ÅRGÅNG 21 TEMA DELAKTIGHET. Vem platsar i laget? Reportage: Hjärnskakningar växande problem i ishockey

Transkript

1 ÅRGÅNG 21 TEMA DELAKTIGHET Vem platsar i laget? Reportage: Hjärnskakningar växande problem i ishockey

2 INNEHÅLL nr 3/ Ledare Per Nilsson TEMA DELAKTIGHET 4 Den du är påverkar din delaktighet Johan R. Norberg och Johan Pihlblad 6 Vem platsar i laget? Dags för idrotten att tänka nytt Johan R. Norberg 10 Myrsteg mot en jämställd idrott Kim Wickman 15 Organisera det spontana Josef Fahlén 20 Att bli en del av laget Suzanne Lundvall och Parastoo Safizadeh REPORTAGE: Fler hjärnskakningar bland elithockeyspelare Torbjörn Bergström Svensk cykelsports historiska utmaning Bill Sund En kapplöpning mot tiden Karin Book Närvarande i avgörandet Göran Kenttä Blomstrand första kvinna att få SCIF:s stora pris Ansvarig utgivare Per Nilsson Chefredaktör Christine Dartsch christine.dartsch@gih.se Redaktör Johan Pihlblad johan.pihlblad@gih.se Adress Centrum för idrottsforskning Box Stockholm Tel Hemsida CIF på Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Pg-konto Prenumerationsärenden Marie Broholmer marie.broholmer@gih.se Grafisk form och produktion Tomas Transten Grafiska Huset AB Tel tomas@grafiskahuset.se Tryckeri Grafiska punkten i Växjö AB Foto (om ej annat anges) Bildbyrån i Hässleholm ISSN-nr Utgivningsplan 2012 Nr 4 december Debatt Debattartiklar skickas till: johan.pihlblad@gih.se ÅRGÅNG 21 TEMA DELAKTIGHET Vem platsar i laget? Reportage: Hjärnskakningar växande problem i ishockey 2 svensk idrottsforskning 3/2012

3 Ledare nr 3/2012 Bästa läsare! D e t här numret av Svensk Idrottsforskning har temat delaktighet. Diskussionen om delaktighet handlar oftast om att få vara med, att inte bli petad från laget. Men visst är det något mer än att bara finnas på plats där det händer. Att vara delaktig är också att kunna påverka det som sker. I idrottens värld kan det vara på planen, från tränarbänken, i omklädningsrummet eller vid styrelsebordet. En central tanke i svensk idrott är att den ska vara lika öppen för alla. Med 3,3 miljoner medlemmar vore det lätt att argumentera för att idrottsrörelsen har lyckats med det som den föresatt sig. Men det innebär inte att alla har samma möjligheter. Forskningen visar att vissa grupper är mer delaktiga än andra. Där kan vi se att till exempel ditt kön, etnicitet, ekonomiska förutsättningar, sexuella läggning och dina föräldrars utbildningsnivå i hög grad påverkar om du är aktiv, vilka idrotter du väljer och dina möjligheter att få ett förtroendeuppdrag i en styrelse. I det här numret vill vi ge en bild av aktuell forskning om människors olika möjligheter till delaktighet inom föreningsidrotten. Johan R Norberg presenterar en regeringsrapport om den etniska mångfalden i idrotten. Kim Wickman har granskat idrottsrörelsens satsning på jämställdhet och jämlikhet genom Idrottslyftet. Läs också om försök att organisera spontanidrott i förhoppningen om att nå nya ungdomsgrupper. Hur spontant det blir har Josef Fahlén studerat närmare. Missa heller inte frilansjournalisten Torbjörn Bergströms reportage om hjärnskakningar, ett växande problem inom ishockeyn. Han har rest till hockeymetropolen Luleå för att träffa drabbade spelare och inte minst Yelverton Tegner som forskar om just hjärnskakningar. Du som läsare har alltså som vanligt en fullmatad tidning att ta med dig in i höstmörkret. Och mer idrottsforskning är att vänta. Rekordmånga ansökningar om forskningsbidrag kom in till Centrum för idrottsforskning (CIF) i år. Beslut om tilldelning fattas av CIF:s styrelse den 4 december. I nästa upplaga av Svensk Idrottsforskning, decembernumret, kan vi berätta om vilka som blivit tilldelade medel och vad de kommer att forska om. Temat i nästa nummer kommer att vara forskning om idrott för barn med olika former av sjukdomar. Till dess önskar jag en trevlig läsning! Per Nilsson Ordförande Centrum för idrottsforskning 3/2012 svensk idrottsforskning 3

4 TEMA DELAKTIGHET AV JOHAN R NORBERG OCH JOHAN PIHLBLAD E n grundtanke i svensk idrottspolitik är att verksamheten ska vara lika öppen och tillgänglig för alla. I Riksidrottsförbundets stadgar används formuleringen att alla som vill, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar, ska ha rätt att tillhöra en idrottsförening. I regeringens förordning om statsbidrag till idrottsverksamhet framhålls på motsvarande sätt att statens stöd ska göra det möjligt för alla människor att utöva idrott och motion. Men trots det visar återkommande studier att det finns faktorer som begränsar olika gruppers förutsättningar att tillhöra föreningsidrotten. Som exempel är människors benägenhet till idrott och fysisk aktivitet tydligt kopplade till deras ekonomi, utbildningsgrad och position på arbetsmarknaden. När det gäller kön visar befintlig statistik att andelen kvinnor på beslutande befattningar inom idrottsrörelsen är avsevärt lägre än andelen kvinnor bland aktiva medlemmar. Funktionsnedsättningar, ålder och om man bor i en stad eller på landsbygden är andra exempel på sådant som tenderar att inverka på människors reella möjlighet att utöva idrott och fysisk aktivitet. Kategorier på gott och ont Kategoriseringar är viktiga och självklara inslag i samhällsvetenskaplig forskning men även något som måste problematiseras. Det är genom kategoriseringar och grupperingar av människor som vi % Den du är påverkar Att vara delaktig är att delta men också att ha inflytande. med 3,3 miljoner medlemmar. Men möjligheterna vilket kön du har, var du är född och Kvinnodominerade förbund (andelen kvinnor överstiger 60 procent) % Jämställt (båda kön uppgår till minst 40 procent) Kön Det har forskats flitigt om mäns och kvinnors villkor i idrotten. En tydlig skillnad mellan könen upptäcker man t.ex. i Riksidrottsförbundets 69 grenförbund och deras centrala förbundsstyrelser. Bara 36 procent har en jämställd sammansättning av kvinnor och män, det vill säga att båda könen uppgår till minst 40 procent bland ledamöterna. Mansdominerade förbund (andelen män överstiger 60 procent) Sexuell läggning Just nu pågår ett antal projekt, men i övrigt finns väldigt lite forskning kring diskriminering, underordning och exkludering på grund av sexuell läggning i idrotten. Aktuell statistik från Ungdomsstyrelsen visar tydliga hälsoproblem bland homo- och bisexuella ungdomar och unga transpersoner. Andelen unga homosexuella som idrottar i en förening är lägre jämfört med gruppen heterosexuella. Det gäller även för besök på idrottsevenemang. Funktionsnedsättningar Lite forskning finns om funktionsnedsattas delaktighet i idrotten. Det gäller inte minst människor med så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (t.ex. ADHD och Aspbergers syndrom). Den här hösten har Centrum för idrottsforskning inlett ett projekt med målet att låta unga med bl.a. ADHD komma till tals om deras förhållande till idrott. 4 svensk idrottsforskning 3/2012

5 din delaktighet Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse att vara delaktig beror samtidigt på på din sexuella läggning. % Flickor Pojkar Flickor Pojkar LagidroB % Övrig idrob Barn i i arbetarhushåll arbetarhem Barn i i tjänstemannahem tjänstemannahushåll Klass Socioekonomins betydelse är en vanlig fråga bland idrottsforskare. I statistiken finns t.ex. en tydlig koppling mellan ungas idrottande och föräldrarnas bakgrund och ekonomi. Barn till ensamstående idrottar mindre än barn till sammanboende föräldrar. Barn från arbetarhem idrottar mindre än barn från tjänstemannahem. Utländsk bakgrund Svensk bakgrund får möjlighet att studera samhället ur ett fågelperspektiv. Därmed får vi även förutsättningar att synliggöra människors skilda levnadsvillkor eller ojämlika maktförhållanden. Men mot det står alltid risken att individer tillskrivs roller och grupptillhörigheter som är förenklade, schablonartade eller i värsta fall direkt missvisande. Det är inte minst tydligt i forskningen om etnicitet och kulturell mångfald där begrepp som invandrare sammanför stora befolkningsgrupper vilka inte alls behöver ha särskilt mycket gemensamt. Som exempel definierar Statistiska centralbyrån (SCB) kategorin utrikes födda som personer vilka själva är födda utomlands eller vars båda föräldrar är det. Med en sådan strategi sammanförs både ensamkommande flyktingbarn från krishärdar i tredje världen med unga vars föräldrar är födda i Norge. Ett andra, och närliggande, problem är att ett fokus på vissa grupprelaterade egenskaper riskerar att skymma andra betydelsefulla aspekter eller perspektiv. Som exempel riskerar ett snävt fokus på genusskillnader att bortse från att även kategorierna män respektive kvinnor är inbördes mycket varierande Flickor Pojkar Alla barn Etnicitet Etnicitet och kulturell mångfald i idrotten är ett tema som det finns en del forskning kring. Invandrarungdomar är visserligen är starkt företrädda inom idrottsrörelsen, men fördelningen mellan olika idrotter varierar stort. Flickor med utländsk bakgrund idrottar inte i lika stor utsträckning som andra unga, vilket figuren visar. Mer statistik om svensk idrott finns att läsa i Statens stöd till idrotten uppföljning Rapporten kan laddas ner på 3/2012 svensk idrottsforskning 5

6 TEMA DELAKTIGHET Vem platsar i laget? Dags för idrotten att tänka nytt Människor med annan kulturell och etnisk bakgrund ska bli mer delaktiga i idrotten anser regeringen. I en rapport till idrottsministern uppmanar Centrum för idrottsforskning både idrottsrörelsen och forskarvärlden att lära av andra och att tänka i nya banor. Johan R Norberg Docent Utredare, Centrum för idrottsforskning F ö r e t r ä d a r e för både idrottsrörelsen och staten brukar ofta framhålla föreningsidrottens förmåga att främja integration och gemenskap mellan människor oavsett deras skilda nationaliteter, ursprung och trosåskådningar. Parallellt har en strid ström av forskarrapporter visat att invandrarungdomar visserligen är starkt företrädda inom idrottsrörelsen, men att fördelningen mellan olika idrotter är högst varierad. Forskningen visar också att flickor med utländsk bakgrund inte är medlemmar i idrottsföreningar i lika stor utsträckning som andra unga. Även i medierna är idrott och integration ett återkommande tema. Hösten 2011 publicerade Svenska Dagbladet en uppmärksammad artikelserie om den bristande etniska mångfalden i idrottsrörelsens förbundsstyrelser. Att regeringen kort därefter gav oss på Centrum för idrottsforskning i uppdrag att analysera idrottsrörelsens insatser i frågor kopplat till delaktighet och kulturell mångfald kan därmed både ses som en markering av frågans politiska tyngd och som en reaktion på en aktuell samhällspolitisk debatt. Resultatet blev rapporten Vem platsar i laget? en antologi om idrott och etnisk mångfald. I den här artikeln sammanfattas rapportens övergripande teman och resultat. Tacklingar och kompakta försvar I arbetet med boken valde vi att jobba efter två parallella huvudlinjer. En första målsättning blev att skapa en överblick av aktuell forskning om idrott och etnisk mångfald i Sverige, men även med en utblick mot internationell forskning. Vad vet vi egentligen och vad vet vi inte? Vilka frågor och perspektiv har forskarna intresserat sig för och vilka aspekter har inte blivit tillräckligt belysta? För att söka svar på dessa frågor fick Jesper Fundberg i uppdrag att göra en kunskapsöversikt. Fundberg är etnolog, verksam vid Malmö högskola och med mångårig erfarenhet av forskning kring idrott och etnisk mångfald. Resultatet blev en studie med titeln Vad är en etnisk tackling mot ett kompakt försvar? en kunskapsöversikt om idrott och etnicitet. Det är både en systematisk genomgång av svensk, och även nordisk, forskning och en kritisk analys av de synsätt, teorier och frågor som väglett forskarna. I studien pekar Fundberg även på områden inom föreningsidrotten där mångfaldsarbetet gett resultat och på områden som behöver utvecklas. Lära av kulturen och föreningslivet En andra målsättning blev att hämta inspiration utanför idrotten. Blickarna riktades till kultursektorn respektive föreningslivet. Hur förs resonemang om delaktighet och etnisk mångfald där? Vilka insatser gör de för att främja integration och mångfald och är detta idéer, erfarenheter och strategier som kan appliceras inom idrotten? Resultatet blev två ytterligare studier. Etnolog Charlotte Hyltén-Cavallius, 6 svensk idrottsforskning 3/2012

7 verksam vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, sammanfattade erfarenheter av mångfaldsarbete inom kultursektorn. Hyltén-Cavallius har lång erfarenhet av forskning om och utvärderingar av mångfaldsfrågor och integrationsprojekt i kulturell verksamhet. I studien Kulturens mångfald lärdomar från en annan arena pekar hon på olika goda exempel utifrån bland annat Riksteaterns arbete för att rekrytera nya medlemmar och nya publikgrupper samt Statens konstråds strategier för att integrera mångfaldsperspektiv i sina granskningar och bedömningar av konstnärlig kvalitet. Parallellt fick Jesper Thiborg och Lars Lagergren, båda verksamma vid Malmö högskola, uppdraget att redovisa lärdomar från föreningslivet. Båda dessa forskare har på nära håll följt och utvärderat olika integrationsprojekt i Skåneregionen med syfte att öka invandrargruppers delaktighet inom föreningslivet. Resultatet blev en studie med titeln Ett liv i förening om integrationsarbete i Skåne. Integration en demokratifråga Rapportens första resultat handlar om vikten av reflektion och perspektiv i frågor som rör idrott, integration och etnisk mångfald. Under senare år har det gått att skönja ett skifte i både forskningen och samhällsdebatten. Etablerade perspektiv på integration har ifrågasatts och ersatts av nya utgångspunkter. Tidigare svar och lösningar har omprövats och ersatts av nya frågeställningar. Dessa nya idéer och synsätt har både fördjupat den integrationspolitiska debatten och delvis förändrat utgångspunkterna för statens politik. Men det är samtidigt ett perspektiv som ännu inte fått tillräckligt genomslag på idrottens område. Rapportens första resultat kan därmed ses som en uppmaning till fördjupad diskussion i frågor om idrott etnisk mångfald. En uppmaning till de verksamma inom idrottsrörelsen: se integration som en demokratifråga! Det är framför allt i två avseenden som antologins författare efterlyser nya synsätt. Det första perspektivskiftet är riktat till de verksamma inom idrottsrörelsen och fångas i formuleringen: från integration till delaktighet. Ett problem med begreppet integration är att det tar sin utgångspunkt i att något ska integreras i något annat, att en minoritet ska inlemmas i en majoritet. Indirekt förutsätts även att det finns olika grupper som ska integreras med varandra och att olikheterna mellan dessa grupper är större än likheterna. Alla dessa antaganden är problematiska. Först och främst är det alltid tveksamt att tillskriva människor specifika identiteter eller egenskaper såsom tillhörande en viss grupp oavsett om kategoriseringen baseras på etnicitet, kön, ålder osv. Risken är nämligen stor att sådana kategoriseringar blir både stereotypa och missvisande. När en majoritet i ett samhälle dessutom definierar minoriteter handlar det om maktutövning. Av detta följer att utgångspunkten för integrations- och mångfaldsinsatser inom idrotten inte bör vara att personer med utländsk bakgrund kan behandlas som en enhetlig grupp med gemensamma egenskaper, erfarenheter eller intressen. Ett andra problem är att antaganden om olika gruppers olikheter riskerar att utmynna i förenklade brist- respektive nyttoperspektiv. Som exempel kan mångfaldsarbetet inom idrottsrörelsen motiveras med hänvisning till att personer med utländsk bakgrund ska tillföra något kvalitativt nytt till verksamheten eller att ett aktivt deltagande i föreningsidrotten Pojkar med invandrarbakgrund är överrepresenterade i föreningsidrotten. Flickor med invandrarbakgrund idrottar däremot något mindre än andra. Fotboll är den populäraste sporten i alla grupper. 3/2012 svensk idrottsforskning 7

8 ska bli deras väg in i det svenska samhället. Sådana tankegångar är vanliga och ofta baserade på goda intentioner men de riskerar samtidigt att befästa stereotypa synsätt och kategoriseringar. Budskapet i denna antologi är därför att istället anlägga ett rättviseperspektiv på frågan om idrott och etnisk mångfald. Inom idrotten bör alla former av diskrimineringar motverkas och detta gäller givetvis även sådana strukturer, tankemönster och faktorer som kan kopplas till individers etnicitet. Integration är kort sagt en demokrati-fråga. Med sådana utgångspunkter blir begreppet delaktighet mer centralt än integration eftersom delaktighet pekar på allas vår rätt att få vara med i den idrottsliga gemenskapen oavsett hänvisningar till olika former av grupptillhörigheter såsom kön, etnicitet, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Invandrarflickan och majoriteten Den andra uppmaningen till perspektivskifte är riktat till forskarsamfundet och fångas i formuleringen från dom till oss. I Sverige har antalet vetenskapliga studier på temat idrott och integration ökat påtagligt under senare år. Samtidigt visar Fundbergs genomgång av forskningsläget att många undersökningar utmynnat i delvis problematiska analyser och slutsatser. Inte sällan har forskarna anlagt ett tydligt utifrånperspektiv där invandrarungdomars idrottsdeltagande analyseras såsom en särskild och avvikande kategori i förhållande till majoriteten av infödda svenska ungdomar. Ett särskilt stort intresse har även riktats mot flickor med utländsk bakgrund. Allt för ofta har dessa flickors lägre deltagande inom föreningsidrotten förklarats utifrån förenklade antaganden om passivitet, underordning och stränga familjeförhållanden. Mot denna bakgrund efterlyser Fundberg nya perspektiv och frågeställningar med inspiration från så kallad postkolonial teoribildning. Istället för studier där personer med invandrarbakgrund betraktas som avvikande och annorlunda, bör ljuset riktas mot majoriteten av infödda svenskar och deras normer. Därmed skapas möjlighet att ställa nya frågor om det samhälle och de strukturer som individer möter, hanterar och påverkas av. Dessutom är det en nyttig påminnelse om hur etnocentrisk den egna världsbilden ofta är. En uppmaning till idrottsforskarna: granska majoriteten och den egna världsbilden! Högt deltagande låg delaktighet Rapportens andra övergripande resultat handlar om invandrargruppers deltagande i föreningsidrotten och idrottsrörelsens arbete för att främja integration, delaktighet och etnisk mångfald. I fråga om deltagande så visar studier av idrottsrörelsens sammansättning att unga med utländsk bakgrund är väl representerade i föreningsidrotten på lokal nivå. Om kön inkluderas i analysen framkommer att pojkar med invandrarbakgrund är något överrepresenterade, medan flickor med invandrarbakgrund är något underrepresenterade. Specialstudier på elitidrottens område visar relativt stora skillnaderna såväl mellan idrotter som mellan flickor och pojkar. I vissa idrotter är personer med utländsk bakgrund starkt överrepresenterade, i andra idrotter utgör de en minoritet. Jämförelser över tid visar emellertid att andelen elitaktiva med invandrarbakgrund har ökat successivt under senare år. Samtidigt finns det alltjämt idrotter där andelen elitidrottare med invandrarbakgrund är betydligt lägre än deras andel inom samma idrott på breddnivå. Sammantaget visar statistiken alltså att föreningsidrotten lyckats förhållandevis bra med att aktivera och engagera personer med invandrarbakgrund, framför allt inom breddidrotten. Mindre positiv är statistiken om invandrargruppers representation i beslutande organ. Studier av specialidrottsförbundens och distriktsförbundens styrelser har visat att endast cirka sex procent av samtliga ledamöter har utländsk bakgrund. Förvånande nog är situationen än värre i fotboll och basket, idrotter som är särskilt populära bland invandrarungdomar. I fallen fotboll och basket visar forskning att andelen förtroendevalda på förbundsnivå uppgår till mindre än en procent, detsamma gäller de anställda på kanslierna. Intervjuer med förbundens valberedningar visar dessutom att etnisk 8 svensk idrottsforskning 3/2012

9 mångfald sällan är en faktor som beaktas i processen att föreslå nya ledamöter. Eller som Jesper Fundberg sammanfattar problemet. Det finns flera förbund som helt saknar människor med utländsk bakgrund i styrelsen, och de ordförande som har rötter i ett annat land hör till undantagen. Till detta tillkommer att etnicitet är en icke-fråga, det vill säga en problematik som få i valberedningarna reflekterat över och än mindre har en strategi för att få till en förändring kring. Det är nätverk som spelar den största rollen för rekrytering, visar undersökningarna. Män väljer män, och svenskar väljer svenskar. Sammanfattningsvis indikerar alltså det rådande forskningsläget att personer med utländsk bakgrund är mycket aktiva inom föreningsidrotten men att de ofta saknar makt och inflytande i beslutande församlingar. Deltagandet är högre än delaktigheten. Att lära av andra Ett tredje övergripande resultat i rapporten Vem platsar i laget? är att det finns många och varierade metoder för att främja delaktighet och etnisk mångfald både inom idrotten och i andra samhällssektorer. Dessa erfarenheter utgör en viktig kunskapsbas och inspirationskälla för de föreningar, förbund och andra sammanslutningar som vill utveckla sitt mångfaldsarbete. Som exempel omnämner Fundberg olika idrottsliga integrationsoch mångfaldsprojekt som genomförts inom ramen för de stora utvecklingssatsningarna Handslaget och Idrottslyftet. På motsvarande sätt ger Hyltén-Cavallius exempel på olika kulturinstitutioners mångfaldsinsatser i syfte att bland annat rekrytera nya medlemmar och nå nya publikgrupper. Thiborg och Lagergren visar i sin tur att det går att skapa lyckade integrationsprojekt i samarbete mellan föreningsliv, myndigheter, företag och skola. Sammantaget visar raporten att det finns idrottsföreningar som redan i dag bedriver ett aktivt mångfaldsarbete men att det även finns viktiga lärdomar och erfarenheter inom kultur- och föreningslivssektorn som kan ge inspiration till nya strategier, synsätt och utveckla nya samarbeten. Därtill visas att integrationsinsatser med utgångspunkt i delaktighet och mångfald (snarare än förlegade nyttoperspektiv) har goda förutsättningar att initiera lärorika förändringsprocesser där föreningar, förbund och andra idrottsorganisationer får möjlighet att utveckla sina aktiviteter, väcka nytt engagemang, stärka sina demokratiska system och se på sig själva utifrån nya perspektiv. Referenser Centrum för idrottsforskning. Vem platsar i laget? NY BOK! Vem platsar i laget? en antologi om idrott och etnisk mångfald Idrotten är bra på integration påstår många. Men vad betyder det? Är det sant? Vad säger forskningen? Den här boken ger nya perspektiv på idrott och etnisk mångfald. Den innehåller kunskap, lärdomar och goda råd från forskare som både studerat och själva deltagit i olika mångfaldsprojekt. Boken vänder sig till alla verksamma inom idrotten och högskolan som vill främja ökad delaktighet och etnisk mångfald. Beställ på: 3/2012 svensk idrottsforskning 9

10 TEMA DELAKTIGHET Myrsteg mot en jämställd idrott Idrottens arbete med jämställdhet och jämlikhet går långsamt. Pengar från Idrottslyftet skulle ge större delaktighet, men de statliga satsningarna har i själva verket lett till få nyheter. Förbunden hänvisar till policydokument men avstår från att arbeta för en långsiktig och hållbar förändring. Kim Wickman Fil. dr. Pedagogiska institutionen Umeå universitet Medförfattare: Staffan Karp, Inger Eliasson, Josef Fahlén och Kent Löfgren J ä m s t ä l l d h e t har varit ett återkommande diskussionsämne inom idrottsrörelsen under flera decennier. Begreppets innehåll, räckvidd och begränsningar har behandlats i exempelvis stadgar, beslut och riktlinjer, rapporter, kunskapsöversikter, policydokument och idrottsvetenskapliga studier. År 1945 arrangerades den första konferensen för kvinnlig idrott och år 1953 inrättade Riksidrottsförbundet (RF) sin första kommitté för kvinnlig idrott. År 1977 antog idrottsrörelsen handlingsprogrammet Idrott tillsammans på samma villkor för kvinnor och män, flickor och pojkar. Det innebar att målen för arbetet med idrott för kvinnor för första gången formulerades i ord. År 1989 presenterade idrottsforskaren Eva Olofsson en utvärdering av RF:s satsning på jämställdhet under 1980-talet. Syftet var att beskriva och analysera det officiella jämställdhetsarbetet i RF och dess medlemsorganisationer. Olofssons studie visade på ett svagt intresse för jämställdhet och hon efterlyste därför förändringar mot ett mer målinriktat jämställdhetsarbete (1). Trögt med jämställdheten Drygt 20 år senare kan vi konstatera att det fortfarande går trögt med jämställdheten inom idrotten. En fråga man kan ställa sig är varför det inte har skett större förändringar? Vår utvärdering av Idrottslyftet visar att det finns en uppenbar diskrepans mellan vad som sägs och vad som görs. Å ena sidan har jämställdhet funnits med på idrottsrörelsens agenda under lång tid, och på senare år även jämlikhet. Å andra sidan fortsätter idrottsrörelsen att vara en arena där flickor och kvinnor diskrimineras. Vi vill betona att avsikten inte är att peka ut vilka förbund som är mest ojämställda eller ojämlika. Intentionen är snarare att diskutera om och kring den dynamik och de processer som styr diskriminering utifrån det vi har kunnat se i vår utvärderingsstudie och i relation till den tidigare statliga satsningen på barn och ungdomar Handslaget, idrottsrörelsens eget idéprogram Idrotten vill och Idrottens jämställdhetsplan. På så sätt vill vi synliggöra omständigheter som bidrar till att upprätthålla ojämlika villkor inom idrotten och problematisera jämställdhets- och jämlikhetsarbetet och dess möjligheter och begränsningar. Begreppsförvirring Genus och jämställdhet används ofta i dagligt tal som synonyma begrepp. Det medför en viss begreppsförvirring. Därför följer här några definitioner främst baserade på RF:s rapport Idrott, kön och genus en kunskapsöversikt, av Johan R Norberg och Susanne Ljunglöf (2). Inom den forskning som problematiserar kvinnor och män använder man ofta begreppen biologiskt kön och genus i olika betydelser. Genus används för att förklara skillnader mellan könen som inte är biologiskt givna utan socialt formade. Biologiskt kön hänvisar på motsvarande sätt till kvinnors och mäns fysiska skillnader. Det finns dock ingen enkel förklaring 10 svensk idrottsforskning 3/2012

11 till begreppen. Än i dag saknas konsensus inom forskarvärlden för hur begreppen bör användas. Jämställdhet är ett normativt begrepp som rör relationen mellan kvinnor och män. I Idrottens jämställdhetsplan, definieras jämställdhet som att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Det gäller eget arbete och försörjning, inflytande i samhället, vård av hem och barn samt kroppslig integritet (3). Jämlikhet är däremot ett vidare begrepp som utgår ifrån att alla människor har lika värde oavsett exempelvis kön, etnicitet, sexuell läggning och social tillhörighet. Pedagogen Håkan Larsson menar att medan kön och genus har uppfattats som mer politiskt neutrala har begreppet jämställdhet används med en mer påtagligt politisk avsikt. Han menar att syftet med jämställdhetsarbetet är att göra kvinnors och mäns villkor, möjligheter och skyldigheter lika i samhället. I praktiken har jämställdhetsarbete kommit att ta sig olika utryck beroende på var arbetet har genomförts. Vad som har uppfattats som jämställt har baserats på vilken syn man haft på vad kvinnor och män är och vad som karaktäriserar relationerna mellan kvinnor och män. Inom idrotten är detta är särskilt påtagligt (4). Ett dominerande perspektiv under senare år har varit att kön är något som görs, i komplexa samspel mellan individ-, organisations- och samhällsnivån. I dagens genusforskning läggs fokus på såväl kvinnor och män som på femininitet och, inte minst, maskulinitet (5). Genusforskning handlar alltså om att utmana våra föreställningar och vår kunskap om kvinnligt och manligt och analyserar hur olika villkor skapas och vidmakthålls för kvinnor och män. Just för att genus är en tolkning av biologiska skillnader finns Idrottsrörelsen fortsätter att vara en arena där flickor och kvinnor diskrimineras, skriver artikelförfattarna. 3/2012 svensk idrottsforskning 11

12 Idrotten vill Idrottsrörelsens idéprogram omslagets framsida Antagen av RF-stämman 2009 Flera representanter i förbunden är kritiska till den egna verksamheten. Andra är mer nöjda. Eftersom de följer idéprogrammet Idrotten vill är idrotten per definition jämställd och jämlik, anser de. möjligheten att utmana och förändra dessa tolkningar i exempelvis ett målinriktat jämställdhetsarbete. Visioner om utveckling Idrottens jämställdhetsplan anger att statens stöd till idrotten ska fördelas enligt förordningen om stadsbidrag till idrottsverksamhet (3). I förordningen framgår att kvinnor och män ska ges lika förutsättningar att delta i idrottsverksamhet och att idrotten ska utvecklas så att den främjar bland annat jämställdhet. Jämställdhetsplanen innehåller även mål och delmål för hur detta ska realiseras i praktiken. Däremot har RF inte någon plan för jämlikhet utan hänvisar till Idrotten vill. Där anges två målgrupper som idrottsrörelsen särskilt ska ta hänsyn till: människor med olika etniskt ursprung, nationalitet och religion samt personer med funktionshinder (6). Både staten och idrottsrörelsen framhåller integration och etnisk mångfald som ett viktigt idrottspolitiskt mål. I Idrotten vill betonas integrationens ömsesidiga nytta, det vill säga att föreningsidrottens universella språk kan ge ett bidrag till en övergripande, samhällelig integrationspolitik samtidigt som etnisk mångfald bidrar till en positiv utveckling av föreningsidrotten (7). Lärdomar från Handslaget Handslaget, föregångare till Idrottslyftet, var en särskild statlig satsning på barnoch ungdomsidrott. År 2005 startade 23 projekt där idrottsforskare utvärderade satsningen. Här kommer vi att särskilt relatera till fyra av dem. I en rapport om genus och jämställdhet ifrågasätter Svender och Larsson bristen på styrning, som resulterat i att föreningar tämligen förutsättningslöst har haft möjlighet att söka handslagsmedel. Författarna hävdar att det riskerar att stärka snarare än utmana negativa stereotyper av flickor och flickors idrottande. Vidare konstaterar de att man på föreningsnivå har begränsade förutsättningar att förhålla sig kritisk till den egna verksamheten och att åstadkomma förändring (8). De får medhåll av Fundberg och Pripp som hävdar att ju längre från idrottens normalitet en person befinner sig när det gäller kön, klass och etnicitet, desto större är samstämmigheten om att problemet ligger hos individen. De konstaterar vidare att det finns en brist på djupare analyser av komplexa orsakssamband och att exempelvis pojkars och mäns överrepresentation och tolkningsföreträde sällan problematiseras (9). Carlssons studie visar att social samverkan med andra samhällsföreträdare är betydelsefull i rekryteringsarbetet av barn och unga med utländsk bakgrund och att förbundens och att föreningarnas arbete med att rekrytera nämnd målgrupp såg mycket olika ut inom olika idrotter (10). Lundvalls rapport, som också behandlar mångfald och integration, efterlyser en medveten och aktiv idrottsrörelse som med tydliga strategier kan vitalisera den egna verksamheten i samklang med ett mångkulturellt växande samhälle (11). Inget av de fem förbunden har nått dit, men några är på god väg att även i praktiken öka jämställdheten och jämlikheten. Utöver ovan nämnda utvärderingsinriktade forskningsprojekt tillsatte RF en intern utvärdering av Handslagets speciella insatser. Syftet med dessa speciella insatser var att pröva idéer och nya metoder för att nå individer och grupper som idrotten har svårt att attrahera. Den första av två utvärderingsrapporter handlar om integration och mångfald där insatserna var riktade mot barn och ungdomar med utländsk bakgrund (12). Den andra rapporten handlar om fleråriga projekt med funktionshindrade som målgrupp (13). I sin första utvärdering slår Reyes fast att idrotten har mycket att lära när det gäller att hantera kulturella skillnader. Skillnader som på sikt kan bidra till en utveckling av den egna verksamheten. Reyes riktar även kritik mot föreningarnas bristande förutsättningar att hantera nya målgrupper: Detta är idrottsföreningarnas stora dilemma (och dess sårbarhet). De vill genomföra ett 12 svensk idrottsforskning 3/2012

13 projekt och använda innovativa metoder för att fånga in invandrarbarn, men utan några egna beredskapsplaner för organisationsförändringar. Mångfald utan organisationsförändringar är en utopi. I den andra utvärderingen visar han att det finns många faktorer som försvårar förutsättningarna att skapa idrottsverksamhet för funktionshindrade. I de projekt som lyckats har framgångsfaktorn varit att utgå från människors behov och inte från relationen mellan en stark grupp (idrottsföreningen) och en svag grupp (människor med funktionsnedsättning). Reyes efterlyser dock mer kunskap om hur funktionshindrade själva upplever verksamheten, samt vad som får vissa att fortsätta idrotta och andra att sluta. Han konstaterar att hanteringen av projekten kräver särskilda förutsättningar av föreningar, ledare, och aktiva. Vidare efterlyser han ökad kunskap om bakomliggande och samverkande faktorer som bidrar till, eller begränsar, möjligheten att genomföra projekten. Sammantaget drar vi slutsatsen att ovan nämnda utvärderingar är ett viktigt underlag för en fortsatt diskussion om idrottens jämställdhets- och jämlikhetssträvan och att de i hög grad bidrar till kunskap om, och ett ifrågasättande av normer, privilegier, tolkningsföreträden och människors skilda villkor och möjligheter till full delaktighet, medbestämmande och inflytande. Flera rapporter efterfrågar också en tydligare styrning för att idrotten ska kunna utvecklas och förbättras både till form och till innehåll i enlighet med Idrotten vill. Idrottslyftet gav få förändringar I likhet med utvärderingarna av Handslaget kan vi konstatera att de förbund som ingår i vår utvärdering av Idrottslyftet har svårt att förhålla sig kritiska till den egna verksamheten och att överrepresentation av ettdera könet och det tolkningsföreträde detta kan ge sällan problematiseras. Som framgår av förbundens utvecklingsplaner och våra analyser av föreningarnas projektansökningar till respektive förbund för att erhålla medel för idrottslyftsprojekt framgår att konkreta strategier för att genomföra strukturella förändringar saknas nästan helt. Likaså saknas normkritiska aspekter på den egna verksamheten och förslag på hur öronmärkta pengar för idrottslyftsprojekt och befintliga resurser kan omfördelas för att skapa förutsättningar för att ge fler möjligheter att idrotta. Exempel på undantag från detta är Innebandyförbundets två så kallade fasta paket (starta tjejlag och likabehandling) samt Budo och kampsportförbundets särskilda satsning på kvinnliga utövare och instruktörer. När det gäller jämställdhet och jämlikhet är det sannolikt inte den verksamhet som bedrivs inom förbunden som är problematisk. Problemet handlar snarare om det som inte sker trots tydliga direktiv och öronmärkta medel. Alltså projekt som aktivt bidrar till att förändra det faktum att presumtiva idrottsutövare inte blir sedda, hörda, tillfrågade, inbjudna eller uppmuntrade av förbund och föreningar att delta. Den intervjustudie som vi genomförde inom ramen för utvärderingsprojektet visar emellertid att flera enskilda representanter i förbunden är kritiska till den egna verksamheten. Som nämnts inledningsvis finns i förbunden en tydlig diskrepans mellan vad som sägs och vad som görs. Samtidigt menar flera förbundsrepresentanter att deras verksamheter i viss mån redan är jämställda och jämlika med motiveringen att riktlinjerna i Idrotten vill, och andra av förbunden och av lokala föreningar framtagna policydokument, har för avsikt att genomsyra all verksamhet. Eftersom förbunden följer Idrotten vill är idrotten därmed, per definition, jämställd och jämlik. En tolkning av denna retorik är att diskrimineringen har blivit mer subtil och därför svårare att identifiera, bemöta och motarbeta eftersom denna typ av osynliggörande tycks internaliseras och uppfattas som normalt, naturligt och acceptabelt på förbunds- och föreningsnivå (14). Vår slutsats är att förbunden passivt undviker diskriminering genom att hänvisa till policydokument men avstår från att arbeta proaktivt för förändring genom strategiska, långsiktiga och konkret insatser och åtgärder. En tänkbar orsak kan vara att jämställdhet och jämlikhet i idrottsorganisationen ofta innebär en sammanblandning av 3/2012 svensk idrottsforskning 13

14 verksamhet på överlappande nivåer, som exempelvis visioner på förbunds- och föreningsnivå, idrottslig verksamhet och politiska direktiv. Det kan därmed vara svårt att definiera det sociala sammanhang inom vilket jämställdhet och jämlikhet görs, eftersom jämställdhetens och jämlikhetens plats i det offentliga rummet och i idrottsorganisationer finns i samspelet mellan skilda aktörer och intressegrupper. Desto lättare är det att identifiera jämställdhetens begränsningar och inte minst tydliggöra den exkludering och det osynliggörande som sker i dess namn. För att om möjligt uppnå förändring mot ökad jämställdhet och jämlikhet anser vi att den diskriminering som sker inom idrotten bör uppfattas och förstås som en process och inte som enstaka fall (14). Som vi påpekade inledningsvis sträcker sig RF:s jämställdhetsarbete över nära nog sex decennier. Som enstaka fall kan vissa händelser förefalla obetydliga. Men upprepade diskriminerande händelser över tid kan bidra till en acceptans av beteenden som är oavsiktligt diskriminerande. När händelser av detta slag betraktas som processer och inte som enstaka oförargliga händelser, står det klart att det faktiskt handlar om negativ särbehandling. Det vill säga en systematisk diskriminering på grund av kön, etnicitet, funktionsnedsättning, klass eller sexuell läggning. Orealistiska förväntningar Intentionen med den här artikeln har varit att synliggöra hur olika relationer av förtryck samverkar på olika nivåer i idrottsorganisationen. Det problem som vi har stött på bör därför ses i ljuset av en samverkan av strukturella, institutionella och individuella faktorer som förstärker utsattheten och gör att många aktiva inom idrottsrörelsen och presumtiva utövare särbehandlas negativt. Frågan om jämställdhetens och jämlikhetens framtid är beroende av förändringar som sker på flera, delvis överlappande plan. I de förbund som vi har utvärderat saknas exempelvis en koppling mellan kunskap om förändringsarbete på ett generellt plan och det förändringsarbete som jämställdhets- och jämlikhetssatsningar ska leda till på lokal nivå. Detta framkallar i sin tur orealistiska förväntningar på förändringar och på hur snabbt det ska gå. Både jämställdhets- och jämlikhetsarbetet bör därför formuleras utifrån tydligt definierade problembilder, vilket också utvärderingarna av Handslaget framhåller. Problembilden har därmed stor betydelse för att skapa legitimitet kring frågor som ska åtgärdas och även för att tydliggöra vad som är rimligt och möjligt att göra (15). Borde vara en självklarhet Avslutningsvis finns det en stor spännvidd beträffande kunskap, stöd och handlingsberedskap inom förbundens olika nivåer. Ökad jämställdhet och jämlikhet förutsätter kunskaper, uthållighet, resurser, realistiska målsättningar och verktyg samt en hos ledningen väl förankrad övertygelse om att idrottsorganisationen går att förändra. Målet med en integrering av genus, jämställdhet och jämlikhet bör vara att de insatser som genomförs och de förändringar som sker lever kvar oberoende av de individer som verkar i organisationen. Jämställdhet och jämlikhet bör inte förbli visioner. Det ska vara en självklarhet på förbunds- och föreningsnivå. Inget av de fem förbunden har nått dit, men några är på god väg att även i praktiken öka jämställdheten och jämlikheten. I en utvärdering av RF:s jämställdhetsarbete mellan åren 2005 och 2010 ger Gertrud Åström (16) sakkunnig i jämställdhetfrågor några förslag till åtgärder. Hon pekar exempelvis på avsaknaden av övergripande jämställdhetsmål i idrottens verksamhetsidé och en handlingsplan för jämställdhetsintegrering. Önskvärt vore att RF upprättar en jämlikhetsplan liknande den som finns för jämställdhet med angivna mål och delmål så att det går att följa utvecklingen. Därmed finns ytterligare ett incitament och ett verktyg att tillgå för att konkretisera det pågående förändringsarbetet mot en jämställd idrottsrörelse. Referenser 1. Olofsson, E. Kvinnlig idrott eller jämställd idrott?. Pedagogiska rapporter nr Norberg, J.R. mfl. Idrott, kön och genus Idrottens jämställdhetsplan Larsson, H. Idrottens genus Umeå centrum för genusstudier Idrotten vill Idrottsrörelsens idéprogram SOU 2008:59. Föreningsfostran och tävlingsfostran. 8. Svender, S. mfl. Som hand i handsken Fundberg, J. mfl. Idrottens mittcirkel Carlsson, R. Etnicitet och kulturell mångfald Lundvall, S. Handslagets speciella insatser med riktning mot mångfald och integration Reyes, R. Handslagets speciella insatser en utvärdering av fleråriga projekt med inriktning mot integration och mångfald Reyes, R. Handslagets speciella insatser Funktionshindrade och idrott Husu, L. Dold könsdiskriminering på akademiska arenor De los Reyes, P. Vad hände med jämställdheten? Åström, G. Utvärdering av Riksidrottsförbundets jämställdhetsarbete mellan FoU rapport 2011:1. Kontakt kim.wickman@pedag.umu.se FAKTA Artikeln är baserad på en utvärdering av Idrottslyftet på uppdrag av Riksidrottsförbundet. I utvärderingen ingick: Budo och kampsportförbundet. Handikappidrottsförbundet och den Paralympiska kommittén. Gymnastik-, Innebandyoch Skidförbundet. Idrottslyftet är regeringens extra satsning på barn- och ungdomsidrott. Målet är bland annat att öppna dörrarna för fler att idrotta och att verksamheten ska ha ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. 3/2012 svensk idrottsforskning 14

15 TEMA DELAKTIGHET Organisera det spontana Spontanidrott pekas ofta ut som föreningsidrottens motsats. Den laddas med förväntningar om att vara roligare, mindre konkurrensinriktad och att den ger nya grupper möjligheter att delta. Men om föreningen organiserar spontanidrott, vad händer då? I den senaste statliga satsningen på idrotten, Idrottslyftet, har Riksidrottsförbundet (RF) lanserat organiserad spontanidrott som ett sätt att erbjuda en bredare aktivitetsrepertoar. Syftet är att attrahera barn och ungdomar som tidigare inte varit föreningsaktiva. Ett konkret exempel på detta nya sätt att organisera idrott är Drop in-idrott som startades under våren 2010 på initiativ av ett av de 17 distriktsidrottsförbund (DF) som valdes ut att delta i satsningen på spontanidrott i Idrottslyftet. Men kan spontanidrott locka nya grupper till föreningarna och även de som av olika anledningar lämnat föreningsidrotten? Och förmår föreningsidrotten i tillräcklig utsträckning förändra karaktären på sina aktiviteter i så måtto att de kan erbjuda alternativ till sådant som forskningen lyfter fram som problematiskt, till exempel selekteringen och kraven på att delta kontinuerligt? Är föreningsidrotten i sin nuvarande organisation och kompetens rustade att erbjuda det som krävs för att nå de grupper som aktiviteterna har avsikten att nå? För att svara på dessa frågor studerades drop in-idrottsprojektet under tolv månader. I studien analyserades intervjuer med projektets huvudsakliga intressenter (kommun, DF, idrottsförening, fritidsgård, aktivitetsledare), projektets interna dokumentation, observationer av idrottsaktiviteterna och enkäter med faktiska och potentiella deltagare. Föreningsidrottens ansvar Av intervjuerna framgår att uppgiften att organisera spontanidrott ses som föreningsidrottens ansvar och därför är också idrottsföreningen den naturliga arrangören. De motiv som anges är att det borgar för att aktiviteterna kan fortsätta även efter projekttidens slut, att de får den lokala förankring som krävs för att nå de aktuella målgrupperna och att det ger förutsättningar för deltagarna att, om de skulle vilja, fortsätta sitt idrottande i föreningsregi. Men verksamheten får inte konkurrera med idrottsföreningens ordinarie verksamhet, även om den gärna får fungera som inspiration för den. Representanterna för den arrangerande idrottsföreningen är däremot osäkra på om föreningen verkligen är med i projektet. Någon ser projektledaren som enbart en hyresgäst i föreningslokalen, och någon annan ser föreningen endast som ett verktyg för att kanalisera kommunens och RF:s resurser. Dessutom är de tveksamma till om föreningsregin i sig kan garantera verksamhetens fortlevnad efter projekttidens slut och pekar på de hinder som är förknippade med lokalfrågan. I dagsläget är verksamheten hänvisad till oattraktiva tider som inte används av någon annan. En annan knäckfråga är den om finansieringen efter projekttidens slut. Att det ska läggas på föreningsidrottens ansvar ser föreningens representanter som helt orimligt och hänvisar till RF:s bidragsregler som kräver föreningsmedlemskap och registrering. Det är heller inte rimligt att tro att idrottsföreningar skulle axla ansvaret även om reglerna tillät det, anser de. Idrottsföreningar har helt enkelt fullt upp med de aktiviteter som de ordnar för sina medlemmar. Att Josef Fahlén Docent Pedagogiska institutionen Umeå universitet 3/2012 svensk idrottsforskning 15

16 Spontan idrottsglädje i Malmö. tro att de dessutom ska jaga ledare och lokaler för deltagare som inte är medlemmar faller på sin egen orimlighet. Så om inte bidragsreglerna ses över ser de väldigt små möjligheter att verksamheten ska kunna överleva efter det att projektmedlen är förbrukade. En lösning som diskuteras är att kommunen tar ett större ansvar för den här typen av aktiviteter och då framför allt för att ge dem ersättning. I dagsläget är aktiviteterna inte berättigade till lokalt aktivitetsstöd (LOK) eller motsvarande. Att leda det oorganiserade För att leda de spontana med ändå organiserade idrottsaktiviteterna betonar de intervjuade vikten av att rekrytera rätt ledare och betydelsen av specifik utbildning för dessa. De ska däremot inte vara tränare med gängse stegutbildning, som är normen inom föreningsidrotten. Istället för grenspecifika kunskaper bör de ha mer generella ledarkvaliteter såsom social förmåga och förmåga att kommunicera och lösa konflikter. En del av de intervjuade menar att det till och med vore kontraproduktivt att engagera tränare som aktivitetsledare. De är osäkra på om tränare har den förståelse för målgruppen som krävs för att skapa de aktiviteter som projektidén bygger på. Aktivitetsledaren bör vara förtrogen med målgruppen, det vill säga vara nära i ålder, hemadress, etnicitet och kön. Poängen med detta är att man då antas kunna känna igen sig i deltagarnas behov, önskemål och upplevda problem. I förhållande till dessa kvaliteter verkar det som att den nuvarande ledarkadern är väl sammansatt. Det är slående, med tanke på idrottsföreningens inblandning, att inga ledare rekryterats därifrån. Å andra sidan stämmer det väl överens med de uppfattningar som råder bland de intervjuade om vem den mest lämplige aktivitetsledaren är. För att kunna rekrytera rätt ledare krävs ledararvoden. Det hävdar alla de intervjuade unisont. Utan arvoden skulle 16 svensk idrottsforskning 3/2012

17 det vara svårt att få någon, särskilt de unga människor man i första hand vill rekrytera, att ställa upp på de tider aktiviteterna är förlagda till. Arvoderingen har också betydelse för verksamhetens legitimitet och för att ledarna ska lägga ner det engagemang som krävs. Att följa föreningsidrottens modell med ideellt ledarskap tror de intervjuade inte skulle fungera, mest på grund av att de individer man eftersöker inte har några större erfarenheter som föreningsledare. De skulle därför inte känna igen sig i de motiv som vanligtvis brukar driva en ideell föreningsledare. Detta menar man hänger ihop med att de som rekryteras inte har de kopplingar till målgruppen som föreningsidrottens ledare normalt har. Det vill säga att de tidigare varit aktiva i den aktuella idrotten eller att de har ett eller flera barn i den verksamhet de tagit på sig att leda. Skapa attraktiva aktiviteter Att skapa attraktiva aktiviteter bedömer samtliga intervjuade som en av de viktigaste nycklarna till att locka projektets målgrupper. Aktiviteterna består i stor utsträckning av bollspel i allmänhet och fotboll i synnerhet. Det verkar vara ett resultat av att man från projektledningens håll valt att vika fredagstiden åt fotboll och lördagstiden åt valfri aktivitet, som i praktiken visat sig bli fotboll även den. Aktiviteternas utformning präglas alltså i allra högsta grad av deltagarnas önskemål, i vart fall om man ser till majoriteten av deltagarna. Några av de intervjuade aktivitetsledarna nyanserar däremot begreppet majoritet något. De tillägger att det kanske inte alltid är majoriteten så mycket som en grupp röststarka individer som har de bästa möjligheterna att definiera aktiviteternas typ och natur. Dessa personer är också ofta desamma som de som aktivitetsledarna bedömer vara föreningsaktiva eller tidigare föreningsaktiva. På så sätt förefaller aktiviteterna färgas av de upplevelser av idrott som de har och liknar därför föreningsledda träningar och matcher. Några av aktivitetsledarna menar att detta egentligen inte är något problem eftersom huvudsaken är att deltagarna får göra vad de vill. Aktiviteterna präglas av bollsporternas dynamik och inte vid något av observationstillfällena utövades någon annan aktivitet än fotboll. Fotbollsaktiviteterna var därtill oftast match- eller träningslika i sin karaktär. Flera av de intervjuade aktivitetsledarna tror att det är många Aktiviteterna består i stor utsträckning av bollspel i allmänhet och fotboll i synnerhet. presumtiva deltagare som skräms bort av aktiviteternas tempo, nivå och seriositet. Så för att råda bot på vissa gruppers starka inflytande har man från projektledningshåll gjort vissa försök att differentiera aktiviteterna. Ett sådant försök har varit att anordna särskilda aktiviteter för flickor. Försöket gjordes däremot inte fler än en handfull gånger, då antalet deltagare bedömdes vara för lågt. Också i projektledarens månatliga sammanfattningar syns det att fotboll dominerar kraftigt. Några undantag nämns men intrycket är att de just är undantag. Få nybörjare Av projektets interna dokumentation framgår att 96 procent av deltagarna är pojkar och att 68 procent är medlemmar i en eller flera idrottsföreningar. I enkätstudien har däremot hela 91 procent uppgett att de är medlem i en eller flera idrottsföreningar. Enkätstudien, som även redovisar svar från unga som inte deltagit i aktiviteterna, visar att åldersfördelningen spänner från 10 till 22 år med en medelålder på 14,5 år och att de varit föreningsmedlemmar i genomsnitt 4,5 år. Totalt angav 76 procent att de är medlem i en idrottsförening och 9 procent att de är medlem i flera. Endast 2 procent av enkätstudiens deltagare har aldrig varit medlem i en idrottsförening. Av de som uppgav föreningsmedlemskap är 69 procent medlemmar i en fotbollsförening. Nästan hälften deltar i föreningsaktiviteter 2-3 gånger per vecka och en fjärdedel gör det varje dag. Utöver det ägnar sig 87 procent åt idrottsaktiviteter även på egen hand. Även i detta avseende dominerar fotboll. Nästan hälften av de som angivit att de aktiverar sig på egen 3/2012 svensk idrottsforskning 17