Rapport. angående. Kriget mellan Ryssland och Japan II.delen ~

Transkript

1 Rapport angående Kriget mellan Ryssland och Japan II.delen ~ ~ 1 ~

2 Organisationen Infanteriet Vid infanteriet som vid öfvriga vapen utmärkte sig organisationen för en stor frihet, beroende på att man från början så föga kände krigsskådeplatsen, att man lämnat stort spelrum å vederbörande armékår-, fördelnings- och regementschefers initiativ att vidtaga ändringar i de eljest fastställda staterna. Af bilaga 86 framgår, att olikheterna mellan regementenas stater t.o.m. vid samma fördelning Officerare Summa 1 öfverste, chef 4 öfverstelöjtn., bataljonchefer 1 öfverstelöjtn., till förfogande 1 öfverstelöjtn., för förvaltning 16 kapten, komp. chefer 1 stabskapt., chef för icke strid.komp 1 regs. adjutant 1 kassör tilllika kvartermästare 1 vapenofficer 1 sekreterare i domstolen 4 bat. adjutanter 36 subalternofficerare vid komp. 68 officerare kunde vara ganska betydande särskildt hvad trängen beträffar. Någon ledning vid bedömandet af hurudan organisationen för framtiden kommer att blifva för trupper afsedda att upprtäda under något sånär liknande förhållanden som dem i ostasien torde man kunna få af den i prikas 421 af år 1905 upptagna staten för ett skytteregementet om 4 bataljoner. Den upptager: Civilmil. Summa 5 läkare 1 regs. pastor 1 räkenskapsförare 7 civilmilitärer Underoff 17 fältväblar 19 furirer (16 vid kompanierna, 1 hos kassören, 1 hos räkenskapsföraren och 1 hos vapenofficeren). 65 äldre und.off (1 vid träng) 225 yngre und.off (1 vid jäg.) Summa 326 und.officerare. Volontärer 16 Spel 45 musikanter 33 hornblåsare Summa 78 spel Manskap 320 korpraler 3120 soldater Summa 3440 manskap ~ 2 ~

3 Icke strid: Summa 10 skrifvare 1 apotekare 1 veterinär 1 äldre fältskär 4 yngre fältskärer 16 komp. fältskärer 1 sjukvårdare 4 sjukvaktare 1 kyrkobetjänt 1 gevärshandtverk. soldat 14 handtverkare 382 trängsoldater 439 icke strid. Summa personal 68 officerare 7 civilmilitära 4300 man. Däraf indelade på kompaniet 3 officerare 20 underofficerare 2 spel 1 volontär 20 korpraler 180 soldater med gevär 1 15 soldater utan gevär Summa 3 off. 238 man stridande Hästar Summa 6 ridhästar (för regementstrumslagaren,chefen och fältväbeln vid icke stridande kompaniet och 5 träng und.off.) 374 draghästar 38 reservdraghästar 418 hästar. Härtill komma 55 officershästar 475 hästar Fordon 48 patronkärror m/83 4 apotekskärror m/84 16 sjukktrasp.kärror m/90 4 sanitetskärror m/90 10 officerpack.kärror m/ pack o lifsm.kärror m/90 8 verktygskärror m/90 1 fältkassekärra m/90 1 fältkyrkokärra m/90 16 fältkök Summa 358 fordon. 1 Däraf 2 med signalhorn ~ 3 ~

4 Jämför man denna stat med den ännu vid krigets början gällande, som finnes upptagen i kapten K.E. Petterssons bok öfver Rysslands härordning finner man följande mest i ögonen fallande olikheter: Befälsstyrkan har minskats med icke mindre än 11 officerare. Detta beror icke därpå, att man fann sig kunna undvara officerare, tvärtom klagade man ständigt öfver den stora bristen på dylika. Men det visade sig fullkomligt omöjligt att få upp styrkan till den reglementerade siffran. Antagligen fanns vid afslutad mobilisering fullt antal dylika endast vid de ostsibiriska skyttetrupperna. Dessa hade nämligen bildats genom att uttaga ett bestämt antal officerare och manskap från fredsstyrkan vid de i hemorten förlagda icke mobiliserade trupperna, så t.ex. 26.regementet bildades från kårerna i Petersburg- och Moskvadistrikten, 27.af kårerna i Kief- och Odessadistrikten, 28. ur Vilnadistriktet, 29. ur Warschaudistriktet o.s.v. Men af de öfvriga på vanlig väg mobiliserade infanteriregementena fanns troligen icke ett enda, som nådde upp till den reglementerade siffran 79 officerare, och detta trots att man ej blott inkallade så småningom samtliga reservofficerare i riket utan äfven tog från hemmavarande trupper av mycket stor del för att i någon mån fylla bristerna. XVII.kåren t.ex. som dock mobiliserade i första linien lyckades ej få upp befälsstyrkan vid regementena till mer än officerare, sålunda redan då en brist på mer än 30%. Man fick nedsätta sina fordringar till om möjligt en officer vid hvarje halfkompani, ~ 4 ~ hvilket snart reducerades till om möjligt 2 officerare per kompani. I längden visade det sig t.o.m. ganska svårt att alltid kunna disponera en verklig officer vid hvarje kompani, och vid flere tillfällen fick man nöja sig med befordrade underofficerare, ärven om man som t.ex. vid 1.ostsibiriska skytteregementet hade 144 officerare i rullan. Afgången var så stor, att man till sist hade mer än 3 gånger så många å sjukhusen som i ledet. Antalet frivilliga eller volontärer finner man mindskadt från 28 till 16, helt enkelt af den grund att inga frivilliga anmälde sig och antalet sålunda kunde normeras till om möjligt en per kompani. För öfvrigt har man ungefär samma antal civilmilitära, underofficerare, korpraler och menige stridande. Den stora skaran underofficerare och korpraler, 20 man af hvardera skaget vid hvarje kompani förklaras af truppens låga ståndpunkt, som gör sådan styrka befordrade nödvändig. Det finns dessutom nästan lika många f.d. befordrade nu åter inkallade reservister. En rysk underofficer kan för öfvrigt hvad utbildning angår näppeligen jämställas med våra korpraler. Fortfarande återfinner man på hvarje kompani 15 man stridande utan gevär, trots allt hvad som skrifvits om att äfven kökspersonal, ordonnanser, officersuppassare o.d. borde utrustas med gevär. Äfven den talrika musiken återfinner man så godt som oförminskad, fastän äfven i Ryssland röster höjts för en större sparsamhet i detta hänseende. Slöseriet är här så mycket större, om man betänker att

5 dessutom 2 soldater vid hvarje kompani äro försedda med signalhorn och tjänstgöra som signalister. Det skulle sålunda rätteligen beräknas till 110 spel per regemente. Bland icke stridande finner man trängsoldaternas antal nära femdubbladt från 88 till 382. Detta beror på den stora ökningen af hästar och fordon, de förra från 209 till minst 470, de senare från 77 till 358. Delvis får dock detta sin förklaring därigenom att i Petterssons bok divisionsträngen räknas för sig. Den verkliga skillnaden blir sålunda betydligt mindre eller 140 hästar och 280 fordon. Denna åter förklaras därigenom, att i den nya organisationen ingår nästan uteslutande enspända kärror. helt och hållet nya äro fältköken, här i staten upptagna till endast 16, men i verkligheten uppgående till 17-18, hvarjämte officerspackkärrorna fördubblats, och sanitetfordonen betydligt ökats. Att det i staten fastställda antalet vagnar aldrig fanns i verkligheten är ganska naturligt, allra helst som sammansättningen understundom var ganska brokig med vagnar af olika modeller och typer. Så hade t.ex. vid 3.infanterifördelningen 9.regementet 205, , och 12.regementet 202 fordon. Då det kan vara af ett visst intresse för bedömande af trängens utseende, kan här som exempel anföras sammansättningen af 11.regementets träng: ~ 5 ~ 16 patronkärror, enspända 8 patronkärror, tvåspända 4 apotekskärror, enspända 16 sjuktransportkärror, enspända 1 sanitetskärra, enspänd 10 officerspackkärror, enspända 115 packvagnar, tvåspända 1 kassavagn, tvåspänd 8 vattenkärror, enspända 18 fältkök, tvåspända 1 ekipage trespändt 198 fordon 342 hästar Ett fullt utrustadt regemente hade på krigsskådeplatsen utom nu nämnda personer och utredning ett jägarkommando, ett ordonnanskommando samt i vanliga fall ett velocipedkommando. Jaktkommandona Jaktkommandona härleda sin organisation från en prikas af den På grund af den ryska genomsnittssoldatens låga intellektuella och moraliska ståndpunkt ansåg man det nödvändigt att genom särskildt bedrifven utbildning söka uppfostra en del dugliga patrullkarlar. Härtill uttogos minst 2, högst 4 man per kompani, hvilka särskildt lämpade sig för denna tjänst, sålunda i främsta rummet läs- och skrifkunniga intelligenta karlar, som utmärkte sig för djärfhet, styrka och uthållighet. För att göra saken mera lockande finge de namn af jägare med särskilda utmärkelsetecken och andra förmåner. I och för utbildningen sammanslogos de under en därtill lämplig officer till ett särskildt kommando i regel 64 man per regemente. Detta ledde snart nog därhän att de äfven under manöfver o.d. fingo uppträda som en särskild trupp, och så låg tanken nära till hands att på detta sätt skaffa sig

6 partigängartrupp, som genom sina djärfva kupper aldrig skulle lämna fienden någon ro. På Kurskmanövern 1902 och boxarupproret i Kina gjorde dessa kommandon sina första bedrifter. Man gjorde sig allt högre föreställningar om detta nya vapens stora framtid. För att kunna hastigt förflytta sig och vid behof uppträda i fiendens rygg gjordes de i Ostasien beridna under det att styrkan så småningom ökades till 12 man per kompani. Då härvarande skytteregementen ännu vid denna tid voro formerade på tre bataljoner blef det sålunda en kontingent på 144 man, som ständigt uppträdde samlad för sig under befäl af en officer som kompanichef och 1-2 subalternofficerare, med egen träng, till en början packhästar. Den ursprungliga planen att på detta sett utbilda patrullkarlar för kompaniernas behof hade sålunda genom omständigheternas makt kommit alldeles på villovägar. I stället hade man beröfvat truppen just de element, som bäst skulle hafva lämpat sig för patrulltjänsten, på samma gång gifvit de vanliga infanteristerna så att säga officiella papper på, att de voro mindre lämpliga för såväl denna tjänst som andra företag., hvilka kräfde krigiska egenskaper i högre grad. Utom det demoraliserande inflytande, som uttagande af dylika elittrupper alltid i viss mån utöfvar på de återstående breda lagren, kan man här se ett exempel på, hur demoralisationen ej heller är långt borta beträffande de utvalda själfva. Redan förut har citerats upprepade order som vittna om de stora fordringar som ställdes på denna elittrupp. När man kommit i närmare beröring med fienden skulle ~ 6 ~ den hvarje natt ut för att oroa hans postlinier och bivacker. Dylikt är ju öfver mänsklig förmåga och snart nog fann man sig tvungen att inskränka dessa fordringar till hvarannan natt så att enligt ofvan anförda citat minst halfva styrkan skulle hvila om natten. Men äfven detta blir i längden alltför mycket. Ställer man krafterna på för hårda prof blir utförandet därefter. Ganska snart funno dessa jägartrupper sitt modus vivandi 2. Man sparade sina krafter och utsatte sig ej för någon onödig risk. Rapporterna blefvo icke mindre intressanta för det. Några verkliga upplysningar om fienden lämnade de visserligen icke, men så mycket lifligare skildringar om utförda bedrifter i stället. I nattens mörker kunde ju ingen kontrollera uppgifternas sannfärdighet, eldgifningen däremot kunde man ju både höra och se. Egna förluster voro alltid märkvärdigt små, men belöningarne i Georgskors och penningar stora. Det visade sig ock ganska snart att gemene man, som äro goda iakttagare, började blifva allt mera angelägna om platserna som jägare. I början när de europeiska trupperna på krigsskådeplatsen skulle fördubbla eller tredubbla sina jägarkommandon, visade det sig ofta nog omöjligt att vare sig för penningar eller goda ord få fullt antal villiga, sedermera slogs man om platserna. På en del håll började ock vederbörande befälhafvare komma underfund med att det var en smula humbug med dessa jägarkommandon. Härom vittnar befallningar till vissa regementen vid X. och XVII.kårerna att upphöra med de alltför lifligt hållna rapporterna. På 2 Fixa en förklaring till uttrycket.

7 andra håll sökte man genom ombyte af chef för kommandona få tjänsten bättre utförd. Detta hjälpte kanske till någon tid men manskapets själfbevarelsedrift kunde man icke få bort därigenom. När som här endast rent egoistiska driffjädrar äro verksamma,blir tjänsten utförd därefter. Slutligen fann man på att vid några förband göra ännu ett urval och uppsätta plastunkommandon, som skulle användas vid alldeles särskilda tillfällen, men för öfrigt sparas, med hvilken framgång vet jag ej.i hvarje fall torde själfva jägarkommandot icke blifvit bättre därigenom. På andra håll nöjde man sig med att endast byta om namn och kalla jägarne plastuner i stället, men torde ej heller detta haft stor inverkan på tjänstens utförande. Emellertid kan man ej säga att i det stora hela dessa missförhållanden inverkat på den allmäna uppfattningen om jägarkommandonas användbarhet. Tvärtom äro de fortfarande populära och förhoppningarne på deras framtid högt spända. Hemortens tidningar öfverflödade af skildringar om deras bedrifter och, den kritik, som här och där gjort sig hörd, har icke vunnit gehör. Man kan således antaga, att i nästa krig de åter komma att uppträda på ungefär samma sätt. Någon fast organisation hafva de dock ännu ej fått. Troligt är att de i fredstid i Europa fortfarande komma att uttagas på samma sätt som förr med 4 man per kompani. Möjligen ökas detta antal i likhet med förhållandena vid de ostsibiriska trupperna redan i fred till 8 man per kompani. I så fall blir hela styrkan 4 officerare, 128 man, 16 trängsoldater, ~ 7 ~ 1 fältskär, 4 officersupassare summa 4 officerare, 149 man med 153 ridhästar och 16 packhästar. Beridna ordonnanser Beridna ordonnanser infördes redan år 1895 till en styrka af 1 underofficer och 12 man per regemente. De skulle göras beridna på kasserade kavallerihästar. Detta visade sig snart olämpligt och 1903 bestämdes att de skulle remonteras med stepphästar. Vid krigsutbrott synes emellertid organisationen ej hafva varit genomförd, då för hvarje nymobiliserad kår i särskilda prikaser anbefalldes deras uppsättning. Fördelningen af dessa ordonnanser skulle enligt då gällande bestämmelser ske så, att kårstaben fick en från hvarje underlydande regemente, fördelningsstaben två, brigadstaben en, återstod sålunda underofficeren och åtta man vid regementet, som vid detacheringar kunde efter behof tilldelas underlydande afdelningar. Under kriget befanns detta för litet och så småningom ökades styrkan. Genom prikas 421 år 1905 bestämdes slutligen att det skulle finnas hvid hvarje: 2.bats. rgt 10 man 3.bats. rgt 15 man 4.bats. rgt 20 man Fördeln.stab 20 man Kårstab 30 man Arméstab 50 man Egendomligt nog tyckes man ej hafva ansett att brigadstaben behöfde någon alls. Som samtliga dessa skulle uttagas från regementena, blir det sålunda omkring 32 man å ett vanligt 4 bats. rgt. eller 2 man per kompani.

8 Velocipedordonnanser Velocipedordonnanser förekommo i regel ej på krigsskådeplatsen beroende på de dåliga vägförhållandena. Endast enstaka kårer hade från Europa medtagit sina volocipeder. År 1891 bestämdes att vid hvarje jägarkommando skulle finnas 2 velocipeder. Detta ökades sedermera till 4, och för närvarande skall vid hvarje regemente finnas dessutom 2. Beräknar man därtill de velocipedordonnanser som skola lemnas till högre staber får man sammanlagdt per regemente minst 10 man. Äfven detta synes man under vissa förhållanden afse för ett samladt uppträdande. I vanliga handböcker ser man samtliga dessa kommandon ej beräknade som själfständiga förband utan ingå i respektive kompaniers reglementerade styrka. I verkligheten beräknas de emellertid för sig under antagande af full fältstyrka vid kompanierna. Till ofvan anförda siffror för ett regemente böra sålunda rätteligen läggas nu anförda siffror för de olika kommandona och blir sålunda den reguljära slutsumman för ett regemente minst 72 officerare, 7 civilmilitärer, 4491 man, 676 hästar, 358 fordon och 16 packsadlar. Trängen Genast i början af kriget anbefalldes att uppsätta hela trängen på packsadlar. Hade denna order verkligen utförts, skulle det på ett regemente af här anförda sammansättning hafva gjort en tillökning af 700 hästar, då en draghäst beräknas motsvara 3 packhästar. Hela styrkan skulle sålunda gått upp till nära 1400 hästar. Ordern utfördes emellertid endast delvis så att en del hästar och ~ 8 ~ packsadlar anskaffades, men förhållandena å krigsskådeplatsen och den långsamhet hvarmed operationerna utfördes gjorde det möjligt att vid de flesta kårer bibehålla fordonsträngen, som dock utrustades med hufvudsakligen enspända kärror till det antal, som här anförts, hvarjämte på en del håll de tunga kinesiska lastkärrorna förspända med 3-5 dragare insattes i de bakre kolonnerna. För fullständighetens skull bör nämnas, att vid 8.ostsibiriska skyttefördelningen genom en prikas nr 653 af år 1905 bestämdes en stat af endast 71 officerare, 4029 man, 205 hästar och 117 fordon, jägare etc. oberäknadt. Den jämförelsevis ringa utredningen af hästar och fordon får sin förklaring af att denna fördelning var afsedd för Vladivostoks försvar och sålunda att endast uppträda i fästningens omedelbara grannskap. Å krigsskådeplatsen förekommo äfven infanteriregementen om 2 och 3 bataljoner, men då styrkan hvad de ostsibiriska regementena beträffar, så småningom ökades till 4 bataljoner och hvad de europeiska skytteregementena angår likaledes synes afsedd att ökas till en början till 3, sedermera till 4 bataljoner, torde ej behöfvas att här närmare ingå på detaljerna. Den var i hvarje fall proportionell mot här redan anförda styrka. Däremot kan det vara af ett visst intresse att anföra den öfvergångsstat med hvilken de vanliga europeiska regementena uppträdde. Den reglementerade styrkan skulle vara i enlighet med

9 tabellen i Petterssons bok, men i verkligheten tedde den sig ganska olika. För jämförelses skull anför jag här båda siffrorna de i första raden i enlighet med Petterssons bok, de i andra raden i enlighet med verkligheten vid 3.infanterifördelningens regementen, där jag var i tillfälle att taga närmare reda på förhållandena. Officerare Manskap Hästar Fordon Redan efter en månad var manskapsstyrkan reducerad med omkring 10% till man. Efter 4 månader den 25.okt.1905 var den nerbrakt till 7-24 officerare, samt i genomsnitt man per regemente, som formerades på två bataljoner. Af trängen återstod ungefär hälften. Den 29.okt. var styrkan i enlighet med bilaga 86. Veckobeskedet är autentiskt och lämnar en typisk bild af den noggrannhet med hvilken dylika handlingar upprättas i ett ryskt kvarter. Nästan alla summor äro felräknade. Tar man beskedet för godt, skulle af hela fördelningens infanteri vid den tidpunkten återstå 51 officerare, man tjänstbara eller i medeltal 13 officerare, 672 man per regemente. Hvad regementenas indelning beträffar var den som redan nämts i regel på 4 bataljoner. Röster hafva höjts för införande af en indelning på 3 bataljoner för förenkling af regementets förvaltning och ledning. Det är hufvudsakligen ekonomiska skäl och fredshänsyn som framföras för bibehållande af den ~ 9 ~ nuvarande organisationen, trots att den ganska allmänt erkännes som tungrodd och svårhandterlig. Särskildt då förvaltningen i så hög grad som i Ryssland är fallet, har lagts på befälet, blir ett 4 bataljonsregemente en vidlyftig apparat, som tar mycken personal, tid och arbete i anspråk för en rätt skötsel. Men af samma anledning blir det ock en afsevärd besparing genom sammanförande af så stora förvaltningsenheter som möjligt. Någon direkt besparing af befälsplatser blir det däremot ej, då på regementet just på grund af förvaltnings- och expeditionshänsyn tillkomma två extra regementsofficerare utom de 4 bataljonscheferna, sålunda summa 7 regementsofficerare, chefen medräknad, för ett regemente om 4 bataljoner. En annan olägenhet med det ryska systemet är det stora antalet icke stridande och stridande utan gevär. I ofvanstående som norm anförda regemente utgöra dessa ej mindre än 270 stridande utan gevär och 439 icke stridande eller sammanlagdt omkring 16% af hela styrkan. Och i verkligheten inskränker det sig ingalunda härtill. De flesta regementen upprättade egna förråd och upplag af olika slag med egen personal och särskilda beteckningstrupper, till skydd mot hvarjehanda fiender, landets innvånare, marodörer och egna truppers provianterings- och furageringsdetaschement. Dessa magasin lades i regel 1-2 dagsmarscher bakom respektive förläggningsorter. Längre tillbaka i Mukden, Tjelin, och Charbin anordnades ytterligare stora

10 regementsverkstäder för skrädderi, skomakeri, sadelmakeri o.s.v., som vissa tide kunde uppgå till ett par hundra man utom regementets ordinarie 17 handtverkare. Kommer så härtill alla andra detascheringar för ständiga eller tillfälliga uppdrag, som t.ex. artilleribeteckning, vanligen två kompanier från hvarje regemente, trängbeteckning till och 3.linien, flyttande sjukhusen, kårträngen, artilleriparken, transportkolonnerna, de s.k. etapperna o.s.v., minst ett kompani per regemente i genomsnitt, samt slutligen de svagas eller ordagrant öfversatt de svagstarkas kommando, skosafvens, marodörernas och simulanternas stora hop, förstår man, huru det var möjligt, att när det gällde att rycka ut till strid, kompanichefen kunda hafva endast en bråkdel af sitt kompani kvar till förfogande och regementet endast en svag bataljon att ställa upp. Det värsta var emellertid att ingen med säkerhet visste huru mycket, som var borta. En hvar befälhafvare var nämligen intresserad af att för förvaltningenstjänstens energiska och framgångsrika bedrifvande härför afdela så mycket folk som möjligt, på samma gång han i sina besked sökte att lysa med så stor styrka disponibel som möjligt. Man hyste sålunda intet förtroende till de oficiella beskeden, och Kuropatkin anordnade vid sitt högkvarter en byrå för ett så att säga hemligt underrättelseväsen gentemot egen armé. Här insamlades å ena sidan de officiella uppgifterna, och å andra sidan kontrollerades och rättades dessa genom direkt hänvändande till lägre myndigheter och genom hemliga kanaler. För att få upp den ~ 10 ~ verkliga stridande styrkan började man i slutet af år 1904 när ersättningsmanskapet anlände drifva upp den rullförda styrkan till man per kompani som t.ex. fallet var vid 1.o.s.skytteregementet. Bataljonens indelning i 4 kompanier och kompaniets i 4 plutoner göra fyrdelningen konsekvent genomförd ända ned, hvilket ju alltid kan anses som en fördel. Hvad kompaniets indelning beträffar är det dock snarare en tvådelning på halfkompanier och den plägar ju anses mindre lämplig i taktiskt hänseende. Men då kompaniets uppdelande i stridsdelar allt mer förlorat i betydelse, och kompaniet i regel uppträder samladt som minsta taktiska enhet, betyder dess indelning också mindre ur denna synpunkt. Däremot ansågs denna indelning hafva sin fördel däri att subalternofficerare som halfkompanichefer kunde göra sitt inflytande gällande på samtliga manskapet längre, än då de voro plutonchefer, och då vanligen minst en pluton blef utan officersbefäl. En annan tvådelning som en och annan gång gjorde sig obehagligt påmind var brigadindelningens. Den ansågs allänt vara uteslutande en fredsorganisation för beredande af generalsbefordran åt förtjänte regementschefer, som skulle hugnas med generals grad, äfven om de icke borde komma längre. Någon betydelse ansågs de äfven hafva för inspektionen af underlydande regementen. Men i fält var det näppeligen mer än en åsikt gällande, att brigadcheferna voro ett bestämdt hinder för ordergifning och ledning af fördelningens infanteri. Den ryska

11 stabspersonalen har icke nog teknisk färdighet i ordergifning o.d. att kunna inpassa brigaden som enhet i ledningen. I regel gjorde man icke ens något försök i den riktningen utan hoppade helt enkelt öfver den besvärliga mellaninstansen. Som brigadcheferna vanligen voro mycket hyggliga och väl uppfostrade karlar gick detta också i allmänhet någorlunda bra utan konflikter. Endast en och annan gång då läget eller tröttheten gjorde nervositén större än vanligt kunde man få höra den länge återhållna harmen bryta fram. Kulsprutekompaniet Till fördelningens infanteri räknas äfven kulsprutekompaniet. Då kriget utbröt fanns i hela Ryssland endast fyra dylika antagna på försök. Längre hade man icke vågat gå, då Dragomirof förklarat alla tankar på dessa vapen för en dummhet. Just bristen på dylika gjorde emellertid det moraliska intrycket af dem så mycket starkare, då de framfördes från japanskt håll. Till en början anskaffades de nu på enskilt initiativ af olika regementen och personer, så beslöts det snart att förse hela armén med dylika, ett kompani per fördelning, och nu ser detut som funderade man på två d.v.s. ett per brigad. Den XXII.kåren i Finland t.ex. har fått ej mindre än 4 dylika kompanier å packsadlar. Personalen tages helt och hållet från infanteriet. Chefen är kapten eller öfverstelöjtnant 4, liksom öfvriga officerare, utvald bland hela fördelningens personal med hänsyn till skicklighet i och intresse för skjutväsendet. Underofficerarne tagas från från det regemente kompaniet är tilldeladt. De närmare detaljerna framgå af prikas nr 552 af år Siffrorna i 1.raden gäller ett åkande, i 2.raden ett klöfjande kompani: Chef 1 1 Subalterner 4 4 Summa 5 5 officerare Fältväbel 1 1 Kaptenanund 1 1 Äldre und.off Yngre und.off 4 4 Signalister 2 2 Korpraler, riktare 8 8 Korpraler 6 8 Menige Summa stridande manskap Fältskär 1 1 Handtverkare 3 3 Trängsoldater Summa icke stridande Summa manskap 3 Edlunds fotnot: En af dem vid patronkärrorna. ~ 11 ~ 4 Anm: Sannolikt skrivfel av Edlund. Borde rimligen stå överlöjtnant.

12 Ridhästar, off 5 5 Ridhästar manskap 13 4 Draghästar,art Draghästar, träng Summa hästar Fordon & packsadlar Kulsprutor 82 sp.kärror 8 packsadel Partoner 81 sp.kärror 16 packsadel Patroner - 81 sp.patronkärror Resservdelar 21 sp.kärror 2 kärror Fältsmedja 1 1 Off.gods 1 1 Packkärror 5 5 Fältkök 1 1 Summa kärror och 24 packhästar Kompaniet underställes direkt chefen för ett af regementena i fördelningens hufvudgarnisonsort, och tagas manskap och underofficerare från detta regemente, officerare däremot från fördelningen i sin helhet hvarvid hvar och en dock kvarsxxxx i befordringstur å sitt eget regemente. För remonteringen gälla samma vilkor och regler som vid fältartilleriet, men förvaltningen skötes enligt reglerna för infanteriet. Reservtrupper Den ryska organisationen af reservtrupper togs under kriget i anspråk i vidsträckt omfattning. Af de i Europeiska Ryssland förlagda 17 reservbrigaderna mobiliserades icke mindre än 13. De i Sibirien befintliga 3 brigaderna blefvo naturligthvis samtliga mobiliserade. Härvid visade sig rätt stora olikheter. I stort sedt kan man urskilja 4 olika typer för öfvergången till fältfot. Till den 1.typen höra de 4 i militärdistriktet Warschau förlagda brigaderna om 4 regementen à 2 bataljoner, som i krig svälla ut till ~ 12 ~ fyra 4-bataljonsregementen bildande en fördelning, sålunda enkel fördubbling. Samtliga dessa mobiliserades till fyra fördelningar för att i garnissnsorterna ersätta fälttrupperna. Till den 2.typen höra de åtta i militärdistrikten Petersburg, Moskva, Kief, Odessa och Kasan förlagda brigaderna om samma fredsstyrka som de föregående (den 50. dock troligen ännu om endast 3 regementen). Vid mobilisering fördubblas hvar och en af dessa brigader till två fördelningar den ena med samma nummer som brigaden hade , den andra med ett 17 enheter högre nummer Därvid tillgår så att hvarje regemente med sin I.bataljon mobiliserar ett regemente med samma nummer som regementets gamla, och med sin II.bataljon ett regemente till den 2.fördelningen med ett 68 enheter högre nummer. Af dessa åtta brigader mobiliserades sex. Till den 3.typen höra de fem ännu längre tillbakadragna brigaderna i militärdistrikten Moskva och Kasan, som i fred utgöras

13 af endast fyra själfständiga bataljoner om fem kompanier. Äfven dessa brigader mobilisera i krig två fördelningar hvar, på så vis att de fyra första kompanierna fyrdubblas till fyra bataljoner bildande ett regemente med samma nummer som bataljonens gamla, under det att det 5 kompaniet 16-dubblas till ett regemente af 2.linien, som sedan ingår i brigadens 2.fördelning, , med ett nummer 68 enheter högre än bataljonens gamla. Af dessa mobiliserades 3 brigader. Den 4.typen utgjordes af de tre sibiriska brigaderna den 1. i militärdistriktet Amur den 2. och 3. i militärdistriktet Sibirien. Dessa brigader bestodo i fred af 4 själfständiga bataljoner om 5 kompanier och en depåkader. I fält uppställde hvarje brigad genom 4- dubbling en fördelning med samma nummer som brigadens gamla och en själfständig bataljon, hvarjämte depåkadern bildade en depåbataljon. Samtliga sibiriska brigader mobiliserades i kriget. Utom dessa nu nämnda reservbrigader finnas fyra dylika i Kaukasus, af 1. och 3.typen och två i Turkestan, 1. och 2. af 4.typen, samt utom brigadförband 4 själfständiga bataljoner af 4.typen hvilka här förbigås, då de ej kommo till användning i kriget. Utvecklingen framgår af bilaga 87. ~ 13 ~ Depåtrupper Hvad beträffar depåtruppernas mobilisering är det svårt att ur förfarandet under detta krig finna någon bestämd plan och något enhetligt system. Enligt författningen skall hvarje regemente mobilisera sin egen depåbataljon. I regeln sker detta vid regementets hufvudförläggningsort. Endast ett 70- tal regementen längs västra gränsen mobilisera sina i det inre af landet, där de för detta ändamål hos verderbörande kretsmilitärbefälhafvare hafva sin fasta depåkader. Den mobiliserade bataljonen skall utgöras af en ständig och en växlande del. Den förra bestående af 13 officerare, 2 civilmilitärer, 110 man stridande och 26 icke stridande med 5 hästar, skall tjänstgöra som kader för utbildningen af den växlande delen, som utgöres af inkallade reservofficerare och reservister till ett antal af minst 6 officerare och man. Någon gång går styrkan upp till man. Denna växlande del är afsedd att undan för undan genom s.k. marschkommandon ersätta förlusterna vid regementet i fält. Emellertid visade det sig under kriget nödvändigt att tillgripa ett helt annat system. Grundläggande motiv härtill var å ena sidan officersbristen, å den andra den partiella mobiliseringen. Som redan nämnts hade regementena genast från början istället för 79 officerare omkring 50. Man ansåg sig sålunda på många håll ej hafva råd till att ytterligare afdela 13 officerare äfven om dessa ej alla behöfde vara fullt fältdugliga. Liksom vid kompletteringen af de ostsibiriska förbanden avsåg man bäst ordna ersättningsväsendet genom bidrag från andra regementen. Den partiella mobiliseringen ville man helt naturligt hålla inom så knappa gränser som möjligt för att ej öka onödigtvis det allmänna

14 missnöjet. Antalet reservister som på kallelse inställde sig blef sålunda på många håll för knappt att tillåta formering af en fulltalig depåbataljon. Sålunda blef den helt naturliga följden att denna på många håll helt och hållet slopades eller sammanslogs med andra ofullständiga dylika att bilda en fullständig. Det blef sålunda nödvändigt att vid den mobilisering, som påbjöds den 6.oktober 1904 äfven mobilisera 27 nya depåbataljoner vid hela X., XVI., och XVII.kårerna och skyttebrigaderna. Då större delen af dessa trupper redan voro ute i ostasien är det ju naturligt, att dessa depåbataljoner måste helt och hållet nybildas genom att taga den ständiga delen från hemmavarande icke mobiliserade trupper. Ett närmare studium af denna liksom den följande mobiliseringen af den 15.december 1904, då ej mindre än 73 depåbataljoner nyuppsattes, torde vara af ett visst intresse. Gör man ett utdrag af prikas nr 72 af år 1905 (bilaga 88) finner man att af de vid mobiliseringen den 16/10 uppsatta bataljonerna, , 124. och förändrade till ostsibiriska med nr 18. och Detta behöfver ej betyda att motsvarande regementen beröfvades sina depåer, som man påstått på en del håll, utan endast att dessa regementen endast förut kunnat organisera fullständiga depåer och nu genom denna mobilisering fått dem fördubblade, hvarför de ock kunde dela med sig åt de ostsibiriska regementena, som inga depåer hade. Detta står åtminstone i öfveresstämmelse med till mig lämnade uppgifter att XVII.kåren före sin transport till ~ 14 ~ krigssådeplatsen i juni 1904 ordnat sina depåer i hemorten. Vid den 2. mobiliseringen af depåerna den 15.dec. gäller emellertid ej längre denna förklaring. Utom de regementen, som redan afsändts eller i närmaste framtiden skulle afsändas till krigsskådeplatsen, ser man här depåbataljoner mobiliseras vid en del kårer som aldrig kommo med i fält. Detta egendomliga faktum får emellertid sin förklaring, då man ser att samtliga dessa kårer äro förlagda längs västra gränsen, hvilka sålunda som redan nämnts hafva redan i fredstid ordnade kadrer för depåbataljoner inne i landet. För att lämpligen fördela bördan togs nu dessa kadrer i anspråk; en stor del af de sålunda uppsatta bataljonerna blefvo sedan med förändring af namn och nummer tilldelade de ostsibiriska regementena. Att principen ej konsekvent genomfördes synes redan vid en blick på bilagan och torde näppeligen förvåna någon med den kännedom man har om ryska arbetsmetoder. En annan egendomlighet är att äfven depåbataljoner mobiliseras direkt med samma nr som en del reservregementen. Man skall därför ej tro, att reservregementena själfva uppsatte dessa. De hade ju icke officerare och manskap tillräckligt för eget behof, mycket mindre för uppsättande af depåer. Dessutom voro de ju enligt författningen ej skyldiga att bilda egna depåbataljoner och för öfrigt vid denna tidpunkt, 15/12, delvis för länge sedan borta, ute i fält eller på andra orter i garnison. Troligen tillhörde äfven dessa depåbataljoner egentligen utefter västgränsen

15 förlagda regementen, men då deras depåkadrer i fredstid voro förlagda hos kretsbefälhafvare vid de mobiliserade reservtruppernas distrikt och dessa reservregementen nu voro i behof af depåer, lät man bataljonerna direkt öfvertaga äfven reservregementenas nummer. På andra ställen åter, där förläggningsort och kretsbefälhafvare ej voro gemensamma för regementena och depåbataljonerna, fingo dessa senare behålla sitt gamla nr d.v.s. motsvarande ett regemente vid västgränsen. Dessa lämnade sedan depåer till såväl ostsibiriska som reservregementen, hvarvid man endast i förra fallet ansåg att nr. och namn behöfde ändras. Ännu en afvikelse från de reglementerade bestämmelserna var det att skyttebrigaderna fingo endast en depåbataljon per brigad i stället för två. Troligtvis berodde detta därpå, att det vid mobiliseringen den 16/10 visade sig omöjligt att åstadkomma det reglementerade antalet, utan man fick nöja sig med hälften, hvilket sedermera bestämdes som norm äfven vid mobiliseringen 15/12, och den återstående depåbataljonen per brigad bildades sedan genom särskild mobilisering, som framgår af bilagan. ~ 15 ~ Vid de tre ostsibiriska reservbrigaderna finnes som redan nämnts i fredstid fasta karder för depåbataljonernas organisation. Kadern utgöres af 1 regements och 6 kompaniofficerare samt 40 man. På detta sätt funnos i militärdistriktet Sibirien anstalter träffade för uppsättning af 8 bataljoner och i militärdistriktet Amur af 4, sålunda sammanlagdt 12 bataljoner. Emellertid behöfdes depåbataljoner äfven för de nio ostsibiriska skyttefördelningarne. Lägger man dessa till de sibiriska reservtrupperna blir det summa 48 regementen i ostasien. I Amurdistriktet uppsattes därför genast från början 8 i stället för 4 bataljoner, sålunda summa 16 asiatiska depåbataljoner. Sedermera formerades vid hvardera reservbrigaden ytterligare 3 depåbataljoner, så att summan asiatiska dylika steg till 25. Återstod sålunda ännu en brist på 23 asiatiska bataljoner, som så småningom fylldes genom öfverförande af dylika bataljoner, mobiliserade vid eller för europeiska truppförband, hvarvid i första hand togos från de regementen som genom mobiliseringen den 16/10 fått dubbla depåbataljoner, men sedermera hufvudsakligen allt eftersom de europeiska depåbataljonerna blefvo färdiga för sin transport. För den händelse mina beräkningar varit riktiga, skulle sålunda 9.-12, 124. och regementena fått dubbla depåbataljoner, och 3. Skyttebrigaderna fått en depåbataljon på reglementeradt sätt (istället för två) och en bataljon genom särskild mobilisering samtliga återstående regementen endast en depåbataljon renom särskild mobilisering. Dessa, som finnas upptagna å bilagan utgöra sammanlagdt 100, lägger man till 9+5 = 14 bataljoner enligt ofvanstående skulle vid slutet af 1904 hafva mobiliserats inalles 111 depåbataljoner i Europa af hvilka dock 23 öfverfördes till ostsibiriska. För europeiska regementen återstodo sålunda 88 depåbataljoner. Vid samma tid voro

16 mobiliserade för kriget 6 europeiska kårer, 5 skytte- och 1 plastunbrigad samt 5 reservfördelningar eller sammanlagdt 92 regementen erfordrande 80 depåbataljoner. Återstår sålunda ett öfverskott af 8 bataljoner. Dessa åter voro afsedda att å ena sidan stå till förfogande för upprätthållande af de för fredstjänstgöring i garnisonsorterna mobiliserade 12 reservfördelningarne, hvilka snabbt smälte samman genom sjukdomar och desertering. Af de många förändringarne af namn och nummer kan man draga den slutsatsen, att afsikten ursprungligen var, att hvarje depåbataljon vore reserverad för sitt regemente med motsvarande nummer. Emellertid blef detta ingalunda fallet i verkligheten. Allt eftersom depåbataljonerna anlände till krigsskådeplatsen, togos de i anspråk för fyllande af luckorna i närmast urlastningsstation förlagda regementen, hvarvid vanligen en hel kår eller fördelning fick taga en bataljon och dela den på sina regementen proportionellt efter de lidna förlusternas storlek. Denna splittring af manskapet som under vanliga förhållanden skulle kunna anses som en stor oangelägenhet, spelade här ingen som helst roll, då där icke fanns något annat än namnet gemensamt mellan bataljonen och dess motsvarande regemente. Såväl officerare som manskap hade i regel aldrig förr sett någon af sitt i fält varande regementes personal, och betydde det sålunda ingenting, om de afdelades till det ena eller andra regementet. För ordnandet af denna fördelning blef man till slut tvungen att uppsätta en särskild stab, som ~ 16 ~ sedermera fasställdes under namn af de ostsibiriska depåbataljonernas stab, och utgjordes af ordinarie 1 chef 4 officerare 1 läkare och 8 skrifvare förutom ett betydande antal extraordinarie i alla grader. Lifvakten Innan jag lämnar infanteriet torde böra nämnas uttagandet af ännu en elittrupp till arméchefernas och högste befälhafvarens skydd. Från hvarje regemente utogs nämligen personal beräknadt efter antalet dylika på hvarje armé, så att vid armékvarteret bildades en lifvakt om ett kompani, vid stora högkvarteret om en bataljon. Kompaniets styrka utgjordes af 3 officerare 18 underofficerare och 20 korpraler 2 spel 1 fältskär och 180 man, summa 228 man 15 hästar och 4 fordon, däraf 1 köksvagn. Bataljonens styrka bestämdes genom prik. 675, 1905 till 14 officerare, 73 underofficerare, 80 korpraler, 12 spel, 4 fältskärer, 3 skrifvare 738 menige, summa 924 man 53 hästar och 15 fordon hvaraf 4 köksvagnar och 1 ammunitionskärra. Att man ute på trupperna var synnerligen missnöjd med dessa ständiga åderlåtningar på just det bästa manskapet, är naturligt. Utom att tjänstens utförande blef lidande härpå, ökades också bördorna för vaktgöring och andra kommenderingar för återstoden af manskap och officerare, under det att de utvalda ansågos få på sin lott ett lif i lyx och öfverflöd, utom skotthåll för fiendens projektiler. För att minska missnöjet arrangerade Kuropatkin i slutet af år 1904 aå att ett kompani af

17 dessa utvalda i tur och ordning fick komma fram till fronten för att icke beröfvas möjligheten att med kamraterna dela tillfällen till förvärfvande af ära och lagrar. Kavalleriet Kavalleriet undergick under kriget ej några större förändringar. Som norm för uppfattningen, hur ett kavalleriregemente skall vara sammansatt i fält, kan man i hufvudsak taga de båda kaukasiska ryttar -regementen, som genom prikas 149 uppsattes i början af 1904: Staben Regementschef 1 Regementsofficerare 3 Regementsadjutant 1 Kassör (äfven kvartermästare) 1 Vapenofficer 1 Summa 7 Skvadronsofficerare 29 Summa officerare 36 Civilmilitäre af officers grad Läkare (däraf 1 asiatisk) 2 Veterinär 1 Redogörare 1 Summa 4 Underofficerare Fanjunkare 6 Äldre underofficerare 24 Yngre underofficerare 48 Summa 78 Spel 13 Manskap Korpraler 48 Menige 720 Summa 768 Icke stridande Skrifvare 4 Fältskärer 8 Veterinärbiträden 7 Vapenmästare 1 Gevärshandtverkare 1 Hofslagare 1 Officersuppassare 39 Trängmanskap 39 Summa 100 ~ 17 ~ Hästar Officersridhästar 78 Öfrige ridhästar (strid.) 859 Icke strid:s ridhästar 55 Tränghästar 47 Summa 1039 Fordon 1.linien Patronkärror (en sp.) 3 Packkärror (en sp.) 6 Apotekkärror (en sp.) 1 Veterinärkärror (en sp.) 1 Sjuktransportkärror (en sp.) 3 Kassakärror (en sp.) 1 Stabspackkärror (en sp.) 1 Köksvagnar (två sp.) 7 Packsadlar. 7 (1 för sprängsetr 6 för officerstält m.m.) 2.linien Officerspackkärror (en sp.) 1 Skvadronspackkärror (en sp.) 6 Regementspackkärror (en sp.) 6 Summa fordon: 36 Summa packsadlar: 7 Lägger man härtill trängens 3.linie, som här kallas brigadträng, utgörs denna i sin helhet af 63 man 50 hästar och 45 kärror, hvaraf på hvardera regementet kommer 23 man, 22 hästar och 20 kärror. Återstoden mobiliseras via brigadstaben. Ser man nu efter olikheter, som skilja denna stat från den före kriget vanliga, finner man först och främst att staben, som 1901 minskades vid samtliga dragonregementen från 10 till 8 officerare, nu minskats med ytterligare 1 subalternofficer. Dennes syssla som bisittare i regementsdomstolen skötes af en därtill vid behof kommenderad subalternofficer. De civilmilitära hafva minskats med 1 präst, som ej ansågs behöflig vid den hufvudsakligen muhamedanska truppen. Underofficerarne hafva ökat med ej mindre

18 än 6 yngre dylika och utgöra sålunda nu innalles 13 per skvadron. Spelet däremot har minskats från 19 till 13, och officersuppassarne från 46 till 39. Det är tydligt, att man öfverallt åtminstone på pappret sökt ernå större fältduglighet och minska all öfverflödig personal. Liksom vid infanteriet var det äfven vid kavalleriet en afsevärd skillnad på organisationen å pappret och i verkligheten. Vid ankomsten till krigsskådeplatsen kan man beräkna styrkan af officerare 25-40% under det fastställda, samt manskap och hästar med 5-15% vakanser. Vid kosackregementen af 2.ordningen kunde dock, som t.ex. vid 2.argunska kosackregementet, hända, att styrkan från början var 10-15% större än staten, detta naturligen för att kunna möta de första marschförlusterna. En detalj, som genomgående öfverallt var rikare tillgodosedd, än man af de publicerade starerna kunde förmoda, var trängutredningen. Det föreföll, som om för Ostasien funnits uppgjord en särskild stat, ty af därute mobiliserade regementen uppgafs till mig från både 2.Argunska och 2. Nestsjinska regementet, att de från början satt upp 154 regementskärror per regemente, af hvilka dock större delen lämnats kvar i Ljaojan, så att det förra ryckte ut med 40 kärror, det senare med 28, 4 på hvarje sotnja och lika många på staben, samt dessutom 7 packhästar eller mulor på hvar och en af dessa enheter. Tillsammans 49 packdjur. Uppe i bergstrakten visade sig snart materielen för vek, så att efter 2 månaders fälttåg vid det förstnämnda regementet återstode summa en kärra vid 5.sotnjan, återstoden hade så småningom ~ 18 ~ ersatts med packhästar. När man sedermera kom tillbaka till slättlandet återtog man sina kvarlämnade kärror och ersatte de förlorade med kinesiska fudutunkor och arbor, samtidigt behöll man äfven i regel packhästarne och mulåsnorna, så att man tillslut hade en rätt aktningsbjudande träng, äfven om den ej, som dragonofficerare påstodo, var 20 gånger större än det reguljära kavalleriets. Detta senare förstod dock äfven att se sig tillgodo, om ock ej i samma utsträckning som kosackerna. Först och främst räknade man t.ex. vid 52.dragonregementet alla 3.liniens fordon till de 2 främsta linierna och fick på detta sätt här 62 kärror, utom kök och packsadlar. Till 3.linien köpte man från infanteriet sedan 17 tvåspända vagnar och anskaffade på platsen 20 kinesiska femspända arbor och hade sålunda sammanlagdt en träng om 106 fordon och omkring 70 packhästar. Vid 51.dragonregementet, hvars sammansättning jag för öfrigt ej känner, hade dessutom både stab och skvadroner köksvagnar. Vid jämförelse mellan dessa båda regementen framhölls alltid, att K.51 hade vida mer träng än K.52. Denna genomgående märkliga ökning af truppträngen har å ena sidan sin förklaring i gamla ryska traditioner från föregående krig, men å andra sidan bidrog nog ej oväsentligt till den gradvisa stegringen krigföringens passivitet och operationernas långsamhet. Man samlade på hög och tyckte sig hafva tid och råd att föra med sig åtskilligt, som kunde bidraga att mildra fältlifvets umbäranden. Trupp-

19 delarnes själfständighet i förvaltningshänseende gjorde det möjligt att ordna trängens undanförande oberoende af högre myndigheter. Var regementschefen påpasslig kunde allt ordnas så behändigt, att t.ex. under reträtten från Ljaojan till Mukden K.52 icke hade några fordon vid trängens 1.linie d.v.s. vid truppen. Vid framryckningen åter hade detta regemente, som kan anses som ett mönster för de öfriga, i 1.linien endast 2 ammunitionskärror och 2 sjuktransportvagnar, samt per skvadron 5-6 packsadlar: 1 för ammunition, 1 för sprängämnen, 1 för officerstält och 2-3 för manskapsbagage. Lägger man till 5-6 packsadlar för staben och dessutom 1 för hvarje officer, civilmilitär och frivillig vid regementet får man inalles i 1.linien 4 fordon och 70 packsadlar med en trängpersonal af omkring 80 man. Ock så öfverste Stackovitj, regementschefen, med en viss stolthet kunde jämföra dessa siffror med andra regementens, borde man kunna anse dem som ett minimum för ryska förhållanden. På 2. och 3.linien fördelades sedan återstående 102 fordon, allt efter behofvet för den närmaste framtiden. Indelning Regementet indelas i sex skvadroner eller sotnjer. Detta stora antal försvårar ledningen och tvingar till en indelning af regementet i 2-3 divisioner under hvarsin regementsofficer närmast under regementschefen. Den vidlyftiga förvaltningstjänsten fordrar vanligen, att en af de yngre regementsofficerarne egnar sig uteslutande åt dess skötsel. Då på detta sätt ett regemente 6 skvadroner erfordrar minst 4 ~ 19 ~ regementsofficerare, kan man icke säga, att organisationen ger någon besparing af befäl. Rediger anger emellertid just besparingshänsyn som skäl till sammanförande af så stora enheter, och måste detta då vara hufvudsakligen ur förvaltningssynpunkt. Huru därmed i verkligheten förhåller sig torde vara svårt att säga. Handskandet med stora summor ökar frestelsen till underslef, och man talade ganska öppenhjärtligt om de stora besparingar på anslagen som vederbörande bhehöllo för egen del. Ett annat skäl anfördes dock äfven, och det är, att regementet äfven efter detaschering af 1-2 skvadroner skall kunna uppträda med afsevärd styrka. Och som detascheringar vid kavalleriet förekommo om möjligt i ännu större utsträckning än vid infanteriet hade nog detta skäl ett visst fog för sig. Fördelning Hvad beträffar fördelningen af kavalleriet på de större taktiska och strategiska enheterna, hade man i Ryssland före kriget beräknat, att hvarje infanterifördelning skulle få nöja sig med ½ sotnja kosacker af 2.uppbådet, utom stabens kosackkonvoj om 22 man. Till armékåren åter skulle anslås endast en stabkonvoj om ½ sotnja kosacker. Meningen var, att allt kavalleri för öfrigt skulle sammanhållas i kavallerifördelningar och kavallerikårer för att kunna som strategiskt kavalleri krossa motståndarens kavalleri genast från början, och sålunda oinskränkt behärska fältet för såväl den strategiska spaningen som det taktiska uppträdandet å slagfältet. Att dessa teoretiska spekulationer ej skulle kunna

20 omsättas i praktik, var tydligt nog redan före kriget, som ock framhållits på en del håll, men att utförandet skulle komma att ligga så långt bakom planläggningen, hade troligen ej många kunnat ana. Det strategiska kavalleriet uppträdde hufvudsakligen som infanteri. Behofvet af att hålla speciellt kavalleri samladt i stora massor bortföll sålunda af sig själft, och då framträdde i stället med större anspråk behofvet af kavalleri på armékårerna och infanterifördelningarne. Som motiv hörde man städse framhållas den närmare spaningen. Denna syntes man emellertid hafva öfvat lika otillräckligt som den aflägsnare, åtminstone gaf den lika dåliga resultat. Däremot hade man öfverallt ett stort behof af brefposteringar. Härtill kan man alltid beräkna afdelade minst 1-2 skvadroner per armékår. Så hade man dessutom den särskildt ryska specialiteten, förbindelsen mellan sidoafdelningar, fördelningar och kårer, hvilken likaledes kan beräknas taga i anspråk minst 1-2 skvadroner per armékår. Man fann sig sålunda behöfva i regel ett regemente kavalleri per armékår, fördelat med två skvadroner till hvardera fördelningen och återstående två skvadroner vid kårkvarteret. I sin P.M. för truppbefälhafvarne säger ock Kuropatkin, att han anser tillräckligt att vid en armékår af normal styrka om 2 fördelningar med alla dess 8 jägarkommandon beridna, hafva som kåroch fördelningskavalleri ett kosackregemente om 6 sotnjer. Nu fordrar man från flere håll, att detta äfven skall organisatoriskt ~ 20 ~ genomföras. På så sätt skulle det strategiska kavalleriet betydligt reduceras. Vid armén i sin helhet skulle sålunda ej mindre än kosackregementen eller 8-9 kavallerifördelningar komma att fördelas på armékårerna. Men starka röster höjas äfven för en ytterligare inskränkning af ett kavalleri, som i Ryssland är talrikare än på något annat håll och likväl ej visat sig mäktigt nog att kunna göra sin öfverlägsenhet gällande. Man vill sålunda först och främst upplösa de 2 kavallerikårer som finnes organiserade redan i fred. Äfven de 24 kavallerifördelningarne skulle upplösas, och den enda högre enhet, man i fred ville behålla vid kavalleriet skulle blifva brigaden. Men en brigad på 2 regementen har under kriget visat sin olämplighet, den leder genast från början till sönderplottring af regementena, en olägenhet, som nog torde göra sig kännbar i hvilken armé som helst, men i den ryska med den allmänna svagheten för detascheringar rent af leder till upplösning af alla förband. Brigadchefen vid kavalleriet var därför endast en tom dekoration i ännu högre grad, än förhållandet var vid infanteriet. Man förordar därför lifligt, att brigaden bör sammansätts af 3 regementen. Huru det nu kommer att gå med dessa reformer är svårt att säga, men man kan i hvarje fall se, hvarthän erfarenheten från kriget synes vilja leda utvecklingen. Liksom vid infanteriet visade sig förvaltningstjänstens läggande på trupperna ej förmånligt från deras slagfärdighet. Betydande krafter drogos ur linjen till tjänstgöring på