Arbetarmakt svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen

Transkript

1 Arbetarmakt svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen Artiklar om kampen i Iran

2 Ska vi försvara Iran mot imperialistiska angrepp? Följande polemiska artikel från våra brittiska kamraters tidning riktar sig mot grupper och individer som inte har samma aktualitet här som i Storbritannien. Men deras argument finns företrädda även här, inte minst i den exiliranska vänstern. Bushs administration nöjer sig inte med den katastrof som tillfogats Irak och Afghanistan och har nu börjat slå på krigstrummorna igen och hotar med angrepp på Iran. På samma sätt som Saddam Husseins Irak påstods ha massförstörelsevapen, får vi nu med samma tvivelaktiga övertygelse höra att Iran måste angripas eftersom landet utvecklar kärnvapenkapacitet. Det hyckleri med vilket George Bush och hans allierade behandlar dessa frågor upphör aldrig att förvåna. Det är inte bara det att de tycks glömma att de själva har omfattande arsenaler med kärnvapen, de tycks också upptäcka nyare och radikalare politik när krigstrummorna börjar höras: motståndaren till aborträtten George Bush upptäcker exempelvis plötsligt sin passion för kvinnors rättigheter. Hela USA:s utrikespolitik och dess hot mot Iran bestäms inte av en önskan att ständigt kämpa för demokratiska fri- och rättigheter. Om det var så, skulle USA inte vara hårdnackade anhängare av Israel och dess terroriserande av palestinierna, inte stöda den reaktionära teokratin i Saudiarabien eller militärregimen i Pakistan. Nej, USA:s utrikespolitik drivs av dess känsla för strategiska, geopolitiska intressen. När USA invaderade Irak och Afghanistan var det utifrån den strategiska kalkylen att invasionerna, om de lyckades, skulle kunna upprätta lojala lydregimer i en del av världen som blivit känd för sitt motstånd mot Pax Americana och samtidigt kunna kontrollera oljan. Dess ledande intellektuella hävdade att detta kunde garantera amerikanskt ledarskap i världen under åtminstone de närmaste 50 åren. Frågan är då: om vi motsätter oss USA:s motiv olja, makt och profiter ska vi kämpa för USA:s nederlag i dessa krig? Revolutionärer säger utan att tveka ja. USA:s handlingar handlar inte bara om val av reaktionär politik utan om det system vi lever i imperialismen. Imperialismen är inte bara den ena statens dominans över en annan stat; den är det kapitalistiska världssystemets nuvarande stadium. Stora industri- och försäljningsföretag som Siemens, Citigroup, HSBC, Halliburton, BP, Toyota, Wal- Mart dominerar de globala marknaderna. Deras intressen bevakas av stormakternas militära, diplomatiska och politiska makt. Detta leder till en systematisk uppdelning av världen mellan imperialistiska stater och deras bolag, som tillsammans dominerar och exploaterar halvkoloniala länder vars självständighet mer finns på papperet än i verkligheten. Under det tjugoförsta århundradet har omfattande slag utdelats mot USA:s ockupationer på Iraks och Afghanistans slagfält. Det är inte bara segrar i kampen för att befria dessa stater utan för alla som lider av förtryck och utsugning under det imperialistiska världssystemet. Politiska misstag Alliance for Workers Liberty (AWL) argumenterar mot detta. De motsätter sig kriget mot Irak men vägrar idag att kräva omedelbart tillbakadragande av trupperna. Tillbakadragande av trupperna från Irak, menar de, skulle innebära att reaktionära islamistiska krafter omedelbart skulle krossa arbetarrörelsen. Genom att inta denna ståndpunkt gör AWL USA:s trupper till arbetarrörelsens väktare när de i själva verket är det främsta hotet. I det kommande kriget mot Iran hävdar AWL att vi varken ska stöda amerikanerna eller iranierna istället säger de att vi ska stöda den internationella arbetarklassens tredje läger. De menar att detta är den enda konsekventa internationalistiska ståndpunkten som principiellt motsätter sig båda sidor. I deras rättfärdigande av sin ståndpunkt, hävdar de att det imperialistiska systemet, i vilket några mycket mäktiga stater lever väl på andras bekostnad, inte existerar på samma sätt som exempelvis vid tiden för första världskriget. De tvingas göra detta, eftersom de annars blottar sig för anklagelsen att de inte försvarar den demokratiska rätten till självbestämmande för nationer som förtrycks av imperialismen. Ändå är det detta som de gör sig skyldiga till! Det låter radikalt att tala om arbetarklassens tredje läger, men i verkligheten är den konsekventa internationalistiska ståndpunkten att försvara Irans självbestämmande, dvs. rätten för det iranska folket att besluta om sitt eget öde och kontrollera sina egna resurser fritt från USA:s inblandning och invasion. Men vad skulle AWL:s argument innebära på marken när Iran angrips? I sådana situationer kommer förtryckta halvkoloniala borgerliga regimer försöka att mobilisera sin befolkning genom att använda antiimperialistisk retorik och inleda väpnade konflikter med imperiearméer. De kan göra detta framgångsrikt eftersom det iranska folket lider av förtryck och superexploatering i händerna på de imperialistiska länderna, och som därför kommer att inse det brådskande behovet att enas mot imperialismen. I denna situation kan revolutionärer inte agitera mot kriget, utan stöda motståndet mot USA:s angrepp som en del av en enhetsfront för att slå tillbaka invasionsstyrkan. Innebär detta att vi stöder regimens reaktionära politik? Inte alls, men vi kan stöda dess militära handlingar mot den invaderande styrkan. Vi kan dessutom använda krisen som skapas av konflikten till att kräva demokratiska rättigheter, inklusive för kvinnor och etniska minoriteter, arbetarnas rättigheter, inklusive kontroll över produktionen för krigsansträngningen och beväpning av arbetarklassen. Det förbinder den antiimperialistiska kampen med kampen för socialism genom kampen för en arbetarrevolution som kan försvara Iran. AWL däremot ställer kampen för socialism mot försvaret av Iran i händelse av ett imperialistiskt angrepp. Om arbetarklassen och socialister i Iran skulle anta denna ståndpunkt kan det antingen öppna vägen för imperialisternas seger eller avstå ledningen av den antiimperialistiska kampen till reaktionära delar av rörelsen såsom den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads regim. I Irak leder AWL:s metodologi till att avstå från kampen för att befria nationen från ockupation av västs militär och företag. Hemma i Storbritannien och andra imperialistiska nationer leder det till underförstått stöd till de imperialistiska arméerna och att undvika 2

3 de svårare antiimperialistiska argumenten. Nick Cohens rasistiska argument Trots starkt motstånd i väst mot kriget mot terrorn hävdade en del som fortfarande beskriver sig som tillhörande vänstern till och med att vi skulle stöda kriget mot terrorn. De är egentligen f.d. vänsteranhängare. De inkluderar Nick Cohen i tidningen Observer och akademikern Norman Geras, som tillsammans skrev Eustonmanifestet, och många andra av deras sort. Istället för att fokusera sin uppmärksamhet på den katastrof som pågår i Irak, vände de sin polemiska eld mot vänsterns antiamerikanism. De gick så långt som till att göra rasistiska angrepp på vänstern för att den bygger en koalition mot kriget tillsammans med muslimer. De hävdade att oavsett USA:s motiv, bör vi stöda denna demokratiska regim som försöker upprätta liknande demokratier i hela Mellanöstern. När detta demokratibygge började misslyckas, hävdade Cohen och de andra att det berodde på den islamska fanatism som enbart gjorde kampen desto viktigare. Nu gör de gemensam sak med USA:s administration i att angripa de som motsätter sig ett angrepp på Iran som apologeter för administrationens meritlista när det gäller kvinnors och arbetares rättigheter. Tror verkligen någon att USA har kvinnors rättigheter i åtanke när de angriper länder som Iran? Josh Davies Workers Power (London) , 23 januari 2008 Massprotester mot valresultatet i Iran tiden är inne Trettio år efter den iranska revolutionen, som ledde till att den islamiska republiken skapades, samlas människor återigen på hustak och gator för att ropa död åt diktatorn. Men den här gången är måltavlan Mahmoud Ahmadinejad, som valts ut av Irans envåldshärskare, Khomeinis efterträdare Ali Khamenei. Anhängarna till den besegrade kandidaten Mir-Hossein Mousavi organiserade måndagen den 15 juni en protest i Teheran. Den blev omedelbart förklarad som illegal av polisen och avlystes av Mousavi själv, som uppmanade sina anhängare att hålla sig därifrån, att bevara sitt lugn och hålla sig inom lagens ramar. Men kraften var för stor och Teherans gator fylldes av människor som trotsade förbudet och det hotande våldet från staten. Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterade att mellan 1,5 och 2 miljoner människor deltog i protesten, andra var försiktigare och hävdade att det bara vara som varit där. Demonstranterna marscherade med kraftfull symbolism från Engelobtorget (Revolutionstorget) till Azaditorget (Frihetstorget), platser som förknippas med kampen mot shahen för trettio år sedan. Robert Fisk, veteran bland reportrarna i Mellanöstern, gjorde följande iakttagelse: det här var inte bara de trendiga, unga damerna med solglasögon från norra Teheran. De fattiga var också här, gatuarbetarna och medelålders damer i hel chador [islamisk klädsel]. En del av folkmassan gick efter protesten till angrepp mot den mycket hatade Basjimilisens baracker. Milisen utgörs av beväpnade gäng som är knutna till moskéerna och som används som strejkbrytare och genomdrivare av islamiska koder för uppförande bland befolkningen. De blev i sin tur beskjutna av milisen. Regeringens radio rapporterade att sju hade dödats och ytterligare fler blivit skadade. Demonstranternas ilska mot Basjimilisen var ett svar på en massaker vid universitetet i Teheran kvällen innan. Slagskämparna hade stormat in i studentbostäderna vid universitetet och skjutit ihjäl fem studenter som hämnd för de massprotester som organiserats vid universitetet under dagen. Statens styrkor svarade inledningsvis på protesterna med tårgas, plastkulor och riktig ammunition. Ändå fortsatte mobiliseringen och i så stor omfattning att polisen avstod från att skjuta. Iran befinner sig nu i en politisk kris som kan öppna för ett revolutionärt sönderfall av den klerikala regim som för 30 år sedan avbröt arbetarnas och folkets revolution som störtade shahen. I det presidentval som hölls den 12 juni satte många unga människor, kvinnor, fackliga aktivister och stora delar av medelklassen sitt hopp till Mir-Hossein Mousavi, en politiker som på senare tid förknippats med den iranska härskarklassens reformistiska flygel och som vill göra den islamiska republiken lite mer socialt liberal för att attrahera stöd från de unga, samtidigt som relationerna till väst förbättras. Den sittande presidenten Ahmadinejad, som ställde upp som kandidat för Abadgaran, en allians mellan konservativa politiska organisationer, utlovade en del åtgärder för att hjälpa de fattiga i städerna och på landsbygden vilket kompletterades med en kraftfullare antiimperialistisk retorik, vilket är hans populistiska trumfkort. Bakgrunden till valet är det spända förhållandet med väst över Irans program för anrikning av uran erbjudandena från USA:s president Obama att inleda förhandlingar med den iranska regimen plus de ökade ekonomiska problemen, med en inflation på mellan 15 och 25 procent. Den utbredda ilskan orsakas av Mousavis nederlag som blandats med anklagelser om valfusk. Mousavi hade utlovat förändring i frågor som har upprört många studenter och speciellt unga kvinnor. Han lovade att göra sig av med moralpolisen, lömska och trångsynta personer som patrullerar på gatorna och griper kvinnor för att de är olämpligt klädda och trakasserar unga människor som påträffas i blandat sällskap. Före valet lovade han att reformera lagar som inte behandlar kvinnor lika. Vi måste ge kvinnor ekonomisk makt, kvinnor måste kunna välja sina yrken i enlighet med sina meriter och iranska kvinnor måste kunna nå de högsta nivåerna i de beslutande organen. Det är ett löfte som speciellt riktar sig till medelklassens kvinnor och lovar dem fler möjligheter i deras karriärer och i politiska kretsar. Han erbjöd också en mer diplomatisk och mindre konfrontatorisk hållning till väst, som leder till mer av 3

4 ekonomisk liberalisering inom ekonomin och en öppning gentemot världsmarknaden. Naturligtvis har många liberaler och medier i väst välkomnat det. Ahmadinejad anammade för sin del den blandning av antisionistisk och antiimperialistisk retorik som är hans karaktäristiska stil och har lurat en del antiimperialister i väst att stöda honom och hans motbjudande regim. Han har utvecklat en politik som gett honom en verklig bas i en del av de fattigaste delarna av det iranska samhället. Han sade nyligen att han hade för avsikt att överföra oljepengarna till folkets middagsbord. Han har omfördelat en del av oljepengarna till pensionsfonder och statsanställda arbetares löner. En av hans mer ökända åtgärder var distributionen av gratis potatis och soppa till de fattiga i städerna och på landsbygden. Hans rivaler anklagade honom för röstköp, vilket han givetvis förnekade. Istället hävdade han att Mousavi med sin huvudsakligen internetbaserade kampanj inom medelklassen tappat kontakten med vanliga iranier. Anklagelser om fusk hördes mot slutet av rösträkningen när Ahmadinejad utropade sig som segrare med en större marginal än vad som ansågs rimligt. Inrikesministeriet uppgav att den sittande presidenten blivit återvald med 63,3 mot 34,7 procent med ett valdeltagande på 85 procent det högsta i ett val på lång tid. Mousavi lämnade in ett formellt överklagande till de tolv medlemmarna i väktarrådet, den verkliga makten bakom regeringen i Iran. Hälften av rådet väljs av parlamentet (Majlis) och den andra hälften av den högste ledaren. Ovanför både ledaren och väktarrådet sitter emellertid de 86 medlemmarna i församlingen med islamiska lärda. Församlingen kan ändra beslut och till och med byta ut den högste ledaren, även om den aldrig har gjort det. Det är mycket vanligt att besegrade presidentkandidater i tredje världen utropar fusk nästan innan rösträkningen har avslutats. Men som socialister bör vi aldrig avfärda möjligheten av fusk i ett system som är så korrumperat som kapitalismen och så odemokratiskt som den iranska regimen. Oavsett om det förekom fusk eller inte, riktar sig protesterna mot något annat än ett stulet val. De utgörs av en explosion av uppdämd ilska och frustration mot regimen och det sätt som den kontrollerar och dominerar det iranska folkets liv. Regeringarna i Washington och Europa, liksom i Israel, skulle föredra Mousavi, en man som de har identifierat som någon man lättare kan göra affärer med och som är politiskt säkrare, inte allt för radikal, inte alltför demokratisk. De vill i bästa fall ha en grön revolution, som liknar den orangea revolutionen i Ukraina eller den rosa revolutionen i Georgien, där västvänliga politiker installerades men mycket lite i övrigt förändrades. Det dem inte vill ha är ett utbrott av verklig revolution som kan gå från demokratiska politiska paroller till paroller som tar upp de sociala behoven hos Irans arbetare och städernas och landsbygdens fattiga. De vill absolut inte se sönderfall och sammanbrott i den iranska statens maskineri för repression och att makten övergår i händerna på ungdomen och arbetarna. Trots rörelsens officiella ledare står det klart att ett massivt utflöde av folkets vilja har inletts och som i allt större utsträckning kommer att kräva grundläggande förändringar i systemet. Kraven kommer att fokuseras kring medelklassens bekymmer, så länge den utgör majoriteten av proteströrelsen. En del inom vänstern har avfärdat rörelsen och hävdar att det bara är medelklassen, att fusket inte inträffade och att rörelsen bara är imperialisternas nickedockor. Det tar avsiktligt inte hänsyn till det uppenbara faktumet att hela valprocessen dess kontrollerade kandidater, dess regeringskontrollerade medier, dess valkommission vars ordförande tillkännagav sitt stöd för Ahmadinejad innan räkningen påbörjats är groteskt odemokratisk. Motstånd mot ett stulet val är helt enkelt ledstjärnan för folkligt missnöje med regimen som helhet. Målet är nu att hjälpa rörelsen att överskrida sina begränsningar och trycka på för en sant revolutionär kamp mot hela den islamiska kapitalistiska staten. Måndagen den 16 juni förklarade den högste ledaren att det skulle bli en begränsad omräkning av en del omstridda regioner. Det hyllades som en delseger av Mousavi, men det är i verkligheten ett drag från regimen för att dämpa protesterna och återupprätta ordningen. Mousavi har gått längre och krävt omval, vilket skulle skärpa situationen på ett dramatiskt sätt. Det utbredda stödet för Mousavi är emellertid rörelsens grundläggande svaghet som hotar att undergräva den. Mousavi är egentligen inte någon reformator eller har åtminstone inte varit det tidigare. Han uppges ha beskrivit sig själv som en reformist som hänvisar till principerna [för den islamiska revolutionen]. Han var premiärminister i republiken från 1981 till 1989, under kriget med Irak och medan regimen konsoliderade sig genom att massakrera kommunister och andra demokratiska motståndare. Han vände sig mot att avsluta kriget med Irak och ville fortsätta det blodbad som redan hade kostat så många liv under nästan ett årtiondes strider. Ingen kandidat i presidentvalet kommer att självständigt uppträda som ett verktyg genom vilket verkliga förändringar kan äga rum. Det beror helt enkelt på strukturen i det iranska politiska systemet, ingen kandidat kan ställa upp innan de har godkänts av väktarrådet. Även om Mousavi valdes på ett demokratiskt program (något han inte hade) skulle den islamiska statens institutioner förhindra varje försök till reformer och utan tvivel försöka få bort honom. Det är därför som västmediernas syn på kampen mellan reformister och konservativa måste behandlas med en viss försiktighet. Hela det iranska politiska etablissemanget är reaktionärt, odemokratiskt och elitistiskt. Argumenten handlar om förändringar av ytan medan den shiitiska hierarkins styre över det iranska samhället behålls. De mest kända reformisterna som Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, som förlorade mot Ahmadinejad 2005, kritiserar regimen, men det är en del av manövrerandet inom det politiska etablissemanget ingen bör bli lurad att tro att det erbjuder en verklig utväg. Rafsanjani är miljonär och påstås vara rikast i Iran. Det är därför som Ahmadinejad kan framställa sig som de fattigas och egendomslösas röst. Faran i allt utom den här regimen finns givetvis där hos en del iranier. Delar av medelklassen skulle utan tvivel stödja en imperialistisk invasion om den garanterade en mer liberal form av demokrati så länge som den var mindre blodig än i Irak eller Afghanistan (ett slags utopisk, snäll imperialism som inte skadar andra än de usla grabbarna). En sådan förödande inriktning måste bekämpas. Imperialismen bryr sig inte om det iranska folket. Den utnyttjar människors längtan efter demokratisk föränd- 4

5 ring, eftersom den vill hitta en väg in i Iran för att exploatera dess resurser. Obama skulle gärna placera det i en annan shahs strypgrepp (eller en motsvarighet till Egyptens Mubarak eller den saudiska kungafamiljen) bara USA kunde lägga vantarna på den iranska oljan. Trots de många likheterna med demonstrationerna och protesterna under störtandet av shahen 1979, finns en faktor som fortfarande saknas. Hela Iran stannade 1979 genom en massiv generalstrejk, som speciellt drabbade den lukrativa oljeindustrin. Det var en av de viktigaste faktorerna som ledde till att den USA-stödda diktatorn föll. Men nu har den organiserade arbetarrörelsen under 30 år lidit under barbariska angrepp på dess rättigheter, deras förmåga att organisera, att genomföra aktioner och till och med att träffas och diskutera. Domarna dömer fackliga organisatörer till månader och år i fängelse och till piskrapp, arbetaraktivister som fortsätter sin kamp för fria fackföreningar kan hamna i det ökända tortyrfängelset i Evin. Den islamiska regimen vet att dess kraftfullaste fiende är den iranska arbetarklassen. Det är den enda kraft som kan slå sönder regimen i småbitar och skapa en ny politisk ordning. Det är därför som de behandlar arbetare mer brutalt än vad till och med shahen gjorde. Därför måste uppmaningar spridas för en nationell strejk som kräver ett slut på regimen och för större demokratiska friheter. En sådan strejk skulle få stöd från alla arbetare i hela världen som solidariserar sig med de iranska arbetarnas kamp. Behovet av ekonomisk rättvisa måste föras fram i täten av protesterna för att föra in bredare skikt av arbetare och städernas fattiga i rörelsen. För att en fullskalig iransk revolution ska kunna bryta ut, måste protesterna gå utöver studenterna och kvinnor som vill befrias från moralpolisen och de kvävande kulturella restriktionerna. För att kunna göra det måste rörelsen resa krav som är av brinnande betydelse för de fattiga, fabriksarbetarna, transportarbetarna, oljearbetarna och fattigbönderna. Arbetarklassen har inget intresse av att upprätthålla en polisstat som upprepade gånger krossar strejker och griper deras ledare. Men samtidigt har den ingen önskan att utnyttjas av de imperialistiska multinationella företagen. Strejker och ockupationer i nyckelindustrier och nyckelsektorer skulle påskynda kampen mot en punkt utan återvändo för regimen. Det viktigaste politiska kravet måste vara för en suverän och revolutionär konstituerande församling. En sådan församling kan inte bara undanröja alla kulturella restriktioner för kvinnor och ungdomar utan också hela den struktur som förpassar folket till en infantil status där det behövs väktarråd och högsta ledare. För att samordna kampen mot regimen och för en konstituerande församling måste shoras (råd) skapas, arbetarshoras, studentshoras, shoras i kåkstäderna som alla består av fritt valda och omedelbart avsättbara delegater, fria från varje väktande från lokala moskéer och imamer. De måste, kort sagt, vara likadana som de som ursprungligen skapades 1978 och De måste skapa miliser som kan försvara dem själva mot Basjimilisen och de revolutionära gardena som kommer att fortsätta att dränka protester i blod för att hålla kvar regimen vid makten så länge de ensamma är beväpnade och massorna är obeväpnade. Socialisters mål är att argumentera för en strategi varigenom shoras kan uppträda som den nya styrande makten för att börja lösa uppgiften med att organisera samhället längs verkligt demokratiska linjer. En sådan uppfattning av samhället tycktes vara så nära att förverkligas 1979, bara för att grymt krossas av den islamiska kontrarevolution som leddes av Khomeini. Det måste inträffa sida vid sida med arbetarkontroll över industrin och distributionen av varor. Nu måste arbetarklassen och de radikaliserade studenterna skapa sin egen ledning. Skapandet av ett revolutionärt parti i Iran med en strategi för att ta makten är avgörande om det ska bli en allvarlig kamp både mot regimen och mot kapitalismen, systemet bakom regimen. Skapandet av en socialistisk stat och en planerad ekonomi skulle bidra till att avhjälpa Irans ekonomiska problem genom att verkligen använda oljerikedomarna till förmån för de fattiga. Med ord som är lika sanna idag som 1906, skrev Leo Trotskij: Över allt annat måste [arbetarna] vara fria från illusioner. Och den värsta illusionen i hela dess historia av vilken proletariatet tills nu lidit har alltid varit förlitan på andra. Arbetarna måste göra sig av med sådana som Mousavi som ledare, lika mycket som diktatorn Ahmadinejad. De får inte heller falla för imperialisternas ränker. Längs den vägen väntar bara ett annat nederlag. Alla dessa krav ställs konkret eftersom en ny fråga kommer att uppträda under de närmaste dagarna: vad blir nästa steg? Omräkningen av valet kommer att genomföras, den kommer återigen att förklara att Ahmadinejad vann och i slutändan kommer Mousavi bli inkallad till någons kontor och uppmanas att avbryta protesterna. Det viktigaste nästa steget är en politisk generalstrejk, mobilisering av den iranska arbetarklassen ut på slagfältet och val av shoras. Om det händer, är anden ur flaskan som Ahmadinejad sade. Allt är möjligt. Simon Hardy 302, 25 juni 2009 Iran på randen till revolution Den islamiska republiken Iran genomgår sin allvarligast politiska kris någonsin. Efter 30 år av terror har massorna kamp visat att en fullskalig revolution inte är omöjlig. Men än kvarstår många hinder och faror innan mullornas diktatur kan förpassas till historiens skräphög. Vad vi har bevittnat den senaste veckan är utan tvekan en oerhört imponerande massrevolt. Fortfarande är det för tidigt att beskriva situationen som revolutionär. Av allt att döma befinner sig Iran däremot i ett förstadium till en fullt utvecklad revolutionär situation. De två avgörande begränsningarna är att rörelsen än så länge inte har fått ut arbetarklassen i samlad kamp och att den inte har 5

6 ställt frågan om den politiska och ekonomiska makten över samhället på dagordningen. Mousavis ledande roll är en tydlig indikation på begränsningarna hos rörelsen. Denna man förtjänar inte alls att kallas för oppositionell. Han var premiärminister under det blodiga 1980-talet då den islamiska republiken konsoliderade sin makt genom massmord på vänster- och arbetaraktivister. Han hade en central roll i att bygga upp den religiösa diktatur som i skrivandet stund skjuter på människor i Iran. Det finns en hel del som talar emot att Mousavi skulle ha genomgått en grundläggande förändring i demokratisk riktning. Men om det stämmer infinner sig frågan vad hans opposition handlar om? För att svara på det måste vi säga något om regimens uppkomst och karaktär. Splittring i samhället, splittring i toppen Den islamistiska flygeln av revolutionen var aldrig uthuggen i ett block. Till att börja med fanns det en mindre falang inom prästerskapet som faktiskt motsatte sig en religiös statsbildning, men de manövrerades ut av Khomeini, med Mousavi troget vid sin sida. Men även bland anhängarna till en religiös diktatur fanns det skillnader. Under 1980-talet när regimen av nödtvång sammansvetsades i kampen mot ett antal gemensamma yttre fiender såsom vänstern, Irak och den store satan i väst, fanns det en tendens till att de inre motsättningarna hölls i schack någorlunda. Mullorna har sedan länge lämnat kampåren bakom sig och det är oundvikligt att det blir strider om positioner och privilegier. I massmediala kommentarer är det hyfsat vanligt att peka på regimens inbördes rivalitet som en förklaring till motsättningen mellan Mousavi och Ahmadinejad. Däremot är det inte så vanligt att peka på de samhällsmateriella rötterna till dessa motsättningar. Vare sig under oppositionen mot shahen eller vid makten var skillnaderna inom det islamistiska lägret en renodlad fråga om principer och idéer. Olika grupperingar grundade sig på olika klasser och skikt i samhället och en del av dem befann sig faktiskt i olika hög grad i motsättning till varandra. Motsättningen mellan olika grupper inom regimen reflekterar alltså vidare sociala motsättningar och skillnader i det iranska samhället års revolution var i sin första fas demokratisk och riktade sig mot monarkin och dess vanstyre. Arbetarklassen och vänstern var faktorer i revolutionen som gjorde att den efter shahens landsflykt lovade ett löfte som var ett hot för vissa att gå utöver sin demokratiska fas och utvecklas vidare till en revolution mot kapitalismen och traditionalismen. De sektorer i samhället som deltagit i eller åtminstone på slutet stött störtandet av shahen kunde givetvis inte stillatigande acceptera en fortsättning på revolutionen som direkt och uttalat hotade deras egen existens. Trots stora skillnader sinsemellan upplevde därför kapitalister, småborgerlighet, religiösa ledare, traditionalistiska män och familjepatriarker, konservativa bönder, trasproletärer utanför arbetarklassen m fl ett gemensamt behov av att hindra arbetarklassen och vänstern från att avancera vidare. Khomeini och islamisterna var utan tvekan det bästa verktyget för detta. De hade inga egalitära målsättningar med sin kamp utan ville behålla de grundläggande samhällsstrukturerna intakta. De var svurna fiender till vänstern och de var beredda till långtgående våld för att driva igenom sin sak. Men Khomeinis rörelse hade också fördelen att bestå av ett antal undergrupper som tycktes kunna appellera till alla dessa skikt som sökte en reaktionär räddare i nöden. Alla kunde de hitta sina särskilda representanter inom den islamistiska kontrarevolutionen. När motsättningarna och skillnaderna mellan alla dessa olika samhällskikt har vidgats är det inte konstigt att sprickan blir större också inom regimen. En fråga gäller till exempel vad som ska göras med Irans oljeintäkter. Ahmadinejad tillhör en populistisk, plebejisk falang av regimen och har valt att i viss mån gynna fattiga skikt. Detta har retat upp städernas medelklass som i Mousavi har fått sin representant. En annan fråga handlar om den teknologiska utvecklingen vad gäller datorer, mobiltelefoner, Internet osv., som har gjort det mer angeläget med större individuell frihet för städernas medelklass. En fråga som rent principiellt har samma värde för de fattigaste men som däremot inte är i fokus. Där har Ahmadinejad istället haft större framgångar med sin betoning av värdet av mat på bordet. En annan viktig kraft i Iran som haft anledning att fundera över de senaste årens kurs är internationellt orienterat kapital. Med Ahmadinejad vid rodret har Irans internationella isolering tilltagit. Det har inte varit bra för möjligheten till inkomstbringande import- och exportavtal. Från viktiga grupper av kapitalister finns därför ett tryck för att få bort Ahmadinejad till förmån för en mer renodlat borgerlig representant. Hursomhelst har en borgerlig och småborgerlig opinion fått sig ett uttryck i de så kallade reformisterna, där Khatami föregick Mousavi. Självklart kan en marxist inte ställa sig avvisande till medelklassens strävanden efter personlig frihet, men vi pekar på begränsningarna i dessa ambitioner. Huvudpoängen här är emellertid att Iran har förändrats sedan 1980-talet och att det ställer regimen inför ett antal val. Olika fraktioner kommer till olika slutsatser delvis beroende på egna personliga intressen och delvis på grundval av vilka intressegrupper de anser sig tjäna. Två reaktionära gäng En sak måste dock stå helt klar. Alla delar av regimen är ansvariga för de brott mot de mänskliga rättigheterna som har begåtts under de senaste 30 åren. Alla delar av regimen är överens om ett försvar för kapitalismen, traditionella privilegier, en sträng tolkning av islam och ett system där en liten grupp religiösa ledare har det sista ordet om landets styre. Det som skiljer dem åt är frågor om vidareutveckling av detta system och hur resurser ska fördelas. Mousavi, Khatami och Rafsanjani kan sägas företräda delar av kapitalet och mellanskikten. Ahmadinejad företräder traditionalistiska och klerikala strukturer och ser till att utnyttja ett fattigt skikt av befolkningen. Som regel har regimen kunnat kontrollera sina interna motsättningar fram till nu. En faktor är den sinnrika pseudodemokratiska fasad som byggts upp. Istället för att ogenerat enas bakom en central diktator som trycker tillbaka motsättningarna så har man valt att reglera dem genom en hårt reglerad valprocedur. Kontentan av denna procedur är att enbart kandidater som är obrottsligt lojala till den religiösa statsbildningen tillåts att delta, och att den valda presidenten och parlamentet alltid kan köras över av väktarrådet. Dessa regler gör att valen enbart handlar om vilken fundamentalistisk klick som för tillfället ska få ett visst inflytande under väktarrådet. För regimen har det hittills varit ett bra sätt att skapa rättvisa mellan 6

7 olika falanger och balansera dem mot varandra. Vad som nu har hänt är att både regimens interna motsättningar och samhällets motsättningar och missnöje har nått sådana proportioner att de invanda mekanismerna inte räcker till för att hantera dem. Alltför många grupper i samhället kan och vill inte längre fortsätta på det gamla sättet. Det är den underliggande faktorn bakom den senaste veckans händelser. Den utlösande faktorn var Khameini/Ahmadinejadgängets felbedömning av hur valproceduren borde hanteras. Exakt hur det ligger till när det gäller det påstådda valfusket är fortfarande omöjligt att säga. Men helt klart är att Ahmadinejads läger har gett intryck av att ha fuskat, antingen beroende på att de verkligen har gjort det och i sin enfald trodde att det skulle räcka med ett fikonlöv för att dölja det, eller beroende på en sanslös klumpig het som gett det iranska folket intrycket av att de har fuskat. Oavsett vilket så är det uppenbarligen en vitt spridd uppfattning att fusk har förekommit och det har varit droppen som fick bägaren att rinna över. Olika perspektiv Mousavi har från början läst stämningen på gatorna bättre än sina rivaler. Han har beslutat sig för att sätta in ett allvarligt motangrepp och han har gjort det med de iranska massorna som insats. Det går inte att säga om Mousavi själv tror på sina anklagelser eller om hans falang bara utnyttjat det tillfälle som den andra sidans misstag har skapat. I vilket fall som helst måste vi klart och tydligt slå fast att hans gäng just nu bedriver ett cyniskt och manipulativt spel med tiotusentals iraniers liv som bricka. Få känner till regimens inneboende brutalitet lika väl som Mousavi. Han är själv en av dess brottslingar. Han vet att detta styre inte kan hantera verkliga motsättningar på något annat sätt än genom kraftmedel. Ett sätt för honom att samla styrka är att på bonapartistiskt vis tillfälligt vädja till opinionen på gatan för att slå mot sina rivaler. Samma knep har använts av både fascistiska och stalinistiska ledare i liknande situationer. När massorna har utnyttjats färdigt slängs de åt sidan. Exakt vilken taktik Mousavi följer kan vi bara spekulera i men det finns ett antal självklara alternativ för honom och vilket han väljer beror på kampens dynamik, dvs. hur motståndaren samt massorna agerar. En rimlig gissning är att Mousavis förstahandsval har varit att försöka nå en överenskommelse bakom scenen som skulle ha gått ut på att övertyga prästerskapet om att Ahmadinejad måste offras i detta akuta läge och att bästa sättet att göra det på vore ett omval där Mousavi tillåts vinna. Det skulle kunna bryta isen både inrikes- och utrikespolitiskt. Denna möjlighet kvarstår fortfarande men har komplicerats av att Khamenei (väktarrådets ledare) så snabbt och hårt gått i försvar för Ahmadinejad. Det betyder att Mousavi måste ta kampen in i regimens själva hjärta och utmana några av dess mest centrala ledare. Alternativet med en uppgörelse bakom scenen kan faktiskt kvarstå men inkluderar nu att även Khamenei måste offras. Det skulle i så fall vara första gången som väktarrådets ledare sparkas. Enligt uppgifter befinner sig Mousavis mäktige uppbackare Rafsanjani i Qom just nu och försöker samla stöd i väktarrådet för Mousavi och mot Ahmadinejad. En indikation på att han åtminstone delvis har lyckats är att väktarrådet har medgett vissa felaktigheter i rösträkningen. Ett annat alternativ, och ett oerhört mycket farligare sådant, vore om Mousavi försökte sig på en återfödelse av den islamiska republiken genom att vräka omkull centrala delar av dess nuvarande ledarskap genom en kombination av massrevolt och palatskupp. Detta skulle verkligen vara ett riskfyllt företag som skulle kunna sluta mycket illa för Mousavi och folket runtomkring honom. Ytterligare en möjlighet är att bedömningen av Mousavi i denna artikel är felaktig. När stalinismen kollapsade runt början på 1990-talet visade det sig att betydande sektorer av byråkratin totalt hade förlorat tron på sitt eget system. De vände på en femöring och tog ansvar för kapitalismens restaurering med sig själva på förstaplats vid de nya köttgrytorna. Det kan inte helt uteslutas att det finns en demoraliserad flygel av regimen som inte längre tror på det islamistiska projektet och som gärna vill att Iran förvandlas till en västvänlig satellitstat med någon form av liberal demokrati. Händelserna kommer att utvisa om Mousavi strävar åt ett sådant håll. I sammanhanget bör det noteras att även Ahmadinejad har använt sig av taktiken med massmobiliseringar i den här konflikten, även om det är de väpnade styrkorna han förlitat sig på när läget blivit skarpt. Ahmadinejad måste självklart avvisas lika kategoriskt som Mousavi. Ingen socialist får låta sig luras av hans demagogiska och på många sätt reaktionära s.k. antiimperialism. De brödsmulor han slänger åt de fattiga kan inte uppväga repressionen och den fortsatta existensen av ett skriande klassförtryck. Styrkeförhållandena kommer till slut att avgöra vilka kompromisser eller rent av segrar som är möjliga. Men det råder inget tvivel om att när Mousavi har uppnått sina begränsade syften så kommer han att blåsa av protesterna. Om de fortsätter så kommer han inte att tveka att slå ner dem med full kraft. Mousavi islamist Påståendet att Mousavi har förändrats sedan 1980-talet är inte trovärdigt av flera skäl. För det första är det snarare situationen i landet som har förändrats. Iran befinner sig inte i en skakig efterrevolutionär situation där mullornas makt inte är riktigt etablerad än. För första gången på länge finns visserligen en omfattande proteströrelse men det handlar inte om en revolutionär arbetarklass med aspirationer på att ta makten. Om Mousavi inte betonar nödvändigheten av massavrättningar på socialister och arbetaraktivister så är det för att det i nuläget inte finns en tillnärmelsevis så många att avrätta som på 1980-talet. Med hans egna ord är han lojalitet oförändrad till projektet med en religiös diktatur. Detta reflekteras också i protesterna. Den symboliska färg som används är grön islams färg. Ett av de tongivande stridsropen är Gud är stor. De officiella kraven handlar om rösträkning och Mousavis egen ställning, inte om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Ett tydligt tecken på hur Mousavi försöker begränsa rörelsen är hans agiterande för att protesterna måste vara fredliga. De första dagarna försökte han till och med avblåsa demonstrationerna men ändrade sig när han märkte att massorna tänkte fortsätta med eller utan honom. Ovanpå allt detta har Mousavi pratat om behovet av att återvända till 1979 års ideal och den islamiska republikens sanna värden. För varje sann oppositionell iranier kan sådana uttalanden inte ses som något annat än ett bloddrypande hån. Men mer oroväckande än själva förolämpningen är det förtäckta hot som finns inlindat i 7

8 sådana uttalanden. Mousavi visar genom sådant prat att han inte tänker avveckla mullornas välde. Genom att föra fram 1980-talets Iran som ett föredöme klargör han tydligt var gränserna går någonstans för hans reformer och opposition. Mousavi är en maffialedare som har kommit på kant med några av de andra skurkarna. Arbetarnas ledning behövs Att döma ut Mousavi är inte samma sak som att avskriva den pågående proteströrelsen. Massrörelsen kan aldrig reduceras till att vara lika med sina ledare. Att avslöja denna gangster är en av förutsättningarna för att protesterna ska kunna utvecklas och segra, eller åtminstone inte sluta i ett tragiskt blodbad. Den officiella ledningen för proteströrelsen är rutten rakt igenom. Men rörelsen själv är så genuin som den överhuvudtaget kan bli. Mycket grovt kan den sägas bestå av två huvudkategorier. Dels Mousavis sympatisörer och dels de som ser protesten som ett sätt att utmana regimen i sin helhet, inklusive Mousavi. Det skulle vara ett svårt misstag att förhålla sig avvisande till Mousavis sympatisörer pga. den kritik som måste riktas mot föremålet för deras förhoppningar. Det hör till revolutionens logik att den börjar som protester dominerade av illusioner om den ena eller andra grupperingen utan några som helst revolutionära planer. När massorna väl vaknar upp ur sin apati, oavsett om det sker i en diktatur eller demokrati, är det komplett orealistiskt att tro att dess medvetenhet ska katapulteras i revolutionär socialistisk riktning på en gång. De kommer att omfamna marxistiska slutsatser på basis av erfarenheter och en hel del spruckna illusioner, förutsatt att det också finns en organiserad politisk kraft som kämpar för ett kommunistiskt program. Mousavismen är en fas som förhoppningsvis kan visa sig vara kort till förmån för djärvare perspektiv. Program och strategi för den iranska revolutionen är teman som tyvärr inte får plats i den här artikeln. Vi kommer dock ha anledning att återkomma till dessa frågor senare. Just nu konstaterar vi bara att nästa steg i kampen måste innefatta arbetarklassens inträde på scenen. Dels som organiserad kraft i demonstrationerna men också genom strejker, arbetsplatsockupationer, kommittéer och råd. Den arbetarrörelse som förhoppningsvis kommer att återfödas i spåren på revolten måste hålla sig absolut oberoende av alla regimens fraktioner till förmån för sina egna progressiva målsättningar. Det krävs en sekulär arbetarrepublik, inget mindre. De förtryckta nationella minoriteterna är en mäktig kraft som kan frigöras genom att revolutionen gör sig till förkämpe för rätten till nationellt självbestämmande, inklusive rätten till avskiljande i egna stater. Kvinnornas rättigheter måste lyftas fram till första plats. Bort med könsapartheid och påtvingad slöja. Det krävs ett massivt socialt åtgärdsprogram för att börja lösa problemet med fattigdomen. Arbetartribunaler för att straffa alla som deltagit i den nuvarande regimens brott under 30 år. Istället för internationell terrorism stöd till alla progressiva krafter i Mellanöstern, och tredje världen, som kämpar för frihet och mot imperialismen. Om massrörelsen går vidare mot sådana här idéer marxistiska idéer så kan den inte klamra sig fast vid naiva och farliga drömmar om en fredlig revolution. Revolutionen måste beväpnas genom att delar av armén vinns över till upprorets sida. Iran står vid ett vägskäl med många möjligheter. Den enda väg som är helt blockerad är den som leder tillbaka till situationen innan protesterna. Det kanske dröjer ytterligare en tid, men regimens dagar är räknade. Eduardo Montero 302, 25 juni 2009 Protesterna i Iran behöver en ny riktning generalstrejk nu! Natarsid! Natarsid! Mah hameh bah ham hastim! Bli inte rädda, bli inte rädda, vi är alla tillsammans! (slagord från gatorna i Iran) Under de senaste två veckorna har hundratusentals protesterandet utmanat den iranska staten i kamp för sina demokratiska rättigheter. Modet från de unga människorna på gatorna har genljudit över hela världen och våldet från polisen och från våldsverkarna i Basiji har i samma utsträckning chockerat och upprört. Protesterna har ett större motiv än att presidentvalet förfalskades. Oavsett om detta stämmer eller inte, kämpar de protesterande, och miljonerna som står bakom dem, mot en regim som behandlar Irans medborgare som barn permanent under övervakning från en elit av äldre religiösa män, som väljer den högsta ledaren, som kontrollerar alla partier och kandidater som deltar i parlamentet och på det sättet förhindrar verklig opposition från att komma till uttryck. Iran är inte en republik, inte ens en islamisk sådan. De protesterande har kommit att förstå detta, och det är det man protesterar mot. Det handlar inte om vilken fraktion av de religiösa härskarna som ska få överhanden. Men efter två veckors protester har rörelsen för demokrati hamnat vid ett vägskäl. Vilken väg man slår in på kommer att avgöra framtiden för Iran och för Mellanöstern. En av vägarna är den reformistiska. I så fall handlar det om fler protester som kräver en omräkning av rösterna eller omval, men som binder upp sig till en del av staten, kring Mousavi och Rafsanjani. Då kan de ställas inför mer polisrepression och i slutändan den fulla kraften från staten och dess revolutionära garden, men utan en revolutionär strategi för makten. Det är en väg som kommer att leda till nederlag. Den andra vägen vägen till revolution är möjlig och måste antas. Den vägen startar i kampen för demokratiska rättigheter, men genom att föra fram massornas 8

9 sociala och ekonomiska behov i täten för rörelsen kan den mobilisera växande antal arbetare och bönder i en direkt utmaning mot regimen. Arbetarna kan spela samma roll som de gjorde 1979 och paralysera regimen med strejker, nå ut till soldaterna och bistå i att vinna över dem till revolutionens sida. Det är en svår väg, men det finns ingen annan väg om kampen för demokrati ska segra. Det är uppenbart att den besegrade presidentkandidaten Mirhossein Mousavi, som initierade protesterna, aldrig kommer att bryta sina band med den härskande eliten, han har återkommande vikit sig när han ställts inför trycket att blåsa av demonstrationerna. Etiketten hökar eller duvor, som västerländska journalister använder för att beteckna olika iranska politiska representanter inom systemet, betyder i detta sammanhang litet eller inget. Mousavi och Khatami, som misslyckats med att rubba maktbalansen inom den styrande eliten med hjälp av manövrar, försökte använda trycket från massorna istället. Men om de känner att de riskerar att tappa kontrollen över rörelsen kommer de säkerligen att förråda den. Det var vad som hände 1999, då studenterna lämnades att ruttna i fängelserna efter att Khatami fått kalla fötter och lämnat dem i sticket då de ställdes inför polisens batonger och kulor. Dessa reformister är värdelösa som ledare för rörelsen, och faktiskt farliga. Massorna bör inte ha någon tilltro till dem. Vad som framstår med all tydlighet efter de senaste veckorna är att fraktionen runt den högsta ledaren Ayatollah Ali Khamenei och presidenten Ahmadinejad inte kommer att ge upp makten utan en strid. Khamenei har fullständigt låtit sin framtid hänga på Ahmadinejads egen. De kommer att försöka dränka varje försök att störta regimen i blod. Det faktum, som Marx och Engels en gång pekade på, att staten i sista instans utgörs av organiserade gäng av beväpnade män som försvarar den härskande klassens privilegier, blir kristallklar när en revolutionär kris når en höjdpunkt. Men först och främst, samtidigt som vi skriver detta, syns tecken på en social kraft som potentiellt är mycket starkare än den kraft som säkerhetspolisen och de fascistiska busarna i Basiji kan frammana. Sjukhusanställda strejkade mot våldet efter att demonstranter med skottskador fördes till dem. De radikala busschaufförerna i Iran, vars ledare återkommande har fängslats, har genom sin fackförening deklarerat att de ställer sig sida vid sida tillsammans med dem som offrar sig i kampen för att bygga ett fritt och medborgerligt styrt samhälle. De har också krävt sociala rättigheter och rättigheter för fackföreningar. Bilarbetarnas fackförening vid Khodrofabriken i Teheran, som var ute i strejk förra året, antog ett uttalande som sade: Vi, arbetarna vid Iran Khodro... kommer vid varje arbetsskift att avbryta arbetet under en halvtimme för att protestera mot försöken att undertrycka studenterna, kvinnorna och konstitutionen, och vi deklarerar vår solidaritet med det iranska folkets rörelse. Irans Arbetarkommunistiska Parti har publicerat ett 6-punktsprogram som tar upp krav för grundläggande demokratiska rättigheter. Tudehpartiet, som misslyckades så katastrofalt i 1979 års revolution, har också involverat sig kraftfullt i protesterna och man har deklarerat att den högsta ledaren och kuppmakarna under hans ledarskap måste besegras. Gatuprotesterna löper risken att uttröttas då de ställs inför kraften från de revolutionära gardena och polisen. Det kommer att vara svårt för dem att upprätthålla protesterna om inte arbetarklassen, med hela sin sociala tyngd, mobiliserar bakom kraven på demokrati. Det kan den göra genom att utlysa en fullständig generalstrejk, som i sin tur kan utvecklas till ett massuppror. Arbetare måste beväpna sig så gott de kan när Basjis skurkar och de revolutionära garderna kommer för att bryta upp deras strejkvakter, så att de kan försvara sig effektivt. I nuläget tycks kampen äga rum på ett mycket spontant sätt små grupper och nätverk av modiga aktivister mobiliserar genom mun-till-mun-metoden och med sms. Aktivister borde använda massmobiliseringar för att sprida ett handlingsprogram som förenar de folkliga massornas demokratiska aspirationer med krav och paroller som kan dra in arbetarklassen i kampen. Ett sådant måste till sin kärna innehålla en strategi för arbetarklassens revolution, med slutmålet att upprätta arbetarmakt. I det slagfält som nu uppstått i kampen måste ett nytt revolutionärt parti, som förmår överleva illegalitet och repression, byggas. De huvudsakliga grundbultarna i dess program måste vara följande: Arbetare och ungdomar bör bilda shoras/råd för kampen i fabrikerna, på universiteten, i de fattiga bostadsområdena och på landsbygden för att kunna samordna sitt motstånd. En generalstrejk måste organiseras i hela landet. Beväpna arbetarna och ungdomen, gå till soldaternas baracker och berätta för dem att kampen för demokrati och ett värdigt liv också är deras kamp. Ned med den islamiska republiken, den högsta ledaren och presidentmakten. För en konstituerande församling. För en konstituerande församling som kan riva upp den islamiska konstitutionen, ge arbetarna rätten att bilda fackföreningar, befria kvinnorna från slöjans tvång, avskaffa könsapartheid och moralpolisen och ge jorden till de fattiga bönderna. Självbestämmande inklusive rätten till avskiljande för alla de förtryckta nationella minoriteterna i Iran kurderna, azererna, araberna etc. Ett massivt program för offentliga arbeten för att anställa de som saknar jobb för att förbättra livet i de fattigas områden, som betalas genom beskattning av de rika. En lön som går att leva på för alla och utökade pensioner för de gamla. För en arbetarnas och böndernas regering i Iran. Simon Hardy 302, 25 juni 2009 Manifestation för Iran i Stockholm Just nu är vi många utanför Iran som gnisslar tänder och sliter vårt hår i frustration över att inte kunna göra något kraftfullt åt situationen inne i landet. Men trots allt erbjuds det vissa 9

10 tillfällen för oss att höja våra röster till stöd för kampen och mot den kriminella regimen. Ett sådant inträffade i dag (25/6). På Medborgarplatsen, som ligger i Stockholms södra innerstad, hölls en manifestation för frihet i Iran. Uppskattningsvis deltog cirka 300 personer, mestadels iranier men även personer av annan nationalitet. Talarna kom från Folkpartiet, Vänsterpartiet, PEN och iranska grupper och tidskrifter. Plakat och banderoller var helt inriktade på den aktuella terrorn. De enda som avvek från det var rojalisterna som hade många fanor på plats, till skillnad från vänstern som inte hade några synliga symboler alls. Hela manifestationen var självklart känsloladdad. Men tragiken i det som pågår trängde sig på extra tydligt när ett inslag från BBC spelades upp. En anonym kvinna gav ett vittnesmål från en just avhållen demonstration. Förkrossad men målmedveten gav hon rapport som inte kunde undgå att fylla oss med både sorg och hat. I syfte att krossa rörelsen lever regimen ut alla sina mest mordiska och sadistiska drifter just nu. Kvinnan berättade om besinningslös misshandel, folk som slängs ner från broar. Ett liv är inte värt mycket just nu på gatorna i den islamiska republiken. Arbetarmakt och Revolution deltog givetvis på den här manifestationen. Vi delade även ut flygblad och sålde våra tidningar för att propagera för en revolutionär socialistisk linje. Det är just den svaga förankringen för en sådan politik som är ett av de grundläggande problemen just nu i Iran, vilket faktiskt åskådliggjordes av manifestationen. Regimen förstår bara ett språk: makt! De enda som kan leverera en knockout är arbetarklassen understödd av bönderna och andra förtryckta skikt. De besitter numerären och de rätta nyckelpositionerna i den ekonomiska infrastrukturen för att lamslå hela landet. Men för att arbetarna ska kunna genomföra generalstrejker, arbetsplatsockupationer, massdemonstrationer och kollektiv beväpning, måste de organiseras självständigt. Vem som helst inser att allt det här inte kommer att hända av sig självt, utan organisationer. Massiva klasskampsaktioner hotar inte bara regimen utan även de privilegierade klasserna dvs. den sociala basen för liberaler och monarkister, som också är mot regimen. Så för att få till stånd en enhet med dessa element, de demokratiska borgarna, måste arbetarrörelsen tukta sig själv och avstå från metoder, idéer och handlingar som hör till dess klassiska och mest effektiva arsenal. Problemet är att det var just den arsenalen som var nödvändig för att krossa avskummet som styr Iran. Vi tycks alltså ha en valsituation här. För att återvända till dagens manifestation så måste vi säga att det inte är rätt val som har gjorts från vissa vänsterkrafters sida. Rikligt med rojalistfanor men inte en enda symbol för den iranska arbetarklassen! Det är naturligtvis inte själva symbolerna i sig självt det handlar om utan vad som är alarmerande är att skillnaderna mellan borgerligheten och arbetarklassen suddas ut i dess s.k. breda demonstrationer. Därmed talas det inte i klartext om vad som krävs för att vinna i Iran. Dagens manifestation var mycket lyckad. Flera talare gjorde oerhört värdefulla poänger. Det iranska folket har fått ännu ett exempel på att de inte är helt lämnade åt sitt öde. Men rörelsens framtid ligger inte i fortsatt falsk enhet över klassgränserna. Eduardo Montero 303, 13 juli 2009 Kriminella element på den iranska terrorcentralen (ambassaden) darrade av skräck Äntligen! Alltför länge har lömska attentatsmän och spioner kunnat sitta tryggt på den iranska ambassaden, under den svenska statens beskydd. Men igår (26/6 09) var det slut på det. Under en stund fick ambassadfolket känna på hur det är att vara de jagade. En demonstration hade sammankallats av olika vänsterinriktade iranska grupper. Även Revolution och Arbetarmakt fanns på plats. Dagen innan hade en manifestation anordnats inne i centrala Stockholm. Men den här stod delar av Irans arbetarrörelse i exil för och det märktes på stämningen. Den var politiskt militant redan från start. Slagorden haglade gentemot representanterna för diktaturen. NED MED ISLAMISKA REPUBLIKEN! STÄNG AMBASSADEN TERRORCENTRALEN! DÖD ÅT REGIMEN I IRAN! INTERNATIONELL SOLIDA- RITET ARBETARKLASSENS KAMPENHET! Där fanns banderoller för socialism, röda fanor med Marx på och mängder med plakat som berörde morden och tortyren mot folket och vänstern i Iran. Det var i stort sett inte tyst en enda minut, utan massan skanderade oavbrutet. Personal ur ambassaden stod framför byggnaden och blängde på oss demonstranter. Ganska snabbt krackelerade den sobra ytan och de visade upp sig som de huliganer de är. De visade långfingret, hånflinade och visade en allmänt föraktfull attityd. Demonstrationen var formerad längs med en del av det stängsel som omger ambassaden och jag kunde inte vara överallt samtidigt, men andra demonstranter berättade för mig att ambassadpersonal vid en tidpunkt till och med började kasta sten mot demonstranterna. Hur som helst blev deras provokationer till slut för mycket. En stor del av de cirka 200 demonstranterna började trycka på mot stängslet och till slut revs en öppning upp vid huvudingången. Först tog sig en mindre grupp frihetskämpar in på ambassadområdet. Mot dem störtade ambassadpersonal. Det skulle de inte ha gjort för de fick ta emot rikligt med sparkar och slag från diverse tillhyggen. Efter att den första gruppen tagit sin in försökte den svenska polisstyrkan skärpa till sig och lyckades för ett kort tag hindra ytterligare inflöde av demonstranter. Problemet var att de inte hade förutsett denna händelseutveckling och därför var 10

11 kraftigt underbemannade. Sekunderna innan nästa, och mycket större grupp av frihetskämpar hade tagit sig in, försökte två ensamma poliser skydda terrorcentralen. Den ena stod desperat och viftade åt alla håll med batongen. Den andra blockerade öppningen med sin arm och vädjade förtvivlat till massan att lugna ner sig. Efter att en aktivist hängt sig med hela kroppstyngden på hans arm, en annan dragit i honom från insidan av stängslet samtidigt som otaliga personer tryckte på vek han sig. Då strömmade ganska många personer in på området. Ambassaden består av en huvudbyggnad samt ytterligare en fristående byggnad samt en vaktkur precis vid ingången. Vaktkuren vandaliserades. Övervakningskameran blev pulvriserad. Fönsterrutor på huvudbyggnaden slogs sönder. En del ambassadpersonal stod och iakttog detta på avstånd, väl medvetna om att de inte kunde göra något. Mot dem skickades det projektiler av krossat glas. Vissa andra från ambassaden intog en mer aktiv attityd, bland annat blev minst en demonstrant knivskuren av dessa svin. Fast å andra sidan blev flertalet av dem till slut bortjagade med hjälp av sparkar och slag. Till slut drog sig frihetskämparna tillbaka och fortsatte demonstrationen utanför ambassadområdet. Sammanlagt höll den på i cirka 5 timmar. Det var en av de bästa demonstrationerna på mycket länge i Stockholm. Peter Larsson 303, 13 juli 2009 KP:s dilemma: för arbetarklassen eller Ahmadinejad? Det så kallade Kommunistiska partiet (KP) ser sig själva som de verkliga representanterna för marxismen och leninismen i Sverige. Deras faktiska politik hämtas dock snarare från deras stalinistiska arv, som är ett hån mot allt vad marxism heter. Man skulle kunna tycka att den förrevolutionära situationen i Iran är en ganska enkel sak att ta ställning till för en erfaren marxist: miljontals människor, däribland flera viktiga fackföreningar, trotsar heroiskt den reaktionära och blodbesudlade diktaturen. Självklart måste kommunister förespråka att revolten växer till en revolution, som under arbetarklassens ledning störtar mullornas regim, konfiskerar deras förmögenheter och tar över deras fabriker samt skrotar alla reaktionära, religiösa lagar som förtrycker alla arbetande människor men speciellt kvinnorna. Men nej, förklarar KP:s tidning Proletären (nr 26 09) saken är mycket svår. Visserligen har man gång på gång sett hur svårt KP har att se saker från två håll samtidigt. När motståndet mot ockupationen av Irak vann masstöd misslyckades KP helt med att både stödja kampen mot den imperialistiska ockupationen och samtidigt kritisera de reaktionära krafter som leder motståndet. Att KP skulle odla illusioner om Ahmadinejad när han konfronterades med Bush och hans ärkereaktionära administration var därför väntat. Men någonstans hade man ändå förhoppningen att dessa kommunister skulle kunna ta ställning för massprotesterna mot den iranska regimen. Efter några inledande frågor som Proletären själv erkänner att de saknar svar på, lyckas artikelförfattaren erkänna att de människor som deltagit i protesterna i Teheran upplever sig som folket som gör revolt mot makten, och medger att kraven på utvidgad demokrati och yttrandefrihet samt på ökade rättigheter för kvinnor är berättigade. Demonstranternas syfte är alltså gott, så långt är Proletären med, liksom på att det iranska folket faktiskt har fog för visst missnöje. Men genast en brasklapp: att oppositionen samlat många människor är inte detsamma som att det iranska folket har rest sig mot regimen. Proletären passar på att påminna om att Ahmadinejad har många anhängare bland de fattiga. För KP rättfärdigar tydligen detta att inte ta någon ställning alls. Inget förslag på lösning på konflikten för dessa kommunister fram inte en antydan om huruvida man borde ställa sig på demonstranternas sida, eller på regimens. KP hoppas på Ahmadinejad? Artikeln avslutas med några frågor, som för att visa att KP inte alls vet hur de ska bedöma situationen. Fråga nummer ett lyder: Hur kommer Ahmadinejad, om han rider ut stormen, agera mot oppositionen och de delar av befolkningen som protesterat? Vissa fruktar hårda repressalier. I snart 30 år har mullornas blodsbesudlade regim suttit vid makten och skoningslöst förföljt och mördat allt motstånd, och redan nu är många av den senaste protestvågens demonstranter dödade. Proletären vill dock inte gå längre än att säga: vissa fruktar hårda repressalier. Med andra ord kanske det inte alls blir några hårda repressalier? Ahmadinejad, tycks Proletären mena, kanske inte alls är intresserad av någon hård repression han kanske är ganska fredlig egentligen. Att illusionerna om Ahmadinejad inte kan tillskrivas något slarvfel, utan i högsta grad är en del av KP:s politik bekräftas av den sista frågan: Tänker Ahmadinejad agera mot den korrupta elit som han så kraftfullt fördömde innan valet, eller var det främst röstfiske? Med andra ord: KP hyser inte bara förhoppningen att Ahmadinejad ska visa sig överseende med oppositionen och låta bli att förfölja den, de hoppas också att han faktiskt ska föra en politik i de fattiga massornas intresse, och slå mot den korrupta eliten. Som om inte den iranska regimen vilar på en korrupt elit! Man tror ibland att man har sett allt, men KP upphör inte att förvåna. Liksom deras läromästare Stalin är de helt oförmögna att handskas med revolutionära kriser men rosenkindade förhoppningar om Ahmadinejad när Teherans invånare reser sig i revolt, är inte det att gå en smula långt, även för er? Jens-Hugo Nyberg 303, 13 juli

12 Chávez tar parti för den klerikala diktaturen mot Irans ungdomar, arbetare och kvinnor Den 21 juni pekade den venezolanske presidenten Hugo Chávez, i sin regelbundna teveshow Aló Presidente, ut var han står i den kamp som utspelas i Iran mot de krafter som mördar och undertrycker studenterna och arbetarna, mot den klerikala diktatur som kväver och förtrycker kvinnor och nationella minoriteter. Han sade: Vi skickar en hälsning till Mahmoud Ahmadinejad, Irans store president, till ayatolla Ali Khamenei och till det iranska folket. Vi ber världen att respektera Iran eftersom de [sic!] försöker undergräva den iranska revolutionens styrka. Han fortsatte: Ahmadinejads seger är en seger helt i sin ordning. De försöker besudla Ahmadinejads seger, och genom att göra det siktar de på att försvaga regeringen och den islamiska revolutionen. Jag vet att de inte kommer att kunna det. Han rapporterade också att han personligen ringde till Ahmadinejad för att gratulera honom så snart han fått nyheten om hans seger. Den venezolanska regeringens utrikesministerium klargjorde också sin uppfattning. I folkets namn, hyllade det den extraordinära demokratiska utveckling som resulterade i Ahmadinejads seger. Den är sannerligen extraordinär! Utan tvivel är den av samma slag som det gudomliga mirakel som den högste ledaren beskrev som dess orsak. Utrikesministeriet fortsatte: Venezuelas bolivariska regering uttrycker sitt bestämda avvisande av den vildsinta och ogrundade kampanj som utifrån försöker diskreditera landet som inletts mot Iran, med målet att fördunkla det politiska klimatet i detta broderland. Ministeriet tillfogade: Vi kräver omedelbart slut på manövrerna för att förtala och destabilisera den islamiska revolutionen. Chávez och den venezolanska regeringen är givetvis inte ensamma om att skynda till stöd för den klerikala regimen i Iran. Det palestinska Hamas och det libanesiska Hizbollah har också förklarat sitt stöd för Ahmadinejad och Khamenei. Men de har åtminstone något slags förevändning, eftersom båda är politiska islamister och båda är beroende av Iran för militärt och logistiskt stöd i motståndet mot Israel. Det är naturligtvis ingen ursäkt för deras stöd till repressionen, men det är åtminstone en förklaring. Chávez har varken rättfärdigande eller förklaring. Det är sant att Venezuela under de senaste tre åren har ingått avtal för miljontals dollar med Irans regering, men den är inte på något sätt beroende av dem för sin ekonomiska överlevnad. Samtidigt gör Chávez anspråk på att vara ledaren och ideologen för den han kallar tjugoförsta århundradets socialism. Många människor världen över, som uppmuntras av Venezuelas kombination av betydande sociala reformer och trots mot USA, tar allt detta för äkta vara. Men om Chávez verkligen var demokrat, socialist och arbetarklassens förkämpe, borde han solidarisera sig med ungdomar, arbetare och socialister i Iran som kämpar för frihet och mot den teokratiska diktaturen. Hans uttalanden visar att han i verkligheten inte tar sin utgångspunkt i arbetarklassens internationella solidaritet, utan istället i en allians mellan kapitalistiska stater som finner sig tvingade att motsätta sig den nordamerikanska (och europeiska) imperialismens exploatering och översitteri. Revolutionära socialister måste ge ovillkorligt stöd till Iran (och Venezuela) mot ekonomiska blockader, hot och varje militärt anfall som kommer från Förenta staterna och dess sionistiska lakej. Men det gör det inte alls nödvändigt för oss att stöda en diktatur mot dess egen arbetarklass. Den iranska revolution som Chávez hänvisar till ströps mellan av just de människor som nu styr Iran. Den högste ledarens och hans presidents antiimperialism är inte revolutionär utan kontrarevolutionär. Den levande iranska revolutionen befinner sig ute på gatorna, på universiteten och i fabrikerna. Den representeras av bussförarna vars ledare fick slita spö för att ha strejkat och vars demonstration på första maj i år blev brutalt undertryckt. Hugo Chávez har placerat sig på den andra sidan av barrikaderna och alla dessa frihetskämpar och därmed den iranska revolutionen. Därmed har han ordentligt försvagat den venezolanska revolutionen, eftersom en del av dess styrka utgörs av den internationella solidariteten från världens arbetare och ungdomar. Även om sådana utövare av dårarnas antiimperialism som James Petras öser förtal över de iranska demonstranterna, kommer verkligt revolutionära krafter världen över att med avsky att dra sig undan sådana uttalanden. Givetvis vill ingen förneka vare sig den ena eller andra regimen rätten att bedriva handel med varandra eller kombinera sina krafter för att motstå påtryckningar eller angrepp från USA-imperialismen. Men i den utsträckning som Chávez gör anspråk på att inte bara vara en typisk diktator i tredje världen som befinner sig i konflikt med imperialismen (en Saddam Hussein, en Khadaffi eller en Robert Mugabe) utan en representant för tjugoförsta århundradets socialism bör han fråga sig varför fackliga aktivister och kvinnliga aktivister i Iran blir piskade och torterade, varför socialister av alla slag är förbjudna och undertryckta. Det är tydligt att Hugo Chávez socialism gör halt vid Venezuelas gränser eller kanske vid Latinamerikas stränder. Men en socialism som gör halt vid nationella eller kontinentala gränser är ingen socialism alls. Hans uttalande måste vara mycket pinsamt för de trotskister som har målat upp en rosenröd bild av Hugo Chávez socialism. Det skapar alldeles uppenbart problem för Alan Woods Internationella marxistiska tendensen (i Sverige representerad av Socialisten). Woods har svärmat runt den bolivariske presidenten i åratal och citerar hans prisande av Woods egen bok Reason in Revolt. Men nu säger Woods att: En del inom vänstern ifrågasätter huruvida rörelsen i Iran är en progressiv rörelse. De har blivit lurade av en propaganda som säger att rörelsen är helt en imperialis- 12

13 tisk sammansvärjning för att störta den islamiska regimen. Det tar inte hänsyn till själva kärnan i det som händer i Iran, vilket är en revolutions början. Bland dessa inom vänstern, verkligen prominenta företrädare, finns Hugo Chávez och Evo Morales. Nu tvingas Woods medge att Chavez stöd till Ahmadinejad allvarligt har skadat bilden av den bolivariska republiken inför Irans folk. Men hans förklaring, att de två latinamerikanska presidenterna har förväxlat de reaktionära rörelser som de står inför på hemmaplan med den progressiva rörelsen i Iran, går inte till botten med varför Morales och Chávez har intagit de uppfattningar som de har. Det är sant att revolutionens situation i Latinamerika och Iran är radikalt skilda åt. Skillnaderna går mellan en arbetarrevolution som blockeras av en folkfront, en vänsterbonapartistisk regim och en revolution som inletts gentemot en 30 år gammal, senil, klerikal och bonapartistisk diktatur. Det som förenar dem är en halvkolonial kapitalistisk bonapartism som inte har något som helst gemensamt med socialism eller arbetarklassens makt. Det är skamligt att trotskister uppträder som försvarsadvokater för varje slags regim som inte är proletär. Vi kan bara hoppas att IMT:s medlemmar nu i ljuset av Chávez ställningstagande kommer att fråga sig och sina ledare, varför deras tendens så länge uppträtt som förespråkare för chavismen med enbart den mildaste formen av kritik. Ahmadinejads händer är nu fläckade av blod och Chávez har offentligt och varmt just skakat dem. Var och en som skakar hand med Hugo Chávez i framtiden kommer att få bära samma skamliga blodstänk , 13 juli 2009 Intervju med Nina från den nya iranska tidningen Gatan nya prenumeranter varje dag. Vad är Gatan för något? Tre dagar efter att protesterna började så startade vi tidningen. Efter valet så började folk att demonstrera och en del blev nedskjutna. Många iranier i utlandet mådde dåligt över det här, att vi inte kunde göra något. Jag blev kontaktad av en vän, en gammal studiekamrat, som ville starta en tidning. Vi kände att det fanns en brist på media som visar vad som händer i Iran. Inte ens Mousavis folk får ge ut egna tidningar som de vill. BBC är det många som följer även i Iran. Men de presenterar Mousavi som den enda oppositionskraften. De visar inte på olikheterna inom oppositionen. Redan en dag efter att jag och min vän pratat så började vi ge ut gatan. Vi döpte tidningen till Gatan eftersom det är på gatan som protesterna äger rum, efter 30 år av förtryck. AM: Vilka ger ut Gatan? Vi är några stycken personer som känner varandra. En del bor kvar i Iran och bidrar med rapporter och korrespondens. En del bor utspridda i olika länder utanför Iran. Vissa av oss är medlemmar i olika politiska grupper medan andra inte är det. Men när vi startade Gatan sa vi att vi inte kan diskutera varenda politisk fråga. Vi har ett allmänt perspektiv från vänster. AM: Vad tycker ni om Mousavi? Han har haft makten i åtta år. Vi var barn då (på 1980-talet, reds anm.) Men vi vet att under hans period avrättades enligt officiell statistik vänsteraktivister. Han agerade inte mot det. Han säger fortfarande att han tror på Khomeini och på islam som ideal. Han vill dra Iran tillbaka till perioden strax efter revolutionen. Han var också med på den iranska kulturrevolutionen när männen och kvinnorna separerades i samhället. Fast ungdomarna som protesterar vet inte så mycket om honom. Men han har godkänts av väktarrådet. Han har visat sin lojalitet mot staten. Det som har hänt är inte tack vare honom. Han försökte dra tillbaka folk från gatan. Han ville också använda moskéerna som utgångspunkt för mobiliseringen. Men det är precis vad Ahmadinejad också gör. Men folk lyssnar inte på Mousavi längre. Nyligen var det en manifestation till minne av de studentprotester som slogs ned för tio år sedan. Mousavi ville inte att folk skulle gå ut och manifestera men det kom ändå mycket folk. AM: Hur vill ni beskriva protesterna socialt? Det stämmer att mycket underklassfolk i Iran har gett sitt stöd till Ahmadinejad. Han är populist. Han har höjt pensionen. Han har delat ut gratis potatis på landsbygden. Arbetare på landsbygden har inte heller varit så delaktiga i protesterna. Olika fackföreningar har stött protesterna men deras medlemmar utgör en elit inom arbetarklassen som läser och diskuterar. Det är mest ungdomar i städerna som har deltagit i kampen. Jag tycker inte att man kan kalla det en medelklassprotest eftersom medelklass i Iran kan vara en väldigt lågavlönad sekreterare. AM: Vad händer just nu? Protesterna är inte lika starka som för tre veckor sedan. Men det är inte lugnt. Jag har hört att det inte längre finns plats i fängelserna för fler arresterade. Tortyr förekommer för att pressa fram falska bekännelser. Det är mycket ungdomar som sitter arresterade. Det har också förekommit avrättningar. De försöker skrämma bort folk från gatorna. Men det behövs bara en gnista för att det ska börja igen. Det här kommer att fortsätta. Jag hoppas att arbetarna kommer med. Ahmadinejad har tappat mycket makt. AM: Hur har responsen för Gatan sett ut? Vi har fått mycket respons från första dagen. Bara idag har vi fått 50 nya prenumeranter. Så är det varje dag. Vi får dagligen 20 till 50 nya prenumeranter. Vi har kontaktats av etablerade medier världen över. Gatan översätts i dag till många olika språk. Vi vill visa att man inte måste vara grön eller anhängare av Mousavi. Man kan vara sig själv. AM: Vad kommer att hända med den iranska vänstern nu efter protesterna? Det är svårt att svara på. Vänstern är mest en exilrörelse. Det finns inga aktiva grupper inne i Iran. För några år sedan försökte några studenter starta en grupp som definierade sig själv som vänster. Men de arresterades och gruppen förstördes. 13

14 AM: Vad säger ni om den islamiska feminismen? Vi har inte diskuterat frågan om islamisk feminism. Vi har koncentrerat oss på protesterna. Personligen så tycker jag att Koranen tydligt är emot kvinnan. Det finns formuleringar som inte kan missförstås t.ex. om att män får misshandla kvinnor. Både Koranen och profeten Mohammed godkänner kvinnligt slaveri. Shirin Ebadi försöker hela tiden försvara islam. Hon säger att det inte är islam det är fel på utan vissa lagar och tolkningar i Iran. De islamiska feministerna utgör en lobby som tigger om vissa små rättigheter. Eduardo Montero 304, 2 augusti 2009 Intervju med två unga iranska socialister Det följande är en intervju med två socialistiska aktivister som varit aktiva i den iranska studentrörelsen, Anahita Hosseini och Parisa Nasrabadi. De har färska erfarenheter av den massrörelse som växte fram under sommarens protester. Perspektiven på den iranska politiska situationen i Iran brukar inte sällan komma från en äldre generations aktivister, eller förmedlas av människor utan egen direkt erfarenhet av den iranska verkligheten. Den nya massrörelsens framträdande har dock betytt att den nya unga generationen av frihetstörstande iranier beträtt den politiska arenan i en omfattning som givetvis måste betyda att rösterna om den iranska kampens utveckling får nya språkrör. Anahita och Pardis är två av denna unga generations språkrör. Vi publicerar intervjun i oavkortad form då vi inte vill att något ska gå förlorat. Arbetarmakt: Kan ni börja med att kort berätta om er själva? Parisa: Jag blev socialistisk aktivist som student år Jag var också aktiv i arbetar- och kvinnorörelsen. Vi försökte då sprida socialistiska idéer i den rörelse som dittills behärskats av reformistiska idéer och förhoppningar om Khatami, som valdes till president Vi gjorde detta särskilt i studentrörelsen, där vi publicerade tidningar och organiserade många aktioner. Vi försökte dra in studenterna i diskussioner om frågor rörande ekonomiska och politiska frågor. Anahita: Jag blev aktiv i den socialistiska rörelsen och i kvinnorörelsen 2003 när jag gick på universitet. Jag arbetade då på redaktionen för en tidning med titeln Det nya idealet. Jag och mina kamrater publicerade den fram till 2007 då vi alla arresterades av regeringen efter att ha hållit en självständigt organiserad studentdemonstration. Tills dess hade vi under tre år arbetat under namnet Radikala vänstern. Med namnet Studenter för frihet och jämlikhet arbetade vi sedan under ytterligare ett år innan regimen slog till mot oss och arresterade över 70 kamrater under en och samma månad. Jag har också varit engagerad i kvinnorörelsen och i kampen mot barnarbete. AM: Hur ser ni på den nuvarande situationen i Iran, vad har sommarens massrörelse betytt? Anahita: Enligt vår uppfattning så öppnades en ny fas i Irans politiska liv efter valet i juni. Före valet hade folket en tilltro till värdet av att rösta, och man såg sig lite som en medborgarrörelse. Många hoppades att man skulle kunna göra sig av med Ahmadinejad genom att rösta. Betydelsefullt var också att det i valet fanns ett deltagande från omkring 5 miljoner som aldrig förut röstat. De röstade nästan alla för Mousavi. De trodde att om de röstade på det reformistiska lägret skulle saker förändras steg för steg. När de sedan konfronterades med vad som upplevdes som en kupp av Ahmadinejad uppfattades det som att handlingen att rösta inte på något sätt kunde förändra den iranska regimen och diktaturen över folket. När folket därefter kom ut på gatorna var det inte entydigt för att försvara det reformistiska lägret, utan främst för att protestera mot Ahmadinejad och regimen överhuvudtaget. Även om en del använde sig av Mousavi som symbol, kunde alla tydligt se att det var Mousavi och reformisterna som sedan följde efter folket, men att de inte gav någon verklig ledning åt rörelsen. De kunde inte göra det eftersom de bara var en på sin höjd formell opposition, som i själva verket inte hade några avsikter att på allvar utmana regimen. De följde dock folket eftersom de samtidigt förstod att regimen inte hade något att erbjuda dem. De upplevde sig därmed inte ha mycket att förlora. Men när det kom till stämningarna bland folket på gatorna så kan dessa bäst sammanfattas med att det rådde stor enighet i fråga om vad man inte ville ha. Och på så sätt finns stor likhet med revolutionen De flesta säger idag om denna revolution, som resulterade i att islamisterna kom till makten, att man inte valde den islamiska republiken, men att man visste att man inte ville ha kungen och uppfattade alla andra alternativ som bättre. Idag är man emot Ahmadinejad och man vill ha frihet och mänskliga rättigheter. En annan viktig sak att uppmärksamma är att det här i hög grad är en ungdomsrörelse. Vi har sett unga människor från alla delar av samhället som deltar i rörelsen. Det handlar om en ny generation som inte på samma sätt som de äldre integrerats i den islamiska regimens kulturella liv, en kultur som de vänder sig emot. De är i hög grad oorganiserade och utan ledning, delvis som en konsekvens av att de satt sina förhoppningar till att en röst på Mousavi skulle betyda en möjlighet till förändring. Men när de nu demonstrerar kan det inte tolkas som en kamp för Mousavi. Nu, när de unga är beredda att ge sitt blod och offra sina liv på gatorna i kampen mot regimens väpnade styrkor, då kan det inte tolkas som något annat än ett uttryck för en verklig vilja till en djupgående förändring. Parisa: Före valet trodde nog många inte att en röst på Mousavi skulle kunna förändra regimens karaktär omedelbart. Man hoppades att det skulle kunna gå att 14

15 steg för steg nå en förändring. Men efter valet, när folket gick ut på gatorna och möttes av regeringen i form av den tygellösa repressionen från regimens säkerhetsstyrkor, så ändrades allt. Det var en mycket viktig milstolpe för kampen mot regimen. När folket beslöt sig för att kämpa så fick de också ett enormt självförtroende. Reformisterna har å sin sida kommit till rörelsen för att uttrycka sin vilja och sina paroller. De förhåller sig på ett pragmatiskt sätt till rörelsen då de vet att de inte står i ledningen för den. Rörelsen har inget ledarskap. För tillfället har rörelsen gått in i en fas där den inte är ute på gatorna och slåss i samma utsträckning. Nu avvaktar den och inväntar nästa stora dag och tillfälle att visa sin kraft. Man använder regimens egna högtidsdagar, tar gatorna i besittning och förvandlar dessa dagar till protester mot regimen. Nästa tillfälle till massprotester mot regimen är studenternas dag den 4 november, som hålls till minne av ockupationen av den amerikanska ambassaden Jag tror att det kan bli en mycket radikal demonstration. AM: Hur förhåller sig vänstern till rörelsen? Anahita: Grovt sätt kan man säga att det finns tre grundläggande förhållningssätt från vänstern. Ett av dessa förhållningssätt, som vi själva anser representerar en väldigt korrumperad idé, och som framförs av bl.a. hekmatisterna (namn på den politiska strömning som förknippas med ledaren och teoretikern Mansoor Hekmat, grundare av Irans Arbetarkommunistiska Parti), innebär ett avståndstagande från rörelsen. Deras budskap är: Stanna hemma, gå inte ut på gatorna. Detta är inte vår strid, det är en strid mellan två olika delar av regeringen och regimen. Det andra förhållningssättet uttrycker en opportunistisk linje gentemot rörelsen. Den följer okritiskt Mousavi och utmanar inte hans ledarskap. Denna position, som bl.a. omfattar Tudehpartiet, anser vi är en fortsättning på den felaktiga attityd som vänstern intog i revolutionen Det tredje förhållningssättet, och den position som vi själva har, bejakar ett aktivt deltagande i rörelsen och dess demonstrationer. Vi stödjer rörelsen eftersom kampen för frihet alltid är en kamp som är värd att delta i. Vi ser det som vårt ansvar att delta i rörelsen, men inte som människor som bara följer efter, utan som aktivister med en klassattityd och en socialistisk inställning. Vårt budskap i rörelsen är att om ni vill vinna, då behöver ni arbetarklassen, utan den kommer vi inte att kunna segra. Vi ser nu att människor ur arbetarklassen är delaktiga i rörelsen, men på individnivå, inte som organiserade arbetare. Sedan finns så klart också liberala krafter. En del av dessa hoppas på stöd från de europeiska länderna eller från USA. Men det finns inga krafter som uttalar sig för en militär intervention. Folket på gatorna vet att de bara har sina egna krafter att förlita sig på. Vad de faktiskt hoppas på är stödet från folket i andra länder, snarare än regeringars stöd. Vi vill verkligen ha stöd från människor i andra länder i form av demonstrationer och aktiviteter, det betyder enormt mycket. För vår del varken ber vi om eller förväntar oss något stöd från andra kapitalistiska regimer. AM: Kan ni säga något mer om arbetarklassens roll i rörelsen? Trots att arbetare inte deltagit i någon större utsträckning som organiserad kraft har vi ändå sett tecken på stöd... vad tror ni om potentialen för att arbetarklassen ska kunna spela en mer framträdande roll? Parisa: Potentialen för att arbetarklassen ska kunna sammansmälta med rörelsen finns absolut, den går inte att förneka. Men vi har en situation där det på grund av diktaturen saknas självständig organisering av arbetarklassen, exempelvis i form av fackföreningar, syndikat m.m. Vänstergrupperna har inte heller någon vidare politisk förankring i arbetarklassen. Samtidigt betyder situationen med den ekonomiska krisen att arbetarklassen har stort intresse av att ansluta sig till den här kampen. De senaste fyra åren har vi dessutom haft en strejk var femte dag, så det finns en förmåga att ta till kamp för sina omedelbara intressen bland Irans arbetare. Denna kamp har dock ännu inte integrerats i rörelsen. Jag tror att socialisters uppgifter måste bestå i att ingripa i dessa strejker och understödja byggandet av solidaritet mellan arbetarna och den här rörelsen. På så sätt kan också socialister bidra till att integrera arbetarnas kamp i rörelsen. Vi hade nu en mycket viktig strejk i oljeindustrin för två veckor sedan, och dessa arbetare har också uttalat sitt stöd för rörelsen. Anahita: Nu, när landet gått in i en revolutionär fas, bidrar de allmänna stämningarna till att skapa bättre förutsättningar för en sådan integrering. I revolutionära tider tenderar folk att bry sig mer om varandra överhuvudtaget, och så var det nyligen med oljearbetarnas strejk för två veckor sedan. De fick ett stort stöd från folket, som såg oljearbetarnas kamp som sin egen kamp. Att folket gick med i arbetarnas egen demonstration var ett bevis på den revolutionära potentialen i den nuvarande situationen. Parisa: Ett problem är att många socialistiska aktivister i arbetarrörelsen i nuläget spelar en centristisk roll. Deras politik präglas av att de inte vet hur de ska ingripa i rörelsen. De säger på sin höjd att de vill delta med röda fanor för att behålla sin självständighet mot reformisterna. Problemet är att de saknar en uppfattning om vad denna självständighet ska bestå i politiskt, och de saknar en förståelse för hur de ska kunna integrera arbetarklassen i rörelsen. Ett exempel är en illegal kommitté inom vilken våra kamrater arbetar, en kommitté som syftar till att tillhandahålla en självständig massorganisering för Irans arbetare. Den är illegal men formellt existerande. Det finns många socialistiska aktivister i denna kommitté som är arbetare. De försöker uppmuntra och bistå organiserandet av syndikat och fackföreningar. Vissa av dem har kopplingar till politiska grupper, som t.ex. Komalah (en strömning som åberopar sig på marxismen med rötter i iranska Kurdistan, bildat 1967 och senare sammanslaget med andra iranska vänstergrupper i Iranska kommunistpartiet Detta parti ska inte förväxlas med det traditionella iranska kommunistpartiet Tudeh. Till skillnad från det förra ansåg de exempelvis inte att Sovjetunionen eller Kina var socialistiska stater, och de vände sig också mot Khomeinis ledarskap). Men de står och stampar på samma fläck och lider av samma problem som vi redan nämnt, de saknar en uppfattning om hur de ska relatera arbetarnas kamp till rörelsens kamp. Anahita: Jag tror att vi för vår del har en uppfattning om hur det ska gå till, men problemet är att förmedla denna uppfattning till arbetarklassen. Man måste finnas bland folket och vara en del av arbetarklassen om man ska kunna vinna ett sådant förtroende. Parisa: Jag tror också att det finns en rädsla inom arbetarklassen för socialistiska idéer. Det är en rädsla som kommer till uttryck i åsikten att det inte är dags för revo- 15

16 lution. Man säger att vi saknar organisering, vi saknar utrustning, vi saknar kopplingar till de andra sociala rörelserna och drar slutsatsen att vi är inte redo för revolution. Anahita: Det är så klart ett problem för hela vänstern. På en nivå har vi varit redo i 30 år, på en annan nivå är vi förvånade. Jag vet inte om folk trodde att vi skulle få någon sorts varningssignal sex månader i förväg... men det är uppenbart att historien inte utvecklar sig på det sättet. Om det här hade hänt för ett par år sedan, innan regimen fängslade så många studentledare och upplöste våra organisationer, kanske det hade sett annorlunda ut. Men att det är så här, är något vi får leva med. Viktiga historiska händelser kan äga rum i en situation där du inte riktigt är redo för dem. Men det betyder inte att vi inte förbereder oss för nästa steg... AM: Bland en del vänstermänniskor förekommer åsikten att massrörelsen i Iran bara uttrycker intressena hos en urban medelklass, och att denna rörelse inte har något att göra med de fattiga på landsbygden. Kan ni berätta om förhållandet mellan stad och landsbygd i den nuvarande kampen? Anahita: I ärlighetens namn är detta en rörelse som framförallt har sin bas i städerna. Jag håller dock inte med om att rörelsen kan beskrivas som en entydig medelklassrörelse. Vad vi ser är för det första att den här rörelsen har många likheter med den revolutionära rörelse som utvecklades Människor använder också symboler från den revolutionen. De använder exempelvis gamla slagord, som ofta har formen av dikter, vilket är vanligt i Iran. Där dessa motståndsdikter tidigare hade kungens namn, har man ersatt dessa med Ahmadinejad. Det är dikter som de unga har vuxit upp med eftersom regimen använder dem för att legitimera sig själv. Nu har folket tagit dem tillbaka och använder dem på sitt eget sätt mot regimen. Det är sant att befolkningen på landsbygden inte deltog i rörelsen huvudsakligen dock för att de inte kunde. Om de gjorde det, så kom man till en stad för att ansluta sig. Jag har själv släktingar på den iranska landsbygden och är bekant med deras sätt att förhålla sig. I de lantliga områdena finns inte samma möjlighet. Det är en mer isolerad tillvaro, det finns inga tydliga mål för protester i små byar på samma sätt som i städerna, alla känner alla osv. Det är naturligtvis också så att Ahmadinejad har ett visst stöd bland folk på landsbygden. Men att se det som ett uttryck för stämningarna bland Irans 70 miljoner invånare håller inte. I Iran är det i de urbana miljöerna som revolutioner utvecklas, och det tror jag också är giltigt för hur revolutioner utvecklas i de flesta länder. Det är inte som i Kina Vi lever i det tjuguförsta århundradets Iran, där det politiska livet främst finns i städerna. Stadsinvånarna har så klart mycket lättare för att delta i en sådan rörelse som den här, de uppmärksammar demonstrationerna som ju sker nära dem på ett annat sätt. I urbana centra är det inte heller bara så att rörelsen skulle bestå av medelklassen. Som sagt handlar det om en ungdomsrörelse i hög utsträckning (även om det så klart finns äldre som deltar). Men främst är det en rörelse i vilken de unga från alla samhällsklasser deltar. Parisa: Även om vi inte tror på en revolution i stadier, vi tror exempelvis inte att vi först måste ha en demokratisk revolution som sedan följs av en social revolution, så tror vi att det är viktigt att uppmärksamma den gemensamma viljan i rörelsen, kampen för frihet. I denna första fas av revolutionen måste vi kämpa för i synnerhet frihet och rättigheter. Frihet är avgörande för alla, för arbetarklassen, för småbourgeoisien och för kapitalisterna. Kampen för frihet är inte bara en kamp för medelklassen. Arbetarklassen behöver frihet för att ha rätten att uttrycka sig, bilda självständiga organisationer, rätten att strejka. Så i den här första fasen koncentrerar vi oss på den kamp som är gemensam för alla. AM: Men skulle ni inte säga att arbetarklassens deltagande i den här rörelsen, som en organiserad kraft, är en förutsättning för att åstadkomma en rörelse som verkligen kan uppnå frihet, och betyder i så fall inte detta att kraven på demokratiska fri- och rättigheter måste sammanföras med krav som också uttrycker arbetarklassens särskilda intressen i revolutionen? Anahita: Jag tror som sagt att arbetarklassens deltagande är avgörande för om vi ska segra. Utan den är det inte möjligt. I nuläget, och det är viktigt att förstå, vet inte människor hur de ska föra kampen vidare. De saknar knappast modet. Men det saknas en förståelse för behovet av arbetarklassens roll i rörelsen. Det finns två nivåer här, dels vi som är socialister och dels de som deltar på gatan. Vi inser behovet av arbetarklassens roll, men inte merparten av dem på gatorna. Många av dem är för det första väldigt unga. En del av dem har fantasier och tror att det räcker med att de är självuppoffrande. Vad som givetvis är ett faktum är att om inte rörelsen får stöd av masstrejker, strejker inom oljeindustrin osv., kommer den inte att kunna nå den kraft som den behöver för att ta sig an sin uppgift. När vi talar om frihet så talar vi dock om en fråga som är relevant för alla människor i det iranska samhället. Man kan jämföra detta med kampen mot nazisterna i Europa under andra världskriget. Många människor dog i denna kamp från alla klasser. Huvudproblemet är så klart klassamhället, men historien skapar också situationer där det huvudsakliga problemet blir ett gemensamt problem. Iran befinner sig nu i en mycket speciell situation. Nu kan vi bevittna hur en borgerlig tjej dör på gatan tillsammans med en kille med proletär bakgrund. Det betyder något. Vi kan inte bara sluta våra ögon och säga nej, det är omöjligt, de har olika behov och olika intressen. Det är ett uttryck för en gemensam strävan efter jämlikhet. Men det betyder inte att vi glömmer arbetarklassens roll, och vi kommer inte att göra samma misstag som vi gjorde för trettio år sedan och säga att vi är beredda att följa vem som helst bara för att vi är motståndare till kungen. Vi följer inte bourgeoisien, och vi vet att krafter i den liberala rörelsen, ja även monarkisterna, försöker att ge den här rörelsen en riktning. Så vi försöker att ingripa i den här rörelsen med vår egen attityd och vinna folket för den. AM: Kan ni berätta om studentrörelsens inblandning i sommarens massrörelse? Parisa: Studenterna deltog inte som en egen separat rörelse i sommarens protester, vilket beror på att det inte finns någon självständig studentorganisation. Avsaknaden av organisationer är för övrigt det stora problemet överhuvudtaget för Irans sociala rörelser. Men studenterna var ändå väldigt aktiva i rörelsen. De deltog i alla demonstrationer och organiserade också ett antal aktiviteter och protester vid universiteten. Under sommaren var universiteten förvisso stängda, vilket betydde att engagemanget inte var baserat där i samma utsträckning. Nu, efter sommaruppehållet, ser vi nästan dagligen en demonstration 16

17 eller en aktion på de olika universiteten i hela Iran. Det är en mycket viktig utveckling, inte minst psykologiskt, eftersom många befarade att det skulle bli lugnare när studenterna skulle tillbaka till föreläsningssalarna igen. Nu fortsätter studenterna aktiviteterna. Jag tror att det är viktigt att dessa aktiviteter fortsätter och att studenterna nu försöker få med sig arbetarklassen i sin organisering. Genom sitt fortsatta motstånd ger studenterna arbetarklassen tid att komma till rörelsen. De reformistiska krafterna i universitetsmiljön förhåller sig samtidigt mycket passiva i den nuvarande situationen, och studenterna söker sig istället till vänstern. I studenternas egna strukturer saknas de reformistiska krafterna i hög utsträckning. Vänstern är förstås svag, vilket bland annat är ett resultat av angreppen från regimen för två år sedan när många fängslades. Men den försöker nu att reorganisera sig, etablera tidningar och andra strukturer. Vi tror sammantaget att socialister har många möjligheter att vinna anhängare bland studenterna i den nuvarande situationen. Vänstern försöker nu också att bekämpa de reformistiska krafternas inflytande över rörelsen, vilket är en viktig kamp. De gör detta genom att ta upp de frågor som de reformistiska krafterna försöker att kompromissa bort med kuppregimen. De vill inte ha revolution eller radikal förändring. På grund av detta kan de inte leda massrörelsen. Socialisters uppgifter nu måste bestå i att ställa sig i spetsen för kampen för studenternas radikalare och mer långtgående krav. AM: Vilken är kvinnorörelsens roll i massrörelsen? Intar kvinnor en ledande roll i organiserandet av protester och på gatorna? Anahita: Före den här massrörelsen fanns en mycket aktiv och professionell kvinnorörelse. Den organiserade protester kring 8 mars i form av protester och aktiviteter. Skillnaden nu är att kvinnorörelsen mer eller mindre absorberats av massrörelsen. De syns inte längre marschera separat på samma sätt som tidigare. Och tidigare var det främst aktivister som protesterade. Det är lite samma utveckling som vi sett med studentrörelsen. Det är en förändring, och det speglar massrörelsens genuint folkliga karaktär. Men apropå den iranska kvinnorörelsen, så har iranska kvinnor varit aktiva och kämpat de senaste trettio åren för att få sina rättigheter. Ett år efter revolutionen 1979 organiserades en kraftfull 8 mars-protest med tiotusentals som gick ut på gatorna. De protesterade redan då mot vad den islamiska regimen avsåg att göra mot kvinnorna. De senaste trettio åren har också kvinnorna varit en ständig måltavla för den islamiska regimens åtgärder. De har tvingat dem att bära slöja, stiftat en rad orättvisa lagar, dödat människor som levt i fria relationer, förhindrat kvinnor att få behålla sina barn efter skilsmässa osv. Så det har alltid naturligt nog funnits kvinnoaktivister, feminister och socialistiska kvinnokämpar med flera, som jobbat med dessa frågor i Iran. Vad som är utmärkande för den nuvarande rörelsen är faktiskt det höga deltagandet av kvinnor. En del människor blir förvånade över kvinnornas framträdande roll eftersom Iran är ett land i tredje världen, men vad det visar är att kvinnor verkligen vill ha förändring. De går med i rörelsen på ett mycket modigt sätt, och de kämpar precis lika beslutsamt som männen. Men de utgör som sagt ingen enhetlig separat kraft inom rörelsen, och detta beror i hög utsträckning på att de slagord som de gamla kvinnoaktivisterna brukade föra fram nu är slagord som hela rörelsen tar upp. Det är en skillnad i förhållande till arbetarklassens krav. Dom kommer inte lika tydligt till uttryck i rörelsen som kvinnorörelsens krav, och just detta förklarar på många vis varför kvinnorörelsen i så hög grad absorberats av massrörelsen. AM: Hur ser ni på potentialen för socialistiska idéers återkomst i större skala i Iran? Det tycks som om en period har öppnats i vilken frågan om hur rörelsen ska gå framåt alltmer pockar på ett svar. Vilken strategi använder ni er själva av i kampen för att vinna anhängare till socialismen? Anahita: Apropå potentialen för socialistiska idéer tror jag att det är två fenomen som vi bör uppmärksamma. Det första ger anledning till hopp, det andra vittnar om svårigheterna. Men först lite om bakgrunden. För fyra år sedan, när Ahmadinejad valdes till makten första gången, hade oppositionen många mycket radikalare kandidater än Mousavi, kandidater som talade om djupgående reformer. Men folket röstade inte på dessa kandidater i någon större utsträckning. Vi befann oss den gången på gatorna och talade med folk (vi har alltid uppmanat till att bojkotta valen, men också uppmärksammat att det är ett viktigt tillfälle att tala med människor). Vi talade om vad kandidaterna stod för och varför man inte borde rösta på dem. Vi påminde om dem som regimen dödat och hur de trampar på människors rättigheter. Jag minns att jag mer än tio gånger fick samma svar: Vi bryr oss inte, för våra barn där hemma är hungriga. Ahmadinejad spelade populistiskt på dessa behov, han lovade att han skulle använda oljepengarna för att skaffa mat på bordet till de fattiga och mycket annat. Det visade för oss hur mycket de ekonomiska frågorna faktiskt betyder för många iranier, och att det var möjligt för en sådan kandidat som Ahmadinejad att vinna stöd genom att ge löften som handlade om just detta. Vad som dock var tydligt för oss var att Ahmadinejad inte skulle komma att uppfylla dessa löften, och det var också vad som visade sig när han istället började genomföra alla dessa privatiseringar och försämringar. Hans försök att framställa sig som en enkel man som delade de fattigas förhållanden visade sig bara vara ett trick, och folk började snabbt förlora sin tilltro till honom. Att människor i Iran i hög utsträckning bryr sig om sina ekonomiska behov är hur som helst ett viktigt faktum och det borde betyda att socialister bör ha en god möjlighet att knyta an till detta och övertyga människor om att socialismen kan tillgodose dessa behov på ett mycket bättre sätt. Det är det första som gör att vi har anledning att vara hoppfulla. Det andra, vilket försvårar för oss, är all historia bakom oss. Och det är ett problem som delas av vänstern världen över. Socialismen förknippas fortfarande av många med negativa exempel, maktfullkomliga diktaturer som Sovjetunionen. Parisa: Sedan har vi också problemet med dominansen för en liberal diskurs, som har fått en stark ställning efter kalla kriget, och i synnerhet efter 11 september. Anahita: Ja, och sen har vi problemet med de iranska vänsterpartierna. En del av dem minns folk med respekt, såsom Fedayin och Komalah, alla de socialister som dödats av regimen osv., men folket räknar inte med de iranska vänsterpartierna idag. Fedayin och Komalah är också mycket svaga idag. Folk känner däremot förakt för partier som Tudeh och Irans Arbetarkommunistiska Parti. Där- 17

18 för tror vi att om socialismen ska ha möjlighet att utvecklas i Iran så kommer det inte att vara i form av partier, utan snarare i form av sociala rörelser. Det är så vi kan gå vidare och vinna stöd från folket. Jag tror att detta är socialistiska aktivisters ansvar idag, och att visa för folk att den liberala propagandan har fel när den anklagar socialister för att vilja skapa en totalitär diktatur över folket, eller att det som hände i de så kallade socialistiska länderna nödvändigtvis måste hända i Iran om kampen leds av socialister. Parisa: Jag tror att den huvudsakliga frågan som socialistiska aktivister bör ta itu med är att kunna besvara frågan vad socialismen verkligen betyder. När vi säger till människor att vi är socialister så är det viktigt att vi förklarar utförligt vad vi menar, förklarar de socialistiska idéerna, klargör våra mål och vårt program på ett objektivt sätt. Vi måste förklara att socialismen innebär ett försvar av demokratiska fri- och rättigheter såväl som sociala och ekonomiska rättigheter gentemot regimen. Det finns en generell uppfattning om vad socialismen är som färgats av perioden under kalla kriget, och som påverkats av den liberala diskursen i Iran. Reformisterna har också spelat en betydelsefull roll i att omdefiniera begrepp som frihet och demokratiska rättigheter. Vi tror att det finns en verklig möjlighet att vinna argumenten för socialismen nu. Särskilt som situationen för arbetare och fattiga i Iran är mycket dålig. Vi måste bevisa för människor att bara socialismen kan fullfölja kampen för dessa rättigheter och krav. Anahita: Vad vi säger får inte bara vara någon sorts upprepande av paroller från 1970-talet, vi måste ta upp frågor som har en effekt på människor dagliga liv och som förbättrar deras situation. Annars, om folket inte tror att det kommer att betyda en faktisk förbättring för dem, kommer de inte att lyssna på socialister. AM: Men hur bygger man en social rörelse och kämpar för ett socialistiskt program om man inte samtidigt kämpar för att bygga ett parti? Vilket verktyg ska man använda sig av för att mobilisera stöd för ett socialistiskt program? För vår del är svaret givetvis att ett naturligt steg för en grupp människor som tillsammans kämpar för att vinna anhängare till ett program också kämpar för att bygga ett parti. Det tycks vidare som att en huvudfråga i dagens Iran är hur man ska kunna knyta ihop den fragmenterade arbetarrörelsen, och att ett medel för att göra det borde bestå i att man verkar för att samla rörelsen kring en demokratisk diskussion om vilken typ av program och vilken typ av organisation som man behöver i den gemensamma kampen. Hur ser ni på detta? Anahita: Det vi menar när vi säger att vi behöver en social rörelse är inte att vi aldrig ska bygga ett parti. Som jag personligen ser på det handlar det i stället för det första om att arbeta på ett sätt som syftar till att vi själva borde försöka bli partiet. Att proklamera ett parti är en enkel sak och det är precis det som många iranska grupper i exil sysslar med. Men det måste bestå i något mer än att proklamera ett sådant parti på Internet, skaffa dig ett kontor och få en grupp människor att uttrycka sitt stöd för ett sådant parti. Det är en enkel sak. Men uppgiften måste bestå i att vinna ett förtroende från arbetarklassen. Det kräver en viss historia av aktivt arbete bland arbetarklassen. Det är en fråga av praktisk natur. Den andra frågan handlar om att vi måste vara öppna för att arbeta på olika sätt beroende på situationen. Om jag skulle befinna mig i Ryssland 1905 eller 1917, skulle jag nog säga att ett parti är det som fungerar. Men vi har en särskild erfarenhet i Iran av partier... själv är jag mycket glad att jag inte gick med i något av de existerande partierna när jag tillfrågades för några år sedan. Erfarenheten har visat att det hade varit ett dåligt beslut. Många av våra kamrater gjorde ju det och det visade sig att partimedlemskapet blev något som hjälpte regimen att slå ned på studenternas rörelse. De flesta av dessa partier har ju sina centralkommittéer i Europa. Allt de tycks bry sig om är att vinna fler medlemmar, och att ha fler namn att skylta med, och det är allt. De har å andra sidan inte brytt sig om säkerheten för de människor i Iran som de rekryterat och skyltat med. Det är en nonsensstrategi som aldrig kommer att ta saker framåt. Som jag ser det handlar det inte om att vi ska avstå från att bygga partiet. Men sättet att göra det i nuläget måste bestå i att bygga rörelsen, och så får partiet växa fram sedan, snarare än tvärtom. Ett annat problem är att människor tenderar att lita mer på oss som rörelseaktivister än om vi presenterar oss som partianhängare. För det mesta blir man inte tagen på allvar i det senare fallet. Det är som sagt svårt att anta ett namn och proklamera ett parti... men vi bör som revolutionärer vara ärliga och säga att vi i dagsläget helt enkelt inte är tillräckligt starka för att bilda ett parti. Parisa: Vi är som marxister övertygade om målet att bilda ett parti. Men det måste vara ett parti för och av arbetarklassen, inte ett parti bestående om en handfull aktivister. Vi tror att arbetarklassen genom sin erfarenhet av kamp kommer att bilda sitt eget parti. Inget av de partier vi har i Iran idag kan sägas utgöra detta parti. Anahita: Jag tror för övrigt inte att ett socialistiskt parti bara kan vara ett parti för arbetarklassen. Det måste vara ett parti som förenar alla förtryckta, socialismen har något för alla. Givetvis måste arbetarklassen utgöra grunden för ett sådant parti eftersom ingen socialism kan skapas utan arbetarklassen aktiva stöd, men samtidigt tror jag att ett revolutionärt parti måste representera fler, såsom exempelvis kvinnorna. Jag tycker också att saker är mer komplicerade i vår tid. När vi befinner oss i Iran är många studentaktivister definitivt inte medlemmar av arbetarklassen, utan snarare hemmahörande i medelklassen, ibland till och med i den övre medelklassen. När vi kom till Europa så förändrades saker. Nu befinner oss till och med under arbetarklassens nivå. En del människor framför sådana exempel för att visa att socialismen blir svagare. Själv tror jag tvärtom att socialismen kan bli starkare, och att det finns en potential att skapa en socialism som inkluderar alla förtryckta. 6 november

19 Socialistisk demonstration i Stockholm på studentdagen Den 7 december högtidlighålls i Iran som Studentdagen, studenternas dag, till minne av de tre studenter som mördades på Teherans universitet på den dagen I år har datumet, på grund av den massiva proteströrelsen mot diktaturen, blivit en del i protesterna mot Ahmadinejad-regimen. I Iran gick massorna ut på gator och torg för att möta regimens knektar, protester hölls på alla universitet och från Teheran rapporteras om sammanstötningar mellan polis och tusentals studenter som ropade död åt diktatorn. Protesterna var de största på över en månad. Samtidigt samlades exiliranier och andra i Stockholm för att visa sin solidaritet med protesterna mot regimen. På Medborgarplatsen organiserades en socialistisk manifestation med runt sjuttiotalet deltagare. Röda fanor vajade i den svarta vinterkvällen, och slagord på persiska och svenska ekade över torget: Ner med den islamiska terrorregimen i Iran! Länge leve socialismen! På banderoller och flaggor stod bl.a. att läsa Frige de politiska fångarna, Irans kommunistiska parti och Long live socialism! Efter tal, slagord, musik och en gripande skildring från en mamma som lever i ständig oro på grund av regimens förtryck uttryckte en talare från Arbetarmakt vår solidaritet med den modiga iranska kampen, och vår förvissning om att den kommer att segra om den iranska arbetarklassen ger sig in i och tar ledning för en skoningslös kamp inte bara mot islamism, diktatur och hot från USA-imperialismen, utan mot det system som ständigt skapar krig och förtryck, kapitalismen. 14 december 2009 Den senaste repressionen i Iran återspeglar en regim i kris Det finns förhoppningar i Iran att regimens dagar är räknade. På gatorna möts protesterna med våld från polisen och den islamistiska milisen. Men i regeringen är de styrande oeniga vilken är vägen framåt? De fortsatta protesterna i Iran visar att frihetens eld ännu brinner klar, trots misshandeln, våldtäkterna och morden som utförs av säkerhetsstyrkorna. Rörelsen fick ny fart i samband med begravningen av en ledande reformistisk präst, storayatollan Hoseyn Ali Montazeri, den 21 december, vilken omvandlades till massomfattande demonstrationer mot regeringen. Protester utbröt en vecka senare under åminnelsen av shiiternas heliga Ashouradag den 27 december. De bemöttes som vanligt med repression från den mordiska basijimilisen. Åtminstone åtta människor dödades inberäknat en brorson till oppositionens ledare Mir Hossein Mousavi. Efter det har åtminstone 40 oppositionella gripits. Nedskjutningen av demonstranter, som nu blivit en vanlig företeelse, tyder på att de som är ute på gatorna vet vilka riskerna är men ändå är beredda att ge sina liv i kampen för demokratiska rättigheter. På världsarenan behåller Iran sin roll som huvudspöke för imperialisterna i väst. Vanligtvis angriper väst Iran för bristen på demokratiska rättigheter, men det visar bara deras hyckleri vad skulle, när allt kommer omkring, hända med prodemokratiska demonstranter i Saudiarabien? Brittiska medier har också hävdat att en nyligen frisläppt brittisk gisslan som hölls i Irak under tre år hade förts bort av en iransk specialenhet som opererade i Bagdad. USA:s regering mobiliserar så mycket diplomatiska muskler som möjligt för att isolera Iran och tvinga landet att avsluta sitt kärnprogram. Det låter i sin tur den iranska regimen att framställa sig som en antiimperialistisk makt. De kommande åren är inte desto mindre fyllda av fara för den härskande klassen i Iran. Ställd inför en växande opposition underifrån, och pressad utifrån, är delar av den härskande klassen tydligt oroad över Mahmoud Ahmadinejads regim. De löper risken av en social explosion som kommer att störta hela den klerikala regimen, men det avgörande är från vilket håll den kommer. En förändring av regimen är givetvis något som måste välkomnas, men om den kommer ovanifrån, genom en invasion, kommer den bara att stärka USA-imperialisterna och placera det iranska folket i dubbla bojor. Varje ny regering som de inför skulle ställas inför inbördeskrig och lida av samma endemiska korruption som Ahmed Karzais regim i Afghanistan. Den iranska regimen lider av ökad splittring. Det är därför som Ahmadinejad och hans klick tvingas rensa ut och fängsla oppositionella inom prästkasten. Regimens paranoia innebär att ingen går säker. Spänningarna växte i Teheran under hela andra hälften av 2009 när polisen fångade in Mousavis anhängare och medhjälpare efter order från en del av regimen, bara för att låta flera löpa efter att ordentligt tryck utövats från andra sidan. Nu höjer krafter som stöder regeringen insatsen och kräver öppet att Mousavi ska gripas och avrättas. Flera ledande präster har kallat honom och hans anhängare mohareb, vilket innebär någon som är fiende till Gud; det straffas med döden i Iran. Mousavi är nominellt oppositionens galjonsfigur, eftersom han är den högst uppsatta politikern som identifierar sig med den, och har nyligen förklarat sig vara villig att dö för reformernas skull. Kommentarerna kom efter hans brorsons död, skjuten i ryggen av polisen. Det allvarliga förtrycket är ett vittnesmål om den väx- 19

20 ande isolering som den högste ledaren, ayatolla Ali Khamenei, och hans bonapartistiska regim upplever. Splittringen i hierarkin sker inte bara mellan konservativa och reformister när allt kommer omkring är många av de reformistiska ledarna före detta konservativa utan mellan majoriteten av prästerskapet och revolutionära gardet, Pasdaran. Under det senaste årtiondet har det allt mer varit Pasdaran, med stöd av den fascistiska basijimilisen, som innehaft den verkliga makten. De har också utvecklat ett omfattande och korrumperat grepp om landets ekonomi. Khamenei är inte ens storayatolla, vilket framkallar ett muller av missnöje bland många präster. Iran är i ökad utsträckning en stat som kontrolleras direkt av de organ som består av beväpnade män och den härskande klassen är fjärmad från sitt eget maktmaskineri: Kungarna är rädda för sina egna vakter. Det är den politiska grunden för Mousavis kampanj. Han är en man som var en högt uppsatt medlem av den styrande eliten i Iran under 1980-talet och vill föra tillbaka det iranska styret till 1980-talets principer och metoder. Människorna på gatorna vill alldeles tydligt ha demokrati, men vad det innebär kan sträcka sig från rättvisa val i en islamisk regim (en hopplös utopi) till en liberal demokratisk modell som är baserad på kapitalism av västerländsk typ. Även det är en utopi eftersom det skulle placera Iran under USA:s stövel. Vad det skulle innebära kan ses i de fruktansvärda förhållanden som USA:s interventioner har skapat i angränsande Irak, Afghanistan och Pakistan. Å andra sidan vill en del inom rörelsen ha en återgång till åren när arbetarna tog kontroll över sina fabriker och vänstern var en stark kraft i det uppror som störtade shahen. Här måste lärdomarna av den felaktiga strategi som följdes av vänstern under dessa år tas till vara. Det pågår en kamp om demokratirörelsens själ. Uppgiften består i att vinna ungdomen för revolutionär socialism som den enda trovärdiga lösningen. Det kommer givetvis som en absolut prioritering innebära att vinna arbetarklassen i Iran för strategin för en oavbruten revolution från de mest fullständiga demokratiska rättigheter, som vunnits med revolutionära medel, till uppnåendet av arbetarklassens makt, som kan bygga upp ett socialistiskt samhälle. Rörelsen lider för närvarande ännu av samma svagheter som när den växte fram under Arbetarklassen är sympatiskt inställd men ännu inte aktiv, åtminstone inte på ett organiserat sätt. Det var de iranska oljearbetarna som 1979 störtade shahens diktatur, en lärdom som den nuvarande härskarklassen inte har glömt, vilket förklarar varför de håller industriarbetarna i ett järngrepp. Under protesterna 2009 arbetade Förbundet för Femte Internationalen med radikala oppositionella för att framställa ett handlingsprogram som översattes till farsi och rapporterades i tidningen Xyaban. Det har inte förlorat något av sin relevans och vi uppmanar alla i Iran som vill kämpa för revolutionär förändring och socialism att läsa det. Simon Hardy 6 januari 2010 Iran: Reformism, pacifism eller revolutionär socialism? Torsdagen den 11 februari är datumet som utropats till allmän högtid för minnet av den islamiska revolutionen av regimen i Iran. Precis som under Tasu a och Ashora-dagarna december planeras åter för massprotester mot den islamistiska regimen. Återigen ska regimens egen högtidsdag användas mot densamma. Ett nytt slag är att vänta. Inför torsdagens protester har den klerikala diktaturen skäl att oroas. Djupet i radikaliseringen av den iranska befolkningen går inte att mäta med exakthet, och dynamiken i kampens utveckling har en delvis oförutsägbar karaktär. Men de protester som ägde rum under Tasu a och Ashuradagarna innebar en markant höjning av temperaturen. Trots ett omfattande och brutalt våld från regimen uppbådade de demonstrerande i stort antal en imponerande kampvilja. Den kommande protesten blir därför en viktig mätare för att kunna bedöma djupet och varaktigheten i rörelsens förmåga till kamp. Frågan om hur den iranska revolutionen ska kunna segra och vilken taktik och strategi som nu är att föredra i kampen mot den allt mer isolerade regimen har mot denna bakgrund debatterats livligt inom den iranska oppositionen. Det är en mycket viktig diskussion för revolutionära socialister att delta i, eftersom den kommer att påverka ställningstaganden i kampen framöver. För att kunna göra ett inlägg kommer jag i den här artikeln först att kort upprepa den analys av de iranska reformistiska ledarnas politik som vi tidigare gett uttryck för på denna hemsida, men mot bakgrund av några av de viktigaste händelserna den senaste tiden. [1] De pacifistiska uppmaningar som kommit från skilda delar av oppositionen kommer sedan att diskuteras, innan jag tar itu med frågan om vilket perspektivet på kampen borde vara om man, som vi, vill att de iranska arbetarna ska spela en ledande roll i den kommande revolutionen. Tasu a och Ashora Först är det dock på sin plats att kort gå tillbaka till händelserna under Tasu a och Ashora. Vad hände dessa två dagar i slutet av december? Efter att hundratusentals under den första av de två dagarna begett sig ut på gatorna och protesterat i stora demonstrationer i alla större iranska städer, ägde under andra dagen allvarliga konfrontationer rum. Mot polisens och basijimännens terror, som för dagen var mycket brutal och resulterade i åtminstone 35 döda, slog tusentals demonstranter tillbaka med kraft i framstötar som förde tankarna till 1979 års revolution. Med mod och beslutsamhet drevs regimens försvarare flera gånger på flykten och flera centrala gator i huvudstaden Teheran ockuperades under flera timmar. Med stärkt självförtroende började radikaliserade frihetskämpar att genomföra motarresteringar: De poliser och basijimän som hamnade på efterkälken när 20