ÖGONBLICKETS UTSEENDE. av Maria Lönnberg

Transkript

1 ÖGONBLICKETS UTSEENDE av Maria Lönnberg September 2007

2 Händelserna utspelar sig på ett vårdhem för åldringar. Personer: Otto 28 år, skadades alvarligt i en bilkrock för fem år sedan, är totalförlamad och kan inte prata. I krocken dog hans pappa. Mamman, som flyttat till Spanien, och systern Mirjam överlevde. Kyösti Ottos rumskamrat, äldre sängpatient med afasi Mirjam Ottos två år äldre syster Bettan sjukskötare Kerstin sjukskötare Susanna sjukskötarstuderande Läkaren avdelningsläkare Läkarens mamma dement dam som ligger på en av hemmets avdelningar Dam 1 - från Snickarbackens syförening Dam 2 - från Snickarbackens syförening Präströst - i radio Otto och Kyösti ligger i sina sängar i patientrummet då publiken börjar komma in i salen.

3 SCEN 1 (Ett sjukhusrum, Otto och Kyösti ligger i sina sängar med huvudändan av sängen uppvinklad, Otto längst till vänster med fotändan mot publiken, Kyösti längst fram till höger med huvudet mot höger och sidan mot publiken. I rummet finns bl.a. två kronikerstolar, ett runt bord, rullbord med vårdtillbehör för andningskanyl och liggsår, Ottos andningsapparat, en hög pall vid vardera sängen, två stolar instuckna vid fotändorna, ryan Flammande lågor, affisch av Munchs Skriet. Ett fönster med nedan beskrivna gardiner och ett träd med höstlöv utanför. Susanna kommer in med en bricka med Ottos och Kyöstis kaffe) Hej på er, här kommer kaffet. (Susanna ställer ner brickan på Ottos sängbord som är framdraget ur nattygsbordet och vinklat framför Otto, tar Kyöstis kaffe, går till honom och häller kaffe i behållaren till näsmagslangen, går till Otto, knyter en haklapp runt hans hals, tar näbbmuggen och sätter sig bredvid honom på en hög pall) Sådär. En klunk kaffe? blink (Otto sväljer och dräglar, Susanna torkar med haklappen) Det har blivit kallare ute. Får se hur länge det tar innan löven trillar det här året. (Susanna vänder sig om och tittar mot fönstret, vänder sig tillbaka och matar några klunkar till av kaffet och torkar Ottos mun)

4 Vi borde gå på en promenad någon dag, om jag har tid. Eller tid har jag nog men det är mera fråga om jag får lov. Vill du ha en klunk till, Otto? blink-blink Så du är inte på kaffehumör i dag. (Susanna tar bort haklappen, knölar ihop den, går till Kyösti och stänger av näsmagslangen och går mot dörren) Vi ses snart. (Susanna vinkar och går ut) I det här rummet, i den här sängen, med Kyösti mittemot. Med neonrören i taket, lavoaren, tvålpumpen, gardinerna och mina inramade människor. På sängbordet står Mirjam, mamma, pappa som är död och Baba, alla tittar på mig. Baba som förresten inte längre är min. När jag ligger på vänster sida ser hela min värld på mig. Om jag är svängd till höger är ryggen mot alla. Ibland ett sätt att protestera, ibland med en längtan som gör att de inramade ögonen dansar på mitt ensamma ryggskinn. Till vänster om Kyösti, alltså på högra sidan från hans håll sett, ser jag lönnen utanför fönstret. Det börjar bli en tidsfråga när löven lossnar och jag har ont i magen varje morgon innan gardinerna dras åt sidan. På samma vägg hänger Flammande lågor.

5 Jag undrar vems idé det har varit att hänga upp Munchs Skriet i vårt rum? Den kunde hänga i korridoren där nästan ingen utom de friska rör sig. Att Kyösti och jag varenda dag skall blicka in i det öppna gapet är fräckt. Gardinerna vill jag egentligen inte tänka på nu, försöker leka att de bara hänger där. Men jag säger att då för fem år sedan när jag första gången kom in i rummet så var det en sak jag var säker på och det var att jag hatade gardinerna. Om jag kunde så skulle jag skrika att ta bort de där förbannade hängande tarmaktiga trasorna. Färgen är slemhinneaktig och tygets ytmönster gör att man kan ana polyper och obehagliga veck. Gardinerna gör mig dessutom besviken på Baba. Då trodde jag ännu att hon kände mig. Hennes första tanke när hon steg in i rummet borde ha lutat åt gardinbyte men om det är som jag tror så ser folk mig antagligen bara som en matsmältningskanal. (Ronden kommer in) Jag blir matt av ronden. Läkaren, Kerstin som pustande skuffar vagnen med patientjournaler, buttra Bettan och Susanna. (man ser personerna placera sig runt sängen; Bettan, Kerstin som färdigt tagit Ottos journal ur vagnen, och läkaren på vänster sida, Susanna till höger om sängen, Kerstin ger Ottos journal till läkaren som bläddrar i den) Susanna vill jag att kommer. Och här har vi då Otto som skadades mycket alvarligt i en kollision för fem år sedan. Otto är tetraplegiker, ni vet väl vad det betyder? (läkaren tittar mot Susanna)

6 Susanna är vacker! Jag håller andan fastän jag inte kan. (Susanna nickar) Lyssna nu till läkarens predikan, det här har jag hört tusen gånger förut. Han är kopplad till respirator, kan inte prata, har inneliggande kateter, stödskenor på händer och fötter. Vad är det viktigaste vid vården av en kronisk sängpatient? (tittar över glasögonkanten på Susanna) Min ängel. (talar i en inandning) Det viktigaste är att se patienten som en helhet och försöka beakta alla grundläggande behov. Suckar Förbannade allvetare. (föreläser vänd mot Susanna) Det viktigaste vid skötseln av en totalt förlamad patient är lägesvård, dvs. förebyggande av liggsår. Det är också viktigt att komma ihåg att tetraplegiker får omotiverade gråtattacker. Det hör till den neurologiska symptombilden.

7 (läkaren tittar barskt på Susanna) Små händelser i omgivningen kan aktivera nervsystemet så att patienten helt utan orsak börjar gråta. Ibland ser det ut som en reaktion på ett specifikt stimuli men det kan likaväl vara ett sammanträffande. Det är bara vi med vårt logiska sätt att tänka som anser att reaktionen hänger ihop med något som t.ex. just sades. Därför är det speciellt viktigt att inte ta så mycket notis om sådana reaktioner. (stirrar en stund stint på Susanna) Och det är särskilt viktigt att man som ung och oerfaren studerande inte låter sig tro att det är fråga om något slag av kommunikation. (läkaren tittar igen på Susanna som tittar ner i golvet medan Bettan sätter armarna i kors och nickar nöjt) (bläddrar i journalen medan han fortsätter prata) Det är en sak att ta hand om våra patienter på bästa möjliga sätt och en helt annan sak att flyga omkring i det blå. Och vad vet du om den saken! Om jag bara kunde smälla till honom. (Läkaren, Kerstin och Bettan förflyttar sig till journalvagnen, Kerstin tar Kyöstis journal och räcker den till läkaren som talar till journalen utan att titta mot Kyösti) Jaha, och här har vi Kyösti och om honom finns det inte så mycket att säga, han har ju legat här väldigt länge. (Ronden går ut i hierarkisk ordning; läkaren, Kerstin, Bettan, Susanna sist som tittar mot Otto och vinkar i smyg, Otto blinkar)