Miljöövervakning av gaddsteklar

Transkript

1 Miljöövervakning av gaddsteklar Resultat från 2015 års övervakning och syntes för åren Rapport 2016:46

2 Rapportnr: 2016:46 ISSN: X Rapportansvarig: Anna Stenström Författare: Magnus Stenmark, Ecocom Foto: Magnus Stenmark, Ecocom om inget annat anges. Foto framsidan: Slåttersandbi Andrena humilis en sällsynt art som är knuten till naturliga fodermarker med gott om fibblor, främst sommarfibbla. Arten påträffades under miljöövervakningen 2015, men är känd från inventeringar utanför miljöövervakningen. Utgivare: Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Naturavdelningen Rapporten finns som pdf på under Publikationer/Rapporter.

3 Förord Under 2015 genomfördes miljöövervakning av gaddsteklar i 14 ekorutor i Västra Götalands län. Arbetet är en del i Länsstyrelsens arbete med den regionala miljöövervakningen och är även ett underlag för uppföljningen av miljömålen Ett rikt odlingslandskap och Ett rikt växt- och djurliv. Resultaten är även ett viktigt underlag i arbetet med flera av åtgärdsprogrammen för hotade arter. Ecocom har utfört miljöövervakningen och de tackas för sina insatser. Ecocom ansvarar för rapportens innehåll och den behöver inte representera Länsstyrelsens ståndpunkt. Anna Stenström Länsstyrelsen Västra Götalands län

4 1. Sammanfattning I denna rapport presenteras och diskuteras den miljöövervakning av gaddsteklar som genomförts i Västra Götalands län under sex års följd Arbetet har utförts på 71 platser spridda i länet. Metoden har varit färgskålar för fångst av gaddsteklar och pollinatörsslingor. Under miljöövervakningen påträffades totalt 295 arter av gaddsteklar, vilket är 63 % av den kända artstocken av gaddsteklar i länet (N=467). I genomsnitt påträffades 26±11 (±SD) arter av gaddsteklar på varje plats. Miljöövervakningen bidrog till att kunskapen om länets gaddsteklar ökade väsentligt. I jämförelse med all samlad kunskap om länets gaddstekelfauna bidrog den aktuella miljöövervakningen med ca 22 % av observationstillfällena och med ca 30 arter som observerades för första gången i länet varav tre var rödlistade. Den systematiska miljöövervakningen som utförts i länet är en viktig grund för framtida ekologiska studier. En analys av datasetet pekar på att flera arter går tillbaka, även om några arter också under senare tid verkar ha etablerat sig i länet. Bland de rödlistade arterna finns 28 arter som tidigare noterats för länet och som inte kunnat observeras under miljöövervakningen och inte heller i någon annan inventering registrerad på artportalen under åren Drygt hälften av dessa 28 arter har bedömts som utgångna från länet. Orsakerna till att gaddstekelarter hotas i länet är minskad hävd av torrmarker och igenväxning med vårtbjörk, asp, gran och tall i odlingslandskapet. Förändringarna i odlingslandskapet har också lett till färre markblottor som ofta upprätthåller torrmarksflora och är boområden för de marklevande gaddstekelarterna. Också skogslandskapet genomgår en stor förändring som försämrar möjligheterna för en artrik gaddstekelfauna. Förtätning av trädbestånd, minskat skogsbete och minskad brandfrekvens gör troligen att skogsbiotoper får en lägre artrikedom av gaddsteklar jämfört med mitten av förra seklet. 1

5 Innehåll 1. Sammanfattning Inledning Syfte Metod... 6 Lokaler i slumpade ekorutor... 6 Lokaler på fasta placeringar... 6 Färgskålsinventering... 6 Pollinatörsslingor... 8 Inrapportering av data Om gaddsteklar (Hymenoptera: Aculeata) Korttungebin (Colletidae) Sommarbin (Melittidae) Grävbin (Andrenidae) Vägbin (Halictidae) Buksamlarbin (Megachilidae) Långtungebin (Apidae) Kackerlackesteklar (Ampulicidae) Sandsteklar (Sphecidae) Rovsteklar (Crabronidae) Guldsteklar (Chrysididae) Dvärggaddsteklar (Bethylidae) Stritsäcksteklar (Dryinidae) Vedstritsteklar (Embolemidae) Myror (Formicidae) Sammetssteklar (Mutillidae) Fuskmyror (Myrmosidae) Vägsteklar (Pompilidae) Planksteklar (Sapygidae) Dolksteklar (Scoliidae) Pansarsteklar (Tiphiidae) Jägarsteklar (Methochidae) Getingar (Vespidae) Resultat Färgskålsinventeringen Skillnad mellan biotoper Arter kan skattas på länsnivå Säsongen Säsongerna Pollinatörsslingor Säsongen Säsongerna 2010, 2011, 2012, 2013, 2014 och Åtgärdsprogram för hotade arter Singletons rödlistade arter

6 6. Diskussion Gaddstekelfaunan på länsnivå Regionala skillnader Naturtyper i länet viktiga för gaddsteklar Miljöövervakningens betydelse Länets mest spridda arter bland gaddsteklar Ljusjordhumla Bombus lucorum Stenhumla Bombus lapidarius Ängshumla Bombus pratorum Kustbandbi Halictus confusus Bronssmalbi Lasioglossum leucopus Metallsmalbi Lasioglossum morio Buskvägstekel Priocnemis hyalinata Krokvägstekel Arachnospila spissa Skogsvägstekel Anoplius nigerrimus Länets hotade och nära hotade arter Familjen Grävbin Familjen Vägbin Naturvärdet av sand- och grustäkter okänt i länet Gaddstekelfaunan i Göteborgs kommun Koster en viktig biotop för gaddsteklar Koster 2013 vs Biodiversitetsindex Framtidens artrika miljöer Färgskålsinventeringen Pollinatörsslingorna Referenser Bilagor

7 2. Inledning Gaddsteklar är avgörande för pollination av både vilda och odlade kärlväxter. Gaddsteklar, och då i synnerhet vildbin, har drabbats dramatiskt av landskapsförändringarna i västra Europa (Potts et al. 2010). En minskad diversitet och mängd gaddsteklar i landskapet påverkar alla bipollinerade kärlväxter. Följden kan bli en minskad artdiversitet i landskapet (Allen-Wardell et al. 1998) och stora ekonomiska problem för lantbruksföretag som specialiserat sig på att odla insektspollinerade grödor som exempelvis äpplen, raps och vallfrön (Losey & Vaughan 2006). I Sverige finns 830 arter av gaddsteklar. En dryg majoritet av dessa är så kallade markbyggare de anlägger sina bon i marken. En markbyggare kan vara en sandmarksspecialist som kräver finsand och har höga temperaturkrav på boområde och omgivning. En markbyggare kan också vara en humla eller ett solitärbi som bor i jord under kirskålsbladen i trädgården. De arter som inte bor i marken lägger sina ägg i håligheter i död ved, under bark eller i stenrösen eller för några arter - i tomma snäckskal. Vildbin, rovsteklar, myror och getingar är de största grupperna av gaddsteklar. Ekologin hos gaddsteklar är mycket varierande och gaddsteklar förekommer i de flesta terrestra naturtyper. Särskilt artrika är följande naturtyper: ängs- och betesmarker, sanddyner, trädgårdar, sand- och grustäkter, varma bryn i skogslandskapet och skalbankar. För vildbin, den största gruppen gaddsteklar med ca 300 arter, krävs en rik och varierad örtflora tillsammans med goda bomöjligheter. Att arbeta med gaddsteklar ur ett naturvårdsperspektiv har vanligtvis två viktiga infallsvinklar med olika metoder. Den första metoden, som är vanligaste, är att studera art för art där en sällsynt art väljs ut och populationen uppskattas. Riktade inventeringar leder till riktade konkreta naturvårdsåtgärder. Resultaten av denna metod kan till exempel bli att hävden av slåtterängen säkerställs, att bosubstratet utökas genom markstörning eller att markskötseln anpassas för att utveckla en örtflora. Den andra infallsvinkeln studerar särskilt artrika trakter, så kallade hot spots, och syftar till att gynna sammansättningar av flera arter som har överlappande habitat på samma plats. Dessa studier kräver omfattande karteringar för att identifiera de mest artrika miljöerna i landskapet. Resultatet av denna metod innebär att naturvårdande åtgärder görs i större skala och över längre tid. Miljöövervakningen av gaddsteklar i Västra Götalands län är ett exempel på ett nytt angreppssätt där ett försök görs att undersöka hela faunan av gaddsteklar. Miljöövervakningen fyller två viktiga funktioner: 1, länets gaddstekelfauna karteras och resultatet kan användas för att identifiera både enskilda hotade arter och hot spots. 2, ett urval av 71 platser har undersökts med gaddsteklar som modellgrupp på ett upprepningsbart sätt. Resultatet kan därmed bli en viktig miljöförändringsindikator i framtiden när resultat från flera upprepade inventeringar jämförs. 4

8 3. Syfte Syftet med uppdraget är att övervaka gaddstekelfaunan i Västra Götalands län med en standardiserad och uppföljningsbar metod på 14 lokaler där alla lokaler är kopplade till odlingslandskapet. På samma 14 lokaler genomförs en slinginventering med avseende på pollinatörer, sk. pollinatörsslinga. Syftet med slingorna är att beskriva status av pollinatörsfaunan på i första hand åkervädd Knautia arvensis. I en syntes jämförs och diskuteras resultaten från 2015 med resultaten från 2010, 2011, 2012, 2013, och Syftet är också att sätta in miljöövervakningen i ett sammanhang med övriga inventeringar och övrig kunskap som finns om länets gaddstekelfauna. 5

9 4. Metod Denna studie omfattade att inventera 10 lokaler i slumpade ekorutor och ytterligare 4 lokaler med fast placering. Lokaler i slumpade ekorutor Uppdraget omfattade att inventera 10 lokaler i slumpade ekorutor. Ekorutorna valdes slumpvist ut bland de 627 ekorutor inom länet som uppvisar någon del grusmark och minst ett hävdat objekt från ängs- och betesinventeringen. Varje ekoruta studerades med ortofoto för att välja ut de delar av ekorutan som var lämpliga att inventera gaddsteklar inom. På ortofotot eftersöktes öppna, blomrika platser och i den mån det fanns inom kartbladet, öppen sand, för Figur 1. Färgskålsinventeringen använde sig av en gul, en blå och en vit pleximodulsförsedd insektsfälla på varje lokal. att placera insektsfällor. Utvalda platser besöktes och bedömdes i fält och placeringen av fällorna bestämdes slutgiltigt efter det att inventeraren hade besökt de utvalda platserna inom ekorutan. Förekomst av sand varierade mellan lokalerna. Lokaler på fasta placeringar I uppdraget ingick att inventera 4 områden med fasta placeringar. Tre av dessa var i Göteborgs kommun och ett område på Sydkoster, där miljöövervakningen av gaddsteklar även skedde under Metodiken med färgskålar och med pollinatörsslingor skiljde sig inte mellan inventeringen i de slumpade ekorutorna och på de fasta platserna. Därför behandlas de 14 olika lokalerna som regel gemensamt i resultatet. Det framgår dock tydligt vilka lokaler som valdes inom en slumpad ekoruta och vilken som hade en fast placering (Tabell 1). Färgskålsinventering Den zoologiska inventeringen utfördes med insektsfällor (Figur 1) och fokuserade på gaddsteklar. Många av arterna i denna grupp är bofasta i odlingslandskapet och många gaddstekelarter har pekats ut som bra indikatorarter (Andersson & Askling 2005). I ekorutorna och på de fasta inventeringsplatserna användes insektsfällor av typen färgskålar med plexiglas som skyddande tak och som uppfångare av förbiflygande insekter. Insektsfällorna hade färgerna gul, blå och vit. På varje lokal placerades tre färgskålar av vardera färgen. Själva plastbehållaren med vätska mätte 15x15 cm och 10 cm kant. Färgskålar är den erkänt bästa metoden för att undersöka artsammansättningen av steklar 6

10 eftersom olika stekelarter attraheras av olika färger (Westphal et al. 2008). Skålarna preparerades med giftfri propylenglykol och placerades ut under första hälften av juni år Den första tömningen skedde efter två veckor. Fällorna stod även ute ytterligare en period under juli varefter insektsfällorna tömdes och monterades ner. Tabell 1. Undersökta lokaler för miljöövervakning av gaddsteklar Koordinater presenteras i systemet Sweref99 TM. Ekorutans nummer anges i parentes efter lokalnamnet. Poll står för placering av pollinatörsslingans mitt och Insekt står för placering av insektsfällor. Gbg nämns för de tre platserna i Göteborgs kommun som valdes ut utanför de förvalda ekorutorna. Lokaler i slumpade ekorutor är markerade Eko medan de med fast placering benämns Fast. Lokalnamn Eko/Fast Kommun X (poll) Y (poll) X (Insekt) Y (Insekt) Vassviken (09C5C) Eko Åmål Svarttjärn (10B2J) Eko Bengtsfors Bölet (09E0F) Eko Karlsborg Nolmarken (08D3G) Eko Skövde Kärråkra (07D5B) Eko Ulricehamn Horla (07C6D) Eko Vårgårda Gestad (08C9A) Eko Vänersborg Fjällbacka (09A1H) Eko Tanum Långeskär (09A4F) Eko Tanum Femstena (08B3F) Eko Uddevalla Tumlehed (Gbg) Fast Göteborg Amundö (Gbg) Fast Göteborg Björlanda (Gbg) Fast Göteborg Sydkoster (09A7E) Fast Strömstad Figur 2. Miljöövervakningen av gaddsteklar 2015 utfördes i 10 slumpade ekorutor och på 4 fasta placeringar. 7

11 Figur 3. Miljöövervakningen under har omfattat 65 slumpade ekorutor, dessutom har 3 st ekorutor på Koster och 3 platser i Göteborgs kommun följts upp med samma metod. Totalt omfattade miljöövervakningen därmed 71 ekorutor/platser. Rutnätet i kartan visar samtliga 627 ekorutor som varit underlag i miljöövervakningen för gaddsteklar. Dessa ekorutor uppfyller en grundförutsättning för en rik och varierad gaddstekelfauna genom att innehålla ängs- och betesmarksobjekt enligt TUVAinventeringen eller sandiga isälvsavlagringar enligt SGU:s jordartskarta. Pollinatörsslingor För att mäta och kunna jämföra mångfalden av pollinatörer har en särskild inventeringsmetodik utvecklats som benämns pollinatörsslingor (Stenmark 2011). Pollinatörsslingor är en typ av slinginventering och fokus ligger på att observera pollinatörer för en i förväg utvald substratväxt. En pollinatörsslinga kan utföras på en avancerad nivå där alla blombesökande individer art-, köns- och beteende bestäms. Det vanliga är dock att den grundläggande pollinatörsslingan genomförs. Den innebär att varje blombesökare i förväg är klassad till en funktionell (ekologisk) grupp. Individer inom en funktionell grupp uppträder på liknande sätt under blombesöket och har ungefär samma förmåga att donera och föra bort pollen från blommorna. Tidigare pollinatörsslingor har huvudsakligen inventerats på åkervädd Knautia arvensis och därför valdes åkervädd till substratväxt även i detta sammanhang. Pollination av åkervädd är välstuderad. Åkervädd har sina blommor paketerade i blomställningar om småblommor. Blomställningarna, som är antingen av enbart honblommor eller enbart av hermafroditiska blommor, bildar en öppen plattform med riklig tillgång på nektar och pollen. Med denna öppna pollen- och nektarpresentation lockas en bred blombesökarfauna att besöka åkerväddens blomställningar. Här finns specialiserade vildbin som skördar pollen, dagfjärilar som suger nektar, skalbaggar som äter pollen och slamflugor som också äter pollen. På blomställningarna finner man också blombesökare som använder plattformen i andra syften för att para sig, vila, för äggläggning eller som jaktområde. 8

12 I en studie (Larsson 2005) om åkerväddens pollinationssystem kunde följande funktionella grupper utkristalliseras: humlor, tvåvingar med päls (Eristalis spp., Volucella sp., Merodon spp.), tvåvingar med kal behåring, honan och hanen av väddsandbiet Andrena hattorfiana, solitärbin, skalbaggar, dagfjärilar och övriga besökare. Det visade sig att inom respektive funktionell grupp var Figur 4. Väddsandbi är en spridd art på naturliga fodermarker i Västra Götalands län. betydelsen liknande för åkerväddens pollination. I samma studie visades att de funktionella grupperna humlor och tvåvingar med päls tillsammans stod för nästan all pollination av åkerväddsblommor. Väddsandbiet som är specialiserat på att samla åkerväddspollen och därför enbart besöker dessa blommor, var en usel pollinatör som gjorde mer skada än nytta eftersom det stal stora mängder pollen till sina larver. Eftersom de funktionella grupperna humlor och tvåvingar finns beskrivna och testade användes de även vid pollinatörsslingorna i Västra Götalands län. Som ett led i en standardisering för att kunna jämföra resultat från olika pollinatörsslingor har alla tidigare slingor mätt blombesökare på 500 blomställningar av åkervädd. Dessa blomställningar ska vara i blom (minst 10 % av blommorna utslagna och högst 90 % vissna) och registreringen sker genom att inventeraren rör sig till fots över hela habitatet. Inventeraren ska gå i en slinga som täcker hela habitatet. Det kan innebära att inventeraren måste gå förbi blomställningar vid stora populationer eller gå slingan 1,5 till 2 gånger vid små blompopulationer. Under studerandet av blomställningen registrerar man vilken art som just då besöker blomställningen. Om artbestämning inte kan ske fångas individen in för senare bestämning eller så bestäms individen i fält till närmast taxa som med säkerhet känns igen (ett krav är att blombesökarens funktionella grupp ska registreras). Vanligtvis ger en pollinatörsslinga ett 50-tal blombesöksregistreringar. I samband med genomförandet av en pollinatörsslinga registreras också åkerväddpopulationens storlek, hävdhistorik och en rad väderfaktorer. Se inventeringsprotokollet för en fullständig lista (Bilaga 1). Pollinatörsslingan bör genomföras tre gånger på varje lokal per säsong. Pollinatörsslingan rekommenderas att vara anpassad till substratsartens fenologi. För åkervädd Knautia arvensis som var fokus i detta arbete är inventeringstidpunkterna lämpligen ca 20 juni (åkervädd har börjat blomma), ca 10 juli (åkervädd är i full blom) samt ca 30 juli (åkervädd slutar blomma). Vid genomförandet av pollinatörsslingorna i Västra Götalands län 2012 genomfördes bara en slinga per lokal och den förlades till den fenologiska tidpunkten för full blom. Under varma och soliga dagar kan blombesökaraktiviteten dock vara hög även senare under dagen. I sådana fall kan inventeringen pågå till dess att aktiviteten avtar, dock längst till kl. 18:00. 9

13 Inrapportering av data Samtliga fynd i samband med inventeringen har rapporterats till artportalen, På artportalen finns alla fynd registrerade med koordinater, fynddatum, antal och övriga noteringar. Om gaddsteklar (Hymenoptera: Aculeata) I Sverige finns 830 arter av gaddsteklar. Av dessa är 162 arter rödlistade (Gärdenfors 2015) och 98 av de rödlistade arterna är kopplade till urbana miljöer eller jordbrukslandskapet. I Sverige finns gaddsteklar som hör till 20 olika familjer. Bland gaddsteklarna är de flesta arter rovdjur (62 %) och jagar byten som spindlar, flugor, skalbaggar eller bin som mat till sina larver. De övriga arterna (vildbin) samlar pollen och nektar till sina larver. Vildbina är på grund av att de regelbundet besöker blommor viktiga pollinatörer. Många arter är dessutom kopplade till en viss växtart som de måste ha i sin närhet för att kunna föda upp sina larver. Gaddsteklar bildar stora samhällen av arbetare eller lever solitärt som andra insektsarter. Bona anläggs som regel i sand, i jord eller i Figur 5. Vialsandbi är sparsamt rapporterat men troligen spritt i hela länet. håligheter i träd och buskstammar. Merparten av gaddsteklarna (ca 70 %) är markbobyggare och behöver öppna sand- eller jordblottor för att bygga bo. I de följande sidorna presenteras de familjer av gaddsteklar som är aktuella i inventeringen. Korttungebin (Colletidae) Korttungebin anses påminna om de allra första bin som dök upp i evolutionen eftersom mundelarna morfologiskt liknar mundelarna på rovsteklar. Ungefär 40 % av arterna är specialiserade på att samla pollen från vissa kärlväxter. Eftersom korttungebin har en enkel munapparat med kort tunga måste arterna nöja sig med att besöka grunda blommor. Renfana, harklöver och sälg- och vide hör till favoritväxterna. Korttungebisläktena sidenbin Colletes och citronbin Hylaeus skiljer sig mycket åt. Medan sidenbin är kraftiga arter som är rikligt behårade i gråbrunt är citronbin små (3-8 mm), sparsamt behårade, helt svarta och har som regel gula streck lite här och var. Citronbin doftar gott av citron om du håller ett framför näsan. Sommarbin (Melittidae) Sommarbin har också en morfologi som påminner om hur vi tror de allra första bina såg ut. Bland sommarbin finns byxbina Dasypoda, oljebin Macropis och 10

14 blomsterbin Melitta. I Sverige är alla arter pollensamlande och alla är specialiserade på kärlväxtpollen från väddväxter, blåklockor, lusern, fibblor och fackelblomster. Sommarbin är markbyggare i torr, gärna sandig mark. Sommarbin är bin med rundade kanter, tydliga kontraster och ofta med randad bakkropp. Grävbin (Andrenidae) Grävbin omfattar släktena sandbin Andrena, fibblebin Panurgus och bergsbin Panurginus och lejonparten av arterna är knutna till torrmarker och gynnas av öppen sand. Alla arter är markbyggare. Alla arter samlar också pollen och är ofta specialiserade till särskilda kärlväxter. Grävbin är slanka bin med påfallande stort huvud som samlar pollen på bakbenen men ofta också i särskilda fickor på höftlederna. Honorna hos sandbina har också två streck i ansiktet (fovea) som gör att man med säkerhet vet att det är ett sandbi. Till favortinäringsväxterna hör ärtväxter, sälg- och viden, korgblommiga växter och korsblommiga växter. Vägbin (Halictidae) Vägbin omfattar smalbin Lasioglossum, bandbin Halictus, solbin Dufourea och det parasitiska släktet blodbin Sphecodes. Av de pollensamlande arterna är de flesta generalister, bara 10 % är specialiserade till särskilda kärlväxter. Vägbin samlar pollen på bakbenen precis som grävbin, men urskiljs lättast i fält av den hos honan rundare ofta glansiga bakkroppen som alltid har ett tvärsnitt på den sista bakkroppsplattan. Buksamlarbin (Megachilidae) Buksamlarbin är långtungade bin som har en typisk satt kroppsform med en bullig ofta rikligt och spretigt behårad bakkropp. Buksamlarbin samlar sitt pollen under bakkroppen som därför kan lysa vit eller gul. De stora släktena är tapetserarbin Megachile, murarbin Osmia och blomsovarbin Chelostoma. Bland favoritväxterna finns väddklint, luktvicker, käringtand, blåklockor och smörblommor. Buksamlarbin är som regel hålbyggare och kan förutom i död ved, murar och växtstjälkar även bo i tomma snäckskal.199 Figur 6. Bladskärarbisläktet tapetserarbin parar sig ofta på blommor. Långtungebin (Apidae) Långtungebin innehåller stora och håriga vildbiarter som pälsbin Anthophora, långhornsbin Eucera och humlor Bombus. Den parasitiska släkten gökbin Nomada och filtbin Epeolus hör även de till långtungebin. Även Sveriges enda tama biart, honungsbiet Apis mellifera, är ett långtungebi. Långtungebin består av både sociala (humlor och honungsbiet) och solitärlevande arter. De pollensamlande 11

15 långtungebina lever i håligheter i ved, växtstänglar, murar eller liknande. Ett antal arter är markbyggare i jord eller sandslänter. En stor del av långtungebina lever parasitiskt på andra vildbin medan de övriga samlar pollen. Endast en liten del av långtungebina är pollenspecialiserade. Favoritväxter är som regel växtarter med djupa blommor såsom kransblommiga växter och ärtväxter. Figur 7. Det långtungade vildbiet svartpälsbi är hotat och befarades försvunnet från länet. Vid riktade eftersök 2009 påträffades arten vid Karlsborgs fästning. Kackerlackesteklar (Ampulicidae) I Sverige är kackerlackesteklar en familj som representeras endast av arten Dolichurus corniculus och som specialiserat sig på att fånga larver av skogskackerlacka Ectobius lapponicus. Sandsteklar (Sphecidae) Sandsteklar är stora (12-30 mm) med långa ben och en lång skaftad rödsvart bakkropp. Hannarna har tät ljus behåring i ansiktet. Alla sju svenska arter är rovlevande och majoriteten är specialiserade och föredrar byte av nattflyn (3 arter) eller bladsteklar (1 art). Rovsteklar (Crabronidae) Rovsteklar är den mest artrika gaddstekelfamiljen i Sverige. Arterna inom denna grupp skiljer sig mycket i storlek, utseende och habitat. Inom familjen har 6 % av arterna gått över till ett parasitiskt liv. Bland de rovlevande arterna har ca 20 % utvecklat en födospecialisering. Spottstritar, dvärgstritar, sköldstritar, markgräshoppor och torngräshoppor tycks höra till de mest eftertraktade 12

16 bytesfamiljerna att specialisera sig på. I Sverige finns ca 35 släkten inom familjen varav flera arter är markbyggare och således kopplade till öppna marker med varma partier av blottad sand och jord. Guldsteklar (Chrysididae) Alla svenska arter av guldsteklar lever parasitiskt och lägger ägg i bon av rovsteklar, getingar, buksamlarbin, bladsteklar eller andra insekter. De flesta guldsteklar är specialiserade att parasitera på en art eller ett fåtal arter. De svenska guldsteklarna är metalliskt glänsande och har utvecklat ett tjockt exoskelett för att skydda sig mot sina offer som den parasiterar. En egenhet hos guldsteklar är bakkroppen som är konkav undertill. Detta gör att guldstekeln kan rulla ihop sig till en boll och därmed undgå att bli stungen eller på annat sätt attackerad. Dvärggaddsteklar (Bethylidae) Dvärggaddsteklar är små (2-5 mm) steklar som vanligen är helt svarta, har avlångt huvud och en långsträckt kroppsform. Honorna hos en del arter saknar vingar. Dvärggaddsteklar har ett komplicerat levnadssätt och är ett mellanting mellan parasiter och rovlevande djur som lever på skalbaggslarver och fjärilslarver. De larver som parasiteras är ofta stora och troligen upp emot 100 gånger volymen av dvärggaddstekelhonans. Efter det att honan i släktet Scleroderma paralyserat en larv kan hon dra den till ett närbeläget gömställe, men hon bygger inte något eget bo. När honan hittat ett byte kryper hon runt på larven och paralyserar larvens muskler genom att sticka med gadden. Detta arbete kan pågå i fyra dygn. När larven till slut är orörlig biter honan igenom huden och äter av larvsaften, vilket är nödvändigt för att hon ska kunna utveckla ägg. Därefter lägger honan upp till 150 ägg på värdlarven. Dessa ägg kläcks snart till dvärggaddstekellarver och honan ser då till att alla larver är rena genom att slicka på dem. Larverna biter sig snart genom huden och börjar äta av det paralyserade bytet. Efter en månad kläcks nya honor och hanar från kokonger som dvärggaddstekellarverna spunnit. Stritsäcksteklar (Dryinidae) Stritsäckssteklar är inte någon väl undersökt grupp i Sverige. Stritsäckssteklar är små (2-6 mm) långsmala steklar som påminner om myror. De parasiterar på dvärgstritar, sköldstritar och på en rad andra närstående familjer av halvvingar. Honor av stritsäckssteklar utmärker sig genom att de har en stor klo på framtarserna. Denna klo använder de sig av för att hålla fast stritlarverna under äggläggningen. Stritsäcksstekelhonan lägger ägg inuti stritlarven genom att penetrera äggläggningsröret genom nymfskalet. Stritsäcksstekellarven lever sedan inuti stritlarven för att sedan ta sig till utsidan och bildar på stritens bakkropp en liten säck. Eftersom stritar ibland uppträder som skadegörare på vete och potatis är stritsäckssteklar en metod inom biologisk bekämpning. I Sverige används dock inte denna metod systematiskt. Vedstritsteklar (Embolemidae) Vedstritsteklar är en familj som står nära stritsäckssteklarna. Deras ekologi är i stort okänd. Ungefär 20 arter finns beskrivna, men i Sverige har endast en art påträffats. Hannar har i Sverige påträffats under hösten, vilket kan betyda att 13

17 parningen sker då och att adulta honor övervintrar. Det är rimligt att anta att Embolemus rudii som är den enda påträffade svenska vedstritstekelarten är associerad med vedstritar, men det finns inga uppgifter om detta vare sig från Sverige eller utomlands. I Sverige finns två arter vedstritar, ljus vedstrit Cixidia lapponica och mörk vedstrit Cixidia confinis, och de är båda spridda i mellersta och norra Sverige i barrskogsområden. Vedstritar lever på svamp och inte växtsaft som andra stritar. Myror (Formicidae) Myror har en speciell kroppsform och skiljs från övriga gaddsteklar genom petiolus, en nod som bildas av den bakre delen av mellankroppen och bakkroppens första och ibland andra segment och blir en tydlig tunn led mellan mellankroppen och bakkroppen. Myrornas antenner har en tydlig böj och detta skiljer dem från andra myrlika gaddsteklar. Myror bildar ofta stora samhällen med en vinglös arbetarklass och hanar och drottningar med vingar. Några arter är parasiter och tar över andra arters kolonier, lägger ägg i andra arters bon eller på annat sätt interagerar utan att själv samla mat till sina larver. Sammetssteklar (Mutillidae) Sammetssteklar liknar stora mycket håriga myror men saknar de krokade antennerna och har inte heller myrornas skaftade bakkropp (petiolus). Honorna är vinglösa. Hanarna har vingar och påminner mer om rovsteklar eftersom de är Figur 8. Sommarbina, här praktbyxbi, är flitiga blombesökare. mindre håriga. Sammetssteklar är parasitoider på humlor och solitärbin, men tycks inte vara specialiserade till särskilda arter. Fuskmyror (Myrmosidae) Honorna av fuskmyror påminner mycket om myror, men avsaknaden av skaftad petiolus och raka antenner avslöjar dem snabbt. Fuskmyror är inte lika håriga som sammetssteklar. Fuskmyror parasiterar på vildbin, men tycks inte ha några specifika värdarter. 14

18 Vägsteklar (Pompilidae) Vägsteklar är slanka med långa spensliga ben. Vingarna är som regel mörka eller har åtminstone mörka fläckar. Kroppen är ofta svart och kan ha vita, röda eller gula färgmönster. Vägsteklar jagar spindlar och paralyserar sitt byte med ett sting. Vägstekelhonan för sedan sitt byte till sitt bo där hon lägger ett ägg på sitt byte. Hos vissa arter finns inte något bo utan vägstekelhonan letar upp spindlar i spindelbon och lägger ägg där efter att ha paralyserat sitt byte. Vägsteklar är ofta knutna till torra, öppna insektsrika marker. Många arter är knutna till torra förhållanden med hög värme och påträffas därför i sandområden. Figur 9. Citronbin är ett släkte i familjen korttungebin. Citronbina doftar citron när man plockar upp dem i handen. Planksteklar (Sapygidae) Planksteklar är slanka och spröda djur som ofta är svarta och kan ha rött och gult på bakkroppen. Planksteklar kan man se vid ladugårdsväggar eller uppvärmda bryn där det finns gott om bon av buksamlarbin. Planksteklar är parasiter på buksamlarbin, i synnerhet blomsovarbin Chelostoma, väggbin Heriades och murarbin Osmia. Dolksteklar (Scoliidae) I Sverige finns det bara en art av dolksteklar, den håriga dolkstekeln Scolia hirta. Denna art, likt andra representanter från familjen, är stora (15-25 mm) robust byggda och påfallande håriga steklar. Dolksteklar besöker ofta blommor och gärna nektarrika sådana som stånds, gullris och väddklint. Dolksteklar är parasiter på skalbaggar. Den håriga dolkstekeln uppges utomlands leta upp larver av bladhorningar, i synnerhet Cetonia aurata, och lägger ägg direkt på den paralyserade larven. Andra dolksteklar föredrar istället ollonborrar Melolontha. Det är oklart vilken värdpreferens som den svenska populationen av hårig dolkstekel har. Pansarsteklar (Tiphiidae) Pansarsteklar är små eller medelstora gaddsteklar med tjockt exoskelett som skydd mot sina värddjur. De svenska arterna är helt svarta med röda eller svarta ben och ger ett nätt intryck med sin glänsande kropp och spensliga ben. Pansarsteklar besöker ofta blommor för att suga nektar. Pansarsteklar är parasitoider på larver av bladhorningar. 15

19 Jägarsteklar (Methochidae) I Sverige finns endast en representant för familjen jägarsteklar, sandjägarstekeln Methocha articulata. Sandjägarstekeln parasiterar på sandjägarlarver Cicendela. Sandjägarstekeln har förfinat sin metod att komma nära sin värd så till den grad att den antagit utseendet av sandjägarlarvens eget byte som är myror. Sandjägarstekeln har en långsmal glänsande kropp som är endast sparsamt behårad och förekommer ofta tillsammans med myror. Getingar (Vespidae) Både sociala (Vespinae) och solitära (Eumeninae) getingar ryms inom den stora familjen getingar. Getingarnas vingar kan vikas ihop längsgående i vila, vilket är unikt bland gaddsteklar. Getingarnas fasettögon har som regel en tydlig inbuktning på ansiktets insida. De sociala arterna är som regel generalister i sitt val av rov. Det är bland de sociala arterna man kan hitta stora bon av cellulosa i träd, i marken eller i byggnader. Bålgetingen Vespa crabro är den största arten och kan, likt de andra sociala arterna, bygga ett samhälle med 100-tals arbetare. De solitära arterna är ofta specialiserade i sitt bytesval och har ofta långtgående krav på bomiljö. De solitära arterna bygger sitt bo i sandig eller lerig mark, eller i en hålighet i växtstjälkar eller död ved. Bladbaggar, vivlar och larver av fjärilar som stävmalar, säckspinnare, mätare och vecklare hör till de byten som de solitära arterna är specialiserade på att samla till sina bon. Ungefär 30 % av alla getingarter har en sådan födospecialisering. Figur 10. Getingar kännetecknas av att vingarna kan vikas ihop och att ögonen är tydligt insnörda (syns inte på denna bild). Bilden visar en hona av den solitära getingen sälgvedgeting Symmorphus angustatus. 16

20 5. Resultat Inom ramen för miljöövervakningen av gaddsteklar i Västra Götalands län har 295 arter av gaddsteklar rapporterats vilket motsvarar 63 % av länets och 36 % av Sveriges kända gaddstekelfauna. Västra Götalands län kan tack vare sin yta och varierade geografi räkna in många naturtyper som har en särskilt artrik gaddstekelfauna. Stäppartad torräng, tallhedar, militära övningsfält på sandiga marker och örtrika hävdade marker i mosaiklandskap är sådana naturtyper. Figur 11. I Västra Götalands län har 295 arter av gaddsteklar påträffats inom ramen för miljöövervakningen av gaddsteklar De 71 ekorutorna som undersöktes finns markerade i svart. Totalt i länet, inkluderat samtliga kända inventeringstillfällen markerade med grå cirklar på kartan, har 467 arter av gaddsteklar observerats baserat på drygt observationstillfällen. Färgskålsinventeringen Färgskålsinventeringen har utförts under sex säsonger Under dessa år registrerades totalt 295 arter av gaddsteklar. Detta motsvarar 63 % av den gaddstekelfauna som är känd från länet. Totalt undersöktes 71 platser Tabell 2). Färskålsinventeringen resulterade i ett genomsnittligt artantal på 26±11 (±SD) även om denna parameter kraftigt varierade mellan år (Tabell 1). En slumpartad ackumulation visade att antalet arter, även rödlistade, kommer att öka om miljöövervakningen fortsätter med samma metod (Figur 12). 17

21 Tabell 2. Färgskålsinventeringen. Totalt har 71 lokaler undersökts. På varje lokal användes samma metodik med tre färgskålar som insektsfällor. Ind./fälla visar det genomsnittliga antalet individer av gaddsteklar per insektsfälla räknades inte myror. Antal lokaler Antal fällor Ind/fälla År Referens Stenmark Appelqvist Stenmark Stenmark Karlsson Denna rapport Antal arter Antal rödlistade Figur 12. En slumpartad ackumulerad artlista. Miljöövervakningen under (N=35) genererade en artlista på 217 arter varav 15 rödlistade. En fortsatt miljöövervakning om 10 lokaler predikteras registrera ca 25 ytterligare arter och ytterligare ca 2 rödlistade arter. Tabell 3. Artantal och observationstillfällen för färgskålsinventeringen Parameter Antal arter Artantal per lokal Standardavvikels e Antal

22 Skillnad mellan biotoper Platserna som undersöktes med insektsfällor klassades till biotoperna hagmark (N= 5), järnvägsmiljö (N=3), sand- och grustäkt (N=9), skogsbryn (N= 4), vägkant (N= 5), åkerren (N= 2), övriga biotoper (N= 7). En ANOVA visade att det inte fanns någon skillnad i antal arter av gaddsteklar (Figur 13). För antalet individer fanns en trend att biotopgruppen övriga biotoper hade fler individer än de andra biotoperna (Figur 14). Antal arter av gaddsteklar Gårdsmiljö Hagmark Hygge Hällmark Järnvgäsmiljö Naturbetesmark Sand- och grustäkt Skogsbryn Slåtteräng Tätort och rekreationsområden Vägkant Åkermark Övriga biotoper Figur 13. Det genomsnittliga antalet arter av gaddsteklar i de biotoper som undersöktes med insektsfällor. Ingen statistisk skillnad fanns mellan biotoperna. ANOVA, p=0,357. Avvikelselinjerna är standardfel. 19

23 Antal individer Gårdsmiljö Hagmark Hygge Hällmark Järnvgäsmiljö Naturbetesmark Sand- och grustäkt Skogsbryn Slåtteräng Tätort och rekreationsområden Vägkant Åkermark Övriga biotoper Figur 14. Det genomsnittliga antalet individer av gaddsteklar i de biotoper som undersöktes med insektsfällor. Det fanns en trend som indikerar statistiska skillnader mellan stapeln övriga biotoper och staplarna med andra biotoper, ANOVA, p=0,078. Avvikelselinjerna är standardfel. Arter kan skattas på länsnivå Miljöövervakningen gaddsteklar har undersökt 71 ekorutor vilket är 11,3 % av de 627 ekorutor som finns i länet med de så kallade grundförutsättningarna uppfyllda för en rik och varierad fauna av gaddsteklar. För några arter är det möjligt att uppskatta mörkertal genom att jämföra förekomst inom miljöövervakningens inventering och applicera det på alla länets 627 lämpliga ekorutor. För många arter är detta dock inte möjligt eftersom de är knutna till en viss biotop vars fördelning inom länet är okänt. De mest utbredda arterna Under sammanställningen av datsetet för miljöövervakningen visade det sig att en rad arter påträffades i mer än var tredje ekoruta. Dessa arter representerar den del av gaddstekelfaunan som är mycket spridd. Till denna grupp hör de vanliga humlearterna ljus jordhumla, stenhumla, ängshumla, men också metallsmalbi och bronssmalbi två generalister som finns i alla biotoper med någon typ av öppen sand eller jord och någon typ av nektar- och pollenresurs. Överaskande var att kustbandbi Halictus confusus påträffades i 19 av de 71 undersökta ekorutorna. Bland de mest spridda arterna fanns även vägsteklarna Arachnospila spissa, Anoplius nigerrimus och Priocnemis hyalinata. Dessa tre spindeljägare är generalister i sitt födoval och tycks anpassa sig till en rad olika biotoper. 20

24 De ovanliga arterna Det är för de mer ovanliga arterna som miljöövervakningen har sin största betydelse för att skatta förekomst på länsnnivå och på detta sätt sätta fokus på en eller flera arters situation i länet. För de arter som förekom endast på en lokal och i en individ, så kallade singletons, är skattningar svåra att göra beroende på den stora slumpmässiga faktorn. En grupp, förutom singletons, som är värd att nämna i skattningssammanhang är de rödlistade arterna. Under miljöövervakningen påträffades 15 rödlistade arter. De 5 arter som påträffades i endast en individ tas inte med då slumpenfaktorn är hög vid en uppskattad utbredning baserat på en individ. Lusernbi Melitta leporina NT fanns i en ekoruta och uppskattas finnas i 9 ekorutor i hela länet. Fibblesandbi Andrena fulvago NT fanns i en ekoruta och uppskattas finnas i 9 ekorutor i hela länet. Rovstekeln Oxybelus argentatus NT fanns i en ekoruta och uppskattas finnas i 9 ekorutor i hela länet. Guldsandbi Andrena marginata NT fanns i två ekorutor och uppskattas finnas i 18 ekorutor i hela länet. Ljus lergeting Odynerus melanocephalus NT fanns i en ekoruta och uppskattas finnas i 9 ekorutor i hela länet. Sandgökbi Nomada baccata EN fanns i en ekoruta och uppskattas finnas i 9 ekorutor i hela länet. Storfibblebi Panurgus banksianus NT fanns i en ekoruta och uppskattas finnas i 9 ekorutor i hela länet. Monkesolbi Dufourea halictula VU fanns i en ekoruta och uppskattas finnas i 9 ekorutor i hela länet. Silversandbi Andrena argentata NT fanns i tre ekorutor och uppskattas finnas i 26 ekorutor i hela länet. Flygsandsvägstekel Arachnospila wesmaeli NT fanns i en ekoruta och uppskattas finnas i 9 ekorutor i hela länet. Klöverhumla Bombus distinguendus NT fanns i tre ekorutor och uppskattas finnas i 26 ekorutor i hela länet. Skattningar som överraskar Zonsmalbi Lasioglossum zonulum är en sparsamt rapporterad art. Zonsmalbi finns i kustbandet men tycks också trivas på torrängar inne i landet. Zonsmalbi påträffades i 11 ekorutor och indikerar därför en förekomst i länet i 97 ekorutor. I Västra Götalands län har miljöövervakningen stått för en stor del av alla observationer av zonsmalbi. Rovstekeln Nysson spinosus överraskade genom att uppträda i 12 ekorutor vilket gör att skattningen på länsnivå ligger på 105 ekorutor. Denna rovstekel är spridd i landet men rapporteras sällan i höga frekvenser. Denna rovstekel lever som parasit på andra rovsteklar inom släktet Argogorytes, som i sin tur är rovlevande och samlar stritar som föda till sina larver. Dessa båda släktena av rovsteklar finns i odlingsbygd och i gräsmarksbiotoper vid infrastruktur. 21

25 Säsongen 2015 Under färgskålsinventeringen 2015 påträffades 168 arter av gaddsteklar på de 14 undersökta lokalerna. I genomsnitt påträffades 36 arter per lokal. Horla (Vårgårda kommun), Nolmarkens NR (Skövde kommun) och Amundö (Göteborgs kommun) var de mest artrika lokalerna med 49, 47 respektive 46 påträffade arter. Rödlistade arter påträffades på 3 lokaler: Gestad, Kärråkra och Fjällbacka. Ungefär 2/5 av artstocken - 40 arter - påträffades som så kallade singletons, det vill säga endast i ett exemplar. De mest förekommande arterna till antalet individer var jordhumlor Bombus lucorum coll., honungsbi Apis mellifera, snäckmurarbi Osmia bicolor, åkerhumla Bombus pascuorum, ängshumla Bombus pratorum samt bronssmalbi Lasioglossum leucopus. Säsongerna Data för säsongerna finns presenterade i tidigare rapporter; 2010 (Stenmark 2011), 2011 (Appelqvist 2012), 2012 (Stenmark 2012), 2013 (Stenmark 2013) samt 2014 (Karlsson 2014). Här presenterar ett jämförande sammandrag baserat på alla genomförda inventeringar mellan åren Totalt påträffades 295 arter av gaddsteklar under de sex årens inventering. Detta motsvarar 65 % av den totala noterade faunan av gaddsteklar. Efter miljöövervakningen 2015 hade totalt 453 arter av gaddsteklar noterats i Västra Götalands län. Ungefär 20 % av arterna som noterats i länet är så kallade singletons som bara rapporterats vid ett tillfälle och i en individ. Om vi utesluter dessa singletons når vi en träffbild på > 80 % av den kända faunan av gaddsteklar i länet. Totalt har individer artbestämts under de sex åren. Tabell 4. Data för miljöövervakningen av gaddsteklar åren År N Antal arter Medel arter SD Alla lokaler där insektsfällor användes (N=71) under år klassades till en biotop. Resultatet blev följande biotopfördelning: Gårdsmiljö (3 platser), Hagmark (5 platser), Hygge (3 platser), Hällmark (3 platser), Järnvägsmiljö (2 platser), Naturbetesmark (9 platser), Sand- och grustäkt (10 platser), Skogsbryn (7 platser), Slåtteräng (2 platser), Tätort och rekreationsområden (5 platser), Vägkant (9 platser), Åkermark 8 platser) samt Övriga biotoper (5 platser). En ANOVA visade att det inte fanns någon statistisk skillnad i genomsnittligt antal arter för respektive biotop (p=0,375) (Figur 15). En ANOVA visade däremot en tendens (p=0,078) för en skillnad mellan lokaler när det gäller genomsnittliga antalet individer som registrerades med hjälp av insektsfällor (Figur 16). Lokaler i biotopklasserna Naturbetesmark och Övrig mark hade en tendens för fler individer. 22

26 Antal arter av gaddsteklar Gårdsmiljö Hagmark Hygge Hällmark Järnvgäsmiljö Naturbetesmark Sand- och grustäkt Skogsbryn Slåtteräng Tätort och rekreationsområden Vägkant Åkermark Övriga biotoper Figur 15. Det genomsnittliga antalet arter för lokaler med insektsfällor (N=71) under fördelade på biotopklasser. Avvikelselinjerna är standardfelet Antal individer Gårdsmiljö Hagmark Hygge Hällmark Järnvgäsmiljö Naturbetesmark Sand- och grustäkt Skogsbryn Slåtteräng Tätort och rekreationsområden Vägkant Åkermark Övriga biotoper Figur 16. Det genomsnittliga antalet individer för lokaler med insektsfällor (N=71) under fördelade på biotopklass. Avvikelselinjerna är standardfelet. 23

27 Pollinatörsslingor Säsongen 2015 De 14 pollinatörsslingorna (Tabell 1, Figur 17) registrerades i anslutning till den plats som valts ut för färgskålsinventeringen. Kartor över dessa plaster finns presenterade i bilaga 1. De 14 pollinatörsslingorna utfördes på åkervädd utom i fyra fall då åkervädd inte växte i tillräcklig mängd inom ekorutan (Tabell 5). Här nedan finns också en kort ekologisk beskrivning av de platser där pollinatörsslingorna och färgskålsinventeringen gjordes. Tabell 5. Data från pollinatörsslingorna, antal blombesök, dominant funktionell grupp, antal blomställningar/blomhuvuden/flockar i blom under slingan samt värdväxt vid respektive lokal Lokalnamn Blombesök Dominant funktionell grupp Antal i blom Värdväxt Vassviken (09C5C) 40 Humlor 2000 Käringtand Svarttjärn (10B2J) 20 Humlor 640 Åkervädd Bölet (09E0F) 41 Honungsbi 1500 Rödklint Nolmarkens NR 36 Humlor 2000 Blåeld Kärråkra (07D5B) 62 Humlor 1000 Åkervädd Horla (07C6D) 22 Fjärilar 300 Klofibbla Gestad (08C9A) 37 Humlor 5000 Jättebalsamin Koster (09A7E) 21 Humlor 300 Åkervädd Fjällbacka NO 14 Solitärbin 500 Flockfibbla Långeskär (09A4F) 39 Humlor 1000 Kärleksört Femstena (08B3F) 15 Humlor 600 Åkervädd Tumlehed (Gbg) 70 Kala flugor 290 Höstfibbla Amundö (Gbg) 17 Solitärbin 100 Åkervädd Björlanda (Gbg) 67 Honungsbi 2000 Alsikeklöver 24

28 Övriga bin; 1,64 Övriga besökare; 0,07 Väddsandbi; 0,21 Fjärilar; 5,92 Honungsbi; 5,14 Tvåvingar; 4,35 Humlor; 14,07 Skalbaggar; 2,78 Figur 17. Det genomsnittliga besöksantalet per respektive funktionell grupp (pälsbeklädda tvåvingar och kala tvåvingar sammanslagna) för säsongen Säsongerna 2010, 2011, 2012, 2013, 2014 och pollinatörsslingor genomförda Data från pollinatörsslingorna från finns presenterade i tidigare rapporter (Stenmark 2011, Appelqvist 2012, Stenmark 2013, Stenmark 2014, Karlsson 2015). Data från 2015 presenteras i denna rapport. Under åren genomfördes totalt 71 pollinatörsslingor. Stora skillnader mellan år Antalet blombesök per slinga varierade mellan år, mellan biotop (Figur 19) och mellan lokaler. Den stora mellansäsongsvariationen berodde sannolikt främst på att vädret varierade kraftigt mellan åren, vilket gav olika kvantiteter av pollinatörer. Antalet besökare i en slinga är ofta fluktuerande och tycks bero på lokala förutsättningar, väder och givetvis tiden på säsongen. Funktionella grupper Grunden i metoden med pollinatörsslingor ligger i att dokumentera frekvenser och dominerande grupper av pollinatörer. Arter klassas till funktionella grupper. Sammantaget på alla lokaler (N=71) dominerade pälsbeklädda och kala tvåvingar med 38 % tillsammans av det totala besöksantalet (Figur 18). 25

29 Övriga besökare; 1,86 Övriga bin; 2,36 Väddsandbi; 0,25 Honungsbi; 0,03 Humlor; 2,78 Fjärilar; 7,72 Skalbaggar; 9,39 Tvåvingar; 14,63 Figur 18. Det genomsnittliga besöksantalet per respektive funktionell grupp (pälsbeklädda tvåvingar och kala tvåvingar sammanslagna) för säsongerna (N=71). Humlor och pälsbeklädda tvåvingar mest effektiva Gruppen humlor varierade kraftigt. Under 2010 utgjorde de endast 6 % av besökarna, men mättes under senare säsonger till mellan 16 % och 42 % av blombesökarna. På slingnivå varierade de från inga humlor till över 90 % av blombesöken. Grupperna humlor och håriga tvåvingar är de mest effektiva pollinatörsgrupperna på åkervädd (Larsson 2005) liksom på en rad andra örter. De övriga besökargrupperna bidrar också till pollination men är av mycket perifer betydelse för frösättningen. Väddsandbi Frekvensen av åkerväddsspecialisten väddsandbi representerade 0-4 % av besökarantalet och påträffades på 7 av de 71 platserna. Biotopklasser Alla pollinatörsslingor klassades till en biotop. Resultatet blev att pollinatörsslingorna (N=71) fördelades på Naturbetesmark (20 platser), Sand- och grustäkt (5 platser), Skogsbryn (3 platser), Tätort och rekreationsområden (5 platser), Vägkant (22 platser), Åkermark (5 platser), Ängsmark (4 platser) och Övrig biotop (7 platser). En ANOVA visade att det inte fanns någon statistisk skillnad i totalt antal blombesök eller antal arter för respektive biotop (alla p>0,05). En tendens bland det totala antalet blombesök var att biotoperna Åkermark samt Tätorter och rekreationsområden hade fler blombesök (Figur 19) och fler arter (Figur 20). 26

30 Antal individer Naturbetesmark Sand- och grustäkt Skogsbryn Tätort och rekreationsområden Vägkant Åkermark Ängsmark Övrig biotop Figur 19. Det genomsnittliga antalet blombesök vid pollinatörsslingorna (N=71) i respektive biotop. Avvikelselinjerna är standardfelet Antal arter Naturbetesmark Sand- och grustäkt Skogsbryn Tätort och rekreationsområden Vägkant Åkermark Ängsmark Övrig biotop Figur 20. Det genomsnittliga antalet arter som registrerades under pollinatörsslingorna under , N=71. Avvikelsen visar standardfelet. 27

31 Åtgärdsprogram för hotade arter Fyra åtgärdsprogram för hotade arter som berör gaddsteklar är aktuella i länet. Åtgärdsprogrammen är stortapetserarbi, svartpälsbi, vildbin och småfjärilar på torräng och vildbin på ängsmark. Under inventeringen 2015 påträffades slåttersandbi Andrena humilis som ingår i åtgärdsprogrammet för vildbin på ängsmark. Totalt har 11 åtgärdsprogramarter inom gaddstekelordningen påträffats i länet, men flera av dessa arter har troligen inte längre livskraftiga populationer i länet i dag. Singletons De observationer som görs i endast en individ benämns som singleton. Frekvensen av singletons visade sig vara liknande oavsett år under färgskålsinventeringen. Frekvensen varierade från 24 % under 2012 till drygt 40 % under några av de övriga åren. I det totala materialet var antalet singleton 53 arter, varav 5 rödlistade, vilket motsvarar 17 % av alla arter en i sammanhanget låg siffra. Det visade sig också att 95 arter, nästan en tredjedel av alla arter, noterades endast under en säsong (Tabell 6). Endast 22 arter, nästan uteslutande bland vildbifamiljerna, påträffades under alla säsonger (Tabell 6). Under miljöövervaknignen har den totala singletonfrekvensen ständigt minskat i takt med att fler individer artbestämts. Efter 3 år var singletonsfrekvensen 27 % (Stenmark 2013). De 53 arter av singletons som påträffats under alla säsonger säger miljöövervakningen följande: Arten är ovanlig eller mycket ovanlig i de undersökta biotoperna. Om observationsfrekvensen följer samma mönster för övriga länet finns dessa arter i ca 9 rutor totalt (1,4 % av rutorna). Eftersom endast en individ observerats kan det röra sig om kringflygande individ som kan höra till en population i annan ekoruta. Eftersom endast en individ observerats kan det bero på att populationen är liten. 28

32 Tabell 6. Fördelningen av artobservationer för de 295 arterna som påträffades under miljöövervakningen Kolumn 1 år anger det antal arter som endast påträffades under 1 år under Familj av gaddsteklar 1 år 2 år 3 år 4 år 5 år 6 år Antal arter bisteklar 1 1 buksamlarbin dvärggaddsteklar 2 2 getingar grävbin guldsteklar hungersteklar 1 1 kackerlackesteklar 1 1 korttungebin långtungebin myror pansarsteklar rovsteklar sammetssteklar sandsteklar sommarbin vägbin vägsteklar rödlistade arter I Västra Götalands län finns 60 arter registrerade som rödlistade arter (Gärdenfors 2015). Detta är 37 % av Sveriges rödlistade arter av gaddsteklar. Bland de rödlistade arterna som påträffats i länet har 45 % av arterna försvunnit eller har osäker status i länet på grund av bristande kunskapsunderlag (Tabell 7). Drygt hälften, 33 st, har rapporterats under och av dessa har endast 5 arter bedömts ha god status i länet: guldsandbi, mosshumla, klöverhumla, röd sammetsstekel och silversandbi. De övriga 28 arterna är sporadiskt förekommande, har gått tillbaka kraftigt eller har okänd status i länet. 29

33 Tabell 7. Av länets 60 rödlistade arter bedömdes 16 redan vara utgångna från länet. Följande arter har tidigare observerats men har inte kunnat återrapporteras efter år Med avseende på respektive arts ekologi, biotopens utveckling och utbredning av arten i kringliggande län har dessa arter bedömts sakna förutsättningar för en population i Västra Götalands län Latinskt namn Svenskt namn Rödlista 2015 Andrena thoracica kustsandbi Nationellt utdöd (RE) Bembix rostrata läppstekel Nära hotad (NT) Bombus ruderatus fälthumla Nationellt utdöd (RE) Colletes fodiens hedsidenbi Nära hotad (NT) Ectemnius fossorius en rovstekel Nationellt utdöd (RE) Halictus sexcinctus sexbandbi Nationellt utdöd (RE) Hylaeus difformis franscitronbi Nära hotad (NT) Lasioglossum sexnotatulum åssmalbi Akut hotad (CR) Lestica alata en rovstekel Starkt hotad (EN) Melecta luctuosa praktsorgbi Nationellt utdöd (RE) Mellinus crabroneus en rovstekel Starkt hotad (EN) Nomada sexfasciata storgökbi Nationellt utdöd (RE) Nomada subcornuta fältgökbi Nära hotad (NT) Omalus biaccinctus mörk glansguldstekel Nära hotad (NT) Polistes biglumis stenpappersgeting Sårbar (VU) Sphecodes puncticeps punktblodbi Nära hotad (NT) 30

34 Tabell 8. Samtliga 35 arter av steklar som direkt figurerar i framtagna eller föreslagna åtgärdsprogram för hotade arter, fördelade på tio åtgärdsprogram. Förkortningar i tabellhuvudet: Rö.= Rödlistekategori se ÅGP= Åtgärdsprogram för hotade arter, se Aktuell = aktuell förekomst i Västra Götalands län, Historisk = ej påträffad i länet under de senaste 20 åren, Pot. = arten kan tänkas finnas eller inom en 10-årsperiod kolonisera minst ett område i länet, Ej pot. = förekomst inom överskådlig framtid högst osannolik ÅGP och svenskt artnamn RL Värdorganism Aktuell Pot. Hist. Ej pot. Rapssandbi VU Salix och ärtväxter x Spetssandbi NT Salix x Vildbin och småfjärilar på torräng Väpplingsandbi EN Ärtväxter x x Mörkgökbi VU Panurgus calcaratus x Ölandsgökbi VU Panurgus banksianus x Monkesolbi VU Jasione montana x Stäppbandbi EN Ej specialiserad x x Fransgökbi VU Andrena labialis x Storfibblebi NT Fibblor x Stortapetserarbi m.fl. stortapetserarbi NT Korgblommiga x x storkägelbi CR Megachile lagopoda x Svartpälsbi Svartpälsbi VU Ej specialiserad x Vildbin på ängsmark slåttersandbi VU Fibblor x guldsandbi NT Väddväxter x pärlbi VU Dufourea spp. x storbandbi CR Ej specialiserad x x silvergökbi EN Andrena marginata x x väddgökbi VU Andrena hattorfiana x fibblegökbi EN Andrena fulvago x slåttergökbi EN Andrena humilis x x 31

35 6. Diskussion Gaddstekelfaunan på länsnivå Sammanställningen i denna rapport har visat att 467 arter av gaddsteklar påträffats i Västra Götalands län. Länets gaddstekelfauna får anses dåligt undersökt i sin helhet även om vissa kommuner får anses välundersökta tack vare insatser från engagerade entomologer. En historisk tillbakablick visar att de senaste 15 åren stått för den absoluta merparten av antalet observerade individer av gaddsteklar. Det är också under denna tidsperiod som flest personer (så kallade legitimatorer) intresserat sig för att observera eller samla gaddsteklar och rapportera dessa (Figur 21). Framtidens inventeringar kommer helt säkert att öka kunskapen ytterligare om både vanliga och rara arter i Västra Götalands län. Artlistan av gaddsteklar visar att det finns flera kunskapsluckor. Jämförelsevis har 465 gaddstekelarter påträffats i Örebro län (Hallin 2012) trots att länet är både mindre till ytan och har färre naturtyper jämfört med Västra Götalands län. Frekvensen av markbyggande arter i Västra Götaland var i det närmaste identisk med den i Örebro, ca 55 % om man räknar de parasitiska arterna - vars huvudsakliga värdart bygger bon i marken - till markbyggande arter. Eftersom ingen riktad inventering med fokus på sandmarker har gjorts i Västra Götalands län finns potential att öka kunskapen om länets markbyggande arter av gaddsteklar med ett sådant initiativ. 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 Antal individer Antal arter Antal rödlistade arter Antal leg Figur 21. En historisk tillbakablick visar att de senaste 12 åren står för majoriteten av antalet gaddstekelarter som observerats i Västra Götalands län. Antalet personer (legitimatorer) som rapporterat gaddsteklar visar samma trend. 32

36 Regionala skillnader Kunskapen om gaddsteklar varierar kraftigt mellan länets 49 kommuner. Endast en kommun, Essunga, saknar helt rapporter om gaddsteklar. För övriga kommuner varierar artantalet från enstaka observationer av trivialarter till väl undersökta kommuner med över 200 arter. Göteborg är den kommun med flest noteringar av arter, drygt 300 stycken, följt av Härryda med 230 arter. Data från miljöövervakningen omfattade individer av gaddsteklar tillhörande 295 arter fördelade på 40 kommuner. I syfte att resonera om regionala skillnader presenteras antal arter och antal individer på länskartor. Detta gjordes för alla gaddsteklar (Figur 22, Figur 23) och för enbart vildbin (Figur 24, Figur 25). För antal arter av gaddsteklar fanns ingen tydlig regional skillnad (Figur 22), även om flest arter gaddsteklar verkar finnas i länets västra, södra och östra hörn. En intressant tolkning är att flera av de undersökta ekorutorna med lågt artantal finns i typiska skogsmiljöer. Figur 22. Antal arter gaddsteklar i länet. 33

37 När vi studerar länskartan med antal individer av gaddsteklar (Figur 23) framträder en bild där kustområdet i norra Bohuslän, lokalerna i sydöst och spridda lokaler i Skaraborg står för höga individantal. Samma områden som har många arter här även många individer, men överenstämmelsen är inte på något sätt fullständig. Slutsatsen är att det är svårt att på denna skala mejsla fram skillnader mellan regioner. Istället bör man förslagsvis titta på varje ekoruta och sätta den i relation till vilken naturtyp som underökningen gjorts. Till exempel kan en undersökning i en ekoruta gjorts i en ädellövskog trots att ekorutan finns inom en region med typiskt odlingslandskap. Figur 23. Antal individer av gaddsteklar i länet. För antal arter gjordes en särskild karta för vildbin och deras fördelning i länet (Figur 24). Kartan ger signaler om fler arter i undersökningarna i kustområdet och i enstaka undersökningsområden spritt i länet. Även kartan som visar individantalet 34

38 av vildbin (Figur 25) ger en bild av att höga individantal av vildbin finns på spridda platser och inte i sammanhängande områden. Med stor sannolikhet finns stora regionala skillnader i både artantal och individantal för naturtyper inom länet. För att kunna illustrera dessa skillnader föreslås att respektive naturtyp för de 71 undersökningsplatserna blir basen i en analys som matchas mot länsutbredning av naturtyper. Sannolikt kommer naturtyper som omfattar blomrika torrmarker, varma bryn, sandpräglade områden och andra områden med nyckelfaktorer för gaddsteklar att visa sig vara mer art- och individrika jämfört med andra naturtyper. När det gäller värdetrakter för gaddsteklar är det lämpligt att utgå från förekomst och förutsättningar för rödlistade/hotade arter av gaddsteklar, och inte från den totala bilden av gaddsteklar. Det är nämligen inte säkert att värdetrakter (med förekomst/förutsättningar av många rödlistade/hotade arter) är korrelerade med en allmän hög art- och individrikedom av gaddsteklar. 35

39 Figur 24. Antal arter vildbin i länet. 36

40 Figur 25. Antal individer av vildbin i länet. Naturtyper i länet viktiga för gaddsteklar Skalbanksområdena i Bohuslän är endast sporadiskt undersökta och kan visa sig vara viktiga biotoper för en rad speciella gaddstekelarter. I länet finns även kalkrika områden, stora områden med välhävdade mosaiklandskap, kustband, isälvsavlagringar i boreal zon samt flera militära övningsfält på torrmarker. I Västra Götalands län är gaddstekelfaunan för de flesta av dessa naturtyper i det närmaste outforskad. I länet har heller ingen omfattande inventering utförts i sandområden, något som framgår av den totala artlistan. Sandmarker både i Dalsland och i Västergötland har potential att vara mycket artrika gaddstekelmiljöer. Den äldre gaddstekelfauna från Västra Götaland som finns i 37

41 museer pekar på stäppartad torräng, blomrika odlingslandskap med gott om trädor och gott om sandblottor. Miljöövervakningens betydelse Miljöövervakningen av gaddsteklar ( ) visade sig vara en viktig källa för kunskap om länets gaddstekelfauna. Under miljöövervakningen påträffades 295 arter (63 % av den kända faunan i länet) och 16 arter hade tidigare inte rapporterats från länet. Miljöövervakningen har gett indikationer för total utbredning för en rad arter av gaddsteklar i länet. Även flera rödlistade arter, som klöverhumla, guldsandbi och silversandbi kunde i samband med miljöövervakningen få en uppskattad total utbredning i länet. Länets mest spridda arter bland gaddsteklar Johannesson (2009) resonerar ofta om begreppet bjälklagsart. Även om resonemanget ofta handlar om marina biotoper har det också bäring på miljöer i terrest natur. En typisk bjälklagsart är spridd och har genom sin ekologi en betydelse för en rad andra ater. För gaddsteklar finns kopplingar till bland annat pollination och som regulatorer av skadedjur. En viktig utmaning för naturvården är att identifiera och följa utvecklingen av dessa bjälklagsarter. Bland gaddsteklarna kvalificerar flera av de mest spridda arterna som bjälklagsarter. Här presenteras ett urval. 38

42 Ljusjordhumla Bombus lucorum Ljusjordhumla är länets mest spridda art av humlor. Den är korttungad, förekommer från maj till september och finns spridd i odlingslandskapet men är också representerad i skogsmiljöer och urbana miljöer. Ljusjordhumla är den i särklass viktigaste arten för pollination av örter i de flesta skogliga naturtyper och i många av odlingslandskapets miljöer. Under inventeringen påträffades ljusjordhumla i över 80 % av ekorutorna som undersöktes Under inventeringen är som regel ljusjordhumla noterad under taxon Bombus lucorum coll. Inom detta kollektiva taxon inkluderas också de svårskilda arterna rallarjordhumla Bombus sporadicus, skogsjordhumla Bombus cryptarum och kragjordhumla Bombus magnus. Arbetare av dessa arter är ofta svåra att särskilja och brukar därför bara preciseras till samlingsbegreppet Bombus lucorum coll. I Västra Götalands län finns all anledning att tro att den övervägande majoriteten av alla observationer hör till just ljusjordhumla Bombus lucorum. Figur 26. Ljusjordhumla Bombus lucorum är den mest spridda arten i länet. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 39

43 Stenhumla Bombus lapidarius Stenhumla ser man från början av maj till sent in på hösten. Stenhumla hör till blomrika områden i urban miljö och i odlingslandskapet. Stenhumla är karakteristisk för torrmarker både i odlingslandskapet och i länets kustområden. Stenhumla ses ofta under sin pollensamling på väddklint, fibblor, vitklöver, harklöver och käringtand. Boet anläggs i marken i övergivna gnagarbon, i håligheter eller under stenar och ved. Under miljöövervakningen påträffades den i 41 % av de undersökta ekorutorna. Arten parasiteras av den stensnylthumla Bombus rupestris som också är spridd i länet. Figur 27. Stenhumla Bombus lapidarius är en av våra vanligaste humlor i odlingslandskapet. Arten är korttungad och verkar vara på frammarsch. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 40

44 Ängshumla Bombus pratorum Denna humleart är karakteristisk med sin försiktiga flykt och sin roströda rumpa. Ängshumla lever i de flesta miljöer såväl urbana, odlingslandskapet och i skogsmark. Arten är korttungad och därför anpassad til att samla pollen och nektar från en rad olika kärlväxtarter. Boet anläggs i normalt i marken i håligheter i gamla musbon, i häckar eller under stenar. Ängshumla är en social art som bildar relativt små samhällen med en drottning och något 10-tal arbetare. Under miljöövervakningen påträffades den i 58 % av de undersökta ekorutorna. Arten parasiteras av den ängssnylthumla Bombus sylvestris som också är spridd i länet. Figur 28. Ängshumla Bombus pratorum är spridd I all typ av odlingslandskap, i urban miljö och i de flesta skogliga naturtyper. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 41

45 Kustbandbi Halictus confusus Kustbandbiet förekommer främst på kustnära hedartade lokaler, gärna med större ytor blottad sand. Boet grävs ut i sydlänta slänter eller överhäng, alltid i finsand. Uppgifter om förekomst från mer slutna moränområden i inlandet förefaller därför något svårtydda och kan indikera en bredare ekologisk bredd, alternativt felbestämningar. Arten besöker ett flertal blommande örter för polleninsamling, såsom blåmunkar Jasione montana och backtimjan Thymus serpyllum. Liksom hos andra vägbin (Halictidae) övervintrar befruktade honor och uppträder igen under april och maj. En andra flygperiod sker sedan under juli september då både hanar och honor är aktiva. Under miljöövervakningen påträffades den i 8 % av de undersökta ekorutorna. Figur 29. Kustbandbi Halictus confusus är en så kallad karaktärsart i Bohuslän, men är i övrigt ovanlig i länet och i landet. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 42

46 Bronssmalbi Lasioglossum leucopus Bronssmalbi finns i hela landet med undantag för Norrlands inland. Bronssmalbi är spridd i odlingslandskapet med blomrikedom och god tillgång på sandiga eller jordiga partier där honorna kan anlägga sina bon. Bronssmalbi är generalist och samlar pollen från många pollenrika arter med öppen pollenpresentation. I Västra Götalands län är arten en av de mest spridda med undantag från skogsbygd i Dalsland och länets skogsdominerade kommuner i söder och i nordost. Under miljöövervakningen påträffades den i 51 % av de undersökta ekorutorna. Figur 30. Bronssmalbi Lasioglossum leucopus är spridd i länet, finns ofta tillsammans med en rad andra torrmarkslevande bin. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 43

47 Metallsmalbi Lasioglossum morio Detta lilla metallglänsande vildbi är spritt i länet och förekommer i alla miljöer där det finns tillgång på exponerade lätta jordlager där arten kan bygga sina bon. Metallsmalbi är generalist och besöker många olika öppna blommor för att samla pollen. Metallsmalbi ses ofta i fibblor, på prästkrage och på andra korgblommiga arter. Under miljöövervakningen påträffades den i 39 % av de undersökta ekorutorna. Figur 31. Metallsmalbi Lasioglossum morio är en av de vanligast påträffade arterna i länet. Metallsmalbi finns i alla miljöer med tillgång på tunn mineraljord där honorna kan bygga sina bon. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 44

48 Buskvägstekel Priocnemis hyalinata Denna vägstekelart lever på spindlar och hör till en av södra Sveriges mest spridda vägstekelarter. Arten har en förkärlek för odlingslandskap och urban miljö, och verkar föredra buskrika och solbelysta platser. Arten bygger sina bon i bryn och behöver sannolikt håligheter i marken där den kan etablera sitt bo. Under miljöövervakningen påträffades den i 28 % av de undersökta ekorutorna. Figur 32. Vägstekelarten Priocnemis hyalinata. Foto: Josef Dvorak. Figur 33. Vägstekelarten Priocnemis hyalinata lever på spindlar. Arten är spridd i länets skogsbygd och i delar av odlingslandskapet. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 45

49 Krokvägstekel Arachnospila spissa Denna vägstekelart är storväxt och adaptiv i sitt val av miljöer. Honorna av stekeln letar upp vargspindelbon och tar sig in i boet och bedövar vargspindelhonan. I spindelboet läggs sedan ägg som snabbt kläcks och larverna lever av den paralyserade vargspindelhonan. Under miljöövervakningen påträffades den i 48 % av de undersökta ekorutorna. Figur 34. Vägstekelarten Arachnospila spissa är en vanlig art som livnär sig på att samla spindlar. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 46

50 Skogsvägstekel Anoplius nigerrimus Skogsvägstekel finns i torra miljöer i odlingslandskapet, i kustmiljö och i buskrika skogar. Skogsvägstekel samlar spindlar till sina bon. Vargspindlar, plattbuksspindlar och vårdnätsspindlar har rapporterats som byten för skogsvägstekel. Under miljöövervakningen påträffades den i 43 % av de undersökta ekorutorna. Figur 35. Vägstekelarten Anoplius nigerrimus är en av länets mest spridda arter. Denna art hör till torr odlingsbygd och skogsmark och livnär sig på att samla spindlar. Rutorna visar de undersökta ekorutorna och de röda punkterna visar på observation av arten under miljöövervakningen. 47

51 Länets hotade och nära hotade arter Här presenteras de 32 hotade (CR, EN & VU) arterna, nationellt utdöda (RE) samt de arter som är klassade som kunskapsbrist (DD) (Gärdenfors 2015) av gaddsteklar som påträffats i Västra Götalands län. Tillsammans med de nära hotade (NT) arterna är det 60 rödlistade arter som påträffats i länet. Under talet har 30 av dessa rapporterats (Figur 36). Data är hämtat från artportalen och från Artdatabankens lista på ännu ej i artportalen inmatade museifynd. Antalet rödlistade arter som påträffats i Örebro län är 36 arter och för landskapet Öland 84 enligt artportalen ( ). För Örebro och Öland är skyddsklassade arter inte medräknade Figur 36. Rödlistade arter försvinner från länet. Under de senaste fem åren har 30 rödlistade arter påträffats, men totalt har 51 rödlistade arter (Gärdenfors 2015) noterats för länet. Diagrammet visar antalet i dag rödlistade gaddstekelarter ackumulativt på det sättet att en påträffad rödlistad art har förmodats haft en förekomst tidigare. Familjen Grävbin Slåttersandbi Andrena humilis VU är ett sandbi som behöver stora mängder fibblor tillsammans med lättgrävda jordar eller sand. Fibblorna ska helst domineras av sommarfibbla eller rotfibbla. Figur 37. Slåttersandbiet Andrena humilis EN är en av de mest hotade arterna i Västra Götalands län. Länsstatusen för arten är oklar då ingen riktad inventering har undersökt situationen för arten. Arten är endast känd från Härryda, Skövde, Ulricehamn, Vara och Tranemo kommuner. Efter år 2000 är den bara påträffad i Tranemo och Ulricehamns kommuner. Slåttersandbi observerades i samband med miljöövervakningen 2015 vid Horla (Ulricehamns kn). Arten har drabbats hårt av förändrad landanvändning och finns oftast kvar i områden där slåtter och magert bete har funnits kvar i stor omfattning in i våra dagar. 48