N. D. Edlunds slutrapport ~ 151 ~

Transkript

1 En annan egendomlig föreskrift är den, att i stridslinien ej vidare får förekomma orders öfversändande med ordonnanser. Som det hittills utfördes, var det gifvetvis slöseri med folk, men man kan dock utföra det med mera omdöme, och signalering är ju ej alltid möjlig att anordna t.ex. i betäckt terräng. Nattstrider Ett af de bästa medlen till undvikande af förluster vid framryckningen är dock att utföra denna i skydd af mörkret. I ryska instruktioner för öfvningarnes bedrifvande talas mycket om öfvande af nattstrider. Man trodde därför, att de ryska trupperna skulle ega en stor färdighet häruti, men det visade sig under krigt, att så ingalunda var fallet. Det förekom visserligen ofta, att nattliga företag anbefalldes på order, men vanligen kom de ej till utförande eller utfördes så illa, att de utan svårighet afvisades af japanerna. Man kan antingen använda sig af mörkret enbart för att framföra stridslinien tillräckligt nära anfallspunkten för att sedan vid dagens inbrott kunna förbereda bajonettanfallet med en fullt verksam eld, eller ock kan man genomföra hela anfallet under natten. Den förra metoden är ofta nog den verksammare. Särskildt när det gäller större styrkor, riskerar man på detta sätt ej, att förbanden blandas om hvarandra, och att de olika delarne öppna eld inbördes. Man beherskar sålunda bättre situationen och är mindre utsatt för inflytandet af oförutsedda tillfälligheter. I synnerhet gentemot en motståndare i stark ställning torde en dylik framryckning till afgörande eldafstånd vara den säkraste och ändamålsenligaste. Men det erfordras, att man skall vara medveten om sin styrka, och att man har god tid på sig. Det var sålunda naturligt, att ryssarne ej ofta begagnade sig af denna metod, som äfven genom sin omständighet ej ligger för deras karakter. ~ 151 ~ De föredraga at kasta sig in i äfventyret och taga det värsta med i ett drag. Japanerna däremot använde sig ej sällan af denna metod och vanligen med god framgång. Så t.ex. framförde japanerna under natten till den 11.okt sin stridslinie till närheten af byn Endouniulu, den framspringande vinkeln i XVII.kårens ställning vid järnvägen. Linien maskerades så väl, att ryssarne, när dagen inbröt, icke märkte någonting; deras uppmärksamhet drogs fastmer öfver åt venstra flygeln, där byn Sjiliche syntes hotad af ett omedelbart förestående anfall. Elden stegrades så småningom öfver hela fronten, och man lade ej särskildt märke till, att den företrädesvis samlades mot Endouniulu. Till råga på olyckan hade man ej anförtrott försvaret af byn åt någon viss stridsgrupp, utan gjort den till gräns mellan högra flygeln och centern. De svaga afdelningar som stodo här drogo sig också i största tysthet något längre tillbaka in i byn. På så sätt blef det för japanerna en lätt sak att bryta in i densamma, och rapporten härom kom som en fullkomlig öfverraskning för 3.fördelningskvarteret. Då ryssarne under följande natt lyckades återtaga byn, och detta var ett af de få nattliga anfall från rysk sida, som lyckades, torde det kunna som exempel å ryskt uppträdande under dylika anföras i detta sammanhang. Den officiella rapporten, som publicerats bland annat i Streffleur april 1905, utmärker sig ej för någon öfverdrifven sanningsenlighet. Det är naturligen svårt att med bästa vilja i världen kunna utreda förloppet af en nattlig strid i större förband. Men så tillkommer en mycket förklarlig önskan att framställa allt i en för den rapporterande så vacker dager som möjligt och lemnas här vidlag alltför fria tyglar åt en obändig fantasi. Man får sålunda iakttaga en viss försiktighet gentemot alla de berättelser, som varit synliga i pressen om nattliga företag.

2 Som jag själf hade tillfälle att se en del af nu ifrågavarande nattstrid på närmare håll, vill jag försöka framställa bilden, sådan jag uppfattat den. Den II.brigaden af 35.fördelningen I.139., 3.bat/I.140 och 2./A.35 drogs fram ur reserven och framfördes i skymningen till byn Luomanmjao 1 km n.o. om anfallsföremålet. Här tillstöto 2.bat/I.12, hvilka ej omnämnas i berättelsen lika litet som 2.bat/I.10 från Liaoduntaj och /A.3. norr om denna by, då de samtliga tillhörde 3.fördelningen, med hvilken förtjänsten sålunda skulle delas. Brigadchefen, generalmajor Glasko, var närvarande, men lemnade befälet till chefen för I.140., öfverste Martynof, som ansågs vara en mycket skicklig karl. Ordnandet af stridslinien tog nära 4 timmar. Vid 10-tiden var man färdig. II. III. IV/I.139, I./I.140 och 1 bat/i.10 under befäl af öfverste Martynof skulle anfalla från norr, I. II./I.12 från öster och 1 bat/i.10. från vester. De 3 batterierna af 3.art. brig. täckte luckan mellan centern och högra flygeln, 2/A.35 däremot lemnades 2 km bakom; I./I.139, II. III./I.140 lemnades som reserv i Lumanmjao. Bataljonerna i främre linien formerades i en sorts öppen kolonnlinie med så små luckor som möjligt med hela bataljonen af I.10 i en lång skyttelinie framför fronten. Manskapet var iklädt kappor. Packningen utom patronväskor och gehäng hade man lämnat i N. Ulige. Att skjuta förbjöds på det strängaste. Kl. 10 em satte man sig igång. Men man hade icke marscherat mer än ett par 100 m, förrän det på högra flygeln utbröt en våldsam infanterield, som i nästa ögonblick spred sig längs hela linien. Så långt är den officiella berättelsen endast felaktig i detaljer angående styrkan och grupperingen, men sedan kommer den fria diktningen. Det framställes, som om brigaden skulle oafbrutet ha fortsatt framryckningen trots den häftiga elden. Utan att lossa ett skott skulle man ha brutit in i byn, hvars besättning blef fullständigt öfverraskad, sysselsatt som den var med matlagning och persedelputs i husen och på gatorna. Det häftiga skjutandet skulle sålunda icke hafva allarmerat dem på minsta sätt. Mer än 1000 af dem skulle ha nedslaktats med bajonetten. I själfva verket afstannade rörelsen genast af sig själf. Den framsända bataljonen af I.10 började snart nog gå tillbaka och härvid kom äfven I.139 i oordning. Emellertid lyckades man hejda reträtten, och skjutningen fortsatte. Den fientliga elden gjorde ytterst ringa verkan och lika liten torde egen eld hafva gjort. Som alltid nattetid riktades den för högt. Någon eldledning var ej att tänka på. Intet kommandoord hördes. Ungefär en half timme fortsatte det på samma sätt, tills manskapet tömt framväskorna. Då började man få bukt med en eller annan pluton så, att här och där en salva hördes bryta igenom snabbeldens smattrande. Så småningom blefvo salvorna allt mer öfvervägande, hvilket alltid var ett säkert tecken till att elden i nästa ögonblick skulle upphöra. Särskildt på flyglarne af de olika grupperna hade man beskjutut hvarandra inbördes. Man vet, huru svårt det är under fullkomligt fredliga och lugna förhållanden orientera sig i mörker. I nervös och uppjagad sinnesstämning kan man näppeligen fordra af en officer och ännu mindre af mannen i ledet, att han, öfverlemnad åt sig själf, skall kunna afgöra, om en skjutande afdelning framför eller på sidan om honom tillhör fienden eller egna trupper. Han hör kulor hvissla öfver hufvudet, ser blixtar af skott långt borta i mörkret och drar genast den slutsatsen att där är fienden. Det var på denna grund, som ryssarnes alltför invecklade ~ 152 ~

3 kombinationer vid nattanfallen alltid kostade dem mycket folk. Denna gång blefvo förlusterna ganska stora på högra flygeln, därigenom att här äfven artilleriet ingrep. I atrilleribefälhafvarens rapport om striden hette det att japanerna med en oerhörd fräckhet gingo till bajonettanfall ända inpå kanonmynningarne. Fördelningschefen åter påstod med större skäl, att batterierna sköto på egna retirerande soldater af I.10. När elden slutligen afstannade, hade man intet hopp att kunna taga byn. Öfverste Martynof var just sysselsatt med att skrifva en rapport öfver det tillbakaslagna anfallet, då man för fram till honom en lätt sårad underofficer, som kommit för att anhålla om snar förstärkning till IV./I.140 i Endouniulu. Man kunde till en början ej tro på möjligheten att kompaniet kunnat komma in i byn men men fann snart att så ändå var fallet, 4.kompaniet fördes nämligen af en ung löjtnant Ratneko, mer rörlig och energisk än de öfriga äldre kompanicheferna vid I.bataljonen. Han hade sålunda kommit något framför de öfvriga och redan hunnit ned i ravinen straxt norr om byn, när elden bröt ut. För att ej lida förluster af egen eld hade han här tagit beteckning tills elden upphörde, då han helt lugnt ryckte in i byn, som för länge sedan utrymts af japanerna. Som han emellertid fruktade, att de skulle vända tillbaka, när ryssarne ej fortsatte framryckningen, hade han sändt en underofficer för att anhålla om förstärkning. Nu sattes anfallet igång och utan ett skott tog man nu byn med bajonetten som det heter. De 1000 dödade japanerna inskränkte sig till några sårade och döda, som blifvit kvar i norra utkanten. Man skall emellertid ej tro, att vederbörande myndigheter förblefvo i okunnighet om rätta förhållandet. Vid en ~ 153 ~ middag som Kuropatkin gaf för XVII.kårens generaler, skämtade man af denna anledning helt öppet med chefen för 35.fördelningen, som satt sitt namn under rapporten. Förlusterna utgjorde vid I sårade officerare samt 21 döde och 189 sårade menige, vid I.140., 4 sårade officerare samt 12 döde och 177 sårade menige, hvarhjämte inalles 56 man saknades. Den bekanta nattstriden om Putilofhöjden torde också hafva förlupit tämligen olika mot de beskrifningar, som lemnats därom. Faktum är, att flere regementen gjorde anspråk på äran att hafva deltagit i striden, men likväl ej kommo med i den officiella redogörelsen. I arméorder nr 749 angifvas endast 6 regementen som deltagare i striden med sammanlagdt 66 kompanier, samt dessutom 4 batterier och 2 sotujer. Anfallet skedde från 3 håll samtidigt utan möjlighet af enhetlig ledning. Angående förlusterna sade mig deltagare i striden, att de hufvudsakligen förorsakats af egen eld. Dylika uppgifter måste naturligthvis mottagas med försiktighet som utslag af den vanliga lusten att kritisera. Säkert är emellertid, att Kuropatkin i det 4.tillägget till sin stora P.M. (bilaga 58), som utgafs straxt före nästa planlagda framryckning, framhöll vikten af nattliga företag, men på samma gång betonade den stora fara som är förenad med dylika i stora förband. Man måste, säger han, likväl komma ihåg att uppträdande i stora afdelningar nattetid är farligt, och att i nattstriden framgången ej beror på de stridandes antal utan på deras beskaffenhet! Ja, han går så långt, att han rent ut förbjuder sina underbefälhafvare att på eget bevåg nattetid gå till storms mot en fiendtlig stödjepunkt. Afgörandet om, när en dylik åtgärd bör vidtagas, skall lemnas åt högste befälhafvaren. Endast en kortare

4 framryckning efter ett afslaget fiendtligt nattanfall lemnas fortfarande åt vederbörande afdelningschefers eget initiativ. Dylika öfverdrifter kunde naturligtvis aldrig i praktiken efterlefvas. De utvisa dock, hvilket starkt intryck man fått af, att de metoder, man hittills användt för utförande af nattstrider, varit olämpliga. Hufvudsaken vid ett nattligt anfall är öfverraskningen. Under slaget vid Laojan intogo japanerna Sykvantun och höjden norr därom natten till den 2.september så godt som utan strid, trots att dessa punkter voro starkt besatta af 35.fördelningen och I.10. af 3. I skydd af den höga säden hade de under aftonen grupperat sig. Sedan mörkret inträdt, bröto de vid 9-tiden fram på en gång efter hela linien, trängde undan bevakningsafdelningarne och följde så godt som samtidigt med dessa in i den fiendtliga ställningen. Ryssarnes reträtt urartade till panikartad flykt, och de förlorade mycket folk genom besinningslös skjutning sinsemellan. Förlusterna å den japanska sidan torde hafva varit mycket små, men å ryska sidan var intrycket så starkt, att man icke alls kom sig för med det till följande daggryning planerade anfallet. General Orlofs anfall från Jantajs grufvor i norr blef sålunda isoleradt och hans trupper i grund slagna. Nyssnämnda orter lyckades ryssarne aldrig återtaga, och deras besittning afgjorde hela slaget till japanernas förmån. Sålunda nåddes med mycket små medel, hvad man förut med största ansträngningar ej lyckats vinna. I södra fronten hade man nämligen den 30.aug. mot I.sibiriska kåren koncentrerat hela II.armén, en 3-dubbel öfvermakt, och när anfallet under dagen misslyckats, fortsatte man med förtviflad energie både denna och därpå följande natt utan att gentemot den förberedde motståndaren ernå annat än enorma förluster. Ehuru ryssarne i regel föredrogo att söka genomföra hela anfallet på en ~ 154 ~ gång, såg man dock någon gång, att äfven de tagit lärdom af föregående strider och endast använde sig af mörkret för framförande af stridslinien, under det att själfva anfallet företogs först i dagningen. Så t.ex. intog I.brigaden af I.sibiriska kåren på högra flygeln i slaget vid Sandepu natten till 25.januari 1905 byn Chuanlotatsy. Eftermiddagen den 24. Användes till en noggrann rekognosering. I.2. hölls tillbaka i reserv. I.1. utförde själfva anfallet I.bataljonen från nordvest, II. från vester, III. från söder och de beridna jägarne 120 man från öster. Kl.3 fm den 25. började framryckningen. Hvarje bataljon med 2 kompanier i främre linien och 2 kompanier 50 X bakom dessa, samtliga i linie. De främre kompanierna utsände hvardera 4 patruller om 4 man, de bakre kompanierna förbindelsepatruller. Hvarje kompani var försedt med 4 man sappörer med dynamitpatroner och pyroxylingranater till sprängande af murar och 4 stegar till passerande af ståltrådsnät. När man kom så nära, att man kunde vänta beskjutning, framsände de främre kompanierna 2 plutoner i ansluten skyttelinie, återstående 2 plutoner 150 X bakom i öppen linie. Afståndet till bataljonsreserven ökades. På ett par 100 m afstånd från by stannade man för att invänta dagningen. Det 3.kompaniet insattes i främre linien och efter en kort eldförberedelse ryckte man fram till bajonettanfall. Jägarne deltogo ej för att ej af misstag komma i fara för öfvriga afdelningars eld. Anfallet lyckades fullkomligt. En del af japanerna flydde i nordostlig riktning; de, som ej hunno undan, blef nedskjutna eller nedstuckna, inalles 74 man, 36 fångar räddades af officerarne från soldaternas bajonetter. Ryssarne hade själfva endast några mans förlust. Här gällde det emellertid endast en mindre isolerad japansk postering, hvarigenom det blef möjligt att utföra en så pass kombinerad manöver. Ändamålet

5 med denna var naturligtvis att taga hela den japanska styrkan till fånga, hvilket, som man sett, dock misslyckades. Genom de kombinerade manövrerna hade emellertid framgången lätt kunnat äfventyras. Det hade i hvarje fall varit säkrare att följa den viktiga regel för nattliga företag, som äfven betonas af fälttjänstreglementet att hvarje företag nattetid bör vara så enkelt som möjligt så till planläggning och gruppering som till utförande. Endast så är det möjligt att i någon mån trygga sig mot obehagliga öfverraskningar och att i enlighet med Suvarofs ord taga alle man med sig, i det en hvar känner sin manöver. Som egendomlighet för ryska förhållanden förtjänar anföras, att den stora tron på ur olika förband uttagna s.k. sammansatta detaschement ännu finnes kvar lika stark, som man känner den från föregående krig. Dit syftar bland annat Kuropatkins ord om att kvaliteten af trupperna ej kvantiteten är afgörande vid nattliga företag. Nu föreskrifver ofvan anförda instruktion af storfurst Sergij rent ut att till nattanfall alltid skola afdelas mindre, men väl valda sammansatta detaschement. Elden Enligt reglementet skulle eldgifvningen ej få börja förrän på 1000 m. I själfva verket började man vanligen på m. Geväret var visserligen bara skottstäldt till X (1 917m), men afstånden bedömdes i regel mycket för kort både af ryssar och japaner. Det förekom t.o.m. understundom, att 2 fiendtliga linier lågo i skottvexling med hvarandra på så långa afstånd öfver m, att ej ett enda skott nådde fram. Som exempel kan anföras X.kårens och 3.fördelningens reträtt öfver Schauche den 27.aug. 1904, då japanerna från höjderna vid Pegou under ett par timmar besköto de truppmassor, som samlades vid Kusaotsin i afvaktan på sin tur att marschera öfver bron. Icke ett enda skott nådde fram, och sårade fick man först när ~ 155 ~ eget artilleri började släppa sina förtidiga krevader öfver våra hufvuden. Eldledningen lemnade äfven i andra hänseenden mycket öfvrigt att önska. Ett verkligt regelrätt eldkommando var en sällsynthet, äfven när befälhafvaren hade truppen i sin hand. För att göra ledningen lättare förordade Kuropatkin i sina instruktioner med stort eftertryck salvan. Nattetid är den ju utan tvifvel den lämpligaste formen. Det ledsamma var emellertid, att elden då af sig själf öfvergick till snabbeld trots befälets alla ansträngningar. Vid dagsljus åter ansågo de flesta truppofficerare salvelden vara olämplig af flere anledningar: 1) hindrade dess kommenderande officer från att iakttaga nedslag och verkan; skulle den användas öfverlät man kommenderandet åt en underofficer, så att officeren kunde göra sina iakttagelser och i enlighet med dessa i verklig mening leda elden. 2) då vid salvan samtliga på en gång måste höja upp hufvudena och kvarstanna i anläggningsställningen minst dubbelt så länge som vid enskild eld underlättades eldliniens fixerande för fienden och medförde sålunda alltid större förluster; 3) tröttade den i längden både befäl och trupp. Den ansågs sålunda vid dagsljus olämplig och användes endast när det gällde att öfverraskande öppna eld eller förfölja en vikande fiende. Eljest föredrog man den enskilda elden. Men äfven denna fordrar öfning, och som man i fredstid lagt ner all omsorg på att få salvorna jämna och runda, hade den enskilda eldens lugna medvetna afgifvande alldeles försummats. Den öfvergick sålunda af sig själf i vanliga fall till en regellös snabbeld.

6 Lika litet hade man i fredstid haft någon öfning i att upptäcka och till truppen meddela fjärran belägna mål eller linier och punkter i terrängen. Mången gång gjorde man ej ens något försök i denna riktning. Skjut bakom krönet! 45 hörde man ej sällan kommenderas utan tillägg af sikte eller eldslag. Om så den allmänna orienteringen var tämligen bristfällig, så att man icke så noga visste, hvar man hade fienden, kunde verkan af elden icke blifva synnerligen stor. Detta betydde kanske inte så mycket vid framryckning, ty då hade ju vanligen hvarje truppenhet sitt mål; äfven om man ej fått veta det på annat sätt, uppfattar ju en hvar så småningom rörelseriktningen och ditåt peka alltid gevären äfven om man glömmer att ställa siktena. Värre var det, då man låg stilla i en ställning och ej visste hvar i terrängen man hade att söka fienden. En följd häraf var också, att man när striden i samma linier började draga ut på tiden elden af sig själf afstannade å båda sidor. Man hade en förnimmelse af det lönlösa i ett dylikt ödslande med ammunition. Nattetid åter när man icke såg någonting, var elden när den brast lös, utan hejd, panikartad. Ammunitionsåtgången var därför också störst om nätterna, som äfven framgår af Kuropatkins uttalande i 4.tillägget. När det under sådana förhållanden gällde, att afbryta elden visade sig kompani- och plutonchefernas hvisselpipor alldeles otillräckliga. Det förordas därför att förse äfven underofficerare och korpraler med hvisselpipor, hvarjämte hvarje karl är skyldig att, när han hör hvisselpipan, gifva sin sidokamrat en stöt i sidan, hvilken stöt sedan fortplantas genom hela skyttelinien. På detta sätt vet man åtminstone, att hvarje karl blir gjord uppmärksam på befälets kommando. Om åter befälet stupar eller eljest underlåter att leda elden, kommendera sikten o.d. föreskrifves numera, att hvarje karl är skyldig att oberoende af kommando göra sig redo för sin eld, ställa sitt sikte, välja sin riktpunkt o.s.v., så att ej allt bortkastas utan någon som helst effekt. Detta förutsätter sålunda, att den enskilda utbildningen häri måste göras till föremål för en alldeles särskild uppmärksamhet för framtiden. Bland medel att underhjälpa eldledningen kunna anföras afståndsmätare och kikare. Hvad de senare beträffar voro officerarne utrustade därmed, men ej underofficerarne och ännu mindre korpralerna. Med hänsyn till de afstånd, på hvilka striderna nu föras, och det obetydliga, man ser af fienderna, borde allt befäl vara försedt med goda kikare, och alla officerare ovilkorligen med prismakikare. Af dylika förekommo Zeiz Görz och Hensolts modeller vanligen med 8 gångers förstoring, någon gång med 12. Deras relativa ljussvaghet och trånga synfält minskade dock i hög grad deras värde vid många tillfällen. Den större modellen Zeiz, 8 gångers förstoring, visade sig dock i dessa hänseenden öfverträffa alla medtäfvlare och borde därför trots sin tyngd rekommenderas åt hvarje officer. Hvad aftåndsmätarne beträffar skulle enligt reglementet hvarje officer vara försedd med en dylik af Souchiers modell. Detta är ett ganska godt instrument, lättare och noggrannare än Pochs och Roesandies. Dess fel får vid öfning ej öfverskrida 2-3% af afståndet. Emellertid hade man ej utrustadt officerarne därmed, och jag såg det aldrig användt. Däremot såg man någon gång franska afståndskikare, som bestämma distansen genom jämförelse mellan karlens höjd och en figur inne i kikaren. Som man i regel ej hade någon figur i 45 Menades naturligtvis: beskjut krönet! ~ 156 ~

7 terrängen att jämföra med, hade man ej heller mycken glädje af denna kikare. Ammunitionsåtgången Ammunitionsåtgången var större än den man hittills beräknat för ett krig. Å den flygande artilleripackbrigaden finns infanteripatroner eller per regemente disponibla Hela det rörliga ammunitionsförrådet vid infanteriet skulle sålunda bli per regemente patroner. Af bilagan 58 framgår förbrukningen af infanteriammunition vid X. och XVII.kårerna. Hvarje karl bär på sig 120 partoner. Beräknar man regementenas styrka under denna tid till i medeltal man, hvilket snarare torde vara för mycket än för litet tilltaget, hvad beträffar de i striderna deltagande, så får man vid ett infanteriregemente burna patroner. Å trängens 1. och 2.linie Ammunitionståget under slaget vid Laojan. har man 16 enspända patronkärror med patroner och 8 tvåspända patronkärror med patroner eller sammanlagdt vid regementet Enligt mobiliseringsplan skall regementets hela utrustning uppgå till patroner, men i verkligheten gick den ej sällan ned till halfva denna summa, innan man brydde sig om att vidtaga åtgärder för fyllande af de tömda förråden. Sålunda låg i verkligheten faran för ammunitionsbrist under en allvarlig strid ännu närmare än som synes af det här beräknade antalet patroner. ~ 157 ~ Man ser häraf att ett regementes hela ammunitionsförråd lätt nog kan blifva tömdt under en dag. Man hörde ock en och annan gång omtalas, att ett regemente under en dag förbrukat patroner och däröfver. Man ser sålunda, huru bunden den moderna krigföringen blifvit af tillförsel bakifrån. Och ej nog med det ständiga behofvet af den stora trängen, utan man måste också ha snabb tillgång till till ammunitionsupplagen å operationsbasen. Äfven dess främsta artillerimagasin måste göras rörligt och placeras å ett järnvägståg för att kunna följa framryckningen i truppernas närmaste grannskap och likaså hastigt kunna undanföras i händelse af behof. Under slaget vid Ljaojan stod ett dyligt järnvägståg i närheten af staden. Under slaget vid Schache åter å linien bakom XVII.kåren omkring 8-10 km från dess främsta afdelningar. Det utgjordes af 31 vagnar, som ock tömmdes under slaget, hvarför påfyllning måste hemtas från det bakre magasinet i Mukden. Äfven detta var starkt begränsadt, och redan hotade möjligheten af att blifva tvungen till reträtt endast på grund af ammunitionsbrist, då japanerna troligen af samma anledning såg sig nödsakade att afbryta striden. Likaså var reträtten från Ljaojan i ej ringa mån framtvungen af bristen på ammunition i förening med ryktet om friska japanska truppers anryckning. Under sådana förhållanden kan det synas egendomligt, att Kuropatkin i sitt 4.tillägg i slutet af år 1904 säger att vi skjuta t.o.m. mindre än som vederborde. Men förklaringen ligger i de följande orden när ammunitions-

8 tillförseln är säkert ordnad. Man var nu bättre förberedd och rustad i denna väg genom stora reserver, som på järnväg och fältbanor kunde föras fram till ställningens olika delar. Dessutom är hans mening att framhäfva, hurusom man om dagen, då dock någon verkan af elden kan påräknas, ej bryr sig om att skjuta, och däremot om natten låter locka sig till ett lika hejdlöst som fruktlöst slöseri med ammunitionen. Af ofvanstående framgår emellertid nödvändigheten, att hvarje karl förses med minst 200 patroner. Att öka regementsträngen skulle i såfall kunna undvikas utan att regementet under vanliga förhållanden riskerade att stå utan ammunition. Däremot ansåg man, att den reserv, som medfördes å parkbrigaden i stora trängen, måste göras dubbelt så stor som den å regementsträngen medförda. Eljest kommer man alltid att blifva så beroende af förråden å operationsbasen och tillförsel å järnväg, att arméns rörelser och befälhafvarens handlingsfrihet i hög grad inskränkas. Parkbrigadens indelning måste ock i samband därmed göras smidigare, så att en jämn cirkulation af kolonnerna mellan trupperna och främre magasinet möjliggöres. Nu visade sig systemet så bristfälligt, att äfven, när ammunitionen fans att tillgå, det understundom mötte svårigheter att utfå densamma. Fördelningens artilleribefälhafvare hade intet att bestämma öfver sin parkbrigad, ej heller fördelningschefen. Det var armékåens artilleribefälhafvare, som afgjorde parkbrigadens plats och vilkoren för utdelningen af ammunitionen. Med det ringa samband, som fans mellan dessa myndigheter, uppstod det ofta trassel och missöden. Ibland var det omöjligt att finna parkbrigaden, då den hade bytt om plats utan att vederbörande trupper underrättats. Svårigheterna ökades därigenom, att hanteringen vanligen ~ 158 ~ skedde nattetid. Så t.ex. irrade I.12s tomma kärror omkring hela natten till den 13.oktober just då slaget å denna punkt afgjordes, och först på morgonen kl.8 fm. fick man sitt behof fylldt direkt från ammunitionståget vid Sujatuns stn. En annan gång hände det, att man vägrade lemna ut ammunition annat än på skriftligt medgifvande af kårartilleribefälhafvaren, alldenstund denne påbjudit sparsamhet. Förhållandena invecklades än ytterligare genom den krångliga expeditionsföringen, hvars förlamande inverkan äfven här gjorde sig kännbar. Som ett kuriosum anfördes, att t.ex. anmälan om uttagen ammunition skulle sändas direkt till inspektören för arméns artilleri, sålunda med förbigående af samtliga myndigheter såväl vid fördelnings- som kårkvarteret. Vid beräknandet af ammunitionen måste emellertid tagas i betraktande, att slöseriet därmed i ryska armén under detta krig var större, än man skulle kunna vänta vid någon annan armé under liknande förhållanden. Därtill kommer, att åtgången på den försvarandes sida alltid torde vara betydligt större än å den anfallandes, och sålunda torde den japanska armén hafva haft att uppvisa betydligt mindre siffror i detta hänseende. Detta har sin naturliga förklaring i den större nervositeten vid försvaret af en ställning. Man är böjd för att å hvarje punkt tro sig utsatt för hufvudstöten och förbrukar ammunition i förhållande därtill. De stora upplagen af ammunition vid hvarje skytt blifva sällan helt tillgodogjorda. Vanligen kvarlemnas stora mängder vid reträtten för att falla i fiendens händer. Under själfva reträtten slutligen måste hela ammunitionskärror kvarlemnas då dragarne saknas, stupa af öfveransträngning eller för fiendens eld, på grund af olyckshändelser med anspann eller fordon. De enspända lätta kärrorna tillfredsställde alla anspråk, de tunga tvåspända däremot visade sig ej motsvara förväntningarne. De välte lätt,

9 gingo sönder och ansträngde dragarne mer än skäligt genom opraktiska anspänning och seldon. Vid många truppförband utbyttes de därför mot packkärror af den vanliga djupa modellen. Ammunitionsersättningen Ammunitionsersättningens vid de lägre förbanden utförande under strid visade sig ganska svår. Många olika metoder föreslogos och pröfvades. Med slädar, vindspel och block, med bårpatruller, hundar o.s.v. - Att utföra den under pågående eldstrid förorsakade alltid onödiga förluster. Regementets samtliga ammunitionskärror samlades under strid vid reserven och följa denna under vapenofficerens befäl. Han är skyldig underrätta bataljons- och enskilda kompanichefer om platsen, som för öfvrigt utmärkes om dagen med röda flaggor, om natten med gröna lyktor. Före framryckningens början bör om möjligt utdelas några extra paket till hvarje karl i främre linien. Naturligtvis blef detta sällan möjligt att utföra i verkligheten. När nu skyttelinien började lida brist på ammunition, skulle rapport härom sändas till vapenofficeren. Detta visade sig snart olämpligt, och man försökte i stället meddela sig genom signalering. Vapenofficeren rekvirerade då manskap ur närmaste reserv. Vanligen väntade man sedan till en eldpaus inträffade och sände så fram karlarne en och en med paketen i en säck, en baschlik, en vapenrock eller en kappa. Började elden på nytt fingo karlarne vanligen lägga sig ned för att ej onödigtvis utsättas för fara. Ammunitionen lemnades till halftroppcheferna, som utdelade den vidare. Desse svarade äfven för tillvaratagandet af dödes och sårades ammunition. Medgåfvo omständigheterna lassades äfven ett par lådor upp på kompanichefens häst och framfördes sålunda till skyttelinien. I bergstrakten visade det sig synnerligen förmånligt att använda packåsnor till framforslande af hela lådor, 1 på hvar sida. Att i de branta bergen framföra dem genom manskap visade sig ofta öfverstiga desses krafter.åsnorna däremot voro genom sin färg och sin litenhet omöjliga att upptäcka på längre afstånd och buro med lätthet de tunga bördorna. Hvarje kompani hade minst 1 dylik packåsna, som genast från början medtog full börda och sedan vände tillbaka efter mer. Lättast gick emellertid ammunitionsersättningen för sig i skydd af mörkret. Samtidigt som sjukbärare sändes fram för att hemta de sårade, och köksvagnarne körde fram för att utspisa truppen, medtogs vanligen äfven ammunition i tillräckliga mängder till trupperna i främsta linien. Någon gång körde man fram med själfva ammunitionskärrorna ända till skyttelinien för att där tömma dem och sedan sända dem direkt bakåt att återfyllas vid parkbrigaden. Eldens verkan En naturlig följd af de moderna eldvapnens långa skottvidder var, att elden öppnades på så långa afstånd, att man ingenting såg af fienden. På grund häraf blef ock eldens verkan på dessa afstånd så godt som ingen alls. Å båda sidor skedde sedan framryckningen så långsamt under vanliga förhållanden, att man ofta nog aldrig kom till något afgörande. Låg den försvarande i förberedd ställning, voro utsikterna att med frontal eld på stora afstånd försvaga honom ytterst små. Ser man t.ex. på förlustlistorna från slaget vid Ljaojan finner man, att då II. och IV.japanska arméerna fördes fram mot fortlinien under utveckling af den kraftigaste eld, ~ 159 ~

10 förlusterna vid I.18., som låg i främsta liniens fort och skyttegrafvar, utgjorde endast 8 sårade den 1. och 1 död och 12 sårade den 2.september. Under slaget vid Schache åter, då japanerna den 14.okt. förde fram II.armén mot XVII.kåren vid Linsjinpu för att fullfölja sin framgång den 12., hade I.137., som i sistnämnda by låg i närmaste beröring med fienden, endast 4 döda och 9 sårade i skyttegrafvarne. Enligt uppgift räknade man artilleriprojektiler riktade mot regementet under dagens lopp, en uppgift, som dock får mottagas med en viss försiktighet. ~ 160 ~ Sedan det egentliga slaget var afslutadt, kvarstodo de båda stridande efter veckolång kamp i hufvudsakligen samma linier på m afstånd från hvarandra. Skjutningen fortsatte dock hela tiden om ock mera sparsamt och med långa uppehåll. Visade sig gynnsamma mål, kunde dock elden stegras rätt betydligt; 3.fördelningen, som nu besatt Linsjinpu, hade endast 200m till fienden och förlorade här dagligen några man döda och sårade. 35.fördelningen åter, som i genomsnitt hade en 1000m till de fiendtliga skyttegrafvarne, förlorade under tiden från den 18.okt till den 6.jan.1905: officerare manskap summa döde sårade döde sårade döde sårade I I (?) I I A.35 (8 bttr) Summa 1 27(?) Var verkan af elden om dagen liten, så var den om natten ännu mindre. Under sist anförda tidsperiod gjorde japanerna 2 tämligen allvarliga nattliga anfall mot XVII.kåren. Natten till den 31.okt. beräknade man vid den 35.fördelningen atrilleriprojektiler, enligt en annan officiell uppgift dylika, riktade mot fördelningens front och reserver. Öfverdriften ligger i öppen dag och anföres endast som prof på sättet och förmågan att bedöma dylika ting. Förlustsiffrorna åter voro fullt autentiska och uppgingo till 2 sårade vid I.137 och 2 sårade vid I.139 båda i främre linien samt vid I.11 bakom i reserven 1 officer död och 1 officer samt 2 menige sårade. Summa 1 död och 7 sårade, samtliga genom artillerield. Det japanska infanteriet uppgafs hafva kommit de främsta skyttegrafvarne på 300m nära, då de måste vända. Natten till den 3.november beräknades på samma sätt japanerna hafva affyrat artilleriprojektiler mot 35.fördelningen under sammanlagdt 4 timmars tid. Anfallet tillbakaslogs äfven denna gång. De ryska förlusterna uppgingo inalles till 6 döda och 6 sårade vid fördelningen, denna gång en del äfven af infanterield. Enligt uppgift skulle man å en del håll ha öfvergått till motanfall. Den frontala elden vid ett anfall gör sålunda mot en förberedd motståndare i ställning en mycket ringa verkan under vanliga förhållanden. Med anledning häraf betonar också Kuropatkin särskildt i sitt 4.tillägg (bilaga 58) nödvändigheten af att söka verka mot fienden med enfilerande eller åtminstonde sned eld. Att denna eld har en större moralisk verkan är säkert. Känslan af att ej hafva något skydd att krypa ned bakom och skyla sig för elden framkallar alltid en viss benägenhet hos truppen att släppa ställningen. Särskildt om den flankerande elden är förenad med hotet af omfattning gör sig dess

11 moraliska verkan starkt märkbar. Men rent materielt är skillnaden ingalunda så särskildt framträdande, och föröfrigt står tillfället till omfatning med de moderna truppmassornas långt utdragna linier icke när som helst till buds. Öfverraskande öppnande af elden Vare sig det gällde ett uppträdande mot front eller flank, kan man lätt finna, att vid de tillfällen, då framgången blef afgörande, detta hufvudsakligen berodde på det moraliska inflytandet af ett öfverraskande uppträdande med största möjliga eldkraft. Denna de moderna vapnens eldintensitet är nämligen deras största företräde för den, som förstår att begagna sig däraf, liksom den innebär en stor fara att förskjuta sig för den, som ej förstår denna konst. Ett exempel på den öfverväldigande moraliska kraft, som ligger i öfverraskande öppnad intensiv eld, hade man redan vid det anförda anfallet mot Endouniulu. Japanerna hade i skydd af mörkret så dolt fört fram sin linie till närheten af byn, ställningens längst framskjutande spets, och såväl maskerat densamma att ryssarne icke ens anade deras närvaro. Tvärtom drogs deras uppmärksamhet åt venstra flygeln, där man längs mandarinvägen väntade hufvudanfallet och dit man äfven framsköt sina reserver. Så öppnades plötsligt en häftig artillerield mot hela den ryska fronten. Inom fördelningskvarteret åtminstone såg man ej härvid någon särskild koncentrering af elden mot ifrågavarande by. Artillerieldens riktning är ju genom krevadmolnen ganska lätt att iakttaga på långa afstånd. Däremot koncentrerades här fiendens infanterield i en stor båge omfattande byn och stegrades till yttersta grad af intensitet. Detta kunde ju ej iakttagas bakifrån, och inga rapporter nådde fram. Olyckligtvis hade ingen särskild fått ansvaret för denna punkt, utan den var tvärt om bestämd till gräns ~ 161 ~ mellan högra flygeln och centern. De 2 bataljoner som stodo här drogo sig sålunda i all tysthet tillbaka, och först när japanerna bemäktigat sig byn och sålunda de faktiskt genombrutit den ryska linien, fick fördelningskvarteret underrättelse om saken. Den verkade som ett åskslag från klar himmel. Man sände ilbud till 35.fördelningen samt till XVII. och VI.kårkvarteren om förstärkning och gjorde sig beredd på det värsta. Lyckligtvis fullföljde japanerna ej framgången, hvarigenom man ock blef i stånd att följande natt återtaga byn. Den rent paralyserande makt, som ligger i en öfverraskande öppnad eld framträdde dock ännu tydligare följande dag vid japanernas anfall mot kårens högra flank. Under natten hade högra flankdetaschementet Njäsjinska dragonregementet blifvit trängdt tillbaka. Japanerna fingo härigenom den bästa anmarschväg i bäcken Sjiliches djupa ravin. En ensam bataljon af Njäsjinska inf.reg. I.137 på högra flygeln hade försummat bevakningen och såg nu sin reträttväg hotad, hvarför den utan motstånd anträdde återtåget. Härvid försummade den att underrätta I.brigaden af 3.fördelningen om sin reträtt. Fördelningskvarteret åter, som stod 4 km därifrån erhöll samtidigt rapport om att Njäsjintserna gå tillbaka, som från nyssnämnda brigad meddelades att allting var väl beställdt. Man tog sålunda för gifvet, att det var Njäsjinska dragonregementet, som retirerade. För säkerhets skull sände man en ordonnans ut på flygeln för att taga reda på läget, men kände sig föröfrigt så säker, att man öppet protesterade mot en order om reträtt, som just vid samma tid ankom från Kuropatkin, och i stället af vicekonungens stabschef, som befann sig i närheten, utverkade tillstånd att få stå kvar i den starka ställningen. Man hade knappt fått sig detta tillstånd beviljadt, förrän en flämtande

12 ordonnans kommer framsprängande med en rapport. General Jansjul, fördelningschefen, bryter den själf, stirrar bleknande på pappret, som om han ej fattat dess mening. Allas ögon hängde vid hans läppar, när han slutligen omedvetet halfhögt upprepade: Jag är sårad. Öfverste Kristopenko dödad, 9.regementet på reträtt, kanonerna lämnade i ställningen! Sastschuk. Vid I.brigaden hade man lefvat i en lycklig okunnighet om den fara, som hotade brigadkvarteret, och regementsstaben vid I.9. hade slagit sig ned i skuggan af ett träd i norra utkanten af Siaodemtaj väl skyddade för fiendens frontala eld, som hela tiden pågick utan synlig häftighet och utan någon egentlig verkan. Då brakade det oförmodadt löst med både infanteri- och artillerield från Erspitsiatsa i nordost. En af de första granatkartescherna sopade i ett slag bort hela ledningen. Brigadchefen och en adjutant sårades, regementschefen och regementskvartermästaren, hans ende son föröfrigt, dödades. En formlig skräck grep alla de närvarande och spridde sig som en löpeld längs linien. Kanonernas anspann kapade draglinorna till förställarne, servisen och beteckningen till de 3 batterierna af I.divisionen lemnade kanonerna och flydde. Likaså hela I.brigaden. Japanerna skulle hafva kunnat upprulla hela linien, ty ännu innan visat sig, anträdde äfven I.139 i Endouniulu återtåget. Men också denna gång stannade de på halfva vägen och gåfvo ryssarne tid att hemta sig, så att de t.o.m. efter ett par timmar gjorde ett försök till motanfall. Detta misslyckades dock, och slagets öde var nu afgjordt. I stället för den planerade framryckningen måste nu återtåget anträdas under natten. Det var uteslutande öfverraskningen, som här verkade med elementär kraft. Huru fullkomlig den var framgår bäst af det egendomliga faktum, att 1.batteriet som stod närmast högra flygeln under morgonens lopp ej lossat ett enda skott. Och framgången torde säkerligen hafva vunnits utan några egentliga förluster å den japanska sidan. Å den ryska sidan voro de så mycket större, som framgår af bilaga 62. I.9 som stått längst ut på högra flygeln hade förlorat mer än 2/3 af sin styrka. I.10 åter mer än 1/3 och hela brigaden inalles ungefär 3/5 af antalet stridande eller man. Å bilagan äro upptagna förlusterna äfven för föregående dag, men brigaden hade då knappast varit i elden, endast på kvällen hade den, som redan nämnts varit utsatt för egen artillerield. Dessa siffror synes ju emellertid vederlägga, hvad ofvan sagts om eldens ringa verkan. Det är ju också ganska förklarligt, att de i en stridsberättelse anföras som anledningen till reträtten. Och i den officiella krigshistorien motiveras sålunda denna till fullo, och man får t.o.m. nya bevis för den tapperhet hvarmed trupperna kämpat då de först efter sådana förluster tvungits till återtåg. Men verkligheten ter sig något annorlunda. Oftare än man tror äro nämligen förlusterna ej en orsak till reträtten utan dess följd. Bättre bevis på detta faktum än nu anförda episod kan näppeligen uppvisas. Ty ännu en kvarts timme före reträttens anträdande hade man här haft endast obetydliga förluster. Artilleristerna som förstodo att rädda sig i god tid kommo också undan för godt köp, som man ser. Men infanteriet, som hade en lång sträcka att tillryggalägga under fiendens snabbeld, förlorade så mycket mer. Troligen skulle I.9 blifvit alldeles förintadt, om det ej varit för den höga säden, som lyckligtvis täckte fälten norr om byn och rätt snart dolde de flyende hoparne för fiendens förföljande eld. ~ 162 ~

13 Att samma förhållande eger rum vid framryckning under eld, så att äfven här de svåra förlusterna vanligen inträda först, om man blir tvungen att gå tillbaka, har redan påvisats. Naturligt är ju dock, att härvidlag äfven andra faktorer, särskildt artillerielden, kunna medverka på ett vida kraftigare sätt, än när det gäller trupper i befästa ställningar. Bajonettanfall Af här i bilaga 62 anförda förlustsiffror framgår genast vid första anblicken att I.9. varit i ganska nära beröring med fienden. Till något bajonettanfall kom det dock icke. Mycket ofta hör man emellertid anföras som en erfarenhet från detta krig, att bajonetten spelade en så stor rol. Det torde dock vara skäl att ställa sig en smula skeptisk till dylika uppgifter. Ett godt medel för en kritisk granskning af dessa legender, som diktades så käckt litet hvarstans där ute, är just en jämförande sammanställning af förlustsiffrorna. Egendomligt nog tyckes man äfven bland utomstående icke bry sig om att taga någon hänsyn till detta. Det förefaller, som om man trodde det vara möjligt att röra sig inom de sista 100 m från en motståndare som ännu icke vore mera skakad, än att han tilltrodde sig kunna afvakta bajonettanfallet. T.o.m. personer med s.k. militärt omdöme, som t.ex. den bekante militärförfattaren Orloff generade sig icke för att berätta, huru som han vid Jantaj den 2.sept.1904 ridande i spetsen för sin sista bataljon förde densamma fram till bajonettanfall mot fienden, under det att kulorna hveno så tätt, att säden mejades ned rundt om honom. En annan författare som ofta citeras, Solovjof, påstår att under slaget vid Schache hela kårer gingo fram till bajonettanfall och möttes på samma sätt af fienden med bajonetten. De tillfällen, som han härvid förnämligast syftar på, hafva just här i det föregående redan skärskådats och spelade, som man sett därvid bajonetten i själfva verket ingen rol. Man behöfver, som sagdt, blott ~ 163 ~ granska förlustsiffrorna för att genast se, att de båda motståndarne icke ens kommit hvarandra på synnerligen nära skotthåll. Naturligen uteslutes ej härigenom den möjligheten, att man mången gång af ren olyckshändelse stötte samman med hvarandra i gaoljanen, i byarne eller om natten, men man var alltid mycket snabb med att äfven vid dessa tillfällen öfvergå till eldgifning, mången gång innan man ens hade fått klaradt, om det var ens egna eller fiender man hade framför sig. Däremot hände det ofta åtminstone på rysk sida, att officerarne måste lägga sig emellan för att hindra soldaterna från att sticka ned japaner, som glömt sig kvar i husen eller blifvit afskurna i de med höga murar omgifna gårdarne. Den hos dessa folk inneboende grymheten kunde härvid taga sig uttryck i ohyggliga dåd. Så föreläste t.ex. professor Zöge von Manteufel, chefsläkare vid Kejsarinnans sjukhus, en gång för en samling militärattachéer öfver olika sår och omtalade därvid, att till hans sjukhus transporterades en gång en japan, som fått 67 bajonettstygn genom kroppen och ändå lefde i 36 timmar. Med anledning däraf berättade den rumänske militärattachén major Gasseano, att det i den rumänska generalstabens arkiv finnes protokoll öfver, hurusom en kolonn af sårade och fångna turkar 1878 blifvit nedgjord till sista man med bajonetten af den ryska betäckningstruppen under rusets inflytande. Dylika uppgifter kunna gifva någon belysning af huru procenttalen sårade af blanka vapen kunna stiga i höjden. Stenkastning Till legendens område torde äfven böra hänföras de ej sällsynta berättelserna om, huru trupperna när ammunitionen börjat tryta, med stenkastning anfallit fienden. Dylika

14 uppgifter hörde jag emellertid af flere personer, som tydligen voro fullkomligt öfvertygade därom, att de ej blott bevittnat, utan äfven själfva deltagit i sådana bedrifter. Strider i skogar Några strider i skogar hade jag ej tillfälle att iakttaga på närmare håll. Skogarne voro ock, som redan framhållits så härjade, att man inom det tätare befolkade området, där operationerna bedrefvos, knappt kan talas om några dylika. Invid begrafningsplatserna förekommo här och där lundar, som af pietet bevarats orörda, och någon gång kunde dessa få utsträckning af parker, men något inflytande på operationer elle strider utöfvade de ej. De vida fälten af gaoljan utgjorde dock ett hinder för öfverskådligheten, orienteringen och rörelserna, som i någon mån påminde om våra skogar. Ryssarna förstodo dock ej att använda sig däraf för att doldt komma in på sin motståndare. Anledningen till den tydliga motvilja, man härvid lade i dagen, får delvis sökas i en bristande öfning i och förmåga af orientering i terräng under olika förhållanden. Blef man likväl tvungen att passera genom ett dylikt fält i stridsformering, skedde det i de vanliga formerna utan annan förändring än att afstånden vanligen förkortades. Igångsattes åter framryckningen i samlingsform, och man hade anledning att befara en sammanstöt med fienden, framsändes från hvarje bataljon ett kompani i tät skyttelinie med patruller utsända åt alla håll. På m afstånd följde sedan återstående kompanier i kolonnlinie eller rotekolonn plutonsvis. Påträffades fienden, hette det alltid, att man gick till bajonettanfall. Men i själfva verket utfördes denna så att elden börjades, innan man ännu kunde urskilja, hvem man hade framför sig. På detta sätt hände det upprepade gånger, att afdelningarne började beskjuta hvarandra inbördes, allra helst som de genom sin oförmåga af sammanhållning och orientering i regel skilldes åt och kommo vilse, samt oväntadt åter stötte på hvarandra från olika håll. En liten föreställning härom får man äfven i den officiella förklaringen öfver anledningen till återtåget från Ljaojan (bilaga 65). General Orlofs detaschement hade just att uppträda i dylik gaoljan, som täckte fälten rundt om, och denna faktor torde ej oväsentligt hafva bidragit till den sorgliga katastrofen. Till historien hör, att man var dubbelt öfverlägsen fienden, som här disponerade endast 1 brigad af 12.fördelningen i stället för 2 fördelningar enligt Orlofs rapporter. Som särskilda stämningsbilder från denna redogörelse påpekas: Först hjälplösheten af II/I.216 då den i gaoljanen mötes af eld från byn Tsitsang, sedan förvirringen och den panikartade reträtten vid framryckningen mot Sykvanun. Äfven japanerna gjorde på långt när icke det bruk af gaoljanfälten, som man skulle hafva väntat. Visserligen hafva redan anförts några tillfällen, då de med fördel begagnade sig af densamma för en dold framryckning, som t.ex. Sykvantun den 1.9., Endouniulu den 11.okt. o.s.v., men dessa voro dock i det stora hela att betrakta som undantag. I hvarje fall rubbade de icke ryssarnes sorglöshet, som i många fall tog sig uttryck i rent häpnadsväckande försummelse af de enklaste bevakningsanordningar och skyddsåtgärder såsom patrullering och röjning af närmaste fält. En mindre pedantisk och mera djärf motståndare skulle helt säkert haft utsikten att under dessa förhållanden med små medel ernå stora resultat. ~ 164 ~

15 Kavalleriet Sällan hafva väl i ett krig uppträdt större kvallerimassor och sällan torde de hafva uträttat mindre som kavalleri betraktat. Strid till häst torde endast hafva förekommit vid ytterst få tillfällen. Verkligen bestyrkt känner jag endast ett, vid Vafangou den 4.maj Detta har dessutom blifvit särskildt bekant därför, att vid detta tillfälle piken skulle hafva visat sin öfverlägsenhet öfver sabeln. Enligt Mandsjuriska arméns tidning skulle härvid ha tillgått så, att när japanerna kl.1 em. framryckte ur byn Judsiatun, de framsändt en skvadron för att rekognosera; två sotujer kosacker, som dolt sig bakom järnvägsbanken, redo nu öfver denna och kastade sig öfver skvadronen, som de tillintetgjorde med sina pikar. Då de sedan möttes af infanterield, vände de om och förföljdes härvid af 2 nya japanska skvadroner, som de lockade med sig in under eget infanteris eld på så kort afstånd, att desse med stora förluster i oordning drogo sig tillbaka. man genom eldgifvande afdelningar tvungen att att draga sig tillbaka. Så mycket är emellertid säkert, att några större kavalleristrider till häst hafva i detta krig icke förekommit, och äfven de mindre chocker, som endera parten påstår sig hafva utfört vid en del tillfällen, känner man å motsatta sidan icke alls till. Anledningen till detta egendomliga förhållande får ej sökas i några särskilda terrängförhållanden, som skulle försvårat kavalleriets uppträdande till häst. Tvärt om voro de enda hinder, Dragoner. Äfven vid ett annat tillfälle skulle enligt officiella uppgifter ryskt kavalleri hafva utfört en attack till häst. Då var det 1 sotuja donska kosacker, som den 30.oktober 1904 på högra flanken vid Lidiatun i lava gick till anfall mot ett japanskt batteri. Sotujan hade redan ridit öfver en del af artilleribeteckningen, då den stötte på ståltrådshinder och måste vända. Förlusterna uppgingo till omkring 40 man, däribland chefen sårad. Vid åtskilliga andra tillfällen, som t.ex. den 26.okt. vid Chegentaj, påstås enskilda sotujer hafva till häst kastat sig öfver fiendtliga patruller eller mindre bevakningsafdelningar, men alltid blef ~ 165 ~ Kosacker. man mötte å de stora slätterna, de djupa raviner, som öfverallt följde vattendragen. Dessa voro dock ingalunda omöjliga att passera, vadbara som de voro under vanliga förhållanden, och mångenstädes kunde de t.o.m. mycket väl hafva medgifvit en dold uppställning och framryckning af kavalleriet. I bergstrakten däremot var kavalleriets rörlighet vanligen inskränkt till de jämna floddalarne. Dock kunde i regel äfven de nakna bergen passeras så

16 godt som öfverallt, ehuru deras branthet gjorde afsittning nödvändig. Förklaringen till, att man aldrig kom till någon sammandrabbning till häst, får sökas i den omständigheten, att det japanska kavalleriet från början var underlägset till antal och äfven föröfvrigt ansågs stå tillbaka för det ryska i utbildning och ridskicklighet, hvarför det sällan vågade sig ut på egen hand, utan sökte trygghet i ett intimt samarbete med infanteriet. kunnat uträtta. Det skulle hafva varit en lätt sak att rida öfver fördelningen, som vid denna tidpunkt var mycket nedsatt i moraliskt stridsvärde. Men lyckligtvis hvar det endast en halftropp af K.52., som varit ute som officerspatrull och nu vände tillbaka med en del trängfordon, som kommit vilse under reträtten. Hade det japanska kavalleriet bättre förstått sin sak skulle det ha kunnat uträtta mycket under denna reträtt. Och att man så sällan kom i tillfälle att hugga in på trupper af de öfriga vapnen, har sin naturliga förklaring i de moderna vapnens fjärrverkan. Man drar sig för att rycka fram mot fienden, när utsikterna äro så ovissa, och man riskerar att blifva förföljd af elden gevär och kanoner under flere kilometers reträtt. Säkerligen skulle dock ett djärfvare uppträdande af kavalleriet varit fullt befogadt vid många tillfällen och kunnat krönas med stora framgångar. Under flere månader stodo nämligen fälten täckta af den 3-4 m höga gaoljanen, och man skulle lätt hafva kunnat komma alldeles doldt inpå de fientliga marschkolonnerna. Som exempel kan anföras, att när 3.fördelningen den 5.sept 1904 som arriergarde under reträtten från Ljaojan rastade vid Jantajs järnvägsstn, kom rapportryttare framsprängande och anmälde att fiendtligt kavalleri var i framryckning genom gaoljanfälten i sydost. Man hann ej mer än brösta af en kanon åt det hållet, förrän man också mycket riktigt skymtade ryttarne i utkanten af den höga säden omkring 500 m från batteriet. Kanonen affyrades ögonblickligen, men genom slarf vid temperingen blef det mynningskrevad, och man sårade endast 5 man af det egna batteriet, som ej hunnit nog åt sidan. Hade det nu verkligen varit fiendtligt kavalleri, hade man ingenting ~ 166 ~ Donska kosacker. Å rysk sida saknade man äfven dugliga kavallerigeneraler. Mischtschenko skulle varit utmärkt som armékårschef, men som han själf sade, kavallerist var han ej. Hans raider utfördes mycket väl i det hänseendet, att han skonade sitt folk både från ansträngningar och riskabla situationer, men marschprestationerna voro, som redan nämnts, ej större, än att de mycket väl skulle hafva kunnat utföras af tämligen medelmåttligt infanteri. Den ende verklige kavallerigeneral till lynne och uppfostran, man disponerade, var Rennenkampf, men denne envisades man att hålla tillbaka och stänga in bland bergen med en så liten styrka, att han egentligen ingenting kunde uträtta. För att skydda den långa linie, han hade att svara för, utvecklade han emellertid en storartad rörlighet. Men som hans trupp var af 2.uppbådet, var den naturligtvis ej förstklassig. De bästa hästarne och det yngsta manskapet

17 hade gått till den 1.transbajkalska kosackfördelningen. Detta bidrog i någon mån till den stora afgången. Huru stor synes af följande tablå öfver tillståndet vid ett af hans regementen, det 2.argunska den 6.juni 1904, se följande sida: sotuja hästar tryckta Halta Man får dock alltid vara försiktig vid bedömandet af dylika officiella uppgifter. Ofvanstående utdrag ur den officiella rapporten får man sålunda tolka som en framställning, att vederbörande officerare ansågo, att regementet sista tiden haft en så ansträngande tjänstgöring, att det borde dragas tillbaka til Ljaojan för att hvila eller öfverföras till armékårskavalleri, hvilket ock något senare skedde. Vid de öfriga regementena var tillståndet vida bättre, eller medeltal 10% tryckta och 2-3% halta, men efter 2 dagars framryckning mot Ajches dal den 13.juni hade alla dessa siffror 4-dubblats. Förklaringen till dylika förhållanden måste sökas i den vårdslöshet i hästarnes skötsel, som var ett genomgående drag för hela vapnet. Och härvid medverkade naturligtvis officerarnes bristande intresse för truppen, som i någon mån låter sig förklaras af, att de fleste voro alldeles främmande för densamma, transporterade från andra förband. Traditionerna från fredsutbildningen spelade naturligtvis också sin rol, liksom hela andan i det gamla systemet, som frodades i en gynnsam nationell jordmån. I hvarje fall måste dylika förhållanden i hög grad inverka på vapnets uppträdande på krigsskådeplats. Man rider icke till attacker med hästar som till en stor del äro brutna och lemmalytta. Det stridssätt, som man sålunda fann sig hänvisad till genom omständigheternas makt, var striden till fots. Understundom utfördes dock framryckningen, innan man ännu fått känning med fienden, med en eller flere sotujer framsända i lava och hufvudkrafterna följande efter i marschkolonn eller uppslutna i kolonnlinie på 3-400m afstånd bakom. Rennenkampf var nu den störste djurplågaren af generalerna, men likväl voro förhållandena vid de öfriga kavalleridetaschementena analoga. Kosackerna voro öfverallt till större delen af 2.uppbådet. Dock vill jag ej därför påstå, att de voro öfverdrifvet dåliga. Snarare var jag förvånad, att de voro så pass goda, som de i allmänhet visade sig vara. Det var ofta nog ej bättre vid 1.uppbådets kosacker eller ens vid de få regementen af reguliera kavalleriet, som funnos där ute. Vid Primorska dragonregementet t.ex. funnos den 1.juli af hästar endast 340 tjänstbara. ~ 167 ~ Lavan formerades vanligen ej på det vanliga viset med 1 eller flere slutna delar, rikttroppar, utan liknade mer en vanlig spridd ordning med 5 X luckor mellan karlarne. En annan egenhet för kosackerna, som synes på väg att afskaffas, är namjåten, ett mellanting mellan traf och galopp. I regel galopperade de nu ogeneradt, när så behöfdes. Dsjigitovkan eller cirkuskonster som skjutning bakom liggande häst o.d. hade naturligtvis ingen praktisk användning. Så fort man fick känning med fienden, drogs lavan tillbaka och gjordes i regel förstärkt afsittning med hela styrkan d.v.s. endast tvåan i bakre ledet satt kvar som hästhållare för afmarschen.

18 Behöfdes ännu mera folk i främre linien sutto äfven tvåorna af och hestarne kopplades troppvis, 1. och 2.ledet vända mot hvarandra, ena ledets hufvuden vid andra ledets mankar. Någon reserv till häst afdelades ej alltid, och äfven om så skett från början fick den senare sitta af och förstärka. Detta liksom kopplingen synes möjligen allt för vågadt, men man fann ju snart, att risken ej var stor. Det hela skedde på sådana afstånd från fienden, att man kände sig trygg för handhästarne. Någon gång kvarlemnades ej ens patruller til deras skydd. För öfrigt var uppträdandet fullkomligt i öfverensstämmelse med hvad ofvan sagts om infanteriet, endast att kavalleriet mera rationellt från början insatte mer än halfva styrkan i främsta linien. Hvarje sotuja behöll i regel 1 tropp i reserv. Reglementet föreskrifver minst 1 tropp. Detta fann man dock ofta fullkomligt öfverflödigt. Reglementet förutsätter alltid en framryckning till bajonettanfall, men i verkligheten undvek man sådana extravaganser. Af samma anledning brydde sig ej heller dragonerna om att sätta på sin bajonett, som de likväl alltid jämte sabeln släpade med sig. För öfrigt lemnade man reglementets alla egendomligheter åt sitt värde. Skyttelinien gjordes sålunda ofta glesare än 1 man på hvartannat steg, någon gång äfven tätare. Skjutning i salvor var sålunda ingalunda den ständiga eldforment. Ej heller kommenderade skvadronchefen i regel elden. Ej heller afgafs elden stående. Ej heller användes kommandooredet Ligg ned, om så behöfdes vid eldens afgifvande. Naturligtvis intogs alltid liggande ställning utan kommando. De egendomliga manövrarne för skyttelinie och reserver vid afgifvande af eld fingo ej heller någon användning i praktiken. Det hela förenklades betydligt alldeles af sig själft, och troligt är, att efter kriget kavalleriets exercisreglemente, som det mest föråldrade af alla, kommer att undergå en grundlig omarbetning. I samband därmed kommer nog äfven dess ammunitionsutrustning att betydligt ökas. Så uteslutande hänvisad till eldstriden som kavalleriet här var, kunde det dock ingalunda härvid göra samma tjänst som infanteri på grund af sitt starkt begränsade antal patroner. Enligt utrustningslistan uppgår detta till 45 burna och 22 på patronkärrorna, eller summa 77 per karl. Huru reglementet under sådana förhållanden tänkt sig en ända till bajonettanfall genomförd eldstrid är obegripligt. I verkligheten ökades ock detta antal redan därute till nära dubbla siffran. Vid 2.transbajkalska kosackfördelningen vexlade antalet i början af juni sålunda mellan 91 och 187 patroner vid de olika sotujerna eller i medeltal 151 patroner, däraf omkring 140 burna, de öfriga å packsadel eller patronkärra. Detta oaktadt hände det mer än 1 gång, att detaschementet fick afbryta en med goda utsikter inledd strid endast för den ständigt hotande ammunitionsbristen. Under sådana förhållanden, med ett illa medfaret hästmaterial, som å ena sidan ej tillät längre forcerade marscher och å andra sidan begränsade truppens manöverfrihet i strid, samt med den knapphet i ammunitionsutrustningen, som betydligt minskade truppens uthållighet i den enda stridsform som kom till någon användning, måste man säga att armén ej hade stor valuta af sitt talrika kavalleri, och att det varit till fördel för operationerna, om man kunnat utbyta åtminsone en del däraf mot infanteri. ~ 168 ~

19 Artilleriet Det ryska 3-tums snabbskjutande fältartilleriet m/1900 är uteslutande försedt med granatkartescher med dubbelrör och 260 småkulor. Fältmörsarne (6 tum) hafva både granatkartescher med omkring 700 småkulor och mingranater med 4,9 kgr krutladdning. I början af kriget hade man försett armén nästan uteslutande med kanoner, men då man i den östra och södra delen af krigsskådeplatsens mycket brutna terräng snart fann behofvet af kastpjäser oafvisligt, så utrustades armén så småningom med allt flere dylika 6 och 8 tums pjäser till dess man efter slaget vid Schache fick ett dylikt batteri per fördelning. Emellertid måste man säga, att härmed icke följde förmågan att rätt tillgodogjöra sig dem. Å rysk sida blef det sålunda hufvudsakligen flackbanepjäserna, som spelade någon större rol i kriget. När kriget utbröt var det ryska fältartilleriet just under ombeväpning med snabbskjutande kanoner. Endast ett fåtal artilleribrigader hade haft de nya pjäserna tillräckligt länge, att officerare och manskap kunde sägas känna sitt vapen. De flesta hade endast 1 månad före afresan hemifrån fått ut den nya materielen och företagit några skjutningar med densamma. Men några hade icke ens medhunnit detta. Faktiskt fans det batterier, som vid framkomsten icke ens kände greppen för mekanismens öppnande och slutande. Att detta skulle utöfva ett menligt inflytande på artilleriets verksamhet, är ju naturligt. Härigenom kunde vapnet ej heller göra gällande den öfverlägsenhet både i nummerär och materiel, som man verkligen satt inne med i jämförelse med japanerna. (Bildtexter saknas) fullständig, hvarigenom på hvarje skott kanonen till en början rullar något tillbaka. När svansspaden gräft ned sig tillräckligt hoppar hela fordonet vid rekylen ända till 30 cm för hvarje skott under ogynnsamma förhållanden. Härigenom erfordras för hvarje skott omriktning, hvarjämte servisen ej kan lugnt förblifva å sina platser vid skottlossningen. Skjutningen blir sålunda verkligen ansträngande för manskapet och kan ingalunda uppdrifvas till sin fulla höjd. De uttalanden, som varit synliga i den ryska facklitteraturen angående skotthastigheten, äro sålunda betydligt öfverdrifna. Svjatskij t.ex. talar om 20 skott å minuten, då man med någon om ock slarfvig riktning för hvarje skott fick vara glad om man kunde nå upp till 5 skott. Ehuru kanonen m/1900 kallas snabbskjutande, är den det dock icke i modern mening. Rekylhämningen sker genom kautschukbuffertar och regleras genom oljekompressor, men är icke ~ 169 ~ Vid strid indelas batteriet i stridsgrupp, de 8 kanonerna med hvar sin ammunitionsvagn, samt batterireserven bestående af 8 ammunitionsvagnar, reservlavett,

20 verktygs-, köks och förbinderivagn samt handhästar. Luckorna mellan de afbröstade kanonerna äro i vanliga fall 24 X (17m), men kunna äfven nedbringas till 16 X (11 m). Afståndet till ammunitionsvagnarne är 8-12 X (6-9m). Föreställarne bakom och utanför den ena eller båda flyglarne, ej gärna längre bort än 200 m, batterireserven ej öfver 500 m från kanonerna, men så vidt möjligt dolda för fiendens insyn och eld. Man förstod dock så föga att använda sig af terrängen och var så bunden af det formella iakttagandet af afstånden, att förlusterna vid föreställare och batterireserv ofta nog blefvo större än vid kanonerna. Rekognoscering Under den första delen af kriget klagade man allmänt öfver det ryska artilleriets bristfälliga rekognoscering af fiendens ställning, terrängen och lämplig plats för egna kanoner, förställare och batterireserv. Detta hade samband med fredsutbildningen och den äfven offentligen uttalade domen, att det batteri, som ej inom 5 minuter efter mottagen order kan öppna sin eld, är intet batteri. På öfningsfältet kan ju dylikt gå för sig, men på slagfältet är det otänkbart. Det klagades också bittert öfver de högre befälhafvarnes ringa omdöme och obehöriga ingripande i dylika ting, som tvingade artilleriet att äfven mot bättre vetande förhasta sig vid intagande af ställning. Exempel därpå har man i både bilaga 63 och 64. Ju längre kriget led, desto större vikt började man ock, varnad af föregående erfarenheter, lägga på rekognosceringen. Hela tiden gjorde sig dock härvid bristen på en god afståndsmätare kännbar. Äfven bristen på goda kartor försvårade betydligt all rekognoscering. Som man nu ej längre brådskade, utan tog sig god tid, uppgjordes med stor omsorg på tillgängligt material en skiss öfver terrängen, å hvilken inlades såväl den egna ställningen som de iakttagelser, man gjort om fiendens. Som exempel på denna omsorg, med hvilken dessa skisser uppgjordes, bifogas (bilaga 67) den, som afsågs för den planerade stora framryckningen i början af år Här hade man också haft månader på sig för dess utförande. Centralpunkterna af hvarje batteri, liksom nödiga observationspunkter och hjälpriktpunkter, voro inlagda genom precisionsmätning och afvägning. Skissen är uppgjord i skalan 1 verst på tummen (1:42000) på grundvalen af V.sib.kårens karta af 10/23.jan.1905 (1:84000). Reproduktionen skedde genom öfvertryck. Å en del blad var inrutningen inlagd, å en annan del ej. Dessa skulle sedan ifyllas, hvilket naturligen blef mindre noggrant. Likaså var förhållandet med riktlinierna. Dessa afse general Cholodofskijs system, rutnätet åter general Svanofs system för eldens ledning. Äfven om man icke hade tid till utförande af dylika konstprodukter, försökte man dock att få en något så när fullständig skiss som underlag för rekognosceringen. Härvid uppgjorde vanligen hvarje artilleribrigad sin egen och ofta nog i än större skalor. Som ett prof bifogas (bilaga 68) 3.artilleribrigadens skiss afsedd för samma framryckning som den nyssnämnda, men uppgjord före denna, och innan man ännu kände vare sig general Cholodofskis eller Svanofs system för eldens afgifvande. Å skissen uppdrogs syftlinier till alla i terrängen mer framträdande punkter och vanligen numrerades dessa till lättnad vid ordergifning och rapportföring. Ännu ett 3.slag af skiss omtalas, nämligen s.k. planschetter, 1 för hvarje batteri med utsatta syftlinier, vinkelmätare och uppsättning till alla mer framträdande punkter. Till fullständigande af skissen tecknades ofta en kroki af horisontlinien ~ 170 ~

21 med motsvarande numrering af framträdande punkter som å kartskisen. Under det att rekognosceringen pågår, intaga batterierna en beredskapsställning, så nära den blifvande stridsställningen som möjligt. Sedan denna blifvit bestämd, kan den inredas och förstärkas, under det att rekognosceringen fortsättes, men först sedan denna afslutats, får stridsställningen intagas af batterierna. En tidigare inryckning blef rent ut förbjuden, då det förekommit att befälhafvare, som funnit rekognoseringen draga väl lång tid, utan vidare befallde batterichefer intaga ställning och öppna eld. Att dock tillfällen gåfvos, då ett dylikt ingripande var ganska förklarligt, ser man af den officiella redogörelsen för general Orlofs strid den 2.sept (bilaga 65). Sedan order gifvits till artilleribefälhafvaren att intaga ställning och öppna eld för att understödja framryckningen, försvann denne med sina batterier. Rekognoseringen fortsattes ännu sedan anfallet förbytts i flykt, och först då general Stackelberg anträffade batterierna invid Siaotaliengou och gifvit uttrycklig order om eldens ögonblickliga öppnande, intog man ställning, bröstade af och öppnade eld. Öppen stridsställning I fälttjänstreglementet förordas en öppen stridsställning i och för afgifvande af direkt eld. Före kriget var ock detta så godt som som uteslutande föremål för öfning. Endast i vissa undantagsfall förutsattes nödvändigheten af indirekt eld, såsom vid avgjord öfverlägsenhet hos motståndaren, eller när terrängen ej medgåfve annat än dold uppställning. Emellertid visade sig redan från början det sätt, hvarpå det ryska artilleriet intog sina obetäckta ställningar vara förenadt med stora förluster. För att minska dessa började man tvärt emot reglementets föreskrift intaga den 1.ställningen så långt från fienden som möjligt eller redan på m från fienden. Härtill bidrog nog delvis också kännedomen om, att det japanska artilleriet ej kunde utsträcka sin eld öfver m, under det att den ryska kanonen var skottställd till 6 614m, och dess granatkarteschers tidrör för 5 538m. Dold eldställning Då emellertid striden ej kunde blifva stående på dylika afstånd, började man rätt snart för den vidare framryckningen taga sin tillflykt till dolda ställningar och indirekt eld. Till en början valde man dock härvid platsen så nära den skylande kammen som möjligt, då härigenom eldens ledning betydligt underlättades. Battericheffen kunde nämligen i detta fall välja sin plats så, att han med lätthet både kunde iakttaga eldverkan och leda batteriet med rösten eller i födfall genom en kedja af manskap.?uklach formen: bakom en mask af gaoljan. Denna metod användes tydligen också af japanerna, ty det visade sig rätt snart, att man någon gång kunde med lätthet upptäcka deras för öfvigt dolda batterier genom lågan vid skottlossningen eller dammet som upprördes framför mynningen. För att undvika en dylik upptäckt började man därför välja sin ställning längre tillbaka från det skylande föremålet. ~ 171 ~

22 Ju längre kriget varade, och ju mera hemmastadd man blef i användandet af vinkelmätaren, desto vanligare blef ock den indirekta elden. Som framgår af bilaga 66, hade man också vid XVII.kåren för den planerade framryckningen i början af 1905 nästan uteslutande byggt på anfallets förberedande genom artillerield från dolda ställningar. Dylika hade ock ifrigt rekommenderats af Kuropatkin och blefvo direkt anbefallda på order af Linjevitj. Trots de uttalanden i motsatt riktning, som man finner ännu i det under kriget utfärdade fälttjänstreglementet, är det sålunda ganska sannolikt, att det ryska artilleriet i ett kommande krig kommer att bygga hufvudsakligen på den indirekta elden, och på de metoder för denna som utarbetades under kriget. Jag anser det sålunda vara anledning till att något närmare ingå härpå. För inriktning af kanonen har man å den ryska kanonen 3 anordningar: en höger riktlinie, en venster riktlinie och en vinkelmätare. Den högra riktlinien utgöres Batterichefen ställer upp sin vinkelmätare. endast af 2 korn för ungefärlig inriktning vid svansning af kanonen. Den venstra riktinien utgöres af ett korn af fransk modell med 2 skyddande öron, samt ett bågsikte m/1902 med centrum å kornspetsen. Det utgöres af en L formad stjälk rörlig i motsvarande formadt rör genom en tandad skruf, till venster är stjälken tandad för inställning af vattenpasset, till höger för uppsättningen. Å bakre sidan är indelning gjord för denna; hvarje del motsvarar 20 famnar (1 famn = 2,1336 m), börjar med 10.delstrecket (400 m) sedan numrerad för hvart 10. till 150 och därofvan ytterligare 5 delar, sålunda inalles uppsättning för famnar (6 614 m). Å den venstra indelningen utvisar hvarje delstreck 0,1. Numrering finnes för hvarje hel grad åt båda sidor om 0- punkten. Upptill finnes ett tvärgående sikthufvud, som är rörligt i sidled genom en som mutter påsatt ställskruf. Åt båda sidor om 0-punkten finnas 5 delstreck, hvarje motsvarande en förflyttning af träffpunkten 0,36 eller 1/100 af afståndet. Hvarje delstreck är ytterligare indeladt i 4 smådelar liksom på vinkelmätaren. Vinkelmätaren Vid indirekt eld ersättes och fullständigas det vanliga riktinstrumentet med den s.k. vinkelmätaren. Den utgöres af en skifva med diopterlineal. Genom en fot bestående af 2 bågar, som korsa hvarandra, kan den insättas i ett å kanonens bakplan anbrakt bo och gifvas en horisontel ställning för hvilket ändamål den öfre bågen har en indelning motsvarande riktinstrumentets i 155 delar, hvar och en för 20 famnar. Skifvan är så indelad i 600 delar, hvar och en sålunda motsvarande 0,36 och ~ 172 ~

23 numrerad motsols för hvarje 10-tal. Linien är alltid paralell med lodplanet genom kanonens kärnlinie. Sedan batteriet framkommit till beredskapsställningen framtagas dessa vinkelmätare och fastsättas å kanonerna. Batterichefens vinkelmätare är något annorlunda konstruerad; flera olika modeller finnas, bland hvilka en del har diopterlinealen ersatt med en prismakikare, hvarjämte understundom finnas gradering för terrängvinkeln samt t.o.m. afståndsmätare. (Olika modeller af kapten Michajlofski, öfverste Turof och öfverste Furman). Med denna beger han sig fram till eldställningen, utstakar med sina medtagna schalonörer batterilinien, väljer ut en lämplig observationspunkt och så en hjälpriktpunkt synlig från alla kanoner. Bäst vore om denna kunde tagas vinkelrätt ut från skottriktningen, men som den opraktiska placeringen af vinkelmätaren å kanonen gör att synfältet af lavettens hjul begränsas hela 72 åt hvardera sidan ( och delstrecken), måste man taga den snedt framåt eller snedt bakåt, så nära 45 åt sidan som möjligt. Bäst är naturligtvis snedt framåt höger så att riktaren kommer lättast åt att rikta. Batterichefen ställer nu upp sig å observationspunkten och mäter vinkeln. Det vinkelfel, som uppstår, reduceras enligt medförd tabell, och den funna vinkeln jämte order om inryckning i eldställning sändes till batteriet genom adjutanten. Medan han väntar på batteriet, uppmäter han målvinkeln i delstreck, terrängvinkeln i grader och om afståndmätare finnes äfven afståndet. Signalkedja genom manskap eller flaggsignalering eller telefonförbindelse anordnas. En stor olägenhet med den ryska vinkelmätaren var det af hjulen inkräktade synfältet, som gjorde att hjälpriktpunkten, som redan nämnts alltid fick tagas under mindre förmånliga vinklar, hvarpå naturligen träffsäkerheten blef lidande. Särskildt ofördelaktigt visade sig detta, när det gällde att hastigt vexla mål, då man ofta fick söka sig en ny hjälpriktpunkt eller t.o.m. utstaka en ny linie, hvilket alltid tog sin dryga tid. En annan olägenhet var den, att man ej kunde placera kartan under skifvan och sålunda direkt afläsa vinkeln till hvilken punkt som helst å kartan. Om möjlighet och tid därtill fins, böra kanongropar uppkastas likaväl vid dold som öppen ställning. Likaså böra masker anordnas, eller som ryssarne kallade det, dekorationer, falska batterier, falska observationsställningar och figurer, så maskerade att fiendens uppmärksamhet just drages på dem. De batterier, som ej kunnat finna dold uppställningsplats, maskerades genom en vall af gödselhögar eller komposter och säd, vanligen 150 X (100 m), någon gång ända till 200 famnar (400 m) framför, som till yttermera visso antändes, när skjutningen skulle börja. Har ej batterichefen vinkelmätare, kan han begagna sig af sin kikare som vanligen är försedd med hårnät insatt i okularets fokus eller en horisontallinie graderad i motsvarande 1/100 delar af afståndet, eller slutligen kan man begagna sig af flata handen eller knytnäfven med utsträckt arm, motsvarande i normala fall delstreck. Observationspunkter Som observationspunkter valdes alltid högsta möjliga punkt. Stundom kunde hända, att fienden tog denna under beskjutning, och blef härigenom eldens ledning mycket försvårad. Hade man tid inreddes därför på dessa punkter säkra blinderingar. Kunde man vänta beskjutning af observationspunkten, stannade batterichefen vanligen vid batteriet. ~ 173 ~

24 Som observatörer var det från början meningen att använda härtill utbildade eklärörerna, 2 per batteri. I och för detta ändamål skulle den ene af dessa alltid följa atrilleribrigadchefen. Denne hade sålunda alltid en konvoj af 6-8 intelligenta och duktiga karlar, som lämpade sig förträffligt till hästkarlar, kockar, handräckning, och rapportryttare, men någon användning som eklärörer eller observatörer fingo de ej, och dugde ej heller därtill enligt hvad artillerister själfva påstodo. Man ser ock af bilaga 66, att till observatörer utsågos sedermera alltid officerare, och ansåg man t.o.m., att det behöfdes 2 dylika på hvarje punkt för att man skulle hafva nödiga garantier för riktigheten af observationerna. För att minska afgången af artilleriofficerare och öka samverkan med infanteriet kommenderades äfven officerare af detta vapen till tjänstgöring å artilleriets observationspunkter. De ofvannämnda eklärörerna kommo härvid bra till pass som handräckning och protokollförare. Observationspunkterna varo af 4 slag: 1) Vederbörande brigad-, divisions- och batterichefers observartionspunkter förenade sinsemellan med telefon, 2) hufvudobservationspunkter, långt framskjutna, 1 för hvarje division och förenade med divisionschefens genom telefon, 3) hjälpobservationspunkter vid hvarje batteri för den händelse de förra skulle blifva obrukbara och närmare belägna än dessa, samt 4) observationspunkter i skyttelinien för närmare samarbete med infanteriet och vanligen förenade genom signalister med föregående. nedpåvändt kinesiskt fordon som vindspel. På en del håll användes en ställning af 3 stänger sammanbundna upptill och en repstege. På andra håll begagnade man sig af de träd, som funnos vid byarne att anordna lämplig utkikspunkt. (Bildtext saknas) För öfvrigt föreslogos många andra modeller som t.ex. en stång af hopskjutbara stålrör stagade i förening med hissinrättning. Olika former af stegar eller kombination af stege och torn, eller kombination af stänger och speglar, saxtuber m.m. Uppställd å järnvägsvagn användes vid XVII.kåren äfven ljuskastarens tubtorn. Dessutom fick hvar eller hvarannan kår sin ballong captif. De tuber, som funnos 1 på hvarje batteri, voro i regel af gammal modell och föga skarpa. Med en prismakikare såg man vanligen vida skarpare än med tuben, som därför fick föga användning. Dels härigenom och dels genom ovanan att från en punkt på sidan och långt från batteriet göra sina iakttagelser blefvo observationerna ingalunda tillförlitliga. För att äfven å slättlandet kunna få en högre belägen punkt anordnades vid hvarje kår en ställning om 6-16 m höjd. Härvid rekommenderades särskildt V.sib.kårens modell af lätta bamburör och hissinrättning med ett upp och ~ 174 ~ Inskjutning Som det japanska artilleriet vanligen förstått att väl dölja sig i terrängen, och ryssarne sällan gåfvo sig tid till en riktigt omsorgsfull rekognosering, fick man ofta börja sin