Inventering av gaddsteklar på Munsö

Transkript

1 Fakta 2014:10 Inventering av gaddsteklar på Munsö Bonavik och Malmtorp, Ekerö kommun Publiceringsdatum Kontaktpersoner Miguel Jaramillo Enheten för naturvård Telefon: Rapporten har författats av Håkan Andersson, Calluna AB, på uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholm. Sammanfattning Vid inventeringen påträffades sammanlagt 61 arter gaddsteklar. I Bonavik påträffades 30 arter, medan Malmtorp kom upp i 46 arter. Ett rödlistat bi påträffades: kustbandbi Halictus confusus. Bland övriga insekter påträffades en rödlistad fjäril: silversmygare Hesperia comma. Bland övriga intressanta fynd bör främst mörk glansguldstekel Omalus biaccinctus nämnas. Denna mycket sällsynta art är bara känd i en handfull fynd i hela Sverige. Andra lite ovanligare arter var röd murarvägstekel Auplopus albifrons, rovstekeln Alysson ratzeburgi som har en nordlig utbredning i Sverige och rödmurarbi Osmia bicornis. Två arter som föreslagits som signalarter för värdefulla miljöer för gaddsteklar påträffades: kustbandbi Halictus confusus och blåklockshumla Bombus soroeensis. Inventeringar har tidigare genomförts på en lokal som heter Löten, cirka 3 km norr om Bonavik och Malmtorp. Här har en rad ovanliga sandmarksinsekter 1

2 påträffats: Hit hör till exempel vägstekeln Priocnemis minuta, klöversobermal Anacampsis fuscella, sotsandbi Andrena nigrospina, bibagge Apalus bimaculatus, tallmovägstekel Arachnospila westerlundi, läppstekel Bembix rostrata, svart majbagge Meloe proscarabaeus och veronikabärfis Stagonomus bipunctatus. Detta visar att sandmarkerna i den nordöstra delen av Munsö har mycket höga naturvärden. Viktiga skötselåtgärder att ge akt på är fortsatt god tillgång på öppen sand och grus i Malmtorp samt att förhindra framtida igenväxning av gräs och grövre örter. För Bonavik gäller främst gallring av trädskiktet, samt att på lämpliga platser ta bort lavar, mossor och ansamlade barr. För att gynna de mest exklusiva arterna i trakten, till exempel bibagge och läppstekel, är det viktigt att ha även dessa arter i åtanke vid skötselåtgärder i Bonavik och Malmtorp, trots att de inte påträffades vid inventeringen. Innehåll Inledning... 3 Bakgrund... 3 Gaddsteklarnas livsmiljöer... 4 Hotet mot gaddsteklarna... 5 Metodbeskrivning... 6 Metod... 6 Lokalerna... 7 Resultat... 8 Resultatet i sammanfattning... 8 De mest intressanta fynden... 8 Naturvårdsintressanta gaddstekelarter i trakten Diskussion Tolkning av resultaten Förslag till åtgärder för att gynna stekelfaunan Slutsatser Referenser Bilagor

3 Inledning Bakgrund Som ett led i länsstyrelsens arbete med att skydda sandmarksinsekter, till exempel ÅGP-arterna svartpälsbi, bibagge och läppstekel, beställde länsstyrelsen våren 2013 en inventering av sandmarksinsekter på två närbelägna platser på den nordöstra delen av Munsö: Bonavik och Malmtorp. Dessa lokaler ligger i en trakt med en värdefull sandmarksfauna. Familjer ingående i gruppen Aculeata Sveriges gaddsteklar (Aculeata) omfattar knappt 900 arter. Mycket förenklat omfattar dessa de större steklarna som ofta är välkända, till exempel getingar, bin, rovsteklar och humlor, men också några lite mer anonyma familjer. Det finns många andra steklar, till exempel parasitsteklarna och gallsteklarna, och med dessa steklar medräknade stiger antalet arter i Sverige med tusentals. Denna inventering omfattar dock bara gaddsteklarna i gruppen Aculeata. De ingående familjerna presenteras nedan. Guldsteklar (Chrysididae) består av cirka 50 arter där nästan alla är metallglänsande i rött och grönt. Samtliga lever som parasiter på larver och puppor av getingar, steklar och bin. Enstaka svenska arter parasiterar på växtsteklar. Pansarsteklar (Tiphiidae) består av tre arter där alla lever som parasiter på skalbaggslarver i sandig mark. Sandjägarsteklar (Methochidae) består bara av en sällsynt art som lever som parasit i larver av sandjägare, en grupp skalbaggar som är knutna till sandiga marker. Sammetssteklar (Mutillidae) består av två arter som lever som parasiter i larver av humlor och rovsteklar. Fuskmyror (Myrmosidae) består bara av en art, svart myrstekel, som lever som parasit i larver av rovsteklar. Planksteklar (Sapygidae) består av tre arter som lever som parasiter i larver av solitära bin. Dolksteklar (Scoliidae) består av en sällsynt art som lever som parasit på larver av guldbaggar. Getingar (Vespidae) består av cirka 50 arter fördelade på två underfamiljer. De solitära getingarna (Eumeninae) är rovdjur och bygger bon i bland annat ved, växtstjälkar och i marken. En del arter bygger bon av lera. Larverna föds upp på andra insekter, där en del arter är specialiserade på till exempel larver av fjärilar eller skalbaggar. De sociala getingarna (Vespinae) är de som vi människor oftast kommer i kontakt med. En övervintrad drottning anlägger ett samhälle. Avkomman blir sterila arbetare som hjälper till att föda upp larverna med söndertuggade insekter. I slutet av sommaren föds fertila hanar och honor och de befruktade honorna övervintrar för att sedan starta nya samhällen nästa vår. Bland de sociala getingarna finns också snyltgetingar där honorna tar sig in i andra getingars bon, dödar drottningen och lägger ägg som sedan föds upp av ursprungliga arbetarna. 3

4 Dvärggaddsteklar (Bethylidae) där de cirka 15 arterna lever som parasiter på skalbaggs- och fjärilslarver. Vägsteklar (Pompilidae) består av cirka 60 arter där de flesta arterna anlägger bon i marken som förses med spindlar åt larverna. Det finns också arter som lägger ägg på andra arters ihopsamlade näringsförråd. Kackerlackssteklar (Ampulicidae) består av bara en marklevande art som förser sin avkomma med kackerlackor. Sandsteklar (Sphecidae) består av sju arter som lever på sandmark, och som jagar fjärilslarver som föda åt sina larver. En sällsynt art föder upp sin avkomma på gräshoppor. Rovsteklar (Crabronidae) består av cirka 160 arter där alla är rovdjur. Bon anläggs i död ved, mark eller växtstjälkar och förses med en lång rad olika byten, beroende på art. Många små arter jagar bladlöss, en del större arter olika flugor eller steklar. En art jagar dagsländor. Korttungebin (Colletidae) består av cirka 20 arter av släktena sidenbin Colletes (marklevande) och citronbin Hylaeus (bon i ved och växtstjälkar). Korttungebina har kort tunga och är ganska ospecialiserade blombesökare. Grävbin (Andrenidae) består av cirka 60 arter som alla anlägger bon i marken. En stor andel av arterna är oligolektiska, specialiserade för att söka näring i några få närbesläktade växter. De flesta hör till släktet sandbin Andrena. Vägbin (Halictidae) består av cirka 60 marklevande arter där de flesta är ganska små. Två artrika släkten är bandbin Halictus och smalbin Lasioglossum. Arterna i släktet blodbin Sphecodes är boparasiter hos andra bin. Sommarbin (Melittidae) består av tio ganska stora arter där alla är marklevande och oligolektiska. Buksamlarbin (Megachilidae) består av cirka 50 arter, både riktigt stora och små. De samlar pollen i behåring på buken. Arterna har många olika levnadssätt och bon anläggs i ved, i marken, under stenar eller i övergivna snäckskal. Några släkten, Stelis, Aglaoapis och Coelioxys, är boparasiter. Långtungebin (Apidae) består av cirka 100 arter. Hit hör de samhällsbildande humlorna och honungsbiet, men också flera släkten solitära bin. Några släkten är boparasiter, bland annat vissa humlor. Dessa har ett beteende som liknar snyltgetingarna som beskrevs ovan. Boparasiter är också arterna i det stora släktet gökbin Nomada. Gaddsteklarnas livsmiljöer Gaddsteklar kan påträffas nästa vart som helst. Många arter lever nära människan, till exempel humlor och getingar. Tambiet är den enda arten som är domesticerad av människan. En stor mängd arter är knutna till sandiga marker och dessa arter gräver i allmänhet ut sina bohålor i marken. Eftersom de också ofta är värmekrävande missgynnas de av igenväxning. Många arter är knutna till skogsmiljöer. En del av dessa anlägger bon i marken men majoriteten av skogsarterna är knutna till död ved, och då främst gamla insektsgångar av till exempel skalbaggslarver. I gångarna anlägger steklarna sina bon och många av dessa arter ställer stora krav på god tillgång på död ved med insektsgångar i lämplig grovlek. Eftersom många av dessa arter också är värmekrävande är soliga bryn en viktig miljö för många arter. 4

5 Många arter ställer stora krav på sin miljö. Här kan till exempel många vildbin nämnas som, förutom sandig lättgrävd mark, kräver god tillgång på specifika växter. När ett vildbi bara besöker en växtart, eller några få närbesläktade arter, brukar arten benämnas oligolektisk. Motsatsen, att söka föda i många olika växtarter, brukar kallas polylektisk. Många vildbiarter lever som boparasiter på andra bins ihopsamlade näring som egentligen var avsedd för deras egen avkomma. Många av de parasitiska arterna är vanliga, men en lång rad av dessa arter är mycket sällsynta. Här tillkommer ytterligare en dimension i att ställa höga krav på sin miljö. Ett parasitiskt bi kan vara helt beroende av en oligolektisk biart som i sin tur ställer en rad krav för att trivas. Hotet mot gaddsteklarna Av Sveriges knappt 300 arter vildbin är ungefär en tredjedel rödlistade (Gärdenfors 2010). Den i särklass viktigaste orsaken till att många arter minskar är igenväxning, det vill säga att blomrika marker, betesmarker och ängar, växer igen med grövre örter och buskar. Det är framförallt sandiga marker som försvinner. Hit hör bland annat sandiga, torra, blomrika betesmarker som snabbt blir allt ovanligare. Odlingslandskapet har genomgått stora förändringar de senaste 150 åren. Förr var ängsbruket en förutsättning för att hålla liv i boskapen under vintern. De blomrika ängarna passade vildbin och andra gaddsteklar perfekt. Numera finns bara en bråkdel av ängsmarkerna kvar, vilket har påverkat gaddstekelfaunan negativt. De viktigaste biotoperna för många gaddsteklar är förutom naturbetesmarker även människoskapade miljöer som sandiga vägkanter, banvallar, täkter och skjutbanor. Eftersom många gaddsteklar har några av sina viktigaste livsmiljöer i bland annat blomrika vägkanter har skötseln av sådana miljöer blivit mycket viktig för många arters överlevnad. Här är ett allvarligt hot för tidig slåtter som hotar att slå undan viktiga näringsresurser för främst vildbina. Även sand- och grustäkter hör numera till många gaddsteklars viktigaste livsmiljöer. Även här är igenväxning eller tallplantering efter upphörd brytning allvarliga hot mot många arter. Numera är det allt vanligare att naturvårdsanpassade åtgärder genomförs då täkten slutat vara aktiv, vilket gynnar många gaddsteklar och andra sandmarksinsekter. En aspekt av många vildbins tilltagande sällsynthet är den ekosystemtjänst i form av pollinering som därmed hotas. Många av våra odlade grödor, till exempel raps, klöver och fruktträd, är beroende av pollinering för att skörden ska bli bra. Hit hör också många vilda bär, till exempel blåbär, smultron och hallon. En minskning av vildbin riskerar alltså att påverka skörden av våra odlade grödor och de vilda bär vi utnyttjar. Ett annat allvarligt hot mot bin är olika insektsgifter. När populationerna blivit mindre och mer fragmenterade blir de också mycket känsliga mot en rad faktorer. Hit hör bland annat spridning av gifter i främst jordbrukslandskapet. Även bland andra gaddsteklar än bin är det främsta hotet för många arter igenväxning av torra marker. Många arter är även här beroende av varma miljöer med lättgrävd sand. I många fall, till exempel för solitära getingar, vägsteklar och rovsteklar, finns också krav på god tillgång på spindlar och insekter, i många fall av specifika arter eller artgrupper. Detta innebär att det också finns krav på heterogenitet, både i strukturer och i floran. 5

6 Metodbeskrivning Metod Metoden som använts i denna inventering är färgskålar, det vill säga gula, vita och blå plastbehållare som ställs ut tillsammans med som mest några meters avstånd från varandra. En sådan grupp av tre skålar i tre olika färger benämns en station. Skålarna fylldes med vatten och några droppar diskmedel som sänkte ytspänningen. Färgskålarna attraherar i huvudsak blombesökande insekter som dras av färger men en del insekter, främst vissa skalbaggar, verkar kunna hamna i skålarna av misstag. Säsongen 2013 och sattes tre stationer ut i vardera av de två delområdena, Bonavik och Malmtorp. Färgskålarna satt ute i minst tre hela dagar med soligt och varmt väder: maj och 2-5 juli. Enligt Gärdenfors et al. (2002) attraherar gula skålar främst tvåvingar och steklar medan vita skålar främst attraherar tvåvingar men nästan inga steklar. Många blombesökande skalbaggar, samt en hel del insekter som helt enkelt råkar ramla ned i skålarna från omgivande vegetation hamnar också i färgskålarna. Min erfarenhet är dock att vita skålar attraherar steklar i lika stor utsträckning som gula skålar. Blå skålar verkar attrahera humlor ganska bra, men även vildbin som besöker blå blommor, till exempel blåklockor. Lite intressant är också att humlebaggen, en humlelik blombesökande skalbagge av familjen bladhorningar, liksom humlor främst verkar dras till blå skålar. En viktig anledning till att skålarna bara var utplacerade cirka tre dagar i taget var för att inte påverka bestånden alltför negativt av sällsynta stekelarter, som i en del fall kan dras till fällorna mycket effektivt. Materialet i färgskålarna har efter tömning i fält lagts över i burkar med sprit. En stor del av det materialet har sedan preparerats på nålar på vedertaget sätt. Bilden visar en fångststation med tre färgskålar i olika färger. Bilden är tagen vid en inventering i Norrköpingstrakten Foto: Sofia Häggkvist. 6

7 Tre markfallfällor sattes ut på vardera lokalen. De insamlade djuren kommer att artbestämmas vid ett senare tillfälle, men de gaddsteklar som påträffades i fallfällorna togs tillvara och artbestämdes. Några få gaddsteklar samlades in med håv. Humlor, sociala getingar, halvvingar, skalbaggar och dagfjärilar har artbestämts av författaren. Den största delen av gaddsteklarna (guldsteklar, solitära getingar, vägsteklar, rovsteklar och bin) har artbestämts av Lars Norén, Gnesta. Några av steklarna har också kontrollbestämts av Johan Abenius, Nynäshamn. Lokalerna Både lokalerna ligger på Munsös nordöstra del, cirka 3 km sydost om Munsö kyrka. Bonavik består av en gammal sand- och grustäkt som på den tiden den var aktiv bröts för hand. Området, som är mycket kuperat, är nu till stora delar beväxt med tallskog. Eftersom området är så kuperat finns dock ganska stora ytor som fortfarande inte är beväxta med tallskog. Området ligger omedelbart norr om Bonaviks naturreservat. Bonavik. Lokalen består av ett gammalt grustag som nu till stora delar är bevuxet med tall. I brantare delarna är trädskiktet betydligt glesare, och både brantare och glesare, tallbeväxta delar än den på bilden finns i området. Foto: Johanna Lundberg. Malmtorp är beläget cirka 500 m SSV om Bonavik. Området består av ett drygt kvadratmeter stort område som ligger i anslutning till en aktiv täkt. Området är iordningställt för att gynna sandmarksinsekter. I området finns bland annat sandfält, högar, gropar, små hak och sydvända slänter. I anslutning till området finns ett hygge med enstaka kvarlämnade frötallar. 7

8 Malmtorp. Området består av en iordningställd yta i anslutning till en större täkt. I området har små och stora hak, sydvända slänter och plana ytor gjorts i ordning. Foto: Johanna Lundberg. Resultat Resultatet i sammanfattning Sammanlagt 61 gaddstekelarter kunde påvisas. En rödlistad art påträffades: kustbandbi Halictus confusus. Ytterligare två arter som tidigare varit rödlistade påträffades också: mörk glansguldstekel Omalus biaccinctus och storblodbi Sphecodes albilabris. Två arter som föreslagits som indikatorarter för värdefulla sandmarker påträffades: det tidigare nämnda kustbandbiet samt blåklockshumla Bombus soroeensis. Dessutom påträffas tre arter som får anses mindre vanliga: snäckmurarbi Osmia bicolor, rovstekeln Alysson ratzeburgi och vägstekeln Auplopus albifrons. Malmtorp förväntades innan inventeringen uppvisa störst antal arter och detta visade sig också stämma. Här påträffades 46 gaddstekelarter, jämfört med 30 i Bonavik. Dagfjärilar samt några skalbaggar, halvvingar och blomflugor artbestämdes också. Bland dessa fanns en rödlistad fjäril: silversmygare Hesperia comma. Samtliga artbestämda insekter finns listade i bilaga 1. De mest intressanta fynden Mörk glansguldstekel (Omalus biaccinctus) har framkroppen färgad i en svartaktigt grön-violett färg medan bakkroppen är starkt glänsande i guld eller grönt. Arten är liten, som mest upp till 5 mm. 8

9 Arten är mycket sällsynt och med få kända fynd i Sverige. Det första fyndet gjordes i Bohuslän Det finns också ett obekräftat fynd från Västergötland 1971 (Sörensson 2008). På senare år har fynd av arten gjorts på två platser i Södermanland: Sorunda (2007) och Ytterjärna (2011) (Artportalen). Två fynd av arten gjordes i Bonavik, och de är alltså de första i Uppland. Ett av fynden i Södermanland gjorde i en glänta i tallskog, det vill säga en naturtyp som kan överensstämma med den i Bonavik. Artens levnadssätt är dåligt känt. Troligen lever arten som kleptoparasit hos små rovsteklar som anlägger bon i gamla insektsgångar i ved eller i torra växtstjälkar. Rovstekelsläktet Passaloecus har angetts som en potentiell värd (Sörensson 2008). Begreppet kleptoparasit innebär att honan smyger in i bon av andra steklar och lägger ägg på den föda som värdarten samlat in till sin egen avkomma. Detta levnadssätt är typiskt för guldsteklarna, och förekommer också hos en lång rad andra gaddsteklar. Mörk glansguldstekel kan ses på blommor, till exempel gullris eller flockblomstriga växter (typ hundkäx) där den näringssöker efter nektar. Liksom andra Omalus-arter lockas den förmodligen också till bladluskolonier och dess avsöndringar av sockerhaltiga vätskor (Sörensson 2008). Två individer av mörk glansguldstekel gjordes i Bonavik i en gulskål 2-5 juli. Röd murarvägstekel (Auplopus albifrons) är liksom många andra vägsteklar svart men med de första segmenten på bakkroppen röda. Kroppslängden uppgår till cirka 10 mm. Arten är noterad upp till Hälsingland men med stora luckor i utbredningen (Lars Norén, muntl.). Enligt Artportalen verkar artens starkaste fäste i landet vara på Gotland där en hög andel av fynden har gjorts. På fastlandet verkar tyngdpunkten ligga i sydöstra Sverige. I Stockholmstrakten finns ett känt fynd från Ekerö 2006 (Artportalen). En hane av röd murarvägstekel gjordes i Bonavik i en gulskål 2-5 juli. Alysson ratzeburgi (en rovstekel) är en upp till 8 mm lång, relativt kraftigt byggd rovstekel. Färgen är svart med gulaktiga markeringar på huvudet, bakkroppen och benen. Alysson ratzeburgi är en södra Sverige mindre vanlig art som förekommer mer frekvent i norra Sverige (Lars Norén, muntl.). I Södermanland och Uppland finns vardera en handfull fynd (Artportalen). Biologin sägs i litteraturen likna den för den närbesläktade Alysson spinosus, vilket skulle innebära att arten är knuten till sandiga, solexponerade marker, där bona grävs ut i sluttningar. Till näring åt larverna samlar honan olika arter stritar (Lomholdt 1984). En hona samlades i en gulskål i Bonavik maj. Kustbandbi (Halictus confusus) är ett upp till cirka 9 mm långt bi. Den mörka kroppen har tydlig, grönaktig metallglans. På bakkroppens bakre del finns smutsgula hårfransar som bildar band. Arten är mycket lik det vanliga ängsbandbiet Halictus tumulorum, och i vissa fall är arterna mycket svåra att skilja åt (Johansson 2012a). Kustbandbiet förekommer främst i kusttrakterna i södra Sverige upp till norra Uppland. Tyngdpunkten av den svenska utbredningen finns i Skåne och på Öland. Även i Göteborgstrakten finns många inrapporterade fynd av arten (Artportalen). I Stockholmstrakten finns ganska få inrapporterade fynd, kanske 9

10 för att man här befinner sig nära artens nordgräns (Vallentuna (1961), Ekerö (2006) och Botkyrka (2008)). Kustbandbiet förekommer främst på kustnära, hedartade lokaler, gärna med större ytor blottad sand. Bona grävs ut i finsand i slänter eller överhäng. Arten besöker flera olika blommor. Liksom hos andra bandbin övervintrar befruktade honor och är aktiva under april och maj. En andra generation är aktiva i juli till september, då också hanarna visar sig (Johansson 2012a). Kustbandbiet är klassat i hotkategorin Missgynnad (NT) (Gärdenfors 2010). En hona samlades ifrån en vit färgskål i Malmtorp maj. Storblodbi (Sphecodes albilabris) är ett upp till 15 mm långt blodbi, vilket innebär att arten är det i särklass största av Sveriges blodbin. Storblodbiet är svart med röd bakkropp. Vingarna är mörka. Någon gång kan övervägande svarta honor påträffas (wikipedia (storblodbi), version 23 september 2013). Arten har en intressant historia i Sverige. I början av 1900-talet ska ett exemplar ha påträffats i Sverige (Nilsson 1988), då som ny för landet. Nästa fynd av arten gjordes inte förrän 1986 (Nilsson 1988) och strax följde fler fynd. Arten visade sig vara under stark spridning i Sverige. Numera får arten anses vara ganska vanligt och har påträffats upp till Medelpad, men utbredningsluckorna i Norrland är stora (Artportalen). Storblodbiet är boparasit hos det vanliga vårsidenbiet Colletes cunicularius. Liksom denna art påträffas storblodbiet främst i solvarma, sandiga lokaler. Befruktade honor av storblodbi är aktiva under senvår och försommar. Den nya generationen dyker upp under sensommar och tidig höst (wikipedia (storblodbi), version 23 september 2013). Två honor noterades i Malmtorp. En håvades den 13 maj, en annan hittades i en fallfälla som tömdes den 23 maj. Snäckmurarbi (Osmia bicolor) är ett robust byggt bi som vid hastigt påseende kan likna en liten humla. Kroppslängden uppgår till cirka 10 mm. Färgen är svart och bakkroppen har lång brunröd behåring. Snäckmurarbiet förekommer i södra Sverige upp till Gästrikland, med en tydlig tyngdpunkt i östra Sverige, främst Öland, Gotland, Södermanland och Uppland (Artportalen). I övriga delar av södra Sverige förefaller arten vara sällsynt. Arten förekommer främst på kalkrika marker. Flygtiden sträcker sig från våren och fram till juli. Arten besöker blommor av flera olika arter. Honan av detta solitära bi anlägger bon i tomma snäckskal. I varje snäckskal byggs upp till fem celler som skiljs åt av tuggade löv. Även hanen utnyttjar tomma snäckskal som skydd vid dåligt väder (wikipedia (snäckmurarbi), version 27 juli 2013). En hona av snäckmurarbi hittades i en vit färgskål i Malmtorp den maj. Blåklockshumla (Bombus soroeensis) hör till de medelstora humlorna. Honan mäter upp till 17 mm, medan hanar och arbetare är något mindre. Mellankroppen hos honor och arbetare är svart med gul krage framtill på mellankroppen. Bakkroppen har ett gult band framtill medan spetsen är vit. Det gula bandet på mellankroppen är oftast avbrutet eller tydligt smalare på mitten. Denna karaktär är i normalfallet ett bra skiljemärke från några i övrigt lika arter. Både blåklockshumlan och de arter som den liknar är dock variabla, och det är inte helt ovanligt att man stöter på blåklockshumlor som är svåra att säkert artbestämma. Hanen liknar honor och arbetare men det gula bandet på bakkroppen är inte smalare på mitten. 10

11 Blåklockshumlan är ganska vanlig i stora delar av Sverige. I inre Norrland är det dock längre mellan fynden och i de norra delarna av fjälltrakterna verkar arten saknas (Artportalen). Trots att arten är ganska vanlig har den föreslagit som en signalart för biologisk mångfald i ängs- och betesmarker (Cederberg et al. 2003). Blåklockshumlan besöker främst, som namnet antyder, blåklockor. En lång rad andra växter får också besök ibland, till exempel oxtunga, timjan och mjölkört (wikipedia (brynhumla), version 12 augusti 2013). Blåklockshumlan parasiteras av broksnylthumlan Bombus quadricolor. Denna art är rätt sällsynt men påträffas då och då i trakter där det är gott om blåklockshumlor. En synonym till blåklockshumla är brynhumla. Två drottningar av blåklockshumla hittades i Malmtorp, den ena i en vit färgskål den maj, den andra i en vit färgskål den 2-5 juli. Silversmygare (Hesperia comma) hör till familjen Hesperiidae, tjockhuvuden, en familj dagaktiva fjärilar som på många sätt skiljer sig från övriga dagfjärilar. Ovansidan är orangebrun och hanen har ett distinkt svart streck på framvingen, parallellt med vingens framkant. Bakvingeundersidan är mörkgrön med vita fläckar, och detta är den viktigaste karaktären för att skilja arten från ett par liknande, vanligare arter. Vingspannet uppgår till som mest 32 mm. I fjällkedjan finns en särskild underart. Silversmygaren förekom tidigare i hela Sverige ända upp till Torne lappmark. Efter 1980 går den sammanhängande utbredningen genom Värmland, Närke och Uppland med bara spridda förekomster norr om denna gräns (Eliasson 1995). Larven lever främst på fårsvingel men ett par andra gräsarter finns också uppgivna. De främsta livsmiljöerna är torrängar, gärna i klippig terräng. Arten är mycket värmekrävande och honan lägger äggen ett och ett långt ner på fårsvingelplantor där marken runt plantan är bar. Flygtiden för den fullbildade fjärilen infaller under juli och augusti (Eliasson 1995). Silversmygaren är klassad i hotkategorin Missgynnad (NT) (Gärdenfors 2010). En hona av silversmygare hittades i en blå färgskål i Malmtorp 2-5 juli. Naturvårdsintressanta gaddstekelarter i trakten En inventering med färgskålar genomfördes 2006 i Löten (Bergsten 2007), en aktiv täkt som ligger cirka 3,5 km i nordnordöstlig riktning. Även efter 2006 finns inrapporterade intressanta fynd från Löten på Artportalen. Fynd från den lokalen kan vara relevanta i sammanhanget, kanske främst för Malmtorp, som ligger i anslutning till en annan stor, aktiv täkt. Fynd påträffade i Löten kan vara arter som det är värt att hålla ögonen öppna för i främst Malmtorp, men kanske också i Bonavik. Med tanke på eventuella skötselåtgärder i Bonavik och Malmtorp kan det vara bra att ha även dessa arter i åtanke. Tallmovägstekel (Arachnospila westerlundi) är en ganska liten, cirka 10 mm lång vägstekel. Liksom många närbesläktade arter är tallmovägstekeln svart med orangeröda bakkroppsegment. Denna art är mycket sällsynt i hela sitt utbredningsområde (Abenius 2001) med en nordlig utbredningstyngdpunkt i Sverige. I södra Sverige finns fynd från 11

12 Blekinge och Öland. Arten förekommer också från Södermanland och Värmland och vidare norrut, främst i de östra delarna (Artportalen). Arten förekommer på varma sandmarker, främst glest bevuxna, kustnära flygsanddyner och kustdyner. I främst den norra delen av utbredningsområdet verkar sydexponerade täkter och vägskärningar vara viktiga miljöer (Abenius 2001). Tallmovägstekeln fångar spindlar som näring till larverna. Exakt vilken spindelart som föredras är okänt, men närbesläktade arter är generella spindeljägare, eller med bara svagt specialiserade bytespreferenser, vilket möjligen gäller även denna art (Abenius 2001). Westerlunds vägstekel är ett tidigare använt namn. Rödlistad NT (Nära hotad) (Gärdenfors 2010). Läppstekel (Bembix rostrata) är den största rovstekeln i Sverige och mäter upp till 25 mm. Kroppen är svart men den täta gulgrå behåring gör att arten ger ett grått intryck. Bakkroppen har hos hanen gula, hos honan benvita tvärband. Ben och ansikte är gula. Arten har fått sitt namn av den påfallande långa överläppen (Cederberg 1999). Läppstekel. Foto: Håkan Andersson Arten är sällsynt och mycket lokal. Aktuella förekomster finns i Skåne, Blekinge och Stockholms län, samt på Öland och Gotland. Arten har försvunnit från Västra Götalands, Södermanlands och Uppsala län. I Stockholmstrakten finns knappt tio aktuella lokaler, där Löten på Ekerö har en av de starkaste populationerna med cirka 50 vuxna individer 2013 (Artportalen). Läppstekeln kräver öppen sand, men fördrar ibland mindre områden med öppen sand i en för övrigt marktäckande vegetation. Arten är mycket värmekrävande. Arten besöker ofta blommor för näringssök, gärna backtimjan. Honan jagar flugor som hon suger ut, troligen för att få näring inför äggproduktionen. Som 12

13 föda till larverna fångar honan först mindre flugor. Vartefter larven växer fångas allt större flugor som till slut är lika stora som honan, till exempel bromsar, rovflugor och svävflugor. Honan kan hålla upp till tio bon igång under en säsong (Cederberg 1999). Rödlistad NT (Nära hotad) (Gärdenfors 2010). Sotsandbi (Andrena nigrospina) är ett ganska stort svart bi med sparsam svartgrå behåring. Kropplängden uppgår till cirka 14 mm. Arten förekommer spridd i södra Sverige men de flesta kända förekomsterna är troligen inaktiva. Mer frekventa förekomster finns i Skåne samt på Öland och Gotland (Johansson 2012b). Aktuella fynd finns också från Blekinge, Halland, Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland, Dalsland och Värmland (Artportalen), men här är fynden mer lokala. I Stockholms län finns sju lokaler inrapporterade på Artportalen. Dessa finns, förutom på Munsö, i Tyresö, Håbo- Tibble, Ekerö, Grödinge och Österhaninge. Sotsandbi kan påträffas på torra, hedartade, blomrika marker, till exempel torrängar och sandhedar. Enligt äldre fynduppgifter var arten tidigare förmodligen ganska utbredd i det äldre odlingslandskapet där frekvent markstörning tillsammans med blomrika miljöer kontinuerligt skapade lämpliga miljöer för arten. Arten anlägger bon i finsand i sydlänta bryn på glest bevuxna ytor. Pollen söks i många olika blommor och arten är aktiv under hög- och sensommar (Johansson 2012b). Arten är rödlistad NT (Nära hotad) (Gärdenfors 2010). Flera andra rödlistade insekter har påträffats i trakten av Löten. Hit hör till exempel bibagge Apalus bimaculatus (NT), svart majbagge Meloe proscarabaeus (VU), veronikabärfis Stagonomus bipunctatus (VU) och klöversobermal Anacampsis fuscella (VU). Även dessa bör kommande säsonger eftersökas i Bonavik och Malmtorp. Diskussion Tolkning av resultaten ArternaTvå rödlistade arter påträffades vid inventeringen 2013: kustbandbi och silversmygare. Detta kan tyckas vara ett magert resultat men inventeringen genomfördes under bara två tillfällen i slutet av maj respektive början av juli. Sandbina, släktet Andrena, är våraktiva arter som förmodligen är klart underrepresenterade i denna inventering. Även de många arter som är aktiva sent på säsongen, högsommar, sensommar och höst, saknas i inventeringen. Förmodligen är det verkliga antalet stekelarter på de två lokalerna åtminstone det dubbla, mer om det senare. Ett bra komplement till gulskålar är håvning. Det är inte alla gaddsteklar som dras till färger. Hit hör till exempel getingar som i ganska stor utsträckning är rovdjur och inte besöker blommor, förutom hanar som besöker blommor för att äta pollen. Håvning har dock bara genomförts i mindre utsträckning. Inventeringsarbete med avseende på gaddsteklar har skett i anslutning till Löten, några kilometer norr om Malmtorp och Bonavik (Bergsten 2007). Resultatet av dessa inventeringar ger en fördjupad bild av traktens sandmarksfauna. Denna kunskap bör utnyttjas i samband med att eventuella 13

14 skötselåtgärder sätts in i Bonavik och Malmtorp. Till sådana åtgärder kan till exempel höra att gynna, eller om det kan anses nödvändigt, stödplantera sälg, som är en nyckelart för bland annat sälgsidenbi och bibagge. Att gynna backtimjan gynnar i sin tur bivarg. En rik flora med många olika arter gynnar svartpälsbi, o.s.v. När det gäller Bonavik är det förmodligen viktigt att inte helt friställa sandmarken. Den omgivande tallskogen spelar troligen en viktig roll för mikroklimatet på små ytor. Den mycket sällsynta mörk glansguldstekel, som påträffades i Bonavik, kan eventuellt vara en art som gynnas av tallskog med mindre gläntor (se artbeskrivning ovan). En lämplig skötselåtgärd vore att skapa större gläntor och undvika att helt friställa området. Beräkning av det faktiska antalet steklar i Bonavik och Malmtorp Genom att använda en statistisk metod, Chao1, kan man beräkna artrikedomen genom att använda de data som redan samlats in. I den här metoden kan det sammanlagda antalet arter på en lokal beräknas. Metoden är dock anpassad efter att provtagningen fortsätter på exakt samma vis tills alla arter verkligen har samlats in, under de förutsättningar som inventeringen ger. I detta fall skulle det alltså handla om två inventeringstillfällen per år i slutet av maj och början av juli. Antalet fällor måste också vara samma vid varje insamlingstillfälle, liksom fällornas placering. Det finns med andra ord en lång rad faktorer som gör att det faktiska antalet arter på lokalerna under hela året inte kan fastställas, bland annat för att många arter inte är aktiva i slutet av maj eller början av juli. Det kan dock ge ett hum om och ett diskussionsunderlag till hur många arter som kan påträffas på lokalerna. En längre redogörelse för metoden finns i Bergsten (2007). Formeln ser ut som följer: S*1 = SOBS + (a2/2b) S*1 är det beräknade antalet arter på lokalen, SOBS är det sammanlagda antal arter som inventeringen gav, a2 är det antal arter som påträffades i ett exemplar upphöjt till 2, och b är antalet arter påträffade i två exemplar multiplicerat med 2. Det sammanlagda antalet stekelarter som påträffades vid inventeringen 2013 var 30 för Bonavik och 46 för Malmtorp. Detta ger för Bonavik: Och för Malmtorp: S*1 = 30 + (152/2*6) >> 30 + (225/12) >> ,75 49 S*1 = 46 + (232/2*7) >> 46 + (529/14) >> ,79 83 Det är vanskligt att dra för långtgående slutsatser av detta med det verkar som om man i Malmtorp borde komma upp i ungefär det dubbla antalet arter om inventeringen fortsätter på samma vis, medan det i Bonavik bara borde tillkomma ungefär 50 % fler arter. Detta känns ganska rimligt. Malmtorp är en öppen, iordningställd sandmark som ligger i anslutning till en större täkt där det mer stor sannolikhet här och var finns lämpliga miljöer för steklar, medan Bonavik är en lokal med mindre gläntor i relativt sluten miljö dominerad av tall. 14

15 Förslag till åtgärder för att gynna stekelfaunanåtgärdsförslag som skulle kunna gynna stekelfaunan kan delas upp i några olika delar. Förhindra igenväxningdet här är den i särklass viktigaste åtgärden. I dagsläget behövs inga åtgärder av detta slag i Malmtorp. Under de kommande åren är det dock viktigt att se till att inte gräs, grövre örter och alltför mycket småtallar och lövsly etablerar sig på den iordningställda ytan. Det är också värdefullt om det angränsande hygget i Malmtorp inte tillåts slya igen helt. I det här sammanhanget bör det påpekas att en viss uppväxt av lövsly och tall kan vara positivt då det skapar lä och därmed ett varmare mikroklimat. Av den anledningen kan det vara bra att inte regelmässigt ta bort all lövsly och tall utan att låta det växa upp, men då på rätt ställen. För vissa arter, till exempel många rovsteklar och solitära getingar, kan några bestånd av lövsly vara viktiga jaktplatser där de hittar olika småkryp som de föder upp sin avkomma på. Bilden visar en del av Bonavik där en försiktig gallring av tall skulle ge solexponerade gläntor vilket är gynnsamt för många arter. På marken kan det ganska tjocka lagret av mossor, lavar och barr anas. Att ta bort dessa lager och ta fram bar sand är ytterligare en värdefull åtgärd. Foto: Johanna Lundberg. I Bonavik skulle en gallring av tallarna förmodligen vara gynnsamt. Kombinerat med detta vore det värdefullt att ta bort täcken av mossa och barr på lämpliga platser och på så sätt få fram värdefulla bomiljöer. Bibehållen mängd örterdetta åtgärdsförslag hänger intimt samman med det ovanstående. I Malmtorp är det knappast något problem eftersom den aktuella ytan nyligen tillskapats. Det är dock viktigt att kontinuerligt, med början om ett par år, kontrollera så att inte gräs och grövre örter börjar ta över på bekostnad av blommande växter. När det gäller bin är det vissa växtgrupper som spelar en viktigare roll som näringsväxter än andra. Hit hör till exempel ärtväxter, fibblor, klintar, väddar, blåklockor, strävbladiga växter (blåeld, oxtunga, fårtunga, vallört) och 15

16 kransblommiga växter (dånarter, myntor, plister, timjan). Andra viktiga växter är sälg och andra videarter, samt ljung. Sälg och vide är under början av säsongen den enda större näringskälla som finns för de tidigaste bina. Hit hör många humlor, men också till exempel vårsidenbi som i sin tur är värdart till den sällsynta bibaggen, en art som tidigare har påvisats i trakten. En stor tillgång på sälg i anslutning till sandiga marker är alltså en förutsättning för många biarter. Ljung blommar sent på säsongen och ger biarter som är aktiva sent på säsongen en viktig näringskälla som inte sällan kan finnas i stora mängder på lämpliga platser. God tillgång på näring innan övervintring är mycket viktigt för många arter aktiva sent på säsongen, till exempel humledrottningar. God tillgång på ljung är också viktigt för bin som samlar näring till sin avkomma. Detta ger förutsättningar för en stor och livskraftig avkomma inför nästa säsong. Bilden visar hur snabbt vegetationen dyker upp. I början av inventeringssäsongen bestod ytan av bara sand. I juli hade det på vissa platser dykt upp mycket örter, dånarter, korsörter och mjölkört. I förgrunden syns taket till en av fallfällorna. Taket har satts dit för att inte glykollösningen ska spädas ut för mycket av regnvatten. Foto: Johanna Lundberg. Bar sandbar mark, kanske främst olika sandiga fraktioner, är mycket viktiga för marklevande gaddsteklar. Många arter kräver lös sand, andra mer packad 16

17 sand. Vissa accepterar ett stort inslag av grus, medan andra är mycket noga med att marken ska vara sandig för att trivas. Åter igen är igenväxning det allvarligaste hotet mot förekomst av öppen sand. Av den anledningen kan det ibland bli nödvändigt med markberedning för att få fram sanden. I Bonavik ligger det bara ett tunt lager lavar, mossa och barr på sanden vilket gör att denna åtgärd är ganska enkel att genomföra. Om igenväxningen tillåtits att gå långt krävs ofta ganska handfasta metoder, till exempel harvning med traktor. Död vedmånga gaddstekelarter bygger sina bon i död ved, kanske främst i gamla insektsgångar. Både stående och liggande ved utnyttjas. I samband med att träd tas ner är det många gånger mycket mer värdefullt att spara trädet som en högstubbe än att ta bort hela trädet. I den döda veden kommer det efter en tid att dyka upp vedlevande insekter, främst olika skalbaggsarter. De gångar som dess larver gör blir sedan viktiga bomiljöer för många arter gaddsteklar. Allra värdefullast är den döda veden om den står i ett varmt bryn och att det i anslutning till brynet finns god tillgång på blommande örter och buskar. Mikroklimat En viktig faktor för många gaddsteklar är värme och skyddade förhållanden. Av den anledningen kan det vara värdefullt med lägivande planteringar av till exempel blommande buskar (hagtorn är en i sammanhanget värdefull art). Ett alternativ är att arbeta med de lägivande strukturer som redan finns, till exempel skogsridåer eller dungar av småtallar. Artanpassade åtgärdernär det gäller åtgärder för att bibehålla eller öka den biologiska mångfalden kan det vara nödvändigt att genomföra artspecifika åtgärder. I främst Malmtorp är det viktigt att ge akt på inte bara den fauna som har påvisats på platsen, utan även vilka arter som finns i trakten. Arter som det kan vara bra att ha i åtanke är bland annat bibagge, läppstekel och svartpälsbi. Slutsatser Vid inventeringen påträffades sammanlagt 61 arter gaddsteklar. I Bonavik påträffades 30 arter, medan Malmtorp kom upp i 46 arter. Ett rödlistat bi påträffades: kustbandbi Halictus confusus. Bland övriga insekter påträffades en rödlistad fjäril: silversmygare Hesperia comma. Bland övriga intressanta fynd bör främst mörk glansguldstekel Omalus biaccinctus nämnas. Denna mycket sällsynta art är bara känd i en handfull fynd i hela Sverige. Andra lite ovanligare arter var röd murarvägstekel Auplopus albifrons, rovstekeln Alysson ratzeburgi som har en nordlig utbredning i Sverige och snäckmurarbi Osmia bicornis. Två arter som föreslagits som signalarter för värdefulla miljöer för gaddsteklar påträffades: kustbandbi Halictus confusus och blåklockshumla Bombus soroeensis. 17

18 Inventeringar har tidigare genomförts på en lokal som heter Löten, cirka 3 km norr om Bonavik och Malmtorp. Här har en rad ovanliga sandmarksinsekter påträffats: Hit hör till exempel klöversobermal Anacampsis fuscella, sotsandbi Andrena nigrospina, bibagge Apalus bimaculatus, tallmovägstekel Arachnospila westerlundi, läppstekel Bembix rostrata, svart majbagge Meloe proscarabaeus och veronikabärfis Stagonomus bipunctatus. Viktiga skötselåtgärder att ge akt på är fortsatt god tillgång på öppen sand och grus i Malmtorp, förhindra framtida igenväxning av gräs och grövre örter, gallring av trädskiktet i Bonavik, samt att på lämpliga platser ta bort lavar, mossor och barr på lämpliga ytor i Bonavik. För att gynna de mest exklusiva arterna i trakten, till exempel bibagge och läppstekel, är det viktigt att ha även dessa arter i åtanke vid skötselåtgärder Bonavik och Malmtorp. Referenser Digitala källorartportalen Rapportsystemet för småkryp. Svalan.artdata.slu.se/bugs Eniro Eniros karttjänst. Kartor.eniro.se Wikipedia Olika uppslagsord, främst stekelarter. sv.wikipedia.org Tryckta källorabenius, J Artfaktablad Arachnospila westerlundi tallmovägstekel. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. _ pdf Bergsten, J Insekter i sand- och grustag. En inventering i Stockholms län Rapport 2007:21. Länsstyrelsen i Stockholms län. Cederberg, B Artfaktablad Bembix rostrata läppstekel. Reviderat senast 2010 av Sven Hellqvist. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. _ pdf Cederberg, B., Sjödin, E. & Hedström, L. Beskrivning av några olika organismgrupper beroende av hävd, strukturer och substrat i ängs- och betesmarker samt deras lämplighet som indikatorer för BM och hävd - steklar i allmänhet och vildbin i synnerhet. Bilaga i: Jordbruksverket Indikatorarter - metodutveckling för nationell övervakning av biologisk mångfald i ängs- och betesmarker. Jordbruksverket, rapport 2003:1. Eliasson, C.U Artfaktablad Hesperia comma silversmygare. Reviderat senast 2012 av Claes U. Eliasson. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. _ pdf Gärdenfors, U. (ed.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU, Uppsala. 18

19 Johansson, N. 2012a. Artfaktablad Halictus confusus kustbandbi. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Johansson, N. 2012b. Artfaktablad Andrena nigrospina sotsandbi. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Lomholdt, O The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark. Fauna Entolomogica Scandinavica, Volume 4, 2nd edition. E.J. Brill/Scandinavian Science Press Ltd. Nilsson, G.E Nya landskapsfynd av gaddsteklar med Evagetes subnudus ny för Nordeuropa och Sphecodes albilabris återfunnen i Sverige. Entomologisk Tidskrift 109: Sörensson, M Artfaktablad Omalus biaccinctus mörk glansguldstekel. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Bilagor Bilaga 1. Artlista Bilaga 2. Karta 19

20 Munsö insekter 2013 Bilaga Vetenskapligt namn HYMENOPTERA CHRYSIDIDAE Svenskt namn STEKLAR Guldsteklar Chrysis fulgida 1 1 Omalus biaccintus Mörk glansguldstekel DD DD 2 2 VESPIDAE, EUMENINAE Getingar, solitära getingar Ancistrocerus nigricornis Vårmurargeting 6 6 Ancistrocerus oviventris Rödbent murargeting 2 2 VESPIDAE, VESPINAE Getingar, sociala getingar Vespula rufa Rödbandad geting 2 2 POMPILIDAE Vägsteklar Agenioideus cinctellus Bergvägstekel 5 5 Anoplius viaticus Vargvägstekel Arachnospila anceps Ögonvägstekel Arachnospila spissa Krokvägstekel Arachnospila trivialis Krabbvägstekel Auplopus albifrons Röd murarvägstekel 1 1 Dipogon subintermedius Ekvägstekel 2 2 Dipogon variegatus Aspvägstekel 1 1 Episyron rufipes Strandriddarstekel Evagetes alamannicus Nordgökstekel 1 1 Evagetes pectinipes Kamgökstekel 2 2 Pompilus cinereus Blyvägstekel 1 1 Priocnemis exaltata Höstvägstekel 1 1 Priocnemis hyalinata Buskvägstekel 1 1 AMPULICIDAE Kackerlackssteklar Dolichurus corniculus 1 1 SPHECIDAE Sandsteklar Ammophila sabulosa Podalonia hirsuta CRABRONIDAE Rovsteklar Alysson ratzeburgi 1 1 Ectemnius lapidarius 1 1 Mellinus arvensis 2 2 Mimumesa dahlbomi 1 1 Miscophus niger 1 1 Passaloecus brevilabris 1 1 Tachysphex obscuripennis Trypoxylon attenuatum Trypoxylon medium Trypoxylon minus COLLETIDAE Korttungebin Colletes cunicularius Sälgsidenbi 2 2 Hylaeus angustatus Smalcitronbi Hylaeus brevicornis Småcitronbi 1 1 Hylaeus communis Gårdscitronbi Rödlista 1993 Rödlista 2000 Rödlista 2005 Rödlista 2010 Signalart Summa antal Bonavik Malmtorp

21 Vetenskapligt namn Svenskt namn Hylaeus hyalinatus Kölcitronbi 1 1 ANDRENIDAE Grävbin Andrena barbilabris Mosandbi 1 1 Andrena haemorrhoa Trädgårdssandbi 1 1 Andrena minutula Småsandbi 1 1 Andrena nigroaenea Gyllensandbi Andrena vaga Sälgsandbi 3 3 HALICTIDAE Vägbin Halictus confusus Kustbandbi DD NT NT S 1 1 Halictus rubicundus Skogsbandbi 2 2 Halictus tumulorum Ängsbandbi 1 1 Lasioglossum calceatum Mysksmalbi 6 6 Lasioglossum leucopous Bronssmalbi Lasioglossum morio Metallsmalbi Lasioglossum rufitarse Skogssmalbi 1 1 Lasioglossum punctatissimum Punktsmalbi 4 4 Lasioglossum semilucens Blanksmalbi 4 4 Lasioglossum villosulum Hedsmalbi 1 1 Sphecodes albilabris Storblodbi Sphecodes geoffrellus Småblodbi 2 2 Sphecodes pellucidus Sandblodbi MEGACHILIDAE Buksamlarbin Osmia bicolor Snäckmurarbi 1 1 Osmia bicornis bicornis Östligt murarbi 1 1 Osmia uncinata Hedmurarbi 1 1 APIDAE Långtungebin Bombus lucorum coll. Ljusa jordhumlor 1 1 Bombus soroeensis Blåklockshumla S 2 2 Nomada lathburiana Sälggökbi 1 1 HETEROPTERA PENTATOMIDAE HALVVINGAR Bärfisar Dolycoris baccarum Hårig bärfis 3 3 COLEOPTERA SCARABAEIDAE SKALBAGGAR Bladhorningar 2293 Cetonia aurata Gräsgrön guldbagge Protaetia cuprea Olivgrön guldbagge 1 1 BUPRESTIDAE Praktbaggar 2342 Anthaxia quadripunctata Fyrprickig praktbagge Anthaxia godeti Välvd praktbagge 1 1 ELATERIDAE Knäppare 2436 Athous haemorrhoidalis Athous subfuscus Limonius aeneoniger Cardiophorus ruficollis Cardiophorus atramentarius MELYRIDAE Borstbaggar 2756 Dasytes plumbeus MALACHIDAE Blåsbaggar 2767 Cordylepherus viridis 1 1 NITIDULIDAE Glansbaggar 2838 Meligethes aeneus Rapsbagge COCCINELLIDAE Nyckelpigor 3148 Propylea quatuordecimpunctata 14-prickig nyckelpiga 1 1 Rödlista 1993 Rödlista 2000 Rödlista 2005 Rödlista 2010 Signalart Summa antal Bonavik Malmtorp

22 Vetenskapligt namn Svenskt namn 3163 Coccinella quinquepunctata Psyllobora vigintiduopunctata 22-prickig nyckelpiga LATRIDIIDAE Mögelbaggar 3201 Enicmus rugosus 2 2 OEDEMERIDAE - Blombaggar 3466 Chrysanthia viridissima Grön blombagge Chrysanthia geniculata Gulgrön blombagge 1 1 ANTHICIDAE Snabbaggar 3515 Anthicus flavipes 1 1 CERAMBYCIDAE Långhorningar 3557 Rhagium inguisitor Lövträdslöpare Stictoleptura maculicornis Fläckhornad blombock Anastrangalia sanguinolenta Tegelbock Judolia sexmaculata Trebandad blombock Stenurella melanura Ängsblombock 3 3 CHRYSOMELIDAE Bladbaggar 3776 Plagiodera versicolora 1 1 CURCULIONIDAE Vivlar 4155 Brachyderes incanus Gråvivel Magdalis violacea 0 LEPIDOPTERA HESPERIDAE FJÄRILAR Tjockhuvuden 1791 Hesperia comma Silversmygare 4 NT NT NT 1 1 PIERIDAE Vitfjärilar 1801 Pieris brassicae Kålfjäril Pieris napi Rapsfjäril Gonepteryx rhamni Citronfjäril 3 3 NYMPHALIDAE Praktfjärilar 1887 Coenonympha arcania Pärlgräsfjäril Coenonympha pamphilus Kamgräsfjäril 1 1 DIPTERA SYRPHIDAE TVÅVINGAR Blomflugor Anasimyia lineata Långnosig dammblomfluga 2 2 Helophilus hybridus Större kärrblomfluga Helophilus pendulus Pendelblomfluga 1 1 Xylota jakutorum Barrvedblomfluga Xylota segnis Lövvedblomfluga Rödlista 1993 Rödlista 2000 Rödlista 2005 Rödlista 2010 Signalart Summa antal Bonavik Malmtorp

23 0 75 " ) 150 Fastighet Avverkat område 300 Meter ± Inventeringsområde Teckenförklaring Malmtorp " ) Bonavik " ) Inventering av sandmarksinsekter på Munsö 2013