskning av död ved i skogar och hagmarker samt ändrad skötsel av vägkanter (Samuelsson & Ingelög 1996, Bernes 1994, Skånes 1996, Dahlström 2006, Aronsson 2007, Emanuelsson 2009). Den gemensamma nämnaren för dessa förändringar är att de bidrar till att minska heterogeniteten i landskapet med följden att livsmiljöer minskar och försvinner. Detta har fått en mycket stor negativ inverkan på ett stort antal arter som är beroende av specifika livsmiljöer för sin existens medan ett fåtal arter har gynnats (Franzén & Molander in press). Den hastighet med vilken förändringarna skett, och fortsätter att ske, är alldeles för hög för att arterna ska kunna anpassa sig. Arter som utvecklat långtgående specialiseringar är mer känsliga för förändringar av sin livsmiljö och drabbas hårdare jämfört med generalister som kan leva i olika miljöer (Davies et al. 2004, Franzén & Johannesson 2007, Nilsson et al. Figur 6. Förändringar inom lantbruket under 1900-talet har medfört att blomrika marker nästan försvunnit, marker som många gaddsteklar är beroende av. 2008). Gaddsteklarna är en sådan grupp i vilken en stor andel av arterna utvecklat mycket invecklade anpassningar och livsmönster som lett till en ökad specialisering och därmed också ökat beroende av specifika miljöer och andra arter. Förlust av gaddsteklarnas livsmiljöer och försämring av de kvarvarande habitaten, exempelvis genom fragmentering, är de huvudsakliga anledningarna till att en hög andel av gaddsteklarna nu går en osäker framtid till mötes (Cederberg et al. 2010a). Gaddsteklarna är en av de grupper som hyser den högsta andelen rödlistade arter av alla organismgrupper som bearbetats i rödlistan, 28% är rödlistade (ca 604 bedömda arter, exkl. Formicidae) och 91 arter (15%) anses direkt hotade (Cederberg et al. 2010a). Samma mönster av tillbakagångar har visats på internationell nivå i flera europeiska länder (Westrich 1989a, Biesmeijer et al. 2006). Den negativa trenden har i flera fall gått så långt att arter helt utrotats ur landet (Linkowski et al. 2004b, Gärdenfors 2010) och 17 gaddsteklar bedöms ha försvunnit helt från Sverige sedan faunan började utforskas (Cederberg et al. 2010a). Utvecklingen är mycket oroväckande eftersom gaddsteklarna har en central roll i ekosystemet och är av stor betydelse för de ekologiska sambanden. Gaddsteklarna är föda för ~ 16 ~

17 många andra arter, och särskilt vildbina är av stor betydelse för pollineringen av blomväxter (Kevan & Phillips 2001, Pettersson et al. 2004, Klein et al. 2007). Konsekvenserna av en utarmad fauna av gaddsteklar känner vi ännu inte till fullo men följderna kan bli förödande om pollinering av växter uteblir och födan för andra arter minskar (Allen-Wardell et al. 1998, Franzén et al. in press). För att förändra situationen krävs stora insatser genom miljövård och ökad kunskap. Exempelvis är behovet av kvantitativ övervakning stort för att upptäcka förändringar och bättre förstå vilka effekter de får på faunan (Abenius 2006, Gärdenfors 2010, Franzén et al. in press). Utan övervakning är det mycket svårt att påvisa negativa trender innan de fått så stort genomslag att det är mycket kostsamt och svårt att vända utvecklingen. Under 2000-talet har myndigheter och beslutsfattare börjat inse hur allvarlig situationen är för den biologiska mångfalden och allt mer görs nu för att vända den negativa trenden. Ett stort antal inventeringar för att kartlägga var värdefulla områden finns kvar för gaddsteklar och andra insekter har gjorts och för en del särskilt hotade arter har speciella åtgärdsprogram formulerats av Naturvårdsverket (Gärdenfors 2010, Molander 2010, Sörensson 2010a). Åtgärdsprogrammens mål är att förbättra kunskapsläget och att genom aktiva åtgärder förbättra arternas populationsstatus så att de kan överleva långsiktigt i landet (Johansson 2008, Molander & Franzén 2010a & 2010b, Garpebring & Nilsson-Örtman 2010). Bättre kunskap har bl.a. lett till att man insett att redan skyddad natur i vissa fall visat sig ha blivit skött på ett mindre gynnsamt sätt för gaddsteklar under 1900-talet och nya insikter om hur områden kan skötas för att bättre bevara värdena förs nu fram (Nilsson et al. 2009, Franzén & Norén 2009, Nilsson 2009, Franzén et al. in press). Arbetet med att förändra gaddsteklarnas, och många andra gruppers, bevarandesituation i positiv riktning har dock bara påbörjats och mycket mer behöver göras framöver. Tidigare fynd från området Några undersökningar av gaddstekelfaunan i Limhamns kalkbrott har inte skett tidigare. I en sammanställning över kalkbrottets fauna och flora från 2006 nämns dock tre humlor (Bombus terrestris, B. lapidarius (Fig. 7), B. pratorum) och honungsbiet Apis mellifera (Wirén opubl.). Efterforskningar på Artportalen gav kännedom om fynd av getingen Vespula germanica från brottet och enligt ArtDatabankens webbsida ska fynd av det rödlistade resedabiet Hylaeus signatus nyligen ha gjorts alldeles invid kalkbrottet (Cederberg 2010). I samband med bl. a. inventering av hotade vildbin på sälg (Nilsson 2007) har Anders Nilsson (Uppsala) gjort några besök i området och meddelat mig fynd av 17 andra arter av vildbin (exkl. fynd av B. terrestris, A. mellifera) i eller alldeles intill brottet (L. A. Nilsson, in litt. 2011). Totalt var alltså 23 gaddsteklar kända från brottet eller dess omedelbara närområde innan föreliggande inventering. På ArtDatabankens webbsida uppges även fynd av glanssmalbiet Lasioglossum lucidulum EN från Limhamns stenbrott 2009 vilket dock är felaktigt (M. Stenmark in litt. 2011). I södra Limhamn som helhet finns flera fynd av gaddsteklar från området väster om kalkbrottet. Från Lernacken har guldstekeln Hedychrum nobile, gökbiet Nomada alboguttata, det rödlistade lusernbiet Melitta leporina NT, bandsandbiet Andrena flavipes samt praktgökbiet Nomada fucata rapporterats (Nilsson & Cederberg 2002, Artportalen: L. Jonsson). Brofästets gaddstekelfauna är tyvärr annars dåligt känd men är troligen intressant (Nilsson & Cederberg 2002). På västra sidan av vägen Limhamn-Bunkeflostrand finns fynd av vildbin från Hammars park, Sibbarp och ett koloniområde som numera är ersatt av höghus. Totalt har 24 arter av vildbin påträffats här, bl.a. det ovanliga spetssandbiet Andrena apicata NT, krusbärssandbiet A. varians och pannblodbiet Sphecodes miniatus VU (Nilsson 2007, L. A. Nilsson in litt. 2011). Tre andra lokaler i Malmö kommun där gaddsteklar undersökts översiktligt kan vara av intresse att kort nämna. I samband med en omfattande studie av insekter i anslutning till järnväg i södra Sverige studerades faunan av gaddsteklar på spårområdena vid Malmö-central och gamla cementfabriken i norra Limhamn översiktligt av Magnus Stenmark (Larsson & Knöppel 2009). Vid cementfabriken noterades 25 arter gaddsteklar (M. Stenmark in litt. 2011). Detta område har också besökts av andra samlare och totalt är minst 37 arter kända från lokalen varav sex rödlistade (Larsson & Knöppel 2009, M. Stenmark in litt 2011, Artportalen: G. Holmström). Vid centralenstationen har fyra vildbin påträffats varav ett rödlistat (M. Stenmark in litt. 2011, ~ 17 ~

18 Artportalen). Larsson & Knöppel (2009) ansåg att området vid gamla cementfabriken borde skyddas från exploatering p.g.a. områdets höga värden. Klagshamnsudden är ett område som dragit till sig gaddstekelintresserade sedan ett femtontal år tillbaka. Totalt har minst 34 arter av gaddsteklar rapporterats från halvön (Cederberg & Nilsson 2000, Nilsson 2007, Artportalen status: ) varav sex är rödlistade eller ovanliga, exempelvis mosshumla Bombus muscorum VU och kustsbandbi Halictus confusus NT har påträffats på udden. Det första svenska fyndet av bandsandbi Andrena flavipes gjordes också på Klagshamnsudden (Cederberg & Nilsson 2000). Säkerligen finns fler fynd av gaddsteklar från kommunen, speciellt från Klagshamn, som inte publicerats eller kommit till författarens kännedom men faunan av gaddsteklar är ändå som helhet dåligt dokumenterad i kommunen. De tidigare fynden tyder dock på att kommunen, trots sin lilla yta varav en mycket stor del är bebyggd eller utgörs av monokulturer, hyser vissa naturvärden knutna till gaddsteklar och att dessa till stor del är associerade med ruderatmarker av olika slag. Just ruderatmarker är en typ av biotoper som är ganska vanligt förekommande i Malmö p.g.a. av alla byggprojekt (Molander 2011). Många potentiellt värdefulla ruderatmarker har också identifierats i det nya kommunala naturvårdsprogrammet (Wedelin 2010) men kunskapen om lokalernas fauna samt hur de på bästa sätt skall tas tillvara är än så länge bristfällig. Den begränsade kunskapen om närområdets fauna, och det faktum att i stort sett ingen information om fynd av gaddsteklar i andra kalkbrott fanns tillgänglig, gjorde det svårt att ha några klara förväntningar på inventeringsresultatet från Limhamns kalkbrott. En del faktorer pekade på att brottet kunde hysa en intressant fauna, t.ex. god förekomst av sälg och det varma lokalklimatet, medan andra faktorer pekade i motsatt riktning, t.ex. att floran inte är speciellt varierad och att lättgrävda ytor som kan utnyttjas för bobyggnad är relativt få. Klagshamnsudden påminner i vissa avseenden om kalkbrottet. Udden var ursprungligen också en ruderatmark uppbyggd på kalkmassor men p.g.a. igenväxning och utläggning av matjord och sand skiljer sig miljön på udden idag helt från kalkbrottet vilket gör jämförelser svåra. Förväntningarna på resultatet från kalkbrottet var därför ett oskrivet blad. Figur 7. Stenhumlan B. lapidarius var en av bara några få arter av gaddsteklar som hittats i Limhamns kalkbrott före inventeringen ~ 18 ~

19 OMRÅDESBESKRIVNING Limhamns kalkbrott ligger i södra utkanten av Malmö (Fig. 8), två kilometer innanför kusten (RN: X , Y ). Beskrivningar av kalkbrottets historia och miljö har gjorts tidigare och kompletterande information till beskrivningen nedan återfinns i Rosqvist (2005), Molander (2009) och Wirén (2009, 2010a). Miljöbeskrivningarna har denna gång gjorts mer ur ett gaddstekelperspektiv för att skildra de strukturer som är av betydelse för denna grupp, ingående Limhamns kalkbrott beskrivningar av vattenmiljöerna har till exempel utelämnats då de är av liten betydelse för gaddsteklarna. Nomenklaturen för växterna följer Mossberg & Stenberg (2003). I samband med skalbaggsinventeringen gjordes en indelning av brottet i delområden och denna indelning tillämpades även under stekelinventeringen (se karta 1). Indelningen gjordes subjektivt och ganska godtyckligt. En mer rättvisande uppdelning ur ekologisk synvinkel hade krävt att betydligt fler delområden använts men fler delområden hade samtidigt medfört att arbetet blivit mer invecklat och tidsåtgången större. För detta fanns inget utrymme. Noggrannare uppdelning i fler delområden var kanske inte heller prioriterat för just gaddsteklarna. Steklarna är mer mobila än exempelvis skalbaggarna och förflyttar sig ofta mellan delområdena, de kan exempelvis ha sina bon i ett delområde medan nektar och/eller pollenresurser finns i ett annat. Betydelsen av enskilda delområden blir därmed mer oklar och man bör se det mer som att steklarna utnyttjar kalkbrottet som helhet snarare än enskilda delområden. Historia Figur 8. Karta över Limhamns kalkbrotts läge i Sverige och sydvästra Skåne. Brytningen i Limhamns kalkbrott påbörjades redan 1866 (Molander 2009, Wirén 2010a). Dessförinnan hade kalkbrytning pågått på olika platser i närområdet sedan slutet av medeltiden (Emanuelsson et al. 2002) och ordet lim är ett gammalt namn på kalk (Dalin & Liliengren 1994). Brytningsmetoderna effektiviserades gång på gång under 1900-talet och topproduktionen nåddes 1970 (Molander 2009). Cementtillverkningen upphörde 1978 och de sista sprängningarna gjordes i slutet av 1980-talet varefter brytningen avslutades helt 1994 (Wirén 2010a). Heidelberg cement koncernen var dock fortsatt ägare till området (som var belagt med beträdnadsförbud) långt efter att brytningen upphört. Efter nedläggningen lades många idéer fram om vad det gigantiska N ~ 19 ~