DEBATTFOKUS GRÖN EKONOMI.

Transkript

1 DEBATTFOKUS GRÖN EKONOMI Sammanställningar av debattartiklar september 2012 januari

2 Under vinjetten debattfokus - Grön ekonomi publicerade Cogito under hösten 2012 och vintern 2013 en rad fördjupande artiklar kring en grön ekonomi. Redaktör: Angela Aylward, angela.aylward@cogito.nu. DEBATTFOKUS Grön ekonomi Sammanställning av debattartiklar september 2012 januari 2013 Red. Angela Aylward Cogito info@cogito.nu Grafisk form: Mathias Grate 2

3 Innehållsförteckning Angela Aylward Förord 4 Lennart Olsen Den gröna tillväxtdebatten saknar precision 6 Simone Lindsten Inkludera livsproduktionen i hållbarhetsrapporteringen 8 Christer Sanne Tillväxten inte ett mål i sig 12 Linnéa Princis En grönare alternativkostnad 14 Mikael Malmaeus Planetära gränsvärden för ekonomin 16 Yoshi Frey Politikens blinda fläck roten till miljö - och finanskris 18 Elisabeth Undén Kommunal marginalskatt ger grönare konsumtion 20 Kristina Körnung Den politiska närvarons ekonomi 22 3

4 Förord Grön ekonomi Världshistorien står inför ett avgörande kapitel i den västerländska civilisationen förändringen till ett hållbart samhälle. Förändringen är delvis teknisk och inom ramen för en så kallad Green New Deal. Men den måste även, påstår de gröna, tränga djupare in i det moderna produktionsmönstret och bryta med överideologin som påbjuder evig ekonomisk tillväxt. Insikten att ett annat ekonomiskt system är nödvändigt har varit en viktig del av den gröna rörelsen redan från dess begynnelse. Den gröna visionen har rört sig mot ett nytt system som varken är socialism eller kapitalism, där det finns ramar som begränsar ekonomins negativa återverkningar på människa, djur och natur. Ytterligare en grön insikt berör det faktum att det kapitalistiska systemet lider av fler problem än de ekologiska. Systemet tränger in i alla delar av livet och villkorar våra relationer och de drömmar vi drömmer om framtiden. Redan för 40 år sedan påpekade filosofen Herbert Marcuse att frågan för människan inte är hur vi ska kunna tillfredsställa våra behov utan att skada andra, utan hur vi ska kunna tillfredsställa våra behov utan att skada oss själva. Då syftade Marcuse på att människan är ofri i kapitalismen på grund av» behovet att äga, konsumera, köpa, och kontinuerligt förnya de prylar, påhitt, grejer och apparater som erbjuds och påtvingas folk «Han tillägnade 1969 boken Människans befrielse till»de unga aktivisterna (som) vet eller känner att det helt enkelt är deras liv som står på spel, deras liv som mänskliga varelser, som blivit en leksak i händerna på politiker, direktörer och generaler «. Marcuse fråga är lika aktuell idag, men för dagens unga är den än mer brådskande att få besvarad. Våra (själs)liv är fortfarande en del av kapitalismens varuproduktion, men nu står även planeten och den mänskliga artens överlevnad på spel på grund av klimatförändringen. Det nödvändiga systemskiftet omfattar dels hur och hur mycket varor och tjänster som produceras, dels hur själva arbetet och frukterna av arbetet bör fördelas lokalt och globalt. Men sannolikt måste systemskiftet även innebära något större än så. Företagsekonomen Peter Barnes lanserade en banbrytande teori 2006 som berör svårigheten med en grön ekonomi i boken Kapitalism 3.0. Trots eller tack vare sin roll som kapitalist själv påstår Barnes att demokratier i kapitalistiska ekonomier är oförmögna att tillvarata kommande generationers intressen eftersom det strider mot systemets logik. Det hjälper föga att byta regerande politiker mot andra dito, eftersom alla makthavare utsätts för samma opinionsmakt av samhällets dominerade maktsfär; näringslivet. Som både marknads- och demokratiförespråkare menar Barnes att vi måste erkänna problemen dessa system tillsammans innebär. Kapitalismen måste»uppgraderas«till en ny version. Uppgraderingen ska för det första bestå av ett utsläppstak och att en prislapp sätts på förbrukningen av våra allmänningar, en idé Barnes delar med många andra. Först när»gratisresurserna«får ett pris, så som luften vi andas, blir det möjligt att hushålla dem. För det andra måste makten över prissättningen och försäljningen flyttas utanför både politikens och kapitalismens maktsfär. Barnes nydanande idé är därför att inrätta en tredje, oberoende maktsfär, som förvaltar ekonomins utsläppsrätter i stiftelser. Endast då kommer kapitalismen kunna överleva sig själv, utan att ta kål på människan och miljön. Möjligt eller inte. Fortsatt 4

5 kapitalism eller ej. Svaren finns inte ännu. Men på följande sidor kommer du möta 8 debattörer som likt Peter Barnes funderat mycket kring ekonomins systemskifte. Frågorna berör i flera fall den redan nämnda tillväxtideologin och behovet av ett tak för utsläppen, men även konkreta ekonomifrågor för kommunpolitiken och jämställdheten. Den gröna tankesmedjan Cogito vill därmed bidra till att belysa några viktiga frågeställningar som kan hjälpa oss att hitta en systemförändrande strategi. Strategin som kan rädda oss från människan. Göteborg, 14 mars 2013 angela aylward Redaktör för debattfokus Grön Ekonomi 5

6 Den gröna tillväxtdebatten saknar precision Tillväxtskeptiker är ofta oprecisa i vilken utveckling de vill se och uttryck så som dämpad tillväxt, nolltillväxt och negativ tillväxt blandas med varandra. Oklarheten finns också i Miljöpartiets nuvarande partiprogram liksom i den politik partiet drivit under senare år. Men uttrycken står för radikalt olika utvecklingar som sällan analyseras eller debatteras ordentligt inom den gröna rörelsen. Det anser Lennart Olsen, tidigare ekonom och politiskt sakkunnig i MP, idag ledamot av partistyrelsen. Det berättas i Odysséen att Skylla och Karybdis var två havsvidunder som höll till i klipphålor på var sin sida om ett sund. Skylla hade sex par fötter och sex huvuden. Karybdis var en havsvirvel, som tre gånger om dagen sög upp och spydde ut vattnet. Budskapet i den antika berättelsen är att det gäller att navigera exakt genom sundet så att man inte hamnar i klorna på något av vidundren. Detta är ett budskap som i hög grad också är tillämpligt i den politiska debatten om ekonomisk tillväxt. De så kallade tillväxtförespråkarna till vilka väl en stor del av det ekonomiska och politiska etablissemanget får räknas beskylls ofta för att ha en ibland sjuklig förkärlek för det megastora, en sorts Skylla-komplex? Man nonchalerar farorna med en ständig tillväxt på en begränsad planet. Man tror att alla problem med naturresurser och miljö kan lösas med hjälp av ny smartare miljöteknik. Men förtränger att en stor del av dessa vinster idag äts upp av att vi samtidigt producerar och konsumerar allt mer. De så kallade tillväxtskeptikerna beskylls å sin sida för att sakna kunskap om ekonomiska realiteter. Utan tillväxt blir vi alla fattigare, sägs det, och de skattebaser som står för finansieringen av vår stora välfärdssektor riskerar att urgröpas, kanske en liknelse med Karybdis slukande av vattnet vi alla ska segla på? Hur ska vi då navigera rätt i detta farliga sund? En lämplig början kan vara att reflektera över vilka faktorer det är som ligger bakom begreppet ekonomisk tillväxt. En ekonomi kan växa på två sätt. Genom att vi arbetar mer och/eller genom att vi producerar mer per timme som vi arbetar, vilket brukar kallas en ökad produktivitet. Nästan hela den väldiga ekonomiska utveckling som skett och sker idag i Sverige är en följd av en ökad produktivitet. De senaste fyrtio åren har produktiviteten och därmed BNP ökat med i genomsnitt 2 procent per år, snabbast i tillverkningsindustrin och vissa privata tjänstesektorer, långsammare eller inte alls i offentliga och vissa privata tjänster som är svårare att ersätta med maskiner. Om man är kritisk till vissa följder av ekonomisk tillväxt, är det dock inte i första hand den ökade produktiviteten man ska ge sig på. Huvuddelen av produktivitetsökningen beror på att vi ständigt blir smartare med att utveckla ny teknik och att automatisera och organisera produktionen så att mer och mer kan produceras per arbetstimme. Denna process kommer säkert att fortsätta och är, menar jag, i huvudsak positiv. 6

7 Den intressanta fråga vi bör ställa oss är i stället hur vi ska utnyttja frukterna av en stigande produktivitet? Antingen tar vi ut den som ökad produktion och konsumtion av varor och tjänster, det vi i dagligt tal kallar ekonomisk tillväxt. Eller också tar vi ut den genom att arbeta mindre för att producera samma mängd nyttigheter som idag. Eller ett mellanting, litet av varje. Att arbeta mindre bör i första hand kunna handla om att vi var och en arbetar några timmar färre om året, inte om att färre människor är i arbete. Därmed blir arbetstiden en nyckelfråga och den centrala»reglerposten«i frågor kring vilken ekonomisk tillväxt som är nyttig och lämplig. I sak har både tillväxtskeptiker och- förespråkare rätt i de argument de brukar framföra. En alltför snabb tillväxt gör att framsteg för en bättre miljöteknik inte i tillräcklig takt kan»växlas in«i en minskad förbrukning av knappa naturresurser och i en bättre miljö. I stället äts dessa framsteg upp av den ständigt ökande produktionen och konsumtionen. Det är knappast heller så att vi längre blir lyckligare och höjer vår livskvalitet med en fortsatt ekonomisk tillväxt. Forskningen visar tvärtom att upplevelsen av lycka och välbefinnande uppnår en platå när människors grundläggande materiella behov är tillfredsställda, vilket i ett land som Sverige inträffade redan de första decennierna efter andra världskriget. Så långt kan valet tyckas enkelt, vi kan genom kortare arbetstid styra så långt som möjligt från tillväxtens Skylla och därigenom rädda miljön och kanske också uppnå en högre livskvalitet. Det finns dock ett jättestort aber för detta, och här har tillväxtförespråkarna rätt, vi kan hamna för nära malströmmen Karybdis. De timmar vi arbetar i den formella ekonomin är också den huvudsakliga skattebasen på vilken vi finansierar vårt offentliga välfärdssystem som de flesta värdesätter högt. Detta är det helt avgörande, och enligt min mening också det enda, argumentet för att skynda långsamt. Varje procents minskning av arbetade timmar minskar de offentliga skatteinkomsterna med storleksordningen 15 miljarder kronor om året. Jag betraktar mig själv som tillväxtskeptiker och vill gärna att en del av produktivitetsökningen kan tas ut som kortare arbetstid i stället för ökad lön och konsumtion. Det vill halva befolkningen enligt enkäter och när de fått praktiska möjligheter att välja som i vissa fackliga avtal. Tillväxtskeptiker är ofta väldigt oprecisa i vilken utveckling de vill se, där uttryck som dämpad tillväxt, nolltillväxt eller negativ tillväxt ofta blandas friskt med varandra. Oklarheten finns också i Miljöpartiets nuvarande partiprogram från 2005, liksom mycket av den politik partiet drivit under senare år. I verkligheten står de olika uttrycken för radikalt olika utvecklingar, som sällan analyseras eller debatteras ordentligt inom den gröna rörelsen. För att klara navigeringen i tillväxtdebattens svåra sund behövs mer precision. Själv tror jag att ett genomsnittligt utrymme för arbetstidsförkortningar på en kvarts till en halv procent om året är vad vi på kort sikt kan klara av med bibehållna ambitioner om god gemensam välfärd och en offentlig ekonomi i balans. Det kan betyda en genomsnittlig BNP-tillväxt på 1,5-1,7 procent om året i stället för kanske 2 procent om vi fortsätter som förut. Den offentliga ekonomins storlek är dock inte en gång för alla given, det är möjligt att diskutera om mer gemensam välfärd kan fås ut genom ökade insatser i den obetalda informella sektorn eller genom att människor betalar mer med sina privata pengar. Sådana frågor kan i framtiden kanske bli en allt viktigare del också av den ekonomiska tillväxtdebatten? lennart olsen 7

8 Inkludera livsproduktionen i hållbarhetsrapporteringen Marknadsproduktionen i det moderna samhället har blivit överordnad den tärande livsproduktionen, trots att livsproduktionen är en förutsättning för marknadsproduktionen. Ur såväl jämställdhets - som hållbarhetssynpunkt måste våra hållbarhetsmått utgå från båda dimensionerna, skriver Simone Lindsten, pensionerad jämställdhetsexpert på Länsstyrelsen Västra Götaland. Fortfarande finns en könsuppdelad arbetsmarknad och löneskillnader mellan kvinnor och män. På senare år har dock kvinnors oavlönade arbete med vård och omsorg och hur detta påverkar arbetskraftsdeltagande, arbetsvillkor och löner kommit mer i förgrunden (1). Kvinnor och män i Sverige arbetar ungefär 8 timmar om dagen om man summerar betald förvärvsarbetstid med obetald hemarbetstid. Kvinnor i åldersgruppen år har ökat förvärvsarbetstiden med ungefär en halvtimme per dygn sedan början av nittiotalet. Män i samma ålder har minskat förvärvsarbetstiden med drygt en halvtimme per dygn. En genomsnittlig vardag förvärvsarbetar män, år, ungefär 90 minuter mer än kvinnor i samma åldersgrupp. Kvinnor ägnar mer tid åt obetalt hemarbete än män även om skillnaden minskat med tiden. Jämfört med början av nittiotalet har kvinnor i åldersgruppen år minskat sitt hemarbetande med i genomsnitt drygt en timme per dygn. Mäns tid för obetalt arbete har inte ökat nämnvärt. Kvinnor ägnar mer tid åt hushållsarbete än män, och män ägnar mer tid åt underhållsarbete än kvinnor. Ålder och familjesituation påverkar kvinnors hushållsarbete mer än mäns. Av kvinnors totala arbete består 46 procent av obetalt hemarbete. 1990/91 stod hemarbetet för 55 procent. Mäns obetalda hemarbete står för 36 procent av det totala arbetet räknat i tid. Nedskärningar inom offentlig sektor, t.ex. vård och omsorg, leder till att kvinnors obetalda arbete ökar. Detta leder till stress. Varje år förlorar EU 600 miljoner arbetsdagar p.g.a. stressrelaterade sjukdomar. Kvinnor står för merparten av dessa dagar. När kvinnor måste utföra mer obetalt arbete minskar deras möjlighet att förvärvsarbeta, vilket innebär lägre inkomster, lägre pensioner och minskade skatteintäkter, eftersom dessa är beroende av löneinkomsterna. Kvinnor lever i genomsnitt något längre än män. Eftersom majoriteten av gifta och sammanboende kvinnor och män bildar par där männen är äldre än kvinnorna, utgör kvinnorna en majoritet av ensamstående äldre. Kvinnor sköter en stor del av äldreomsorgen obetalt. Gamla kvinnor vårdar sina ännu äldre makar. Döttrar och svärdöttrar vårdar gamla släktingar. Med en större andel äldre i befolkningen kommer trycket på att vårda obetalt att öka. Samtidigt kräver pensionssystemet att de betalda förvärvsåren blir fler. För att få en rimlig ålderspension behöver kvinnors årliga löneinkomster öka. Ett nytt och jämställt genuskontrakt för liv och arbete vore således angeläget, men ter sig avlägset (2). För mer än 20 år sedan lanserades begreppet kvinnobudget (3). Bakgrunden var bl.a. FN:s kvinnokonferens i Nairobi 1985, FN:s extra generalförsamling 1974 med antagandet av principerna för en ny ekonomisk världsordning och FN-konferensen 1987 om sambandet 8

9 mellan nedrustning och utveckling. Kvinnobudgetarbete innebär att handla lokalt utifrån ett globalt tänkande med helhetssyn på ekonomi, där definitionen är den ursprungliga, dvs. hushållning. Visionen är en värld utan vapen, våld och väpnade konflikter. En miljövänlig värld där ekonomin utgår från naturen och grundas på människors grundläggande behov. Det är inte rimligt att kvinnor, som utgör hälften av jordens befolkning och som utför 2/3 av alla arbetstimmar registreras som 1/3 av arbetsstyrkan samtidigt som de får 1/10 av inkomsterna i världen och äger 1/100 av världens förmögenheter. Det är inte heller rimligt att lägga så mycket resurser på vapen och militär utrustning, när pengarna behövs för mat, sjukvård, utbildning m.m. I flera länder (4) har det gjorts alternativa kvinnobudgetar på såväl nationell som lokal nivå. Idag finns ambitioner att jämställdhetsintegrera såväl den svenska statsbudgeten som kommunala budgetar, men på de flesta håll har man inte kommit längre än till att formulera mål och börjat kartlägga. Sveriges Kvinnolobby har två gånger låtit genusgranska Sveriges budgetpropositioner:»kulissen kvar i det jämställda Sverige«från år 2010 och»duktiga flickor kostar inte«från år Av båda redovisningarna, som kan laddas ned från lobbyns hemsida: framgår tydligt att resursfördelningen i samhället inte är jämställd. Flickor och kvinnor drar det kortaste strået. Värdera det som sker utanför penningekonomin De traditionella metoderna att definiera och mäta ekonomisk utveckling tar varken hänsyn till det obetalda arbetet eller till ekologiska eller sociala konsekvenser av ekonomisk aktivitet. Ekonomi»från ett kvinnoperspektiv«har länge handlat om att väga in just detta. När statskulderna växer, banker kollapsar och många förlorar arbete och inkomster, inser allt fler att hållbar utveckling måste integreras i de ekonomiska systemvillkoren. Marknadskrafterna kan inte hantera denna utmaning. Vi behöver en värdebaserad ekonomisk rationalitet, som tar hänsyn till värdet av en god miljö, en vettig resurshushållning och ett jämlikt och jämställt samhälle. I världshandeln görs exempelvis ingen skillnad mellan jordbruksprodukter och andra varor. Man skiljer inte heller mellan födoämnen och andra jordbruksprodukter. Mat faller inom samma kategori som pappersmassa och papper, tobak och kaffe. Men jordbruksprodukterna kan egentligen delas in i minst tre stora grupper: 1. Födoämnen och djurfoder som spannmål, ris, mjölkprodukter, frukt, kött, soja m. m. 2.Råmaterial för industrin som bomull, gummi, jute och trä. 3. Lyxprodukter som kaffe, te, tobak, kakao, socker m.m. Om produktion av basmat hade högsta prioritet, skulle det inte finnas hunger och svält i världen. Billiga basvaror borde vara en grundläggande mänsklig rättighet. Ur det här perspektivet borde varje land vara så självförsörjande som möjligt med nödvändiga basvaror för den egna befolkningen. Med en ekologisk produktion fri från kemisk gödning försvinner jordbruksöverskottet. Världshandeln skulle främst omfatta sådant, som inte är basvaror. På det sättet skulle jordens länder inte bli så beroende av internationellt handelsutbyte som idag. Det behövs en långsiktigt hållbar humanekonomi (5) med interaktion mellan tre viktiga ekonomiska system: Hushåll, som svarar för den direkta välfärdsproduktionen, som består av obetalt arbete. Odling, som består i ekologiskt riktig användning av naturens levande potential. Industri och handel, d.v.s. den industriella, kommersiella penningekonomin, som bygger på utvinning av mineral och fossiler. 9

10 Ekonomi handlar alltså inte bara om sådant som sker inom ramen för penningekonomin. En rad transaktioner, som är helt vitala för att samhället ska fungera, finns utanför denna men vi har svårt att bestämma om och hur vi ska värdera detta. Till saken hör att en majoritet kvinnor är sysselsatta i detta värdeskapande. Anpassa arbetet till livet Marknadsproduktionen i det moderna samhället, som beskrivs som»närande«, har blivit överordnad den»tärande«livsproduktionen, trots att livsproduktionen är en förutsättning för marknadsproduktionen. Marknadsproduktionen är mycket energikrävande. Som t.ex. modernt jordbruk och fiske fungerar idag, går det åt tio gånger mer energi att få maten på bordet som den energi maten ger oss när vi äter den. Vem bestämmer vad som är»rationell«produktion? Från resurshushållningssynpunkt är det marknadsekonomiska systemet irrationellt, eftersom det alltjämt utgår från att ren luft, rent vatten, kol, olja, mineraler m.m. är gratis och finns i nästan obegränsade mängder. Översatt till jämställdhet mellan kvinnor och män innebär prioriteringen av det betalda arbetet, att vi hittills anpassat livet till arbetet. Om kvinnor och män ska dela både det betalda och det obetalda arbetet bör arbetet i stället anpassas till livet. En ny hållbar ekonomisk modell Hållbar utveckling innebär att vi tillfredsställer dagens behov utan att äventyra förutsättningarna för kommande generationer att tillfredsställa sina behov. För närvarande lever vi över våra tillgångar på bekostnad av framtida generationer. Det drabbar vår sociala miljö och vår livskvalitet. Sociala och ekonomiska innovationer är lika viktiga som tekniska. Enligt en FN-rapport, som togs fram inför Rio+20:»Resilient people, Resilient Planet: A Future worth choosing«kan klimatkrisen och de sociala utmaningar vi står inför inte lösas inom det nuvarande ekonomiska systemets ramar. Samtidigt innebär detta att vi har en historisk chans att reformera en ohållbar ekonomisk modell. I FN-rapporten presenteras 56 förslag under tre huvudrubriker: Ett aktiv medborgarskap som möjliggör hållbara val. En hållbar ekonomi Institutionell/statlig styrning för hållbar utveckling. Det grundläggande måttet på framsteg måste således förändras. I stället för tillväxt utan gränser ska vi sätta människors välfärd i centrum och försöka skapa ett nytt globalt och flerdimensionellt hållbarhetsmått, som kan utmana och ersätta BNP. För att skapa nya strukturella lösningar och en grön ekonomi kan vi använda statens budget, offentlig upphandling och hållbarhetsrapportering. Jämställdhet mellan kvinnor och män måste vara en viktig parameter i hållbarhetsrapporteringen. simone lindsten fotnoter 1) Anita Nyberg»Feministiska ekonomer och feministisk ekonomi exemplet nationalekonomi«, Kvinnovetenskaplig tidskrift 2001: ) Agneta Stark»Arbete och liv genuskontrakt i omförhandling?«, Kvinnovetenskaplig Tidskrift 2001:3-4. 3)»Kvinnor ser på ekonomi«rapport från ett seminarium i Riksdagshuse 8-9 mars

11 Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet skriftserie nr 1/91. 4) Australien, Barbados, Botswana, Fiji, Kenya, Malawi, Mauritius, Mocambique, Namibia, Filippinerna, Sri Lanka, Sydafrika, Schweiz, Tanzania, Uganda, Storbritannien, USA, Zambia och Zimbabwe (UNIFEM 2000:113) 5) Hilkka Pietilä»Basic Elements of Human Economy«International Household & Family Research Conference 2002, Helsinki Finland (Revised 2007). 11

12 Tillväxten inte ett mål i sig Hellre än att öka arbetsvolymen bör ekonomin fördela det samhälleligt nödvändiga arbetet så att alla tar del i det. En grön omställning kan ändå värna om att skapa arbete på rätt ställe och av rätt slag, t ex lokalt i stället för i andra länder och hellre med biobränsle än fossil eller atomenergi. Författaren och forskaren Christer Sanne ser arbetstidsförkortning som en viktig pusselbit i en grön ekonomi. Det är lätt att få intrycket att grön ekonomi bara är ett»buzz word«, liksom»hållbar utveckling«blivit. Google ger nästan 7 miljoner träffar på den engelska motsvarigheten.»grönt«och»miljövänligt«är positiva ord som vi lystrar till och därför hårdutnyttjade i reklam och politik. Men i ett samhälle präglat av ekonomitänkande är det en poäng att grön ekonomi kan föra in hållbarhet, miljö och resurseffektivitet i politikens centrum, till frågor om produktion och konsumtion. Inte påklistrat i efterhand utan en faktor som färgar ekonomin från början. För att förtjäna namnet måste en grön ekonomi då förhålla sig till nyckelbegrepp i ekonomin som produktivitet, sysselsättning, investeringar och, naturligtvis, tillväxt. Att (arbets)produktiviteten produktionsförmågan per timme, person etc. ökar är en ihållande trend och den viktigaste faktorn för tillväxten. Ökad produktivitet brukar ses som synonymt med framsteg. Men man får inte blunda för att den ofta vinns genom ökad energi- eller materialanvändning, genom insatser av farliga bekämpningsmedel etc. Därför kan inte alla former av produktivitetsökning välkomnas i en grön ekonomi. Ökad produktivitet innebär, allt annat lika, dvs. med samma mönster för arbetandet och samma ostyrda inriktning på produktionen, ständigt mer konsumtion. Långtidsutredningen 2008 räknar med att den privata konsumtionen ska fördubblas de närmast tjugo åren. Ekologisk hållbarhet måste alltså sikta på ett rörligt mål och då räcker inte alla pågående ansträngningar att minska konsumtionens miljöbelastning som kanske ger 1-2 % per år per konsumtionskrona. Sysselsättning är ett annat politiskt honnörsord (även om jag associerar till dagisbarn som ska»sysselsättas«). Eftersom vår samhällsgemenskap är uppbyggd kring förvärvsarbetet tycker jag, som alla andra, att det är viktigt, kanske avgörande, för människors välfärd att få tillfälle att arbeta och förtjäna sitt uppehälle. Men med ständigt ökande produktivitet växer produktionen oss över huvudet. Då kan man inte»skapa arbete«utan att överskrida de ekologiska gränserna. Även i det»gröna«lägret hör man»ökad sysselsättning«användas som ett argument för miljösatsningar (liksom knarkdrottningen Àvila Beltrán från Mexiko obesvärat förordar sin verksamhet med att»droghandel skapar jobb«). Hellre än att öka arbetsvolymen bör ekonomi fördela det»samhälleligt nödvändiga arbetet«så att alla tar del i det. En grön omställning kan ändå värna om att skapa arbete på rätt ställe och av rätt slag, t ex lokalt i stället för i andra länder och hellre med biobränsle än fossil eller atomenergi. Men här finns en motsättning. Småskalig lokal verksamhet kan vara mindre produktiv än storskalig. Då måste man kunna motivera varför man förordar ökade arbetsinsatser. Hög produktivitet betyder ju också att vi kan befrias från arbete. 12

13 Investeringar görs för att öka produktiviteten eller kapaciteten, dvs. minska arbetet eller öka produktionen. Vissa investeringar anses vara mer miljövänliga än andra. Höghastighetståg och solceller har ett starkt signalvärde. Efter finanskrisen 2008 jämfördes andelen gröna investeringar i olika länder (och Sverige var ganska svagt i jämförelsen). Men var fanns den centrala frågan om att hålla igen på investeringarna? Fortsatt tillväxt verkar självklar, om än med en marginell kursändring. I rapporten Hur vi kan leva hållbart 2030 (under utgivning från Naturvårdsverket) har jag försökt sätta siffror på en grön ekonomi. Det kräver att utveckla bättre teknik och att leva grönare utsläppen per BNP-krona borde minska i storleksordningen 5 % per år (inte bara 1-2 % som idag) men också att plana ut ekonomin i takt med att produktiviteten ökar. Trappa ner i livsstil alltså, med färre bilresor, compact living, sundare mathållning, att behålla sina prylar lite längre etc. Då hamnar man kanske ungefär vid hur vi levde för tjugo år sedan (men med 2030 års teknik!). Men också trappa ner i arbetandet. År 2030 skulle vi kunna arbeta i genomsnitt 30 timmar per vecka. Det bör sägas att jag då ställer mycket stränga krav på hållbarhet jämfört med dagens politiska ambitioner. Av dessa inslag är utan tvekan den kortare arbetstiden den mest kontroversiella. Motståndet bland tillväxtorienterade ekonomer är kompakt; Klas Eklund kallar det spefullt»en lösning som söker sitt problem«. Då blundar han för att kortare arbetstid är (eller åtminstone var) ett av arbetarrörelsens grundläggande mål. Och insikten, främst hos kvinnor, att dubbelarbete och stressigt»livspusslande«är omänskligt i längden. Men dessutom betonar allt fler, t ex Tim Jackson med stöd av Peter Victor, att det är ett nödvändigt inslag i en hållbar ekonomi. Kortare arbetstid ska inte reduceras till en personlig trivselfråga för att lösa livspussel som jag t o m hört miljöpartister föra fram det utan en pusselbit i en grön ekonomi. Finns det då en grön tillväxt? Media och den politiska debatten visar övertydligt hur tillväxt värderas. Positivt är att»få fart på ekonomin«. Även»gröna«debattörer tenderar att falla in i kören. Jag tror att vi måste frigöra oss från detta; grunden i en grön ekonomi måste vara att produktion och konsumtion utformas och dimensioneras efter miljöns krav. Huruvida detta sedan kan bokföras som tillväxt är ovidkommande. Ekonomisk tillväxt kan inte vara ett mål eftersom det har både positiva och negativa sidor i dag har vi sannolikt en»oekonomisk tillväxt«som gör större skada än nytta. Målet borde i stället vara att öka välfärden. Det är ett komplext mål eftersom det måste definieras i en politisk process där många viljor ska enas. Det måste också innefatta fördelningsfrågor och hur vi klarar välfärdstjänsterna. Men om vi kan lyckas med det har vi åtminstone ett meningsfullt mål. Däremot tror jag inte på någon annan grön tillväxt än den jag har för ögonen i min trädgård när jag skriver detta. Den tillväxten ska vi vara tacksamma för och värna om. Det är början till en sann grön ekonomi. christer sanne 13

14 En grönare alternativkostnad En hållbar ekonomi förutsätter att vi reviderar nationalekonomins traditionella syn på alternativkostnad. Många vill driva företag som gör nytta för samhället men behöver samtidigt kunna leva på sitt företagande. Detta är sällan möjligt med ett system som straffar det som inte är maximalt lönsamt. Fritidspolitikern Linnéa Princis tror på en global, grön skatteväxling med hårda krav på arbetsmiljö och arbetsvillkor. Nationalekonomisk grundkurs är en av de mest lästa kurserna på universitet idag. Nationalekonomi är inte bara ett ämne (1). När man läser det introduceras man till ett helt nytt sätt att tänka på världen. Man får tillgång till ett antal matematiska formler som kan förklara mänskligt handlande och hur man uppnår det mest effektiva samhället. Dessa ligger sedan till grund för politiskt arbete på global och nationell nivå. Exempelvis är WTO helt sprungen ur nationalekonomiska idéer. Men vad som utger sig för att vara en vetenskap som kan ge svar på allt kan egentligen ge svar på väldigt lite. Nationalekonomin härstammar från en tid då man skulle tämja naturen och utvinna dess resurser, förädla dem och tjäna pengar på dem. Benjamin Franklin myntade uttrycket kom ihåg att tid är pengar. Det berömda citatet avslutas med orden: den som genom sysslolöshet förslösar tid till ett värde av fem shilling, förlorar fem shilling och kunde lika väl ha kastat fem shilling i sjön. Och där har vi en av de mest väsentliga utgångspunkterna i nationalekonomin. Värdet på allting ett berg, en flod, en timme kan mätas i vad man skulle kunna göra istället med den. På ekonomiska kallas det för»alternativkostnad«och innebär att en artrik naturmark faktiskt kostar samhället varje dag som den inte exploateras och görs om till något lönsamt, som en köplada, bostadsområde eller urangruva. Det innebär också att om urangruvan är mer lönsam än bostadsområdet, kostar bostadsområdet samhället skillnaden i lönsamhet mellan de båda. Allt ont eller gott som kan komma av det vi gör med naturmarken ställs alltid mot alternativkostnaden. Man gör en trade-off och avgör om man tycker att nyttan av ren luft, biologisk mångfald, bostäder etcetera överstiger kostnaden för att inte bygga urangruvan. På ena sidan: hårda siffror, på andra sidan: flummilum och gulligull. Det finns en logik i det. Men. Vill vi ha politiker och tjänstemän som resonerar på det sättet? Precis som det är meningsfullt för en företagare att fundera över om det kommer att löna sig mest att använda sin tid till att utveckla nya produkter eller till att marknadsföra sig, är det också meningsfullt för politiker att fundera över vad som är mest samhällsekonomiskt lönsamt. Men precis som att den företagare som funderar över vad alternativkostnaden är för att se in i sitt nyfödda barns ögon är illa ute är också det samhälle illa ute som låter ekonomins logik styra över det som egentligen räknas. Och jag tycker att det är tydligt att vi gör det. Vi räknar på vad trafikolyckor kostar varje år. Som om sorg hade ett pris. Vi ska investera i oss själva och konkurrera fram det bästa i oss och i samhället. Vi har en stundande klimatkatastrof, men fortfarande är vi fast i alternativkostnadsfällan. Om jag ska tillverka tusen varor på ett miljövänligt sätt, så kommer det att kosta mig lika mycket som att tillverka tvåtusen varor på ett miljöovänligt sätt. Det blir alldeles för dyrt! Och det stämmer, för om konkurrenten fortsätter sin miljöovän- 14

15 liga produktion blir du snart utkonkurrerad. Och resurserna samlas hos den som har en konkurrensfördel. De som är fattiga förblir fattiga. Vi som redan är rika, förbrukar mer, men blir inte lyckligare. Vi har kommit till en punkt då vi inte längre behöver fundera på hur vi ska tämja naturen och utvinna dess resurser. Det är vi redan bra på. Naturen och människorna har sörplats upp av ekonomin och nu behöver vi istället tämja ekonomin för att utvinna dess resurser. För, låt oss vara ärliga, vår välfärd som den ser ut idag hade inte funnits utan marknadsekonomin. Modern medicin hade inte funnits utan tillväxt. Det finns goda effekter av ekonomisk verksamhet. Men de kommer inte av sig självt. Det behövs omfördelning. Dessutom finns det tusen goda mänskliga drivkrafter och de behöver inte stå i motsats till att tjäna pengar. Många vill driva företag som gör nytta för samhället runtomkring men också kunna leva på det. Då kan vi inte ha ett system som straffar det som inte är maximalt lönsamt. Den enklaste lösningen är en global fullständig grön skatteväxling med samtidiga hårda krav på arbetsmiljö och -villkor. Om man lägger på en skatt eller avgift som motsvarar miljöpåverkan för varje såld enhet får man det incitament som krävs för både konsumenter och producenter att ställa om. Miljövänlig varuproduktion och tjänsteproduktion skulle gynnas, samtidigt som industrier som endast överlever genom att utarma natur och människor skulle självdö. Till och med alternativkostnadsberäkningar skulle bli mer rättvisande, eftersom den riktiga kostnaden skulle synas. Dessutom har det fördelen att det skulle stoppa ekonomin från att växa utöver vad det finns resurser till. Eftersom man alltid betalar för vad man förbrukar. Jag förstår att detta är svårt att genomföra. Men jag sa inte att det var enkelt. Jag sa att det var den enklaste lösningen. Någonstans kokar det ner till mänskligt tänkande och handlande. När osunda ekonomiska ideal och en overklig människosyn helt utan moral lärs ut på universitet till begåvade människor som sedan får inflytande över samhällsutvecklingen drar samhället iväg åt fel håll. Nationalekonomiska modeller är bara tankeprodukter som utgår ifrån den som tar den får den. Men naturens resurser är ändliga, samtidigt som det finns tillräckligt om vi delar mer rättvist. Därför är det inte mer än rätt att kräva att den som ska använda mitt och ditt berg, flod, liv eller luft ger någonting tillbaka. Och där går befintliga nationalekonomiska modeller bet. Nu är rätt tid att vara kritisk. Nu är rätt tid att tänka om. linnéa princis fotnoter 1) Och då talar jag om neoklassisk nationalekonomi. Det finns fler teoribildningar, men den neoklassiska nationalekonomin är så dominerande att den brukar kallas rätt och slätt»nationalekonomi«. När jag läste nationalekonomisk grundkurs i Lund brydde de sig inte ens om att nämna att det fanns andra teorier. 15

16 Planetära gränsvärden för ekonomin Den gamla devisen tänk globalt handla lokalt är för enkel för att vara sann. Lokal handling är viktig men alltför långsam för att hinna vända den oroande utvecklingen inom miljö- och naturresursfrågorna. Mikael Malmeus, miljöforskare och styrelseledamot i Cogito, menar att planetära gränsvärden är ett viktigt ramverk för kommande klimatförhandlingar. Miljömötet i Rio de Janeiro sommaren 2012 blev precis som de flesta miljömöten på 2000-talet: en stor besvikelse. Slutdeklarationen från mötet var om möjligt än mer urvattnad än vanligt, helt utan konkreta åtaganden från någon, men till bredden fylld av förledande floskler om hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt. Fredrik Reinfeldt på plats i Rio kommenterade resultatet i en TT-intervju: Jag vet att den här typen av möten skapar frustration. Här sitter de länder som vill något, och de som inte vill något. Men vad är alternativet? Jag ska inte ställa statsministern till svars för uttalandet, han kunde säkert ha utvecklat resonemanget mer om han fick möjlighet. Men jag vill ändå stanna lite vid föreställningen om att Sverige och EU vill något, medan andra inte vill. Det låter ganska ofta så, men vad betyder det egentligen? Fritt översatt tolkar jag det ungefär så att vi européer är välmående och upplysta världsmedborgare som önskar en bättre värld åt alla. Skulle detta då skilja ut oss från»de som inte vill något«? Vad gäller graden av välmående och upplysning så varierar den naturligtvis både inom och mellan länder. Men det är betecknande att»de länder som vill något«i stor utsträckning är samma länder som förbrukar allra mest av jordens resurser per person. Vad hindrar»de länder som vill något«från att ändra på detta? Vad är alternativet? Eftersom så många av världens problem hänger samman med ett överutnyttjande av jordens resurser borde det inte vara särskilt långsökt att tänka över alternativet att de som främst gör sig skyldiga till detta tar sig samman och minskar sitt ekologiska fotavtryck. Jag föreställer mig att den tanken ofta ligger nära till hands i de länder»som inte vill något«. Däremot ligger den helt utanför det tänkande som format den ekonomiska praktiken i Sverige och EU med fler rika länder. Istället för att tala öppet om ökad resursförbrukning talar vi här om ekonomisk tillväxt. Ordets makt över tanken kan vara stor. I ekonomiska diskussioner finns det ord som låter förtroendeingivande och insiktsfulla, som»reformer«och»strukturanpassning«, men som ytterst få människor egentligen begriper vad de betyder. Uppenbarligen hör»tillväxt«till samma kategori. Medvetet eller omedvetet döljer ordet vad som verkligen sker när BNP ökar. Nästan lika magiskt som en planta verkar ekonomin frodas och växa bara vi ser till att den får stå i ljuset och ges lite vatten och näring. Det vore bekvämt om det vore så, men dessvärre är illusionen falsk. De ekonomiska teorierna förvillar lika mycket som de förklarar när de lyfter fram produktivitet och effektivitet som faktorer som styr»tillväxten«. Men det enda vi kan vara säkra på när BNP ökar är att kostnaden för 16

17 den samlade produktionen ökar. Vem som betalar och vad nyttan är framgår inte på något tydligt sätt i kalkylerna. Att tala klarspråk om dessa saker skulle helt säkert tydliggöra hur ansvaret borde fördelas när det gäller att minska det samlade resursutnyttjandet på jorden. Det skulle också klargöra behovet av en ny ekonomisk modell, som på ett bättre sätt väger kostnader mot nytta, jämfört med den rådande modellen som enbart maximerar kostnader. Ett problem med dagens ekonomiska tänkande är att det i alltför stor utsträckning bygger på mikroekonomiska teorier. Samma problem gäller för de flesta alternativa synsätt. Men den gamla devisen»tänk globalt handla lokalt«är lite för enkel för att vara sann. Som strategi för att förändra är lokal handling nog så viktig, men alltför långsam för att hinna vända den oroande utveckling som pågår när det gäller miljö- och naturresursfrågorna. Det är långt ifrån självklart att det som fungerar lokalt också fungerar globalt. Det är till exempel knappast sant att lokal produktion generellt är mer resurseffektiv än storskalig industri. Samtidigt är givetvis mycket av den storskaliga produktionen ohållbar så som den sker idag. Att hitta fram till en sammansättning av produktion och konsumtion som är ekologiskt och socialt hållbar och som tillgodoser mänskliga behov i så stor utsträckning som möjligt måste vara en långsiktig och organisk process. Den mest fundamentala insikt som måste etableras och kommuniceras för att på ett konstruktivt sätt kunna omdana ekonomin både lokalt, regionalt och globalt är givetvis den om begränsade materiella resurser. Det finns ett antal naturvetenskapliga ramverk som på olika sätt försöker definiera vilket ekologiskt utrymme som egentligen existerar om vi framöver ska leva hållbart. Konceptet med planetära gränsvärden som introducerats av bland annat forskare vid Stockholm Resilience Centre är ett lovande exempel på detta. Det återstår en hel del arbete på den naturvetenskapliga sidan, men än viktigare förefaller det vara att aktivt forma de ekonomiska ramverken kring insikten att de materiella resurserna faktiskt är begränsade, och att detta måste mobilisera nya ekonomiska modeller för att hushålla med dessa resurser. Att utforma ekonomin under förutsättningen att de tillgängliga resurserna är begränsade, och att ekonomin storleksmässigt måste hålla sig inom givna ramar, skulle i många avseenden innebära något helt nytt. Det skulle aktualisera nya frågeställningar kring hur vi allokerar och fördelar dessa resurser. Utan tvekan handlar det om en betydande omställning när det gäller vad och hur mycket vi i framtiden kan konsumera och producera. Materiellt sett kommer vi i Sverige uppenbarligen behöva klara oss med betydligt mindre resurser. Exakt hur detta kan lösas i Sverige och i andra länder är en öppen fråga. Jag förutsätter att det är möjligt att åstadkomma inom demokratiska ramar och att någon form av blandekonomi tar form där både stat och marknad organiserar olika delar av produktionen och konsumtionen. Att ha ekonomisk tillväxt som mål för den ekonomiska politiken är uppenbarligen omöjligt under dessa förutsättningar. Detta innebär självklart en stor omställning i sig. Men med elefanten borta ur rummet blir det också lättare att se möjligheterna. De problem vi vill lösa, de behov vi vill uppfylla, får vi klara med de resurser vi har. Den välfärd vi önskar kommer inte att växa ut ur en frodig finanssektor. Ingen vård, skola eller omsorg kommer att förverkligas med mindre än att vi avsätter resurser arbetskraft till dessa. Den falska förhoppningen att den ekonomiska tillväxten en dag ska ge oss detta kan vi en gång för alla skaka av oss. Men att få ut elefanten ur rummet kan bli ett tungt arbete. mikael malmaeus 17

18 Politikens blinda fläck roten till miljö och finanskris Bankernas kreditgivning bygger på förväntningar om kommande ränteinbetalningar, vilket i sin tur förutsätter ekonomisk tillväxt. Att dessa krediter skapas ur tomma intet av de privata bankerna är en blind fläck för politiker såväl som många ekonomer. För att politiken ska kunna främja balans i ekonomin och i förlängingen kontrollera ekonomins miljöpåverkan så måste staten ta kontroll över penningskapandet, skriver Yoshi Frey, författare och socionom. Roten till de återkommande kriserna i det kapitalistiska systemet är vårt nuvarande penningsystem. Utan allmänhetens vetskap har bankerna nämligen skaffat sig möjligheten att skapa pengar»ur intet«genom utlåning. Det innebär att affärsbankerna skapar nya pengar när de ger»lån«till sina kunder. Processen kallas»penning- eller kreditmultiplikator.«begreppet syftar på en förvirrande cirkellogik: Varje kredit blir en deposition någonstans i banksystemet som i sin tur berättigar banken till skapande av en ny kredit. Så kan det hålla på, och resultatet är att cirka 95 procent av alla pengar skapas på detta vis. Resterande 5 procent är kontanter skapade av centralbanken. Centralbanken har alltså ingen bra kontroll över penningmängden. (1, 2) Eftersom bankerna tjänar pengar på räntan har de naturligtvis intresse av att ge så mycket kredit som möjligt. De expansiva penningmängderna leder regelbundet till spekulativa bubblor som i sin tur skapar avsevärda skador i realekonomin. I krisen socialiseras sedan skulderna och vinsterna privatiseras. Därmed blir det också tydligt att vårt nuvarande penningsystem oundvikligen leder till en allvarlig systemisk instabilitet: Om pengar är lika med en räntebärande skuld, måste räntan betalas med ännu mer skulder. Pengarna till räntan finns logiskt nog aldrig med i den totala penningmängden. Därför växer skulderna ofrånkomligen och i exponentiellt accelererande takt. Det är en ond cirkel, som tvingar samhället till exponentiell skuldsättning och ekonomisk tillväxt. Eftersom våra ekonomer och politiker har en»blind fläck«och inte förstår dessa sammanhang så försöker man vara dessa omöjliga tillväxtkrav till lags. Tillväxtfällan kräver en allt mer hänsynslöst exploatering av arbetskraft och naturresurser. Utan insikt i den systemiskt förutbestämda självdestruktivitet vi befinner oss i, är våra politiker dömda att misslyckas. Samhället hamnar förr eller senare i en återvändsgränd där varken ytterligare skuldsättning, sparåtgärder eller ytterligare tillväxt är tillräckligt för att betjäna de exponentiellt exploderande fordringarna. Demokratiska rättigheter urholkas och socialstaten avregleras för att trygga fordringsägarnas intressen. Precis som under 30-talet ökar stressen i samhället och extremistiska strömmingar blir starkare. Den enkla medborgaren har, precis som de flesta politiker och ekonomer, inte förmågan att förstå de omfördelningsmekanismer som installerades genom det nuvarande penningsystemet. En farlig politisk utveckling börjar ta fart och hotar demokratin och medmänskligheten. 18

19 Men det räcker inte med vrede, utan en klar strategi för att lösa problemet behövs. Här kommer»monetative«och»positive Money«in, två initiativ i Tyskland och England. Lösningen heter: statliga pengar, men inga förstatligade banker. Alla pengar, även elektroniska betalningsenheter, ska i framtiden skapas av»monetativan«, en demokratisk men politiskt oberoende valutamyndighet såsom Riksbanken. Pengarna skapas av denna statliga myndighet utan ränta och amortering enligt realekonomins behov och sätts sedan av regeringen i omlopp, antingen genom utgifter eller genom medborgarlön. Den årliga tillväxten av penningmängden är inflationsneutral och beror på ekonomins reella tillväxt. I princip betyder det bara att vi upprepar samma sak som gjordes med sedlarna för cirka hundra år sedan. Då ersatte staten de privat utgivna banksedlarna med sedlar utgivna av centralbanken. Den föreslagna reformen skulle helt enkelt göra samma sak med våra elektroniska pengar. Om man så vill, är reformen bara en senkommen anpassning och en uppdatering till nutidens tekniska utveckling. För övrigt ändras inte mycket. Bankerna arbetar som förut. Men när de lånar ut pengar, så är det pengar de har tjänat, eller pengar insatta på konton och krediter som de ger vidare. Skapandet av pengar»ur tomma intet«är inte längre möjligt för bankerna, liksom de ju inte heller får lov att trycka egna sedlar. Redan under 30-talet identifierade många inflytelserika ekonomer den viktigaste orsaken till den dåvarande djupa ekonomiska krisen kopplingen mellan kreditgivning och pengaskapande. De krävde därför att bankerna endast skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i centralbankspengar. På så vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och pengaskapandet återigen bli statens. Chicagoplanen, som reformförslaget kallades, övervägdes på allvar av den då sittande amerikanska presidenten Franklin Roosevelt. Men bankernas motstånd var för starkt. Två forskare hos Internationella Valutafonden, Jaromir Benes och Michael Kumhof, har nyligen med hjälp av avancerade datormodeller undersökt effekterna av en sådan penningreform för dagens USA. Resultaten av studien, kallad»the Chicago Plan Revisited«, är häpnadsväckande. En sådan penningreform skulle avsevärt dämpa konjunkturcyklerna, bank-runs skulle förhindras och de privata och offentliga skulderna skulle minska»dramatiskt«. Sammantaget skulle detta leda till enorma samhällsvinster: ekonomin skulle växa på grund av lägre räntor och skatter, bättre fungerande marknad och låg inflation. IWF-forskarna anser därför reformen vara en»ytterst önskvärd politik.«monetatives eller Positive Moneys reformförslag bygger på Chicagoplanen. Deras reformförslag är bara anpassad till nutidens elektroniska betalsystem. IMF-forskarnas slutsatser kan därför överföras. Studien markerar ett paradigmskifte inom makroekonomin. Att bankerna själva skapar pengar och därmed efterfrågan genom kreditgivning har hittills ignorerats i ekonomernas modeller. Denna faktor har en avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den moderna makroekonomiska litteraturen, menar de båda IMF-forskarna. Om man inte förstår orsakerna till krisen, hittar man inte heller en lösning. Utan en penningreform förblir därför ett ekologisk och ekonomisk hållbart samhälle en ouppnåelig utopi. yoshi frey fotnoter: 1) Statistiska Centralbyrån Finansmarknadsstatistik ) SvD Näringsliv Den blinda fläcken

20 Kommunal marginalskatt ger grönare konsumtion Politiken har goda möjligheter att styra över de offentliga utgifterna i en hållbar riktning. Alliansens jobbskatteavdrag leder dock åt motsatt håll genom att gynna höginkomsttagare som har fått ännu mer pengar att lägga på privat konsumtion. Samtidigt drabbas ekonomiskt svagare grupper som har mest att vinna på ett rejält skatteuttag, då de i större omfattning är beroende av en väl fungerande offentlig sektor. Elisabeth Undén, miljövetare och fritidspolitiker, beskriver ett konsumtionssamhälle på väg åt fel håll och vad som bör göras istället. Inom den gröna rörelsen arbetas det hårt för en omställning av samhället. Många försöker gå från den inslagna vägen med konsumtion av produkter och föra över till konsumtion av tjänster. Här har kommunerna en central roll att spela. Kommunerna levererar tjänster och samhällsnyttig service som de flesta människor nyttjar någon gång i livet såsom barnomsorg, äldreomsorg, skola, fritidsverksamhet och fritidsaktiviteter. De kommunala tjänsterna behöver lyftas fram som en viktig del av omställningen. Denna tjänstesektor bör få vara en större del av ekonomin, anställa fler och ge bättre service. Att investera i god grundtrygghet och service for alla medborgare är en offensiv satsning på hållbar utveckling. Det är en viktig grön frågeställning hur denna grundtrygghet ska finansieras. Privat konsumtion har tydliga problem Enligt jordbruksverket har köttkonsumtionen i snitt i Sverige ökat med 33% de senaste 30 åren, det är varken hälsosamt eller hållbart. Svenskarna flyger totalt sett dubbelt så mycket i dag jämfört med i mitten av 1990-talet och 90 procent av dessa resor är utrikesflyg. De totala utsläppen orsakade av svensk konsumtion har ökat från 90 miljoner ton koldioxidekvivalenter år 2000 till 98 miljoner ton koldioxidekvivalenter år Detta innebär en ökning på 9 procent under tidsperioden. Den privata konsumtionen leder alltså till allvarliga miljöproblem. Ur ett hållbarhetsperspektiv spenderar människor i Sverige för mycket pengar på det som kan anses som lyxkonsumtion. Att välja att lägga en väldigt stor summa varje år på att bo stort och dyrt, köra stora bilar, resa långt, äta massor av kött samt konsumera kläder och prylar har tyvärr blivit norm. Detta samtidigt som vi ser en växande grupp som knappt har råd med det basala och är trångbodda. Kommunerna kan styras till hållbar konsumtion Till skillnad från de privata utgifterna har den kommunpolitiska organisationen godamöjligheter att styra över de kommunala utgifterna i mer hållbar riktning. Det är inte möjligt eller önskvärt att bestämma hur privata medel spenderas, även om högre skatter på ohållbar konsumtion är ett viktigt styrmedel. Arbetet med statliga punktskatter ska givetvis fortsätta så att miljöskadlig konsumtion blir dyrare och hållbar konsumtion av framförallt tjänster blir billigare. Men genom att öka den offentliga kommunala konsumtionen till bekostnad av den privata så får vi snabbt samma effekt och kan samtidigt se till att dessa 20