N. D. Edlunds slutrapport. Rapport. Angående. Iakttagelser och rön under kriget mellan. Ryssland Japan N. D. Edlund.

Transkript

1 Rapport Angående Iakttagelser och rön under kriget mellan Ryssland Japan Af N. D. Edlund Kapten vid I. 20. ~ 1 ~

2 Innehållsförteckning Nedanstående sidnumrering hänvisar till den bearbetade versionen. Orginalets innehållsförteckning med Edlunds sidnumrering återfinns sist i bearbetningen, men före alla bilagor. Edlund har inte angett vem som var fotograf för alla de bilder som ingår i rapporten. Vid några tillfällen får jag intrycket att Edlund själv varit fotograf. Till slutrapporten har han dessutom bifogat ett fotoalbum (bilaga 113?) med bilder som den amerikanske kaptenen Judson tagit. Man kan därför även tänka sig att vissa av bilderna är tagna av denne. Resan... 5 Rapporter... 5 Militärattachéernas ställning... 6 Min placering... 7 Hemresan... 7 Förhistoria... 7 Förberedelser till kriget... 9 Krigsministerns uttalande Ryska militärattachéers verksamhet Öfverste Vanofskijs rapport Hemliga agenter Kartläggning Generalstabens bearbetning af materialet Krigsskådeplatsens natur Klimatet Vägar Floder Operationsområdet Befolkningen Landstigningar I Korea Kavalleribevakning af kusten Kustens beskaffenhet Mobilisering Arméns reserv ett enda uppbåd Mobiliseringen ~ 2 ~

3 Nya mobiliserings-instruktioner Mobiliseringen Hästanskaffning Anskaffning af lifvsmedel Reservtrupperna Högre staber Läkare Landstormen Slutsatser Järnvägstransporter Järnvägarnes mobilisering Provianteringspunkter Järnbanan Trupptåg Banans skydd Förstöring af järnvägar Andra förstörelsearbeten Decauvillebanor Vapenslagens taktiska uppträdande Förläggning Stående bevakning Spaningen Bevakning under marsch Marscher Anfallet Försvaret Förföljandet ~ 3 ~

4 Till Konungen. Hos Edert Kungl. Majt får jag härmed på grund af G.O. den 8.mars 1904 nr 315 kommenderad att å ryska sidan följa operationerna å krigsskådeplatsen i Ostasien, och i öfverensstämmelse med bifogade instruktion 1, 2 meddelad genom departementschefs-skrifvelse af samma dag nr 316 i underdånighet aflägga följande rapport. 1 Bilaga 1. 2 Edlunds fotnot: Bilaga 1 II innehåller den instruktion som långt senare, i juli 1905 från rysk sida tilldelades militärattachéerna. ~ 4 ~

5 Generalkvartermästaren generalmajor Charkjevitj, som vi närmast sorterade under, ställde till vårt förfogande kaptenen, grefve Ignatjef. Då så småningom allt flere militärattachéer3 anlände, kommenderades som biträde åt denne äfven andra officerare, af hvilka jag anser mej böra särskildt nämna stabskapten Katsjalof, kornetten Pribylskij och stabskaptenen Tretjkof (dödad). När sedan kapten Ignatjef på grund af en konflikt med den franske attachén, generalmajor Silvestre begärde Resan Den 10.mars 1904 lämnade jag Stockholm och ankom till Petersburg den 12. samma månad. Efter att hafva haft audiens hos kejsaren och uppvaktat vederbörande myndigheter fick jag jämte 2 tyska, 2 österrikiska och 1 norsk militärattaché tillstånd att lösa biljett till Mandsjuria stn, och fortsatte den 18. samma månad resan med expresståget öfver Moskaw till Bajkalsjön, som passerades i släde öfver isen den 28.mars. Ljaojan Öster om den samma sjö fortsatte det s.k. snälltåget endast med vanligt militärtågs hastighet. I Mandsjuria stn fingo vi lösa ny biljett och fortsätta med militärtåget, echelonnnen nr 133, till Mukden, dit vi framkommo den 6.april. sitt entledigande från nu nämnda befattning, tillsattes i hans ställe öfverstelöjtnant Basarof. Rapporter Beträffande de närmare detaljerna af resan, mina iakttagelser under densamma öfver järnvägen, trafiken, trupptransporterna, styrkan och grupperingen af de ryska stridskrafterna i Mandsjuriet m.m. aflade jag redogörelse i min rapport nr 1 af den 17.april, som med vederbörligt tillstånd insändes genom Kungl. Majts. beskickning i Efter att hafva uppvaktat ståthållaren, generaladjutant Aleksejef, fingo vi den 12.april fortsätta till Ljaojan dit vi framkommo den 13. Vi inställde oss omedelbart i generaladjutant Kuropatkins högkvarter, där man visade oss mycken vänlighet och tillmötesgående. 3 Bilaga 2 ~5~

6 Petersburg. Då censuren emellertid ansett ett dylikt rapporterande olämpligt, fingo vi genom generalkvartermästaren en skrifvelse4 af den 18.april, meddelad i min rapport nr 2, hvari man uppmanade oss till största möjliga diskretion. På grund häraf skref jag inga vidare rapporter, utan inskränkte mig till att med hemresande militärattachéer afsända sådana meddelanden, som jag ansåg kunde vara af intresse, som t.ex. redogörelse och plan öfver Vladivostoks befästningar, de ryska stridskrafternas styrka och gruppering vid Ljaojan, Mukden och Schache, de olika ställningarnes befästande o.s.v. Tillstånd att besöka P.Artur meddelades oss först samtidigt med underrättelsen, att japanerna afskurit förbindelsen med fästningen och tagit Kintschaunäset, hvarför resan dit ned naturligtvis måste inställas. Militärattachéernas ställning Vi fördelades sedan på de kårer och truppförband, vi önskade medfölja. De äldre attachéerna kvarstannade i stora högkvarteret, de öfvriga spriddes på hela armén, dock med rättighet att, när så önskades vända åter till högkvarteret, en frihet som användes i mycket stor utsträckning, särskildt under de långa uppehållen i operationerna. I Ljaojan hade vi sålunda ett helt hus och en restaurationsvagn till vårt förfogande, i Mukden 2 boggievagnar jämte nämnda restaurationsvagn. För öfvrigt fingo vi af ryska staten 1 soldat hvar och 1 häst till förfogande, hvilka vi dock själva fingo underhålla. En del fingo på särskild anhållan äfven 1 packkärra, men öfvriga hästar, fordon och betjäning fingo vi själva anskaffa, hvar och en efter tycke och smak. För egen del redde jag mig gott med 2 hästar och 1 packsadel utom ofvan nämnda häst och karl. Några bestämda regler för militärattachéernas skyldigheter och rättigheter 4 Bilaga ~ 6 ~ meddelades oss till en början icke skriftligen. Äfven instruktionen för de hos oss kommenderade officerarne synes icke hafva varit närmare fixerad. Till en början höll man oss jämförelsevis strängt inom stationsområdet vid Ljaojan. Endast i sällskap med ryska officerare var det oss medgifvet att göra besök i de befästa ställningarne söder och öster om staden. Denna rigorösa uppfattning visade sig dock snart, när operationerna började, omöjlig att fasthålla. När vi fördelats på de olika kårerna, uppgjordes nog här och där förhållningsregler för de främmande officerarne, men dessa voro i de flesta fall mycket liberala. Så hörde jag t.ex., att vid XVII.kåren det var dem medgifvet att besöka alla platser, som ej genom utsatta poster visade sig ej vara afsedda för allmänheten. En annan regel, som man vid högkvarteret lär hafva velat fasthålla hela tiden, var att ej medgifva öfverflyttning från en kår till en annan. Äfven här beviljades dock undantag. Hvad mig personligen beträffar meddelades mig aldrig några föreskrifter, och jag hade faktiskt samma rörelsefrihet som en rysk officer. För säkerhets skull fick jag dock i regel ett slags pass utfärdadt af det kårkvarter, vid hvilket jag för tillfället vistades. Detta hindrade dock ej, att man kunde blifva arresterad eller anropad och påskjuten af nervösa poster, som förekommo i en otrolig mängd. Särskildt utmärkte sig i detta fall nykomna trupper. En del af de attachéer som ej talade ryska blefvo äfven trakasserade af ryska officerare, men i regel behandlades alla med den största älskvärdhet. De båda schweizarne blefvo hemkallade dels på grund af den alltför fria kritik de tillåto sig, dels på grund af korrespondensen till tidningar. Ännu ett par af de öfvriga hade tillåtit sig att skrifva korrespondenser och voro af denna grund under debatt i högkvarteret, men som man ansåg sig ha skäl att hålla sig på god fot med de stater, dessa representerade, och för öfrigt korrespondenserna varit af oskyldigaste art, lät man det hela passera.

7 För öfrigt var naturligtvis var enskild korrespondens underkastad censur. Så småningom började brefven gå förbi censuren genom anskaffning af stämplade kuvert och inlemning genom de enskilda truppförbandens postkontor. Då utkommo till alla truppförband skärpta order, att militärattachéernas post endast finge gå genom stora högkvarterets kansli, och att stämplade kuvert ej finge till dem utlemnas. Censurbyrån hade emellertid mycket arbete, och snart fann man, att oaktadt de skärpta bestämmelserna notiser kommo ut, som bort hemlighållas. Följden var ännu skarpare bestämmelser och upprepade påminnelser till censurbyrån att bättre fullgöra sin plikt. Då jag hela tiden undvek att skrifva några rapporter, eller annars lemna notiser om trupprörelserna, fick jag till gengäld ta del af deras order och en stor del af deras hemliga rapporter, hvilka i regel icke meddelades till några af de främmande officerarne. Min placering Som jag till en början önskade studera kavalleriets verksamhet framför fronten, fick jag tillstånd att medfölja generalmajor Rennenkampf, den mest framstående af de ryska kavallerigeneralerna, och hans transbajkaliska kosackdivision, där jag blef mycket väl mottagen och omhuldad. Sedan Rennenkampf blifvit sårad den 30.juni, följde jag honom tillbaka till Ljaojan, hvarpå jag slöt mig till XVII.kåren och sedermera hufvudsakligen medföljde 3.infanteridivisionen, hvars chef, generalmajor Jansjul, f.d. militärattaché i japan, visade mig mycken vänskap. Under de långa uppehållen i operationerna, och i synnerhet sedan Jansjul insjuknat och ersatts af generalstabsakademie-professorn, generalmajor Orlof, känd från sitt deltagande i slaget vid Ljaojan, uppehöll jag mig äfven omväxlande vid I., III. och IV.sibiriska kåren, hvarjämte jag äfven gjorde resor för att studera etappväsendet och öfvriga förhållanden i kårens rygg ~ 7 ~ Vid min utresa utbetalades mig på grund af Kungl. brefvet af den 8.mars 1904 ett förskott på kronor. I slutet af år 1904 gjorde jag framställning om ytterligare ett förskott på kronor, hvilket äfven beviljades, men underrättelsen härom framkom aldrig till mig. Jag ansåg mig därför efter vederbörligen inhemtadt tillstånd böra anträda hemresan. Hemresan En stor del af militärattachéerna hade då redan lemnat krigsskådeplatsen. Efter att hafva gjort mina afskedsuppvaktningar i stora hög-kvarteret, hvarvid jag framhöll möjligheten af, att någon officer skulle kommenderas ditut i mitt ställe, afreste jag den 20. sistlidne februari från Mukden. Den 20.mars var jag åter i Petersburg. Efter att hafva haft audiens hos kejsaren och gjort uppvaktning hos vederbörande myndigheter fortsatte jag hemresan öfver Berlin och anmälde mig i Stockholm den 30.mars. Här anser jag mig böra med tacksamhet erkänna det samarbete och den hjälp, jag därute hade af den danske kaptenen Bruun, tyskarne öfverste v Lauenstein och majorerna v.tettau och v.runchel, österrikaren öfverste Ciceries, och amerikanerna öfverste Schuyler, major Macombe och särskildt kapten Judson. Ett par af dennes rapporter bifogas. Förhistoria Som åtskilligt af krigets förhistoria och förberedelserna därtill har sitt intresse från svensk synpunkt, torde en del förtjäna att här anföras. Sedan kosacken Stepanofs försök att tränga in i Mandsjuriet längs floden Sungari afvisats och kosackstationerna vid Amur jämnats med jorden, fick Kina genom fördraget i Nertjinsk år 1689 ett nära 200-årigt lugn för sin mäktiga granne i norr. Under guvernören för

8 Ostsibirien, grefve Muravjef, som för sina förtjänster här borta fick tillnamnet Amurskij, tog emellertid framträngandet ny fart, och genom fördraget i Peking 1860 blef den nuvarande gränsen bestämd. Men Amurs mynningar erbjödo ingen god hamn, och äfven Vladivostok är under vissa tider spärradt af is. Framåtskridande har dessutom alltid varit ryskt lösen. Muravjef förstod vikten af att få en järnväg genom Sibirien till stånd, som skulle möjliggöra den nödiga kraftutvecklingen. Den stora tanken mognade långsamt, men 1891 började man bygga från Vladivostok och samtidigt fortsattes vesterifrån byggandet öfver Ufa. Till 1902 beräknade man att linien skulle vara färdig i sitt nuvarande skick. Emellertid uppträdde temligen oväntadt en ny medtäflare. Japan anföll Kina med krig och genom freden i Sjimonoseki den 17.april 1895 stannade hela Syd-Mandsjuriet i dess händer. Vägen till det öppna hafvet var nära att stängas. Man arrangerade genast i förening med Frankrike och Tyskland en protest, och Japan måste afstå. Derpå fortsattes med framgång det fredliga arbetet i Kina, och redan 1896 var fördraget om den ostkinesiska järnvägen undertecknadt. År 1897 började byggandet; 1898 arrenderade man Kvantun halfön, och så börjades anläggandet av krigshamnen P.Artur och handelshamnen Dalnyj ~ 8 ~ Här har man ett typiskt exempel på det ryska arbetssättet. Trots de snabba framgångarna får man ej därunder förutsätta ett enhetligt samladt arbete mot det gemensamma målet. Stridiga intressen intrigerande om makten, och under det att krigsministern, stödd af Plave och storfurstarne, anlade P.Artur och reste forten på höjderna rundt omkring, utvidgade finans-ministern Witte stödd af fredspartiet det konkurerande Dalnyj och slopade de kinesiska forten rundt om viken. Mången gång har Ryssland haft en viss fördel af denna hofpartiens strid, i det man vid kritiska tillfällen låter den ene dementera och desavouera, hvad den andre sagt och gjort. Men denna gång hade man i Dalnyj skaffat den kommande fienden bästa bas för betvingandet af P.Artur. Det kinesiska upproret afbröt för ett ögonblick arbetena, men blef också den bästa förevändning, man kunde önska sig, till nästa steg. För att skydda kulturarbetet för framtiden tog man 1901 steget fullt ut och beredde sig att slå sig ned på fullt allvar i det bördiga och på alla områden rikt utrustade landet; men nu parerade Japan med samma fint, man själf 1895 med så mycken framgång användt. Japans skarpa protest, sekonderad af förbund med England och samförstånd med Amerika, tvang Ryssland att 1902 förbinda sig till ett utrymmande af Mandsjuriet inom 1½ år. Fredspartiet hade emellertid här fört ordet och tydligen gått för långt i sina medgifvanden. Krigspartiet fick åter vind i seglen. Det utlofvade utrymmandet fick naturligtvis förhinder i hotande oro-ligheter. Järnvägen var nu ändtligen 1903 färdig, och man började t.o.m. allt tydligare sträcka sig efter inflytande äfven i Korea. Nu följde en serie af allt allvarsammare framställningar från Japans sida, som från den ryska möttes af undvikande svar och halfva eftergifter för att förhala tiden, till dess Japan ändtligen den 6.februari 1904 afbröt förhand-lingarne och afsände sin flotta att anfalla den ryska vid P. Artur. Sitt särskilda intresse har det att se, huru nu hela saken framställes från rysk sida. Ministern för skolväsendet har till samtliga undervisningsanstalter för ungdom utfärdat ett cirkulär att vederbörligen i ungdomen inplanta orsaken till och betydelsen af kriget. Den ryska statens utveckling, heter det, vore ett resultat af

9 1. Jämnheten i landets yta (bergskedjor som Ural, Chingan m.fl. voro för små att kunna komma i betraktande), 2. behofvet af utrymme för den ryska utvandringen (sedan år 1896 spriddes årligen kolonister öfver hela Sibirien ända bort till Stilla ocean), 3. den ständiga kontakten i öster och nordost med mindervärdiga folkelement (finnar och mongoler). Förhållandet, heter det vidare, mellan Ryssland och innevånarne i förvärfvade biländer hade städse från urminnes tider varit vänskapligt och broderligt i kristlig mening i motsats till det förhållande, som rådde mellan Vest- Europas nationer och af dem underkufvade länder, hvilka voro utsatta för en hänsynslös exploatering. Ryssland slösar betydande summor på sin periferieri (biländerna) och mottager ingenting i gengäld (som t.ex. i Finland, Kaukasus, Turkestan och nu Mandsjuriet). Periferien blomstrar på medelpunktens bekostnad. Alla stammar, äfven de lägsta, hade fått alla de medborgerliga rättigheter, som rikets egna barn åtnjuta, och man slösade på de förra mångenstädes undervisnings-anstalter i än högre grad än på de egna. T.o.m. i det barbariska Mandsjuriet hade man redan öppnat vetenskapliga och tekniska skolor, lägre flickskolor (dessa 3 naturligtvis endast för den ryska befolkningen) och ryskkinesiska folkskolor i stort antal. Rysslands kulturarbete i Asien vore ofantligt och väckte förundran och afund öfver hela världen. Rysslands krig hade alltid haft till mål antingen att återvinna eller skydda egna områden eller att försvara friheten vare sig i eget land, eller annars i den kristna världen. Väst-Europas nationer däremot förde sina krig af själfviskt och materiellt vinstbegär. Rysslands framträngande mot öster hade haft en elemental natur, som det mången gång varit dess regering svårt att kämpa emot ~ 9 ~ Det ryska folkets eviga, naturliga och rättmätiga önskan vore att hafva fri tillgång till hafvet. Stränderna till Östersjön hade man återförvärfvat, men utfarten till hafvet kunde stängas i hvarje ögonblick. Dardanellerna äro spärrade och Suezkanalen i engelsmännens händer. I slutet af 19.århundradet hade världshistorien trädt fram till världshafvets stränder. Ryssland hade byggt en järnväg tvärs genom Asien och genom fredlig öfverenskommelse skaffat sig en hamn i P.Artur. Denna förbindelseled mellan västern och östern vore en ofantlig vinning för hela den civiliserade världen och minskade i ett slag betydelsen af Suezkanalen. För att skydda sin järnväg hade Ryssland efter det kinesiska upproret sett sig nödsakadt att sätta sig i besittning af Mansjuriet. England och Amerika hade af afund intrigerat mot Ryssland i Kina och nu hetsat Japan till krig. Denna nation vore nämligen fiendtlig mot dem själfva och farlig som konkurrent. Nu räknade de på, att Ryssland och Japan skulle slita sönder hvarandra och sålunda göra det lättare för dem att själfva att blifva herrar på platsen. Man ser, att de viktigaste och framför allt ärligaste punkterna i detta cirkulär lika väl kunde få sin adress mot väster som mot öster. Förberedelser till kriget Man har under sista tiden i ryska pressen mycket klagat öfver, huru föga generalstaben visat sig vuxen sin uppgift. I de starkaste ordalag har man farit ut mot denna samling byråkrater, som endast vore till för egen fördel, där protektion och kryperi vore de ledande principerna, där man ingen känning hade hvarken med armén eller folket o.s.v., o.s.v. Särskildt skulle generalstaben hafva visat sin absoluta oförmåga i att träffa de nödiga förberedelserna för ett krig, ingen operationsplan, en planlös mobilisering,

10 transportplaner omöjliga att utföra, usel organisation af armén, usel beväpning och utrustning, inga kartor öfver krigsskådeplatsen, ingen kunskap om fienden, intet påvisande af bästa medlen och vägarne att slå honom. Att den ryska generalstaben kan göras till föremål för klander är ju alldeles själfklart, lika naturligt som att detta klander nu i första bitterheten öfver de lidna nederlagen gör sig skyldig till stora öfverdrifter. Från svensk synpunkt är det af intresse att taga reda på å ena sidan huru mycket af detta klander, som kan vara berättigadt, men å andra sidan och framför allt, huru mycket som dock verkligen gjorts af denna klandrade generalstab att förbereda kriget, och i hvad mån man kan beräkna liknande förberedelser träffade gentemot oss. Krigsministerns uttalande General Kuropatkin, som krigsminister, på hvilken allt detta klander i sista hand återfaller har i sin kritik öfver de åtgärder, som på sin tid träffats att förbereda det rysk-turkiska kriget, klart och tydligt uttalat de principer, som varit ledande för arbetet under hans tid. Man kan ej neka till att detta arbete varit både konsekvent och omfattande, samt att han i hvad på honom ankommer gjort allt, för att man ej skulle stå oförberedd inför någon eventualitet. Utom de egna krigsmedlens fullkomning består detta arbete i insamlande af upplysningar om den blifvande krigsskådeplatsen, om de fiendtliga stridskrafternas organisation, beväpning, utrustning och utbildning m.m. samt bearbetande af dessa upplysningar i generalstaben. Ryska militärattachéers verksamhet Som jag under krigets gång kom att kampera ihop med de 2 officerare vid armén, som varit militärattachéer i Japan (generalmajor Jansjul, chef för ~ 10 ~ 3.infanteridivisionen, till 1899, öfverste Vanofskij, K.51., till 1903), sökte jag naturligtvis göra mig underrättad om detta arbete. I själfva Japan sköttes det af militärattachéerna, de officiella spionerna, och andra på egen önskan kommenderade och civilt uppträdande officerare, samt för öfrigt konsuler, handelsagenter, turister o s v. Ehuru militärattachén hade ledningen af arbetet, sökte han dock att hålla sina förbindelser med medhjälparne så hemliga som möjligt och korrespondensen sköttes öfver Kina eller Vladivostok. I regel inskränkte han sig till anvisningar om hvad som voro särskildt önskvärdt att närmare utforska, och hvar man kunde ha förhoppning att komma öfver något af värde. Då man har med ett så slipadt folk, som japaner, att göra, blir det ett intressant spel af spioneri och kontraspioneri under min af den fullkomligaste, menlösaste öppenhet. Mest fick man akta sig för att köpa understuelnna falska dokument. Att det i hvarje fall icke var omöjligt att skaffa saker, visar den vackra serie av publikationer 5 som den ryska generalstaben utgaf i början af förra året. Och för öfrigt äro japanerna i många fall ganska oberäkneliga. Sitt fälttjänstreglemente hålla de t.ex. ytterst hemligt, (nu likväl öfversatt från ryskan till flere andra språk), då däremot beväpnings- och utrustningdetaljer som, ryssarna hålla hemliga, utan betänkande utlemnas. Så hade t.ex. Jansjul officiellt fått mottaga både Murata- och Kisaka geväret samt en fullständig uppsättning af infanteriets utrustning. Öfverste Vanofskijs rapport I det stora hela hade man varit mycket väl underrättad. Allt sedan den blodiga skymfen af år 1895 hade japanerna konsekvent rustat sig till krig. Redan i sin stora rapport af år 1900 hade 5 Edlunds fotnot: De viktigaste af de japanska reglementena, utrustningslistor, japanska arméns uniformering och beväpning, militär parlör o d.

11 Vanofskij framhållit, att de år 1904 skulle ha sina 13 divisioner färdigorganiserade, men att en ytterligare utsträckning af organisationen på grund af befälsbrist ej kunde ifrågakomma. (Sedermera hade han dock omnämnt en möjlig formering af reservbrigader, som han beräknat till högst 6, bildade genom sammanslagning af depotbataljonerna.) Vidare hade han rapporterat, att deras mobilisering skulle gå ytterst långsamt på grund af brister i reservförråden, att första stöten skulle riktas mot Korea, ej mot P.Artur eller Vladivostok, som det ständigt framställes i deras tidningar och broschyrer öfver det blifvande kriget; att Pin Jan skulle blifva deras första bas; att före slutet af 2.månaden de näppeligen skulle kunna öfverföra 10 divisioner, då de nordligaste både voro sämre utrustade och hade sämre kommunikationer, att först sedan Jalu hade passerats, de skulle vända sig mot P.Artur; och att i öfverensstämmelse med den japanska nationalkaraktären, deras uppträdande skulle blifva en så vidt möjligt trogen kopia af deras sista krig med Kina i samma trakter. För att möta anfallet vore det af nöden att snarast möjligt bygga en järnväg till Jalu och en landsväg till Pin Jan; att vid Jalu uppställa man och att i P.Artur förlägga en flotta tillräckligt stark att kunna möta den japanska. Som man ser voro i denna rapport misstagen ingalunda stora och betydande, de nödvändiga varningarne och nyttiga anvisningarne ganska skarpt uttalade, om blott den högsta ledningen velat lystna härtill. För öfvrigt saknades det ej heller varningar från andra håll. Den ryska beskickningen i Seul t.ex. fick i slutet af 1903 till slut kategorisk order att upphöra med sina oroande och upphetsande rapporter. Fredspartiet ville ej låta sig störas ~ 11 ~ Hemliga agenter Hvad beträffar det arbete, som utfördes av militärattachéns öfrige medhjälpare kan man döma af de redan nämnda publikationerna från generalstabens statistiska afdelning och kanske ännu mer af de icke publicerade, t.o.m. inom de högre staberna mer eller mindre hemliga redogörelserna för land och folk, militära, geografiska, sociala och ekonomiska förhållandena i Japan, Korea och Mandsjuriet. Som exempel på dessa senare bifogas här den volym 6 som behandlar provinsen Mukden d.v.s. hela södra Mandsjuriet utom det ryska området Kvantunhalfön. Som jag hade turen att sammanträffa med en del officerare, som deltagit i detta arbete, sökte jag naturligtvis skaffa mig några upplysningar om deras arbetsmetoder. Ryttmästaren vid Kejserliga atamankosackregementet Krasnof t.ex. berättade mig mycket om sina resor i främmande länder. I detta krig tjänstgjorde han som den officiella militärtidningens, Ryska Invalidens, krigskorrespondent. För öfrigt har han sedan 1890 stått till krigsministerns direkta förfogande och gjort resor i Indien, Kina, Japan, Abysinien, Persien och Turkiet. I ett obevakadt ögonblick kom han att nämna att han äfven besökt vårt land. Resoran gjorde han alltid civilklädd, vanligen som turist. Ute hade han varit varje år, stundom hade han stannat i samma land ett par år i sträck. Chefen för censuren, öfversten i generalstaben Pestitsek hade äfven förvärfvat meriter som spion och sade sig, naturligtvis, i annat sammanhang, tycka mycket om Sverige och svenskarne. F.d. öfversten i generalstaben, numera chefen för 35.divisionens II.brigad, generalmajor Martynof, ansedd för att vara en af framtidsmännen, hade ock afsetts för användning i vårt land, men 6 Bilaga 4

12 sedan kommenderats till Ostasien. Utan att någonsin hafva varit varesig i Sverige eller Finland hade han af en finsk officer lärt sig svenska och öfverraskade mig en gång, sedan vi redan varit tillsammans flera veckor, med att tala vårt språk fullkomligt flytande. Till en dylik tjänstgöring väljer man sina mest intelligenta och språkkunniga officerare, hvilka med ett godt sätt förena ett förtroendeingifvande utseende. De äro väl aflönade, få själfva välja en underofficer eller menig till betjänt och medhjälpare. Deras tjänstgöring anses naturligtvis särskildt meriterande, men utföres helt och hållet på egen risk. Som regel hafva de i uppdrag: att anskaffa och konigera befintliga kartor eller ock själfva uppgöra kartutkast öfver viktigare vägar, anskaffa nödiga uppgifter om landets försvarskrafter, dess fysiska geografi och meterologiska förhållanden, särskildt detaljerade uppgifter om befolkningen, ej blott om dess täthet, karaktär och ekonomiska vilkor, utan om alla förhållanden, som hafva någon betydelse för truppers inkvartering, som byggnadssätt av hus och gårdar af olika kategorier, offentliga byggnader, tillgång på och beskaffenhet af bränsle, vatten, halm m.m., summerisk redogörelse för näringarne, detaljerade uppgifter på tillgångar af olika slags lifsmedel, samfärdsvägar till lands och vatten och alla slags samfärdsmedel, med beskrifning och ritningar, samt slutligen allmäna drag af styrelsesätt och administration. Som man ser en ganska vidtomfattande och fordrande uppgift. Kartläggning Kartläggningen utgör en detalj för sig. I ett främmande land nöjer man sig vanligen med att skaffa landets egna kartor (som t.ex. i Japan), hvilka reproduceras med nödig transkription af namn och utsättande af måttstock i verst. Om inga dylika kartor finnas (som i norra Korea, där Svegintsef arbetade sommaren 1903) nöjer man sig vanligen med att uppgöra s.k. marschruttkartor i ~ 12 ~ skalan 4 verst på tummen = 1: , och omfattade vanligen ett par km. på hvardera sidan eller någon gång mera. Exempel på dylika bifogas 7. I Mandsjuriet, som man kunde noggrannare rekognosera, lät man icke någon tid gå förlorad. Så snart man kufvat det stora upproret, skred man till verket. Som vanligt kom man sig ej för med ett enhetligt arbete. De konkurrerande myndigheterna härvid voro hufvudsstaben i Petersburg, å ena sidan och Priamurska militärdistriktet å den andra. Generalstabens statistiska afdelning arbetade själfständigt på insamlandet af alla i militärgeografiskt hänseende intressanta uppgifter inom landet och upprättade i samband därmed en s.k. marschruttkarta öfver södra Mandsjuriet. Området, som uppgår till nära km, indelades i 6 distrikt; 6 generalstabsofficerare med i regeln en officer som biträde och 8 topografofficerare började arbetena i mars 1901 till en början under befäl af öfverstelöjtnanten i generalstaben Chuostof. Distrikten voro af en väldig storlek för så svaga arbetskrafter (t.ex. Ljaojan verst och Mukden verst.) Dessutom hade man att utkämpa många heta duster med chunchuserna under hvilka 2 af officerarne och många af beteckningen stupade, men till slutet af november samma år var man färdig med utarbetet. Under sådana förhållanden kunde det ej vara fråga om annat än en ögomåttsrekognosering efter vägarne. Den togs också tämligen lättvindigt. Så berättade man t.ex. om öfverstelöjtnant Chuostof att han med sin betjänt och en tolk farit fram efter vägarne i sakta mak och hufvudsakligen endast antecknat namnen på byarne och aftånden dem emellan. När man sedan skulle konnektera befanns det, att Mukden enligt hans mätningar skulle ha kommit i närheten af Charbin. Han blef 7 Bilaga 5.

13 äfven för sina förtjänster om kartan transporterad från generalstaben ut på armén. Endast efter järnvägarne mättes med instrument. Koncepten uppgjordes i 2 verstskalan (1:84.000), men inlades och uppritades i 4 verstskalan. I december 1902 hade man kartan färdig och tryckt 8. (38 blad och öfversiktsblad i ljustryck i en upplaga på 300 exemplar.) Samtidigt utarbetades en generalkarta 9 i skalan 10 verst (1: ), 20 verst (1: ), en öfversiktskarta i 40 verst (1: ) samt en operationskarta 10 i skalan 50 verst på tummen (1: ). Priamurska militärdistriktets topografiska afdelning åter arbetade på sitt håll oberoende af ofvannämnda från generalstaben direktutsända arbetskommendering. Oafsett den onödiga upprepningen af många detaljer, som häraf blef en följd, ingrep man äfven direkt hindrande genom att taga arbetskrafter från konkurrenterna. Man började med en noggrant mätt karta 11 öfver södra delen af Kvantunhalfön i skalan 1 verst på tummen (1:42.000) sedan fortsatte man med en karta 12 i 2 verstskalan öfver hela landet. När kriget bröt ut, hade man hunnit till en linje straxt norr om Ljaojan. Det hade således arbetats energiskt, och man kan ej klaga öfver bristen på olika kartor, snarare öfver att det var för många, allrahelst om man tillägger, att där fans öfver vissa delar af kusten en karta i 6 verstskalan (1: ) öfver större delen af Kvantunhalfön en i 10 verstskalan (1: ) samt slutligen en af finansministeriet utgifven öfversiktskarta 13 i skalan 80 verst (1: ) på 8 Bilaga 5. 9 Bilaga 6 10 Bilaga 7 I o II 11 Bilaga 8 12 Bilaga 9 13 Bilaga ~ 13 ~ tummen. Däremot kan man med fog anmärka på det starkt begränsade antal kartor, som utlämnades till trupperna. Särskildt i början var det mycket ondt om dylika i de större skalorna. Under de första månaderna af kriget fans 2 verstkartan endast hos de högre staberna, ej gärna lägre än t.o.m. brigaden. 4 verstkartan sällan lägre än regementsstaben, och för öfvriga officerare fick man vara glad om det på hvarje kompani, skvadron eller batteri fanns ett exemplar af 20 verstkartan. (motsvarande vår generalkarta). Senare sökte man visserligen afhjälpa denna brist, men genom det ryska systemet stannade kartorna ofta för alltid i högkvarterets kansli, där man på ett äkta byrokratiskt sätt knusslade med enstaka exemplar till egna truppen, men utan att blinka lemnade hela vagnslaster åt fienden vid vid ställningens utrymmande. Efter retretten från Ljaojan hade man ej vidare några 2 verstkartor öfver operationsområdet, och af 4 verstkartan fanns vid 3.divisionens stab endast 2 exemplar, samt 1 vid hvardera brigaden och 1 vid hverje regemente. Man hade visserligen ursprungligen fått sig tilldelade ytterligare en del exemplar, men kvarlemnat dessa i Charbin, då man ej trodde sig behöfva dem. Kuropatkin hade emellertid redan i juli ställt om, att det närmast norr om Ljaojan belägna området började kartläggas i den större skalan. Trots arbetsstyrkans svaghet, endast 9 topografer och 2 arbetschefer, under svåra förhållanden på allt sätt, vid ett par tillfällen t.o.m. under fientlig eld, hade man till december månad hunnit mäta och i 2 verstskalan upprita ett område på verst. De första bladen öfver trakten mellan Ljaojan och Mukden utkommo redan i september. För det fortsatta arbetet bildades enligt G.O. den 17.september 1904 nr 557 en topografisk afdelning om 1 befälhafvare, 1 medhjälpare, 1 sekre-

14 terare, 1 astronom, 4 afdelningschefer och 35 topografer i Mandsjuriet, som ställdes först till ståthållarens sedan till arméns förfogande. Bildandet af denna afdelning gick dock långsamt och synes hafva fullbordats först i december, då generalmajor Gladysjevoj anlände från Petersburg. Att det i alla fall ej var tillräckligt, visade de ständiga klagomålen, och genom G.O. den 20.maj 1905 nr 327 kallades denna afdelning 1.arméns och bildades samtidigt en ny, den 2.arméns om 1 befälhafvare, 1 medhjälpare, 1 sekreterare, 2 astronomer, 8 afdelningschefer, 50 topografer, 2 skrifvare och 4 menige. Särskildt öfver trakten mellan Ljaojan och Mukden utkom så småningom en mängd upplagor af samma blad, alla mer eller mindre olika på allt sämre papper, tills detta tog fullkomligt slut, och man började trycka på numera obehöfliga 4-verstkartor öfver redan utrymda delar af landet. Som tryckningen skedde helt fältmässigt i stora högkvarteret, kunde man ej begära att litograferingen skulle bli den bästa. De olika upplagor öfver denna trakt, jag såg, voro: 1. 4-verstkarta, utgifven (den ofvan nämnda marschruttkartan) 2. 4-verstkarta, utgifven i september verstkarta, utgifven i september verstkarta, utgifven 2.november, 1904, 5.upplagan verstkarta, utgifven 8.november, 1904, 6.upplagan verstkarta, utgifven 5.december, upplagan verstkarta, utgifven 1.januari 1905, 8.upplagan, delvis rättad efter japanska kartor 19, 14 Bilaga 5 15 Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga ~ 14 ~ 8. 2-verstkarta, utgifven 5.januari 1905, utarbetad efter den 2.arméns karta af 29.december verstkarta, utgifven af V.kåren den 11.december Detta vill säga, att i början af 1905 hade man icke mindre än 11 olika kartor öfver vissa delar af trakten. Det var heller inga små olikheter det rörde sig om, och man kan lätt förstå, hvilket inflytande detta skulle hafva på ordergifvning och operationer. Särskildt visade sig också detta i slaget vid Sandepu. Man jämföre de båda kartor öfver denna trakt, som bifogas (5. och 8.upplagorna) och den vilda omkastningen af orter och namn, som råder omkring denna by. Villervallan ökades genom det olika skrifsättet af namnen. Det kinesiska uttalet är ju mången gång omöjligt att fullkomligt återgifva på europeiskt språk. Här blef sålunda ett stort spelrum för de olika topografernas lifliga uppfattning och fantasi. När man sedan läste en order eller rapport på en karta, hade man största svårighet att gissa sig till, hvilka orter som menades, om skrifvelsen händelsevis var affattad efter någon annan upplaga af samma karta. Här kan man med fog anmärka på den bristande konsekvens som från början utvecklades. Redan före kriget under arbetet på 1-, 2- och 4-verstkartorna följdes i hufvudsak ortsbefolkningens sätt att uttala namnen, men vid affattande af den stora öfversikts- och generalstabskartan i 20- verstskalan gjorde man sig mycket besvär att skrifva alla namnen efter mandarinkinesiskan (språket i Peking) och uppgöra ett alfabetiskt register däröfver. Detta kunde ju göra arbetet särdeles värdefullt i det internationella kartverket, men som generalkarta borde den dock stått i närmare öfverensstämmelse med specialkartan. 19 Bilaga Bilaga 16

15 Allt detta i förening gjorde emellertid, att man anlitade kartorna så lite som möjligt. Det föreföll också, som om de ryska officerarne saknat förtroende ej blott till dessa kartor öfver krigsskådeplatsen, utan äfven på grund af erfarenheter hemifrån till kartor i allmänhet. Att ryska topografer öfverträffa de våra i fantasi och fördomsfrihet är säkert. För att hålla dem inom tillbörliga gränser har man dock en mycket god metod, som förtjänade att vinna efterföljd äfven hos oss. På hvarje kartblad utsättes nämligen såväl ansvarige topografens namn som arbetschefens, så att hvar och en som läser kartan vet, hvem han har att hålla sig till. En följd af det bristande förtroendet blir också, att officerarne ej få den nödiga vanan att läsa kartan. Huru många gånger hörde man ej den oriktiga kartan få skulden till misslyckandet af olika företag, och slutsatsen dragas, att man skulle redt sig bättre utan densamma. Så tillskref man ofta i stridsrapporterna kartan skulden till nederlaget. Som exempel i stort kan anföras utom det nyssnämnda slaget vid Sandepu, äfven general Stackelbergs framryckning på venstra flygeln i slaget vid Schache. I mindre skala förekom det naturligtvis ännu oftare. Särskildt erinrar jag mej general Rennenkampfs framryckning till Maljupau den 11.juni, då han helt oförmodadt kom fram till byn på södra sidan af bergskedjan Sjamusjan i ryggen på japanerna utan att önska det. Man trodde att vägvisaren, en kinesisk bonde, med afsikt fört oss i detta läge, lika obehagligt för ryssarne som för japanerna. Lyckligtvis uppsköts dödsdomen och nästa dag kom man vid reträtten underfund med, att kartan hade orätt och kinesen rätt, men det prygel, han fått, kunde emellertid icke tagas tillbaka. Det var också mycket vanligt att höra det omdömet fällas, att den eller ~ 15 ~ den icke kan läsa kartan en gång, och var det särskildt generalerna man hedrade med det vitsordet. Särsklidt mins jag en gång då en general påstod detta om både Gripenberg och Linjevitj. Jag trodde naturligtvis, att han för egen del var hemma i konsten, och då han började beskrifva sitt anfall på Sukau, bad jag honom på kartan visa sin gruppering af krafterna. Han for då med pekfingret några gånger fram och tillbaka på kartan, men kom slutligen ihåg att han ej såg utan glasögon, och dem hade han förlorat. Naturligtvis inträffade understundom när en armékår plötsligt öfverfördes till ett nytt operationsområde som t.ex. före slaget vid Sandepu, att icke ens det starkt begränsade antal kartor, man vanligen utdelade, fans till hands. Man lät då kopiera och mångfaldiga exemplaren genom öfvertryck, som t.ex. 1.sibiriska kårens karta öfver trakten väster om Chunche 21. Denna nödfallsåtgärd hade dock naturligtvis många olägenheter. Men i regel kan man säga, att hade behofvet af kartan verkligen varit större, skulle man utan tvifvel funnit utvägar att tillgodose detsamma i större utsträckning än nu blef fallet. I regel brydde de olika truppförbanden sig icke ens om att rekvirera dylika, utan nöjde sig med att taga emot hvad som gafs. Generalstabens bearbetning af materialet I hufvudstabens statistiska afdelning bearbetades sedermera under ledning af öfverstelöjtnant Adabasek det genom officiella och hemliga agenter insamlade materialet. Den militärgeografiska beskrifningen omfattade Japan, Korea och Mandsjuriet i 5 oktavvolymer om sidor, hvilka under 1904 utgåfvos i en 2.fullständig upplaga. De voro naturligtvis hemliga och utdelades först vid krigets utbrott, i regel 21 Bilaga 17

16 endast till de högre staberna. Beskrifvningen öfver Korea lemnades dock ända ned till kompani skvadron och battericheferna vid den i detta land vid krigets början opererande styrkan. Af japanska reglementen och instruktioner hade man en mycket fullständig samling, trots de svårigheter, som voro förenade med anskaffandet däraf. Likaså hade man fältutrustningslistor och afbildningar af japanska arméns vapen, fordon och öfvriga utrustning. Som dessa redan blifvit insända af svenska militärattachén i Petersburg, anser jag onödigt att här bifoga dem. Meningen hade varit, att de skulle föreligga färdiga redan vid krigets utbrott. Men på grund af den stora bristen på personer, kunniga i det japanska språket, blef öfversättningen betydligt försenad. Det japanska fackspråket har särskildt sina stora svårigheter genom egna hieroglyfer och en terminologi som är svår att öfverflytta på europeiskt språk. Nu hade man egentligen blott en enda person, sjökadetten de Livron, som fullt behärskade detta språk och följden var att de flesta öfversättningarne ej utkommo förrän i mars och april På grund häraf hade också flertalet af de officerare, som voro ute i Ostasien eller på väg dit ut vid denna tid, aldrig kastat en blick i någon af dessa böcker. Med kännedom om den vanliga motviljan för studier inom ryska officerskåren kan man t.o.m. våga ett antagande, att äfven flertalet af dem, som senare begåfvo sig dit ut icke tagit någon närmare del af dessa publikationer. För att tillgodose behofvet vid armén hade man bort göra ett kortfattadt sammandrag af de mest karaktäristiska föreskrifterna i japanska reglementen och instruktioner liksom öfver den japanska arméns styrka, sammansättning, beväpning, uniformering och utrustning. Öfver alla dessa ~ 16 ~ detaljer funnos visserligen böcker, ströskrifter, tidningsuppsatser m.m. i stor mängd, men som sagdt, ingenting samladt, kortfattadt och lätt öfverskådligt. Då öfverstelöjtnant Linda efter Ljaojan-slaget blef chef för spaningsafdelningen i högkvarteret, sökte han att afhjälpa dessa brister, men det kunde naturligtvis endast blifva helt summariskt, ett surrogat för den handbok, som fortfarande gjorde sig kännbart saknad. En annan följd af bristen på språkkunnige i den japanska detaljen vid generalstaben var den, att läsandet af japanska tidningar mycket försummats. Härtill medverkade naturligen den långsamma postgången. Men vid ståthållare Aleksejefs stab borde man på detta sätt kunnat inhemta många nyttiga upplysningar. Japanska parlörer hade man dock utarbetat i hufvudstaben, men de voro opraktiskt uppställda och kommo ej till någon användning. De få gånger man lyckades taga några fångar, låtsade dessa vanligen att ej förstå ett ord af de blygsamma försök, en stabsofficer med parlören i hand gjorde att förhöra dem. För öfvrigt var det äfven vid fältarmén mycket ondt om officerare, som förstodo det japanska språket. Dylika funnos icke en gång så att det räckte till 1 för hvarje armékår. Endast vid stora högkvarteret fans det ett par, som beherrskade språket tillräckligt att kunna läsa rapportkort och bref. Vid de olika armékvarteren fick man vara glad om man disponerade officerare, som kände språket nog för att nödtorftigt förhöra fångar, läsa tryckta ordrar o.d. Föga bättre var det med kinesiskan, ehuru detta språk dock är det grundläggande vid orientaliska institutet i Vladivostok. Detta institut hade tydligen ej fått verka tillräckligt länge. Beträffande kinesiskan kunde man dock reda sig genom att hyra kineser, som kunde något

17 ryska. Dylika hade man i regel 1 vid hvarje regemente, men de var ofta opålitliga, misstänkta som spioner och på denna grund illa behandlade, hvarför de ock ej sällan rymde sin kos, så att man långa tider fick reda sig utan någon alls. Större nytta än af de japanska ordförteckningarne och parlörerna skulle man ha haft af en mindre kinesisk dylik. Jag såg för min del 2 sådana, båda tillkomna på enskildt initiativ och tämligen underhaltiga. Den ena var dessutom så illa tryckt, att den var hardt när oläslig. Någon officiellt utgifven praktisk och lätthandterlig saknades i hvarje fall. Som det kinesiska fackspråket är synnerligen enkelt och primitivt, inhemtade dock litet hvar snart nog hvad som behöfdes för att reda sig bland landtbefolkningen. Dessutom uppkom snart en rysk-kinesisk patois, som af ryssarne ansågs vara kinesiska och af kineserna ryska, med hvilken man förträffligt kunde taga sig öfver allt. Egendomligt nog tyckts man från rysk sida hafva egnat större uppmärksamhet åt koreanskan. Så t.ex. fans vid Rennenkampfs stab ingen, som förstod japanska; den vid staben anställde, från institutet i Vladivostok utexaminerade tolken var äfven mycket svag i kinesiskan, men behärskade koreanskan fullkomligt. Då jag äfven sedermera påträffade en officiell tolk med samma kvalifikationer, antar jag, att det näppeligen var en tillfällighet detta. Man hade tydligen beräknat att få kriget förlagdt till Korea, men det kom tyvärr en smula för tidigt. Detta omdöme, att kriget kommit för tidigt, hörde man ständigt upprepas. Som af ofvan anförda framgår, gäller det äfven generalstabens bearbetning af det insamlade rika materialet. Man hade tydligen icke hunnit med allt det, man haft för afsikt att göra; men å andra sidan måste erkännas, att arbetet var grundligt anlagdt, konsekvent genomfördt och i det stora hela förtjänt af all aktning. Krigsskådeplatsens natur. För att kunna bedöma förhållandena å krigsskådeplatsen torde en kort redogörelse för dess säregna natur vara af nöden. Före krigets början var det rätt ondt om källor i detta hänseende. Nu däremot öfverflödar bokmarknaden därpå. Men som jag sattes i tillfälle att taga del af några källor, som ej kommit till allmänhetens kännedom, torde några uppgifter ur dessa hafva sitt intresse. Egendomligt nog var det ej Ryssland ensamt och dess motståndare Japan, som insamlade noggranna uppgifter om den blifvande krigsskådeplatsen. Så gott som alla stormakter hade nämligen på ett eller annat sätt skaffat sig ingående upplysningar om Mandsjuriet. I regel hade dessa sedan samlats och bearbetats i vederbörande generalstaber utan angifvande af källorna, eller ock hade en officer själfständigt gjort rekognoseringen och redigerat sin rapport. Dessa voro naturligtvis hemliga, men som vederbörande militärattachéer försetts med ett exemplar däraf, fick jag genom kamratligt utbyte taga del af de fleste. Frånräknadt de ryska, om hvilka jag redan talat och de japanska, som jag naturligtvis icke kom att ta del af, men som jag antar icke stodo de ryska efter, måste hedersrummet gifvas åt den engelska. Den utgjordes af f.d. militärattachén i Kina, öfverste G.S. Brownes, rapport till krigsdeparte-mentets statistiska afdelning tryckt redan år 1902 och nu rättad och öfversedd i en 2.upplaga Antagligen hade han fått hjälp af sin japanske kollega och förbundsbroder, eljest torde han hafva behöft egna en större del af sitt lif åt studiet af detta land för att vinna en så ingående kunskap om dess innevånares lif och öfvriga förhållanden. Närmast den engelska kom den tyska, som tydligen ~ 17 ~

18 var baserad på Krahmer och fullständigad genom handelsagenter. Den var af betydligt blygsammare dimensioner än den engelska, men samvetsgrant och duktigt gjord, äfven om här och där reseskildrares billiga fantasi hade kommit med. De öfvriga makters opus voro af mindre värde. Klimatet På grund af grannskapet till öknen Gobi har landet ett hårdt fastlandsklimat. Tempera-turvexlingarne äro påtagliga och stora. Om dagarne i regel året om värme och blåst, om nätterna kyla och vindstilla. Klimatiska och meteorologiska förhållanden framgå ur tabellerna i bilagan 4 i enlighet med iakttagelser för åren 1901 och För att fullständiga dessa ålade Kuropatkin den sanitärstatistiska byrån vid stora högkvarterets sanitetsstyrelse att uppgöra dylika för åren 1903 och 1904, hvilka, hemtade ur tidning för mandsjuriska armén, i samma bilaga infogats. Därur framgår, att tempera-turen i trakten mellan Ljaojan och Mukden vexlar betydligt från det ena året till det andra. Vintern börjar i november, uppnår sin kulmen i januari, då temperaturen om nättena kan nedgå till ett minimum af mellan -30 och -40 C. Om dagarne nå den dock vanligen äfven vid denna tid ett maximum öfver 0 i solen. I april börjar våren och i juli når värmen höjdpunkten med ett maximum mellan +30 och +40 C i skuggan. I solen stiger temperaturen ofta öfver +50, hvarför solsting bland trupperna var en ganska vanlig företeelse. Hösten börjar vanligen i slutet af september och är utan jämförelse den behagligaste årstiden. Nederbörd. Nederbörden under året är i genomsnitt ej stor. Under vintern råder nordliga och nordvestliga vindar från det inre af kontinenten, och snöfallet är ytterst ringa, så att man sällan ser marken hvit. Vägarne äro också under denna årstid i sitt bästa skick, och den egentliga samfärldseln börjar först nu, då alla vattendrag täckas af is. Om våren börja monsunerna, de sydliga vindarne, med fuktig värme från hafvet, och det behöfdes endast en tillfällig afkylning i ~ 18 ~

19 atmosfären för att framkalla strida regnskurar. Den första mindre regnperioden kommer vanligen redan i maj, men först i slutet af juli kommer den stora regnperioden, då man får se, hvad regnet verkligen kan uträtta. Nederbörden i juli månad 1901 steg till 416,5 m.m., eller mer än 50% af hela årets, under ett medelbarometertryck om 752 m.m. På grund af markens egendomliga beskaffenhet, en brunröd lera som i bergstrakterna öfvergå i skiffer, uppsuges ej vattnet så hastigt, utan strömmar ned mot dalbotten. Rännilarne växa till bäckar, bäckarne till strömmar, slätt-marken öfversvämmas, vägarne afskäras. Operationer blifva under sådana förhållanden synnerligen försvårade. Vattnet som ej kunde genomtränga leran, uppslammade så småningom de öfvre lagren och omöjliggjorde till slut all samfärdsel. Under 1904 hade man ingen samlad regnperiod af den omfattning, som under föregående år, regnskurarne fördelade sig mer öfver hela sommaren och kommo särskildt ofta under och efter striderne. mångfaldigade blott på grund af väglagets beskaffenhet. Vägar Vägar i europeisk mening finnas ej i Mandsjuriet. Den mycket omtalade mandarinvägen liknar på många ställen en gammal flodbädd, där samfärdseln vanligen får hålla sig på sidan af vägen. Men å andra sidan kan man säga, att det fins vägar öfverallt åtminstonde möjlighet att taga sig fram hvar som helst öfver fälten. Enda svårigheten är att passera de af vattenfloderna framkallade djupa nedskärningarne, som äro ganska talrika. Floder Floderna löpa vanligen mellan djupt nedskurna men på samma gång mycket vida stränder och äro vid lågt vattenstånd lätt vadbara. Endast den nedre delen är seglingsbar året om. Skakningen i atmosfären af kanondundret framkallade nämligen nederbörd. Äfven om denna icke var så betydande, var den dock tillräcklig att göra det ytterst svårt att taga sig fram med artilleri och trängkolonner. Vid III.kårens reträtt till Ljaojan den (blankt) augusti fastnade t.ex. 1 batteri på vägen, och trots 24 hästars anspann och ett helt kompanis hjälp kunde man icke få kanonerna ur fläcken. Vid flere tillfällen hände det, att under reträtten människor och hästar drunknade bokstafligen midt på vägen. Hade japanerna ej i regel gifvit oss så god tid för utförande af återtåget skulle förlusterna blifvit Mandarinvägen (överst) Tajtsyche (nederst) ~ 19 ~

20 Sungari, hvars stränder äro de fruktbaraste i Mansjuriet upp till Girin, Nonni med sina storartade öfversvämningar 2 gånger om året till Zizikar, Ljaoche, den mest trafikerade af dem alla, äfven för större fartyg upp till mandarinvägen, för mindre fartyg ända till Tuntsiakau (590 km), Tajtsyche upp till närheten af Ljaojan (150 km) Chunche till närheten af Mukden (140 km). Jalu till Maouschan (400 km). Af de 7 månader, floderna äro isfria, äro de endast 3 månader särskildt lämpade för samfärdseln, och äfven då endast för grundgående båtar af en särskild typ, s.k. djonker, af hvilka de största med full last om ända till kgr äro 2,8 m. djupgående, de mindre med omkring (Bildtext saknas) ~ 20 ~

21 8 000 kgr 1.4 m. djupgående. Om rörelsens omfattning kan man göra sig en föreställning då 1902 på Ljaoche gingo öfver djonker och till Sorkau under samma år inkommo dylika. Operationsområdet Operationsområdet delas af den ostkinesiska järnvägen i 2 hälfter af mycket olika natur. Västerut är landet en enda bördig slätt, österut börja de skoglösa kullarne resa sig allt högre och öfvergå snart i en verklig bergstrakt, ett inveckladt nät af smala åsar med en rad skarpa toppar som först på kartan reder ut sig till en hufvudkedja Schamuchan och dess utlöpare åt båda flodsystemen Jalu i öster och Ljaoche i väster. Höjdsiffrorna äro ingenstädes betydande. De högsta topparne nå endast upp till m. De bördiga dalarne äro jämförelsevis tätt befolkade västerut. Skogen är där också öfverallt sköflad, till (Bildtext saknas) (Bildtext saknas) ~ 21 ~

22 och med den buskartade återväxten skattas årligen till bränsle, men ju glesare befolkningen bli österut, desto högre växa sig också buskarne och öster om själfva vattendelaren kan man börja tala om skog. Denna utgöres hufvudsakligen af löfskog stundom uppblandad med tall, ceder och lärkträd. Berglandet Berggrunden utgöres i söder af granit och gneis, öfvergår norrut i kvartsit och skiffer med inströdda fläckar af porfyr, basalt och stenkol. Karaktäristiska för denna bergstrakt äro de starkt buktade, veckade och refflade åsarne med sina brandta sidor, skarpa kam, kägelformiga toppar och vinkelräta utlöpare, vidare den jämna bördiga dalbotten som i regel är synnerligen lättframkomlig och skulle utgöra präktiga förbindelseleder om ej det sakta strömmande vattendraget understundom slingrade sig så nära berget, att där ej längre fins rum ens för den smalaste gångstig längs den här tvärbranta urhålkade klippan. Är nu ej vattenståndet så lågt att man kan vada öfver till andra sidan af ån, måste man öfver den m höga åsen in i närmaste sidodal för att fortsätta. Alltid finns det någon väg om ock ej anpassade för fordon af europeisk ty. Bergssidorna äro för öfvrigt ytterst sällan brantare än så att infanteri tar sig fram utan större svårighet så godt som öfverallt. Äfven kavalleri behöfver ej någonsin känna sig instängdt, endast åkande artilleri är tämligen hjälplöst om ej man haft tid att förbättra vägen. Om man blott slapp regn, visade det sig dock vid flere tillfällen att infanteriet med linor kunde släpa kanonerna öfver åsen. Som man kan förstå, gifver en dylik terräng sin bestämda karaktär åt kriget. Den försvarande har svårt att välja någon annan ställning än längs den smala åsen och att finna plats för sitt artilleri annat än i samma linie som infanteriets främsta afdelningar. Reserverna ställas antingen nere i bakomliggande dal och ha då en besvärlig och tidskräfvande väg att krafvla sig upp till skyttelinien, eller också besätta de en bakre linie den s.k. hufvudställningen för öfvrigt tämligen lik den främre. Den anfallande däremot ha de största fördelar i denna terräng, först och främst en fullkomligt skyld frammarsch och dold gruppering lätthet att med svaga krafter i fronten hålla den motliggande kammen under det att kringångsrörelser utföres osedda af fienden och så möjlighet att med ens nå den fientliga ställningens rygg. Slättlandet Slättlandet åter karakteriseras af de täta byarne med sina lummiga pilar och popplar. Husen äro alla af mycket fast byggnad vanligen af soltorkadt tegel. Endast de fattigas hus äro af rå lera. Till skydd mot chunchuser är hvarje gård omgifven af en ofta rätt hög mur och många byar ej blott af murar utan äfven Gaoljan (till vänster). Större landtgård (till höger). ~ 22 ~

23 af en djup graf. (Angående de närmare detaljerna af byggnadssättet se bilaga 4) På så sätt är hvarje bebyggd ort en fästning som lämpar sig för envist försvar. Ute på fälten ligga begrafningsplatser strödda öfverallt med de sockertoppsformade grafkullarne omgärdade och skuggade af höga träd, hvilkas sus skall hålla alla onda andar borta. Denna rikedom af träd gör att slätten på afstånd får utseende af en gles park, där det ofta är mycket svårt att orientera sig och återfinna de på kartorna angifna orterna. Öfverskådligheten minskas ännu mer om sommaren genom den rika växtligheten på fälten, som till sin hufvuddel upptagas af den s.k. gaoljanen, ett sädesslag, som har någon likhet med hirsen. Den uppnår en höjd af 3-4 m och skyler sålunda fullständigt alla trupprörelser. Om de fasta byarne gynnade försvaret, kan man säga att den lummiga grönskan och de vajande sädesfälten i hög grad gynnade rörligheten och anfallet, liksom äfven de förut omtalade djupt nedskurna flodbäddarne bildade goda uppställningsplatser och anmarschvägar mot fienden i det att deras slingrande gång omöjliggjorde all beskjutning längs efter. Befolkningen Slätten är mycket tätt befolkad ungefär som Malmöhuslän i Sverige eller ända till 80 innevånare på km, men äfven bergstrakten är ingalunda glest befolkad. Den jämna, bördiga dalbotten är öfverallt odlad och högt upp på bergssluttningarne ser man de flitiga kuli plöja och så. Kajuansian-regionen, den Mandajurer (t.v). Burjater (t.h). Mongoler (t.v). Burjatkosacker med en japansk fånge (t.h). ~ 23 ~

24 vildaste och fattigaste, har sålunda i alla fall 40 invånare per km. Som jämförelse kan nämnas, att medeltalet för Sverige är 12 per km. Kineser Befolkningen delas 3 hufvudstammar, kineser, tunguser och mongoler. Kineserna utgöra hufvudmassan omkring 94%. Det är en tämligen Bildtexter saknas.) ~ 24 ~