Odlings- landskapet Jordbruk bedrevs redan f.kr. Äng var åkers moder Byarna organiserade jordbruket

Transkript

1 Odlingslandskapet Jordbruket har rationaliserats hårt under 1900-talet och variationen i landskapet har minskat. Det öppna odlingslandskapet domineras i dag av täckdikad åkermark. Naturmiljöer som förr var mycket vanliga har blivit allt mer sällsynta, till exempel betesmarker, slåtterängar och öppna diken. Stora arealer mark har vuxit igen eller planterats med skog. En tredjedel av åkerarealen har tagits ur bruk under 1900-talet. Många djur och växter som är knutna till det gamla landskapet har minskat kraftigt. I dag är fortsatt igenväxning det främsta hotet. Det äldre, mer varierade odlingslandskapet finns kvar till viss del, främst i Roslagen och på Södertörn. I länet finns vissa naturtyper som är ovanliga i andra delar av landet. Vi har ett särskilt ansvar för växt- och djurlivet i ekhagar, betade strandängar, torrängar på rullstensåsar, betade kalkhällar i skärgården, alléer och herrgårdsparker. I och med EU-medlemskapet gäller nya ekonomiska förutsättningar för jordbruket. Inom ramen för EU:s jordbruksstöd kan lantbrukare i länet få ekonomiskt stöd för skötsel av värdefulla miljöer. Genom de nationella satsningarna på landskapsvård har utarmningen av växt- och djurlivet i odlingslandskapet delvis hejdats och det nya stödet förväntas ge samma effekt. Jordbruk bedrevs redan f.kr. Odlingslandskapet har vuxit fram genom människans inverkan under mycket lång tid. Vid boplatser på Södertörn, som var det första landområdet i länet efter istiden, har man funnit ben från tamboskap samt spår av sädeskorn och malstenar från tiden f.kr. Pollenanalyser tyder på att man bedrev svedjejordbruk och därmed påverkade ganska stora ytor. Bosättningarna flyttades troligen med jämna intervall och boskapen gick fritt året runt. I övriga delar av länet började man sannolikt odla först under bronsåldern, det vill säga ett par tusen år senare. Århundradena före Kristi födelse, vid järnålderns början, övergavs svedjebruket och bosättningarna blev permanenta med fasta åkrar. Bebyggelsen placerades högt i terrängen med inhägnade åkrar och slåtterängar i direkt anslutning till husen. Odlingarna förlades i allmänhet till självdränerande sand- och moränjordar som gick att plöja med enkla träplogar, till exempel på grusåsar och sluttningar. De tyngre lerjordarna i dalgångarna brukades som slåtteräng eftersom lerorna var obrukbara med den tidens redskap. Boskapen betade i omgivande skogsmark. Äng var åkers moder Järnålderns övergång till fasta bosättningar var troligen en följd av att befolkningen ökade. Med hårdnande konkurrens om marken fanns det inte längre utrymme för alla att försörja sig på det gamla, kringflyttande sättet. Vid denna tid försämrades också klimatet med följd att man började hålla boskapen i stall över vintern. Behovet av vinterfoder till djuren gav upphov till bruket av slåtterängar och lövtäkt från träd (hamling). I fähusen ansamlades gödsel som blev avgörande för att man kunde bedriva åkerbruk på samma mark många år i följd. Man började använda nya sädesslag som gav större avkastning men krävde mer gödning. För att få mycket gödsel försökte man hålla så många djur som möjligt. Mängden vinterfoder som kunde samlas in begränsade antalet djur som kunde försörjas och avgjorde därmed hur stor åkerareal det var lönt att odla. Ängsmarkernas areal var flera gånger större än åkerarealen äng var åkers moder. Byarna organiserade jordbruket Den fasta kolonisationen av länet började i slätt- och övergångsbygden för att slutligen nå skogsbygden under medeltiden. Till en början var bebyggelsen ensamliggande gårdar och först mot slutet av järnåldern började

2 bybildningen, en utveckling som fortsatte under medeltiden. Byarna var förhållandevis små, två till fyra gårdar, och inslaget av ensamgårdar var stort, framför allt i områden med sämre förutsättningar för jordbruk. Inom byarna växte en samhällsorganisation fram med regler för brukandet av jorden. Den helt övervägande brukningsformen i länet var tvåsäde, det vill säga varje år brukades hälften av åkermarken medan den andra hälften låg i träda. Djurens vinterfoder hämtades kontinuerligt i slåtterängen, som tillsammans med åkern var inhägnad. Boskapen släpptes in på slåtterängen först efter höskörden men fick också beta på trädesmarken. Skogsbete var dock dominerande. Herrgårdar placerades nära Stockholm Under medeltiden började stormans- eller sätesgårdar etableras i strategiska lägen vid sidan av byar och ensamgårdar. Utvecklingen accelererade under 1600-talet när Stormaktssveriges adel valde att bygga herrgårdar i närheten av huvudstaden. Säterierna måste vara ståndsmässigt bebyggda för att få skattebefrielse och husen blev därför ståtliga, ofta med stora parkanläggningar och alléer. Godsen kom att prägla stora delar av jordbrukslandskapet, en inverkan som fortfarande är högst påtaglig i länet. En tydlig skillnad mellan dagens storgodsmarker och omgivande gårdar är herrgårdarnas rika bestånd av gamla, grova ekar. Fram till början av 1800-talet ägdes all ek på bondejord av staten, det var kronans träd som reserverades för bland annat skeppsbyggen. Adeln däremot hade själv äganderätten. När påbudet om kronans ekar upphörde högg bönderna sannolikt ner ek i stor skala för att få inkomster, medan man på herrgårdarna hade råd att låta sina ekar stå kvar för framtida behov. Skiftesreformerna lade grunden för rationalisering Från 1750 fram till ca 1900 genomfördes en radikal omvandling av det svenska odlingslandskapet. Skiftesreformerna med enskiftet, storskiftet och laga skiftet gjorde att de tidigare spridda ägorna lades samman till större enheter. Därmed lades grunden för ett mer storskaligt och rationellt jordbruk. I många fall bröts de gamla byarna upp, gårdarna spreds i landskapet och gränsen mellan inägor och utmarker försvann. Omflyttningen av gårdarna, i kombination med nya, effektiva redskap och ny kunskap om växtföljder, förde med sig en omfattande nyodling, framför allt under 1800-talet. Även tunga lerjordar kunde nu brukas och många av de gamla slåtterängarna plöjdes upp och ersattes av odlat kreatursfoder, vallodling. Man lärde sig att dränera effektivt och ny åkermark utvanns genom sjösänkningar och utdikning av våtmarker. Ängsmarkerna ersattes av åkern som dominerande inslag i odlingslandskapet. Jordbrukets mekanisering tog fart efter andra världskriget vilket medförde att arbetshästarna i stort sett försvann. De nya maskinerna krävde stora, sammanhängande åkrar för att kunna användas effektivt. Med täckdikning kunde man lägga igen flertalet av de öppna diken som tidigare delade in åkerarealen i mindre ytor. Härigenom försvann en stor del av åkermarkens biologiska variation. Åkerarealen har minskat med en tredjedel under 1900-talet Den totala åkerarealen i länet var som störst i slutet av 1920-talet, därefter har stora arealer tagits ur bruk fanns fortfarande nästan jordbruk i länet, 40 år senare var antalet knappt Åkerarealen minskade under samma tid med en tredjedel. Nedläggningstakten var som störst under talen men sedan 1970-talets slut har åkerarealen varit ungefär densamma. I dag finns ca 900 km 2 åkermark, varav en tredjedel inom Norrtälje kommun. Det är huvudsakligen slättbygderna som brukas. Eftersom slättbygderna koloniserades först har stora delar av dagens åkerareal brukats under mycket lång tid, i många fall sedan järnåldern. I skärgården och skogsbygderna är flertalet jordbruk nedlagda eftersom förutsättningar för ett ekonomiskt bärkraftigt jordbruk saknas. Tätortsexpansionen runt Stockholm har tagit stora arealer skogs- och jordbruksmark i anspråk. Närheten till storstadens förvärvsarbeten har också lockat många att sluta som jordbrukare. Å andra sidan utgör möjligheten till förvärvsarbete en förutsättning för många familjer som driver småskaliga jordbruk som inte räcker för ett hushålls försörjning talets omställningsprogram har resulterat i att ca två procent av arealen permanent förts över till skog, våtmark eller energiskog.

3 Stora markområden arrenderas Markägarförhållandena i Stockholms län skiljer sig från landet i övrigt genom den stora andelen arrenderad jord. Ca 60 procent av länets åkerareal arrenderas och brukas av någon annan än ägaren. Delvis är detta en följd av länets många herrgårdar, där ägarna ofta arrenderar ut hela eller delar av jordinnehavet. En annan orsak är att kommuner, byggföretag m.fl. har köpt in stora markområden för planerad tätortsutbyggnad och annan exploatering. I väntan på genomförandet arrenderas marken ut till jordbrukare som inte har råd att köpa egen mark i konkurrens med exploateringsintressena. Mark arrenderas också ut av markägare som Uppsala universitet, Danviksstiftelsen, m.fl. kapitalförvaltande institutioner. Markägarstrukturen påverkar självfallet markanvändningen och har därmed betydelse för landskapet och den biologiska mångfalden. Sannolikt bidrar den stora andelen arrendatorer till en viss konservering av det nuvarande landskapet, eftersom ägaren förmodligen inte tillåter alltför stora förändringar på den utarrenderade marken. Antalet betesdjur har minskat Handelsgödsel började användas i mindre skala redan under slutet av 1800-talet men slog inte igenom förrän efter andra världskriget. Då sjönk priset och efter hand övergick många lantbrukare till att driva sina gårdar utan kreatur. Antalet mjölkkor i länet har minskat från till ca I takt med det minskande antalet betesdjur har många naturbetesmarker vuxit igen. Djurhållande gårdar är i dag vanligast i övergångsbygden där jordbruket ofta kombineras med skogsbruk. Nästan hälften av länets ca 275 mjölkföretag finns i Norrtälje kommun. I länet finns nästan nötkreatur (äldre än ett år), vilket är färre än riksgenomsnittet i förhållande till åkerarealen. Mjölkkorna betar huvudsakligen på gödslade vallar. Antalet arbetshästar minskade mycket snabbt när jordbruket mekaniserades. Under de senaste decennierna har antalet ökat igen och i dag finns uppskattningsvis ca hästar i länet. Flertalet är sport- och hobbyhästar av andra raser än de som tidigare användes i jordbruket. Dagens hästar betar endast i liten utsträckning i naturlig hagmark och är heller inte särskilt lämpliga som betesdjur i naturvårdande syfte. De trampar lätt sönder grässvålen och kan gnaga sönder barken på träd som står i hagmarken. Landskapet har blivit enformigare Dagens åkerlandskap är oftast hårt rationaliserat. En tredjedel av åkermarken i länet är systematiskt täckdikad och de öppna diken som förr skilde åkrarna åt är till största delen igenlagda. Oregelbundna, och därigenom svårbrukade, flikar av åkarna har i stor utsträckning planterats med skog. Åkrarna har blivit allt större och brynen allt rakare och därmed kortare. Länet har dock ett naturligt varierat landskap varför utarmningen troligen har gått långsammare här än i andra delar av landet. De storskaliga odlingsbygdernas naturvärden är knutna främst till herrgårdarnas ekhagar, parker och alléer. I övergångsbygderna är det småskaliga landskapet delvis bevarat, till exempel i norra Roslagen och de kustnära områdena på Södertörn. Här finns också en förhållandevis stor andel naturbetesmarker kvar och den biologiska variationen är större. En stor del av länets biologiska mångfald finns inom resterna av det gamla odlingslandskapet. Många arter finns bara kvar som fragment av tidigare populationer. Ekhagar, torrängar på rullstensåsar och odlingsmark i skärgården är naturmiljöer av särskild betydelse eftersom de är ovanliga. Till skillnad från övriga naturliga gräsmarker saknar dessa miljöer ofta hävd. Många av odlingslandskapets fågelarter är på stark tillbakagång i landet som helhet och därmed även i länet. Ortolansparven, som föredrar småbrutna marker med omväxlande betes- och åkermark, har under det senaste decenniet försvunnit nästan helt. Tornfalken drabbades mycket svårt av gifter som användes i jordbruket på 1960-talet. Den har numera återhämtat sig något men är fortfarande sällsynt. Stare, skrattmås och ladusvala är exempel på andra arter som gått tillbaka, troligen på grund av förändringar i arternas häckningsmiljöer. Fåglar som är beroende av betade strandängar har minskat när hävden upphör, bland annat gulärla, storspov och tofsvipa. Hävdade naturgräsmarker har ofta en speciell svampflora med bland annat vaxskivlingar och vissa fingersvampar. Svamparna försvinner snabbt om hävden upphör. Vissa arter är extremt känsliga för fosforgödning och många av dessa är akut hotade.

4 Slåtterängar är mycket sällsynta Ända fram till slutet av 1800-talet var slåtterängar det dominerande markslaget i de instängslade ägorna, som bestod av åker och äng. Framför allt hade kärr och strandängar, så kallade sidvallsängar, mycket stor betydelse. Dessa ängsmarker gödslades av regelbundet återkommande översvämningar och lämnade god avkastning år från år utan att utarmas. En bit in på 1900-talet var i stort sett all ängsmark i länet uppodlad till åker eller hade övergått till betesmark. Det finns inte någon känd äng i länet som har hävdats kontinuerligt fram till i dag, det vill säga samtliga ängsmarker har haft längre eller kortare perioder av igenväxning. På några få platser i länet har avbrotten dock varit tämligen korta, främst i Häverö Prästäng (Norrtälje). Dessutom hävdas sammanlagt ca tio hektar slåtteräng av hembygds- och naturskyddsföreningar. Traditionellt hävdade sidvalls- och havsstrandängar är mycket sällsynta. Slåtter har dock återupptagits vid Ängsö nationalpark (Norrtälje) samt i rikkärren vid Sandemar (Haninge) och Skräddartorpskärret (Södertälje). De liehävdade ängarna hör till landskapets allra artrikaste naturtyper. Ett stort antal växter och djur är anpassade till detta över tusenåriga sätt att sköta naturen. Växter som i vår del av landet nästan enbart påträffas på ängsmark är till exempel svinrot, ormrot och slåtterblomma. Naturbetesmarkerna konkurreras ut av vallodling De allt färre betesdjuren har minskat behovet av betesmark, dessutom ger odlad vall större avkastning än naturliga gräsmarker, ibland tio gånger så mycket. Den typiska hagen i Stockholms län är en torr, stenig enbacke som i allmänhet har betats sedan lång tid tillbaka. Växter som backnejlika, brudbröd, solvända och ängshavre är vanliga medan kattfot och låsbräken är mer ovanliga. En del av dagens beteshagar har tidigare varit slåttermark och ängsväxter finns ofta kvar sedan den tiden, till exempel vildlin, darrgräs och ängsskallra. Fältgentiana var förr vanlig men har minskat kraftigt. Fortfarande växer den dock i ett flertal hagar i främst Roslagen. Den ovanliga ormbunken rutlåsbräken växer på några få platser i länet som därmed har en väsentlig del av artens kvarvarande förekomster i landet. Några av länets finaste naturbetesmarker finns vid Täby prästgård (Täby), Arbottna och Stegsholm (Haninge) samt Stora Benhamra (Vallentuna). Grusåsar Betesmark på rullstensåsar med kalkrikt grusmaterial är en ovanlig naturtyp som i länet bara förekommer i Mälardalen. I länet finns bara fragment kvar av dessa marker där backsippan är en karaktärsväxt. Svampfloran kan vara mycket speciell och flera sällsynta arter har här sin huvudförekomst i landet. Kalkhällmarker Kalkhällmarkerna i skärgården har många likheter med Ölands och Gotlands alvar. Markerna har vanligen betats tidigare men saknar i dag ofta hävd. Eftersom dessa torra marker växer igen mycket långsamt finns många av de hävdgynnade arterna fortfarande kvar. Här finns bland annat ett flertal röksvamparter och dagfjärilar, till exempel apollofjärilen, som bara är vanlig i Stockholms skärgård och på Öland och Gotland. Fetörtsblåvinge och veronikanätfjäril har några av sina få kvarvarande förekomster i landet på kalkhällar i skärgården. Strandängar Några få av de forna sidvallsängarna utmed sjöar och vattendrag hävdas fortfarande genom bete. Dessa marker har stor betydelse för fågellivet och många av länets fågelsjöar inramas av hävdade strandängar. Enkelbeckasin, tofsvipa, gulärla och ängspiplärka häckar, och många andra arter provianterar på strandängarna under flyttning. Betade sötvattenstrandängar finns vid bland annat Skedviken (Norrtälje), Angarnsjöängen, Ågestasjön och Lissmasjön (Huddinge) samt utmed Mälaren vid bland annat Broängarna (Upplands-Bro) och Menhammarsviken (Ekerö). Länets långa kustlinje och flacka topografi har medfört att här finns ett stort antal havsstrandängar. De flacka havsstränderna, där lera och finjord bildar mjuka bottnar, utnyttjades förr som slåttermark. Ett rikt växt- och fågelliv har bevarats i de områden som fortfarande hävdas, framför allt genom bete. Förutom sötvattensstrandängens fågelarter häckar vid kusten också rödbena och strandskata. Typiska strandängsväxter

5 är gåsört, kustarun, smultronklöver och gräset krypven. Länets största och värdefullaste havsstrandängar finns vid Sandemar och vid Tullgarnsnäs. Skogsbete Under bondesamhällets tid betade boskapen huvudsakligen i skogen. Trädplantor, framför allt lövträd, betades hårt vilket gjorde att skogen blev barrdominerad, öppen och gles. I stället för bärris dominerades markvegetationen av gräs och örter. Svampfloran var rik med mycket matsvamp. Vanligen plockhöggs den betade skogen vilket bidrog till att den hölls gles och ljus. Skogsbete pågick långt in på 1900-talet i länet men upphörde omkring Därmed avslutades en epok som varat i ett par tusen år. Flera arter som är anpassade till glesa, betade skogar har minskat kraftigt. Bombmurkla och asphättemossa är exempel på rödlistade arter som har sin huvudutbredning i östra Mellansveriges betesskogar. I dag finns endast ett fåtal skogsbeten, främst i Norrtälje kommun. Ekhagar Länets ekhagar är till största delen knutna till herrgårdarna. Välutvecklade ekhagar finns i Sverige främst i Stockholms, Södermanlands och södra delarna av Östergötlands län. Många ekhagar har dock vuxit igen till skog under 1900-talet och de som fortfarande hävdas hör till de mest värdefulla naturmiljöerna i länet. Gamla, grova ekar intar en särställning vad gäller biologisk mångfald. Eken är i Sverige värd för ca 690 insektsarter, varav 116 är rödlistade, en lång rad svampar och lavar samt åtskilliga fågelarter och fladdermöss. Merparten av de rödlistade arterna lever bara på solexponerade, ihåliga ekar och försvinner i sluten skog där ekarna står i skugga. Djurgården i Stockholm är av internationell betydelse genom sin rika, eklevande insektsfauna. Bredbandad ekbarkbock, barkbaggen Colydium filiforme, silverstreckad och snedfläckad praktmal har på Djurgården sin huvudutbredning eller enda kvarvarande förekomst i Sverige. Markvegetationen är i regel trivial men kan ibland ha inslag av ängsväxter. Svampfloran är ofta artrik med rödlistade arter som sommarsopp och bleksopp, som alla har sin huvudförekomst i landet i länets ekhagar. Naturvärden finns även i andra miljöer Många djur och växter har sin livsmiljö på gamla, grova träd i det öppna odlingslandskapet. Ädellövträden är av störst betydelse, särskilt i kombination med solljus och värme artsammansättningen är helt annorlunda i sluten skog. Ädellövträd finns främst i odlingslandskapets alléer och parker, i ängar och hagar, i bryn, på åkerholmar och även som vårdträd vid gårdar. Gamla, grova ädellövträd kan också stå kvar när gamla hagmarker växer igen till skog. En stor del av odlingslandskapets biologiska mångfald är knuten till kantzoner: öppna diken, åkerholmar, bryn, vägkanter och stenmurar. Gamla träd, odlingsrösen, dammar, små vattensamlingar och våtmarker är andra viktiga småmiljöer som bidrar till landskapets variation. Alléer Herrgårdarnas alléer av ädellövträd har vanligen beskurits, ett ingrepp som hämmar trädens tillväxt men samtidigt gör att de kan bli mycket gamla. Trädens höga ålder har, tillsammans med den ständiga tillförseln av näringsrikt stoft från grusvägar och omgivande åkrar, gynnat en lång rad mycket specialiserade lavar och mossor, bland annat de rödlistade arterna allékantlav och alléorangelav. Många av dessa arter har sin huvudutbredning inom landet i Stockholms län, vid sidan av Gotland. Alléerna har även stor betydelse för fladdermöss. Vårdträd I länets nordöstra delar, där herrgårdslandskap i stort sett saknas, finns i stället en tradition med vårdträd och hamling, det vill säga lövtäkt till vinterfoder åt boskapen. Hamlingen får, liksom beskärning, till följd att träden växer långsamt och därför ofta blir mycket gamla. Hamlade träd har rikt insektsliv och rik lav- och svampflora. Liknande träd kan också påträffas i parker och på kyrkogårdar. I tätortsnära lägen är dock lavfloran vanligtvis utarmad genom påverkan av luftföroreningar. Parker

6 Gamla herrgårdsparker har ofta ett rikt växt- och djurliv med arter knutna till gamla lövträd, ihåliga träd och gamla byggnader. Moss- och lavfloran på träden är ofta rik och ihåliga träd kan hysa fladdermöss och ovanliga insekter. Sällsynta kulturväxter infördes med gräsfröblandningar under 1700-talet och det finns ett dussintal arter som enbart förekommer i gamla parkmiljöer. Arter som i Sverige har sin huvudutbredning i länets parker är bland annat blårapunkel, parksmörblomma och skuggsvingel. Åkermarken Även den odlade marken har genomgått förändringar under 1900-talet. På äldre tiders åkrar stod grödan inte lika tätt som i dag. Produktionen var lägre, det fanns inga kemiska bekämpningsmedel, utsädesrensning och dränering var mycket bristfällig. Det fanns gott om utrymme för ogräs som korndådra, åkerklätt, riddarsporre, m.fl. När man började rensa utsädet med modern teknik på 1930-talet försvann vissa arter nästan helt och i dag bekämpas ogräsen effektivt genom besprutning. Flera av de gamla åkerogräsen är numera försvunna från länet. Småmiljöer Stenmurar och odlingsrösen ger skydd för kräldjur, smådäggdjur och häckande fåglar. I bygder där berghällar är ovanliga utgör stenmurar och odlingsrösen ibland den enda livsmiljön för mossor och lavar som kräver sol, vind och näringsrikt åkerdamm. En stor del av världspopulationen av filthättemossa finns i länets odlingslandskap. Stenmurar finns framför allt i norra Roslagen medan hällar i åkermarken är vanligare i södra delarna av länet. I äldre tid fanns en särpräglad lavflora på gärdsgårdar och uthus av timmer. Många av dessa arter är på stark tillbakagång, till exempel träspricklaven vars enda växtplats i länet, söder om Erken (Norrtälje kommun), är en av tre kända, kvarvarande förekomster i landet. Åar och bäckar som slingrar sig genom odlingslandskapet har stor betydelse för växt och djurlivet. Öppna diken och vattensamlingar som källor och dammar är viktiga för många insektsarter samt för grod- och kräldjur, särskilt om fisk saknas. Småmiljöerna skyddas av lagar Nya lagar ger ökade möjligheter till skydd och vård av odlingslandskapets natur- och kulturvärden. Det gäller främst bestämmelserna om biotopskydd enligt naturvårdsförordningen men även hänsynsparagraferna i skötsellagen. Skyddsvärda småmiljöer i jordbrukslandskapet som alléer, källor, odlingsrösen, småvatten, våtmarker, stenmurar och åkerholmar är generellt skyddade genom 21 naturvårdslagen, 19 a naturvårdsförordningen. Inom områden med biotopskydd får arbetsföretag som riskerar att skada naturmiljön inte förekomma. 19 c ger skydd även för arealmässigt något större miljöer, upp till fem hektar, till exempel rikkärr, naturliga ängar, naturbetesmarker, naturliga bäckfåror och ras eller bergbranter på mark som inte omfattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen. Skyddet gäller först efter det att Länsstyrelsen beslutat om avgränsning av biotopskyddsområdet. Även lagen om skötsel av jordbruksmark innebär att hänsyn måste tas till miljöerna i jordbrukslandskapet. I några fall är föreskrifterna, som är kopplade till 6 a, mer långtgående än biotopskyddet. Hävden tas åter upp Naturvärdena i de kvarvarande ängs- och hagmarkerna har fått stor uppmärksamhet under det senaste decenniet. Viljan att ta tillvara odlingslandskapets natur- och kulturvärden har under samma tid ökat starkt. För att gynna hävden har staten betalat så kallade NOLA-(naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet) och landskapsvårdsersättning till brukarna. Dessa ersätts nu av EU:s miljöstöd som ger lantbrukarna möjlighet att få ersättning för skötseln av värdefulla miljöer som till exempel naturbetesmarker, slåtterängar, öppna diken, stenmurar, åkerholmar, solitärträd, hamlade träd m.m. Stockholms läns landsting har tillskjutit omfattande medel för restaurering av hagmarker i länet. Hotet om att hävden ska upphöra är inte längre lika allvarligt, tvärtom har hävden i många naturliga fodermarker tagits upp på nytt de senaste åren. För att den fortsatta hävden ska gynna den biologiska mångfalden måste metoderna utformas efter forna tiders sätt att nyttja markerna. Rätt utformad hävd kräver kunskaper om odlingslandskapets värden och om olika skötselmetoder. I anslutning till EU:s miljöstöd till jordbruket finns ett ambitiöst program för information om biologisk mångfald och kulturmiljövärden. Utbildningsverksamheten riktar sig främst till lantbrukarna.

7 Näringstillförsel hotar mångfalden Det rika växt- och djurlivet i de naturliga slåtter- och betesmarkerna är beroende av magra näringsförhållanden och ett av de största hoten är därför tillförsel av näringsämnen. Aktiv gödsling med konst- eller stallgödsel kommer troligen att kunna undvikas på de marker som i dag är ogödslade. Däremot kvarstår problemen med oavsiktlig näringstillförsel. Stödutfodring, eller bete av både naturbetesmark och gödslad åkervall inom samma hägn, gör att djurens spillning får ett ökat näringsinnehåll. Därmed tillförs extra näring till naturbetesmarken med förändrat växt- och djurliv som följd. Kväve tillförs också från luften via luftföroreningar som följer med nederbörden. Under de senaste decennierna har växtligheten på många ohävdade marker kommit att allt mer domineras av kvävegynnade arter som ogräsmaskros, tistlar, hundkex och smörblommor. De hävdade markerna tycks ännu inte ha påverkats i lika stor utsträckning. Denna kvävegödning motverkar delvis ansträngningarna att hävda och bevara växt- och djurlivet i de naturliga gräsmarkerna. Om inte kvävenedfallet ska ge kraftiga förändringar av växt- och djurlivet måste nedfallet av kvävehaltiga luftföroreningar begränsas inom en snar framtid. Annars riskerar vi att få samma situation som på kontinenten där näringsfattiga miljöer nu är ytterst sällsynta. Ogynnsam ekonomi för betesdrift är det största problemet i dag I dag är igenväxning det största hotet mot den biologiska mångfalden i naturbetesmarkerna. Den främsta orsaken är att de ekonomiska betingelserna för betesdrift är ogynnsamma i dagsläget. Därmed är antalet lämpliga betesdjur begränsat och naturbetesmarkerna betas i mindre omfattning än vad som vore önskvärt från naturvårdssynpunkt. Vid sidan av igenväxningen påverkas odlingslandskapets biologiska mångfald främst av gödsling av gräsmarker och kantzoner. Nedläggningen av åkermark är för närvarande av mindre omfattning. Djurbeståndens storlek och sammansättning avgörs främst av gårdarnas produktionsinriktning som till stor del påverkas av nationella och internationella beslut. Utvecklingen påverkas också av länets markägarförhållanden. Många markägare är ovilliga att binda upp sig för lång tid genom att bevilja långa arrenden. En följd av korta arrendetider är att arrendatorn har begränsade möjligheter att göra dyrbara investeringar i nya byggnader. När dagens byggnadsbestånd har tjänat ut kan kostnaderna för nybyggnation leda till att djurhållningen avvecklas. Betet i länets naturliga gräsmarker skulle sannolikt kunna öka något om det befintliga djurbeståndet kunde gå ute i större utsträckning än i dag. Detta styrs främst av ekonomiska och praktiska överväganden på enskilda gårdar. Kvigor, stutar (unga, kastrerade handjur), får och i viss mån hästar är alla lämpliga för bete i naturbetesmarker. Mjölkande kor lämpar sig inte eftersom de vanligen kraftutfodras för att ge rikligt med mjölk. Unga tjurar föds upp huvudsakligen för köttproduktion, de växer oftast upp inomhus och slaktas tidigt. Om det är möjligt att låta dem beta ute under delar av sin uppväxttid skulle betestrycket i markerna öka. En förutsättning för att den biologiska mångfalden ska bestå är dock att djuren inte stödutfodras även detta är en ekonomisk fråga för ägaren. Det totala antalet lämpliga betesdjur kan förväntas öka bara om ekonomin i extensiv köttproduktion förbättras jämfört med dagens situation.