Miljöövervakning av gaddsteklar

Transkript

1 Miljöövervakning av gaddsteklar med färgskålar och pollinatörsslingor 2010 Rapport 2011:03

2 Rapportnr: 2011:03 ISSN: X Rapportansvarig: Anna Stenström Författare: Magnus Stenmark, Faunistica Foto: Sofia Larsson, Magnus Stenmark och Charlotte Jonsson om inget annat anges. GSD ortofoto Lantmäteriet Utgivare: Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Naturvårdsenheten Rapporten finns som pdf på under Publikationer/Rapporter

3 Förord Den regionala miljöövervakningen följer delar av den biologiska mångfalden och utgör ett underlag för bedömningarna av hur det går med miljömålen. Gaddsteklar utgör en för människan viktig del av den biologiska mångfalden, eftersom de utför ekonomiskt viktiga uppgifter som pollinering. Denna rapport är den första som har tagits fram inom delprogrammet Insekter i jordbrukslandskapets övervakning av gaddsteklar. Författaren ansvarar för rapportens innehåll och tackas för sin insats. Anna Stenström

4 Sammanfattning Under sommaren 2010 genomfördes miljöövervakning av gaddsteklar och pollinatörer på tio lokaler i Västra Götalands län. Lokalerna var placerade i varsitt ekonomiskt kartblad spridda över länet. Kartbladen var slumpade av dem som hade sand eller grus i jordartskarteringen samt minst ett hävdat objekt från ängs och hagmarksinventeringen. För varje kartblad gjordes en bedömning på skärm för att hitta lämpliga undersökningsplatser: småskaligt odlingslandskap, naturliga fodermarker, sand och grusförekomst, närhet till vattendrag och kuperat landskap var kriterier som i möjligaste mån kombinerades. För gaddstekelövervakningen användes på varje lokal 3 färgskålar med plexiglasväggar under två perioder på sommaren. Det insamlade materialet sorterades och artbestämdes till 135 arter av gaddsteklar. I genomsnitt registrerades 27±15 (±SD) arter av gaddsteklar på varje lokal. Jämfört med inventeringar i andra län pekade resultatet på en låg frekvens av arter med parasitiskt leverne (21 %). Bland vildbina (74 arter) visade sig 25 % av den totala pollensamlande artstocken vara specialiserade att samla pollen från närbesläktade kärlväxter (oligolektiska) en normal eller låg siffra jämfört med andra studier. Höga parasitfrekvenser i detta sammanhang tyder på hög ekologisk resiliens. Därtill artbestämdes även bifångst av skalbaggar (244 arter), tvåvingar (14 arter), fjärilar (6 arter) och halvvingar (54 arter). På varje lokal med omnejd genomfördes en pollinatörsslinga. Denna metod går ut på att registrera kvantitet och kvalitet av blombesökare på viktiga substratväxter. En pollinatörsslinga är en m lång vandring i likartad miljö där blombesökare och deras beteende på ett exakt antal (500 st) blomställningar registreras. I denna studie utfördes pollinatörsslingorna på åkervädd Knautia arvensis och fibblor (Hieracium spp., Pilosella spp. samt Leontodon spp.). Pollinatörsslingorna visade att färre blombesök utförs på de undersökta lokalerna jämfört med liknande biotoper på Öland. De blombesökande ekologiska grupperna visade sig också skilja sig från andra delar av Sverige. I Västra Götaland besöktes åkervädd Knautia arvensis av färre humlor jämfört med andra delar av landet, men detta kompenserades av att en högre andel tvåvingar med päls (Volucella spp., Eristalis spp., Merodon spp.). Humlor och tvåvingar med päls är de viktigaste pollinatörerna av åkervädd Knautia arvensis i Sverige. Med färgskålsinventeringen och pollinatörsslingorna kunde 12 sällsynta arter (varav 7 rödlistade) identifieras och dessa beskrivs ingående. Det sammanvägda resultatet från de två metoderna pekar på ett generellt mediokert utfall av hotade arter och att det finns stora ekologiska skillnader mellan de 10 undersökningsområdena. Det svaga utfallet vad gäller hotade arter beror sannolikt till största delen på lägre utnyttjandegrad och minskad variation i skötsel av odlingslandskapet.

5 Summary in English During the summer of 2010 an environmental monitoring of aculeate wasps and pollinators was conducted in ten spots in the county of Västra Götaland, Sweden. The ten sites were located in separate 1x1 km economic map sheets spread across the county. All areas had significant presence of sand or gravel in the soil and at least one present site from the recent meadow and pasture inventory. Each area was assessed on the screen to find suitable study sites: small scale farmland, natural grasslands, natural sand and gravel deposits, proximity to rivers and a hilly countryside were criteria combined, where possible. For the aculeate wasp monitoring we used three coloured pan traps during two periods in summer on each site. The collected material was sorted and determined to 135 different species of aculeate wasps. On average we recorded 27±15 (± SD) species of aculeate wasps on each site. Compared with surveys in other counties the results tended to be contain low frequency of species with parasitic lifestyle (21%). Among wild bees (74 species) 25% of the total pollen collecting wild bee fauna was specialized to gather pollen from closely related vascular plants (oligolectic) a normal or low proportion compared with other studies. High parasite frequencies in this context indicate a high ecological resilience. In addition, we determined the by catch of beetles (244 species), dipterans (14 species), butterflies (6 species) and hemipterans (54 species). We also performed a pollinator survey walk on each site. This method records the quantity and quality of flower visitors in a set of key substrate plants. A pollinator survey walk reaches m in a similar environment in which flower visitors and their behavior on a precise number (500) of inflorescences are recorded. This study was conducted on field scabious Knautia arvensis and beard flowers (Hieracium spp, Hieracium spp. and Leontodon spp.). The pollinator survey walks showed that less flower visits were carried out in the studied areas in Västra Götaland compared with similar habitats on the island of Öland, eastern Sweden. The flower visiting ecological groups were also different from other parts of Sweden. In Västra Götaland fewer bumblebees visited field scabious Knautia arvensis compared to other parts of the country, but this was compensated for by a higher proportion of dipterans with fur (Volucella spp, Eristalis spp., Merodon spp.). Bumblebees and dipterans with fur are the most important pollinators of field scabious Knautia arvensis in Sweden. By using the methods of both the coloured pan trap inventory and the pollinator survey walks we identified 12 rare species (seven of these were red listed) and these are described in detail. The combined results from the two methods revealed a generally mediocre outcome of threatened species and that there are major ecological differences between the 10 study sites. This poor outcome in terms of threatened species is likely due largely to lower utilization and reduced variability in the management of farmland.

6 Innehållsförteckning Sammanfattning. 1 Summary in English 2 Inledning..7 Dagfjärilar bäst bevakade... 7 Gaddsteklar illa ute... 7 Övervakning ger svar... 8 Var finns gaddsteklar?... 8 Hur övervakar man gaddsteklar?... 8 Slinginventering delvis etablerad... 8 Syfte med detta arbete... 9 Metod.9 Färgskålsinventering... Fel! Bokmärket är inte definierat. Pollinatörsslingor Inventeringsprotokoll Inrapportering av data Inventeringens fokusgrupper Gaddsteklar (Hymenoptera: Aculeata) Dagfjärilar (Lepidoptera) Skalbaggar (Coleoptera) Stritar (Hemiptera: Auchenorrhyncha) Resultat.18 Färgskålsinventeringen Ensamfynd Mest förekommande arterna Parasitiska arter Oligolektiska arter Pollinatörsslingorna Hotade, nära hotade och sällsynta arter Fibblesandbi Andrena fulvago Väddsandbi Andrena hattorfiana En spetsvivel Apion aethiops Finmovägstekel Arachnospila abnormis Flygsandvägstekel Arachnospila wesmaeli Klöverhumla Bombus distinguendus Nordgökstekel Evagetes alamannicus Hallongeting Gymnomerus laevipes En glansbaggge Meligethes serripes En halvknäppare Microrhagus lepidus En dvärgstrit Rhytistylus proceps Prickpansarbi Stelis ornatula Lokalbeskrivning Botorp (i ekoruta: 8D 6e) Fredriksborg (i ekoruta: 6C 4i) Garpängen (i ekoruta: 8D 6g) Gasarp (i ekoruta: 7D 7i) Halleberg (i ekoruta: 8C 5a) Hållaregården (i ekoruta: 8D 7i) Skådene (i ekoruta: 8A 7j)... 34

7 Storegården (i ekoruta: 7B 7j) Säbyn (i ekoruta: 9C 7c) Växtorp (i ekoruta: 6D 8d) Diskussion Arter med parasitiskt leverne Pollinatörsslingorna Ekosystemtjänster lätta att underhålla - svåra att restaurera Gaddsteklar och förändringar Vilken skala gäller resultaten för? Standardiserade metoder behövs Indikatorer Vilka program för nationell övervakning finns för biologisk mångfald?fel! Bokmärket är inte Referenser.. 41 Ordlista Kleptoparasit: En organism som lever av att lägga ägg i celler i bon som tillhör ett värddjur. Den nykläckta parasitlarven dödar värdlarven och äter därefter upp hela den matprovision som var ämnat åt värddjurets avkomma. Oligolekti: En oligolektisk vildbiart är en pollenspecialist vilket betyder att insamling av pollen sker från ett mindre urval av växtarter som är nära släkt med varandra och tillhör samma släkte, underfamilj eller familj. Extrem pollenspecialisering, monolekti, är ovanligt och innebär att en vildbiart använder pollen från enbart en växtart. Polylekti: En polylektisk vildbiart är en pollengeneralist vilket betyder att insamling av pollen sker från en rad olika växtarter som tillhör olika familjer.

8 Inledning Att stoppa förlusten av biologisk mångfald är en viktig internationell prioritet. Konventionen om biologisk mångfald, EU:s art och habitatdirektiv och Sveriges miljömål Ett rikt växt och djurliv och Ett rikt odlingslandskap är målbilder. Majoriteten av biologisk mångfald består av insekter och andra ryggradslösa taxa. Men kunskapen är mager om dessa arters förekomst, och ännu mindre är känt om deras dynamik och de hot de möter. Denna okunskap om status och trender för majoriteten av Europas arter är oroande. Det är av de ryggradslösa djuren som de för människan viktigaste ekosystemtjänsterna beror av. Till exempel pollinering är en viktig ekosystemtjänst, avgörande för att bevara och utveckla både vilda växtsamhällen och jordbrukets produktivitet. Dessa pollineringstjänster beror på både tama och vilda insekter, och båda kan påverkas av en rad pågående och antågande förändringar i miljön, med okända konsekvenser. Dagfjärilar bäst bevakade Den dramatiska reduceringen av naturliga fodermarker i Sverige beror på ökad användning av konstgödsel, pesticider och fossila bränslen. Som ett resultat av de storskaliga förändringar som pågår i Sverige och Europa minskar många arter som är kopplade till det öppna landskapet. I en färsk analys från Butterfly Conservation Europe 1 visades att många av Europas mest karaktäristiska fjärilsarter försvinner. Populationerna av 17 kritiska arter har minskat med 70 procent på 20 år. Orsakerna till många dagfärilsarters tillbakagång är att deras livsmiljöer försvinner ängsmarker och betade hagar som under lång tid brukats med småskaliga metoder. Ekosystemtjänster Ekosystemtjänster är funktioner i ekosystemet som människan är direkt beroende av för sin överlevnad eller som ökar dess välmående. Exempel på ekosystemtjänster är luft och vattenrening, naturliga skadedjursbekämpare, insekters pollinering samt möjligheten till friluftsliv. Under de senaste årtiondena har dessa naturliga fodermarker övergivits eller övergått till att brukas intensivt. Butterfly Conservation Europe driver frågan att dagfjärilar är den bäst övervakade artgruppen och lobbar nu för att få med dagfjärilar som en indikator i den kommande jordbruksreformen som ska sjösättas Om dagfjärilar blir en miljöindikator inom landsbygdsprogrammet ökar möjligheten att förändra brukningsmetoderna mot ett hållbart nyttjande. Gaddsteklar illa ute Gaddsteklar är avgörande för pollination av både vilda och odlade kärlväxter. Gaddsteklar, och då i synnerhet vildbin, har drabbats dramatiskt av landskapsförändringarna i västra Europa (Potts et al. 2010). En minskad diversitet och mängd gaddsteklar i lanskapet påverkar alla bipollinerade kärlväxter. Följden kan bli en minskad artdiversitet i landskapet (Allen Wardell et al. 1998) och stora ekonomiska problem för lantbruksföretag som specialiserat sig på att odla insektspollinerade örter, buskar och träd (Losey & Vaughan 2006). 1

9 Övervakning ger svar Miljöövervakningen inom biologisk mångfald är ett redskap för att ta pulsen på mångfalden i landskapet. I de miljöpolitiska propositionerna (Prop. 1990/91:90 & 1997/98:145) beskrivs kraven på miljöövervakningen till att denna ska beskriva tillståndet i miljön, bedöma hotbilder och lämna underlag för och följa upp åtgärder för att nå upp till miljömålen. I Västra Götalands län finns drygt hälften av de ca 750 hotade arter i odlingslandskapet och de flesta av dessa är insekter. Denna insektsfauna faller in under miljöövervakningens delprogrammet Insekter i jordbrukslandskapet (programområdet jordbruksmark), vilket är kopplad till miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap. Kunskapsläget i länet om insekter är bristfällig och övervakningen syftar även till kunskapsuppbyggnad (Envall 2009). Insektsfaunan i odlingslandskapet berörs även av det 16:e miljömålet Ett rikare växt och djurliv som antogs I arbetet med miljökvalitetmålen, och i synnerhet med det 16:e miljömålet startade arbetet med att ta fram åtgärdsprogram. Dessa administreras av Naturvårdsverket och omfattar arter som anses vara så hotade att endast specifika åtgärdsprogram kan vända den negativa trenden för dessa arter. Var finns gaddsteklar? Ängs och betesmarker spelar en central roll i bevarandearbetet för insekter generellt (Götmark et al. 1998, Lennartsson 2001) men för gaddsteklar i synnerhet (Sörensson 2002). Ängs och betesmarker, och då i synnerhet torra utmagrade sådana på sandigt underlag, är artrika gaddstekelhabitat. Ängs och betesmarker ger tack vare pollenproducerande flora ofta mycket goda förutsättningar för gaddsteklar. En rik och varierad örtflora är många gaddstekelarters substrat, och i dessa marker kan bestånden vara både ymniga och kontinuerliga. Tramp från kreatur skapar som regel bra bomöjligheter. Hur övervakar man gaddsteklar? För att övervaka gaddstekelfaunan finns flertalet metoder att välja mellan. För att uppskatta populationsstorlek för en art används ofta fångst återfångst (t.ex. Peakall & Schiestl 2004). Detta är dock en kostsam metod som kräver många fältbesök, expertkunskap och specialutrustning. Istället arbetar många naturvårdare med mindre pålitliga metoder för att uppskatta storleken på en population. En sådan metod är slinginventering. En slinginventering för att uppskatta populationsstorlek kan fungera utmärkt då ekologin är känd och sambandet mellan slingor och verklig populationsstorlek har mätts i fält sedan tidigare. Ett sådant fall är arten väddsandbi Andrena hattorfiana. Eftersom en studie utförts under svenska förhållanden (Larsson & Franzén 2008) vet vi att en upprepad slinga är en utmärkt metod för att uppskatta populationsstorleken av väddsandbiet. Denna slinga måste dock genomföras upprepade gånger under säsongen och endast utföras då vissa miljökriterier uppnås. Slinginventering delvis etablerad Metoden med slinginventering är en etablerad miljöövervakningsmetod för dagfjärilar sedan 1976 i England och finns numera även i Nederländerna, Finland och Sverige. Gemensamt för dessa slinginventeringar är att de fokuserar på att mäta kvantitet (antal individer) och artsammansättning (antal olika arter). Ingen av dessa slinginventeringar registrerar blombesökare, pollinatörsfrekvenser, frösättning eller andra parametrar

10 för att mäta resiliens inom pollinatörsfaunan. Slinginventering har också använts för andra insektsgrupper än dagfjärilar. Inom miljöövervakningsprogrammet NILS och inom den regionala miljöövervakningen mäts artsammansättning och kvantitet av humlor. Syftet för med denna övervakning är i första hand se till vilka arter som faller ifrån eller kommer till. De flesta arter av humlor är viktiga pollinatörer för både vilda och odlade grödor. Vi vet i dag att tillgången på vissa humlearter väsentligt förbättrar skörden av t.ex. frövallar av rödklöver Trifolium pratense (Åkerberg 1942, Fridén 1976). Därför kan en övervakning av statusen på artantal och populationsstorlek av humlor skapa bra verktyg för att tidigt sätta in restaureringsåtgärder för att gynna och utveckla humlepopulationer. Syfte med detta arbete Uppdraget har varit att övervaka gaddstekelfaunan med en standardiserad och uppföljningsbar metod på 10 lokaler, alla kopplade till odlingslandskapet, i Västra Götaland. Arbetet ingår i Länsstyrelsens strävan att följa den regionala statusen av gaddsteklar. Eftersom det inte finns någon nationellt rekommenderad metod för övervakning av gaddsteklar har arbetet även belyst behovet av riktlinjer för framtida övervakning av gaddsteklar. På samma 10 lokaler har därtill pollinatörsslingor utförts. Syftet med dessa har varit att beskriva status av pollinatörsfaunan för i första hand åkervädd Knautia arvensis. Metoden med pollinatörsslingor visar också att det är praktiskt möjligt att utföra en robust övervakning av pollinationstjänst. Metod Metoderna färgskålsinventering och pollinatörsslingor beskrivs var för sig. Dessa två metoder utfördes på samma lokaler och därför presenteras urvalsprincipen av mätpunkter gemensamt för dessa två metoder: Tio ekorutor valdes ut för att inventerades med insektsfällor, var och en inom ett ekonomiskt kartblad (5 X 5 km). Ekorutorna valdes slumpvist ut bland de ekorutor inom länet som uppvisar någon del grusmark och minst ett hävdat objekt från ängs och betesinventeringen. Varje ekoruta studeras med ortofoto för att välja ut de delar av ekotutan som var lämpliga att inventera gaddsteklar inom. På ortofotot eftersöktes en öppna, blomrika platser och i den mån det fanns inom kartbladet, öppen sand, för att placera insektsfällor. Dessa utvalda delar besöktes och bedömdes i fält och platsen för att placera fällorna gjordes slutgiltigt efter att ha besökt de utvalda platserna inom ekorutan. Förekomst av sand varierade mellan lokalerna. Merparten av gaddsteklarna (70 %) är markbobyggare och behöver öppna sand eller jordblottor för att bygga bo. Figur 1. Färgskålstyp med plexiskivor och tak. På varje lokal användes 3 färgskålar: en vit, en blå och en gul.

11 Tabell 1. Koordinater och fältbesöksinformation för de undersökta lokalerna i Västra Götalands län Koordinaterna är angivna i RT 90. Id. X Y Ekoruta Lokalnamn Kommun Datum ut Fälltyp C 7c Säbyn Åmål färgskålar A 7j Skådene Sotenäs färgskålar C 5a Halleberg Vänersborg färgskålar B 7j Storegården Mark färgskålar C 4i Fredriksborg Svenljunga färgskålar D 4i Växtorp Tranemo färgskålar D 7i Gasarp Tidaholm färgskålar D 6e Botorp Falköping färgskålar D 7i Hållaregården Skövde färgskålar D 6g Garpängen Skövde färgskålar Färgskålsinventering Den zoologiska inventeringen utfördes med insektsfällor (Figur 1) och fokuserade på gaddsteklar. Många av arterna i denna grupp är bofasta i odlingslandskapet och många gaddstekelarter har pekats ut som bra indikatorarter (Andersson & Askling 2005). I ekorutorna användes insektsfällor av typen färgskålar med plexiglas som skyddande tak och som uppfångare av förbiflygande insekter. Insektsfällorna hade färgerna gul, blå och vit. På varje lokal placerades tre färgskålar i vardera färgen. Själva plastbehållaren med Figur 2. Lokalernas placering i Västra Götalands län.

12 Figur 3. Ängskägelbiet Coelioxys mandibularis är ovanligt och parasiterar på tapetserarbin. förmåga att donera och föra bort pollen från blommorna. Tidigare pollinatörsslingor har utförts huvudsakligen på åkervädd Knautia arvensis och därför valdes åkervädd till substratväxt även i detta sammanhang. Pollination av åkervädd Knautia arvensis är välstuderad. Åkervädd har sina blommor paketerade i blomställningar om småblommor. Blomställningarna, som är antingen av enbart honblommor eller enbart av hermafroditiska blommor, bildar en öppen plattform med riklig tillgång på nektar och pollen. vätska mätte 15x15 cm och 10 cm kant. Färgskålar är den erkänt bästa metoden för att undersöka artsammansättningen av steklar eftersom olika stekelarter attraheras av olika färger (Westphal et al. 2008). Skålarna preparerades med giftfri propylenglykol och placerades ut vecka 22 år Den första tömningen skedde efter två veckor. Fällorna stod även ute i fyra veckor mellan vecka 27 och vecka 31, varefter de tömdes och samlades in. Pollinatörsslingor För att mäta och kunna jämföra mångfalden av pollinatörer har en särskild inventeringsmetodik utvecklats och den benämns pollinatörsslingor (Larsson 2005, 2008, 2010). Pollinatörsslingor är en typ av slinginventering och fokus ligger på att observera pollinatörer för en i förväg utvald substratväxt. En pollinatörsslinga kan utföras på en avancerad nivå där alla blombesökande individer art, köns och beteendebestäms. Det vanliga är dock att den grundläggande pollinatörsslingan genomförs. Den innebär att varje blombesökare i förväg är klassad till en funktionell (ekologisk) grupp. Individer inom en funktionell grupp uppträder på liknande sätt under blombesöket och har ungefär samma Figur 4. Åkervädd Knautia arvensis är antingen honor (överst) eller hermafroditer (nederst). Vildbin är bara intresserade av hermafroditerna. Med denna öppna pollen och nektarpresentation lockas en bred blombesökarfauna att besöka åkerväddens

13 blomställningar. Här finns specialiserade vildbin som skördar pollen, dagfjärilar som suger nektar, skalbaggar som äter pollen, slamflugor som också äter pollen. På blomställningarna hittar man också blombesökare som använder plattformen i andra syften för att para sig, vila, äggläggning eller som jaktområde. Figur 5. Väddsandbiet Andrena hattorfiana är specialiserad på att samla pollen från åkervädd men är en usel pollinatör. I en studie (Larsson 2005) om åkerväddens pollinationssystem kunde följande funktionella grupper utkristalliseras: humlor, tvåvingar med päls (Eristalis spp., Volucella sp., Merodon spp.), tvåvingar med kal behåring, honan av väddsandbiet Andrena hattorfiana, hanen av väddsandbiet Andrena hattorfiana, solitärbin, skalbaggar, dagfjärilar och övriga besökare. Det visade sig att inom respektive funktionell grupp var betydelsen liknande för åkerväddens pollination. I samma studie visades att de funktionella grupperna humlor och tvåvingar med päls tillsammans står för nästan all pollination av åkerväddsblommor. Väddsandbiet, specialiserad att samla åkerväddspollen och därför enbart besöker dessa blommor, var en usel pollinatör som gjorde mer skada än nytta eftersom de stal stora mängder pollen till sina larver. Eftersom dessa funktionella grupper finns beskrivna och testade användes de även vid pollinatörsslingorna i Västra Götalands län. Som ett led i en standardisering för att kunna jämföra resultat från olika pollinatörsslingor har alla tidigare slingor mätt blombesökare på 500 blomställningar av åkervädd. Dessa blomställningar ska vara i blom (minst 10 % av blommorna utslagna och högst 90 % vissna) och registreringen sker genom att man rör sig till fots över hela habitatet. Man ska gå i en slinga så att man täcker hela habitatet och får gå förbi (vid stora populationer) blomställningar eller gå slingan 1,5 eller 2 gånger (i fallet av små populationer). Under studerandet av blomställningen som sker när man är gående, och då som regel under två sekunder, registrerar man vilken art som just då besöker blomställningen. Om artbestämningen inte kan ske fångas individen in för senare bestämning eller så bestäms individen i fält till närmast taxa som man med säkerhet känner igen (ett krav är att blombesökarens funktionella grupp ska registreras). Vanligtvis ger en pollinatörsslinga ett 50 tal blombesöksregistreringar. I samband med genomförandet av en pollinatörsslinga registreras också åkerväddpopulationens storlek, hävdhistorik och en rad väderfaktorer. Se inventeringsprotokollet för en fullständig lista (Bilaga I). Pollinatörsslingan bör genomföras tre gånger på varje lokal per säsong. Pollinatörsslingan rekommenderas att anpassas till

14 substratsartens fenologi. För åkervädd Knautia arvensis som var fokus i detta arbete är inventeringstidpunkterna lämpligen ca 20 juni (åkervädd har börjat blomma), ca 10 juli (åkervädd är i full blom) samt ca 30 juli (åkervädd slutar blomma). Vid genomförandet av pollinatörsslingorna i Västra Götalands län 2010 genomfördes bara en slinga per lokal och den förlades till den fenologiska tidpunkten för full blom. Tabell 2. Krav för at utföra en pollinatörsslinga. Parameter Krav Temperatur Över 17*C Väder Uppehållsväder, >1 h efter nederbörd Vindstyrka Ej mer än frisk (8,0 m/s) Molnighet Ingen begränsning Solstyrka Ingen begränsning Tidpunkt Mellan 9:00 och 16:30 Under varma och soliga dagar kan blombesökaraktiviten dock vara hög även senare på dagen. I sådana fall kan inventeringen pågå till dessa att aktiviteten avtar, dock längst till kl. 18:00. Inventeringsprotokoll Inventeringsprotokoll finns bifogat som bilaga 1 till denna rapport. Inrapportering av data Samtliga fynd i samband med inventeringen har rapporterats till artportalen På artportalen finns alla fynd registrerade med koordinater, fynddatum, antal och övriga noteringar. Figur 6. Åkervädd Knautia arvensis har omtyckta blomställningar. Inventeringens fokusgrupper Gaddsteklar (Hymenoptera: Aculeata) I Sverige finns 830 arter av gaddsteklar (Faunistica 2010). Av dessa är 167 arter rödlistade (Gärdenfors 2010) och 98 av de rödlistade arterna är kopplade till urbana miljöer eller jordbrukslandskapet. I Sverige finns gaddsteklar som hör till 20 olika familjer. Bland gaddsteklarna är de flesta arter rovdjur (62 %) och jagar byten som spindlar, flugor, skalbaggar eller bin som mat till sina larver. De övriga arterna (vildbin) samlar pollen och nektar till sina larver. Vildbina är tack vare att de regelbundet besöker blommor viktiga pollinatörer. Många arter är dessutom kopplade till en viss växtart som de måste ha i sin närhet för att kunna föda upp sina larver. Gaddsteklar bildar stora samhällen med arbetare eller lever solitärt som andra insektsarter. Bona anläggs som regel i sand, i jord eller i håligheter i träd och buskstammar. Här presenteras de familjer som är aktuella i inventeringen.

15 Tabell 3. De svenska gaddsteklarna. Taxonomi är hämtad från Dynamisk taxa. Överfamilj Familj Svenska namn Arter i Sverige Parasitiska arter Apoidea Ampulicidae Kackerlackesteklar 2 ÅGParter Rödlistade arter (2010) Apoidea Andrenidae Grävbin Apoidea Apidae Långtungebin Apoidea Colletidae Korttungebin 27 6 Apoidea Crabronidae Rovsteklar Apoidea Halictidae Vägbin Apoidea Megachilidae Buksamlarbin Apoidea Melittidae Sommarbin Apoidea Sphecidae Sandsteklar Chrysididoidea Bethylidae Dvärggaddsteklar 24 Chrysididoidea Chrysididae Guldsteklar Chrysididoidea Dryinidae Stritsäcksteklar 34 Chrysididoidea Embolemidae Vedstritsteklar 1 Vespoidea Formicidae Myror Vespoidea Mutillidae Spindelsteklar 3 1 Vespoidea Pompilidae Vägsteklar Vespoidea Sapygidae Planksteklar 3 Vespoidea Scoliidae Dolksteklar 1 1 Vespoidea Tiphiidae Myrsteklar 4 2 Vespoidea Vespidae Getingar Summa Kackerlackesteklar (Ampulicidae) Kackerlackssteklar är en liten grupp (ca 200 arter) huvudsakligen tropisk grupp av steklar som alla använder kackerlackor som föda till sina larver. Under inventeringen påträffades en kackerlacksstekel, Dolichurus corniculus i en av ekorutorna (Storegården 6B:7j). Andrenidae (grävbin) I Sverige förekommer tre av familjen Andrenidae s fyra släkten: sandbin Andrena, fibblebin Panurgus och bergsbin Panurginus. Grävbin anlägger sina bon i sandig mark och samlar pollen till sina larver. Sandbin är ett stort släkte med 60 arter i Sverige, medan fibblebin och bergsbin endast innehåller två respektive en art. Vid en minskning av blomrikedomen påverkas vildbin negativt. Denna känslighet gör dem till viktiga indikatorer på tillståndet i den miljö de lever i (Hallin 2006). Denna grupp gräver sina bon i sandiga marker. Långtungebin (Apidae) Långtungebin är en variabel grupp som inkluderar släkten med både solitära och sociala arter. Några av släktena som ingår i familjen är kleptoparasiter på andra vildbin (gökbin Nomada parasiterar bon av Andrena, Panurgus, Melitta och Eucera, filtbin Epeolus parasiterar bon av Colletes, pärlbin Biastes parasiterar bon av Dufourea och sorgbin Melecta parasiterar

16 bon av Anthophora samt delar av Bombus vilka parasiterar andra arter inom släktet). De övriga släktena föder upp sina larver på pollen från kärlväxter, men bygger bon för sin avkomma på en rad olika sätt. Tre av släktena (märgbin Ceratina, långhornsbin Eucera och pälsbin Anthophora) och bygger solitära bon, medan två släkten (humlor Bombus (vissa arter är parasiter) och honungsbin Apis) består av sociala arter. Materialet som använd för bobyggandet varierar stort mellan släkten, de solitära arterna bygger ihåliga växtstjälkar eller egengnagda hålrum i märgiga växtstammar (märgbin Ceratina), egna gångar och hålrum i väldränerad mark (långhornsbin Eucera) samt egna gångar och hålrum i sandmark, branter, murar och murken ved (pälsbin Anthophora). De sociala arterna bygger bon i håligheter i marken såsom sorkbon, grästuvor, mossa ihåliga träd och fågelholkar (humlor Bombus) och i kupor och ihåliga träd (honungsbin Apis). Korttungebin (Colletidae) Vad är ett vildbi? I Sverige förekommer två släkten av korttungebin: sidenbin Colletes och citronbin Hylaeus såsom sammanlagt innehåller 24 arter. Medan sidenbin är markbobyggande arter bygger citronbin sina bon i ihåliga växtstjälkar, gallbildningar och gångar efter vedlevande insekter. Alla korttungebin samlar pollen till föda för sina larver. Vägbin (Halictidae) Inom insektsordningen steklar finns gruppen Apiformes som inkluderar sju familjer med bin. Det finns några få arter av tambin, till exempel honungsbiet, men den stora majoriteten är vildbin. Vildbin är den ekonomiskt och ekologiskt mest viktiga grupp av insekter och det finns mer än arter i världen. Vildbin är en grupp steklar som övergått från att vara rovdjur till att livnära sig på pollen och nektar från blommor. Vildbin spelar en helt avgörande roll för pollinering av vilda växter i alla ekosystem på land, dessutom pollineras en rad viktiga grödor tack vare den ekosystemtjänst som vildbin utför. Äpple, melon, tomat, gurka, jordgubbar, bönor samt grödorna röd och vitklöver, kål och lusern är beroende av en varierad och rik förekomst av vildbin. Och vad vore väl livet utan kaffe? Vägbin är en grupp med fem förekommande släkten i Sverige, varav smalbin Lasioglossum är det största (28 arter). Alla släkten utom ett samlar pollen till sina larver och bygger sina bon i sandig mark. Blodbin Sphecodes (15 arter) är ett släkte som parasiterar andra arter av släktena Lasioglossum, Halictus, Andrena och Colletes. Buksamlarbin (Megachilidae) I Sverige förekommer 11 släkten av buksamlarbin. Tre släkten (pansarbin Stelis, kilbin Aglaoapis och kägelbin Coelioxys) är kleptoparasiter på framförallt andra arter i familjen buksamlarbin, men även arter i andra familjer av vildbin parasiteras. I Sverige finns 13 arter av buksamlarbin som är kleptoparasiter. Fler släkten i familjen bygger sina bon i gångar efter vedlevande insekter: blomsovarbin Chelostoma, väggbin Heriades och murarbin Hoplitis. Släktet tapetserarbin Megachile lever delvis i håligheter efter vedlevande insekter, men även i murken ved, i väggar och under stenar. Ett av släktena bygger sina bon i sandmark och grusslänter (hartsbin

17 Trachusa), medan två släkten bygger sina bon i tomma snäckskal (murarbin Hoplosmia och Osmia). Murarbin (Osmia) kan även bygga sina bon i växter, murar, under stenar och andra håligheter. Med undantag av de tre kleptoparasitiska släktena samlar buksamlarbin pollen från kärlväxter till sina larver. Dessa vildbin, till skillnad från andra familjer av vildbin, samlar sitt pollen under buken istället för på bakbenen. Sommarbin (Melittidae) Sommarbin är en familj med tre släkten förekommande i Sverige: Dasypoda, Macropis och Melitta. Dessa släkten består i Sverige av 8 arter, alla markbobyggande i sandiga marker. Rovsteklar (Crabronidae) Rovsteklar är en stor och mångformig familj (36 släkten) med framförallt rovdjur som samlar bland annat flugor, skalbaggar, spindlar, stritar, skinnbaggar och bladlöss till boet där de lägger ett ägg på varje byte. Alla arter i familjen är solitära men det förekommer att flera honor kan ha samma ingånghål till sina bon. Bland rovsteklarna är det vanligt att bygga boet både i sandig mark och i ved. Flera arter bygger sina bon aggregerat, d.v.s. varje hona bygger sitt eget bo, men många individer av samma art bygger mycket nära varandra. Sandsteklar (Sphecidae) Sandsteklar är en systerfamilj till rovsteklarna och omfattar i Sverige två släkten Ammophila och Podalonia. Båda dessa släkten representeras av långsträckta sandlevande steklar som fångar nymfer eller fjärilslarver som föda åt sina larver. Alla arter inom familjen ha ren förkärlek för öppen sand i varma miljöer som sanddyner, stränder, sandiga hyggen och sandtäkter. Guldsteklar (Chrysididae) I Sverige förekommer ungefär 55 arter. Guldsteklar är vackra metallglänsande steklar som lever som parasitoider eller kleptoparasiter på solitära getingar, grävsteklar och bin. Släktet Cleptes livnär sig till skillnad från de övriga släktena på växtsteklar. Myror (Formicidae) I Sverige förekommer ca 60 arter av myror. Myror är sociala arter och lever i samhällen. Individerna delas upp i subfertila eller sterila honor som utgör arbetare samt fertila hanar som utgör drönare och fertila honor som kallas drottningar. Myror av olika arter finns över hela världen och men har sin största artdiversitet i tropikerna. Många myror är rovdjur medan andra livnär sig på växter. De flesta arter bygger bon, men byggmaterial, boplast och byggnadssätt varierar mellan arterna. Myrors samhällen är fleråriga och honor av vissa arter kan bli långlivade. Spindelsteklar (Mutillidae) I Sverige förekommer tre arter i familjen. Spindelsteklar lever parasitiskt på humlor eller rov och vägsteklar. Spindelsteklar har ett markbundet levnadssätt med vinglösa honor. Honorna gräver sig ner i sanden till värdartens bo och lägger sina ägg. Arterna i släktet Mutilla angriper humlebon medan de mindre släktena Smicromyrme och Myrmosa angriper marklevande gaddsteklar. Vägsteklar (Pompilidae) I Sverige förekommer 61 arter av vägsteklar av varierande storlek men med ett tämligen homogent utseende. De flesta svenska vägsteklar bygger sina bon i sandig mark (med undantag för släktet Dipogon, som helt eller

18 delvis är beroende av död ved för sitt bobyggande) och provianterar sina boceller med spindlar. Inom familjen finns två släkten (Evagetes och Ceropales) som har utvecklat ett kleptoparasitiskt levnadssätt, riktat mot andra vägsteklar. Boparasiter är helt beroende av värdartens utbredning. Getingar (Vespidae) I Sverige förekommer 51 arter av getingar, varav några är sociala (Vespinae) medan andra är solitära (Eumeninae) till sitt levnadssätt. De solitära getingarna provianterar sina bon med paralyserade eller döda fjärilslarver. Boet kan byggas i växtstjälkar, i ved eller byggas av lera. De sociala getingarna bygger sina bon av papper som arbetarna tillverkar av tuggat trä. En drottning bildar ett ettårigt samhälle med sterila arbetare. Inom de sociala getingarna finns även parasitiska arter, där en hona dödar värdartens drottning och tar över samhället och dess arbetare. Dagfjärilar (Lepidoptera) I Sverige finns 2792 arter av fjärilar (Lepidoptera 2010). Av dessa är 487 arter rödlistade (Gärdenfors 2010) och 298 av de rödlistade arterna är kopplade till urbana miljöer eller jordbrukslandskapet. I Sverige finns fjärilar som hör till 77 olika familjer. Benämningen fjäril betyder för det flesta en dagflygande dagfjäril som exempelvis citronfjäril eller en blåvinge. Men de dagflygande arterna utgör mindre än 5 % av artantalet. Den stora variationen av arter finns bland de nattaktiva grupperna av fjärilar såsom nattflyn, mott, vecklare och mätare. Fjärilarnas larver livnär sig som regel på att äta växtblad eller lever i stammen på örter eller vedväxter. Många fjärilsarter är helt beroende av en eller ett fåtal växtarter under larvstadiet. De vuxna fjärilarna är inte kopplade till någon särskild växt utan kan suga nektar från olika arter. Skalbaggar (Coleoptera) I Sverige finns 4400 arter av skalbaggar (Gärdenfors 2010). Av dessa är 862 arter rödlistade (Gärdenfors 2010) och 330 av de rödlistade arterna är kopplade till urbana miljöer eller jordbrukslandskapet. I Sverige förekommer 99 familjer av skalbaggar. Bland skalbaggarna finns en rad olika födostrategier. Bladbaggar, långhorningar och vivlar är ofta specialiserade och äter bara växtdelar från en särskild växtart. Vissa av dessa är kopplade till det odlade landskapet medan en stor del hör till skogslandskapet. Andra skalbaggsgrupper föder sina larver med infångade insekter eller en blandning av växtdelar och insekter. Hos skalbaggarna finns också spillningslevande och asätande arter. Stritar (Hemiptera: Auchenorrhyncha) I Sverige finns 448 arter av stritar (SLU 2010). Av dessa är 20 arter rödlistade (Gärdenfors 2010) och 14 av dessa är kopplade till urbana miljöer eller jordbrukslandskapet. Stritar suger växtsaft från växter och är påfallande ofta specialiserade till en särskild värdväxt. Den starka värdväxtkopplingen gör stritar till en bra studiegrupp då man vill påvisa naturvärden eftersom sammansättningen av stritarter kan berätta vilka örter som finns i området. Stritar är också ett viktigt substrat för rovlevande gaddstekelarter 2 som har specialiserat sig på att samla stritar som larvföda. 2 En eller flera arter från följande släkten av gaddsteklar lever på att samla nymfer av stritar: Elampus, Anteon, Gonatopus, Dryinus, Aphelopus, Lonchodryinus, Alysson, Argogorytes, Astata, Crossocerus, Didienis, Dinetus, Diodontus, Gorytes, Harpactus, Lestiphorus, Mimesa, Mimumesa, Passaloecus, Pemphredon, Psen, Psenulus, Stigmus.

19 Resultat Färgskålsinventeringen I materialet från insektsfällorna påträffades 135 arter av gaddsteklar. I genomsnitt registrerades 27±15 (±SD) arter av gaddsteklar på varje lokal (N=10). I fällmaterialet registrerades 972 individer av gaddsteklar från 14 familjer (Tabell 4). Även övrig fällfångst togs om hand och 7 arter av dagfjärilar registrerades (16 individer), 15 arter av Tabell 4. Inventeringsresultat för gaddsteklarna. Ordning och Svenskt namn familj Botorp Fredriksborg Garpängen tvåvingar artbestämdes (32 individer), 55 arter stritar (730 individer) samt 244 arter av skalbaggar (3 127 individer) (Bilaga II fullständigt inventeringsresultat). Ensamfynd För gaddsteklarna var frekvensen singletons 36 % och 52 % av arterna är dubbeltons, det vill säga påträffades i ett eller två exemplar. 55 % av gaddstekelarterna påträffades bara på en lokal. Gasarp Halleberg Hållaregården Skådene Storegården Säbyn Växtorp Hymenoptera steklar Ampulicidae kackerlackesteklar 2 2 Andrenidae grävbin Apidae långtungebin Chrysididae guldsteklar Colletidae korttungebin Crabronidae rovsteklar Formicidae myror Halictidae vägbin Megachilidae buksamlarbin Melittidae sommarbin 1 1 Mutillidae spindelsteklar 2 2 Pompilidae vägsteklar Sphecidae sandsteklar Vespidae getingar

20 Figur 7. Artantal och kvantitet går hand i hand, så även i denna inventering. Mest förekommande arterna Endast en taxa förekom på alla 10 lokaler och det var jordhumlor Bombus lucorum coll.. Ytterligare 10 arter av gaddsteklar förekom på 5 eller fler lokaler. Dessa var honungsbi Apis mellifera, ögonvägstekel Arachnospila anceps, jordsnylthumla Bombus bohemicus, skogsgökbi Nomada panzeri, jordgeting Vespula vulgaris, krokvägstekel Arachnospila spissa, mörk jordhumla Bombus terrestris, svart slavmyra Formica fusca, ängshumla Bombus pratorum och åkerhumla Bombus pascuorum. Parasitiska arter Bland de 135 gaddstekelarterna fanns 29 med ett parasitiskt levnadssätt (21 %). Det fanns inga skillnader mellan lokaler. Oligolektiska arter I materialet med gaddsteklar fanns 74 arter av vildbin. Bland de arter som samlar pollen fanns 33 arter utan någon beskriven pollenpreferens (polylekter). De övriga 11 arterna är specialiserade (oligolekter). Dessa oligolekter är: hagtornsandbi Andrena carantonica, haghumla Bombus sylvarum, metallsmalbi, Lasioglossum morio, stenhumla Bombus lapidarius, småullbi Anthidium punctatum, fibblesandbi Andrena fulvago, ärtsandbi Andrena wilkella, smörblommebi Chelostoma florisomne, vårsidenbi Colletes cunicularius, lysingbi Macropis europaea, blåbärssandbi Andrena lapponica, småcitronbi Hylaeus brevicornis. Observera att de fem första arterna endast har en svag koppling till någon särskild pollenkälla, och kanske därför inte är sanna oligolekter. De huvudsakliga pollenresurserna för dessa oligolekter är ärtväxter, rallarros, lysing, fibblor och smörblomma. Pollinatörsslingorna Resultatet för de 10 pollinatörsslingor som genomfördes i Västra Götalands län blev färre registrerade blombesök per slinga jämfört med andra pollinatörsslingor genomförda i hela sydoch mellansverige under I medeltal

21 registrerades 18 blombesök i Västra Götalands län under 2010 (N=10) medan tidigare pollinatörsslingor i genomsnitt levererat 44 blombesök (N=348) (opublicerad data). Kanske beror detta på att biotoper i Västra Götalands län har mindre populationer av blombesökande insektsarter jämfört med Kalmar län där merparten av de övriga pollinatörsslingorna genomförts. Pollinatörsslingor med samma metodik har genomförts i på 12 platser i Dalarna och där var det genomsnittliga antalet blombesökare 22 stycken (Larsson 2008) och i Uppsala län 29 blombesökare per slinga (Larsson 2010). Figur 8. Sammantagen besökarpool för de 10 pollinatörsslingorna i Västra Götalands län. Figur 9. Skalbaggar och flugor trivs i Västra Götalands län. De 10 pollinatörsslingorna i Västra Götalands län i jämförelse med 12 pollinatörsslingor från Dalarnas län (Larsson 2008), 5 från Uppsala län (Larsson 2010) och 81 stycken från Öland i Kalmar län (opublicerade data)

22 Miljöövervakning av gaddsteklar med färgskålar och pollinatörsslingor 2010 Tabell 5. Pollinatörsslingornas längd, dominerande besökarkrets, kvantitet av substratväxtpopulationen och datum. NON-FUR DIP = hårlösa tvåvingar, LEPIDOPTERA = fjärilar, FUR-DIP = tvåvingar med päls, BEETLES = skalbaggar, BOMBUS = humlor. Lokalnamn Kommun Slinglängd Dominant Antal blommande Substratart Datum Starttid Sluttid (m) insektsgrupp blomställningar / korgar av substratväxten Botorp Falköping 540 NON-FUR-DIP 800 Åkervädd :05 14:45 Garpängen Skövde NON-FUR-DIP 215 Åkervädd :30 13:10 Gasarp Tidaholm LEPIDOPTERA 380 Åkervädd :24 16:00 Skådene Sotenäs 728 NON-FUR-DIP 200 Fibblor :30 17:00 Storegården Mark FUR-DIP 800 Åkervädd :00 11:00 Fredriksborg Svenljunga 822 FUR-DIP 350 Åkervädd :03 12:30 Växtorp Tranemo 603 BEETLES 240 Åkervädd :30 14:00 Halleberg Vänersborg 690 BOMBUS 700 Åkervädd :10 17:50 Hällaregården Skövde 476 BEETLES 327 Åkervädd :55 10:30 Säbyn Åmål 817 BEETLES 600 Fibblor :30 13:00 Tabell 6. Pollinatörsslingorna gav olika utslag för de funktionella grupperna bland de 10 lokalerna i Västra Götalands län. Lokalnamn Kommun Totalt antal blombesök Humlor Håriga diptera Antal honor av Andrena hattorfiana kala diptera Andra vildbin Fjärilar Skalbaggar Övriga Honungsbin Apis mellifera Botorp Falköping Garpängen Skövde Gasarp Tidaholm Skådene Sotenäs Storegården Mark Fredriksborg Svenljunga Växtorp Tranemo Halleberg Vänersborg Hällaregården Skövde Säbyn Åmål

23 Miljöövervakning av gaddsteklar med färgskålar och pollinatörsslingor 2010 Hotade, nära hotade och sällsynta arter Här presenteras information om de 12 sällsynta arterna som påträffades inom ramen för inventeringen. Tabell 7. Rödlistade (7 arter) och andra sällsynta arter (5 arter) vid inventeringen i Västra Götalands län Nu gällande (och föregående) rödlistekategori anges (Gärdenfors 2005, 2010). Koordinaterna är angivna i Rikets nät. Lokal Kommun x y Metod Fråndatum Art Art svenska Ordning Rödlista Säbyn (i ekoruta: 9C 7c) Åmål Gulskål Andrena fulvago fibblesandbi Hymenoptera NT (NT) Storegården (i ekoruta: 6B 7j) Mark Observation Andrena hattorfiana väddsandbi Hymenoptera NT (VU) Skådene (i ekoruta: 8A 7j) Sotenäs Gulskål Apion aethiops en spetsvivel Coleoptera NT (NT) Växtorp (i ekoruta: 6D 4i) Tranemo Färgskålar Arachnospila abnormis finmovägstekel Hymenoptera (NT) Fredriksborg (i ekoruta: 6C 4i) Svenljunga Färgskålar Arachnospila wesmaeli flygsandvägstekel Hymenoptera NT (NT) Säbyn (i ekoruta: 9C 7c) Åmål Blåskål Bombus distinguendus klöverhumla Hymenoptera NT (NT) Skådene (i ekoruta: 8A 7j) Sotenäs Vitskål Evagetes alamannicus nordgökstekel Hymenoptera Hållaregården (i ekoruta: 8D 7i) Skövde Gulskål Gymnomerus laevipes hallongeting Hymenoptera Halleberg (i ekoruta: 8C 5a) Vänersborg Blåskål Meligethes serripes en glansbagge Coleoptera VU (DD) Halleberg (i ekoruta: 8C 5a) Vänersborg Blåskål Microrhagus lepidus en halvknäppare Coleoptera NT (NT) Storegården (i ekoruta: 6B 7j) Mark Färgskålar Rhytistylus proceps en dvärgstrit Hemiptera Hållaregården (i ekoruta: 8D 7i) Skövde Vitskål Rhytistylus proceps en dvärgstrit Hemiptera Fredriksborg (i ekoruta: 6C 4i) Svenljunga Vitskål Rhytistylus proceps en dvärgstrit Hemiptera Hållaregården (i ekoruta: 8D 7i) Skövde Gulskål Stelis ornatula prickpansarbi Hymenoptera

24 Fibblesandbi Andrena fulvago Fibblesandbiet är rödlistat i kategorin nära hota (Gärdenfors 2010). Arten är utbredd från Skåne till Uppland, men är mer spridd endast på Öland och Gotland. Fibblesandbiet har inte kunnat beläggas från Västsverige sedan 1950 talet, men påträffades åter på två lokaler 2008 och en lokal 2009 i Västergötland. Under inventeringen återfanns arten även i Dalsland. Fibblesandbiet samlar pollen på fibblor och behöver kombinationen fibblerika marker med öppna sandpartier där den kan bygga sina bon. Oftast finns dessa förutsättningar endast i naturliga fodermarker, vilket också sannolikt har varit fibblesandbiets huvudsakliga habitat under lång tid i Sverige. I dag förekommer arten på blomrika torrängar, på åkerholmar och i skogsbryn i sandiga och/eller välhävdade landskap. Figur 11. Hona av väddsandbiet Andrena hattorfiana under pollensamling. Väddsandbi Andrena hattorfiana Figur 12. Utbredningskarta för väddsandbiet Andrena hattorfiana. Figur 10. Utbredningskarta för fibblesandbiet Andrena fulvago. I södra Sverige förekommer väddsandbiet Andrena hattorfiana på torrmarker med rik ängsflora. Väddsandbiet Andrena hattorfiana är ett av de största svenska solitärbina (13 16 mm) och är spektakulär med sina av pollen violettfärgade bakben. Hannen är däremot

25 mörk, ger att slankt intryck och har en vitfärgad munsköld (clypeus). Detta gör både honorna och hanarna lätta att artbestämma i fält. I dag påträffas väddsandbiet oftast på störd mark, exempelvis vägrenar, järnvägsvallar, kraftledningsgator och betesmarker. Väddsandbiet är ett bra exempel på en indikatorart som bara finns tillsammans med andra naturvärden (Gärdenfors m fl 2002) och är därför en skyddsvärd art. Som indikatorart är väddsandbiet kopplat till en rik ängsflora som ofta hyser andra hotade arter, däribland bastardsvärmare, antennmalar och andra vildbiarter. Enkla naturvårdsåtgärder kan göras för att gynna väddsandbiet och dess följearter: sen slåtter, sörja för öppna ytor med barmark för bobyggande samt för sydslänter och blomrika kantzoner. Åkervädd är väddsandbiets huvudsakliga pollenresurs och därför ska naturvårdsåtgärder fokusera på att gynna denna växt. Under inventeringen påträffades väddsandbiet i samband med genomförandet av pollinatörsslingan i en kraftledningsgata vid Storegården i Storåns dalgång i Marks kommun. Väddsandbiet är vanligt i Storåns dalgång. En spetsvivel Apion aethiops Figur 13. Utbredningskarta för spetsviveln Apion aethiops. Spetsviveln Apion aethiops är 2 2,7 mm lång med svart kropp och metalliskt blå täckvingar. Arten har minskat kraftig under efterkrigstiden och är idag rödlistad i kategorin nära hotad. Idag finns arten påträffad endast i de södra delarna av Sverige. Larven lever på vickrar Vicia. Arten hittas i en rad miljöer: vägkanter, skogsbryn, buskmark, sanddyner, åkerkanter och gamla grustag (Ljungberg 2005).

26 Finmovägstekel Arachnospila abnormis Flygsandvägstekel Arachnospila wesmaeli Figur 14. Utbredningskarta för finmovägstekeln Arachnospila abnormis. Arten finns sällsynt i nästan hela landet, men har minskat under 1900 talet som en följd av att livsmiljön försvinner. Denna art är ej rödlistad i den gällande rödlistan (Gärdenfors 2010) men är sällsynt i Mellansverige finns bara enstaka tidigare äldre fynd av arten. Den finns oftast på lätta sorterade jordar, särskilt älvsediment i boreal region, men även andra områden, som stationsområden, fungerar som habitat. Den gräver sitt bo i jordmån som består av de finaste sandfraktionerna, och jagar flera arter av marklevande spindlar som föda till larven. Sandjordar växter snabbt igen om det inte förekommer upprepade störningar som blottar jorden och minskar vegetationstätheten. I dag är igenväxning av sandjordar det största hotet mot arten (Abenius 2008). Figur 15. Utbredningskarta för flygsandvägstekeln Arachnospila wesmaeli. Flygsandvägstekeln har en splittrad utbredning i Sverige med tyngdpunkt på kustområdena dels i delar av Halland, Skåne och Blekinge men också på Öland och Gotland. Arten förekommer också sparsamt på inlandslokaler upp till Mellansverige. Arten är kopplad till mycket sandiga miljöer såsom dyner, hedar och sandtäkter med finkornig sandstruktur. Denna typ av miljöer har idogt inventerats på flera hål i landet under de senaste fem åren, men flygsandvägstekeln har påvisats på bara ett fåtal platser. Boet förses med spindlar tillhörande många olika familjer. Flygtiden sträcker sig från början av juni till september och arten uppträder i två generationer. Flygsandvägstekeln hotas av igenväxning och igenplantering av större vegetationsfria sandytor i områden med flygsand, inklusive sandtag och hedar (Berglind 1991).

27 Klöverhumla Bombus distinguendus Nordgökstekel Evagetes alamannicus Figur 16. Utbredningskarta för klöverhumlan Bombus distinguendus. Klöverhumlan är en storväxt och lätt igenkänd humleart med guldgul grundfärg med ett svartmörkbrunt tvärband över ryggen mellan vingbaserna. Klöverhumlan är spridd över stora delar av Sverige och främst knuten till odlingslandskapet med god tillgång på klöver. Arten är långtungad och utnyttjas främst långpipiga ärtväxter som nektar och pollenresurser såsom getväppling Anthyllis vulneraria, vickrar Vicia, skogsklöver Trifolium pratensis och rödklöver Trifolium medium. Klöverhumlan har drabbats av brist på boplatsmöjligheter när odlingslandskapet förändras, samtidigt som ärtväxterna minskat med ökat bruk av herbicider och växtnäring samt förändrad höskörd (ensilage) (Cederberg 2003). Arten är rödlistad i kategorin nära hotad (Gärdenfors 2010). Figur 17. Utbredningskarta för nordgökstekeln Evagetes alamannicus. Alla gökvägsteklar (släktet Evagetes) är kleptoparasiter på andra vägsteklar. Nordgökstekeln flyger under sensommaren (mitten av juli till augusti) och lägger sina ägg i andra vägsteklars bon (Day 1988). Honan lokaliserar ett bo av sin värdart och passar på att ta sig ner i boet, in i en cell, och förstör värdartens ägg för att istället lägga sitt eget på spindeln som värdarten samlat in. Efter att ha lyckats med detta försluter Evagetes honan cellen och ägget kan lugnt utvecklas till färdig vägstekel.

28 Hallongeting Gymnomerus laevipes Denna art är inte rödlistad i den gällande rödlistan (Gärdenfors 2010) men är ovanlig. Hallongetingen bygger troligen sina bon i växtstjälkar och samlar vivlar som larvföda. Hallongetingen har sin utbredning i södra och mellersta Sverige och flyger under juni och juli på solvarma platser med örtrik vegetation. Lever i kulturbygder, hedar och ruderatmarker. Kända parasiter på hallongetingen är guldstekeln Chrysis fasciata. Figur 19. Utbredningskarta för glansbaggen Meligethes serripes. En halvknäppare Microrhagus lepidus Denna lilla (ca 6 mm) halvknäppare är påträffad från Skåne till Dalarna. Larverna utvecklas i vitrötad ved i stubbar och lågor av bok, björk, al, asp och sälg. Arten påträffas idag i lövdominerad blandskog och är rödlistad i kategorin nära hotad (Baranowski 1994). Figur 18. Utbredningskarta för hallongeting Gymnomerus laevipes. En glansbaggge Meligethes serripes En liten (1,6 2,3 mm) svart glansbagge som lever på solvarma torra marker. Larvutvecklingen sker i kalkdån Galeopsis angustifolia och troligen även mjukdån G. ladanum. Arten finns påträffad från Skåne, Öland, Halland och Västergötland, men mycket få sentida fynd är kända (Wanntorp 2005).

29 Figur 20. Utbredningskarta för halvknäpparen Microrhagus lepidus. Figur 21. Utbredningskarta för dvärgstriten Rhytistylus proceps. En dvärgstrit Rhytistylus proceps Arten är liten (3,5 5 mm) och känns igen på sin v formade tecknen på täckvingarna. Den påträffas i glest och lågvuxet gräs i solexponerade torra plaster, ofta sandiga gräsmarker, hedar och öppna bryn mot tallskog. Arten lever på fårsvingel Festuca ovina. Arten hittas framförallt i öppna, sandiga marker. Arten är spridd i Tyskland och finns i södra delen av Sverige (Nickel 2003). Figur 22. Prickpansarbiet Stelis ornatula är sällsynt men inte rödlistat. Foto: Bernhard Jacobi. Prickpansarbi Stelis ornatula Prickpansarbiet är en boparasit som lägger sina ägg i sin värdarts bo, som värdarter använder prickpansarbiet flera murararter: Osmia claviventris, O. leucomelana, O. tridentata, O. maritima. I Sverige har fyra arter av pansarbin påträffats. Alla arter i släktet har kraftigt

30 hudskelett (kutikula), vilket återspeglas i det svenska namnet (Scheuchl 1997). Figur 24. Botorp. Rutt för pollinatörsslinga. Figur 23. Utbredningskarta för prickpansarbiet Stelis ornatula. Lokalbeskrivning Botorp (i ekoruta: 8D 6e) I ekorutan dominerar odlingslandskapet och flera mindre områden finns noterade i ängsoch hagmarksinventeringen. Insektsfällorna placerades nära en av dessa hagmarker. I ekorutan fanns en hög andel nektar och pollenproducerande kärlväxter längs vägkanter, åkerkanter och skogsbryn. Figur 25. Botorp. Färgskålsinventering.

31 Figur 26. Botorp. Fredriksborg (i ekoruta: 6C 4i) Genom ekorutan slingrar sig ån Assman genom sandiga jordlager. I området är jordmånen sandhaltig. Insektsfällorna var under inventeringen placerade vid en nedlagd, efterbehandlad sandtäkt som fortfarande hade stora öppna sandblottor. Figur 28. Fredriksborg. Fällplacering och rutt för pollinatörsslinga. Figur 27. Fredriksborg.

32 Garpängen (i ekoruta: 8D 6g) Ekorutan har en hög andel öppet landskap med flertalet nötbetade hagmarker, och i södra delen av ekorutan sträcker Rånna ryds naturreservat ut sig. Insektsfällorna i denna ekoruta placerades i ett nedlagt stenbrott, nära en av de nötbetade hagarna. Tillgången på nektar och pollenproducerande arter är god i vägkanter, åkerkanter och i hagar med måttligt bete. Tillgången på sand är låg i ekorutan. Figur 30. Garpängen. Gasarp (i ekoruta: 7D 7i) Ekorutan dominerad av skogmark, men med inslag av hagmarker, åker och vall. Insektsfällorna placerades i anslutning till en nötbetad hage vid en stenmur i skogsbrynet. Figur 31. Gasarp. Längs pollinatörsslingan fanns en nötbetad sandig betesmark. Figur 29. Garpängen. Fällplacering och rutt för pollinatörsslinga.

33 Figur 33. Gasarp. Rutt för pollinatörsslinga. Halleberg (i ekoruta: 8C 5a) Figur 32. Gasarp. Fällplacering. Området har en hög andel skog, som till stor del utgörs av barrskog. I södra delen av ekorutan finns ett odlingslandskap med mindre mängd kärlväxter. I ekorutan placerades insektsfällorna nära ett område som finns upptaget i ängs och hagmarksinventeringen. Hagen domineras av ek och har ett högt antal träd. I insektsfällorna påträffades bland andra den rödlistade halvknäpparen Microrhagus lepidus.

34 Figur 34. Halleberg. Figur 36. Halleberg. Rutt för pollinatörsslinga. Hållaregården (i ekoruta: 8D 7i) Området är dominerat av ett varierat odlingslandskap med åker, hagar och vall. Insektsfällorna placerades nära den öppna järnvägsmiljön som har en gles torrmarksflora. Figur 35. Halleberg. Fällplacering. Figur 37. Hällaregården.

35 landskapet. Banvallen består av sand, vilket annars är en bristvara i området. Figur 38. Hällaregården. Fällplacering. Figur 40. Skådene, Fällplacering. Figur 39. Hällaregården. Rutt för pollinatörsslinga. Skådene (i ekoruta: 8A 7j) I ekorutan är landskapet kuperat med öppet berg och odlingslandskap i dalsänkorna. I ekorutan går en vik vars stränder bitvis betas. Vid insektsfällorna skär järnvägen genom Figur 41. Skådene. Rutt för pollinatörsslinga.

36 Figur 43. Storegården. Fällplacering och rutt för pollinatörsslinga. Figur 42. Skådene. Storegården (i ekoruta: 7B 7j) Storån sträcker sig genom ekorutan från norr till söder och i anslutning till ån består jordmånen till stor del sand. I anslutning till ån finns även ett rikt odlingslandskap med flera områden som är noterade i ängs och betesmarksinventeringen. Insektsfällorna placerades i ett sandtag i närheten av storån. Sandtäkten låg mitt i odlingslandskapet och mängden nektar och pollenproducerande kärlväxter i omgivningen var hög. Figur 44. Storegården.

37 Säbyn (i ekoruta: 9C 7c) Denna ekoruta är den nordligaste i inventeringen och består till största delen av skogsmark, men det finns en hög andel åkrar, vall och hagmarker i ekorutans östra del. Insektsfällorna placerades i anslutning till en hagmark som noterats i ängs och hagmarksinventeringen och närmast fällorna hade floran torrängskaraktär. Växtorp (i ekoruta: 6D 8d) I området finns en hög andel sand i jordmånen, och insektsfällorna placerades i det aktiva sand och grustäkten i ekorutan. Landskapet är varierat med odlingslandskap som finns insprängt i skogensmarken. Jälmån rinner genom ekorutan, men omges till stor del av skog. Figur 45. Säbyn. Fällplacering och rutt för pollinatörsslinga. Figur 46. Växtorp. Fällplacering.

38 Figur 49. Växtorp. Figur 47. Växtorp.. Rutt för pollinatörsslinga. Figur 48. Säbyn.