Parlamentet och valet översikt [ :00]

Transkript

1 Parlamentet och valet översikt [ :00] Upptakt till EU-valet 2014 EU-valet 2014: Den här gången är det annorlunda I EU-valet den maj 2014 kommer väljarna att rösta fram de 751 personer som ska sitta i Europaparlamentet och som ska representera deras intressen under de kommande fem åren. I och med valet kan väljarna därmed påverka den Europeiska unionens framtida politiska riktning. När hålls valet i mitt land? Varje medlemsstat har sina egna vallagar och varje enskild medlemsstat bestämmer själv vilken av de fyra valdagarna den maj 2014 som landets egna medborgare ska gå och rösta. I både Finland och Sverige hålls valet den 25 maj Svenskarna väljer 20 ledamöter och finländarna 13 ledamöter. I Sverige inleds brevröstningen den 10 april, budröstning och utlandsröstning den 1 maj och förtidsröstningen den 7 maj. I Finland kan man förhandsrösta mellan 14 och 20 maj i hemlandet och mellan 14 och 17 maj utomlands. Resultatet från samtliga 28 EU-länder kommer att meddelas söndagen den 25 maj. Hur många parlamentsledamöter kommer att väljas? Sedan Kroatien anslöt sig till EU i juli 2013 har Europaparlamentet haft 766 ledamöter, men detta antal kommer i och med det kommande valet att minska till 751 och stannar på den nivån i framtiden. Dessa parlamentsledamöter representerar drygt 500 miljoner medborgare i 28 medlemsländer. I enlighet med EU-fördragen fördelas mandaten mellan de olika länderna enligt degressiv proportionalitet, vilket innebär att länder som har en stor befolkning har fler platser än länder med en mindre befolkning, men den senare kategorin länder har fler platser än vad de skulle ha haft vid en rent proportionell tilldelning av platser. På vilket sätt är valet annorlunda den här gången? Detta är det viktigaste EU-valet hittills, eftersom det hålls i en tid då EU försöker att ta sig igenom en ekonomisk kris och då EU:s ledare frågar sig vilka vägar vi ska ta i fortsättningen. Detta EU-val gör det inte bara möjligt för väljarna att fälla sin dom över EU- ledarnas sätt att hantera krisen i euroområdet och säga vad de tycker om planerna på en närmare ekonomisk och politisk integration; det är dessutom det första valet sedan hösten 2009, då Lissabonfördraget gav Europaparlamentet flera nya viktiga befogenheter. En stor nyhet som infördes genom fördraget är att när EU:s medlemsstater nominerar Europeiska kommissionens nästa ordförande som ska efterträda José Manuel Barroso hösten 2014, måste de för första gången ta hänsyn till resultatet i EU-valet. Det nya parlamentet måste godkänna kandidaten: enligt fördraget ska parlamentet nämligen "välja" kommissionens ordförande, vilket betyder att väljarna nu har ett tydligt inflytande över vem som ska styra EU. Av de 13 europeiska politiska partierna har fem nominerat en kandidat till posten som EU-kommissionens ordförande. EPP-gruppen har nominerat Jean-Claude Juncker, före detta SV Presstjänsten Direktoratet för medier Direktör - Presstalesman : Jaume DUCH GUILLOT Referensnummer: PKH /7

2 premiärminister i Luxembourg och tidigare ordförande för Eurogruppen. Den socialdemokratiska kandidaten är Martin Schulz, nuvarande talman för Europaparlamentet. Liberalerna har nominerat Guy Verhofstadt, före detta premiärminister i Belgien och numera ledare för den liberala partigruppen i parlamentet. De gröna har nominerat två Europaparlamentariker; franske José Bové och tyska Ska Keller och vänstern har utsett Alexis Tsipras, partiledare för grekiska Syriza. Den nya politiska majoritet som formas efter valet bestämmer under de kommande fem åren också hur EU:s lagstiftning inom områden som sträcker sig från den inre marknaden till medborgerliga frioch rättigheter ska se ut. Parlamentet är den enda EU-institution som väljs genom direkta val och är nu en grundbult i EU:s beslutssystem. Det har lika mycket att säga till om som de nationella regeringarna beträffande så gott som alla EU-lagar. Vilken roll har parlamentet och vilka befogenheter har det? Resultatet av EU-valet 2014 kommer för första gången i EU:s historia att avgöra vem som kommer att leda Europeiska kommissionen, EU:s verkställande organ. Kandidaterna till de övriga ansvarsområdena i kommissionen kommer också att behöva genomgå en tuff och grundlig prövningsprocess i parlamentet innan de kan tillträda sina poster. När kommissionens sammansättning väl har fastställts börjar parlamentsledamöterna de vanliga parlamentariska arbetsuppgifterna, nämligen att utarbeta lagar som påverkar EU-medborgarnas vardag och fastställa EU:s årliga budget befogenheter som parlamentet delar med ministerrådet (det vill säga de 28 EU-ländernas regeringar) i något som kan liknas vid ett tvåkammarsystem. Parlamentets befogenheter omfattar också kontrollen eller tillsynen över de övriga EU-institutionerna: det övervakar hur de arbetar och hur de använder skattebetalarnas pengar. Sist men inte minst tar parlamentet upp frågor som upprör, oroar eller ligger befolkningen varmt om hjärtat och använder sin ställning till att lyfta upp viktiga ämnen på EU:s politiska dagordning. Här är en översikt över parlamentets ansvarsområden och befogenheter: 1. Utnämningen av Europeiska kommissionen Det här kommer att vara första gången som EU:s medlemsstater måste ta hänsyn till resultatet i EU-valet innan de nominerar sin kandidat till posten som kommissionens ordförande. Följande förfarande kommer att följas. Med hänsyn till resultatet i EU-valet föreslår EU-ländernas stats- eller regeringschefer en kandidat till posten som kommissionens ordförande.kandidaten redogör för sina politiska prioriteringar (ett slags manifest) inför parlamentet.kandidaten måste godkännas av en absolut majoritet av Europaparlamentets ledamöter (minst 376 av 751). Om kandidaten godkänns anses han eller hon ha valts av parlamentet. Om en kandidat inte godkänns måste regeringarna föreslå en ny kandidat.den valda ordföranden och EU:s nationella regeringar kommer överens om en förteckning över kandidaterna till de övriga kommissionsposterna (en från varje EU-land)Parlamentet håller utfrågningar med kandidaterna (dessa utfrågningar är inte rena formaliteter; parlamentet har tidigare år avvisat kandidater som det funnit olämpliga) Därefter håller parlamentet en omröstning för att godkänna ordföranden och de övriga kommissionsledamöterna tillsammans, som ett enda organ. För ett godkännande krävs en majoritet av de avgivna rösterna. Om parlamentet ger sitt godkännande tillsätts den nya kommissionen formellt av EU:s statsoch regeringschefer. 2. Lagstiftningsbefogenheter Europaparlamentets ledamöter är EU:s lagstiftare: utan deras arbete och godkännande kan de flesta av EU:s lagar inte bli till. I och med Lissabonfördraget från 2009 har parlamentet fått verkligt inflytande över de sista viktiga politikområdena framför allt jordbruk och medborgerliga fri- och rättigheter där det tidigare bara hade rådgivande befogenheter. De huvudsakliga typerna av lagstiftningsbefogenheter är följande: PKH /7

3 Det ordinarie lagstiftningsförfarandet: Också känt som medbeslutandeförfarandet. EU:s viktigaste lagstiftningsförfarande, som används för att utarbeta och anta nästan alla EU-lagar (inom cirka politikområden). Det ger parlamentet befogenhet att godkänna, förkasta eller ändra lagstiftningsförslag om den inre marknaden, miljö, konsumentskydd, medborgerliga frioch rättigheter, jordbruk, transport, forskning och andra områden. Under innevarande valperiod har till exempel Europaparlamentets ledamöter använt sitt lagstiftningsinflytande för att kräva striktare dataskyddsbestämmelser, tak för bankdirektörernas bonusar och utökad demokratisk kontroll över EU:s nya system för ekonomisk styrning. Samrådsförfarandet: I fråga om vissa typer av lagstiftning (t.ex. skatter, konkurrens, länder som vill ansluta sig till euroområdet) avger parlamentet endast ett rådgivande yttrande. Antalet områden som omfattas av detta förfarande har dock sjunkit avsevärt, eftersom nästan all lagstiftning numera behandlas genom medbeslutandeförfarandet. Samtyckesförfarandet: Om EU planerar att acceptera nya medlemsstater eller ingå avtal med länder utanför EU krävs parlamentets godkännande, även om Europaparlamentet inte kan ändra enskilda detaljer i sådana avtal. Under innevarande valperiod har Europaparlamentets ledamöter förkastat handelsavtalet om åtgärder mot immaterialrättsintrång (Acta-avtalet) och vägrat att tillåta överföring av bankuppgifter till USA genom Swift-nätverket. Initiativrätt: Parlamentet kan uppmana kommissionen att utarbeta förslag till rättsakter och gör ofta detta efter att ha undersökt kommissionens årliga arbetsprogram. 3. Budgetbefogenheter EU:s politik för bland annat jordbruk, regional utveckling, energi, transport, miljö, utvecklingsbistånd och forskning finansieras med EU-stöd. Som ram för dessa utgifter fastställs unionens fleråriga budgetram av de nationella regeringarna och av Europaparlamentets ledamöter. Därefterbeslutar regeringarna och parlamentet tillsammans varje år hur nästa års budget ska se ut. Parlamentet ansvarar också för att i efterhand kontrollera om skattebetalarnas pengar har använts på det sätt som avsågs och för att godkänna räkenskaperna om det anser att de är godtagbara. Vid ett flertal tillfällen har parlamentet begärt striktare kontroller och 1999 tvingade det hela kommissionen att avgå på grund av misskötsel av finanserna. 4. Demokratisk kontroll och tillsynsbefogenheter En grundläggande funktion för varje parlament är kontrollen eller tillsynen över övriga maktgrenar, för att säkra den demokratiska ansvarigheten. Europaparlamentet utför denna uppgift på flera olika sätt. Utnämningsbefogenhet Utöver parlamentets centrala roll i valet av kommissionen ska parlamentet också hålla utfrågningar med ordföranden för och medlemmarna i Europeiska centralbankens direktion och med kandidaterna till Revisionsrätten. Parlamentarisk tillsyn över ECB För ställa Europeiska centralbanken till svars för den europeiska monetära politiken rapporterar dess ordförande till Europaparlamentets ekonomiutskott var tredje månad och lägger även fram bankens årsrapport för parlamentet. I sin nya egenskap av banktillsynsmyndighet kommer ECB att vara föremål för en noggrann parlamentarisk tillsyn av Europaparlamentets ledamöter, vilka också kommer att ha befogenhet att godkänna tillsynsmyndighetens högsta ledare och tjänstemän. Parlamentariska utredningar Parlamentet har befogenhet att tillsätta tillfälliga utskott, antingen för att utreda en fråga av allmänt intresse (ett utskott som nyligen tillsattes var det särskilda utskottet för frågor om organiserad PKH /7

4 brottslighet, korruption och penningtvätt) eller för att undersöka påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av unionslagstiftningen. Parlamentsfrågor För att ställa de övriga EU-institutionerna till svars kan Europaparlamentets ledamöter ställa muntliga och skriftliga frågor. På så sätt måste kommissionen och rådet regelbundet svara på frågor, tillhandahålla detaljerad information eller delta i debatter i parlamentet om specifika politiska frågor. 5. Utrikespolitik och mänskliga rättigheter Den höga representanten för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp) är ansvarig inför parlamentet, som har rätt att informeras. Europaparlamentet kan även fråga ut den höga representanten och använda sina budgetbefogenheter för att påverka utrikes-och säkerhetspolitikens omfattning och tillämpningsområde. Parlamentets godkännande behövs vid all eventuell utvidgning av EU och för att ingå handelsavtal eller andra internationella avtal med länder utanför EU. Europaparlamentets ledamöter ägnar också mycket arbete åt människorättsfrågor och främjande av demokratiska värderingar runtom i världen. Sacharovpriset för tankefrihet delas ut årligen och är en höjdpunkt i parlamentets arbete på detta område. 6. Framställningar Europaparlamentet är en ledande aktör när det gäller att främja insyn, öppenhet och allmän tillgång i den ibland mycket trassliga Brysselvärlden. Varje europeisk medborgare har rätt att lämna in framställningar till Europaparlamentets ledamöter om miljöproblem, tvister med tullmyndigheter, överföring av pensionsrättigheter och andra frågor, så länge de faller under EU:s ansvarsområde. Allmänheten kan också vända sig till Europeiska ombudsmannen, som är oberoende i förhållande till parlamentet och har befogenhet att utreda anklagelser om missförhållanden eller maktmissbruk från EU-institutionernas sida. Politiska grupper: Europaparlamentets livsnerv Debatter, polemik och konflikter är drivkraften i varje demokratiskt valt organ. Europaparlamentet som består av politiker med ibland mycket motstridiga åsikter är inget undantag. För att samla dessa vitt spridda åsikter och EU:s alla nationaliteter i ett fungerande system har Europaparlamentets ledamöter alltid organiserat sig i politiska grupper som var och en består av ledamöter från olika länder, men med liknande politiska övertygelser. Att föra ett nära samarbete med ledamöter från andra länder som i stort sett delar samma politiska åsikter är det effektivaste sättet för parlamentsledamöterna att nå sina mål på EU-nivå. Det finns för närvarande sju politiska grupper i EU vilka tillsammans täcker hela det politiska spektrumet och representerar över 160 nationella partier. Grupperna är av central betydelse i parlamentets arbete. De har den viktigaste rollen när det gäller att fatta majoritetsbeslut om lagstiftning, budget och andra frågor. De fastställer den parlamentariska dagordningen och spelar en avgörande roll i valet av parlamentets talman och andra ledande positioner. Enligt parlamentets arbetsordning måste medlemmarna i en politisk grupp ha politisk samhörighet och bestå av 25 ledamöter från minst en fjärdedel av medlemsstaterna (det vill säga från minst sju medlemsstater för närvarande). Grupplösa ledamöter de som inte vill eller inte kan ansluta sig till någon grupp sitter för sig själva PKH /7

5 En kompromisskultur... och maktbalans Aldrig i parlamentets historia har en enda grupp samlat en majoritet av alla ledamöter. För att anta EU-lagstiftning och godkänna budgeten måste alltså grupperna förhandla och kompromissa för att hitta en fungerande majoritet. Att ge och ta är därför av yttersta vikt, även om grupperna har mer att säga till om ju större de är. Gruppdisciplinen i Europaparlamentet är mindre strikt än i vissa nationella parlament: ledamöterna i en och samma grupp röstar ibland i olika (ofta i nationell eller regional) riktning. Men liksom i de nationella parlamenten går den politiska skiljelinjen oftast mellan vänster- och högerfalangerna. Det är i EU-valet som väljarna beslutar hur balansen mellan de politiska grupperna ska se ut. De flesta av de nuvarande grupperna i Europaparlamentet är anslutna till något unionstäckande politiskt parti, och dessa partier förväntas utse kandidater till posten som kommissionens ordförande. En parlamentsledamots arbete När rösterna har räknats och Europaparlamentets ledamöter valts vad gör de dagligdags och vilket inflytande har de över politiken i Bryssel och Strasbourg? För att föra fram sina väljares intressen ansluter de flesta av parlamentsledamöterna sig till en politisk grupp för att där göra gemensam sak med parlamentsledamöter från de övriga EU-medlemsstaterna med en liknande politisk inställning. Europaparlamentets ledamöter är också med i olika parlamentsutskott, där de ägnar tid och arbete åt att detaljgranska lagstiftning. I parlamentet finns 20 ständiga utskott, och vart och ett är specialiserat på ett eget politiskt område. Dessa organ är Europaparlamentets lagstiftningsmässiga maktcentrum, där de viktigaste förhandlingarna äger rum, de skarpaste politiska argumenten läggs fram och de nödvändiga kompromisserna görs, även om de slutliga besluten fattas av hela parlamentets 751 ledamöter. Dessutom kan Europapparlamentets ledamöter vara medlemmar i interparlamentariska delegationer, vilkas roll är att vårda kontakterna med parlamenten i länder utanför EU. Europaparlamentets politiskt tillsatta personer Parlamentets talman väljs bland de 751 ledamöterna för en period på två och ett halvt år, och representerar parlamentet mot omvärlden, leder plenarsammanträdena och övervakar parlamentets arbete i stort. Fjorton vice talmän hjälper till med detta arbete. Utskottens och delegationernas ordförande leder arbetet i sina respektive organ. En samordnare är den ledande representanten för sin politiska grupp i ett visst utskott, medan föredraganden är en parlamentsledamot som utsetts att leda det parlamentariska arbetet med en viss resolution eller ett visst lagförslag. Parlamentets styrande organ Ansvaret för parlamentets interna förvaltning faller på flera olika organ: politiska beslut fattas av talmanskonferensen, som består av parlamentets talman och ledarna för de politiska grupperna; ekonomiska, organisatoriska och administrativa frågor hanteras av presidiet, som består av talmannen och vice talmännen; administrativa och ekonomiska frågor som rör ledamöterna hanteras av kvestorskollegiet (ett organ bestående av fem parlamentsledamöter som valts av kammaren) PKH /7

6 Vallagen Valet till Europaparlamentet anordnas fortfarande i stor utsträckning enligt nationella lagar och traditioner. Enligt gemensamma EU-bestämmelser måste valen hållas genom allmänna direkta val och de måste vara fria och hemliga. Europaparlamentets ledamöter måste väljas i medlemsstaterna i proportionella val, men varje medlemsstat kan själv bestämma om den ska använda öppna eller slutna listor. När valet genomförs med öppna listor kan väljarna ange vilken eller vilka kandidater de föredrar på listan. Så fungerar det i Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Slovakien, Slovenien, Sverige och Österrike. I ett system med slutna listor fastställer de politiska partierna själva ordningen bland kandidaterna, och väljarna kan endast rösta på ett visst parti. Så gör man i Frankrike, Grekland, Portugal, Rumänien, Spanien, Storbritannien (utom Nordirland), Tyskland och Ungern. I Irland och Malta samt i Nordirland används förfarandet med single transferable vote (en enda överförbar röst). Varje EU-land får upprätta valkretsar för EU-valet eller tillämpa en annan indelning de flesta länder har valt att se hela landet som en enda valkrets. Belgien, Frankrike, Irland och Storbritannien har däremot flera valkretsar eller valområden. I Italien, Polen och Tyskland röstar väljarna också i olika valkretsar, men valresultatet fastställs på nationell nivå. Valperioden fastställs på EU-nivå, men det exakta datumet för valet och öppettiderna för vallokalerna varierar enligt de nationella vallagarna. I Belgien, Cypern, Grekland och Luxemburg är det obligatoriskt att rösta. Det finns skillnader mellan medlemsstaternas minimiålder för att rösta och deras minimiålder för att ställa upp i valet. I flera länder kan man både rösta och ställa upp i valet vid 18 års ålder (Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Sverige och Tyskland), men i Österrike kan man rösta från 16 års ålder och ställa upp i val vid 18 års ålder, medan man i Italien och Cypern måste ha fyllt 18 respektive 25 år. I vissa länder, som Frankrike och Storbritannien, måste man förregistrera sig på en röstlängd i många andra länder sker detta automatiskt. EU-medborgare som bor i ett EU-land som inte är deras eget ursprungsland har rätt att rösta och ställa upp i valet till Europaparlamentet i det land som de bor i, men de nationella vallagarna får fastställa de exakta förfarandena för hur detta ska gå till. Vanligtvis har man också rätt att i stället välja att rösta i ursprungslandet (till exempel per post eller på ambassaden), men detta beror också på den nationella vallagen. Samväldets invånare, till exempel kanadensare och australier, vars namn finns med på Storbritanniens röstlängd, har också rätt att rösta. I det nuvarande Europaparlamentet finns flera ledamöter som ställde upp i valet i ett annat land än deras ursprungsland. Enligt EU:s bestämmelser finns det vissa befattningar som en ledamot av Europaparlamentet inte får inneha. En parlamentsledamot kan inte ingå i en nationell regering eller sitta i ett nationellt parlament och kan inte heller arbeta som anställd vid EU-institutionerna. Vissa länder har fastställt ytterligare restriktioner. Några fakta om de tidigare EU-valen Det första direkta valet till Europaparlamentet genomfördes Tidigare från 1958 till 1974 utsågs Europaparlamentets ledamöter av medlemsstaternas nationella parlament, och varje ledamot hade ett dubbelt mandat. Beslutet och rättsakten om allmänna direkta val till parlamentet undertecknades i Bryssel den 20 september Efter att dessa ratificerats av samtliga medlemsstater hölls det första valet den PKH /7

7 och 10 juni 1979, och 410 ledamöter valdes. Sedan dess har ytterligare sex val hållits. Val hålls alltid i nya medlemsstater när de ansluter sig till EU, så att de kan välja sina egna representanter till Europaparlamentet även mitt under en valperiod. Så skedde i Grekland 1981, i Portugal och Spanien 1987, i Sverige 1995, i Österrike och Finland 1996 och i Bulgarien och Rumänien I Kroatien höll man val i april 2013 så att landets parlamentsledamöter skulle kunna inta sina platser när Kroatien anslöt sig till EU den 1 juli Valdeltagande Sedan 1979 har valdeltagandet i valen till Europaparlamentet varierat avsevärt mellan de olika medlemsstaterna (se tabellerna 1 och 2). Medan valdeltagandet varit lågt på många håll har siffrorna vissa likheter med lokalvalen i många EU-länder. Trenden har varit nedåtgående under årens lopp, men detta är i linje med den generella nedgången för röstdeltagandet i alla västerländska demokratier under de senaste årtiondena PKH /7