Ett nytt svenskt fynd av dvärggaddstekeln Pseudisobrachium subcyaneum (Haliday, 1838)

Transkript

1 Ett nytt svenskt fynd av dvärggaddstekeln Pseudisobrachium subcyaneum (Haliday, 1838) MIKAEL MOLANDER & SVEN HELLQVIST I ntresset för gaddsteklar har ökat de senaste åren, framförallt som en följd av insekternas allt större betydelse inom miljövården. Det är dock inte alla grupper av gaddsteklar som fått mer uppmärksamhet. Dvärggaddsteklarna, familjen Bethylidae, som representeras av ett femtontal arter i Sverige utgör ett av några undantag. Dvärggaddsteklarna är små, högst fem millimeter långa, svart eller brunt färgade steklar som lever parasitiskt på i första hand larver av skalbaggar och fjärilar (Hedqvist 1975, Macek et al. 2007). Få samlare har intresserat sig för familjen och modern bestämningslitteratur, som det finns relativt gott om för de flesta andra gaddstekelgrupperna, saknas i stort sett för bethyliderna. Kunskapen om arternas utbredning och abundans har förblivit sparsam och fragmentarisk, vilket medfört att dvärggaddsteklarna inte utvärderas i rödlistan (Cederberg et al. 2010). Detta gör också gruppen mindre attraktiv att använda som instrument för att påvisa entomologiska naturvärden och dvärggaddsteklarna har ofta exkluderats vid inventeringar av gaddsteklar. I samband med en undersökning av gaddsteklar i Limhamns kalkbrott, strax söder om Malmö, åren erhölls ett litet antal dvärggaddsteklar. Samtliga exemplar visade sig höra till en och samma oväntade art: Pseudisobrachium subcyaneum (fig. 1). Detta var mycket överraskande eftersom endast ett tidigare fynd av P. subcyaneum rapporterats från Sverige. I denna artikel ämnar vi redogöra utförligare för fynden i kalkbrottet och hoppas samtidigt att artikeln kan tjäna som inspiration för vidare studier av de försummade dvärggaddsteklarna. Figur 1. Hane av Pseudisobrachium subcyaneum från Limhamns kalkbrott, Skåne. Verklig storlek 5 mm. Foton: M. Molander. Inventeringen Detaljerade uppgifter om Limhamns kalkbrott och gaddstekelinventeringen återfinns i Molander (2011). Kort kan här nämnas att Limhamns kalkbrott är ett av Nordeuropas största dagbrott 11

2 med en sammanlagd yta om 91 hektar och ett maximalt djup på 70 meter. Brytningen påbörjades redan 1866 och avslutades Efter verksamhetens upphörande har området legat orört och en förvånansvärt intressant fauna och flora har etablerat sig i täkten (Molander 2009 och 2011, Wirén 2010). Lokalklimatet är varierat; varma, torra sydbranter och platåer blandas med skuggiga nordsluttningar och vattensamlingar. Underlaget utgörs nästan överallt av ren kalksten men i de översta sluttningarna, ovanpå kalkstenslagren, finns också grus och sand samt allra överst ett tunt humusrikt jordlager. Det extrema underlaget är mestadels bara glest koloniserat av växter och arter med kalktolerans såsom blåeld Echium vulgare, gulreseda Reseda lutea och färgreseda Reseda luteola karakteriserar floran. Träd- och buskvegetation finns också spridd men egentliga buskage och dungar är små och fåtaliga. Insamlingsarbetet utfördes framförallt med hjälp av olika fällor, huvudsakligen färgskålar och fönsterfällor, som placerades på spridda platser i den enorma täkten. Fällorna var verksamma från mitten av april till början av september och vittjades två till tre gånger per säsong. Som konserveringsvätska användes färglös, miljövänlig propylenglykol utspädd med vatten och några droppar diskmedel. Fynden Sammanlagt påträffades sju hanar av Pseudisobrachium subcyaneum. Sex exemplar fångades 2009 och ett exemplar Samtliga individer fångades i vitskålar trots att också totalt tio gulskålar fanns i täkten under 2009 och 2010 (fig. 2). I ett par fall var gulskålar placerade alldeles intill de vitskålar som arten fångades i. Sex exemplar togs under perioden 13/6-7/9 och ett exemplar perioden 21/7-5/9. Inga fynd gjordes i de totalt fyra fönsterfällor som fanns i täkten eller i samband med frihåvning. Antalet besök för frihåvning var dock få under den del av säsongen som arten verkar vara aktiv. Figur 2. Vitskålar på kalkkross i Limhamns kalkbrott där två exemplar av P. subcyaneum fångades. P. subcyaneum fångades på tre skilda platser i täkten. Vardera ett ex. togs 2009 och 2010 i vitskålar som var placerade på en öppen, sparsamt gräs- och örtbevuxen, plan yta med underlag av kalkkross i brottets västra del. Fällorna var här placerade några meter framför ett buskage med bl.a. stora sälgar. Fyra exemplar togs i en och samma fälla som var placerad i mitten av den mycket höga och klimatmässigt gynnsamma sydsluttningens översta del. Fällan stod i en brant med ca 40 gradig lutning på eroderad lera, grus och kalk med enstaka spridda grästuvor, örter och mindre buskar (fig. 3). Slutligen fångades ett exemplar i brottets nordöstra hörn nedanför en delvis lodrät 12

3 LUCANUS :1 grus- och sandsluttning i allra översta ig, glest bevuxen mark alldeles intill delen av den stora sydbranten. Fällan sluttningens fot. stod intill en större Salix-buske på grus- Figur 3. Översta delen av sydbranten i Limhamns kalkbrott livsmiljö för P. subcyaneum. mare datumangivelser och uppgift om samlare saknas men Thomson, som levde mellan , samlade ofta själv i trakten av Lund och är av allt att döma den som fångat exemplaren. Hedqvist (1975) nämner fynd av arten från England, Frankrike, Italien och Schweiz men sökningar på Internet avslöjar att arten, åtminstone numera, hittats över större delen av Europa. Från våra grannländer känner vi till fynd från faunaprovinsen Regio aboensis i sydvästra Finland (Söderman & Vikberg 2002). P. subcyaneum är den enda nordiska arten i släktet Pseudisobrachium och kan bestämmas med hjälp av Hedqvist (1975). För att vara en dvärggaddstekel är arten ovanligt storvuxen, ca fem Pseudisobrachium subcyaneum biologi och utbredning Uppgifter om P. subcyaneum s levnadssätt och utbredning är mycket summariska. I de länder där arten påträffats tycks det röra sig om enstaka till ett fåtal fynd per land. Fynd från Sverige rapporterades första gången 1975 baserat på två individer insamlade på ön Ven utanför Landskrona 1948 (Hedqvist 1975). Oss veterligt har arten inte figurerat i den svenska litteraturen fler gånger. Under arbetet med den här artikeln uppmärksammades vi emellertid på att det även finns sju exemplar i C. G. Thomsons samling på Zoologiska museet i Lund. Sex exemplar är samlade vid Lund och ett vid Örtofta (strax nordöst om Lund). När- 13

4 millimeter lång. Honan är vinglös och mycket lik en arbetsmyra. Arten är på något sätt associerad med myror men närmare detaljer är okända. En teori är att P. subcyaneum parasiterar skalbaggar som lever i myrornas bon. I Nederländerna har en hona tagits i ett bo av grästorvsmyra Tetramorium caespitum (Rond 2004) och från England finns gamla uppgifter om att P. subcyaneum flera gånger ska ha slaghåvats tillsammans med trögmyran Myrmecina graminicola (Donisthorpe 1915). Vidare nämner Rond (2004) att honor av P. subcyaneum ska ha hittats i bon av Formica- och Ponera-släktena. I Sverige förekommer både T. caespitum och M. graminicola samt ett större antal Formica-arter. T. caespitum lever framför allt på sandmarker (Douwes 1995) och är relativt vanlig medan M. graminicola är en ganska ovanlig torrmarksart som hittats i en handfull sydliga landskap och verkar ha en förkärlek för kalkhaltiga, öppna och varma marker med låg markvegetation och enstaka spridda träd och buskar (Douwes 1997, data i Artportalen). Formica-arterna förekommer däremot i många olika miljöer, vissa är mycket allmänna medan andra är sällsynta. Slutsatser och funderingar Förmodligen är P. subcyaneum en i någon mån förbisedd art, dels för att få samlare intresserat sig för dvärggaddsteklar men också för att den lever undanskymt. Samtidigt kan man notera att två av de fyra kända lokalerna i Sverige är starkt värmegynnade lokaler som hyser ett rikt och skyddsvärt insektsliv med många ovanliga och minskande arter knutna till öppna torrmarker (Palmqvist 1967, Persson 2002, Molander 2011). Om P. subcyaneum är knuten till denna typ av mer exklusiva livsmiljöer som blivit ovanligare i landskapet, är arten kanske också mer eller mindre sällsynt och kan ha minskat. Hur de exakta fyndplatserna vid Lund och Örtofta såg ut på 1800-talet vet vi inte, men klart är att landskapet kring Lund då var mycket annorlunda jämfört med dagens helåkersbygd och höll en betydligt högre biologisk mångfald. Kanske är det just en kombination av att arten är dåligt eftersökt, svårfunnen och knuten till finare miljöer som förklarar varför så ytterligt få fynd gjorts både i Sverige och utomlands. Att honan saknar flygförmåga ger också anledning till att fundera kring vissa bevarandebiologiska aspekter och det är möjligt att P. subcyaneum är en naturvårdsintressant art. Eftersom arten förekommer i sydvästra Finland kan P. subcyaneum ha en större utbredning i Sverige än vad de få fynden antyder och den är absolut värd att söka i andra landskap, kanske framförallt på Öland och Gotland. Tyvärr är faunan av myror inte studerad i Limhamns kalkbrott, detta hade annars kanske kunnat ge en fingervisning om vilken/vilka myror som är värdarter i Sverige. Man kan spekulera kring trögmyran M. graminicola som möjlig värd i kalkbrottet. Denna tycks vara särskilt vanlig på öländska och gotländska alvarmarker som inte är helt olika miljön i Limhamns kalkbrott. T. caespitum är också en tänkbar värd i kalkbrottet även om miljön kanske inte är riktigt lika typisk för denna 14

5 art. Däremot vore det förvånande om en Formica-art fungerar som värd i kalkbrottet. P. subcyaneum tycks vara aktiv sent på säsongen, kanske framförallt på sensommaren. Detta indikerar även fyndet på Ven som gjordes den tolfte september (Hedqvist 1975) och från Nederländerna finns uppgifter om flygtid mellan juli och oktober (Rond 2004). Arten verkar svår att hitta i samband med frihåvning och visade en tydlig preferens för vitskålar i vårt material. Dessa fakta bör man ha i åtanke om man vill försöka hitta arten på andra platser. Skalbaggssamlare som sållar myrbon bör hålla utkik efter P. subcyaneum. Tack Varmt tack till Roy Danielsson (ZML) för information och tillträde till museets entomologiska samlingar. Tack också till de privatpersoner som svarat på förfrågningar om fynd av P. subcyaneum. Referenser Cederberg, B., Abenius, J., Hellqvist, S., Högmo, O., Larsson, M. & Sörensson, M. 2010a. Steklar - Wasps. Hymenoptera. I: Gärdenfors, U. (ed.). Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Donisthorpe, H. St. J. K British ants, their life-history and classification. William Brendon and Son Limited, Plymouth. Douwes, P Sveriges myror. Entomologisk Tidskrift 116: Douwes, P Artfaktablad: Myrmecina graminicola, trögmyra. [ skapad , hämtad ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hedqvist, K.-J Notes on Embolemidae and Bethylidae in Sweden with Description of a New Genus and species (Hym., Bethyloidea). Entomologisk Tidskrift 96: Macek, J., Strejček, J. & Straka, J Chrysidoidea: Bethylidae (hbitěnkovití). Acta Entomologica Musei Nationalis Pragae, supplementum 11, Molander, M Inventering av skalbaggsfaunan i Limhamns kalkbrott Inventeringsrapport, Gatukontoret, Malmö stad. Molander, M Inventering av gaddstekelfaunan i Limhamns kalkbrott Inventeringsrapport, Gatukontoret, Malmö stad. Palmqvist, S Lerbetonad coleopterologisk trilogi vid Öresund skalbaggsstudier på Ven, vid Ålabodarna och Nivå-Själland. Insecta 2: Persson, S. Insekter i Landskrona kommun. Kunskapssammanställning. Miljöförvaltningen, Landskrona kommun, rapport 2002: 2. Rond, J. de Bethylidae - platkopfwespen. I: Reemer, M., van Loon, A.J. & Peeters T.M.J. (eds.). De wespen en mieren van Nederland. Nederlandse Fauna 6: , Nationaal Natuurhistorisch Museum Naturalis, KNNV Uitgeverij. Söderman, G. & Vikberg, V Suomen myrkkypistiäisten luettelo ja levinneisyys (Hymenoptera, Apocrita, Aculeata). Sahlbergia 7: Wirén, M. 2010a. Naturreservat Limhamns kalkbrott. Samrådsförslag. Gatukontoret, Malmö Stad. Förf:s adresser: Mikael Molander, Fältvägen 20, SJÖBO. Sven Hellqvist, Älvtået 4, UMEÅ. mikael.molander.469@student.lu.se shellq@telia.com 15