V A T T N E T SJÖN ÄLVLÅNGEN. FOTO: ELISABETH KARLSSON. Vattnet

Transkript

1 SJÖN ÄLVLÅNGEN. FOTO: ELISABETH KARLSSON Vattnet 187

2 Vatten är en viktig livsförutsättning och kulturskapande faktor. De tidiga boplatslämningarna hade oftast kontakt med vattnet, inte minst för tillgång till fisk som livsmedel. När människan blev jordbrukare behövdes vattnet även till bevattning. Lägen vid sjöstranden är också gynnsamma ur klimatsynpunkt, eftersom vattnet lagrar värme och jämnar ut temperaturväxlingar. När människan lärde sig att tämja vattenkraften kunde hon utnyttja den i sin produktion. I många av länets forsar och strömmar finns lämningar efter produktion av livsmedel, järn- och trävaror. Sedan slutet av 1800-talet har vattenkraften omvandlats till elenergi och många vattendrag har använts för flottning av timmer till de sågar, som anlades runt om i länet. Vattnet som energikälla var en lokaliserande faktor för produktionsanläggningar, åtminstone fram till ångkraftens och framför allt trefasströmmens införande. Vattnet som transportled var också en viktig orsak till lokalisering av handels- och produktionsplatser. Fiske För bönderna i trakterna kring Hjälmaren, Kvismaren och Vättern var fiske för avsalu i Örebro, Bergslagen och Stockholm en viktig biinkomst. Däremot var laxfisket inte fritt och laxen räknades som en köpmansvara, vilken allmogen inte fick bedriva handel med. Lax förekom enligt talsuppgifter ganska allmänt i Hjälmaren och Letälven. Renodlat yrkes- FOTO: LÄNSSTYRELSEN, ÖREBRO Mellansveriges vattendelare sträcker sig längs med Kilsbergens kam. VATTEN Vatten är jordens vanligaste ämne. Förutom i hav, sjöar och vattendrag finns vatten även lagrat i jord och berg, som grundvatten. Alla levande organismer består till största delen av vatten. Vattnets kemiska egenskaper gör att mängder av föreningar och lösningar kan bildas med andra ämnen. Större delen av jordens yta är täckt av just vatten. Vattnet som genom solvärme avdunstar från dessa hav och sjöar faller sedan ner som nederbörd. När nederbörden faller över land tränger vattnet som inte hunnit avdunsta ner i marken och bildar grundvatten. Efter en kortare eller längre tid i marken strömmar sedan vatten ut och bildar ytvatten i sjöar och vattendrag, för att till slut nå havet igen. I Örebro län finns omkring sjöar. Större delen av länets sjöar finns i de höglänta delarna av länet. De är ofta djupa, klara och näringsfattiga sjöar i sprickdalar. På slättens lerjordar ligger däremot grunda, ofta grumliga och näringsrika sjöar. 13 % av länets yta täcks av sjöar. De flesta är mindre än 10 hektar (58 %), endast 1 % av sjöarna är större än hektar. Genom länet sträcker sig också Mellansveriges vattendelare. Regnar det på Kilsbergens östra sida rinner vattnet, via Hjälmaren och Mälaren, ut i Östersjön. Regnar det däremot på Kilsbergens västra sida rinner vattnet ut i Västerhavet via Vänern. 188

3 FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV Några fiskare i Hjälmarsnipa tar upp gäddmjärdar ur Hjälmaren Åsta i Lillkyrka socken. fiske har inte varit särskilt utbrett i länet. Det är främst i Hjälmaren, där förutsättningar funnits i form av fisketillgång och avsättningsmöjligheter, som fisket varit av större ekonomisk betydelse. Bergslagen var i sig rikt på fiskevatten. Därför hade Hjälmaretraktens bönder inte någon större avsättning för de mindre eftertraktade fiskslagen i den delen av länet. Biskopsstolen i Strängnäs, Julita och Vadstena kloster ägde under medeltiden fiskevatten i Hjälmaren. Skriftliga uppgifter om notdragning på vintern, för Vadstenas klosters räkning, finns från mitten av talet. Från 1595 finns en uppgift om att Örebro hospital hade tio abbornät i Hemfjärden. Kronans allmänna fisken vid Äsö (Ässön), arrenderades på 1700-talet av ägaren till Skävisund. Allmänningsfiske, som utnyttjades av bönderna, fanns i Stora Mellösa socken mellan Vinön och Lungersås, omkring Grundholmarna. På 1830-talet fanns kronofiskevatten vid ön Lilla Röknen i Vättern. Fisket i Hjälmaren och Vättern Carl Uggla Hildebrandsson beskrev, i sitt inträdestal till Kungliga vetenskapsakademien 1786, fisket i Hjälmaren: Fiskeslagen äro Asp, Abbor, Ål, Braxen, Faren, Gädda, Gös, Gers, Id, Kärta, Lake, Lax, Löja, Lindare, Mört, Mahl, Nejonögon, Nors, Ruda, Sik, Sarv och Tjockfjälling. Jämväl Kräftor som i senare åren mycket ökar sig. Av Uggla Hildebrandsson får vi också veta följande: Så vida aderton socknar gränsa till Hjälmaren bidrager även denna sjö i flera avseenden till de hemmansbrukares näringar, som inom samma krets är belägna. Härav anmärkes först fisket. Vintertid föres av gös och lake, dels till Stockholm, dels till Bergslagerna några hundrade lispund. Vad för övrigt av dessa och flera fiskeslag upphämtas med vinternotar- 189

4 na avsättes i Örebro och på landsbygden, särdeles som västernärke jämte Fellingsbro äger få sjöar. Av gädda säljes mycket färskt utom den mängd som torkas och föryttras på sommarmarknaderna. Lika förhåller det sig med abborren under lektiden. Som av de små braxen mycket fångas, särdeles i Sickelsjöviken, säljes den även för ringa pris, vilket händer med all den fisk sommartiden fångas. Vinöborna med flera vid stora sjön, varest gösen går till i sommarmånaderna, sälja densamma torkad på Örebro höstmarknad, då även torkad braxen är till salu. Av allt detta synes, att hjälmarfisket utgör en betydlig näring, men liknar nu på intet sätt ymnigheten på den förflutna tiden av 20 eller 30 år tillbaka tagen. Utom det har fisken i handeln ej vunnit den tillökning i pris, som flera andra varor, varemot lin och hampa till fiskeredskapen blivit nog dyrare. Periodvis var lakfisket lönande. Den fångades med garnryssjor men också med krok. Gäddan delades in i kategorier efter lektid; isgädda, gräsgädda, som var den ymnigast förekommande, och blomstergädda som fångades i maj när träden blommar. Abborre fångades i not eller läggnät. Mört fångades i ryssjor, satta i fiskevärkar eller med mjärdar av vide som lades vid risgårdar på grund lerbotten. Stor braxen fiskades med sommarnot och med nät med grova maskor, samt i sjökatsor. Också braxen indelades efter lektid; isbraxen, gökbraxen och enbraxen som fiskades när enen dammar. Löjan leker enligt Uggla Hildebrandsson då myggen svärmar och sedan i juli och augusti. Den fångades med fin not och nät, bundna av tråd. Sik fångades i september till november. Ofta förstördes en del av fångsten mot klipporna, eftersom den leker vid grund och steniga hålor. Gös fiskades under vintermånaderna med läggnät och vinternotar. Nors fångades i stora mängder när den lekte om våren, den östes upp med stora håvar i skenet av eld. Bönderna åt inte norsen utan torkade den till svinen. Den torkade norsen såldes också på marknaderna. De fattiga fallinbyggarna däremot köpte nors när den landades och åt den både färsk och saltad. Kräftfisket var rikligt fram till 1908 då kräftpesten slog till. Det bedrevs hela året, med ett kort sommaruppehåll. Tidigare hade tillgången varit så god att kräftor exporterats till Tyskland. Enligt Uggla Hildebrandson kom kräftorna till Hjälmaren genom förolyckade kräftsumpar på 1720-talet. Insjölaxöring fiskas i Vättern, men fisken är inte särskilt rikligt förekommande. Röding har haft viss betydelse för Vätternfisket men enligt statistiska uppgifter räknades inte fisket i Vättern som någon egentlig näring. Andra fångade fiskar i Vättern är sik, harr, som vid Vättern kallas valan, siklöja, gädda, abborre, lake, nors och braxen samt annan vitfisk. De båtar som förekom vid fisket i Hjälmaren var snipor och i grunda vikar användes ekstockar. I Vättern vittjades ryssjorna med hjälp av flatbottnade ekor. 190

5 Reglering av fisket Inför regleringen av Täljeån infördes 1779 en inskränkning i rätten att uppföra fiskebyggnader, fasta fiskeanläggningar. Länsstyrelsen fastställde under 1800-talets andra hälft flera bestämmelser för att skydda fiskbeståndet anställde hushållningssällskapet en fiskeriassistent och 1882 tillsattes en fiskeriförvaltningsnämnd samt tillsyningsmän runt om i länet kom den första stadgan för fisket i Hjälmaren. Sedan dess har länets fiske reglerats vid upprepade tillfällen. Fiskodling Under 1850-talet bildades de första föreningarna av fiskerättsägare vid Hjälmaren och Kvismaren. Fiskarna såg de stora sänkningsföretagen som ett hot mot sin verksamhet. Närmast efter sänkningen minskade tillgången, men fisken uppsökte nya lekplatser. Nerén uppger till och med att gösens bestånd ökade. Försök med fiskodling infördes 1855 vid Mörby i Asker. Efter sänkningen utökades verksamheten och på 1890-talet utplanterades sik. I Hemfjärden planterades sutare in, på inititiv av Axel Mörner på Esplunda. Fiskodlingsanstalter har funnits vid Vastedalen, Grängshyttan och Carlslund och från dem planterades sik, gädda, gös och röding i Hjälmaren. Idag finns flera fiskodlingar i länet. Fiskets byggnader Av den bebyggelse som uppförts för fiskets behov finns inte mycket bevarat. Notkojor byggdes ute på grunden. De innehöll kamin, kokspis och britsar. De fanns till exempel på Breagrunden och Norra Grundeholmen. Vid stränderna fanns sjöbodar till exempel vid Hästhagen och Katrinelund. Sjöfart Långt in på 1900-talet har det enklaste och billigaste sättet att transportera skrymmande varor varit längs vattenleder. Bergslagen var året om helt beroende av vatten- och isleder för fjärrtransporter. Sjöfarten och sjöförbindelsen med Stockholm var allt sedan 1300-talet en förutsättning för Örebros etablering som handelscentrum i de inre delarna av Mellansverige. Efter invägning i Örebro eller Arboga skickades järn till Stockholm över Hjälmaren och Mälarens vatten. Vid slutet av talet lät hertig Karl anlägga en kanal som via Hyndevad och Eskilstunaån förband de båda sjöarna. Denna ersattes redan före mitten av 1600-talet med Hjälmare kanal. Sjöfart på Hjälmaren Under senare delen av 1600-talet bildades ett skeppareämbete i Örebro. Stadens hamn var belägen vid Skebäck där det också fanns en varvsan- 191

6 Långt fram i tiden var det både enklare och billigare att frakta större laster längs vattenleder. Detta träsnitt från 1500-talet visar att både båtar och pråmar användes för att forsla varor över vattet. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555). läggning för nybyggnation och reparation av skepparnas båtar. Sjöfarten från Örebro var redan under 1600-talet förenad med svårigheter eftersom Hemfjärden var grund och Svartån ännu inte var muddrad. Skepparämbetet klagar över att man på flera ställen måste dra sina båtar på stockar. Till och med 1850-talet dominerade segelfartygen, men de konkurrerades då ut av båtar drivna av den nymodiga ångkraften. Så tidigt som under 1840-talet gick tre hjulångare mellan Örebro och Stockholm. Örebrobåtarna hade företräde vid lastningen framför utsocknes båtar. Skepparämbetet upphörde Samtidigt bildades Örebro rederi. Skebäcks sluss stod färdig 1888 och var en del i kanaliseringen av Svartån, vilken genomfördes för att underlätta båttrafiken efter Hjälmaresänkningen. Uggla Hillebrandsson anger 1786 att seglationen på Hjälmaren var av stor betydelse för Örebro och att det fanns 20 jakter i staden som förde järn, svavel, alun, vitriol och rödfärg till Stockholm och återför det som stads- och lantmannen behöver. Segelleden var besvärlig på grund av skär och klippor, men också vid passerandet av Arboga grav. Förutom Vid 1800-talets mitt kom ångbåtarna att konkurrera ut segelfartygen. Bilden från 1918 visar ångbåten Ture nedanför slussen i Skebäck, Örebro. FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV 192

7 i Örebro fanns jakter vid Göksholm och Segersjö. Dessutom fraktade bönderna varor med öppna båtar. Sedan Köpings-Hults järnväg öppnade för trafik 1856 minskade sjöfarten på Hjälmaren. Till detta bidrog Hjälmaresänkningen som medförde att de mindre lastageplatserna blev oanvändbara. I samband med lantmäteriförrättningarna slöts överenskommelser mellan lastageplatsägare och sjösänkningsbolaget om vidmakthållandet av djupet i segelrännor och vid de viktigare hamnarna i Hjälmaren. Sjöfart på Vättern Sedan medeltid har byggnadssten från Harge forslats på Vättern. Sjöfarten på Vättern anslöt under medeltiden till rikets huvudvägar. En viktig farled över Vättern gick mellan Askersund och Jönköping. Från Åmmeberg fraktades järn till de viktigare orterna längs Vätternstranden. Gustav Vasa försökte gynna sjöfarten på Vättern genom att ställa kronobåtar till Jönköpingsborgarnas förfogande. De skulle bland annat besöka Askersunds marknad och föra dit varor från Småland och Västergötland, till exempel fläsk och smör. Från Askersund hämtades smiden och andra varor från Närke. När Jönköpings smidesfaktori anlades 1620, fraktades plåtar från Wedevågs bruk dit, liksom skattetackjärn från Nora och Lindes bergslag. Askersunds handelsplats var länge knuten till Vadstena, och därifrån hämtades spannmål, sill, salt, vin, tobak och hantverksvaror. Vid mitten av 1700-talet fanns ännu ingen handelsflotta i Askersund. Inte heller Göta kanals tillkomst på 1830-talet stimulerade sjöfarten till en början. Det var billigare att frakta smidesvaror landvägen till Vänerns hamnar än att utnyttja kanalen. Några få fartyg fanns dock i staden under 1800-talets första hälft inrättas reguljär ångbåtstrafik mellan Askersund och Göteborg. Bondeseglation förekom också på Vättern. Böndernas fartyg seglade främst med tegel, kalk och järn och hemförde malm, spannmål och diverse handelsvaror. Från lastageplatserna Harge, Dalmark och Rå i Hammars socken transporterades krossad kalksten på skutor som kallades råbockar, hargepesar eller kalkköddar. I retur fraktade de Tabergsmalm till Lerbäcks hyttor. De Jönköpingsborgare som drev Tabergs bergslag arrenderande under en period av 1600-talets början också Lerbäcks bergslag. Vattenleder Carl Bonde, ståthållare i Närke, Värmland och västra Västmanlands bergslag och landshövding i Nora län , verkade för att en kanal som skulle förbinda Bergslagen med Stockholm skulle byggas. Bonde hade erfarenheter från kanalbyggande genom arbetet med Hjälmare kanal som avslutats 1640, och som sammanband Hjälmaren med Mälaren. Genom topografiska studier fastslogs att Järle skulle vara den lämpliga ändpunkten i ett nytt kanalsystem, som skulle bidraga till att främja järnexporten. Planer fanns sedan tidigare på ett nationellt omfattande kanalsystem, Svea kanal, där Hjälmaren via Tisaren förbands med 193

8 Vättern, som i sin tur fick förbindelse västerut. På så sätt kunde Östersjön få en förbindelse med Västerhavet och på sikt skulle bergslagsjärnet även kunna skeppas ut över det nyanlagda Göteborg, varvid passagen genom Öresund kunde undvikas. Projektet var som idé långlivat, men längre än till provgrävningar kom det emellertid aldrig. Många bruk anlade transportleder där vattenleder i form av kanaler och slussanläggningar och naturliga vattendrag kunde utnyttjades i kombination med räls- och vägtransporter för råvaror och färdiga produkter. Lämningarna efter dessa vattenleder är många i bergslagsområdet. Sedan flera bruksrörelser satsat på trävaruindustri för att undgå bruksdöden under 1800-talets andra hälft utnyttjades många vattendrag för flottning. Då rensades också många vattendrag för att förbättra vattenföringen. Lastageplatser Lastageplatserna har varit många, men har inte lämnat så stora spår efter sig. I Katrinelund i Stora Mellösa socken finns en stenpir bevarad, hamnen torrlades i samband med Hjälmarsänkningen. Hamnanläggningar med bevarade kajer och byggnader finns i Örebro, Nora och Askersund. Slussar med slussvaktarbostäder finns bevarade vid Lunedet utanför Karlskoga och vid Skebäck i Örebro. Fram till 1880-talet kom båtarna som skulle till Örebro inte längre än till Skebäcks hamn. Först 1888 öppnades kanalen fram till Örebro och vid Skebäck anlades en sluss. Den byggnad som blev slussvaktarbostad kallades tidigare Fiskartorpet. FOTO: ELISABETH KARLSSON Vattnet som energikälla I det förindustriella landskapet utnyttjades vattenkraften i landsbygdens produktionsbyggnader. Kvarnar och sågar för husbehov, men också större anläggningar, har funnits över hela länet. Också mycket små vattendrag kunde under vårfloden ge tillräckligt energiutbyte för driften. De första kvarnarna var så kallade skvaltkvarnar som drevs av liggande vattenhjul. Det finns bara några få kvarnar av denna typ bevarade i landet. Det stående vattenhjulet blev dominerande från 1700-talet. För att öka energiuttaget lärde man sig snart att bygga fördämningar och vattnet kunde 194

9 ledas i rännor fram till hjulen. Under 1800-talets första hälft utvecklades vattenturbinen i gjutjärn eller stål. De användes först för direktöverföring av vattenkrafter genom bandtransmissioner men så småningom utvecklades de för att framställa elektricitet. Vattenkraften utnyttjades också inom bergshanteringen. Under talet lärde man sig att överföra vattenenergin genom stånggångar. Sådana avancerade anläggningar förekom främst vid de större gruvorna och det var tyska bergsmän som förde in nyheten i landet. De förbättrades sedan av inhemska bergsingenjörer, till exempel av Christopher Polhem. Ångkraft Ångmaskinen uppfanns i England och som en förgrundsfigur i ångkraftens historia framstår James Watt. De första ångmaskinerna kom till Sverige i början av 1800-talet då kanslirådet Abraham Niklas Edelcrantz fått regeringens uppdrag att införskaffa maskiner. För att sätta upp maskinerna anlitades engelsmannen Samuel Owen. Han bosatte sig i Sverige och anlade Kungsholmens Tekniska Verkstad där han byggde ångmaskiner och ångbåtar. Han konstruerade också Sveriges första järnbro. Under 1800-talets första hälft möttes ångmaskinerna med en stor skepsis, men sedan man börjat använda ångpanneplåt kunde ångtrycket ökas och maskinerna blev allt mer attraktiva. Genom ångkraften kunde för första gången större anläggningar drivas utan tillgång till strömmande vatten. Under 1870-talet blev snabbgående vattenturbiner ett alternativ till ångmaskiner. Eftersom också turbinerna var beroende av strömmande vatten som energikälla fortsatte industrin att lokaliseras till vattendrag. Men de bidrog också på sikt till att en ny energiform, elenergin, blev tillgänglig. Elkraft De höga kostnaderna för belysning var länge en hämmande faktor i många avseenden. Den fattigare befolkningen var hänvisad till skenet från eld- FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV Med ångkraften kunde många verksamheter drivas utan tillgång till strömmande vatten. Frövi Ångsåg

10 städerna. Talg- och vaxljus kunde tändas vid högtidligare tillfällen. I verkstäder och fabriker gav oljelampor ett nödtorftigt ljus. Under 1800-talet blev gasljuset ett alternativ till traditionell belysning. Karlslunds herrgård utnyttjade tidigt gasbelysning. Redan på 1820-talet hade gården ett gasverk, där beckolja förgasades. Örebro stad fick gasbelysning 1861 då det första gasverket anlades vid Järnvägsgatan. Elektriciteten var föremål för ett intensivt utforskande under och 1800-talen. Elektriska experiment anordnades ofta i societetens salonger för att roa och förundra. Under 1800-talets andra hälft inleddes utvecklingen av teknikens tillämpning. När likströmsgeneratorn, dynamon, uppfanns i slutet av 1860-talet kunde elströmmen på allvar tas i bruk. I det första skedet var det som ljuskälla elströmmen väckte intresse. Redan 1882, vid Hindersmäss, fanns elektriskt ljus i Örebro teater och på en industriutställning följande år visades en dynamo som kunde driva en vattenpump anlades kraftverket vid Karlslund men ytterligare ett privat elverk, drivet av ångmaskin, kom snart igång i staden hade Nikolaikyrkan samt ytterligare ett 40-tal abonnenter elljus. Elverk byggdes 1895 i Skebäck och två år senare fick Örebro elektrisk gatubelysning. Motivationen att utnyttja den nya energiformen var stark. Elströmmen var billig och pålitlig. Man var inte beroende av bränsletransporter för VATTENKRAFTVERK Vattenkraftverk är den vanligaste typen av kraftverk i Sverige. Ett vattenkraftverk har låga driftskostnader. Vid tillgång på stora mängder strömmande vatten med hög fallhöjd kan det ge stora energimängder. De förläggs därför oftast vid ett naturligt vattenfall eller fors, där energiutvinningen blir maximal. Vattnet ovanför fallet dämms upp och under dammen leds vattnet i en eller flera tunnlar in i kraftverket. När vattnet faller genom tunneln driver det ett skovelhjul på en turbin. Turbinen driver i sin tur en generator som alstrar elektrisk energi. Det har funnits ett 100-tal vattenkraftverk (på 50 kw eller mer) i länet, varav cirka 80 fortfarande är i drift. Principskiss vattenkraftverk. Åtorps kraftverk, Gullspångs kraft. 196

11 att driva maskinerna. Elströmmen som ljuskälla gjorde beroendet av dagsljus i verkstäder och fabriker mindre. Sedan Jonas Wenström i början av 1890-talet fått patent på trefasväxelströmbrytaren kunde energin överföras över längre sträckor. Den första kommersiella tillämpningen av trefassystemet i landet anlades i Hällsjön år 1893 och förmedlade elkraft till Grängesberg. Kraftverket i Hällsjön utnyttjade vattenmagasin från Örebro län. Örebro elektriska aktiebolag, som grundades 1898 var det första bolag i Sverige som distribuerade elenergi för allmänt behov. Bolagets elström från Skråmforsen i Svartälven kunde för första gången levereras vid Hindersmäss år Brattforsens utbyggnad stod klar Ett resultat av denna utbyggnad var lagstiftning av expropriation av mark för elektriska ledningar som utarbetades av landshövding A G Svedelius, som också var bolagets ordförande. Den tidiga elektrifieringen gav Örebro vissa fördelar när det gällde lokaliseringen av industrier. Elektrifieringen i Kumla påbörjades 1904 genom ett privat kraftverk i Backa, Kvistbro socken började Örebro elektriska aktiebolag leverera el till Kumla, via Gullspång. Askersund elektrifierades 1899 genom Motala ströms kraft AB. Genom inköp av Hagby gård med vattenfall 1897, ordnades i Nora elverk år Lindesberg fick från och med 1902 elkraft från Dalkarlshyttans kraftstation. Under denna period påbörjades också en strävan att flytta ut de skrymmande och bullriga industrier som ofta fanns belägna i städernas centrum. Städerna hade ofta lokaliserats till platser där det fanns vattenfall och strömmar som kunde användas till att driva kvarnar och så småningom olika typer av verk. I och med att nya energiformer blev tillgängliga kunde maskinerna nu drivas utan direkt kontakt med vattenkraften. De äldre vattenkraftverken är som byggnadstyp ofta symbolbyggnader. De markerade den nya kraftkällans status. Fram till talet fick därför anläggningarna en medveten arkitektonisk utformning. Även maskinernas utformning och placering och byggnadsmaterialen i maskinhallarna vittnar om att kraftverken ägnats estetisk omsorg. FOTO: PETER STRÖM FOTO: PETER STRÖM Vid Svartälven i Silvergruvan byggdes 1910 ett gammalt träsliperi om till ett kraftverk. Detta ersattes 1930 av ett nytt kraftverk på andra sidan ån. Det nya kraftverket byggdes av Hellefors bruk för att förse bruksrörelsen med elektricitet. Maskinhuset fick en för kraftverk ovanlig form. Interiören visar generatorn, som drivs av en kaplanturbin. 197

12 Vattnet i tätorten Dricksvattentillgången i städerna var ett ständigt växande problem. I synnerhet garverinäringen bidrog till att vattendragen ofta var svårt nedsmutsade. Särskilt hårt drabbades Svartån, eftersom det fanns en koncentration av stora garverier i Örebro. Dricksvatten hämtades visserligen från brunnar, men på grund av nedsmutsning från slaskvattnet försämrades grundvattnet i samma takt som Örebro expanderade. Vatten och avloppsfrågorna hörde tillsammans med belysningsfrågan till de tidigaste uppgifterna för det sena 1800-talets kommunalmän. I Örebro tillkom de första avloppsledningarna av trä på 1880-talet. En vattenbyggnadskommitté tillsattes 1885, och 1886 byggdes ett första vattentorn vid Prästkällan. År 1910 stod Vattenlednings- och belysningsstyrelsens byggnad vid Vasagatan klar. Södra vattentornet i Örebro utgör en välbevarad miljö där pumphuset har sin inredning bevarad. Nora fick sin vattenförsörjning ordnad Kumla fick vattenledning och vattenverk Kumlas vattentorn placerades på grusåsen öster om landsvägen. FOTO: ANNA-KARIN ERICSSON I anslutning till södra vattentornet i Örebro byggdes vid sekelskiftet ett pumphus och bostadshus för maskinisterna. Interiören är en välbevarad arbetsmiljö från sekelskiftet VATTENTORN Vattentornen är ofta karakatärsbyggnader i stadsmiljöerna. De är symboler för den tidiga kommunala verksamheten och gavs en påkostad arkitektonisk utformning, vanligen i historicerande stil. Senare tiders anläggningar är ofta av diskret utformning med det lysande undantaget av Svampen i Örebro, som är en av 1950-talets internationellt mest uppmärksammade byggnader i Sverige. Till sekelskiftets vattennät hör ofta fint utformade pumphus. Sådana finns t ex i Karlskoga, Örebro, Degerfors och Lindesberg. Vid prästkällan, söder om Örebro stad, anlades 1886 det första vattentornet i Örebro. Fasadens formspråk är tydligt inspirerad av medeltidens slott och borgar. Med tiden räckte inte vattenmängden från tornet till och ett nytt torn byggdes i andra änden av staden. Södra vattentornet stod som reserv tills 1929, då man beslöt att förhöja vattentornet med fem meter och förstora vattencisternen. Ritning från Örebro stadsarkiv. 198