N. D. Edlunds slutrapport

Transkript

1 kinesiska arber, hvarjämte för bergstrakten måste anordnas dylika å packdjur. Deras stat fastställdes först genom prik. 770 af år En arbhalftransport var beräknad för 150 sårade i liggande ställning och 10 ridande å reservhästarne, en klöfjehalftransport åter endast för 75 sårade i liggande ställning hvarhjämte möjlighet fans att å de 20 reservhästarne undanskaffa ytterligare 20 ridande. Dock funnos för dessa inga sadlar som vid arbtransporten Staten utgjorde 1904 Arber Packsadlar Chef, officer Medicinalafdelning Läkare Fältskär Förvaltningsafdelning Kommisarie Skrifvare Barmhertighetsyster Sjukvårdare Trängunderofficerare Manskap Summa Fordon Apotekskärror 2 Arber 1 Packsadl. 4 Transportkärror 51 Arber 75 Packsadl. 180 Packkärror 4 Arber 3 Packsadl. 14 Lifsmedelskärror 3 Arber 1 Packsadl. 6 Reservdelskärror 2 Arber 1 Packsadl. 4 Köksvagn Trillor (för barmhärtighets systrarne) Summa Hästar 1904 Arber Packsadl. Ridhästar Tränghästar Summa Edlunds fotnot: Enligt prik ~ 76 ~

2 Dessa transporter fördelades ej på trupperna utan höllos tillbaka i närheten af etappslutstationen för att under slaget detascheras till de olika kårerna i mån af behof. ~ 77 ~ Till arméns sjukvårdsanstalter hörde vidare de militära sanitetstågen. Äfven dessa fingo under kriget ny organisation genom prik. 98 af år Emellertid märkte man snart, att personalen ej räckte till att bemanna alla de sanitetståg, som behöfdes för att undanföra alla sårade under ett större slag. Man såg sig sålunda nödsakad att organisera särskilda sanitetståg, afsedda för en jämförelsevis kortare transport af sårade, och kallade denna specialitet militära evakueringståg. Denna stat fastställdes genom prik. 740 af år Sammansättningen af tågen bestämdes ej närmare och kunde man i nödfall använda tomtågen från trupptransporterna. För den längre transporten af sårade genom Sibirien bibehöllos naturligtvis de gamla sanitetstågen. Staten blef sålunda: Personal Chef, officer 1 1 Medicinalafdelning Läkare 3 1 Fältskärer 5 1 Förvaltningsafdelning Förvaltare 1 - Vaktmästare 1 - Skrifvare 1 1 Barmhärtighetssystrar 5 2 Sjukvårdare 25 - Städare o.d Kockar 3 4 Järnvägspersonal Mekaniska arbetare Summa utom tågpersonal Vagnar Materielförråd, bagagevagn 1 (3 axlad) Lättare sjuka, boggievagn 5 (III kl. 4 axl) Kök och skafferi, boggievagn 1 (III kl. 4 axl) Tjänstepersonal, boggievagn 1 (III kl. 4 axl) Officerare o.d., boggievagn 1 (I kl. 4 axl) Apotek, badrum och systrar, 1 (III kl. 4 axl) boggievagn Sjuke officerare, boggievagn 1 (III kl.4 axl) Svårare sjuka, boggievagn 1 (III kl 4 axl) Materialförråd, bagagevagn 1 (3 axlad) Summa 16 vagnar (62 axlar) Edlunds fotnot: Varma årstider 5, kalla årstider 9 man 20 Min kommentar: Summan stämmer inte med det Edlund redovisar i tabellen. Det skiljer på tre stycken fyraxlade vagnar.

3 Vagnarne ställdes alltid i nu angifven ordning inom tåget för att göra detta lika åt båda sidor och sålunda underlätta dess rörelser. När extra sanitetståg befunnos erforderliga sammansattes de såvidt möjligt efter samma norm. Längden fick ej gärna öfverskrida 272 meter. Sängplatser funnos beräknade för i regel omkring 250 man. På operationsbasen i Charbin anordnades en s.k. evakuationssamlingspunkt, som lydde under chefen för den sanitära evakueringsafdelningen. Alla sårade, som kommo från armén, undersöktes och sorterades här, svårt sjuke och sårade som ej tålde längre transport, samt lättare dylika som antogos kunna tillfriskna inom 2-3 veckor fingo stanna i Charbin, öfriga fingo fortsätta till längre tillbaka belägna sjukhus och anstalter. Staten för den s.k. styrelsen för sanitära evakueringsafdelningen bestämdes enligt prik. 143 af år 1905 till: Chef, generallöjtnant 1 Sjukhusinspektör, generalmajor 1 Officerare eller civilmilitära 5 Civilmilitära 6 Civilmilitära i reserv bestämmes af högste befälhafvaren Skrifvare 6 Summa 19+ nödig reserv På operationsbasen i Charbin funnos vidare ej mindre än 23 s.k. blandade hospital (i slutet af 1904). Deras stat var af en mycket växlande styrka. I allmänhet hade man dock: Chef, läkare 1 Läkare, eventuellt assistenter 5-8 Inspektör 1 ~ 78 ~ Fältskärer 16 Systrar 8 Summa (utom handräckningsmanskap) I allmänhet voro dessa s.k. blandade hospital afsedda för 20 officerare och 400 man, men flera funnos, som vid behof kunde mottaga man. Utrustningen var rikligt tilltagen och beräknad för 1 kök, 1 varmvattensskjul (för te o.d.) 1 tvätthus, 1 smedja, 1 mekanisk verkstad, 1 snickeriverkstad, 1 apotek, 1 kansli och 1 boningshus för personalen utom 2-7 baracker för de sjuka. På operationsbasen i Charbin och vid etappslutstationen upplades förråd af förbandsmaterial. Staten utgjordes: Chef 1 Apotekare 5-6 Fältskärer 7-8 Skrifvare o.d Handräckning 45 Summa man För desinfektionen upprättades järnvägsdesinfektionsafdelningar, hvilkas stat genom prik. 689 af år 1904 bestämdes till: Läkare 2 Fältskärer 3 Menige 10 Summa 15 man Röda korset I jämnbredd med truppernas sjukvårdsanstalter arbetade Röda korset. Under detta namn hade en mängd enskilda personer och sällskap sammanslutit sig med uppgift att enligt utfärdade prospekt: 1. Understödja de militära anstalterna med personal och material.

4 2. Uppsätta egna flygande detaschement och sjukhus. 3. Anordna sanitetståg att biträda vid evakueringen af sårade, och 4. Genom bidrag till truppernas proviantering och utrustning bereda lättnader i fältlifvets besvärligheter. Röda korsets flygande detaschement sammansattes i regel af Personal Läkare 2 Assistenter 4-5 Sanitärer 15 Systrar 1 eller ingen Trängmanskap 30 Summa 52 Hästar Ridhästar Packhästar Reservhästar 8 Summa Ett dylik detaschement kunde anordna ett sjukhus med sängar, och hade plats i 8 tält à 4 man och 1 tält à 14 man, för 46 man samt i öfrigt utrustning för 800 sårade. Dessa detaschement användes med förkärlek i främsta linien särskildt vid kavalleriet. Något längre tillbaka hade man s.k. rörliga fälthospital med mycket vexlande styrka. I genomsnitt hade man en stat om: Läkare 4-5 Assistenter 2-4 Förvaltare 1 Sanitärer 9-15 Systrar Tekniker 1 Summa utom utom trängmanskap Hästar ~ 79 ~ Fordon Sjuktransportkärror 4-10 Köksvagn 1 Dessutom kinesiska fordon i mån af behof. Ofta nog hade ett dylikt rörligt fälthospital sitt egna flygande detaschement, stundom äfven en transportkolonn. Vid etappslutstationen upprättades sedan ytterligare en hel rad af sjukhus. Redan i juli 1904 hade man i Ljaojan 7 dylika tillhörande röda korset, en del dock endast till namnet med bibehållande af största själfständighet. På operationsbasen var antalet ännu större, i slutet af 1904 funnos endast i Charbin ej mindre än 14 dylika af mycket vexlande styrka, beräknade för sängar. Dessutom upprättades bakteriologiska och desinfectionsanstalter, hospital för sinnessjuka, centraldepot för material, beklädnadsstationer, isfabriker o.d. Inalles skulle röda korset till början af 1905 hafva uppsatt 61 sjukhus med bäddar, 17 flygande detaschement och 5 desinfectionsanstalter, ensamt å krigsskådeplatsen. Det hela stod under ledning af en styrelse hvars stat utgjordes af: Chef, fullmäktig 1 Medhjälpare 2 Fullmäktige 3 Till förfogande, officerare 3 Till förfogande, ingeniörer 2 Förvaltare 1 Bokförare 1 Kassör 1 Kassör biträden Flere Systrar 2 Posttjänstemän 1 Registrator 1

5 Betjänte 5 Summa utom biträden och 23 handräckningspersonal Veterinärlassarett För veterinärvården fans vid hvarje armékår ett etappveterinärlasarett beräknadt för 100 sjuka hästar. Ytterligare dylika funnos sedan längre tillbaka i reserv för hela arméns räkning vid hästdepåerna o.d. Staten bestämdes genom prik. 249 af år 1905 till: Veterinärer 2 Bokförare 1 Fältskärer 4 Underofficerare 1 Skrifvare 1 Menige 12 Summa 21 man Hästar Ridhästar 2 Tränghästar 8 Summa 10 hästar Fordon (2sp) Apotek - 1 Bagage - 2 Köksvagn 1 Summa 4 fordon Genom prik. 611 af samma år tillades för vården af de sjuka hästarna ytterligare 35 man, och blef det sålunda inalles 56 man vid veterinärlasarettet. Staber Genom prik. 661 af år 1904 fastställdes ny stat för ett armékvarter. Om man medräknar ej upptagen personal, uppassning, hästskötare, hästar, ekipage utgör denna: Generaler Rgts. officerare Komp. officerare Läkare Veterinärer Prester Tjänstemän Skrifvare Yrkesmän Uppassare Hästskötare Tränganskap Öfr. manskap Summa Arméchef med adjutanter I. Fältstaben Stabschef med adjutant Generalkavartermästareafd Daghafvande generalens stab a) Rättsväsendet b) Kommendanturen Icke stridande kompani c) Presterskap d) Presterskap af andra bekännelser e) Tryckeri Kommunikationsafd Kansli Summa fältstab II. Intendenturafd * 1 53 III. Artilleriinspektörafd * 1 41 IV. Ingeniörinspektörafd * 1 33 V. Sanitetsafd * 1 49 VI. Kassaförvaltning * 1 11 VII. Kontrollörafd * 1 21 Lydande under kommunikationsafdelningen 1. Fältetappafdelningen * Militärvägafdelningen * 1 40 ~ 80 ~

6 3. Post & telegrafafd * Transportafdelningen * 1 29 Lydande under sanitetsafdelningen 1. Militärsjukhus afd * Medecinafd * Veterinärafd * 1 15 Röda korset, enligt arméchefens bestämmelse Summa armékvarter (Saknas den förklarande texten till stjärnorna) Enligt prik. 306 af år 1895 kan man beräkna: Officersridhästar 158 Ekipage 38 Ekipagedraghästar 118 Lägger man härtill hästar och fordon enligt prik. 661 af år 1904 finner man: Hästar Officersridhästar 158 Manskapsridhästar 18 Ekipage draghästar 118 Trängdraghästar 339 Reservhästar 34 Summa hästar 667 Fordon Ekipage 38 Sanitetskärror (1 sp) 7 Baggagekärror (1 sp) 100 Bagagevagnar (2 sp) 50 Kyrkvagnar (2 sp) 3 Tjänstemäns vagnar (2 sp) 39 Skrifvares vagnar (2 sp) 20 Köksvagnar (2 sp) 4 Summa fordon 261 Samtliga afdelningar betecknade med romerska siffror lyda direkt under arméchefen. Denna organisation af ett kårkvarter skiljer sig från den äldre staten, prik. 62 af år 1890, dels därigenom att personalen reducerats; trots det ökande antalet organ har slutsumman nedbrakts med ej mindre än 15 officerare och 24 civilmilitäre på pappret. ~ 81 ~ Vidare har man fått en ny själfständig afdelning för sanitetsväsendet, som förut lydde under daghafvande generalen. Under denna nya afdelning hafva sedan förenats alla de detaljer som rätteligen höra dit, men förut voro spridda på olika håll. Hvad de olika afdelningarnes funktioner beträffar, undergingo de ingen förändring under kriget och återfinnes sålunda i Peterssons handbok öfver ryska armén hvarför detta här torde kunna förbigås. Dock torde böra påpekas den egendomligheteen för ryska armén, att den saknar ett etappkvarter i vår bemärkelse, och att dess motsvarighet endast utgöres af kommunikationsafdelningen med dess 4 underafdelningar. Dess verksamhet vidtager först vid den s.k. basen, som hos oss motsvaras af etapphufvudstationen och hela tiden utgjordes af Charbin. På detta sätt äro den ryska armén och dess underafdelningar med samtliga dess organ i viss mening afskurna från hemorten, hvaraf ock följer alla de egendomligheter i ersättningsväsendet under krigets gång, som i det föregående på olika ställen framhållits. Slutligen får påpekas, att i staten ej är upptagen chefens konvoj, 1 utvald kosacksotnja, 1 telegrafhalfsotnja och 1 ordonnans sotnja, som

7 borde räknas dit i enlighet med de officiella staterna för lägre staber. Högkvarteret Vid stora högkvarteret skola enligt författningen utom fältstaben endast uppsättas de under denna lydande 3 första afdelningarne, generalkvartermästarens, daghafvande generalens och chefen för kommunikationerna. I detta krig organiserades det emellertid på ett alldeles nytt sätt som blott obetydligt skiljer sig från den ofvan anförda staten för ett armékvarter. Hufvudsakliga skillnaden var den, att fältstaben stod öfver samtliga afdelningar och ej själf ingick i raden af dylika. I samband härmed kommo dess 4 underafdelningar i arméstaben att ingå som själfständiga afdelningar i jämnbredd med de 6 andra. Sedermera bifogades ytterligare en ny afdelning med ordningsnummer IX, arméns domstol. På grund af krigsskådeplatsens läge i ett neutralt land med däraf följande invecklade rättsförhållanden, hade denna afdelning tillkommit, fastän fortfarande i daghafvande generalens afdelning fans en detalj för truppernas eget rättsväsende. Man fick sålunda under fältstaben inalles 11 afdelningar. Denna organisation har aldrig blifvit fastställd i någon prikas och hade sålunda en helt och hållet tillfällig natur. Men då likväl dess närmare detaljer kunna vara af något intresse anföres denna i bilaga 89, utvisande antalet officerare och tjänstemän i högkvarterets olika afdelningar och detaljer vid början af operationerna, jämte en personaluppgift öfver de ~ 82 ~ högre befälsposterna i midten af år Som allmän regel kan sägas att staten betydligt öfverskreds inom alla grader genom kommenderingar på längre eller kortare tid. Så har till ex. redan nämnts att det icke stridande kompaniet vid stora högkvarteret redan mot slutet af 1904 från 184 man enligt 1890 års stat, eller 393 enligt ofvanstående, stigit till man, ett bevis på i huru hög grad personal, hästar och träng hade ökat vid samma tid. Detta berodde naturligtvis i sin mån på att truppernas antal under denna tid mer än fördubblats. Till största delen har man dock att söka anledningen i det inom hvarje stab otilbörligt stora tilloppet af extrapersonal i olika befattningar. De officiella siffrorna voro nämligen så sent som i juni 1903 prik. 469, hvad endast stora högkvarterets träng angår 376 man 721, hästar och 343 fordon. Man kan sålunda beräkna enligt ofvanstående den officiella siffran för icke stridande kompaniet vid denna tid till 550 man. Återstoden eller nära man fördes sålunda aldrig i rullorna, utgörande ordinarie och extra personalens extra träng, hästskötare, uppassare o.d. När nu högkvarteret tillväxte på detta sätt, måste rätt snart dess rörlighet blifva lidande härpå. Också fann man vid operationernas början på allvar, i juli 1904, det omöjligt att draga hela denna tross med sig i främsta linien. Man uppdelade sålunda stora högkvarteret i 2 linier. Den 1.linien omfattade fältstaben och generalkvartermästarafdelningen samt representanter för in-

8 geniör-, sanitets-, prost- och telegrafväsendet samt kommunikationerna och kansliet jämte 1 boningståg, 1 materialtåg med nödig personal, 1 konvojsotnja och 1 ordonnanssotnja. I 2.linien ingick sedan hela återstoden af högkvarteret, som kvarstannade i Ljaojan. Att arbetet på detta sätt blef betydligt försvåradt är naturligt, och arméstabschefen Charkevitj klagade klagade själf däröfver, men måste likväl finna sig i det oundgängliga för att bevara någon rörlighet åt ledningen. Kårkvarter Hvad kårkvarteret beträffar, hade år 1900 genom prik. 269 bildats en ny stat för 3 sibiriska kårer. Genom prik. 28 af år 1904 fastställdes den ännu en gång för III.sib.kåren, men för öfrigt återgick man till de gamla staterna af år 1890 prik. 62 med tillägg af kårveterinär enligt prik. 350 af år För fullständighetens skull anföras de här nedan båda, den äldre öfver den nyare. Generaler Rgt. officerare Komp. officerare Läkare Veterinärer Prester Tjänstemän Skrifvare Yrkesmän Uppassare Hästskötare Tränganskap Öfr. manskap Summa Kårchef med adjutant I. Kårstab Kåringeniör Kårkommendant Stabskonvoj ½ sotnja af el.3.lin II. Artilleribefälhafvarens stab III. Kårintendentens stab IV. Kårläkaren V. Kårveterinären VI. Kårkontrollören VII. Kårdomstol Summa x x ~ 83 ~

9 Enligt prik. 306 af år 189? Kan man beräkna hästar?? Och ekipage för officerare: Officersridhästar Officersdraghästar Ekipage 10 7 Lägger man härtill hästar och fordon enligt prik. 62 år 1890 och 269 år 1900 får man: Hästar Fordon Som synes är skillnaden ganska betydande, och därtill kommer ytterligare en afdelning, kårkassan, enligt särskild stat i den äldre organisationen. Denna afdelning bestämdes genom prik. 654 år 1905 för VII.sibiriska kåren till 8 tjänstemän och 24 man samt 32 hästar och 14 kärror. Sammanlagdt skulle det sålunda bli för ett ordinarie kårkvarter; 261 man, 199 hästar och 37 fordon eller, om vagnarne så småningom utbytas mot kärror, 293 man,232 hästar och 79 fordon. Härtill kommer 30 beridna ordonnanser (se sid ). Summan blir sålunda 232 man, 252 hästar och 79 fordon. Det lider också intet tvifvel att denna stat kommer att blifva den normala för framtiden. Detta framgår ock däraf, att genom prik. 529 upprättades staber för 2 skyttekårer om 3 skyttebrigader. Dessa stater sammanfalla i allt väsentligt med de gamla och omfatta frånräknadt kårveterinär, kårdomstol och kårkassa, officersridhästar och 21 Sidhänvisningen syftar på numreringen i Edlunds orginalskrift. I denna uttgåva återfinns uppgifterna på sidan xxx. ~ 84 ~ ekipage, 252 man 140 hästar, 49 kärror och 1 köksvagn. I händelse af behof har kårkvarteret slutligen rätt till 3 packhästar. Fördelningskvarter I infanterifördelningskvarteren vidtogs under kriget inga större förändringar. Enligt prik.62 af 1890 utgör staten: Officerare 5 Civilmilitäre 4 Spel 1 Skrifvare 11 Uppassare 10 Hästskötare 9 Trängmanskap 6 Summa 46 man eller med ½ tropp kosacker som konvoj inalles 69 man. Lägger man till denna stat prik. 306 af år 1900 medgifna ridhästar och ekipage, får man; Officersridhästar 18 Officersdraghästar 9 Manskapsdraghästar 23 Tränghästar 9 Summa 59 hästar och fordon Ekipage 5 Fordon 4 Summa 9 fordon Härtill kommer 20 beridna ordonnanser (se sid ). Summan blir sålunda 89 man, 79 hästar och 9 fordon. Af bilaga 90 finner man huru kvarteret tedde sig i verkligheten Sidhänvisningen syftar på numreringen i Edlunds orginalskrift. I denna uttgåva återfinns uppgifterna på sidan xxx.

10 med en konvoj af 19 dragoner och 5 ordonnanser, sammanlagdt 73 man, (däraf 8 officerare) 68 hästar, 13 fordon och 3 packhästar. Längre tillbaka vid fördelningsträngen disponerade man ytterligare 5 ekipage med 9 hästar och 5 kuskar. Brigadstab En brigadstab utgöres endast af brigadchefen med 1 adjutant, 2 ordonnanser, 1 uppassare, 1 hästskötare och 1 kusk eller tillsammans 7 man, 8 hästar och 2 fordon, däraf 1 man, 3 fordon och 1 ekipage vid fördelningsträngen. Kavallerikårkvarter Ett kavallerikårkvarter fick under kriget genom prik. 654 af år 1905 en ny stat, som troligen bilr gällande för framtiden. Den utgöres af: Officerare 5 Civilmilitäre 6 Beridna sappörer 22 Skrifvare 10 Fältskär 1 Uppassare 12 Hästskötare 11 Öfrigt trängmansk. 8 Summa 75 man Hästar Officersridhästar 20 Manskapsridhästar 51 Officersdraghästar 11 Tränghästar 13 Summa 95 hästar Fordon Ekipage 5 Kärror 6 Summa 11 fordon Härtill kommer i händelse af behof 3 packhästar. Fördelningskvarter Ett kavallerifördelningsskvarter liknar till sin organisation på pappret fullkomligt ofvan anförda ~ 85 ~ infanterifördelningskvarter enligt prik. 62 af år I verkligheten ter den sig naturligtvis rätt olika. För att anföra ett exempel bifogas i bil. 91 en förteckning öfver den transbajkalska kosackfördelningens stab utgörande Officerare 9 Civilmilitäre 4 Skrifvare 10 Kosackkonvoj 25 Uppassare 15 Trängmansk. 13 Summa 76 man Hästar Officersridhästar 25 Officersdraghästar 9 Manskapshästar 26 Tränghästar 9 Summa 69 hästar Fordon Ekipage 4 Kärror 8 Summa 12 fordon Af dessa voro dock 2 af ekipagen med tillhörande 6 hästar endast befintliga på pappret. En kavalleribrigadstab liknar fullkomligt en dylik vid infanteriet; en själfständig kavalleribrigad däremot fick under kriget genom prik. 149 af år 1904 en ny stat, äfven hvad staben beträffar. Den utgöres af: Officerare 3 Skrifvare 4 Uppassare 4 Trängmansk. 3 Summa 14 man Hästar Officersridhästar 6 Officersdraghästar 3 Manskapshästar 8 Tränghästar 3 Summa 20 hästar Ekipage 1 Kärror 3

11 Summa 4 fordon Japanska arméns organisation Den japanska arméns organisation sådan den i slutet af 1904 uppfattades å rysk sida, framgår af bilagorna 92 och 93. sappörbataljon à 3 sappör-, 1 pontonier- och 1 telegrafkompani. Återstoden af de båda artilleriparkbrigaderna, 1 ingeniörparkafdelning, 2 fältbagerier, 1 kårtransportkolonn, 1 veterinärlasarett. Högre förband Sammansättning i högre förband. Om man slutligen för öfverskådlighetsens skull ur det föregående sammanställer truppdelarna, som de ingå i de högre förbanden, finner man i allmänhet: En infanterifördelning 2 brigader à 2 regementen infanteri, 2 skvadroner eller sotnjer kavalleri, 1 artilleribrigad à 4-8 batterier, 1-2 kulsprutekompanier, 1-3 flygande artilleriparker. Möjligen 1 sappörkompani med lätt bryggpark. Fördelningsträng bestående af : Truppträngens 3.linie, 1 sjukvårdskompani, 2 flyttande sjukhus, samt dessutom vid arméträngen 2 flyttande sjukhus och 4 reservsjukhus. En armékår 2 infanterifördelningar af ofvanstående sammansättning, samt dessutom: 2 skvadroner eler sotnjer kavalleri med 1 kulspruteafdelning och 1 sappördetaschement, 1 mörsardivision (möjligen) à 2 batterier, 1 En kavallerifördelning 2 brigader à 2 regementen kavalleri med kulspruteafdelningar och sappördetaschement, samt 1 division ridande artilleri à 2 batterier. En kavallerikår 2 kavallerifördelningar, 1 kavallerikårtransportkolonn. Möjligen en del beridna jägarkommandon och ingeniörtrupper. En armé 3-5 armékårer, 1-2 kavallerikårer eller fördelningar samt 1-2 spaningsskvadroner, 1-2 mörsardivisioner med 1-2 mörsarparkbrigader, Belägringsartilleri med artilleritransporter, Framskjutna och rörliga artilleriförråd, 1 pontonierbataljon à 2 kompanier med bryggpark, 1 fälttelegrafbataljon à 2 kompanier, 1 telegrafkompani för trådlös telegrafi, 1 luftseglarbataljon à 2 kompanier. Järnvägstrupper efter behof, 1 fältjärnvägspark, trängbataljon med militärtransporter, Flyttande och reservsjukhus, sanitetshalftransporter, evakuationståg, Artilleri- och etappförråd och verkstäder. Hästdepot med veterinärlasarett. ~ 86 ~

12 Beväpning Infanteriet Kaliber 7,62 mm. Vikt 3,993 kgr. Längd 1,288 m. Handskydd Af trä Sikte Trappram Ståndsikte 400 X = 284 m. Trappsikte för hvar 100 X = 71 m. 400 X 1200 X = 852 m X 2650 X = 1882 m. Patronvikt 25,812 gr. Kula, nickelmantl. 13,73 gr. Krut, pyrokollodium 2,22 gr. Patronskålla 9,6 gr. Patronknippa, 5 patr. 129,06 gr. Personlig amm.utr. 120 patr. Personlig amm.utr. vikt 3,33 kgr. Å ammunitionskärror pr. gev. 66 patr Å ammunitionsparker pr. gev. 72 patr Å lokala parker pr. gev. 170 patr. Summa ammunition 428 patr. V m. Längsta skottvidd 3060 m. Bestrykande bana för mål af 410 m. manshöjd Å 1000 m. spridning h cm. Å 1000 m. spridning s cm. Å 1000 m. spridning l-50 8 m. Å 1000 m inträngning i torrt trä 44 cm Å 1000 m inträngning i jord 30 cm Bajonetten är 4-kantig stukatklingad, vikt 0,306 kgr, bäres alltid påskrufvad på geväret, hvars vikt sålunda blir 4,299 kgr och längd 1,730 m. Det ryska geväret är till sin konstruktion enkelt och föga ömtåligt, hvarigenom ock det visade sig kunna fuktionera i det stora hela ganska tillfredsställande trots den dåliga gevärsvård, soldaten i allmänhet bestod detsamma. Vanligen inskränkte sig denna gevärsvård till ett ~ 87 ~ 3.Linjegeväret Ryska infanteriet är beväpnadt med det s.k. 3-liniegeväret m/91 system Mossin-Nagant, ett repetergevär av den vanliga typen med 5 patroner i ett knippe i magasin i kolfhalsen. flitigt bruk af fett och olja, hvilket stundom blef så rikligt lagrad på de olika låsdelarna i förening med dam och smuts, att mekanismen låste sig, särskildt om vid kylig väderlek naftafett användes. Genom cirkulär 81/1905 förbjöds dylikt fett och anbefalldes fotogen. Gevärsvården får i samma cirkulär betyget att vara dålig. Söndertagning af geväret får egentligen ej heller utföras af soldaten ensam. I fred får den under inga vilkor

13 ske, utan öfvas denna del på ett gemensamt gevär för hela kompaniet. Under sådana förhållanden får man näppeligen undra på den ryska gevärsvården. En stor del af reservisterna hade för öfrigt endast sett det gamla Berdan-geväret. För att afhjälpa alla olägenheter denna detalj förorsakade, vill man nu betydligt öka antalet gevärshandtverkare, men fråga är, om den metoden kommer att leda till det åsyftade målet. Fel hos geväret som ofta framdrogos, var dess benägenhet att klicka vid skottlossning, hvilket dock troligen mången gång berodde på bristande rengöring. Har en patron klickat, är det förbjudet att än en gång försöka samma patron, alldenstund då hylsan lätt genomslås af tändstiftet, hvarvid det händer, att krutgasen tränger in genom hålet i stötbotten och bryter af tändstiftets långa stjälk, som har för många urtagningar. Slagfjädern blir härigenom fri och i förening med krutgasen utkastar den hanen i ansiktet eller ögat på skytten, hvaraf mycket allvarliga sår stundom förorsakades. Vidare klagade man öfver dåligt gods i pipan, som snart blef så försliten, att det icke lönade sig att sikta. Härtill bidrog nog också i någon mån glappande siktmedel. Äfven i bajonetten var godset dåligt, så att man ofta hörde som bevis på de väldiga bajonettstrider i hvilka en trupp varit invecklad, att bajonetterna kroknat. Troligen spelade härvidlag dock en viss rol, att bajonetterna äfven användes som stekspett och eldgafflar. Underfänrikar, fältväblar och spel i högre grader än menig hafva istället för gevär med bajonett fått ~ 88 ~ den vanliga ryska huggsabeln och revolver. Underofficerare vid de icke stridande och kapten-armnsen äro icke beväpnade i fred, men förses vid mobilisering med revolvrar och 18 patroner. Menige icke stridande äro icke heller beväpnade i fred, men förses på samma sätt vid mobilisering: Skrifvare med sabel, revolver och 18 patroner, öfrige i händelse af behof med gevär, så långt det öfverblifna förrådet af dylika det medger. Underfänrikar, fältväblar och spel af högre grad äro beväpnade med Nagant-revolvrar m/95 lika officerarnes. Öfrige hafva gamla revolvrar, system Smitt-Wesson med 10,66 mm kaliber, 6-patrons kammarstycke och gemensam utdragare för samtidig plundring af alla tomhylsorna. Officeren är beväpnad med samma svagt böjda huggsabel m/81, som är gemensam för hela armén, utan annat handskydd än enkel bygel och bäres i ett gehäng öfver högra axeln. Baljan af trä klädd med svart läder har fördelarna: att vara lätt, att ej slamra och att ej glimma i solsken, men olägenheterna: att lätt brytas, att vara ömtålig för vatten och rägn, att fort förslitas och sålunda näppeligen hålla ut ett helt fälttåg. Dessutom är han beväpnad med pistol eller revolver. Reglementerad är fortfarande den gamla 3-linie Nagant-revolvern m/95 som liknar vår modell. Den har samma kaliber, som geväret, 7,62 mm och ett kammarstycke med plats för 7 patroner. Dess vikt är 0,77 kgr. på 50 m afstånd

14 är radien för bättre hälften af skotten 7 cm vid skjutning med stöd och ännu på 142 m afstånd genomslår kulan en 2,5 cm bräda. utmärkelse, möjligen känner han sig ock säkrare med detta vapen såväl gentemot fienden som mot egen trupp. Revolvern anses emellertid numera omodern, och med den vanliga friheten i dylika ting hade redan en mängd officerare försett sig med pistoler af olika system, Mauser, Mannlicher, Parabello och Browning. Vanligast förekom den senare, men påstod man, att den lilla kalibern gjorde det omöjligt att ögonblickligt sätta en motståndare ur stridbart skick. Det torde i hvarje fall ej varit ofta någon i verkligheten hade olägenhet häraf. Det har ock med skärpa framhållits, att bättre än ett vapen, som är nästan lika oskadligt på nära håll som på långt, vore det att ha en lätt karbin för kompaniofficeren, med hvilken han åtminstone borde kunna göra någon verkan. På invändning, att officeren skall leda elden, och han skulle hindras häri, om han sökte deltaga i densamma, svarade man, att eldens ledning numera ej består i att kommendera, som bör vara underofficerens sak. Officeren borde mera ägna sig åt att iakttaga terrängen och fienden, hvarvid han mången gång kunde hafva nytta af att kunna afgifva ett välriktadt skott. I hvarje fall blefve han icke mer hindrad än hittills, då kommenderandet gjort det fullkomligt omöjligt att med kikare följa verkan af elden. Äfven för utbildningen anser man att en dylik ombeväpning skulle hafva en viss betydelse. Ännu skarpare kritiserades på en del håll sabeln. Det kan ej förnekas, att den har någon betydelse i moraliskt afseende för bäraren, som betraktar den som en prydnad och en Men fråga är om denna moraliska betydelse är tillräcklig att uppväga den praktiska olägenheten af att ständigt släpa med sig ett vapen, som aldrig kommer till användning, åtminstone ej gentemot fienden. En del ansågo sig ock kunna gifva ett nekande svar å denna fråga och förordade istället för sabeln, utrusta officerarne med dolk. Äfven den, framhöll man kunde betraktas som en prydnad, om ock icke lika stor som sabeln, hvarhjämte den alltid kunde få någon praktisk användning, åtminstone vid måltiderna. Kulsprutekompanier Kulsprutekompaniernas personliga beväpning är lika infanteriets. Kulsprutorna äro 8 per kompani af Maximtyp m/1900 med infanterigevärets pipa, 7,62 mm kaliber, rörlig i vattenbehållaren, som med sin bakre låda är monterad å en vanlig lavett med skyttssköldar af stålplåt. Som förställare tjänar en vanlig infanteribagagekärra. Ammunitionen är som pipan af infanteriets vanliga modell i patronband, med inalles patroner i förställaren och patroner, eller tillsammans patroner per kulspruta och patroner per kompani. De anmärkningar, som framställdes mot vapnet, gällde i första rummet dess tyngd, som var alltför nära gränsen för 2 hästars dragkraft i oländig terräng. ~ 89 ~

15 Vidare sades den sinnrika mekanismen vara alltför invecklad för betjäningsmanskapet, som till på köpet saknade all fredsutbildning i vapnets skötande. På grund häraf hände det ock ofta, att mekanismen råkade i olag, utan att man förstod sig på dess reparation. Som monteringen liknade artilleriets, var det ganska naturligt, att man till en början sökte använda kulsprutorna på samma sätt som kanonerna såväl vid exercis och manöver som vid inkörande i ställning. Då de höga sköldarne dessutom gjorde dem lätta att upptäcka för fienden blefvo kulsprutorna med sin korta skottvidd ett lätt byte för dennes artilleri. Till en början kunde lavetten ej skiljas från hjulen. Först vid 2. och 6.ostsibiriska kompanierna gjordes detta möjligt. Men äfven om de lyftes af hjulen, var den reglementerade 3- (Överst foto nr 284. Det nedre onumrerat) ~ 90 ~

16 foten så hög, att kulsprutan inte utan vidare kunde finna betäckt skjutställning i terrängen. Man måste sålunda i regel nödvändigt uppkasta en ordentlig skyttegraf för att kunna använda den samma. Vidare var lavettsvansen så lång, att den besvärade vid ställnings tagande. Också satt dess säte så långt tillbaka att man ej kunde, sittande därå med ögat hela tiden hålla siktlinien. Karlarne funno då på själfva att ställa sig på knä mellan kulsprutan och sätet. På grund af samtliga dessa omständigheter kom man sig ock sällan för att använda densamma annat än i förberedda ställningar, där man hade möjlighet af en för fienden dold reträtt. Det berättades äfven att soldaterna sjäfva konstruerade kulsprutor genom att sammanfoga 5 gevär bredvid hvarandra och anordna gemensamma häfstänger för mekanismens öppnande och stängande samt affyrande. Någon betydelse hade naturligthvis ej dylika experiment. Handgranater En annan specialitet för detta krig var användandet af handgranater. Enligt uppgift skulle japanerna hafva varit de första att använda dylika vi Port Arturs belägring. De gjorde en storartad effekt under nattliga patrullstrider o.d., och det var ganska naturligt att ryssarne skulle taga vara på denna bombkastning, som har gamla traditioner därute. I början af september började sålunda äfven ryssarne försöka sig på dylika. Från Port Artur spriddes kunskapen därom genom armétidningen till trupperna. Man apterade konservdosor, artilleriets patronhylsor, kreverade granatkarteschhylsor o.d. med pyroaxylin, dynamitpatroner eller vanligt krut, om man lade an på att antända hus eller dyligt. Bomben kastades med hand eller slunga. Tändapparaten verkade antingen automatiskt vid nedslaget eller också antändes den före eller vid själfva kastandet. Enligt uppgift skulle man också beställa handgranater särskildt tillverkade af järnbleck, 1 mm tjockt. Granatens diameter skulle bli 11,2 cm (vikt 1 kgr), laddad med ett nytt sprängämne Saxonia, som skulle vara 2½ ggr starkare än dynamit. Priset skulle vara 6 rbl st. För transporten skulle de placeras i lådor om 10 st. som skulle kunna bäras af 1 man. Man konstruerade äfven särskilda apparater för att kunna kasta bomberna längre sträckor ända till 300 m, men som tyngden blef för stor och träffsäkerheten för ringa, kommo dylika kastpjäser aldrig till någon praktisk användning. Verkan är hufvudsakligen moralisk och för att kunna tillgodogöra sig den och i mörker öfvertyga folket att fienden verkligen råkar i upplösning och flyr, måste man vara så nära, att det är fullt tillräckligt att kasta den med hand eller slunga. Af samtliga apparater, som försöktes var fästningsartilleriets lilla mörsare för kastande af bomber den mest praktiska. Kavalleriet Kavallerigeväret är lika infanteriets, endast något kortare. Enligt skjutinstruktionen är dess: ~ 91 ~

17 Längd Vikt Skottställdt för ~ 92 ~ 1,106 m 3,788 kgr 2550 X = 1810 m Ammunitionsutrustningen utgjorde enligt uppgift: Buren enligt reglemente 40patr. Buren i praktiken patr. Vid regementsträngen 23 patr. Vid artilleriförråden 156 patr. Reglementerad summa 219 patr. I praktiken, summa patr. I Willes Waffenlehre finnes anförd och beskrifven en kvallerikarbin m/96, men denna såg jag icke vid en enda afdelning å krigsskådeplatsen. Bajonett Dragonerna hafva äfven bajonett, under vanliga förhållanden instucken i en balja fastsydd på yttre sidan af sabelbaljan. Kosackerna däremot äro icke utrustade med bajonett. Sabel Dragoner likväl som kosacker föra sabel af den för alla gemensamma ryska typen med läderbalja. Enda skillnaden är att kosackernas sabel saknar allt handskydd liksom ock den på yttre sidan af dragonsabelbaljan fastsydda bajonettbaljan. Fanjunkare, kaptenarmus och trumpetare äro beväpnade med Nagantrevolver och sablar utan bajonett å baljan. Öfrige underofficerare äro lika beväpnade som de menige. De icke stridande äro som vid infanteriet obeväpnade i fred, men förses vid mobilisering med sabel och revolver, så långt det räcker med Naganttypen. Öfrige få gamla Smitt-Wesson revolvrar. Officerarne äro liksom vid infanteriet beväpnade med revolver eller pistol af nyare typ och sabel. Vid kosacktrupperna är denna som för manskapet utan allt handskydd. Pik Vid de donska och sibiriska kosackerna voro främre ledets karlar dessutom utrustade med pik. Denna var af omkring 2,5 m. längd, vägde 1,68 kgr. med stukatformad stålspets, skaft af trä med läderhandtag, armrem på midten och fotskålla af järn. Ehuru den besvärade karlens rörelser och betydligt ökade hästens börda, syntes kosacken likväl med nöje släpa med sig sin pik öfverallt såsom ett utmärkelsetecken framför andra. Då den sålunda i viss mån höjde karlens ambition och tanke om sig själf kan det ej förnekas, att den utöfvade ett visst inflytande i moraliskt afseende, äfven om man i stort sett aldrig kom i tillfälle att pröfva, om den kunde utöfva ett dylikt äfven på fienden. Kulsprutor Äfven vid kavalleriet gjordes till en början försök med Maximkulsprutor i afdelningar om 2 dylika per regemente, hvarvid 2.Dagestanska regementet gick i teten, hvars chef med egna medel anskaffade 2 maximkulsprutor för ett pris af francs. Dess ofvan anförda svagheter gjorde sig dock vid kavalleriet ännu mer gällande än vid infanteriet.

18 Man öfvergick därför till att pröfva det danska Madsen-Rexerska automatgeväret med den påföljd, att som redan nämnts, man beslöt förse hela kavalleriet med dylika, ett detaschement om 6 gevär per regemente. Den automatiska repeterinrättningen är apterad till den vanliga gevärspipan, som vid skottlossningen glider i en fast stålcylinder, tämligen vid och försedd med hål för luftvexling i stället för vattenbehållare. På undersidan är cylindern nära mynningen försedd med en ring från hvilken utgå 2 ställbara stålstänger som tjäna som stöd under skjutningen. Den svagaste punkten på apparaten är en framåtböjd hake i främre ändan af framstocken som tjänar till att fästa denna vid den nyss nämnda stålcylindern. Genom vibreringen och frestningen vid skottlossningen springer den lätt af. Samma förhållande eger för öfrigt äfven rum vid några af de andra tämligen groft arbetade ståldelarne, hvarför geväret ständigt är i behof af reparation, och ett stort förråd af reservdelar måste medföras. Enligt uppgift af den danske militärattachén skulle detta ej vara fallet med det danska geväret. Äfven inträffar ej sällan, att en patronhylsa brister, hvarvid mekanismen låser sig. Det händer särskildt ofta med den sista patronen i magasinet. Samma förhållande eger lätt rum när skjutningen afbryts innan magasinet är tömdt. Magasinet utgöres af en mässingshylsa i form af 1/8 cirkelbåge, rymmande 25 patroner. Det insättes vid laddningen uppifrån å venstra sidan af geväret och förblir där, tills det tömts. 8 magasin rymmas i hvarje ammunitionsficka. Dessa äro förenade 2 och 2 genom en sleif med ett hål i midten. En dylik dubbelficka rymmande 400 patroner hänges tvärs öfver sadeln framför gevärsskytten. Å ammunitionspacksadeln finnes en längsgående järnbalk med 6 krokar å hvilka upphänges lika många dubbelfickor, inalles rymmande patroner. Med 2 dylika ammunitionshästar per gevär blir sålunda ammunitionsutrustningen: Per gevär Per det. Å gevärshästar Å ammunitionshästar Å ammunitionskärror Möjligen kunna äfven ammunitionshästförarne frampå sina sadlar få föra en dubbelficka hvarigenom ammunitionsutrustningen når upp till patr. per gevär, per detaschement. Emellertid fann man denna belastning alltför tung särskildt för ammunitionspackhästarne, och vid Primorska dragonerna minskade man det till 4 dubbelfickor men tog i stället 3 hästar per gevär. Manskapet är för sin del beväpnadt liksom vid det öfriga kavalleriet. ~ 93 ~

19 Artilleriet Fältartilleriet När kriget utbröt hade man just börjat en ombeväpning af det ryska fältartilleriet med snabbskjutande material m/1900. Endast ett fåtal batterier hade hunnit få den nya kanonen och någon öfning i dess användning hade ännu mindre kommit i fråga, men man ville likväl ej afsäga sig de fördelar, som äro förenade med en mera modern pjäs och fortsatte därför ombeväpningen i forceradt tempo så att att undan för undan artilleribrigaderna vid de kårer, som mobiliserades försågos med den nya materialen eller ersattes med andra som redan förut hunnit utrustas därmed. På så sätt var det öfvervägande flertalet af fältbatterier på krigsskådeplatsen s.k. snabbskjutande. Att de emellertid under sådana förhållanden icke förstodo att rätt tillgodogöra sig den ökade skjutförmågan torde icke väcka någon förvåning. Den nya 3-tumskanonen äfven kallad Putilofkanonen efter den stora verkstaden med samma namn är ett mantladt stålrör med skrufslutning som öppnas genom ett enda handgrepp, en tryckning på handtaget nedåt, då slutstycket vrides ¼ hvarf och sedan af sig själf fortsätter banan bakåt och utåt höger. Slutningen sker i motsatt ordning äfven den genom ett enda handgrepp. (Bilderna onumrerade) Kanonen har: Kaliber 7,62 cm. Rörlängd 30 kaliber Refflad del 24 kaliber Patronläge 5 kaliber Rörvikt med slutinr. och tillbehör 380,8 kgr. Slutinrättning 19,6 kgr. Högerrefflor, likformiga 24 Stigning 24 kaliber Refflans djup 0,75 mm. Lavettens vikt 643 kgr. Lavettens vikt med eldrör 1017 kgr. Trappaxelns höjd 86,25 cm. Högsta elevation 16,75 ~ 94 ~

20 Sidriktning 6,5 Spårvidd 143,75 Hjulhöjd 130 cm Ekrar af ek i stålnaf 14 st Stabilitetsvinkel 41 Kanon med förställare vikt 1773 kgr. Med 5 man uppsuttna vikt 2274 kgr V 589 m Lavetten består af en underlavett, som är rörlig på den vinkelböjda hjulaxeln, en öfverlavett eller släden, som glider längs skenor å den undre. Banans längd är 95 cm, men under normala förhållanden uttages endast 75 cm däraf vid slädens rörelse. Rekylen hämmas genom kautschukbuffertar, i regel 36 st. med mellanlagda kärnliniens förlängning bildar vinkel mot buffertstång och lavettsvans upplöser sig kraften i komposanter. Den som verkar längs lavettsvansen upptages af den kraftiga rekylspaden, som gräfver ned sig i jorden och sedan tjänar som stödjepunkt och rörelse centrum för den andra komposanten, som är tillräcklig att lyfta hela kanonfordonet ända till 0,25 m. från marken. För att minska hoppningen måste sålunda nämnda vinkel minskas, hvilket kan ske antingen genom att minska lavetthöjden eller öka svanslängden, hvilka utvägar man ock sökt begagna, som synes af den vinkelböjda hjulaxeln och den onaturligt långa svansen. (Bilden onumrerad) stålskifvor, uppträdda på en stålstång mellan underlavettens väggar. Då dessa efter sammanpressningen vid skottlossningen återtaga sin vanliga form återföres släpan till sin utgångsställning. Rörelsen i båda riktningarne regleras ytterligare genom en oljekompressor, fäst under buffertstångens öfre ända, som äfven i sin mån bidrager att hämma rekylens häftighet. I början hade man endast buffertstång, och kan man ännu fortsätta skjutningen om kompressorn blifvit skadad eller oduglig. Dessa båda bromsinrättningar kunna emellertid ej upptaga hela rekylen. Som dennas riktning i ~ 95 ~ Genom den ofullständigt hämmade rekylen och kanonens hoppande förloras riktlinien vid hvarje skott och ökas personalens arbete för att åter inrikta kanonen. Härigenom inskränkes skjuthastigheten betydligt, så kanonen kan ej kallas snabbskjutande i egentlig mening. För att undvika kanonens rörelser hände det ofta att aftryckaren blef orolig och röck för häftigt i snöret, hvarigenom inriktningen understundom rubbades, och trycket eller dess axel böjdes. Ett annat fel var, att klickar ofta förekommo. Vanligen berodde detta på förorening i affyringsinrättningen. Ej sällan hände det ock, att tändstiftet bröts af, hvarvid dess främre del

21 fastnade, så att det ej kunde uttagas och ombytas. Vid klickning gjordes ytterligare 2 aftryck, hvarpå om äfven dessa misslyckades, man uttog patronen ur patronläget. Att ombyta tändhatt vid batteriet var förbjudet, det skulle göras vid atrilleriverkstad bakom 1.linien. Emellertid kunde det hända, att projektilen satt så löst i hylsan, att den vid den klickade patronens utdragande kvarstannade i loppet. I så fall var man nödsakad att att i alla fall vid batteriet ombyta knallhatt för att kunna affyra skottet. Gasutrusningen är en vanlig företeelse och särdeles farlig för slutinrättningen, mindre om den sker genom sprickor i hylsa eller tändhatt, då närliggande delar endast smutsas, svårare då tändstiftet genomslagit tändhatten. För att kunna lätt utbyta delar af mekanismen äro dessa hållna under en viss maximistorlek. Detta gör också, att delarne i viss mån glappa, och krutgasen i sistnämnda fall tränger in i mellanrummen, utvidgar slagstiftsröret, böjer dess kam, bryter eller stukar slagfjädern och böjer aftryckarens axel. Stundom pressas hylsan vid skottlossning ut, så att mekanismen ej kan öppnas. Kanonen får då stå och svalna i 1-2 minuter, hvarefter man kraftigt trycker ned handtaget och samtidigt med hammare slår på ramen. På grund af risken för vådaskott är det förbjudet att köra med laddade kanoner. Patroner, insatta före skjutningens afslutande måste sålunda antingen åter uttagas eller affyras. För att ej riskera projektilens ~ 96 ~ kvarstannande vid uttagningen föredrog man vanligen affyringen, äfven om målet försvunnit, på sådant sätt, att man icke kunde vänta någon verkan alls. Af riktlinier hade man en till höger, bestående af 2 korn för ungefärlig inställning af kanonen. Den venstra åter utgjordes af kornet af fransk modell med 2 öron, och bågsiktet, som kan användas både som kvadrant och för direkt riktning. Å baksidan finns indelning för hvar 40 m. med numrering för hvar 10 delstreck från 10 = 400 m. till 150 = m. och där nedom ytterligare 5 delstreck, sålunda inalles m. Å hufvudet finnas i sidled 10 delstreck, hvarje dylikt motsvarande 1/100 af afståndet. För skjutning med hjälpriktpunkt fanns den s.k. vinkelmätaren, bestående af en skifva med diopterlinjal å en fot som placerades i ett lager å kanonen, rörligt med 7 ställskrufvar. Skifvan var indelad i 600 delar, hvar och en = 0,36. Linien ställdes parallell medkanonens lodplan. En stor olägenhet var den, att hjulen inskränkte synfölten med 72 åt hvardera sidan. Särskildt gjorde detta sig gällande, när man skulle öfvergå till beskjutning af nya mål, då man ofta blef tvungen utsätta nya hjälpriktpunkter. En annan brist var den, att instrumentet saknade kompass, och ingen möjlighet fanns att lägga en karta under detsamma. Någon öfning i dess användning hade man aldrig haft och kunde därför ej heller väntas någon färdighet däri.

22 Enhetspatronen har hylsa af mässing. Man har försökt med koppar, stål, aluminium och papp, men stannat vid en legering af 60-75% koppar, 30-35% zink 0,2% tenn. Deformering och bristning förekomma ofta. Man hade i början 2 olika modeller, långa och korta. Nu har man stannat vid en längd af 38 cm. Så hade man ock till en början små tändhattar, men de gåfva så många klickar, att man utbytte dem mot stora dylika fylda med knallkvicksilfver och svartkrut. Granatkarteschen är en enhetsprojektil. Den väger 6,56 kgr af gjutstål med en bakre kopparring och en främre centreringsvalk. Den är försedd med bottenkammare med 82 gram laddning af svartkrut. Småkulorna äro af hårdbly, omkring 260 st, vikt 10,3 gr. Vid krevaden förblir höljet, bägaren, hel i 70% af fallen och beräknas verka som en liten kanon gifvande småkulorna en tillökning i utgångshastighet med 84 m i sek. Tidröret är ett dubbelrör med en bränntid af omkring 22 sek. motsvarande m; vikten är 306 gr. Å den yttre delen märkes 2 ringar, den nedre har indelning från à 20 saschen = 40 m, sålunda inalles för m. Två hål finnas för anbringande af den mycket primitiva temperingsnyckelns båda tappar. Ställes röret på K = karteschverkan, sker krevaden 50 X från mynningen. (Enligt andra uppgifter 350 m) Ställes den på Y blir det nedslagskrevad. ~ 97 ~ För att skydda tidröret mot fuktighet är det under förvaring och transport omgifvet af en bleckhylsa hvars nedre kant är inpressad i rännan mellan ringarne med en inlagd tråd för underlättande af dess afrifvande. Inom 400 m kan blecket lemnas orubbadt och verkar då projektilen med nedslag. Som redan nämnts var nedslagskrevaden för svag att göra någon större verkan på grund af den ringa sprängladdningen. Projektilen nedträngde i styf lera väl 0,3 m och förmådde icke att sedan utöfva någon minverkan. Saknaden af granater gjorde artillerield mot murar och vallar värdelös. Medvetandet om denna svaghet gjorde ock den moraliska effekten af de japanska Sjimosegranaterna dubbelt så stor, äfven då den materiella var obetydlig eller ingen alls. Ett af de första åtgärderna efter kriget var sålunda att träda i författning om införande af dylika brisanta spränggranater. Förtidiga krevader äro mycket vanliga. Vid ett tillfälle, då nervositeten hos servisen var stor, räknade jag öfver 50% dylika, 5% ansåg man vara det normala i fred. De förklarades bero dels på slarf vid temperingen, dels på brister vid tillverkningen, i det att det tunna godset i väggarne stukades vid pressningen in i refflorna, hvarvid sprickor uppstodo, hvarigenom elden slog in och tände laddningen. Patronerna äro placerade i patronställ för 4 patroner. Ammunitionsutrustningen utgjordes af 36 patroner i kanonens förställare, 40 i ammunitionsvagnens förställare och 48 i dess bakvagn, sålunda 212 per kanon och per batteri. Vid parkbrigaderna finnes dessutom 135 patroner per kanon eller per batteri. Vid de längre tillbaka rörliga och fasta artilleriförråden finnes se-

23 dan ytterligare 250 patroner per kanon eller per batteri. Att göra en rysk kanon otjänstbar är en synnerligen lätt sak. Därtill behöfvas endast ett slag på kompressorn. Öfvergifves en kanon är det föreskrifvet att den skall göras otjänstbar genom att allraminst uttaga affyringsinrättningen, hvilket tillgår så, att man öppnar slutstycket, fattar ringen a 23 till hanens axel, samt utdrager denna genom ett kraftigt ryck, och sedan själfva hanen. då slutligen också för att försöka verkliga sköldar. En överstelöjtnant Kvijatlar fann på att göra denna hopfällbar i 3 delar, den mellersta fäst vid axelsätenas ryggstöd i 2 halfvor, den öfre likaledes tudelad för kanonen samt den nedre fritt hängande under eld, vid marsch däremot uppdragen mot fotsteget. Sköldarne hade en tjocklek af 32mm. Ett batteri vid X.armékåren försågs med dylika och fick tillfälle att pröfva dem i verklig strid. Slutomdömet blef att vanliga fasta sköldar utan tvifvel varit att föredraga. (Foto nr 95) Sedan Dragomirof förklarat, att sköldar på kanonerna voro tecken till feghet hos befäl och trupp, bestämdes att dylika ej skulle få förekomma vid ryskt artilleri. Emellertid började man därute på krigsskådeplatsen allt mer sätta värde på det skydd som kunde beredas genom terrängen eller på annat sätt. Manskapet fann af sig själft på den utvägen att binda samman knippor af ris eller gaoljan och därmed fylla axelsäten för att skydda sig mot fiendens eld. Man beslöt sig Personlig beväpning Äfven för öfrigt hade den s.k. snabbskjutande kanonen m/1900 visat sig ega så många brister att man omedelbart efter kriget börjat en fullständig ombeväpning af det ryska fältartilleriet. Hufvudsakliga anledningen härtill var dess ringa snabbskjutning. Teoretiskt uppgick den visserligen till 20 skott i minuten men i praktiken kom man med möda upp till 6-8 skott. Den nya materialen benämnes 3-tumskanon m/1902, är försedd med sköldar och liknar den franska särskildt i fråga om rekylhämningen, uppsättningsinstrumentet o.d. Sidinriktningen är fortfarande den gamla liksom man i alla tillämpliga delar sökt behålla den gamla materialens mått och detaljer, ammunition o.d. 23 Se fotografi nr 95. (Mina anteckning) ~ 98 ~

24 Den äldre materielen som varit med om kriget är också så försliten att den näppeligen duger som öfningsmaterial. Särskildt var godset i röret af så dålig beskaffenhet, att enligt flere officerares omdöme det vore omöjligt att tala om målskjutning med densamma; kanonernas lifslängd bestämdes därute till 3000 skott, men många fingo fortsätta att tjäna äfven sedan de varit med om dubbla detta antal; att verkan då icke blef stor mot mindre mål är naturligt, men vid den s.k. zonzonskjutningen betydde det ju mindre. Risken för egen servis ökades dock ej oväsentligt härigenom. Hvad den personliga beväpningen för officerare beträffar är den lika den vid öfriga vapen. Underoficerare och de äldre af spelet hafva Nagantrevolvrar och sabel, skrifvare och handtverkare hafva endast Smitt- Wesson revolvrar. För öfrigt har manskapet endast sabel utom 10 man som för vaktgöring äro beväpnade äfven med revolvrar, typ Smitt- Wesson. Vid parkerna och artilleriförråden åter äro artilleristerna utrustade med gevär. (Onumrerat foto.) projektilslaget vid de snabbskjutande pjäserna, såg man sig föranledd att återinföra 1-2 batterier af de gamla kanonerna per armékår, för att lugna manskapet med föreställningen, att man kunde gifva japanerna svar på tal. Som detta vapen finnes beskrifvet i flere handböcker öfver ryska armén torde det här kunna förbigås. Ridande artilleri Det ridande artilleriet var försedt med samma pjäs som fältartilleriet, endast utredningen var enklare och axelsätena borta. Lavetten blef sålunda lättad med omkring 50 kgr. till 593 kgr utan kanonröret eller med fullständig krigspackning 966 kgr. För öfrigt är det samma vapen. Endast ammunitionsutrustningen är Lätta 3-tums kanoner Som redan nämnts, voro vid krigets början en del af de sibiriska trupperna på grund af bristande tillgång på de nya snabbskjutande kanonerna försedda med gamla s.k. lätta 3 tums kanoner m/95. Dessa voro utrustade med både granatkartescher och granater. Då man nu så starkt kände saknaden af det senare ~ 99 ~ Kinesiska bergskanoner (Onumrerat foto.)

25 något lättare, eller endast 20 patroner å såväl kanonens som ammunitionsvagnens förställare och 44 patroner å den senares bakvagn, sålunda inalles 148 patroner per kanon vid batteriet eller 888 patroner per batteri. Någon ammunitionsreserv finnes ej beräknad för det ridande artilleriet vid de flygande artilleriparkerna, hvilket naturligtvis ej hindrar, att de vid behof kunna få sina förråd fyllda äfven från dessa. Däremot är deras reserv vid de längre tillbaka belägna artilleriförråden lika med fältartilleriets eller 250 skott per kanon. Bergsartilleriet Bergsartilleriet var i början synnerligen klent representeradt. Ännu i midten på juni utgjordes det samma vid transbajkalska kosackfördelningen af 2 små kanoner å låga hjul, under boxarupproret tagna från kineserna. Kalibern var omkring 4,5 cm. Anspannet utgjordes af 2 hästar i tandem. Ammunitionen fördes i en vanlig europeisk enspänd gigg. Dessutom funnos vid armén två 2,5-tums batterier m/1883 med 6,3 cm kaliber. Som denna kanon finnes beskrifven i Willes Waffenlehre och kungl. krigsvetenskapsakademiens Obuchofkanonen m/1904 (Onumrerade foton.) ~ 100 ~