N. D. Edlunds slutrapport ~ 101 ~

Transkript

1 sådana postlinier, som förekomma å bilaga 40, torde detta emellertid vara en omöjlighet vid dagsljus då man kunde iakttaga allt, som försiggick vid sidoposterna, och sålunda blef varnad i tid. Om natten var det åter förenadt med en viss risk att smyga sig på en post, och torde därför i regel hafva undvikits. Sekreter En annan egendomlighet för den ryska bevakningstjänsten är utsättande af hemliga poster, sekreter, framför den ordinarie postlinien. De skola utgöras af djärft och utvalt folk, aflösas icke utan kvarstanna den bestämda tiden på en dold plats framför postlinien med hvilken de stå i förbindelse genom öfverenskommna tecken, vanligen härmande djurs, särskildt vilda fåglars lock- eller varningssignaler.några närmare bestämmelser för deras tjänst finnas ej. Deras användning äro ock mycket olika. Deras plats skall vara dold, och det talas särskildt om, att de genom hörseln skola uppfånga allt misstänkt i deras närhet. Detta fattas understundom så bokstafligt, att de icke bry sig om att skaffa sig någon utsikt alls mot fienden. Meningen torde vara, att de hufvudsakligen böra utsättas nattetid. På en del håll har påståtts, att dessa sekreter skola vara vända mot postlinien med hufvuduppgift att infånga fiendtliga patruller. Reglementet säger vidare, att de skola utgöras af endast några man men äfven här såg man till en början tydligen benägenheten att öka styrkan. Den uppgick mången gång till en hel pluton eller mera. Särskildt förekom det att ½ jägarkommandot eller sedermera ännu hellre krypar- eller plastunkommandot under namn af sekret sändes fram till en viss punkt framför bevakningslinien, och där kvarlåg hela dygnet bevakande sig med poster i sin ordning. Senare började man återgå till användande af svagare sekreter men med ett omsorgsfullare urval af manskapet. Särskildt när det gällde någon viktigare uppgift, nöjde man sig ej med ett urval inom kompaniet, utan tog manskapet från hela bataljonen eller regementet. Den 29.november 1904 tog man vid Schache en sekrets 8 man ur 6 kompanier af Peusenska regementet, 1-2 ur hvarje. I det stora hela kan man säga, att sekreterna utgjorde endast ett slags stillastående patruller eller poster framskjutna på en mer hotad plats och vid tillfällen, då man särskildt väntade ett fiendtligt anfall. Lösen och fältrop Ännu en egendomlighet för den ryska bevakningestjänsten är användandet af både lösen och fältrop. Båda börja med samma bokstaf t.ex. Smalensk och sabel. Det senare utgör vanligen namn på militärt föremål, tjänar till igenkänningstecken för personer af egen armé, och meddelas äfven manskap. Det förra är alltid namn på någon stad, tjänar som garanti inom bevakningens egna led, att vederbörande är i rätta ärenden stadd, och meddelas endast officerare samt fältvaktspost och patrullbefälhafvare. Att sättet icke är betryggande, såg man emellertid däraf, att understundom utfordrades ännu ett 3.lösenord. Att det däremot är mycket betungande medgafs af alla. Man såg sig också ej i stånd att efterlefva föreskriften att hvarje dag uttaga ordern från kårkvarteret för ett dygn i sänder. I slutet af 1904 utlemnades de ända ned till regementscheferna för en hel månad i taget. Att det hela slutligen är utan någon större betydelse, iakttog jag vid mina färder från förposterna in till staden Mukden i september Jag hade därvid att passera en hel rad af postlinier. Om dagen anropades jag ~ 101 ~

2 aldrig, men då jag vanligen vände tillbaka sent om kvällen, hände det understundom, att jag anropades. Jag kände i regeln hvarken till fältrop eller lösen, men släpptes alltid fram på svaret Officer. För att gifva en föreställning om tillämpningen af reglementets föreskrifter torde några exempel af bevakningen vid olika tillfällen böra anföras. Kavalleriets stående bevakning Den ryska bevakningen sådan den i verkligheten gestaltade sig, ser man af bilagan 39, huru Mischtschenkos kavalleri mellan slagen vid Ljaojan och Schache bevakade den södra delen af fronten å båda sidor om hufvudvägen Mukden-Ljaojan. Mischtchenkos bevakning Kavallerifördelningen utgjordes af Uralska och 1.transbajkalska kosackbrigaderna med 1.transbajk. kosackbatteriet och ett halft bergsbatteri af gränsvakten eller tillsamman 23 sotujer och 10 kanoner. Dess bevakningslinie 30 km söder om Mukden mellan järnvägen och Jansintun täckte en front om 19 km; djupet från hufvudstyrkan till postlinien var 4-5 km. Till en början ställdes allt kavalleri å södra fronten under avantgardet, X.kåren, i postlinien. Sedermera, då II.brigaden af 3.fördelningen framsändes som avantgarde till Podjavara, ställdes Mischtschenko till skillnad från Samsonof och Grekof direkt under armékvarteret. Ordern, som den utfärdades för denna bevakning, kan som ganska karakteristisk anföras i sin helhet: Högste befälhafvaren har befallt: Spaningen mellan järnvägen och linien Fyndjapu Hantsjaupu åligger detaschementet Mischtschenko. 1.Tsjitinska kosackregementet utsätter en postlinie Schimojsa Jansintun; patruller utsändas dagligen 2:1.söderut mellan byarne Liamuchetsy och Njanchuapu, 2.mellan Njanchuapu och Nautsjanpu. 4.Uralska kosackregementet iaktager med 2 patruller mellanrummet mellan järnvägen och byarne Tsjuguantun, Tschaugansy, havarför 1.patrullen sänds längs järnvägen och 2.patrullen mot höjderna i riktning af det södra templet. 5.Uralska kosackregementet iakttager sträckan mellan byarne Tsjuguantun, Tschaugansy och byarne i riktning mot Supa och östra templet, hvarvid 1.patrullen går i riktning mot Tumintsy och 2.patrullen mot Supa., Tapu, Sandsiadsy. 1.Vjerchneudinska kosackregementet iakttager mellanrummet mellan östra templet och Siamuchedsy, utsändande i hvardera riktningen 1 patrull. Bakom patrullerna gå halfsotujer, och som förr äro dessa halfsotujer skyldiga att nattetid ligga i postlinien. Som vanligt ingrep ordern betydligt i den underlydandes disponering af sina trupper, samtidigt som den lemnar honom i ovisshet om meningen i flere af punkterna. En postlinie nämnes särskildt för 1.tsjitinska regementet. Detta lades därför för sig själft med 2 sotujer fördelade i fältvakter längs den mer än 8 km långa postlinien. För att kunna undankasta de japanska patrullerna fann man emellertid, att de i och för spaningen framsända afdelingarne måste göras ~ 102 ~

3 starkare, ända till 1 sotuja hvar, och kom sålunda mer än hälften af styrkan att ligga framme i fältvaktslinien eller på spaning mot fienden. Tjänsten blef på detta sätt mycket ansträngande, allrahelst som nummerären nedgått till man per sotuja och sålunda knappast var tillräcklig att medgifva nödiga aflösningar af poster och patruller. På framställning af Mischtschenko till bakomvarande avantgardeschef framsändes 1 bataljon infanteri till understöd. På grund häraf framsändes III. I.11. Denna fick nu öfvertaga den stående bevakningen framför hufvudgruppen med 2 kompanier + ¾ sotuja i fältvaktslinien med 25 poster på 11 km; 2 kompanier +3/4 sotuja förlades som förpostens hufvudstyrka närmare högra flygeln, endast 1 km från postlinien å höjden vid Chunboasan. Bataljonen aflöstes hvar 3-4 dag från avantgardet vid Sachepu. En sotuja + 4 kanoner af kosackbatteriet drogos tillbaka norr om floden Schache för att få hvila ut. Fördelningen af krafterna jämte resultatet af spaningen synes af bilaga 43, en direkt kopia af den ryska rapporten. Det 1.tsjitinska regementet hade emellertid ej härigenom fått någon hjälp i sin ansträngande tjänstgöring, samtidigt som japanerna här sköto fram sina fältvakter 4 km nära den ryska postlinien. Man såg sig sålunda nödsakad att framdraga ytterligare K.52., som insattes mellan de båda grupperna, hvarigenom den 7 km stora luckan på högra flygeln till Samsonofs sibiriska kosackfördelning kunde något minskas. Den 3 km stora luckan å högra flygeln till Gukofs Orenburgska kosackbrigad kvarstod dock oförändrad, och förblef sedan bevakningen i hufvudsak ordnad ~ 103 ~ på detta sätt ända till framryckningen till slaget vid Schache. Samsonofs bevakning Vanligen gällde det dock för kavalleriet att täcka vida större fronter än i ofvan anförda exempel. För att gifva en föreställning om grupperingen under dylika omständigheter har jag i bilaga 42 medtagit en skiss af Samsonofs sibiriska kosackbrigad (10 sotujer, 2 bergskanoner, 1 detachement sappörer samt 2 jägarkommandon) bevakning i linien Gaotulinpasset Mitsy å III.sibiriska kårens venstra flank i slutet af år Det gällde att å en sträcka om 25 km täcka luckan till Rennenkampfs detaschement vid Kaulinsaj. Det blef naturligen en ganska ansträngande tjänstgöring. Bevakningen utfördes på så sätt, att fronten fördelades mellan 4 sotujer och de båda jägarkommandona som fältvakter. Hvar och en af dessa fick i medeltal 5 km på sin lott längs en bergskedja, som sträckte sig i norr och söder med framför liggande 2-3 km bred dalgång. På venstra flygeln där man var närmast och delvis omfattad af den japanska linien bildade fältvakterna en dubbel linie, den ena bakom den andra. Hvarje fältvakt utsatte 3-6 poster, så att hvarje post hade att svara för en sträcka om 1 km i medeltal. Detta kunde gå för sig på grund af de fördelaktiga terrängförhållandena men det erfordrades dock en flitig patrullering samt inskjutande af tilläggsposter nattetid. Och då afståndet till fältvaktens slutna del var ganska betydligt, vexlande från 1 till 3 km, måste äfven posterna göras starkare än vanligt för att möjliggöra ett i viss mån själfständigt uppträdande. Omkring 4 km bakom midten af den långa linien låg 1 sotuja som förpostreserv, och ytterligare 4 km bakom denna låg återstoden (5 sotujer, 2 bergskanoner och 38 man sappörer) som förpostens hufvudstyrka. Mer än hälften af detaschementet var sålunda ständigt på tjänstgöring i främre linien.

4 Kavallerifältvaktetna aflöstes hvar dag, men jägarkommandona fingo tjänstgöra ständigt utan aflösning. Dock måste medgifvas, att deras plats var den minst utsatta, i den ingående vinkeln till III.kårens ställning, hvarför de kunde nöja sig med utsättande af endast 3 poster hvardera, under det deras styrka (omkring 150 man) var större än sotujernas och sålunda tjänstgöringen i postlinien jämförelsevis betydligt lindrigare. Bevakning af vattendrag Emellertid kunde kavalleriet på flankerna mången gång få ännu större sträckor att bevaka, särskildt då det gällde att bevaka vattendrag. Såsom ett exempel härpå har redan anförts Mischtschenkos bevakning af kuststräckan i Korea (se bilagorna 19-21). På samma sätt sköttes sedermera bevakningen af Jalu före japanernas öfvergång af denna flod i slutet af april Det hela utgjorde ett stillastående system af fältvakter och poster där på hvarje sotuja kunde komma ända till 40 km bevakningsområde som t.ex. 4. K.1 (argunska) vid Jalu i slutet af april 1904 i linien Liuapusicho Pektou. Endast spaningspatrullerna om ända till en tropps styrka erinrade om, att det ändock skulle föreställa kavalleribevakning. Att under sådana förhållanden framkallades en känsla af osäkerhet hos vederbörande befälhafvare, är ganska naturligt, och de öfverdrifna rapporterna vittna ock om den högt uppjagade nervositeten. Den i bilaga 44 bifogade rapportboken från nyssnämnda sotujas befälhafvare lemnar många karaktäristiska prof härpå. Upprepade gånger talar denne officer om sin och kamraternas bredvillighet att dö för fosterlandet och tsaren, samtidigt som han tillåter sig att tvifla på, att man därmed skulle kunna göra någon nytta. ~ 104 ~ Rennenkampfs bevakning af arméns flank Endast Rennenkampf försökte i maj och juni 1904 lösa uppgiften att skydda arméns venstra flank på ett mera kavalleristiskt sätt. Under denna tid stod I.japanska armén under Kuroki vid Fynchuantschen med en reservbrigad i Kuandjausiau. Den ryska armén samlades i Ljaojan under skydd af det å vägen mot Fynchuantschen framskjutna östdetaschementet. Man hyste emellertid stora farhågor för en japansk framryckning direkt mot ryssarnas återtågsväg öfver Mukden. För att hejda en dylik och skydda östdetaschementets venstra flygel framsändes Rennenkampf den 4.maj 1904 till Sajnatsy. En del infanteri, I.23., och artilleri, 4./A.6, fick tidvis order att samverka till uppgiftens lösning, men hufvudsakligen och under större delen af tiden hade han endast sin kosackfördelning att befalla öfver. Sammansättningen af denna vexlade betydligt. Än fråntogs honom en del, än en annan, under det att andra tillkommo istället. I regeln kan man säga, att han blott disponerade omkring 15 sotujer, af hvilka dock 3-4 måste borträknas för brefposteringar å olika linier. Den linie han sålunda med 12 sotujer skulle betäcka sträckte sig längs Feuschujs bergskedja från passet 20 km nordvest om Sajmatsy till Sypingaj eller fågelvägen nära 60 km. Det var ingen lätt uppgift: terrängen är synnerligen olämplig för kavalleriet, hufvudsakligen endast framkomlig längsdalbottnarne, under det att bergen ingalunda hindrade det fiendtliga infanteriets rörelser. För att kunna beherska den viktiga knutpunkten Sajmatsy måste han lemna själfva hufvudbergskedjan i ryggen. Detta tvingade honom ock att snart nog sända tillbaka sitt artilleri. För att nu med sina svaga krafter lösa den maktpåliggande uppgiften sökte

5 han att genomföra en i möjligaste mån rörlig gruppering, både med vexlande uppställning af de framsända afdelningarne och ständiga förändringar i deras styrka och sammansättning. På detta sätt sprängdes förbanden på ett sätt, som nog ej stod i öfverensstämmelse med vanliga principer, hvarjämte befäl och trupp ej fingo tillfälle att göra sig hemmastadda å någon viss del af området. Men han kände sitt folk och dess passivitet och litade ej på någon annan än sig själf. I stora drag kan sägas, att han å de 4 paralellvägarne eller dalgångarne söderut hade 2-3 sotujer spridda öfver en linie om km; i östlig riktning mot Kuandjausian åter 1 sotuja och i ryggen mot Tsiantschan 1 sotuja. Samlade vid Sajmatsy höll han återstående 7-8 sotujer. Med dessa företog ha upprepade stötar eller kanske rättare spaningsridter mot fienden, än i ostlig riktning, än i sydlig, än i en dalgång, än i en annan eller flere samtidigt. Blef han så drifven tillbaka eller genom falska rapporter om afskärningsförsök från fiendens sida narrad att rettirera, gick han alltid med hufvudkrafterna i nordlig riktning till Tsautschan. Sålunda hotade han japanernas flank, om de fortsatt sin framryckning mot vester eller nordvest. Så snart han på detta sett fått den att stanna, var han genast framme på nytt. Han har blifvit tadlad för, att han aldrig genomförde sina strider och därigenom mången gång lät gynnsamma tillfällen gå sig ur händerna. Hans afsikt var dock aldrig att söka ett afgörande, utan endast att sysselsätta den öfverlägsna fienden och hindra hans framryckning. Genom sin rörlighet lyckades han ock häri. Af Kurokis offentliggjorda rapporter, ser man, hvilken öfverdrifven föreställning han hade om de ryska krafterna vid flere af dessa sammanstötar. Man ansåg sig tvungen att åt detta håll afdela allt ~ 105 ~ starkare krafter utan att ändå kunna vinna någon afgörande framgång. Infanteribevakningen Under vanliga förhållanden En föreställning om infanteribevakningens närmare detaljer under vanliga förhållanden framgår af bilagorna. Sedan man efter slaget vid Ljaojan dragit sig tillbaka till Mukden, framsköts snart nog avantgardet, III./I.11, I.12, I./K.51, K.52, 5.6./A.3. = 5 bat, 6 skvdr, 16 kan, samtliga ur XVII.kåren, med sin hufvudstyrka strax söder om Podjavasa, 17 km söder om XVII.kåren vid Mukden, eller 12 km framför X.kåren i frontlinien. Förposten, 2 bat, 1 skv, 1 batteri, förlades med sin hufvudstyrka å norra stranden af floden Schache, 2 km framför avantgardets hufvudstyrka. Två kompanier med några ryttare framskötos öfver floden till södra ändan af byn. Det ena kompaniet fördelades i fältvakter i en båge omkring 500 m framför förpostens hufvudstyrka med hufvudfältvakten som Nr 1 vid Mandarinvägen. Fältvakten till höger fick Nr 2 och den till venster Nr 3. Det 2.kompaniet hölls till en början samladt vid hufvudvägen som reserv 150 m bakom fältvakten vid samma väg; sedermera kvarhölls endast halfva kompaniet samladt, under det att 2 plutoner insattes i fältvaktlinien. Posterna, 3-4 från hvarje fältvakt, framskötos endast m framför dessa. Detta berodde nog delvis på terängen, då man hålla dem på bakre kanten af en ravin som sträckte sig ned till floden, men i allmänhet kan sägas, att man vid denna tid annu sökte minska de i reglementet föreskrifna afstånden mellan de främre bevakningsafdelningarna. Senare började man gå till motsatt ytterlighet.

6 Halfva jägarkommandot framsändes som sekreter, 3 km framför postlinien. Detta var sålunda ett sätt att efterkomma den uttryckliga föreskriften i instruktionen af den (bilaga 44) att infanteriet genom sina jägare skulle samverka i vidsträcktaste omfattning med kavalleriet och t.o.m. understödja dess spaning. Stannar man 5 km bakom torde det dock bli klent med samverkan. fullständigt omslutande byn Podjavasa. Ett kompani uppdelades härvid helt i 4 fältvakter, hvarjämte från 2 andra kompanier direkt utsattes poster. Från 8.kompaniet i sjäfva byn bildades härvid en inre ring i utkanten af byn till avantgardeschefens direkta skydd. Äfven hufvudstyrkan förstärkte sin egen ställning genom skyttegrafvar i 2 linier som framgå af bilagan. Man hade väntat sig mycket af sina jägare. Under kriget gjordes de t.o.m. beridna för att öka rörligheten. Oupphörligt påmindes de om sina skyldigheter i order och instruktioner (se bilaga 33, 44 m.fl.), men resultatet motsvarade ingalunda förväntningarne. Visserligen sändes de fram mot fienden ofta nog, men företagen stannade vanligen på halfva vägen som i detta fallet. De förstodo allt för väl att spara sina krafter. Deras rapporter voro ej heller högt uppskattade, om de än voro aldrig så vackra. Ett jägarkommando vid 35.fördelningen som särskildt utmärkt sig i detta hänseende fick t.o.m. direkt uppmaning på kårorder att ålägga sig större moderation, likaså ett vid 3.ostsib.fördelningen. En egendomlig form af sekreter voro äfven de plutoner, som framsändes på flyglarne af postlinien. De fingo namn af bakhåll troligen på grund af sin uppgift att med flankerande eld hejda en fiendes framryckning mot postlinien. Som ett karaktäristiskt drag för rysk uppfattning hade de sitt stora intresse, men någon betydelse för bevakningen hade de ännu mindre än jägarkommandot. Förpostens hufvudstyrka på norra stranden uppkastade skyttegrafvar och kanongropar längs floden och utsatte här en egen postlinie sträckande sig nära 2 km och nående betydligt öfver flyglarne af den främre postlinien. Äfven avantgardets hufvudstyrka utsatte sin egen bevakning nästan ~ 106 ~ Kom man ridande söderifrån hade man sålunda redan passerat 5 postlinier. Nästa postlinie träffade man först vid fortlinien söder om Mukden. Längs bibanan till Fuschun d.v.s. 1-2 km framför postlinien voro nämligen här vid alla viktigare vägöfvergångar utsatta s.k. yttre försvarsfältvakter, (se bilaga 39.) Hvarje dylik svarade för en front af 1-2 km och gjordes till en början ända till 1 komp. starka, men styrkan minskades sedermera till i regel 1 pluton. Poster utsattes vid vägarne och å punkter med god utsikt. Dessa fältvakter voro egentligen afsedda att komma till användning först, när fienden trängt undan framför varande avantgarden, då de skulle bilda en första led i det rörliga försvaret framför själfva fortlinien. I fort och redutter lågo ständiga garnisoner på 1 pluton 1 kompani. Dessa utsatte likaledes 1 postlinie, som vissa dagar var sammanhängande och tät, andra dagar glesare och koncentrerad å vägarne, beroende på befälhafvarnes olika bestämmelser. Fortsatte man sedan öfver den nyslagna bron mot Mukden funnos naturligtvis i brons båda ändar poster som hufvudsakligen hade att svara för ordningen vid passagen. Men på norra stranden af Chunche hade här förlagda trupper sin egen postlinie och slutligen bevakades naturligtvis såväl den yttre som inre stadsmuren genom mottagningsplatser vid alla portar!

7 Noga räknadt hade man sålunda framkommen till det inre af staden passerat ej mindre än 10 postlinier. Detta gällde dock endast för tiden mellan slagen vid Ljaojan och Schache, då grupperingen ännu var mera på djupet. Efter slaget vid Schache åter stannade man längs hela linien i så nära beröring med fienden att ställningens tyngdpunkt ofrivilligt måste flyttas längst fram. På grund häraf ökades väsentligt bevakningen i fronten såväl till styrka som intensitet. Behofvet af särskild bevakning vid bakomvarande afdelningar minskades sålunda och inskränkte sig vanligen till de redan omtalade bivack- och kvarterposterna. Bevakning under slaget De utmärkande dragen för infanteribevakningen under sådana förhållanden framträdde i sin ytterligaste form under de sista dagarna af och straxt efter slaget vid Schache, särskildt vid XVII.kåren hvars 3.fördelning vid Linsjinpu stannade i omedelbar beröring med fienden. Sedan striden från och med den 13.oktober blifvit stående i linien längs Schache och å XVII.kårens front under den 14. böljat fram och åter omkting Linschinpu ordnades bevakningen för natten vid 3.fördelningen så, att 12.regementet lät sin II.bataljon vid Cypantaj utsätta 20 poster om 5 man i en sammanhängande m lång linie m söder om nämnda by; I. III. och IV.bataljonerna, som ryckt fram i höjd med Linsjinpu, drogos tillbaka i reserv, kvarlemnande en rad om icke mindre än 40 sekreter om 5-8 man, som sträckte sig från sistnämnda by ända till vägen söderut från Daliantun eller inalles 3000m. En rad af 40 sekreter tycks för öfvrigt hafva en särskild betydelse. Siffran 40 har af ålder varit ett heligt tal i Ryssland. Troligen ger detta en förklaring till dess förekomst vid kritiska tillfällen (se t.ex. bilaga 45 rapporten N o 6). På detta sätt bildades sålunda egentligen 2 postlinier täckandes fördelningens front, den ena 2 km bakom den andra. Bägge förenades för en tryggad rapportföring af 80 öfverföringsposter om 4 man å 25 m afstånd från hvarandra. Området mellan båda postlinierna afpatrullerades från K.52. söder om Kudjasa genom patruller, som utsändes hvarje halftimme i båda riktningarne med noggrant angifvna banor i cirkelbågar så beräknade, att de skulle mötas å bestämda platser på bestämda tider enligt vederbörandes noggranna uträkning. Äfven 2 skvadroner af K.52 norr om Kudjasa skulle deltaga i denna patrullering. Att denna patrullering ej fick försiggå ostördt är säkert, ty under natten utbröt 4 gånger elden å X.kårens front, som det påstods på grund af japanernas anfall, och den spridde sig naturligtvis äfven till XVII.kårens linier, mellan hvilka sålunda all patrullering förbjöd sig själft. Det är endast förvånande, att denna eld i alla fall ej åstadkom någon större skada i de egna leden. Efter slaget vid Schache Under det långa stillestånd i operationerna, som följde på slaget vid Schache, stodo de båda härarne alldeles på hvarandra i sina befästa ställningar. Afståndet utgjorde vid Linsjinpu endast af ett par 100 m. Bevakningen kunde då endast ordnas genom ständiga garnissoner i de olika verken, hvilka om natten framsköto sekreter till hinderlinierna eller något framför dem. Hade man bättre utrymme, blef systemet: hufvudstyrkan af besättningen i en något tillbakadragen hufvudställning, i framskjutna ställningar åter ständiga garnissoner som fältvakter, hvilka i sin ordning, nattetid framsköto poster till en lång gemensam hinderlinie, ~ 107 ~

8 ett par 100 m framför de främsta verken, och slutligen sekreter några 100 m framför den stora hinderlinien. På en del håll kunde man under denna period observera användningen af majaker, ett slags signalstänger, ursprungligen en egendomlighet för kossackernas bevakningstjänst. De uppställas å högre belägna punkter, äro lindade med halm och vanligen bestrukna med tjära, olja, fotogen o.d. Idén är att på detta sätt nattetid hastigt kunna antända den och sålunda allarmera hela linien och reserverna. Denna metod skall förr i världen hafva gjort goda tjänster i gränstrakter som vårdkasar, men nu har den ingalunda samma berättigande. Det var därför så mycket mer underligt, att ryssarne i detta krig på flere håll använde den äfven vid infanteriet. En telefon öfverför snabbare och bättre underrättelser bakåt, och i postlinien förekom så ofta falskt allarm, att dessa brinnande signalstänger endast bidrogo att oroa större delar af linien, hvarje gång en eldpanik utbröto på något ställe. Af ofvan anförda olika exempel torde framgå, att bevakningstjänsten vid ryska armén i regel arbetar med former, som icke kunna kallas betryggande, och ej heller uppfattas som sådana hvare sig af befäl eller trupp. Svagheter i bevakningen Som dess främsta svagheter kunna sammanfattas: 1. Att posterna äro enkla. Äfven om detta är ett försiktighetsmått för hindrande af samtal mellan de båda männen, minskar det direkt postens observationsförmåga, 4 ögon se alltid bättre än 2; vidare ökar det hans nervositet i kritiska lägen. Ryssen behöfver sällskap. Ensam känner han sig osäker och särskildt nattetid gör detta sig gällande i en sådan grad, att de eldpaniker, som blefvo regel, så snart truppen under slagen blifvit tillräckligt ~ 108 ~ ansträngd, nog måste skrifvas på enkelposternas konto till en stor del. Den ryska soldatens låga bildningsgrad medverkar naturligtvis härvid i ej ringå mån. 2. Den täta, på långt håll synliga postlinien ökar faran af luckorna i den samma, då fienden redan om dagen ej har svårt att taga reda på dessa, hvarpå han med undvikande af hufvudvägarne nattetid under vanliga förhållanden med lätthet kan taga sig fram till hufvudstyrkan och studera dess förläggning. 3. Medvetandet härom framtvingar hos bakomvarande afdelningar ett behof att skydda sig med egna postlinier. Utom den onödiga ansträngningen af trupperna, som häraf blir en följd, ökas faran af de nattliga eldpanikerna, då man ej kan gärna undgå att skjuta på egna trupper. 4. Samma sak gäller äfven om det myckna användandet af sekreter, som urartade till en hel postlinie framskjuten framför den ordinarie. Liksom alla framskjutna ställningar tyder denna på en känsla af svaghet och bristande förtroende till posternas förmåga att sköta sitt åliggande. Och liksom ett försvar i flere linier sällan visar sig fördelaktigt, så var äfven nyttan af detta skydd i flere linier mycket problematiskt, då däremot risken är ganska stor. Säkert är, att möjligheterna af falska allarm på detta sätt ökades på många sätt. Och i deras regelbundna återkommande hvarje natt, då truppen var mer än vanligt ansträngd som t.ex. mot slutet af de långa slagen, torde nog just dessa sekreter hafva haft en ej ringa del. 5. Tilldelande af artilleri till förposterna är utan betydelse om dagen annat än som splittring af krafterna, om natten åter är det en bestämd fara för att batteriet skall falla i fiendens hand vid ett plötsligt anfall som t.ex. vid Sykvautun den 1/9. och vid Sachepu den 14/

9 Dessutom ger det blott en ökad kraft åt mera nämnda eldpaniker. 6. Afstånden vilja gärna öka just under kritiska förhållanden då reserverna borde vara närmare än eljest. 7. Tjänsten göres onödigt betungande för den ej postande personalen, hvilket åter minskar förmågan af vaksamhet just hos den del, som skall svara för det helas trygghet. 8. De allmänt hållna reglementariska bestämmelserna lemna å ena sidan ej nödigt stöd åt vederbörandes genom ringa praktik bristfälliga taktiska uppfattning, under det att de å andra sidan genom en viss oklarhet och rent af motsägelse i formuleringen förorsaka osäkerhet och stora variationer i tolkningen. Af större intresse äro de vid de mindre förbanden afgifna orderna och rapporterna. Nr 1 i bilagan 45 är en rapport från underlöjtnant Baturin vid 1.argunska kosackregementet till sin sotujechef, stabsryttmästare Hofman, om utsättande af en flygelpost om 7 man 20 km från sotujan och 10 km från Jalu, till hvilken flod posten skulle patrullera. En liten upplysning om de svårigheter man hade att arbeta med, hvad kartorna beträffar, lemnar uppgiften att Tschagaubi, den by patrullen skulle marschera till, ej fans i verkligheten utan endast var benämningen på själfva dalgången, som dessutom har 4 uppräknade olika namn. Och hvad vägen beträffar, skildras den som endast framkomlig för infanteri eller kavalleri till fots med ej mindre än 4 bergskedjor att passera. 9. Aflösningen af infanterifältvakterna skedde i regel vid middagstiden kl.12, och då man härvid ej heller gjorde något försök att iakktaga försiktighet, blef det ännu lättare för fienden att göra sina iakttagelser. Det behöfdes säkerligen ej att kineserna, enligt hvad man påstod, satte ut stänger med vidfästande trasor, för att japanerna skulle veta, hvar luckorna i ryssarnes postlinier befunno sig. Detta annonserade de bättre själfva. Order och rapporter För att gifva en rätt uppfattning af det sätt, på hvilket den ryska bevakningstjänsten skötes är det emellertid ej nog med att framhålla vare sig de reglementerade eller tillämpade formerna. Det lif, som besjäla dessa former, är härvidlag utan tvifvel viktigare än allt annat. För att i någon mån låta detta tala för sig själft torde det vara lämpligast bifoga några autentiska dokument: bilagorna Bilagan 46 utgör en instruktion utgifven för hufvudställningens ordnade af bevakning under september månad ~ 109 ~ Nr 2 är en order om utsändande af patruller f.a. iakttaga japanernas rörelser. I första hand skall man taga frivilliga, endast då dylika ej vilja anmäla sig, skall man kommendera. I nr 3 rapporterar löjtnant Demjanovitj om insändande af 3 fredliga korianer och i nr 4 om möjligheten att sända patruller öfver Jalu, då man därigenom endast lockar på sig japanerna. I nr 5 rapporterar befälhafvaren för post nr 5 underofficeren Atovin om ett nattligt öfverfall, som tillbakavisats. Önskar man ett prof på, huru mycket en befälhafvare därute kan vänta i fråga om rediga rapporter från sitt underbefäl, när de äro som bäst (posten nr 5 var nämligen den viktigaste vid hela sotujan), ger denna en typisk bild och torde därför förtjäna ett försök till öfversättning. Staffelen kunna ej återgifvas, lika litet som det egendomliga språket:

10 Till C. 1.sotujan 1.Ar.rgt tim. min. Nr Från Raporterar H(ögväl) B(orenhet), att att kl 9-10 klockan 12 om natten kom det fram bakom petschino 3 man stark, som alldeles oväntadt rusade på och posten fyrade af på dem jag någorlunda vid samma tid hoppade upp med de öfvriga kararne dit och såg äfven själf och gaf 4 skott som härmed gåfvo sig i väg uppför Jalu. Men framåt gingo de nedför berget till båtarne de gingo längs en liten sänka och hvarest stodo hästarne under skottlossningen. Bfh. p. N.5 Atovin. Nr 6 är slutligen ett meddelande från en förbindelseofficer till K.52 om 3.fördelningens bevakning under natten till den 15.oktober, hvarvid bland annat återkomma de 40 sekreterna framför artilleriet. Af ännu större intresse är emellertid den rapportbok, (bilaga 44), som skänktes mig af chefen för 1.sotujan af K.1. Argun stabsryttmästare Hofman. Att han ansågs som mera framstående, framgår däraf, att han fått befälet öfver regementets 1.sotuja trots sin låga grad, och trots att där vid regementet funnos flere gardesofficerare. Att han äfven själf ansåg sig särdeles framstående är säkert, han framhöll särskildt, att jag af boken kunde se, huru han vid flere tillfällen gifvit sin regementschef råd och anvisningar. Som ett prof härå kan anföras från sid. 7 och 8: rapporterar att jag helst borde ställas framför regementet vid posten nr 4 af Ussuriregementet, alldenstund där sammanlöpa 2 vägar till Jalu, skickande ut patruller till floden, alldenstund 5.sotujan Ussurier icke kan rekognosera terrängen längre än som visas å bifogade karta, men emellertid stå ~ 110 ~ japanerna omkring man st. Tschanschon. Dessa vägar användes vid deras framryckning 1894, äro mycket goda, ja äfven stränderna äro lämpliga för öfvergång. Dessutom kan jag då tjäna som Avantgarde åt Er och som reserv åt Ussuriska sotujerna; 5.sotujan är splittrad och håller poster ända till Pekton. Jag anhåller om order. En annan gång (sid. 13) talar han om, att han är ytterst öfverraskad, af att chefen för 4.sotujan indragit (understruket) posten nr 4, hvarom 5.K. Ussuri underrättats. Upprepade gånger omtalas, att han själf med Herrar officerare och trupp är villiga att offra sina lif för konung och fosterland, blott de därmed kunde gagna den stora saken, hvarom han dock i ifrågavarande fall synes hysa vissa tvifvel: sid. 2, 19 och 44. Andra gånger säger han rent ut, att det är olämpligt att sända patruller till Pekton (sid. 38); dels äro de så länge borta, och dels går det icke an att rent ut lemna dem direkt i fiendens hand. Att sända dem öfver floden heter det mycket omständigt på ett annat ställe skulle vara att sända dem mot en säker och ändamålslös död, ty de kunna ej pressa fram något nytt utom det, som redan fins, alldenstund de kunna endast lista ut det, som de kunna se från vår strand. Men om de gå längre, så kunna de i alla fall icke vända tillbaka och följaktligen skola de ingenting kunna berätta. Ja, och icke blott långt bort, utan t.o.m. helt enkelt de som ro öfver till andra stranden nå näppeligen fram lefvande: knappt kan en ensam person visa sig t.o.m. på vår egen strand, så betäckes hela motsatta sidans bergsträcka af japaner fullkomligt som med myror och börjas en förskräcklig eldgifning. På floden Jalus strand från Siaopusiche till Pekton finnes alldeles inga vägar, och att rekognosera till Pekton är, som jag redan rapporterat, ingen möjlighet; ja, det är ej ens sundt förnuft;

11 och fortsätter han med en släng åt vissa bakdantare i staben att se på km afstånd som många vilja, det går icke, därför att det, som man ser, där vi icke äro, det brukar alltid och vanligtvis vara något helt annat än det, som försiggår i verkligheten. Under såda (sista raden på sid 320) förstår man, att 2 underofficerare och 11 man, som frivilligt gifvit sig öfver floden och drifvit undan en mindre fiendtlig patrull, föreslås till erhållande af tapperhetsmedalj för exempellös djärfhet och mod. Af rapporterna får man den föreställningen, att hela den motsatta stranden var täckt af japaner. Efter hvad man nu vet, hade japanerna till Tschantschön detascherat 1 landtvärnsbrigad, 1 skvadron och 2 batterier, enligt andra uppgifter endast 1 bataljon, 1 batteri och 1 skvadron. Man får genom dessa rapporter ovilkorligen stor aktning för japanernas förmåga att demonstrera, och många intressanta detaljer af deras förfarande härvid lemnas, men en stor del af äran måste dock skrifvas å den ryska fantasiens konto, hvars liflighet och frodiga växt öfverträffar alla förväntningar. Skvadronen fördubblades och mångdubblades, ej blott så att den uppträdde på flere håll, utan äfven så att man samtidigt på samma ställe observerade ända till ett regemente kavalleri. Kurokis samlade kavalleri uppgifves redan i början af april till 32 skvadroner (han disponerades inalles 9 skvadroner), gardesdivisionen fördubblades loksom dess artilleri (sid. 2), landtvärnsbrigader förses med positionsartilleri, (sid. 25), antagligen (sannolikt 39 ), ja, t.o.m. med sannolikhet kan sägas, att japanerna uppställa positionskanoner (batteri) å min 39 Vid översättningen från ryska har Edlund troligen haft svårt att hitta ett svenskt ord som passar exakt. Han har troligen lagt till orden inom parenteserna för att på så sätt förtydliga innebörden. ~ 111 ~ återtågsväg etc., för att nu icke nämna alla de mer detaljerade styrkeuppgifter om 1 000, och man etc. på olika ställen längs elfven. Man får visserligen ingen öfverblick öfver, hur vederbörande tänkt sig grupperingen af alla dessa krafter, men däremot en så mycket lifvligare föreställning om en massa japaner öfverallt krälande som myror längs bergen på andra sidan Jalu. Och icke endast så okända storheter som fiendens styrka öfverdrefvos. Äfven rörande saker, som en hvar på kartan kunde kontrollera drar man sig ej för en smula utbrodering. Så t.ex. klagar han (sid. 39.) öfver att 1.sotujan fått på sin lott att bevaka stranden till en sträckning af 85 km med en terräng som kommer dessa 85 km att motsvara 200. Ser man på kartan utgör hela sträckan mellan Vidsju och Pekton ej mer än 85 km, och skulle sålunda alla öfvriga sotujer af Argunska Ussuriregementena ej haft en enda km öfrig för sin del. Emellertid var postlinien i alla fall lång nog. Den torde kunna uppskattas till en 30 km. Detta förklarar ock i någon mån den nervositet, som tog sig uttryck i ofvannämnda öfverdrifna föreställningar om fiendens styrka och ständiga reflexioner öfver faran att blifva afskuren (sid. 16, 17, 18, 19, 25, 28, 31, 33, 38, 39, m.fl.) Det är sålunda ej heller så underligt, att han (sid. 31) vägrar att lemna någon hjälp åt sin sidokamrat, 4.sotujan, som på sitt håll plågas af liknande farhågor. Underlöjtnanten Baturin tyckes taga saken mera gemytligt. När han skickas ut på patrull med sin trupp, skyndar han sig ingalunda tillbaka. Sid. 33 klagas öfver, att han ännu på 3.dagen ej återkommit från Pekton. Å sid. 61 synes han åter vara ute på äfventyr. Sänd i hvad fall det vara må tillbaka

12 Baturin, heter det, men ännu å sid. 69 dröjer Baturin. Löjtnant Demjanovitj ställes nu till ansvars för hans frånvaro: Hvarför kommer ännu icke underlöjtnant Baturin. Regementschefen frågar. Jag anhåller, att han ofördröjligen inställer sig. Jag väntar honom. Uttryckssättet är ofta af en oväntad uppriktighet. Svårigheten att hålla samman en liten rest af sotujan, se n man afdelat poster, patruller, brefposteringar o.d. är naturligtvis stor och han klagar: (sid.16) I händelse fienden går öfver, har jag endast 40 man till förfogande. Denna siffra skrämmer mig. Å sid. 19 skildras mycket målande den 17.april 1904: Idag och i går komma japanerna. Minst 10 gånger har jag börjat skrifva denna rapport, men åter kastat den åsido och sprungit ned till stranden, darrande för den blodiga scenen på venstra stranden af Jalu är det mycket af dem. Om jag ej blir förstärkt med en sotuja, så återstår intet annat för herrar officerare och sotujan än att offra sig säkert (understruket) som idag blifvit oss rapporterat, men hufvudsaken är, om blott vi därigenom göra någon nytta. Jag anhåller om situationen motsvarande order. Å sid. 27., 28., har det blifvit än värre, nu skjuter man också, hvilket äfven på många sätt framgår af rapporten: Detta skrifves i kulregnet (understruket). Förstärkning. De hålla redan på att intaga Siaapusiche, det synes, de sågo, att 5.sotujan dragit sig tillbaka. Jag vet verkligen icke huru (öfverstruket) hvad jag skall förhålla mig (öfverstruket) göra då jag ej har folk till mitt förfogande vid förflyttningar, på vägen skjuter man salvor idag (understruket). - Följande dag, sid. 32 får man emellertid veta, att det ej varit så farligt, då man under hela dagen icke hade några förluster. Emellertid har han ingen tanke på att göra motstånd. Fastän japanerna hafva uppkastat befästningar (sid. 25) förklarar han (sid. 34): det tjänar ingenting till at gräfva skyttegrafvar. Han har samlat brännbart material för att bränna de samlade båtarne. Den 23.april, sålunda 8 dagar, innan japanerna gingo öfver Jalu vid Tsjurentsjen, såg han sig tvungen att anträda återtåget. (sid. 51). Hans flanker omfattades och under liflig eld och häftigt påträngande från båda håll började man inf. och 2.skvadroner öfvergå floden i fronten. Enligt Eder befallning skrifver han till regementschefen (sid.52), att spara på ammunitionen, hindrade vi icke fiendens öfvergång. Reträtten tyckes ha gått med god fart, ty från kl. 2 em. den 10. till kl. 6 em. den 11., påstår han sig sid. 49) hafva tillryggalagt 145 km, förföljd af fienden. Emellertid torde äfven denna siffra böra reduceras, ty enligt kartan är afståndet till Kuandjasian, där rapporten skrefs, ej mer än 30 km fågelvägen, och äfven om man beräknar åtskilliga bukter kan vägen dock näppeligen blifva nära 5 gånger denna siffra. Förlusterna under striden och reträtten voro ej heller så stora, summa summarum 3 hästar. Det egendomliga är, att från japansk sida intet öfvergångsförsök finnes omnämmdt före striderna vid Tjurentsjen. Till en början synes han nu tänka sig en operation på egen hand, och han förklarar å sid. 54 regementschefen, att det är tämligen ovisst, när han kommer att få återse regementet, men pengar behöfver han i alla fall. Så småningom börjar han emellertid rycka framåt igen, och den 27.april är han redan 20 km öster om Kuandjansian, hvarpå det icke dröjer länge, innan han vid den allmäna reträtten den 1.maj återförenar sig med sitt regemente. Mera roande skrifvelser finnas ock i samlingen. Till dem kan räknas ett försök att vigga pengar af chefen för Ussuriregementet. Hans skäl anföres, att egna pengar äro slut, då däremot ~ 112 ~

13 Ussurierna ha mycket mer än de behöfva. Det gäller endast 500 rubel: var så vänlig och neka icke, ty jag är i mycket stort behof! skrifver han (sid. 12). Å sid. 63 tyckes han åter vara vid god kassa och anhåller att en kamrat skall göra några uppköp åt honom: Var snäll och köp 10 buteljer brännvin, 5 buteljer vin, några konserver, 3 buteljer kognak, 5 paket ljus, bröd och, om det fins, 3 buteljer arrack, så skulle jag vara mycket tacksam. För rättvisans skull anser jag mig emellertid böra betona, att ofvanstående framhäfvande af de egendomligheter och svaga sidor i utbildning och uppfattning, som blottas i bifogade rapportbok, lätt kunna gifva en förvriden bild af denna stabsryttmästare Hofman. Jag vill sålunda ännu en gång nämna, att han ansågs höra till de mera framstående inom graden, och att det kanske just var hans härigenom framkallade höga föreställning om sig själf, som ofta narrade honom att uttala sig med en så stor öppenhet, som framgår af ofvan anförda citat. Dessa tala i öfvrigt för sig själfva och torde bättre än något annat gifva en föreställning om förhållandena inom den ryska bevakningstjänsten, och man förstår, att den allmäna känslan af otrygghet icke uteslutande är att skrifva på de reglementariska formerna för den stående bevakningen. Spaningen En stor del af den allmäna osäkerheten liksom ock den däraf följande benägenheten att öfverdrifva fiendens styrka måste skrifvas på spaningens konto. Dess brister lågo i öppen dag. Orsaker till den bristfälliga spaningen Orsakerna till dessa brister voro af mångahanda art. En ingalunda liten betydelse hade härvid de moraliska faktorerna. Någon hänförelse för krigets ~ 113 ~ mål fans ej. Att någon skulle göra mer, än han var tvungen till kan man ej vänta under sådana förhållanden. En hvar sökte komma ifrån saken för billigaste pris. Denna synpunkt gör sig naturligtvis mest gällande, där den enskildes uppträdande har större betydelse för det hela. Och särskildt gäller detta patrulltjänsten. Utan energiska oförskräckta patrullförare, blifva underrättelserna om fienden tämligen sparsamma. En liten föreställning om, huru officerare ofta skötte saken, får man genom ofvan anförda klagomål öfver underlöjtnant Baturins förhållande. Här var det dock endast en alltför öppen ådagalagd lojhet, som gjorde sig gällande. Många förstodo att sköta sina kort bättre än så. Det var förnämligast konsten att skrifva rapporter, som var hufvudsaken. Frestelsen att brodera ut det lilla, man sett, låg ju nära till hands. Och många inskränkte sig icke därtill. Det är svårt att sätta en gräns, när man väl är på det sluttande planet. Också var anklagelsen att skrifva falska rapporter ingalunda sällsynt. Man drog sig icke ens för att officiellt brännmärka personer som voro misshagliga, och att man härvid kunde göra sig skyldig till stora orättvisor är ju naturligt. Så var åtminstone i ett hänseende fallet i en order som den rättrådige Keller, chef för Östdetaschementet utgaf den i byn Njutchaj. Den är alltför betecknande för att ej här anföras in extenso: Några af officerarne vid Östdetaschementet äro fallna för en öfverdrifven nervositet vid uppskattandet af ingångna underrättelser om fienden. Det är tillräckligt att en patrull får se några man på flere versts afstånd eller en mindre obetydlig afdelning eller får höra något buller för att rapporten härom efter att ha passerat några instanser når fram till mig i en så förvriden form, att om man skulle tro densamma, fiendens anryckning med öfverlägsna krafter och med artilleri synes otvifvelaktigt, under

14 det att ofvannämnda patrull såg endast några man, och det på ett sådant afstånd, att det var omöjligt att bestämma, om det var vår egen eller fiendens, och det iakttagna bullret endast visade sig vara bullret af något artillerifordon eller en kinesisk lastvagn. Och om jag, tagande hänsyn till nervositeten hos några af befälhafvarne vid Östdetaschementet, ännu kan möta dylika förvridna rapporter med viss kritik, så växa de de under vägen bakåt ännu många gånger om och åstadkomma på etapperna och vid aflägsna truppförband allvarlig förvirring. Ty befälhafvarne för dessa sistnämnda afdelningar sitta likaledes mycket ofta inne med en utomordentlig nervositet och vidtaga på grund af dylika till dem framkomna rykten sådana åtgärder som innebära en allvarlig fara ej blott för det allmänna läget vid östdetaschementet, utan t.o.m. å hela krigsskådeplatsen. Denna order uppfattades som hufvudsakligen riktad mot Rennenkampf, men i så fall med föga rättvisa. Men denne hade många afundsmän såväl på grund af sin tyska börd som sina lätta framgångar i föregående kinesiska krig. Han fick sålunda här bära hundhufvudet för generalmajor Grekof, öfverste Kartsof m.fl. Tydligt framgår emellertid afven här den allmänna misstron, som var rådande inom alla grader såväl uppåt som nedåt. Under sådana förhållanden inses lätt, att äfven de många präktiga kavalleriofficerarne, som trots allt ändock finnas i den ryska armén, ej kunde göra sig gällande. Också klagade Kuropatkin många gånger häröfver: Jag får många förträffliga rapporter, sade han vid ett tillfälle, men jag kan icke veta så noga hurudan den är som skrifvit dem. Nemirovitj- Dautsjenko skrifver i sitt försvar (sista raden på sid 332 saknas) Kuropatkin: Ännu mer ~ 114 ~ hindrades han af de fantastiska rapporterna från generaler, som utmärkte sig för en rik fantasi eller särskild nervositet. Och för att visa hätskheten mot Rennenkampf kan jag ej underlåta att anföra fortsättningen: Särskildt gjorde sig hjälten från kinesiska kriget, general Rennenkampf, ryktbar för sina poem istället för rapporter. För att i någon mån råda bot för detta onda och skaffa sig en spaningskår, där han åtminstone kände alla officerare, uppsatte sålunda Kuropatkin i slutet af juli 1904 en skvadron om 6 officerare och 150 man utvaldt folk. Till chef för denna utnämndes en stabsryttmästare Drosdofskij, som just vid Rennenkampfs fördelning gjort sig känd som god spanare. Han var också en duktig karl, djärf och hänsynslös. Hans venstra arm var amputerad vid armbågen, men det inverkade ej på hans krigsduglighet. Den maj 1904 hade han med 7 kosacker till fots tagit sig fram i ryggen på japanerna ända ned till Fynchuantsjen och gjort många värdefulla iakttagelser. Spaningskåren utvidgades sedermera till 2 skvadroner, och han befodrades så småningom till öfverstelöjtnant. Öfvriga officerare togs bland dem, som förut tjänat vid gardet och buro namn ur Rysslands högsta aristokrati. På detta sätt fick man nog med en del, som ej i vår armé skulle ansetts så synnerligen lämpliga för denna tjänst, men hufvudsaken var, att Kuropatkin kände dem personligen. Kanske trodde han ock, att ett gammalt och lysande namn skulle innebära någon garanti för vederbörandes pålitlighet. De användes nu uteslutande för spaningstjänsten, om med större framgång är dock ej kändt. Äfven på annat sätt sökte Kuropatkin hjälpa upp denna. Han kommenderade nämligen samtliga vid arméns staber befintliga generalstabsofficerare, hvilka han ju i de flesta fall kände personligen, i

15 tur och ordning ut på spaningspatrull. Då endast ett par åt gången sändes ut, blef ju det ej synnerligen betungande; ej heller torde det praktiska resultatet ha varit synnerligen stort, men det hade dock den fördelen med sig, att det i någon mån minskade bitterheten mot generalstabsofficerare ute på armén. Pratet om att dessa endast voro drönare hade på detta sätt ej längre fog för sig. En faktor, som i ej ringa mån medverkade till spaningstjänstens bristfälliga bedrifvande, var det ryska kavalleriets otillräckliga utbildning och öfning härutinnan i fredstid. Kuropatkin säger själf härom i sin P.M. till armén af den 28.(15.) april 1904 under rubriken: Kavalleriets verksamhet på manövrerna: Det är oundgängligen nödvändigt att påpeka den stora skada, som den öfverdrifna vikt, man tilldelat kavalleriets strategiska uppträdande, gjort kavalleriets tjänst vid trupperna. Denna strategiska rol har äfven i de flesta fall icke blifvit rätt uppfattad: de båda sidornas beridna massor sträfvade hufvudsakligen efter enviget, under det man lemnade öfverbefälhafvarne å bägge sidor utan nödvändiga underrättelser om fienden för slaget, och under slaget lemnade man infanteriet utan samverkan vid anfall och försvar. De långa patrullridterna utfördes i många fall med mycken framgång, men till följd af bristande anordningar för ett snabbt öfverbringande af underrättelserna om fienden kommo dessa trupperna till del för sent, då fienden redan ändrat sin gruppering. Den närmare spaningen fullständigade icke den aflägsnare. Om naten förlorade man till största delen känningen med motståndaren under förevändning af nödig hvila för hästar och manskap. Några tiotal af karlar och hästar skonades under nätterna, och samtidigt släpades om dagen hela fördelningar och kavallerikårer omkring i riktningar, som voro af föga betydelse, och fingo uppgifter, som icke alltid ~ 115 ~ öfverensstämde med manöverns allmäna mål. En annan faktor, som nog torde komma att göra sig gällande äfven vid andra arméer i händelse af ett krig, åtminsone i högre grad än man i allmänhet beräknar, är det intryck, som de moderna vapnens fjärrverkan snart nog gör på både befäl och manskap. Intrycket växer i samma mån, som fredsutbildningen försummat att taga hänsyn till denna fjärrverkan. Ju mer öfverraskande den kommer, dess djupare blir intrycket. Den ryska bajonettkulten drar på de flesta håll med sig ett förbiseende af och rent ut förakt för eldens betydelse, som i sin tur kommer kavalleripatrullerna att under fredsmanövrerna rida ända inpå fiendens ställning för att utforska dess enskildheter, troende detta vara spaning. Så mycket starkare blef omkastningen, när man märkte att i krig går man icke säker ens bortom de traditionella 1400 x (1000m). Därför tog man vanligen ut detta afstånd, så det räckte till, och hvad man sedan kunde få se, blef icke så mycket, att man icke tyckte en smula brodering behöflig. Vidare bidrog till minskande af resultatet japanernas motåtgärder. Om de ock i positiv spaning icke stodo så särdeles långt framför ryssarne, voro de så mycket mer öfverlägsne i att ställa hinder i vägen för desse. Dels var deras bevakning bättre skött än den ryska, som ju vanligen lemnade stora luckor, hvarigenom fienden kunde slippa in. Dels voro de mycket försiktiga med att ej uppsnappade order eller uniformer skulle lemna fienden någon ledning vid bedömandet af krafternas fördelning. Visserligen voro de härvid i ett fördelaktigare läge än ryssarne. Dessa gingo alltid i stort sedt tillbaka, lemnande slagfälten i japanernas händer. Det var sålunda endast undantagsvis de förra kunde uppsnappa någon order. Och gjordes verkligen ett dylikt fynd, måste

16 det först in till stora högkvarteret för att kunna tolkas. Och härvid befans det enligt uppgift, som lemnades mig, att man vanligen i orderna försiktigt nog undvikit att lemna någon upplysning om de olika kårernas sammansättning, ja t.o.m. benämnt dessa för säkerhets skull endast efter befälhafvarne. Och påträffades någon gång döde och sårade, eller gjorde man någon fånge, hade vanligen axelklaffarne borttagits, så att det var nästan omöjligt att närmare bestämma, hvilken truppdel man hade mot sig. Rysarna åter fingo vanligen vid reträtten lemna efter sig order och andra dokument hos döde, sårade och fångna officerare o.d., genom hvilka japanerna endast hade att afläsa den tillfälliga indelningen för att vara på det klara med grupperingen. Och skulle ännu några tvifvel återstå, så hade man all nödig kontroll genom de stupades uniformer. Någon svårighet torde ej heller förhöret af ryska fångar hafva erbjudit, under det att de fångar, som föllo i ryssarnes händer alltid hade mycket svårt att förstå alla frågor, äfven om de framställdes af språkkunnige å deras eget tungomål. Under rubriken bevakning har redan omnämnts det ryska kavalleriets uppträdande framför fronten eller på flyglarne. Dess egentliga mål syntes nämligen vara skyddet, äfven när det som vid Rennenkampfs detaschement sökte lösa uppgiften på ett mera kavalleristiskt sätt genom sin rörlighet. Dock låg ju alltid spaningen innesluten i uppgiften, och äfven om den blef föga tillgodosedd, torde det dock vara nödvändigt att se till, huru man sökte lösa denna del af uppgiften. Reglementets föreskrifter Det ryska fälttjänstreglementet af år 1904 föreskrifver i punkt 56, att spaningen skall hufvudsakligen utföras af kavalleri, samt att vid närmare beröring med fienden före, under och efter striden man härvid äfven skall använda sig af infanteriet, företrädesvis jägarkommandona. Som dessa senare i detta krig samtliga gjordes beridna, kunde äfven de räknas till kavalleriet. I punkt 57 föreskrifves, att äfven då kavalleriet är framsändt, bakomvarande afdelningar icke äro frikallade från att spana å front och flank. Reglementet synes sålunda tänka sig en spaning i flere linier bakom hvarandra. Att trupperna så ock fattat meningen, synes af ofvan anförda exemplet å bevakningens anordnande vid förposten Sachepu, där ½ det beridna jägarkommandot framsändes strax i ryggen på framför varande kavalleri. Man har svårt att förstå, hvartill dylika åtgärder skola tjäna. De anstränga nödvändigtvis truppen och kunna, som redan påpekats, vara förenade med en viss risk, då möjligheterna af falsk allarmering nattetid härigenom ökades. Egentligen voro dessa framsända jägarkommandon endast ett led i den stående bevakningen. För att skona truppen och minska risken af nattliga allarm började man så småningom på många håll utsända dem först, då de som bäst behöfdes, dygnets farligaste timme före gryningen. Kavalleriet åter sköter spaningen genom framsändande af detaschement och patruller. Bestämmande af dessas styrka och uppgift lägger reglementet å den, som organiserar spaningen. Som famgår af ofvan anförda order för bevakningen vid Mischtschenkos detaschement, ansåg sig här Kuropatkin böra göra detta in i alla detaljer. Samma förhållande egde rum vid Grekofs och Samsonofs kavalleridetaschement på flyglarne, endast att här Bilderling ingrep som närmaste högre befälhafvare. Ständigt såg man misstron till underordnade taga sig direkta uttryck, ~ 116 ~

17 och det är naturligt, att på detta sätt tjänsten ej kunde skötas med samma energie, som om det skett på eget ansvar. Reglementet bär härvid största skulden, ty det säger direkt, att kavalleribefälhafvarne endast hafva att organisera patrullerna inom gränserna för dem anvisade uppgifter. Detta blir hufvudsakligen endast att bestämma, hvilka sotujer skola gå ut för hvarje dag, och griper man på detta sätt in i underlydande regementschefers bestämningsrätt. Det är tämligen klart, att samma förhållande sedan gör sig gällande genom alla grader till bestämd skada för tjänsten. Patrullernas styrka bestämmes, heter det, från en afmarsch till en skvadron. De små patrullerna hafva fördelen af att kunna förses med utvaldt folk, taga sig fram doldt, lättare kunna skaffa sig underhåll och mindre försvaga bakomvarande afdelningars stridsvärde. Stora patruller kunna åter uppträda med större kraft och undankasta mötande fiendtliga patruller. Vidare betonas vikten af åtgärder för ett snabbt fortskaffande af rapporter och en oafbruten patrullering. Sedan följer i reglementet ej mindre än 23 sidor endast om patrullernas uppträdande under olika förhållanden, en massa regler, som kunna vara mycket förträffliga, men som dock förblifva välmenande teorier utan praktisk betydelse, så länge som grundlig öfvning i fredstid saknas. Då hittills fredsutbildningen försummat denna del af tjänsten, kan man ej undra öfver, att resultatet af spaningen blef därefter. Mischtschenkos spaning I det ofvan anförda exemplet å Mischtschenkos bevakning framför fronten skulle enligt ordern 8 spaningspatruller följda af halfsotujer gå fram å en front af nära 20 km. Själfva ~ 117 ~ patrullerna gjordes till en början 8-12 man starka, men sedermera vanligen en tropp och fördes af officerare. Såväl dessa som manskapet uttogs i första hand å frivillighetens väg. Styrkan utfylldes genom kommendering bland sotujans bästa ryttare. Sotujerna utgingo i tur och ordning. Enligt ordern skulle det endast vara halfsotujer, men man fann sig snart tvungen att taga hela sotujan för att kunna drifva undan de fiendtliga infanteripatrullerna. Man ryckte ut i dagningen. Sotujerna stannade ungefär 3-4 km framför postlinien å någon dold plats, men med möjlighet af eldgifning. Patrullerna fortsatte ytterligare 3-4 km framåt sin noga utstakade bana, men hejdades ofta af fienden. Stundom framryckte då sotujan för att kasta undan denne. Vissa platser voro på detta sätt föremål för en ständig kamp, som t.ex. tempelhöjden, och innehades vexelvis af de båda motståndarne. Men i regel undvek man å båda hållen strid, och närmare den fientliga postlinien vågade man sig icke. Till natten drogo sig de ryska sotujerna tillbaka till postlinien. Äfven patrullerna gingo i regel tillbaka, någon gång äfven de ända till postlinierna, men vanligen endast ungefär till den plats där sotujan stått under dagen. Före gryningen skulle man enligt instruktionen åter hafva gått fram till de ställen, man innehaft under dagen, för att där aflösas af pågående sotujer och partr (Sista raden på sid 344 saknas) men mången gång underläts detta, och man marscherade hem så snart de nya spaningsafdelingarne passerat postlinien. Det är ju naturligt, att detta knappast kan kallas spaningstjänst, och att resultatet blef mycket magert. Med den öfverdrifvet höga tanke man i allt hade om japanerna, började man äfven i spaningstjänsten taga efter deras metoder. På grund af sin svaghet i kavalleri hade dessa alltid låtit infanteri

18 General Mischtschenko själf ute på spaning med sin stab. delvis ersätta och ständigt på det intimaste samarbeta med kavalleriet. Särskildt denna tid utgjordes de patruller man hade mot sig till större delen af infanteri. För de ryska kavalleripatrullerna var det naturligtvis lika svårt som riskabelt att komma fram mellan dessa. Flere af de mera energiska patrullförarne läto därför lemna hästarne vid bakomvarande sotuja eller i postlinien och utförde spaningen till fots. Det påstods ock, att detta sätt var mera gifvande. Mycket blef det i alla fall ej. Någon gång drog generalen själv ut för att sätta mera lif i spelet. Jag deltog i en af dessa spaningsridter och kan intyga, att åtminstone den gången blef det egentligen intet nytt, man fick se. För att gifva ett begrepp om de rapporter, som sålunda inflöto, kan det dock vara af något intresse att anföra exemplet från denna dag: Till Högste Befälhafvaren för Mandsjuriska Armén. Bivacken nära Kianchutun 5.sept (gamla stilen =18.sept i nya) kl 6.30 em. Under loppat af denna dag har icke fienden gjort någon framryckning, utan intager som förut med svaga afdelningar stn Jantaj, byarne Jantaj, Chuandji, höjden s.o. Tumynvansy, Pauljasandsy, Tapu, Santsiatsy och Siamuchodsy och bergen n. om sistnämnda 2 byar. Besättningen af denna linie är starkast mot öster. Våra patruller undankastade de japanska vid byarne Sanapu och Tapu. Vid sistnämnda by kastade sig 4 kosacker af Verchneudinska regementet med sabeln i hand öfver 6 japanska kavallerister, vräkte dem öfver ända och togo tillfånga en japansk dragon, som blifvit sårad i armen af ett sabelhugg, och nu sändts in till Armékvarteret. Gen.maj Mischtschenko. Sårad, 1 kosack lätt. Nyss inkommen rapport från en patrull, att å höjderna vid byarne Tapu och Sandsiatsy rör sig folk, och att små infanteripatruller utför höjderna närma sig Supa tydligen för att lägga bakhåll för våra patruller. Särskildt betecknande för ryska rapporter är benägenheten att omtala äfven de obetydligaste framgångar, men glömma bort motgångarne. Detta gör ~ 118 ~

19 naturligtvis en ständig oklarhet öfver läget hos en hvar, som är dömd att bygga sin uppfattning af detsamma på dessa rapporter. Här ser man äfven den präktige Mischtschenko, som ingen kunde beskylla för att vara karierist, sätta sitt namn under en rapport, som i samma andedrag talar om att man satt sig i besittning af Tapu, och att fiendtlga infanteripatruller straxt därpå utgå från denna ort för att afskära egna patruller. Rennenkapfs spaning Hos Rennenkampf med sitt rörliga uppträdande skulle man väntat, att spaningen sköttes på ett mera tillfredsställande sätt. Men så var långt ifrån fallet. Äfven här syntes mer än väl, att den bristande fredsutbildningen var hufvudsakliga anledningen till den allmänna svagheten. Icke så att kosackerna ej skulle lämpat sig för denna tjänst. Visserligen voro de samtliga af 2.uppbådet, men man kunde ej annat än förvåna sig öfver, huru ringa skillnaden ändå var mellan dem och de reguliera trupperna. Hufvuddelen af den voro burjater, och nästan alla voro de jägare, som nog skulle hafva passat utmärkt för denna tjänst. Men officerarne, af hvilka en stor del voro från gardet, voro icke alla så lämpade för denna tjänst. Enskilda lysande undantag funnos som den ofvannämnde enarmade Drosdofskij, men de gjorde blott den allmänna regeln så mycket mer framträdande. Hufvudsakligen af denna grund hade Rennenkampf icke stort förtroende till sina spaningspatruller och använde dem så sparsamt som möjligt, dels för att icke i onödan anstränga folk och hästar, dels för att så mycket som möjligt kunna använda sig af de bästa patrullförarne, som ju alltid behöfvde någon hvila. I regel uttog han därför hvar dag på frivillighetens väg 3 officerare, som själfva fingo välja sig manskap. Anmälde sig flere officerare än som behöfdes, bestämde han själf hvilka af dem skulle gå ut. Fick han åter ej antalet fullt, uttogs ~ 119 ~ vederbörande genom lottning bland samtliga närvarande subalternofficerare och stabsryttmästare. Väg och mål bestämdes noga; tiden för hvarje patrulls bortovaro blef vanligen flere dygn. Den första sträckan fram mot fienden tillryggalades till häst. Själfva spaningen åter utfördes i regel till fots med hästarne dolda på något säkert ställe. Om nättena hvilade man vanligen i någon aflägset belägen gård med poster utsatta till skydd mot öfverraskning. Man påstod, att försiktigheten gärna ville blifva allt för stor, som då en kapten af generalstaben fördelade hela sitt manskap 15 man i 5 poster för att få sofva lugnt. De rapporter som inkommo expedierades utan någon egentlig kritik eller granskning vidare till högkvarteret eller östdetaschementet. En annan svaghet i detta hänseende var, att han ej liksom Mischtschenko fordrade, att i rapporten uttryckligen skulle skiljas på hvad, som setts med egna ögon eller erfarits genom rykten eller hörsägner. Dessa kommo sålunda att utöfva ett större inflytande än nyttigt var. På detta sätt kunde det ock hända att, som redan omnämnts, bakomvarande trupper allarmerades i onödan, och t.o.m. panik framkallades i etapper och trängformationer. Men i stort sedt kan man ej säga, att Rennenkampfs spaningspatruller rapporterade sämre än det öfvriga kavalleriets. Snarare tvärt om. Så t.ex. ingingo den 11.juni 1904 till högkvarteret 3 rapporter om japanernas styrka i Sajmatsy. Östdetaschementet uppgaf den att vara ingen alls, Rennenkampf åter man, Grekof man. Af dessa uppgifter torde Rennenkampfs hafva varit den riktigaste. Att mången gång rapporterna föreföllo vara grundade på rena hallucinationer är emellertid säkert. Så t.ex. allarmerades staben natten till den 14.juni i Tsiantchan af en rapport från

20 avantgardet å vägen mot Sajmatsy, att japanerna anryckte längs dalgången med starka krafter, under det att patruller gingo fram längs bergåsarne å båda sidor om dalen. Det lät synnerligen hotande, men Rennenkampf lät folket hvila i ro och framsände endast 2 sotujer till avantgardets understöd. Det visade sig ock, att det hela var falskt allarm från början till slut. Under sådana förhållanden var det ock mera förklarligt, att denne general med förkärlek sökte utföra sin spaning genom våldsamma rekognoseringar. Så snart genom kineserna ingick underrättelse, att japanerna började röra på sig, samlade Rennenkampf alla disponibla krafter och satte sig i marsch för att möta den anryckande fienden. Äfven under frammarschen försummades vanligen spaningen i en grad som kunde förefalla riskabel. Men generalen kände sin motståndares försiktighet och litade på, att han genom sitt djärfva uppträdande skulle inge fienden en öfverdrifven föreställning om sin styrka, tvinga honom att stanna, utveckla sig och sålunda blotta sin styrka och gruppering samt om möjligt helt och hållet inställa sin framryckening. Och som redan ofvan anförts kan man endast säga att den defensiva delen af uppgiften lyckades förträfligt. Våldsamma rekognoseringar Som medel för spaningen åter äro dylika, så vanliga i den ryska armén, i våra dagar ännu mindre i stånd att nå det eftersträfvade målet än någonsin förr. De moderna vapnens utsträckta verkan gör, att framryckningen måste inställas tidigare än i forna dagar. Äfven under ett modernt fältslag händer det ju, att de båda motståndarne i dagar stå emot hvarandra på afstånd så stora, att man äfven med den bästa kikare icke är i stånd att upptäcka en lefvande varelse. Så mycket omsorgsfullare måste då kavalleriet akta sig att komma för nära, ~ 120 ~ när det ju framför allt gäller att icke engagera sig på allvar. Så fort skottvexlingen börjar inställes framryckningen af sig själf, vare sig man vill det eller icke. En man som Rennenkampf var visserligen i stånd att med sin Mauserpistol i handen drifva fram skyttelinien ännu ett stycke mot den osynlige motståndaren, men äfven då man lyckades kasta undan de främsta bevakningsafdelningarne, kunde man endast konstatera, att elden blef häftigare ju längre man trängde på. Styrkan af infanterilinierna liksom deras plats och utsträckning kunde endast gissningsvis bestämmas. Ett verkligt faktum af någon betydelse vann man först om fiendens artilleri blandade sig i leken. Detta var ju alltid något att fylla ut en rapport med, men mycket mera var det icke heller. Det visade blott att fienden hade en högre grad af styrka på denna punkt, huru mycket däremot var ju icke möjligt att säga. På sin höjd kunde gissningsvis bedömas huru mycket artilleri, vanligen endast ett batteri för öfvrigt, som deltagit. Att fienden skulle möta med en större styrka än den man själf disponerade, det visste man förut, det är ju alltid den underförstådda förutsättning man utgår från vid dylika tillfällen. Och mera visste man icke heller, när man vände tillbaka. Huru många gånger framhölls ej detta af ryska officerare, men likväl voro de ständigt färdiga att på nytt tillgripa metoden. Detta är för öfvrigt som karaktärsdrag rätt betecknande. De våldsamma rekognoseringarne tillgriper ingen, som känner sig stark nog till ett afgörande anfall. De beteckna snarare en känsla af underlägsenhet i stort sedt och visa på samma gång ofta nog, att denna känsla af svaghet börjar framkalla en viss nervositet hos ledningen. Man känner sig bunden och plågas af den egna passiviteten och känner behofvet att ändå göra något lika godt hvad som helst för att ett ögonblick kunna tro sig handla med frihet och själfbestämning. Och så sätter man igång med en våldsam

21 rekognosering, som i själfva verket bra litet bär skäl för namnet, ty någon rekognosering i egentlig mening är den icke, och ännu mindre är den våldsam. Litet hvar af de underlydande har som ledningen känslan af egen underlägsenhet och vet dessutom mer än väl att det hela icke tjänar något till. Försiktigheten blir sålunda lätt nog mer än lofligt stor och resultatet därefter. Spioneriväsendet Om man tar i beaktande bilagorna 43, 47 och 48 ser man, att trots ofvan anförda brister i kavalleriets spaning, man likväl så småningom inhemtade en ganska god kunskap om fiendens styrka och gruppering. Detta skedde genom spioner, hufvudsakligen tagna bland landets civila befolkning. genomgått generalstabsakademien, en ettårsfrivillig som adjutant och en kinesisk tolk. Dessa byråers första uppgift var att för god betalning anskaffa pålitliga kineser, som sedan skulle utsändas till bestämda platser och där uppehålla sig en viss föreskrifven tid för att vid återkomsten besvara frågorna å en uppsatt lista. För att blifva antagna skulle dessa kineser ställa borgen för sig antingen i pengar eller i form af en släkting eller vän som gisslan, hvarjämte en af ryska myndigheterna känd kines borde gå i god för vederbörandes pålitlighet. Underrättelserna kontrollerades Denna del af spaningstjänsten sköttes i stort sedt med stor färdighet allt från krigets början, men var i hufvudsak öfverlemnad till hvarje befälhafvares eget initiativ, ända till dess den genom en hemlig cirkulärorder af den 22.sept fick en ordnad organisation. Enligt denna skulle vid alla armékårer och själfständiga detaschement organiseras en hemlig rekognoseringsbyrå. 3.fördelningens underrättelsebyrå. Rekognoseringsbyråer Denna utgjordes vid hvarje armékår af 1 generalstabskapten som chef, en ettårsfrivillig som adjutant, en elev från Östra institutet (språkuniversitetet), en kinesisk tolk, och en kinesisk lärd till hjälp vid deschiffrering af hieroglyfer. Vid mindre detaschement utgjordes byrån af en chef, helst generalstabskapten, men i hvarje fall en officer, som Infångade på misstanke om att vara ~ 121 ~ japanska spioner.

22 dagligen genom samarbete mellan byråerna. Rapporter skola insändas dagligen till högkvarteret. För hastigare fortskaffning af underrättelserna meddela spionerna, hvad de inhämtat till närmaste afdelning, som befordar dem vidare genom telegraf, telefon eller brefposteringslinier. Vid 3.fördelningen, där jag hade tillfälle att se denna tjänst på närmare håll, sköttes den mycket väl af en ung stabskapten Sjeljavin, hvilkens sympatiska väsen tilltalade kineserna och gjorde det lätt för honom såväl att anskaffa lämpliga agenter som att vid förhören få dessa att omtala allt, hvad de visste. Aflöningen kunde vexla rätt betydligt men uppgick i regel till 1-2 rubel per dag och extra för viktigare underrättelser. Emellertid fann man snart, att många af dessa agenter voro förrädare på ett eller annat sätt. En del togo t.o.m. lön af både ryssar och japaner. Då tillsattes kontraspioner, som hade att särskildt öfvervaka de ordinarie agenterna. Med vanlig inkonsekvens lades äfven från ryska myndigheternas sida hinder i vägen för denna spaningstjänst. Så lyder det i en order vid XVII.kåren af den 17.okt Nr 25: Med hänsyn till att kinesiska spioner och signalörer anhållits å våra främre linier, så har högste befälhafvaren befallt att ovilkorligen utrymma rayonen för våra ställningar från alla kineser och vidtaga åtgärder för att äfven de kineser, som äro i vår tjänst icke kunna inkomma i våra truppers förläggningsområde. Alla kineser, som stå i vår tjänst, skola förses med passersedel af vederbörande myndighet. Denna order var dock omöjlig att utföra såväl beträffande att utrymma förläggningsområdet helt och hållet från kineser (liknande order hade förekommit flere gånger förut, se bilagan) som att hindra egna spioner från att återvända till de staber, som utskickat dem. Det förra försökte man dock så långt det gick, hvad det senare åter angick, fortsatte såväl spioner som tolkar och boys, att oantastade gå både ut och in genom de ryska linierna. Hufvudsakligen på dessa spioners berättelser grundade sig sedan det ryska högkvarterets underrättelser om fienden. En egendomlighet för ryssarne är, att de hvarken vilja gärna medgifva användandet af spioner inom armén eller till fullo erkänna de tjänster dylika göra dem. Å ena sidan omskrifver man ordet med kineser i vår tjänst, som här ofvan i ordern eller med smygpatruller som i bilagan 48. Å andra sidan vill man naturligtvis ej, att det talrika ryska kavalleriet skall synas hafva åstadkommit så litet verklig nytta. I underrättelser om fienden sökte man alltid göra det mesta möjliga af kavalleriets verksamhet. Från och med september 1904 började dessa underrättelser utgifvas mera systematiskt i form af periodiska själfständiga meddelanden från högkvarterets eller armékvarterets rekognoseringsbyråer på grundvalen af de ingångna rapporterna såväl från kavalleriet som kår- och detaschementskvarterens byråer. Ett exempel på ett dylikt meddelande finner man i bilagan 47. Som af denna framgår, har man å kavalleriets konto fört äfven de underrättelser som inhämtats genom dess egna spioner. Att man på detta sätt genom de kinesiska spionerna kunde få både detaljerade och fullständiga underrättelser om fienden framgår af bilagan 48. Att dessa mången gång förvånande väl öfverenstämde med verkliga förhållanden är säkert. Kineserna visade sig i regel vara mycket goda och nyktra ~ 122 ~

23 iakttagare och skilde sig i detta hänseende fördelaktigt från ryssarne, hvilkas rika fantasi alltid utöfvade sitt inflytande på de gjorda iakttagelserna. Öfverdrefvo understundom äfven de förra vissa uppgifter, skedde det mycket systematiskt och med ett bestämdt ändamål, som då det gällde att förmå ryssarne att i slutet af maj 1904 utrymma Sajmatsy. Man kan sålunda ingalunda säga, att ryssarne fullständigt saknade all kunskap om fienden, som påståtts i såväl ryska som utländska pressen. Men som denna kunskap hufvudsakligen var byggd på spionernas rapporter, blef det en nödvändig följd, att systemet svek, när det som bäst behöfdes. Så länge japanerna lågo stilla inflöto underrättelserna så småningom i en jämn ström, kontrollerande hvarandra och gifvande en ganska god bild af såväl fiendens styrka, som förläggning. Men när ögonblicket kom att operationerna skulle återtagas, då hunno naturligtvis icke dessa meddelanden fram i rätt tid, och när de kommo voro de vanligen motsägande och öfverdrifna, bidragande till att förvirra och missleda den ryska ledningen istället för att hjälpa densamma. Och en annan bestämd olägenhet med detta system är, att ingen riktigt vill tro på detsamma och dess uppgifter. Jag har redan nämnt, huru man sökte hemlighålla detta spionväsen äfven för egen armé. Motiven härtill voro nog äfven påverkade af medvetandet om den impopularitet namnet spion sedan länge har hos den bättre delen af folket, det förakt med hvilket yrkets utöfvare betraktas, och den misstro man af gammal erfarenhet ha till dess rapporter. Säkert är, man inom armén icke hade någon som helst tilltro till dessa styrkeuppgifter. Siffrorna voro dessutom alldeles för små för att stämma med de vanliga vilda öfverdrifterna. Det gick så långt, att Kuropatkin efter slaget vid Ljaojan gaf efter för det allmänna trycket och på denna grund aflägsnade chefen för rekognoseringsbyrån vid högkvarteret öfverstlöjtnant Ljupof. Denne försvarade sig sedermera i pressen och påvisade, att hans styrkeuppgifter ända till slut visat sig vara ganska riktiga, och att han sålunda blifvit orättvist behandlad. Öfverste Linda, som sedermera blef chef för byrån, var en mycket dugande man, som satte en annan fart på arbetet, men siffrorna förmådde ej ens han höja i väsentlig grad till allmänhetens belåtenhet. Brefposteringar För öfverbringande af rapporterna spelar ännu brefposteringarne en stor rol. Förut då dessa voro enda förbindelseled mellan arméns olika delar utgjorde den s.k. flygande posten ett system af små kavalleriposteringar, som slukade mycket folk och var så inveckladt, att det sällan fungerade till belåtenhet. Nu användes telegrafen och telefonen i allt större utsträckning ända fram till de främsta infanterilinierna. Men ute på flankerna framför fronten till de här afdelade kavalleridetaschementen, där man icke anser en telefonlinie tillräckligt skyddad, där har man ännu användning för brefposteringarne. Systemet är ock nu betydligt förenkladt mot förr och gjorde särskildt under detta krig goda tjänster. Vanligen kommenderades hela sotujer att svara hvar och en för en linie om km, beroende på fiendens närhet, faran af öfverfall o.d. Enligt fälttjänstreglementet kunna posteringarne vara stora eller små. Närmare bestämmes ej styrkan. Enligt äldre bestämmelser kan styrkan vara från 4 man till en tropp. Där ute vexlade den i regel mellan 10 och 20 man. Afståndet mellan posteringarne bestämmes af den hastighet, med hvilken försändelserna ~ 123 ~

24 skola befordras. Fick man använda omvexlande traf och skridt kunde afståndet utsträckas till 9-13 km, måste öfverförandet ske i galopp inskränktes det till 2-3 km. Äfven här blef faran för öfverfall den bestämmande faktorn, och i regel höll man sig närmare den lägre gränsen. Hvid hvarje postering skola ständigt 2 man vara färdiga att genast begifva sig af; en af dem håller utkik öfver vägen. Öfvriga få hvila och aftaga packningen, men icke kläda af sig. Endast hälften af hästarne få afsadlas. På grund af den ständiga faran för öfverfall af chunchuser utsändes vanligen 2 man tillsammans. Det hände i alla fall t.ex. på vägen till Sajmatsy, att båda blefvo mördade från ett bakhåll. Brefposteringar mellan kavalleridetaschementen och deras framsända spaningspatruller förekommo däremot ej alls i detta krig, och äfven i 1904 års reglemente har man uppgifvit tanken på en dylik mellanled i själfva spaningstjänsten. En stor olägenhet med detta system är den, att en så stor del af styrkan drages ifrån tjänstgöringen i fronten. Af Rennenkampfs 4 regementen ute på venstra flanken i maj och juni 1904 var alltid minst 1/5 upptagen af dessa brefposteringar å olika linier, och stundom kunde de uppgå ända till 1/3. Signalering En annan metod för öfverbringande af rapporter hade man i heliografapparaterna. Det torra klimatet i Mandsjuriet med sin i regel molnfria himmel lämpade sig särskildt väl för dylik telegrafering. Vid kavalleriet hade man dock mycket liten nytta af densamma. Detta berodde till stor del på bristande utbildning i dess användning; men ock i en alltför knapp utrustning med dylika apparater. Den transbajkalska kosackfördelningens sammanslagna sappörkommando hade endast utredning för 2 stationer å 2 packhästar. Modellen var gammalmodig och tung med rörlig spegel vid själfva telegraferandet, och medgaf ej liniens utsträckning öfver 16 km. Lyktorna för Heliografen ställer upp. nattlig telegrafering voro också gamla, tunga och svaga, medgifvande endast 3-5 km linie. Apparaten kom ej heller till användning en enda gång. Den 9.juni 1904 gjorde man ett försök att sätta upp en station vid avantgardes sotujan å Sonkajlin för att telegrafera till hufvudstyrkan i Tsiantschan, å ett afstånd af omkring 8 km, men försöket afbröts genom en ny framryckning mot Naljupan och upprepades aldrig under den tid, jag följde fördelningen. Vid östdetaschementet, III.sib.- kåren, fans likaledes före slaget vid Ljaojan endast 2 dylika apparater. Vid Samsonofs kosackfördelning likaså, och kommo de äfven här icke till någon egentlig användning. Vid en senare period började dylika apparater att förekomma allt oftare i de bakre linierna, och såg man här också fullt moderna dylika i bruk, men enligt vad jag hörde från flere håll, kommo de aldrig till användning vid kavalleriets spaningstjänst. ~ 124 ~