INLÄRNING AV GUNGAN. Av Marie Hansson

Transkript

1 INLÄRNING AV GUNGAN Av Marie Hansson Det balanshinder som rör på sig heter Gungbrädan i reglerna, men kallas i folkmun för gungan eller vippan. Det är definitivt en utmaning för många hundar och kan ta väldigt lång tid att acceptera för det ekipage som råkat göra misstag i inlärningen. Genom åren har jag samlat på mig många knep. Egentligen är det emot hundens instinkt att lita på ett underlag som är ostabilt! De flesta hundar vill spontant hoppa av om de känner att gungan försvinner under dem. Om det dessutom slamrar när gungan slår i marken, gör det hela situationen ännu mer skrämmande. Reglerna Inte nog med att det är ett hinder som kräver mycket omsorg i träningen för att besegras, reglerna har dessutom en del att säga till om som komplicerar träningen. Det finns nämligen två krav på samma gång på just detta hinder. Hunden ska vidröra kontaktfältet på nedfarten innan den får kliva av (men det gäller förstås även de två andra balanshindren; balansbommen och A-hindret). Men utöver det ska också gungbrädan vara ordentligt nere, ha träffat marken, innan hunden får lämna hindret. Om hunden fuskar här och hoppar av för tidigt kan den alltså på ett ögonblick få 10 fel! Ont Om en hund råkar ha ont någonstans, till exempel i ryggen (vilket är ett vanligt dolt fel ), blir upplevelsen av en gunga som slår i underlaget extra obehaglig. Hindret vibrerar ganska mycket i det läget och vibrationen återplantas förstås i hundens kropp, där den står med alla fyra tassarna på brädan. Det är lätt att tänka sig hur hemskt det måste kännas om man redan har ont, när kroppen rister till av landningen mot marken. För många år sedan hade jag en hund som i början hade svårt att acceptera gungbrädan, men så småningom tog hon det onda med det goda (som talesättet är) och godtog det hindret bland de övriga, som hon ansåg roliga. Men ibland fick hon återfall och ville inte ta gungan eller gjorde den i ultrarapid. Först blev jag förbryllad, men då jag lät undersöka henne visade det sig att hon hade ont i ryggen. Sedan blev det beteendet ett tecken för mig att hon inte mådde bra. Det hände också att hon vägrade göra gungan när hon hade ont i halsen. Den var helt enkelt hennes syndabock när hon inte var i form! Och en bra varningssignal till mig! Tonsillerna togs bort, hennes kropp blev starkare med rätt behandling och efter de två första inledande tävlingsåren hade hon inte längre några problem av den sorten. Hon blev sen Årets Agilityhund i Sverige tre år i rad. Tålamod Tränaren måste helt enkelt ha mängder av tålamod med det här hindret. Att jäkta på processen kan ställa till mycket bekymmer. Självklart är olika hundar olika känsliga och de riktigt, riktigt arbetssugna accepterar mer i glädjen av att få jobba! Att börja med en alltför ung hund är att riskera problem. Är den för ivrig är risken stor att den inte har tålamod att behärska sig. Den kanske också rent fysiskt inte har full kroppskontroll och det är förstås något som definitivt talar emot att utmanas med balansarbete som kräver fokus. 1

2 Jag tycker att det är rimligt att man börjar lära den unga hunden klättra på lägre och stabila föremål ute i naturen medan motoriken fortfarande utvecklas. När det är dags och hunden är mogen för riktiga agilityhinder är det balansbommen och A-hindret som ska vara inledningen, för de är stabila och står stilla! När hunden lärt sig hur man ska fokusera på kontaktfälten på slutet på dem, är det dags att börja med gungan. Man måste vara två personer, en som hanterar gungan och en som hanterar hunden. Hunden kan gärna ha en sele, så slipper man hålla den i halsbandet. Det är betydligt behagligare för hunden att bli hållen runt bröstkorgen än i halsen. Sedan gäller: massor med godis, gärna en klicker och det största berömmet som finns, för att finna stunden på gungan positiv! Hunden måste stanna på en plats efter mitten där brädan slår över, där ska den stå och njuta av beröm och godis medan brädan sakta och försiktigt förs ner till marknivå. Väljer hunden att sitta eller ligga är det förstås helt ok, reglerna bryr sig inte. När gungan landat på marken låter man hunden gå nerför och sikta mot kontaktfältskanten, som den då ska känna igen från balansbommen. Platsen ser precis likadan ut på gungan, för brädan är lika bred och har samma lutning som balansbommen, när den slagit ner på marken. Belöna hunden som vanligt för att den beter sig vid kontaktfältskanten som den blivit lärd att göra. Sedan repeterar man detta ett antal gånger och låter successivt brädan röra sig fortare och fortare för varje gång. Berömmets tajming Jag tjatar ofta i text och på mina lektioner om att man måste tajma berömmet. Berömma i just det ögonblicket när hunden är duktigast, för att den ska förstå vad vi är ute efter. Precis när hundens huvud passerar genom däckets hål. Precis när hunden går runt den slalompinne man önskade. Med detta hinder är förstås det speciella ögonblicket när gungan rör på sig, just då är det allra svårast! Då ska hunden ha det största berömmet någonsin! Men är det någon gång som hundägaren verkar ha svårt att följa mitt råd, är det just med gungan. Människan verkar vara minst lika spänd som hunden och är så otroligt lättad när hunden äntligen trampar mark igen, så det blir DÅ som människan riktigt exploderar i en äkta glädjescen! När berömmet kommer EFTERÅT blir förstås hunden övertygad om att den ska skynda sig av från gungan så fort som möjligt, människan verkar ju vara gladast då! Med andra ord blir felplacerat beröm väldigt motsägelsefullt! Vi motarbetar den positiva känslan och trygghet på gungan, när vi är restriktiva i vårt uttryck när hunden är uppepå och stormande glada när hunden är på marken. Det är istället nödvändigt att spela teater på ett översvallande sätt för att övertyga hunden om att det är riktigt trevligt att stå på gungan och känna den röra sig. Är man flera personer som berömmer, desto bättre. Mata med de godaste godbitarna och gör allt för att få just de där sekunderna att glänsa av glädje. Titta på hundens svans om du lyckas, är den höjd är det bra, viftar den har du verkligen gjort ett bra jobb! Extra hjälp En extra hjälp för att öka tryggheten kan vara att lägga en vikt filt eller kudde under gungbrädans yttre ände. När den träffar marken gör den det garanterat mjukt och ljudet dämpas. 2

3 En annan hjälp på vägen, speciellt om hunden som står på gungan är tung, är att ställa ett bord (kanske ett agilitybord) under bortre änden på brädan. Då går gungan inte ner hela vägen, utan stannar på bordsnivån. Det blir en mycket kortare luftfärd och det blir mindre tungt för medhjälparen som inte måste hålla emot hela hundens tyngd hela vägen ner till marken. Så småningom måste hunden ändå göra hela luftfärden, men att börja med något lättare kan alltid vara smart med en känslig hund. Ett knep för medhjälparen är annars att efter ett tag skifta från placeringen vid sidan till att stå bakom hunden vid uppgången på gungan. När hunden passerat och närmar sig mitten, placerar man en fot på brädan för att hålla emot. Sedan böjer man sig ner och tar emot brädan med händerna, när hunden väger över den. På det sättet kan man reglera farten och kraften, utan att hunden egentligen tänker på att den får hjälp. Detta gör det också lättare att jobba bort hjälpen senare. Förebyggande träning Givetvis kan man förebygga olustkänslor genom att förbereda hunden inför sin första gungträning. Och nu menar jag med annat än olika typer av balansträning, som jag skrev om i början. Dels kan man redan när hunden är en liten valp (och lätt att lyfta), placera den på gungans mitt och leka gungeli-gung. Självklart måste man ha en sele på valpen som gör att man kan hålla den riktigt stadigt, så den står stilla. Man behöver också en medhjälpare som kan reglera gungan, medan man själv kan ha totalt fokus på valpens upplevelse, böja sig framåt, prata och gulla och se till att det blir en riktigt trevlig stund medan gungan förs upp och ner, fram och tillbaka, inom ett spann på ca 30 cm. Man kan också träna på annat som rör sig. Bara att gå på en pontonbrygga som flyter på vattnet är en spännande upplevelse, som är lagom odramatisk för att ge hunden en bra erfarenhet. Men är man ambitiös och vill ge hunden positiva erfarenheter av annat innan gungbrädan, kan man lära hunden att sätta tassarna på en skateboard eller en kort och bred planka med ett litet runt vedträd under. Det rör på sig, men hunden är nära marken. Balansbollsträning är en ny aktivitet som man kan lära sig på kurs. Där lär sig hunden kroppskontroll och att parera när underlaget rör sig. Sådant fungerar på unga hundar också. En annan idé är att placera sig och den unga hunden (kan förstås också göras med en ängslig vuxen hund) bredvid en gunga som en rutinerad hund tränar på. Vid varje smäll som sker när den slår i backen ska hunden som är åskådare belönas massor. Tanken är att den ska associera ljudet och det eventuella slamret med godis och beröm. Vi kan inte heller förneka att det kan påverka hunden positivt att titta på en rutinerad hund som med glädje och erfarenhet hanterar gungan. När man tränar annat Eftersom vi absolut inte vill att en hund på egen hand ska råka hamna på gungan och ensam bli utsatt för upplevelsen att den brakar över, måste vi förhindra det på alla sätt vi kan. Även om hunden tränar andra hinder på banan, kanske den inte är redo att hantera gungan på egen hand. Eftersom en lös hund alltid kan smita iväg i ett ögonblick när man inte är beredd, är det säkraste att spärra gungan från att slå över obehindrat. Det finns idag gungor som man kan 3

4 köpa, där man länkar fast gungan i båda ändar, så att den inte kan röra sig från sitt neutrala vågräta läge. Men i andra fall kan man placera ett bord eller en stol under gungans bortre ände, så att om hunden kliver upp, så kan inte brädan slå över längre än till stolsitsen eller bordsskivan. Ett annat alternativ är att helt enkelt välta omkull gungan så att den ligger ner på sidan på marken. De flesta gungproblemen bygger på oerfarna hundar som strövat iväg på egen hand och själv testat hinder, vilket har skrämt dem rejält. Egna namn Jag är en förespråkare av att använda olika namn på olika hinder. Det är för att jag anser att ju mer information vi kan ge en hund, desto bättre. I fallet med gungbrädan är det extra viktigt. Om föraren bestämmer sig för att använda samma namn på både gungan och balansbommen så kommer det att vara som bäddat för missförstånd! När hunden hör ordsignalen, kommer den inte veta om det är ett hinder som står stilla eller som rör på sig! Balansens uppfart och gungan är nämligen lika långa, lika breda och har samma vinkel. Nerifrån ser inte hunden om det finns en fortsättning på balansbommen, eller om det slutar i ingenting, som med gungan! Hundar som inte lyssnat ordentligt, eller förare som använder samma ord för bägge hindren kan få följande effekt. Hunden tvekar och rör sig långsamt på väg uppför uppfarten på balansbommen. Den är osäker på om hindret kommer börja röra på sig och om det tar slut där uppe! På gungan kan ett annat problem uppkomma för en ivrig hund. Hunden kommer som skjuten ur en kanon och rusar uppför gungan. Den tror att det är en balansbom och fortsätter glatt rakt fram där änden tar slut! Hunden far som en projektil genom luften och kan lätt skada sig. Olika gungor Olika gungor beter sig olika. De låter olika, de känns olika, de ser olika ut. Gör hunden den tjänsten att du tränar den på olika gungor för att ge den bred erfarenhet. Åk runt till olika klubbar och testa deras gungor innan du börjar tävla. Massor med uppmuntran och godis för att klara av en ny gunga, gör hunden säkrare och tryggare, vilket i förlängningen gör den snabbare. Med en liten hund som väger lite är det extra känsligt eftersom en sådan hund måste våga ta sig långt ut för att kunna väga över gungan. Den hunden måste lära sig att känna efter när den ska bromsa och när den ska gå lite till för att hitta stället där den slår över. Givetvis är målet för en tävlande förare att hunden ska göra gungan så snabbt som möjligt. Därför är det ett bra inlärningsknep att lära hunden sikta mot kontaktfältets bortre kant, det ger hunden ett mål framåt. Men det får ju inte bli på bekostnad av hundens säkerhet. Väger hunden lite mer kommer smällen i backen bli kraftigare, ju längre fram på gungan hunden är. En större kraft i smällen drabbar hundens kropp lite hårdare. Belöna ett beteende som du tycker verkar optimalt, med hänsyn taget till tid och hundens säkerhet. Snart lär sig hunden rutinen att göra likadant varje gång, med hänsyn taget till den individuella gungan förstås. 4

5 Kört fast Ibland känns det ändå som att man kör fast med vissa hundar. Hunden visa kanske tydligt att den ogillar gungan. Det handlar antagligen om en känslig typ av hund. (Jag förutsätter att man genom undersökningar uteslutit att hunden kan ha ont.) Det första man ska tänka på är att ha en käck och konsekvent attityd i träningen. Din känsla smittar ju av sig på hunden! Visa med ditt kroppsspråk och din röst att du tror på hunden och att du vet att det kommer gå bra. Jobba envist igenom hindret, men låt hunden omedelbart efteråt få göra sitt favorithinder, till exempel en tunnel. Lär den att om den biter ihop och kämpar sig igenom det jobbiga, så blir följden att få rusa fort och känna eufori efteråt. När man tränat i veckor eller kanske månader och trots vältajmat stort beröm och godis på gungan ändå inte fått det önskade resultatet, att hunden tycker gungan är trevlig, är det alltså tillåtet att låta hunden uppleva belöningen efteråt. Och på det här stadiet är det ju vad som saknas, att hunden ska se gungan i ett större sammanhang. Märka att den föregås och följs av trevliga hinder, att man får ta det onda med det goda. Jag har haft en hund som kämpade sig igenom gungan, men efter lång träning ändå inte kunde släppa på fart och få självförtroende. För hennes del blev genombrottet att jag en dag i köket insåg att hon var galen i vispgrädde. När jag tog med mig vispgrädde till träningen blev hon plötsligt som ombytt. Hon ville väldigt gärna göra gungan, som var det enda hindret som gav den belöningen. Hon gjorde gungan koncentrerat och snabbt, för hon visste att provsmakningen kom på nedersta änden av kontaktfältet. När jag började träningstävla hade jag med mig vispgrädde i en plastpåse i fickan och tog fram på banan när hon lyckats göra gungan bra. Sedan sprang vi av banan och hon fick slicka i sig njutningen utanför ringbandet. När vi började tävla på riktigt hade jag fortfarande plastpåsen i fickan, men hon fick den efter målgång. För hennes del var det motivationen som fick knuten att släppa. Sammanfattning Gungan är en utmaning för många, men med rätt tänk och med bra förberedelser behöver det inte vara så svårt! BOKTIPS: Marie Hansson: Agility - på enkelt vis. Förlag Jycke-Tryck AB, ISBN: