Havet. 158 Miljötillståndet. Havet

Transkript

1 Miljökvalitetsmål Västerhavet och Östersjön ska ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden ska bevaras. Kust och skärgård ska ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård ska bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden ska skyddas mot ingrepp och andra störningar. Sveriges havsområden De större svenska havsområdena utgörs av Bottenviken, Bottenhavet, Egentliga Östersjön, Kattegatt och Skagerrak. Östersjön är ett innanhav med förbindelse till andra havsområden via Öresund och Stora och Lilla Bälten (figur.5). Tillrinningen till Östersjön genom floder och älvar är drygt km /år. Nederbörden tillför ungefär hälften så mycket, men denna mängd uppvägs nästan helt av avdunstningen. Detta innebär att Östersjön på ett år tillförs sötvatten motsvarande,5 % av dess volym. Vatten från Östersjön förs ut som ett bräckt ytvatten genom de danska sunden, medan ett saltare Nordsjövatten förs in som en djupare belägen ström, knappt respektive knappt 5 km /år vardera. Skillnaden i salthalt är stor mellan svenska havsområden. Salthalten är så låg som ett par promille i Bottenvikens ytskikt. I Västerhavet, t.ex. vid Fladen, är den ca i ytvattnet och på 7 m djup (tabell.5). Syrebrist i bottenvattnet I Östersjön finns på ca 7 meters djup ett gränsskikt, en haloklin, mellan ytvattnet och det saltare bottenvattnet. Haloklinen motverkar vattnets omsättning i djupled och hindrar på så sätt syrerikt ytvatten från att tränga ned mot djupet. Under haloklinen råder därför vanligen syrebrist. Syre transporteras till de djupa bassängerna i Östersjön med episodiska saltvattensinflöden från Nordsjön under perioder med hårt väder, vanligen höst och vår. Syrebristen är delvis naturlig på grund av Östersjöns instängda läge och oregelbundna vattenomsättning av djupvatten, men har förvärrats som en följd av eutrofieringen (övergödningen). Vid de djupaste bottnarna finns för det mesta svavelväte. I Kattegatt finns en markant haloklin på ca 5 meters djup. Under den uppkommer numera mer eller mindre utbredd syrebrist varje höst i samband med nedbrytningen av vårens och sommarens algproduktion (figur.5). Också inne vid kusten och i vikar och skärgårdsfjärdar med begränsad vattenomsättning kan syrehalten vid bottnen bli mycket låg. Övergödning Övergödningen nämns ofta som det största miljöproblemet i Egentliga Östersjön och Västerhavet. Den beror på ökad tillförsel av näringsämnena kväve och fosfor. På de flesta håll i Tabell.5 Salthalt, djupförhållanden, yta och volym för de hav som omger Sverige Salinity, depth, surface area and volume of seas surrounding Sweden 5 Område Typisk salthalt Vattendjup Yta Volym (enligt ( ) (m) (km ) (km ) figur yt- botten- störst medel ovan) vatten vatten Källa: Östersjö 9, Naturvårdsverket och S. Fonselius, 996: Västerhavets och Östersjöns oceanografi Lilla Bält Stora Bält Skagerrak Öresund Kattegatt Egentliga Östersjön Figur.5 Syrebrist vid havsbottnen Oxygen depletion in seabed Källa: Monitor, Naturvårdsverket Bottenhavet Bottenviken Syrehalt tidvis < ml/l Syrehalt nästan ständigt < ml/l; bottendöd dessa områden är det kvävet som begränsar tillväxten av alger. Förhållandena kan dock vara annorlunda i t.ex. havsvikar vid vissa tider på året eller i områden där kväverikt flodvatten tillförs. Vissa planktonorganismer kan dessutom själva hämta sitt kväve ur luften. 5 Miljötillståndet

2 Figur.5 Östersjöns avrinningsområde samt indelning i mindre havsområden The Baltic Sea catchment area and its sub-regions Bottenviken Bottenhavet Finska viken Norra Gotlandshavet Skagerrak Västra Gotlandshavet Rigabukten Kattegatt Bälthavet Arkonahavet Bornholmshavet Östra Gotlandshavet Källa: SMHI Miljötillståndet 59

3 Floderna belastar haven mest Tillförseln av fosfor, kväve och organiskt material från Sverige till de omgivande havsområdena visas i tabell.5. Den största delen av de tillförda mängderna består av substanser som transporteras ut med flodernas vattenflöde. De härrör från punktutsläpp uppströms samt markläckage och atmosfärisk deposition. Dessa mängder utgör mellan 75 % (fosfor) och 9 % (kväve) av de totalt tillförda. Övriga källor är direkta utsläpp från kommunala och industriella avloppsreningsverk samt från fiskodlingar vid kusterna. Mängden kväve som tillfördes havet via floderna varierade under perioden mellan ca 5 ton och 5 ton, och fosformängderna varierade mellan drygt ton och 5 9 ton. Näringstransportens variation är till stor del beroende av nederbördsmängderna under olika år. Tabell.5 Vattenburen tillförsel av näringsämnen och organiskt material från Sverige till omgivande hav 9 9, ton/år Waterborne flow of nutrients and organic matter from Sweden to surrounding seas, 9 9, tonnes/year Fosfor Kväve Organiskt material Totalt Därav via Totalt Därav via Totalt Därav via vattendrag vattendrag vattendrag ) Tot-fosfor, organiskt och oorganiskt, ) Tot-kväve, organiskt och oorganiskt ) Osäkra värden (underskattade för punktkällorna) ) BOD 7 definieras som den mängd i vatten löst syre som förbrukas vid biologisk nedbrytning av de organiska ämnena i ett vattenprov under 7 dagar 5) Mätt som TOC (=totalt organiskt kol) Källa: Na 9 SM 96, SCB samt preliminära uppgifter för 99 Näringsämnen Primärproducenterna (alger och högre vegetation) tar i huvudsak hand om kväve och fosfor och för det vidare in i näringskedjan. Kväve och fosfor assimileras mest i löst form (nitrat, ammonium och fosfat). Nitrat- och fosfathalter i ytvattnet redovisas från fyra stationer i figur.5. Under flera decennier, ända fram till slutet av 9-talet, steg näringshalterna markant i både Västerhavet och Egentliga Östersjön. Den främsta orsaken var en snabbt tilltagande näringstillförsel från kringliggande jordbruksområden. Denna eutrofiering av havsvattnet har medfört en betydande ökning av vegetationstillväxt i berörda kust- och havsområden. De senaste åren har vattnets halter av näringsämnen dock stabiliserats eller börjat sjunka igen. Också i Bottenhavet har nitrat- och fosfathalterna ökat, men eftersom halterna här ligger på lägre nivåer är eutrofieringsproblemen inte lika uttalade som i syd- och mellansvenska havsområden. Även uppe i Bottenviken har nitrathalten stigit, medan halten av fosfat som här är det tillväxtbegränsande näringsämnet snarare har sjunkit. Bottenviken är därför det enda havsområde kring Sveriges kuster som inte visar tecken på eutrofiering. Figur.5 Fosfat- och nitrathalter i Västerhavet och Östersjön Phosphate and nitrate concentrations in seas west and east of Sweden, Kattegatt (station Fladen), Fosfathalt Nitrathalt,5,75, Bottenhavet (station SR5) Fosfathalt Nitrathalt,5, , Fosfathalt Nitrathalt,75,5, Fosfathalt Nitrathalt Observera! Olika skalor. Eg. Östersjön (station BY5) Bottenviken (station F9) De halter som återges i diagrammen.5 utgör genomsnitt på 5 m djup för månaderna dec. febr. (i Kattegatt och Egentliga Östersjön) respektive nov. mars (i Bottenhavet och Bottenviken).,5, Källa: Svensk miljöövervakning/baltic monitoring programme (BMP) samt SMHI 6 Miljötillståndet

4 Bottenfauna Bottenfaunan i Gullmarsfjorden Relativt små förändringar har skett under perioden 99 9 med undantag för Gullmarens djuphåla som drabbats av syrebrist. Man har under senare år noterat att bottenfaunan i Gullmarsfjorden troligen påverkas av storskaliga regelbundna svängningar i klimatet. Bottenfaunan i Egentliga Östersjön På en station i innerskärgården i Askö Landsortsområdet (station 6) har östersjömusslan, Macoma balthica, varit dominerande under mitten och slutet av 99-talet (figur.55). Under slutet av 99-talet har även mängden av den föroreningskänsliga sötvattensvitmärlan, Monoporeia affinis, ökat. Totalantalet djur är bara en tredjedel av vad det var under 97-talet. Biomassan har dock mer än fyrdubblats sedan mätningarna startades för 5 år sedan. Östersjömusslan utgör nu mer än 95 % av biomassan. Artsammansättningen har förändrats från vitmärlor till östersjömusslor. På en station i ytterskärgården i området (station 6) hittades år 99 endast arter, det lägsta antalet sedan 9 (figur.55). Östersjömusslan dominerar och följs även här av sötvattensvitmärlan. Ökar gör dock den marina vitmärlan, Pontoporeia femorata. Den totala biomassan på station 6 har tredubblats under de 6 år som undersökningarna pågått och utgörs till 5 % av östersjömussla. Artsammansättningen har Övervakning av bottenfauna De områden i Sverige som har övervakats längst med avseende på mjukbottenfauna inom den nationella miljöövervakningen är Kattegatt (Gullmarsfjorden), västra Egentliga Östersjön (Askö Landsortsområdet) och norra Bottenhavet (Norrbyområdet). Bottenfaunan insamlas under våren och proverna sållas genom mm såll. Materialet redovisas som antal individer/m eller biomassa (gram)/ m. I större delen av Östersjön verkar det sedan 9-talet finnas en trend mot lägre salthalt vilket förutom de syrebristsituationer som då och då uppkommer på djupare bottnar med stor sannolikhet kan påverka faunasammansättningen. Figur.55 Antal individer/m på station 6, m djup, och 6, 5 m djup, i Askös inre respektive yttre skärgårdsområde 97 9 Abundance (individuals/m ) of Macoma balthica, Pontoporeia femorata, Monoporeia affinis and Saduria entomon in Baltic coastal waters, 97 9 Individer/m samtidigt förändrats från de mer produktiva vitmärlorna till den lågproduktiva östersjömusslan. Bottenfaunan i Bottniska viken De två arter som dominerar i hela Bottniska viken (= Botenviken oxh Bottenhavet) är sötvattensvitmärlan, Monoporeia affinis, och ishavsgråsuggan, Saduria entomon. I Bottenhavet tillkommer östersjömusslan, som inte finns i den sötare Bottenviken. I de inre delarna av kustregionen tillkommer även flera sötvattensarter. I Norrbyområdet, där den längsta tidsserien i Bottenhavet finns, har östersjömusslan minskat sedan början av 9-talet. Östersjömusslan lever här på gränsen till sitt utbredningsområde. Den troligaste orsaken till minskningen anses vara den lägre salthalten. Havsborstmasken Marenzellaria viridis upptäcktes i Östersjön 95. Den har kommit från Nordamerika med fartyg. Koloniseringen fortsätter, och i Bottniska viken är ökningen mycket stark i Norrbyområdet. Koloniseringen sker främst i kustregionen och tycks sprida sig med havsströmmar från den finska sidan. Östersjömussla Marin vitmärla Sötvattensvitmärla Ishavsgråsugga Källa: Svensk miljöövervakning/hans Cederwall, Inst. för systemekologi, Stockholms universitet Sälar Sälar kan bli upp till ca år gamla. De är överst i näringskedjan i havet, vilket gör att de kraftigt påverkas av förändringar i den marina miljön. En annan viktig faktor är att fettlösliga miljögifter, t.ex. PCB, ackumuleras i deras vävnader. Runt Sveriges kuster finns tre sälarter: gråsäl, knubbsäl och vikare. Fisk och fiske Många av de ekonomiskt viktiga fiskarterna vandrar över stora områden. För att bibehålla möjligheten att långsiktigt utnyttja fiskbestånden krävs god kunskap om beståndsutvecklingen och också att den sätts i relation till fiskdödlighet och fångster. Samarbetet mellan olika länder sker dels inom Internationella havsforskningsrådet (ICES), dels inom fiskerikommissioner och andra mellanstatliga organ som har ansvar för förvaltningen av de levande resurserna i havet. Vid bestämning av fångstmängder tas numera hänsyn till olika försiktighetsmått (säkra biologiska gränser och tröskelvärden) för att kunna upprätthålla livskraftiga fiskpopulationer. Miljötillståndet 6

5 Figur.56 Frekvens av M , procent Frequency of M7, 97 99, per cent Figur.5 Fetthalt (%) och kondition hos strömming från Landsort och Utlängan 97 9 Fat content (%) and condition of Baltic herring, 97 9 % Källa: Hans Börjeson, Laxforskningsinstitutet Figuren visar ett genomsnitt av dödligheten i alla svenska kompensationsodlingar som använder rom och mjölke från Östersjölax. % fett 7 Landsort 6 5 Utlängan Kondition,,9 Landsort,,7,6,5 Utlängan Kondition hos fisk uttrycks som förhållandet mellan fiskens vikt och längd. M7 Reproduktionsstörningar har noterats hos ett flertal fiskarter som lax, havsöring, lake, torsk, gädda och abborre. De bakomliggande orsakerna är ofta okända och kan vara av lokal karaktär (t.ex. kopplade till utsläpp från pappersmassefabriker). Hos lax uppmärksammades de första symptomen på reproduktionsstörningar år 97 i form av ökad dödlighet hos gulesäckslarver från vissa laxhonor i odling. Sjukdomen benämndes M7 ( Miljöfaktor 97 ). Dödligheten har varierat mellan åren och var som högst under mitten av 99-talet (5 95 % dödlighet i många odlingar). Den nedgång i dödlighet som skett under bröts åter 999, då dödligheten ökade till % (figur.56). Man vet nu att M7 orsakas av brist på vitamin B och troligen är relaterad till laxens födoval i Östersjön. I ungefär en tredjedel av kompensationsodlingarna tillsätts vitamin B för att förebygga symptomen. Genom effektiva fiskeregleringar har man lyckats skapa möjligheter för den naturreproducerande laxen att återhämta sig. Miljögifter Inom det marina övervakningprogrammet för miljögifter i biologiskt material samlas fisk, blåmussla och sillgrissleägg årligen in på lokaler längs svenska kusten (figur.57). Organiska miljögifter ansamlas framför allt i fettrika vävna- Figur.57 Insamlingslokaler för miljögiftsanalys i marin biota Monitoring stations for environmental toxin analysis in marine biota Väderöarna Fladen Harufjärden Holmöarna Ängskärsklubb Landsort Kvädöfjärden St.Karlsö SE Gotland Utlängan/ Karlskrona der, medan metaller binds till proteinföreningar. Försämrad kondition hos fisk En trend mot försämrad kondition har observerats i strömming vid Harufjärden, Landsort och Utlängan. Hos strömming fångad på våren vid Ängskärsklubb är trenden motsatt. Även fetthalten avspeglar det allmänna tillståndet. I figur.5 visas kondition och fetthalt hos strömming. Extremt låga fetthalter på grund av dålig tillgång på föda kan leda till att halten av miljögifter mätt på fettviktsbasis ökar. Minskande fetthalter i strömmingsmuskel observeras vid Landsort, Utlängan och Fladen. Fettprocenten i strömmingsmuskel från Egentliga Östersjön i början av oktober är så låg att den liknar den i strömming som just lekt. Orsaken till minskningen är okänd men två hypoteser kan föras fram: A) Näringsbrist p.g.a. konkurrens med skarpsillen, vars bestånd ökat under 9-talet. Mot denna hypotes talar att det knappt finns någon skarpsill i norra Bottniska viken. B) De senaste årens höga vattentemperaturer. Metallhalter Vid Harufjärden har halten av kadmium i strömming inte förändrats. I strömmingslever från Ängskärsklubb kan en signifikant ökning av kadmiumhalten observeras, liksom i prover från Egentliga Östersjön. De högsta halterna har uppmätts vid Landsort (figur.59). Kadmiumhalten i blåmussla är ca fem gånger högre i Östersjön än vad som föreslagits som bakgrundsnivå för Nordsjön. 6 Miljötillståndet

6 Figur.59 Kadmiumhalt (µg/g torrvikt) i strömmingslever från Landsort och Fladen 9 9 Concentrations of cadmium in liver of Baltic herring, 9 9 µg/g,,5 Kadmium Med 99 års analys visar sig blyhalten minska signifikant i materialet från Harufjärden, Ängskärsklubb, Landsort och Karlskrona. Halten i strömmingslever från Harufjärden 99 var under, µg/g (torrvikt). Minskningen förklaras av att användningen av blyad bensin minskat. Sett över de senaste tio åren har koncentrationerna av zink i strömmingsmaterialet från de undersökta lokalerna inte förändrats. För zink i lever är värdet 9 µg/g (torrvikt). Kopparhalten har ökat svagt vid Ängskärsklubb, Landsort och Utlängan, och ligger på ca µg/g. Kvicksilverhalten ligger kvar på en låg nivå i strömmingsmuskel från Harufjärden. Däremot konstateras en avsevärd förhöjning av halten i materialet från Ängskärsklubb de två senaste åren. Halten på denna lokal har varierat påtagligt under hela den studerade tiden, 9 99, men observationer under mitten av 99-talet har legat lika lågt som i strömmingsmaterial från andra lokaler ca ng/g. Halterna 997 och 99 var så höga att de ligger i nivå med observationerna runt 9 ng/g under början av 9-talet. Detta motiverar särskild uppmärksamhet i området. Halterna ligger dock långt under den nivå som föranleder särskilda kostrekommendationer. Figur.6 Halt av alfa-hch i strömmingsmuskel (µg/g fett) från Landsort och Fladen 97 9 Concentrations of alfa-hch in muscle of Baltic herring, 97 9 µg/g,,,,5 Landsort,,,6,5 Fladen,, Fladen,5, , Landsort alfa-hch PCB, HCH och HCB Halterna av hexaklorcyklohexan (HCH) och hexaklorcyklobensen (HCB) minskar med % per år i fisk, blåmussla och sillgrissleägg vid alla platser som studerats (figur.6). Halterna ligger i dag under dem som visats ha toxiska eller letala effekter. Efter att halten av polyklorerade bifenyler (PCB) minskat i sill/strömming från Östersjön under mer än år finns under senare år tecken på att minskningen upphört i Egentliga Östersjön (figur.6). De stora mellanårsvariationerna gör dock tolkningen osäker, liksom det faktum att fisken samtidigt blivit allt magrare. I Bottniska viken och på svenska västkusten fortsätter PCB-halten dock att minska. Bromerade flamskyddsmedel Halten av polybromerade difenyletrar (PBDE) har mätts i sillgrissleägg insamlade vid Stora Karlsö åren I figur.6 visas haltförändringarna över tid för en av dessa (BDE7). Fram till mitten/slutet av 9-talet ökade halterna, men började sedan minska. Anledningen till detta är okänd, men skulle kunna vara att tidigare utsläpp vid produktion/användning av PBDE i norra Europa har minskat eller upphört. Figur.6 Halt av PCB i strömmingsmuskel (µg/g fett) från Landsort och Fladen 9 9 Concentrations of PCB in muscle of Baltic herring, 9 9 µg/g fett,,5 Landsort,,5,,5 Fladen Figur.6 BDE7 i sillgrissleägg (ng/g fett) från Stora Karlsö BDE7 in guillemot eggs (ng/g lipid weight), ng/g 6 BDE Källa: Svensk miljöövervakning/itm PCB År 976, 99 och avser artimetiskt medelvärde för ägg från individer Övriga år avser sammanslagning av samma mängd ägginnehåll från individer. Miljötillståndet 6