Lavettens längd ~ 101 ~

Transkript

1 tidskrift marshäftet 1906, torde den här kunna förbigås. Vidare funnos 4 ridande bergsbatterier, tillsammans 24 kanoner (5 cm kaliber) ursprungligen afsedda för banbevakningen i Sibirien. Denna typ var jag aldrig i tillfälle att se på närmare håll. I september 1904 börjades ombeväpningen med de nya 7,5 cm materialen, som fortskred mycket raskt så att man på nyåret 1906 hade ej mindre än 18 dylika batterier och i april lär man hafva haft 26 bttr. = 208 kanoner. De voro af 2 olika typer: den ena s.k. Obuchofkanonen m/1904 konstruerad af en rysk flottofficer, den andra Kruppska kanonen, inköpta från republiken Argentina. I sina hufvuddrag liknade de hvarandra, den kruppska finnes beskrifven i Willes Waffenlehre. Om ryska Obuchofkanonen m/1904 fick jag följande uppgifter: Kaliber Rörets vikt Kanonen monterad Lavettens längd Spårvidd Hjuldiameter V = Enhetsprojektil, granat kartesch Projektilvikt Skottvidd Kanonfordonet bäres af Kanoner i batteriet Ammunition per kanon Å hvarje packhäst Sålunda per kanon Sålunda per batteri 4,5 cm 98,28 kgr 491,4 kgr 2,45 m 97,5 cm 98 cm 316,7 m 6,5 kgr 3900 m 5 packmulor 8 kanoner 10 packhästar 10 patroner 100 patroner 800 patroner Rekylhämningsinrättningen utgöres af 2 cylindrar, den ena öfver den andra under kanonen med enkel och praktisk anpassning till kanonen. Kanonen återföres till utgångsläge genom ett system af fjädrar och stållina, som förefaller väl primitivt och icke torde stå sig i längden. ~ 101 ~ Höjd- och sidriktningsinrättningarne äro fästade vid lavett med ratthjul till venster. Tangentsiktet har indelning med numrering för hvart 10. delstreck. Hvarje delstreck motsvarar 30 m. Vinkelmätaren är af den vanliga ofvan anförda modellen. Mekanismslutningen är enkel och utföres i ett grepp. Rekylspaden är af den vanliga typen. Packsadeln synes praktisk och hållbar men bördorna äro för stora för vanliga djur. Särskildt fordrar kanonröret i längden ett ovanligt kraftigt djur då här samverka såväl bördans tyngd som placering. Det monterade kanonfordonet ligger för högt till spårvidden, hvarför det lätt

2 välter. Lavetten är också så lång, att det i Mansjuriets skarpa åsar var svårt att finna plats för densamma. Tangentsiktet var slutligen alltför groft och tungt samt var på denna grund lätt utsatt för att brytas eller böjas. Tungt artilleri Fälthärens tunga artilleri representerades dels af de gamla batterikanonerna m/77 (10,67 cm), hvaraf några batterier anlände till krigsskådeplatsen omkring nyåret, dels af den s.k. 6-tums mörsaren, kaliber 15 cm. De förra återfinnes i de flesta handböcker öfver ryska armén och kunna därför förbigås. Af mörsaren funnos 2 typer, den ena äldre, m/77, (en del bataljuppgifter om densamma återfinnes i Peterssons handbok). Dess största skottvidd är m Den var emellertid alltför gammalmodig att kunna göra sig gällande. Man beslöt sig då för att hos Krupp anskaffa en fullt modern material med samma kaliber och utrustning som den gamla men snabbskjutande och nående en skottvidd af m. Fastän man fortfarande behåller det gamla namnet mörsare äro pjäserna egentligen haubitsar. Deras anspann utgjordes af 6 hästar. Af de 4-sp. ammunitionsvagnarne hade man blott 3 per pjäs, medförande 30 granater och 62 granatkartescher. Batteriets ammunitionsutrustning blir sålunda 180 granater och 372 granatkartescher. Denna uppsättning var naturligtvis alldeles otillräcklig för de snabbskjutande pjäserna och man fann sig snart föranlåten att öka densamma. Men för öfrigt var man synnerligen belåten med den nya materialen som särskildt i träffsäkerhet betydligt öfverträffade den gamla. (Till vänster onumrerat, till höger nr 325) Till vänster: 6-tums lätta och tunga kanoner.till höger: 6-tums mörsare. (Till vänster foto nr 227, till höger nr 226) ~ 102 ~

3 Belägringsartilleriet I belägringsartilleriet skall enligt officiella uppgifter ingå: 1. 28% 4,2 tums kanoner, kaliber 10,67 cm 2. 34% lätta 6 tums kanoner, kaliber 15, 24 cm 3. 14% tunga 6 tums kanoner, kaliber 15,24 cm 4. 3% lätta 8 tums kanoner, kaliber 20,32 cm 5. 9% 6 tums mörsare, kaliber 8,69 cm 6. 9% 8 tums mörsare, kaliber 20,32 cm 7. 9% 9 tums mörsare, kaliber 22,86 cm I Willes Waffenlehre ingår en tabell med sifferuppgifter angående dessa pjäser. De kunna samtliga, möjligen med undantag af den 1. och 3. i ordningen, som uppnå m skottvidd, anses vara tämligen föråldrade och torde nog nu så småningom utbytas mot mera moderna pjäser. ~ 103 ~ Personlig beväpning Hvad den personliga beväpningen vid dessa olika slag af artilleri beträffar äro officerarne beväpnade liksom vid armén i öfrigt, alla underfänrikar, fältväblar och befordrade spel, vid bergsartilleriet till fots äfven ekläsörerna, liksom ett mindre antal af den återstående truppen i och för vaktgöring (10-40 man) hafva sabel af kavallerimodell utan bajonetthylsa och Nagantrevolver af manskapsmodell. Återstoden är beväpnad med endast sabel, utom vid bergsartilleriet till fots, som har alla menige utan undantag enligt prik. 441/1904 beväpnade med revolver och kaukasisk dolk. Blott vid artilleriparkerna, förråden och belägringsartilleriet är manskapet, utom det för vakt avsedda, beväpnade med dragongevär. Vaktmanskapet åter har egendomligt nog sabel och revolver. Hvad beträffar de icke stridande äro skrifvare och handtverkare beväpnade med revolver, återstoden skulle enligt författningen vara utan vapen men kunna ock förses med gevär eller revolver af den gamla modellen. Endast bergsartilleriet till fots skulle enligt ordalydelsen i nyssnämnda prikas hafva äfven dessa beväpnade med revolver och dolk. Vid artilleritransporterna äro alla icke stridande beväpnade med gevär. Endast fältväbeln har sabel och revolver. Ingeniörtrupper Af ingeniörtrupperna voro förut en stor del utom sappörerna beväpnade med sabel och revolver. Kriget tycktes dock hafva brakt vederbörande på andra tankar och genom en följd af prikaser 151 och 216 af år 1904 samt 213 af år 1905 hafva de till större delen blifvit beväpnade med gevär, först fälttelegrafkompanier och fältingeniörparker, så luftseglartrupper och belägringsingeniörparker samt slutligen äfven fästningstelegrafkompanierna. Underfänrikar, fältväblar och öfrige underofficerare jämte befordrade spel äro utrustade med kavallerisabel och revolver. Hvad de öfriga beträffar gäller för dem samma regler som vid artilleriet. För officerarne gälla samma regel som vid öfriga armén.

4 Trängen Hvad trängen beträffar, har den likaledes på senare tider försetts med gevär i allt större utsträckning, ej blott vid fördelnings- och kårträng, utan äfven vid de högre stabernas icke stridande kompanier. För officerare, underofficerare, spel och icke stridande gälla samma regler som vid infanteriet. Den personliga utrustningen Infanteriet Den personliga utrustningen vid infanteriet bestämdes genom prikaser nr. 90/1889, 33/1895 och 53/1897, hvartill kommo särskilda bestämmelser för kriget: Persedlar 1. Kläder pådragne Vikt Pelsmössa 0,614 (Klädesmössa) 24 0,120 [Sommarmössa] 25 ung. 0,100 Vapenrock 1,763 [Blus, sommar] ung. 0,500 Byxor 0,980 Stöflar 1,900 [Filtstöflar] 1,800 Skjortor 0,358 [Maggördel] 0,153 Kalsonger 0,217 Fotlappar 0,286 Näsduk 0,050 (Handskar) 0,119 [Vantar] 0,250 [Ylletröja] 1,638 [Kinesisk långrock] ungefär 2,500 [Halfpäls] ungefär 4 Kappa 3,485 Baschlik 0,260 Summa sommartid 4,391 kgr Vintertid i ostasien 17,917 kgr 2. Persedelpåse med rem 0,771 kgr Bröd 1,024 kgr, i påse 0,064 kgr, 1,088 kgr 2 skjortor 0,716 kgr 1 par kalsonger 0,217 kgr 2 par fotlappar 0,571 kgr Gevärsrengöringsmedel i påse 0,511 kgr Kam, tvål, borste, nål, tråd etc i påse 0,410 kgr Hadduk 0,119 kgr 1 par vantar 0,213 kgr Salt i påse 0,051 kgr 24 Edlunds fotnot: ( - ) Betyder fakultativa. (= valbara alternativ. Mitt förtydligande) 25 Edlunds fotnot: [ - ] Betyder nu för kriget i Ostasien anskaffade persedlar. ~ 104 ~

5 Aluminiumbägare Bröd 1,024 i en 2.påse 0,064 0,024 kgr 1,088 kgr 5,779 kgr Vintertid 5,566 kgr 3. Vattenflaska af aluminium 0,277kgr, med vatten 0,980 kgr 4. Reservpatronväska med 30 patr. (0,833 kgr) ung. 1,000 kgr 5. Bröstpatronväska med 30 patr. (0,833 kgr) ung. 1,076 kgr 6. Kappa, rullad 3,485 kgr Baschlik 0,260 kgr Tältdel med tältstångsdel, 1-2 tältpinnar med rep 1,500 kgr 1 par reservstöflar 1,406 kgr, med påse 1,600 kgr Kokkärl 0,320 kgr 7,165 kgr Vintertid 3,420 kgr 7. Lifrem 0,400 kgr 2 partonväskor med 30 patr. (0,833 kgr) hvardera 2,206 kgr Linnemans spade med fodral och rem 26 0,988 kgr 3,594 kgr eller yxa, omkr. 3,550 kgr eller utan bärbart verktyg 2,606 kgr 8. Gevär med rem och bajonett 4,393 kgr Summa sommartid 28,378 kgr Summa vintertid 37,946 kgr (Foto nr 326) 26 Se bilaga 94 (Antal verktyg vid de olika vapenslagen) ~ 105 ~

6 Om halfpälsen ersattes med kinesisk långrock reducerades den senare siffran till 35, 596 kgr. Persedlarne bäras: Öfver höger axeln: Persedelpåsen med dess öfre kant något högre än lifremmen, hvid hvilken den fästes med sleifer, hvarvid påsen ska hvila på venstra höften så mycket tillbakaförd, att den ej hindrar armens rörelser. De olika persedlarne å påsen äro nedlagda i (Överst foto nr 193, nederst nr 272) ~ 106 ~ den ordning, de stå anförda här ofvan. Öfver påsen hänges sedan vattenflaskan, som är af aluminium och klädd med ylle. Därofvan kommer så reservpatronväskan. För att icke flaxa för mycket fästes remmarne till dessa båda, den förra vid persedelpåsens rem den senare vid lifremmen. Öfver venstra axeln: Bröstpatronväskan som knäppes fast, så att själfva väskan förblir å bröstet. För att hålla den igen är en

7 rem lindad ett par hvarf om densamma. Därofvan kommer sedan en bandoliére den rullade kappan, omsvept med tältdelen med tältstångsdel, tältpinnar och rep. Därofvan bak på ryggen fastspännes stöfvelpåsen samt mera åt sidan tältstångsdel, tältpinnar och tältrep på så sätt att nedre ändan jämte de sammanbundne ändarne af kappan och tältdelen, pressas ned i kokkärlet, som fastbindes. På lifremmen har man å båda sidor om mässingsspännet de båda patronväskorna framtills Linnemanska spaden åter hänges på högra sidan. Närmare detaljer af placeringen framgå af bilaga 95, hämtad ur undervisning för ryska infanteristen. Redan före kriget var det allmänna omdömet att packningen var både för tung och olämpligt placerad. Under kriget blef man fullkomligt öfverbevisad härom. Anledningen, hvarför man efter turkiska kriget genom prik. 111 af år 1882 införde denna typ, var den, att man funnit den höga renseln göra soldatens jämvikt och rörelser osäkra. Genom att förlägga tyngdpunkten så långt ned som möjligt, hoppades man gifva honom den nödiga stadgan. Tyngdpunkten kom också mycket längre ned än i andra arméer, men på samma gång också längre ut från centrum. Till på köpet kan icke en packning på höfterna så noga följa rörelserna som en packning på ryggen. Huru väl man än söker fästa de långa remmarne, komma de många påsarne särskildt vid språngmarsch att flaxa utåt för hvarje steg, ryckande ~ 107 ~ den arme bäraren hit och dit. Under fredstid rör man sig ju i allmänhet mera försiktigt, men i fält förekommer ögonblick, då karlen får verkligen brådtom; var han då till på köpet af svag byggnad, blefvo hans krafter snart uttömda och för att ej under återtågen falla i fiendens händer började han så kasta af sig den ena persedeln efter den andra. Mången kastade geväret först. Chefen för ammunitionståget berättade, att han under reträtten från Ljaojan den 4/9 längs järnvägen låtit uppsamla många 100 gevär efter de retirerande trupperna. Eljest var det vanligen det bärbara verktyget, som först fick försvinna. Det förargade också karlarne mest genom att alltid slå dem om benen. Kuropatkin utfärdade den ena ordern efter den andra mot detta ofog, men utan verkan. Icke ens hotet om kompanichefernas ekonomiska ansvar hindrade karlarne från att befria sina ben från detta rörelsehinder. Mycket bidrog naturligtvis också, att spaden så sällan användes. Vanligen voro ställningarne befästa långt i förväg af ingeniörer och arbetstrupp, och i fred kan man knappast tala om någon öfning i gräfning. Man får då knappt undra på, att karlarne tyckte verktyget vara öfverflödigt. Annorlunda hade det nog sett ut, om man någonsin fått rycka fram mot fienden. Då hade man nog varit glad att ha spaden under de dagslånga stridspauserna. Hittills har det endast funnits 80 spadar och 20 yxor per kompani. Nu vill man emellertid, att hvarje karl skall ha verktyg. Säkert blir det då både lättare att kontrollera deras befintlighet, och karlarne komma ej känna det som en orättvis fördelning

8 af bördan, som nu. Låter man sedan truppen öfva gräfning i fred och verkligen tillämpa utbildningen i kriget, komma nog karlarne att behålla sina verktyg också, åtminstone bättre än hittills. Man har för öfrigt funderat mycket, huru packningen skulle kunna lättas på bästa sätt. Före kriget var målet man satte upp för sig att i stället kunna öka ammunitionsutrustningen. Ännu 1904 lyckades intendenturstyrelsen få ihop ett förslag, att kappan skulle lättas, genom att ta bort uppslagen. Att göra tyget lättare med bibehållen värmande förmåga går ej, förklarade man. Vidare ville man afskaffa baschliken och skära skaften af reservstöflarne eller utbyta dem mot kängor (vikt omkring 0,818 kgr). Härigenom skulle vikten af hela packningen minskas med något mer än 800 gram eller just lagom för att kunna lägga till ytterligare 30 patroner, hvilka skulle placeras i persedelpåsen. Under kriget var naturligtvis sträfvan att minska packningen större än någonsin, men man kunde se en tydlig skillnad i det mål man nu satte upp för sig. Här var att underlätta rörligheten hufvudsak. Dessutom förekom det nog att öka ammunitionsutrustningen, men då rörde det sig endast om en förflyttning korta sträckor, där man icke behöfde taga hänsyn till bördan, hvilket ock framgår däraf, att man då med en gång ökade den burna ammunitionen till dubbla eller t.o.m. 3-dubbla beloppet. Emellertid vill man icke minska packningen absolut under alla förhållanden. Man ville endast uppdela den ~ 108 ~ i en stridspackning, innehållande endast det nödvändiga för rörelse och strid, samt en marschpackning innehållande saker, som visserligen i längden äro nödvändiga för soldatens välbefinnande och trevnad, men likväl kunna undvaras för en kortare tid, när det gäller att kunna koncentrera alla krafter på snabb rörelse och strid. Huru denna uppdelning sedan skall se ut, därom äro meningarne delade. Dock äro alla ense om, att i stridspackningen bör ingå gevär, ammunition och lifsmedel för åtminstone 1 dag. Däremot äro åsikterna delade om, huruvida äfven böra medtagas återstående lifsmedel, bärbart verktyg och kappa. Den efter kriget af general Batjanof tillsatta kommissionen för bearbetande af dessa frågor lär enligt Novaje Vremja nr ämna lösa frågan så, att i stället för de nuvarande påsarne antagas en ränsel, utförd enligt en af generalmajor Schtichagin uppgjord plan. Denna skall kunna skiljas i 2 delar. Den ena delen är fastsydd vid remställningen och innehåller stridspackningen, som utgöres af provianten, och en tröja, samt utanpå locket kokkärlet. Den andra delen af ränseln skall kunna häktas af den förstnämnda, och innehåller marschpackningen, utgörande 2 skjortor, 1 par kalsonger, 2 par fotlappar, handduk och rengöringsmedel m.m. samt utanpå densamma tältdelen. Jämte gevär och ammunition ingår också det bärbara verktyget i 27 Möjligt skrivfel av Edlund. Vid ett senare tillfälle hänvisar han till en artikel i Novaje Vremja nr 1081.

9 stridspackningen. Vintertiden hör äfven den pådragna kappan med kapuschon till stridspackningen. Sommartiden däremot utgår den helt och hållet. I dess ställe ingår under denna årstid i marschpackningen en lätt vattentät rägnkappa. Sommartiden utbytas utom kappan äfven vapenrock, byxor och mössa mot sommarplagg af lättare tyg, hvarigenom vikten minskas med 4,1 kgr. dylikt hjälpte icke, och därför har man nu försökt att inskränka det disponibla utrymmet i packningen till det minsta möjliga. En tillökning har dock tillkommit på sista tiden, som hälsats med allmänt bifall. Genom prik. 146 af år 1906 bestämdes att kompass skall ingå i utrustningen ej blott för officerare utan äfven för samtliga underofficerare och jägare (eklärörer vid kavalleriet och artilleriet). Genom att stryka af en del persedlar samt ersätta andra med lättare dylika af samma slag har man dessutom lyckats reducera vikten med 2 kgr. Många förordade att helt och hållet stryka tältdelarne, som äro tunga och lättgenomträngliga för vatten. Man lär nu istället komma att försöka inpregnera väfven på samma gång den göres lättare och finare. Samma procedur skall man försöka med kappans tyg, som hittills utmärkt sig för grofhet och tyngd utan att skydda för kyla och regn. Provianten skall man förminska till 2 dagars förråd. Det torkade brödet fördömes allmänt därför, att japanerna ej hade dylikt. Det skall nu ersättas med keks. Dessutom ingå i portionen köttkonserv, te, socker och salt. Genom samma prikas ökades ock betydligt antalet kikare som på kronans bekostnad utdelas på trupperna. Under kriget fanns det blott 1 dylik per kompani, X per skvadron eller sotnja och 4 vid regementsstab af infanteriet och kavalleriet. Vid artilleriet var antalet betydligt större. Nu skall till hvarje kompani utdelas 6 kikare, och de få ej längre stanna hos officerarne, utan lämnas till fältväbelsn och 4 af de äldre sergeanterna, samt 1 jägare. Vid kavalleriet åter utdelas 13 till hvarje skvadron eller sotnja, så att här alla underofficerare och dessutom 2 eklärör få hvar sin kikare. Egendomligt nog har man såväl i ena som i andra fallet öfverlämnat åt de olika regementena att själfva bestämma modellen. Och det är ej nog med att man på detta sätt minskar de officiella siffrorna för packningens vikt. Af lika stor betydelse är det, att man nu gjort det betydligt svårare för soldaterna att lassa på sig en extra börda af föremål, som han på olika sätt lyckas komma öfver och ogerna vill skilja sig från. Att helt enkelt förbjuda soldaten ~ 109 ~ (Fotot onumrerat)

10 Kavalleriet Det reguliera kavalleriet var så fåtaligt representeradt därute på krigsskådeplatsen, att jag ej var i tillfälle att närmare taga reda på deras utredning. Kosackens däremot hade följande utseende: Persedlar - kläder Skjorta och kalsonger 0,443 kgr Strumpor 0,106 kgr Halsduk 0,017 kgr Byxor 0,819 kgr Vapenrock 1,763 kgr Stöflar 1,638 kgr Pelsmössa 0,614 kgr Handskar 0,064 kgr 5,464 kgr Kappa (burka) å sadeln 3,485 kgr Baschlik 0,425 kgr 3,910 kgr Vapen Sabel 1,270 kgr (Dolk) (0,494 kgr) Gevär med rem 3,553 kgr (Pik) (1,638 kgr) 4,823 kgr Remtyg Handrem 0,127 kgr (Pikrem) 0,017 kgr Lifrem 0,068 kgr Patrongehäng 0,243 kgr Patroner i gehänget 0,694 kgr (Gevärsöfverdrag) (0,307 kgr) Piska 0,148 kgr 1,280 kgr Sadel med betsel 8,737 kgr 8,737 kgr Sadelpackning Persedelpåse 1,563 kgr Hafrepåse 0,213 kgr Hafrepåse 4,217 kgr Remsnara 0,409 kgr Skjorta och kalsonger 0,443 kgr Maggjördel 0,153 kgr Strumpor 0,089 kgr Fotlappar 0,106 kgr Byxor 0,819 kgr Tröja 1,638 kgr Stöflar 0,665 kgr 2 hästskor, 16 söm och 6 skrufsöm 1,537 kgr Klädesborste 0,026 kgr Kokkärl 0,784 kgr Sked 0,153 kgr Påse med bröd 1,265 kgr Påse med gryn 0,281 kgr Påse med salt 0,060 kgr Påse med te och socker 0,060 kgr ~ 110 ~

11 Påse med gevärsrengöringsdelar 0,209 kgr Påse med nål, tråd o diverse 0,153 kgr Kläde till lagning 0,409 kgr Handduk 0,085 kgr Tvål 0,102 kgr 1.förband 0,009 kgr Tjuder 0,409 kgr Krubbpåle 0,495 kgr Krubbstreck 0,110 kgr Hönät 0,375 kgr Patroner 0,694 kgr 17,531 kgr 28 Summa summarum 41,744 kgr (Till vänster foto nr 123, till höger nr 57) (Foto nr 150) 28 Edlunds fotnot: Med kappa och baschlik = 3,910 kgr. Hela sadelpackningen = 21,441 kgr. + sadel = 30,178 kgr. ~ 111 ~

12 Packningen anbringas på följande sätt: 4. Kläde för lagning af persedlar. 5. Tvål. Å främre sadelbågen fästes med 3 remmar eller repstumpar den hoprullade kappan eller burkan med baschlik; krubbstrecket hänges sammanlagdt å högra sidan, och krubbpålen instickes på venstra sidan längs kappan med dess midtelrem genom sin ögla. De kaukasiska regementena fästa den rullade burkan bakpå sadeln och lägga baschliken under sadelkudden Å bakre sadelbågen hängas de båda packfickorna. I den högra förvaras: 1. Kokkärlet och i detta: Bröd i särskild påse i kokkärlet. Gryn i särskild påse i kokkärlet. Salt i särskild påse i kokkärlet. Te och socker i särskild påse i kokkärlet. Samt sked i särskild påse i kokkärlet. 2. Påse med småpersedlar och 1.förband. 3. Klädesborste. 4. Gevärsrengöringspersedlar i påse. 5. handduk. I den venstra åter: 1. Hästskor 2 st, söm 16 st och skrufsöm 6 st, 2. Foderpåse pat lättare skodon. I packfickorna inrymmas äfven den ammunition, som ej får rum i patrongehänget å bröstet. Vid båda packfickornas främre kant äro vidfogade stora öppna fickor. I dessa nedstickas de båda ändarna af den tvärsöfver bakhvalfvet kastade fodersäcken, med dagens ranson af hafre, lika fördelad åt båda sidor. Säckens midt med öppningen hänges öfver bakre sadelknappen. När hönätet är tomt, drages det utanpå fodersäcken som ett fodral. När det åter är fylldt med hö, kastas det bakom sadeln och fastbindes vid sadelpackfickorna. Dessas nedre ändar dragas in till hästbuken genom en under densamma gående rem. Tjudret lägges tvärs öfver bakhvalfvet mellan sadelkudden och fodersäcken. I den djupt svängda sadelstommens midt lägges slutligen sadeldynan, som inrymmar: 1. Skjorta och kalsonger. 2. Fotlappar af ylle och bomull, 1 par af hvardera. 3. Maggjördel. 4. Tröja paret byxor. ~ 112 ~

13 Dragoner af K.51 (Till vänster foto nr 123, till höger nr 57 fattas ett nr) Denna packning är enkel, praktisk och billig, samt har traditionen för sig. Den torde sålunda med all sannolikhet komma att bibehållas äfven för framtiden. Dess största olägenhet kan sägas vara den, att ryttaren genom sadelkudden ofvanpå stommen kommer allt för högt öfver hästryggen och sålunda alla hans rörelser verka på hästen så att säga med förlängd häfstång, hvarigenom denna onödigtvis besväras och anstränges. Af samma anledning fördärfvas lätt ryttarens sits, hvartill i sin mån de korta stigbyglarne också bidraga. Frånvaron af sporrar medför i sin ordning ett flitigt bruk af piskan, hvilket allt bidrar att göra kosackernas naturridning i främlingens ögon tämligen barbarisk. Några fasta normer för det reguliera kavalleriets packning finnes ej egendomligt nog och hvarje militärdistrikt lär ha sin egen typ. Som gemensamt drag klagas dock öfver dess stora tyngd. Som bevis på oregelbundenheterna i utrustning inom samma truppförband anför man t.ex. att inom en kavallerifördelning 1.regementet å regementsträngen kan medföra proviant för 2 dagar, det 2. för 1½ dag, det 3. för en dag och det 4. för 1½ dag. Inom samma regemente åter hafva t.ex. de stridande buren proviant för 1½ dag, trängmanskapets åter växlade mellan 2 och 2½ dag. Troligtvis kommer man nu efter kriget att söka få större enhet härutinnan i 1.rummet och så om möjligt göra hela utrustningen lättare och ändamålsenligare.. ~ 113 ~

14 Artilleriet Den personliga utrustningen vid fältartilleriet är hvad kläder, etc angår, i hufvudsak öfverenstämmande med infanteriets, vid ridande artilleriet åter med kavalleriets. Endast hvad fältartilleriets packning angår, har på de sista åren blifvit införd en ränsel af lärft eller segelduk, utan träställning vägande 1,312 kgr. Som redan ofvan anförts äro beväpningen och sålunda äfven dithörande remtygspersedlar i hufvudsak öfverensstämmande med kavalleriets. Själfva packningen utgjordes af: på ryggen: Ränsel (eller påse) 1,312 kgr 1 Baschlik 0,260 kgr 2 skjortor 0,716 kgr 1 par kalsonger 0,217 kgr 2 par fotlappar 0,571 kgr 1 handduk 0,119 kgr 1 motbok 0,050 kgr 1 par vantar 0,213 kgr 1 påse med småpersedlar 0,410 kgr 1 par reservstöflar 1,406 kgr i 2 fodral 0,204 kgr Summa 5,478 kgr Utanpå renseln finnas remmar, i hvilka vid behof kunna insättas de ordinarie stöflarne, då de äro våta eller vapenrocken, då det är varmt. Öfver högra axeln: Vattenflaska med 0,277 kgr rem Vatten i densamma 0,703 kgr Summa 0,980 kgr Öfver venstra axeln: Dubbel brödpåse i rem 0,520 kgr med brödpåse 29, 2,047 kgr och sedan renseln påtagits, äfven den rul- 3,485 kgr lade kappan en badolière med sin rem Summa 6,052 kgr För att icke brödpåsen skall flaxa för mycket, skall utanpå densamma knäppas lifremmen. Lifremmen 0,400 kgr Summa summarum 12,310 kgr Vid belägringsartilleriet däremot liknar utrustningen äfven i afseende å remtygspersedlarne infanteriets. 29 Skrivfel av Edlund. Bör rimligen stå Med bröd. Jämför med motsvarande text för ingenjörstruppernas packning. ~ 114 ~

15 (Fotot onumrerat) Ingniörtrupperna Ingeniörstruppernas utrustning liknar i hufvudsak infanteriets endast med de skilnader i beväpning o.d. som redan anförts. Äfven här har dock på de sista åren införts samma ränsel, som vid artilleriet. Dessutom hafva ingeniörtrupperna å lifremmen till höger en framväska liknande infanteriets, dubbel brödpåse öfver axeln och ett större verktyg vid lifremmen. Själfva packningen hade följande utseende: På ryggen: Ränsel 1,312 kgr 2 skjortor 0,716 kgr 1 par kalsonger 0,217 kgr 2 par fotlappar 0,571 kgr 1 handduk 0,119 kgr 1 par vantar 0,213 kgr 1 motbok 0,050 kgr 1 påse med småpersedlar 0,410 kgr 1 påse med gevärsreng.medel 0,511 kgr 1 par reservstöflar 1,406 kgr i 2 fodral 0,204 kgr Summa 5,727 kgr Öfver högra axeln: Vattenflaska med rem 0,277 kgr Vatten i densamma 0,703 kgr Summa 0,980 kgr Öfver venstra axeln: Dubbel brödpåse i rem Med bröd, 0,520 kgr 2,047 kgr ~ 115 ~

16 Summa 2,567 kgr Sedan renseln påtagits, öfver densamma rullad en badolière: Tältdel med tältstångsdel etc. 1,500 kgr Däriuti kappan 3,485 kgr Och kring dess nedre ända, baschlik 0,260 kgr Alltsammans nedstucket i kokkärlet 0,320 kgr Summa 5,565 kgr För att icke brödpåsen skall flaxa för mycket, spännes utanpå dess rem Lifremmen 0,400 kgr 1 ammunitionsväska med 30 patroner 1,103 kgr till höger 1 större verktyg 30 till venster 1,800 kgr ung. Summa 3,303 kgr ung. Summa summarum 18,142 kgr 30 Se bilaga 94 ~ 116 ~

17 Uniformens färg och snitt Hvad angår de iakttagelser, som kunde göras beträffande uniformens färg och snitt, bifogas öfver denna detalj redan inlemnad P.M. i bilaga 96. Sedan denna P.M. inlemnades hafva i pressen notiser varit synliga öfver det resultat, till hvilket man nu synes vilja komma efter kriget. Den redan omnämnda kommisionen under ordförandeskap af general Batjanof, som fått i uppdrag att utarbeta förslag äfven till nya uniformer på grundvalen af erfarenheterna från kriget, lär redan vara färdig med sitt förslag. Enligt Navaje Vremja Nr skall infanteriets vapenrock behålla sin vanliga färg, mörkgrön, till dess man lyckats utarbeta ett kläde af mera skyddande färg. Den skall, hvad snitten beträffar, blifva 2- radig af samma typ som dragonernas, med svarta ärmuppslag och krage. Till parad skola officerarne hafva s.k. knapphål på såväl uppslag som krage. Dessa skola vara lösa att vid behof fästas på sina platser. Till parad utan trupp skola officerarna hafva uppvikta slag i regementets färg, rödt, ljusblått, orange eller grönt, och korta stöflar med vida byxor. Manskapet har under liknande förhållanden det ryska skärpet. Byxorna äro mörkblå. I stället för en förkortad kappa som föreslagits har man bestämt sig för en enradig kavaj i kappans gråblå färg med svart upp- 31 Möjligt skrivfel av Edlund. Vid ett tidigare tillfälle hänvisar han till en artikel i Novaje Vremja nr ~ 117 ~ stående krage. Axelklaffarna äro för infanteri röda, för skyttar hallonfärgade, för grenadierer gula. Nummer och namnskiffer å axelklaffarne äro af metall, med galoner för underofficerare och korpraler. Sommardräkten är genomgående af skyddande färg, liknande kaki. För manskap och underofficerare en framtill öppen skjorta eller blus med knappar och 4 fickor, vidare sommarbyxor och sommarmössa. För officerare 1-radig kitel sommarrock af flottans modell. Utom de vanliga höga stövlarne har man för soldaterna infört äfven lättare kängor. Då man förut påpekat det olämpliga i, att officerarne i sina gråblå kappor så skarpt skiljde sig från truppernas gråbruna färg, har kommissionen funnit på den öfverraskande utvägen att göra truppers lika med officerarnes, ehuru man hittills varit tämligen ense om, att det varit just denna som vore olämplig och borde ändras. Kragen blir här i samma färg som plagget för öfrigt, d.v.s. gråblå. Paradhufvudbonaden är ännu ej bestämd, och skall fri täflan utlysas för att få den så vacker som möjligt. Sabeln skall på grund af erfarenheten från kriget förbli af den gamla modellen. Kavalleriets uniformer skola undergå en omfattande förändring. Det föreslås nämligen, att man skall återinföra den brokiga blandningen

18 af typer och färger från Alexander II S dagar, kyrassierer, ulaner, husarer etc. För officerare skall reglementeras en lättare fältväska för proviant och diverse småeffekter. Likaså skall kikare ingå i den föreskrifna utrustningen. Kommissionen håller under sommaren på att utföra prof i större skala och lär i oktober komma att åter samlas för att beakta de vunna erfarenheterna och slutgiltigt redigera sitt förslag. Emellertid har redan låtit sig höras en skarp kritik af de något föråldrade synpunkter, som lagts till grund för arbetet. Det kan visserligen ha sin betydelse att göra uniformen så tilltalande som möjligt för såväl den stora allmänheten, hvilken skall betala grannlåten, som för truppen, hvilken bör lära sig att hålla på och vara stolt öfver sina färger. Men det förefaller, som om denna synpunkt varit den hufvudsakliga. Häntydningen på den aflägsna möjligheten att det en gång i framtiden skall lyckas att framställa en lämplig skyddande färg på klädet, misstänker man tillkommit endast för att afväpna den bittraste kritiken. Detta synes emellertid i hvarjefall icke ha lyckats. Hela ändringsförslaget förklaras redan vara humbug, som endast komma att kosta statskassan enorma summor utan vinst för försvaret, och det påpekas, att talet om general Batjanofs krigserfarenhet är idel nonsens, då han kom ut till Ostasien först i mars 1905 och sålunda aldrig fick se en enda allvarlig strid. ~ 118 ~ Troligt är nog, att hela denna förändring, hvad uniformen angår, kommer att stanna på pappret. Det säges också att krigsministern Rediger själf skall vara synnerligen missnöjd med både general Batjanof och hans förslag. Utbildningens beskaffenhet och värde Arméns värde som ett vapen i krigsherrens hand blir naturligtvis i första hand beroende på dess ledare. Officerskårens utbildning och anda sätta sin prägel på allt från det största till det minsta, från detaljarbetet med utbildningen i fredstid till den stora tillämpningen på krigsskådeplatsen. Mer än annorstädes kan detta sägas vara fallet i Ryssland på grund af arméns heterogena beskaffenhet, där officerskåren har att samla det hela i nationell anda och representera traditionerna i en trupp som i sig själf icke har något som helst samband med truppdelens namn eller föregående minnen. Den stora massan soldater står dessutom så lågt i utveckling, och eger så ringa förmåga af själfständig handling, att utan officerens ledning och föredöme det hela icke är mycket värdt. Det är en enstämmig och hård dom, som på grund af detta krig blifvit fälld öfver den ryska officerskåren. Som alltid kan man äfven här förutsätta, att den allmänna opinionen tar fel, gör sig skyldig till öfverdrifter och ensidighet. Men å andra sidan kan ej förnekas, att bristerna varit både stora och i ögonen fallande.

19 Generaler Om man börjar uppifrån, så kan man i ett nyligen utkommet arbeta af G.P Resjepo Statistik öfver generaler finna en hel del upplysningar af intresse, som ge några hållpunkter för bedömande af det nuvarande läget. Antalet i tjänst varande generaler i Ryssland var år , eller mer än samtliga officerare vid svenska infanteriet. Härvid äro icke de s.k. civila generalerna medräknade, som vunnit sin befordran i civila verk och inrättningar, fastän de bära militär uniform. Deras antal är 3 gånger så stort, eller öfver man. Af de militära generalerna äro emellertid icke mindre än 52% icke stridande i befattningar, som ej hafva med trupperna direkt att göra. Generalerna göra sig ej heller någon brådska att afgå ur tjänsten. Det finns exempelvis dylika kvarstående ännu vid 92 års ålder. Medelåldern är sålunda mycket hög Den blir: För full general 69,8 år För generallöjtnant 61,8 år För generalmajor 53,8 år Eller med hänsyn till truppstyrkan under deras befäl för Arméchefer 64,7 år (i militärdistrikten) Armékårschefer 62,- år Fördelningschefer 57,8 år Det skulle därför vara fördelaktigt, säger Resjepo, om man införde en åldersgräns äfven för generaler. Ett annat utmärkande drag är att stabs- och kanslitjänsten ger betydligt snabbare befordran än trupptjänsten. Fortast går det för generalstabsofficerare, närmast dem följa militärjuristerna, som i Ryssland äro officerare, sedan artillerister, så ingeniörofficerare, af samtliga generaler hafva 49 % genomgått generalstabsakademien. Allmänbildningen är dock ej alltid så hög, 15% hafva icke ens gymnasiebildning. Adliga titlar gifva en god hjälp vid befordran, bästa resultatet visar statistiken för grefvarne. Äfven religionen spelar numera en stor rol. Förr tog man ingen hänsyn härtill, och då hade luteranerna, tyskar och svenskar, ett starkt företräde. Under Alexander II hade hälften af generalerna tyska namn. Men med Alexander III blef man nationell äfven i fråga om religionen. Förhållandet mellan religionerna är för närvarande: Inom armén Bland generalerna Rättrogna 75% 81-87% Katoliker 9% 2,3-4,4% Muhamedaner 2% 0,2-0,7% 32 Luteraner 1,5% 8,9-16% 32 Siffran 0,7 är kladdig i handskriften och svår läst. Möjligen kan Edlund gjort ett försök att ändra den till 1,7%. ~ 119 ~

20 I själfva verket skulle förhållandet vara ännu bättre för luteranerna om ej särskildt tyskarnes förmåga att aptera sig efter omständigheterna och förhållanden vore lika stor på detta område som på andra. Man träffar nu ovanligt många rättrogna med tyska namn. Hvilken rol det germanska elementet spelar i ryska armén kan också synas af antalet dylika namn å de högsta posterna i detta krig. Ehuru Kuropatkin själf var mycket nationell och slavofil tog han dock till befälhafvare för sina arméer män med namn sådana som Stackelberg, Bilderling, Kaulbars, Gripenberg o.d. Det är ju sant att dessa män icke uträttade några storverk, men det bevisar icke att andra skulle ha gjort det bättre. Och vad man än må säga om Kuropatkin, så mycket är säkert, att han var en god psykolog och skarp människokännare, som visste hvar han hade sitt folk, och hvad man kunde vänta af dem. Katolikerna, d.v.s. polackerna, har man tydligen fortfarande mycket litet förtroende till. Muhamedanerna stå egentligen genom sin allmänna låga bildningsgrad utom täflan. Judarne äro talrika nog inom armén, men släppas icke ens upp i officersgraden. Äfven sedan de antagit kristendomen, är det icke lätt för en af deras stam att komma in på något regemente och sedan fram till högre poster, trots all obestridlig duglighet. Officerskåren Hvad officerskåren för öfrigt beträffar, så har den icke på långt när den nödiga homogenitet, som bör finnas hos en dylik. Alldeles oafsedt den rol penningen och ställningen i ~ 120 ~ samhället spelar i ett land, där kontrasterna och därmed gradskalan äro så stora som i Ryssland, hvilket gör att officerarne af olika vapen knappast vilja eller kunna känna hvarandra som kamrater, alldeles oafsedt den klyfta, som hopplöst skiljer gardet från linien och utgör en ständig källa till öfversitteri å ena sidan, afund och bittert missmod å den andra, är det äfven inom officerskåren vid samma regemente en djupgående social och kulturell skilnad mellan den del, som kommer från junkerskolorna, och dem från krigsskolorna. Junkerskolorna Från junkerskolorna kommer den ojämförligt största kontingenten af officerare vid infanteriet och kosackerna. Vid kavalleriet är skillnaden mellan de båda kategorierna ej så stor. Inträdet vid junkerskolorna är öppet för alla värnpliktiga som aflagdt prof på föreskrifna kunskaper, hvilka icke äro alltför högt tilltagna, samt vidare för ettårs frivilliga d.v.s sådana som genomgått 6 klasser i allmänt läroverk eller gymnasium och kunna få ett godt tjänstgöringsbetyg af vederbörande regementschefer, för öfrigt oberoende af tjänstgöringstidens längd. Fordringarne är sålunda de minsta möjliga, och hit går den stora strömmen af dem, som på grund af lättja eller oförmåga misslyckats vid andra läroverk och inrättningar. Man är alltid viss om att blifva antagen; bristen på officerare är så stor, att vederbörande icke ha råd att vara kritiska. Skolorna åtnjuta ock motsvarande anseende hos den stora allmänheten. Och under den 2-åriga kursen kan man icke begära att någon starkare militärisk anda skall kunna ingjutas hos element som vid

21 sitt inträde icke alltid ledts af intresse för krigstjänsten. Krigsskoleelever Det är naturligt, att den andra jämförelsevis fåtaliga kategorien från krigsskolorna skall se ned på sina kamrater från junkerskolorna. Själfva hafva de till största delen allt ifrån sin späda barndom uppfostrats på statens bekostnad, som varande söner till förtjänte officerare eller ämbetsmän. De hafva först i 7 år genomgått de s.k. kadettkårerna och sålunda fått en jämförelsevis solid underbyggnad, motsvarande mogenhetsexamen i de civila skolorna, och sedan i 2-3 år på krigsskolan fått en vårdad specialistutbildning. De måste sålunda både i socialt och tjänstehänseende stå öfver det blandade sällskapet från junkerskolorna. De veta äfven mer än väl om detta. Men själfva äro de ej heller utan sina svagheter i andra afseenden. Det är ju naturligt, att en pojke som vid 8-9 års ålder tages in på kadettkåren för att nolens volens 33 på statens bekostnad utbildas till officer inte kan sägas göra detta på grund af inre kallelse. Känslan af tvånget förder lätt motvilja för yrket, och man har redan märkt, att allt flere vid afslutandet af kadettkursen söka kasta om och söka sig utkomst å andra banor. För att hindra detta har man t.o.m varit betänkt på att göra öfvergången till krigsskolan tidigare, så att den, som ville välja sig en annan bana, skulle vara tvungen att i så fall söka inträde som betalande vid civilt gymnasium. 33 Nolens Volens Latin. Vare sig man vill eller inte. ~ 121 ~ Andan inom dessa anstalter lär ej heller alltid vara den bästa, och det klagas på många håll, att redan här de unga officersaspiranterna lära sig föra ett utsväfvande lif. Befordran Sedan den unge officeren fått sin fullmakt som underlöjtnant, följer en tid af jämförelsevis snabb befordran. Han står till en början blott fyra år i hvarje grad och når sålunda stabskaptens lön redan vid års ålder. Här har utan tvifvel den ryska officeren det bättre än sina kamrater inom de flesta andra arméer. Och lönen är visserligen ej fullt så hög som här hemma, men kunde vara fullt tillräcklig, om han blott förstode att inskränka sig och undvika alla excesser. Men om början var bra, artar sig dock fortsättningen sämre, och snart nog kommer den unge officeren till personlig erfarenhet af ojämnheterna i befordran inom den ryska armén. Efter 4 år som stabskapten har han rätt till vidare befordran till kapten, men måste i regel vänta länge, innan vakans uppstår bland kompani- eller skvadroncheferna, där turen räknas särskildt för hvarje regemente och sålunda är ett rent lotteri. Bättre är det då vid gardet, där turberäkningen hålles inom fördelningen och i hvarje fall går mycket fort på grund af det hastiga avancementet inom denna kår till olika militära och civila platser. Rättvisast är saken ordnad vid artilleriet och ingeniörtrupperna, där turberäkning sker inom vapnet, ehuru äfven här skillnaden mellan

22 gardet och armén visar sig däri, att de helt enkelt räknas som olika vapen. Och sedan från kapten till öfverstelöjtnant blir det ännu värre. Här ligger truppofficerens öde vid infanteriet och kavalleriet helt och hållet i händerna på regements- och fördelningschefen. Det är denna senare, som endast med den förres hörande slutredigerar befordringslistan, den s.k. attestationsförteckningen (se bilaga 96), som med sin hemliga okontrollerbara betygsättning fällt domen öfver mången officer, som kunde förtjänat ett bättre öde. Längre än till bataljonschef kommer icke linieofficeren vid infanteriet. Det är sällsynta undantag att en dylik når fram till regementschefsbeställning. Därför betraktas också infanteriofficerarne i linien mer eller mindre som parias, gentemot hvilka högre chefer kunna tillåta sig så godt som hvilka friheter som helst i ord och handling. Och däraf bestämmes naturligtvis också officerens uppskattning af sig själf, hans ambition och hållning i enskilda lifvet som i tjänsten. Och dessa infanteriofficerare utgöra ju dock den stora massan af officerskåren och kunna ju ej undgå att i viss mån sätta sin färg på hela armén. Det är blott förvånande, att i våra dagar ej den revolutionära propaganden sprider sig hastigare, än som sker inom deras föraktade klass. På grund af ekonomiska företräden och en mera lysande uniform är det redan vida bättre vid kavalleriet. ~ 122 ~ Ännu högre står i sin ordning artilleriet, hvars fackbildning alltid fordrar en viss intellektuel begåfning och sålunda skyddat vapnet från tillströmningen af de allra sämsta elementen. Här hafva dessutom alla samma utgångspunkt från krigsskolorna, och redan vid dessa söker man behandla de blifvande officerarne som gentlemän. Därför hålla de ock sedermera på denna egenskap som ett särtecken för artilleriet. Här försiggår också alltid en fortsatt befordran till högre grader efter anciennetet inom vapnet. Endast ¼ af antalet platser lemnas som företrädesrätt till dem, som genomgått militärakademien. De s.k. akademisterna, d.v.s. de, som genomgått militärakademi, spela en stor rol inom den ryska armén. De, som genomgått fullständig kurs befordras genast till närmast högre grad och hafva sedan öfverallt företräde framför sina kamrater vid truppen. Vanligen placeras de till tjänstgöring på truppstaberna, där deras befordran sker i jämbredd med den 1.af deras jämnåriga vid truppen. Det ligger sålunda i deras intresse att af tvänne konkurrenter till en befordran alltid den yngste må få platsen. Vid generalstaben sker befordran efter tur och hastigare än eljes med endast 2 år som stabskapten och kapten och 3 år som öfverstelöjtnant. Men äfven här finnas en mängd detaljbestämmelser, som gifva anledning till mångahanda försök att genom kanslitjänsten gå förbi de kamrater, som kommenderas ut till tjänst vid fördelnings-, kår- och militärdistriktsstaberna. Äfven bland dessa bedrifves mången slags trafik för att komma ifrån tjänsten vid aflägsna landsortshålor. På detta sätt ernås naturligtvis ingen färdighet i skötandet af platsen

23 som stabschef vid armén i fält, hvilket ju dock torde obetingadt anses som hufvudsak vid utbildningen i fred. På en gång framme vid den ansvarsfulla posten som fördelnings- eller kårchef i fält har man föga nytta af all den färdighet man möjligen ernått i papperstjänsten vid de otaliga kanslierna och styrelserna. Fortast går det emellertid vid gardet. Där har man helt enkelt strukit öfverstelöjtnantsgraden, och hvarje kapten befordras i sin tur till öfverste och har sedan privilegium på regementschefsbeställning vid gardet eller armén. Och en regementschef vid gardet är i sinom tid själfskrifven till chef för en fördelning vid armén. Detta har nog sina fördelar ur vissa synpunkter. Gardesofficerarne intaga ju i regel genom uppfostran och allmänbildning en ställning, som står betydligt öfver den vanliga linieofficerens. Och som till gardet afdelas utom pagekårens alumner äfven de bästa från arméns krigsskolor, hafva de i regel en solid militär utbildning. Att dylika redan vid unga år ernå högre befälsposter, kan ju vara en fördel ur den synpunkten att i krig ungdomen sitter inne med obestridliga företräden i fråga om krafter, lif och energie. Men olyckan är, att just denna elit af den ryska officerskåren aldrig kommer till användning. Alltsedan Napoleonkrigens tid har gardet endast en gång varit utom landets gränser, då faran efter Plevnanederlagen syntes öfverhängande. Om man frånräknar det fåtal, som i de högre posterna kommer armén till godo, har sålunda den ryska officerskåren, som skickas i fält, redan under fredens dagar fått sina bästa element utgallrade, och dylikt gör sig alltid kännbart. Säkert är i hvarje fall, att medelnivån i Ryssland ej står tillräckligt högt att tåla vid en dylik gallring. Emellertid måste rättvisligen erkännas, att ett betydande antal gardesofficerare som frivilliga deltogo i kriget. Naturligvis gjorde de detta i afsikt att vinna ära och utmärkelse, men man kan ej säga att det skedde annat än i loyal täflan med kamraterna af armén. Storfurst Nikolaj Nikolajevitj, chefen för gardeskåren, såg ej gärna denna utvandring från gardet och sökte i sin mån lägga hinder i vägen därför. Transport beviljades först, sedan man tillförsäkrat sig en plats på något linieregemente. Äfven om i början några transporter skedde med samtidig befordran till närmast högre grad, upphörde dock detta sätt snart, och till på köpet lät man de unga äfventyrslystne veta, att någon plats vid gardet visst icke reserverades för dem under deras frånvaro. Återinträde skulle i hvarje fall komma att bero på särskild pröfning. Man kan sålunda säga, att det i regel var verklig lust för tjänsten som dref dessa unga officerare att gå ut i fält. För att gifva en föreställning om den utsträckning denna utvandring från gardet fick, torde här förtjäna att anföras antalet i december Den ojämförligt största kontingenten lemnades af kavalleriet. ~ 123 ~

24 Från 1.kavallerifördelningen 28 off. Från 2.kavallerifördelningen 35 off. Från Gardeskosackerna 7 off. Summa 70 off. Från 1.infanterifördelningen 14 off. Från 2.infanterifördelningen 9 off. Från Skyttebrigaden 5 off. Summa 28 off. Från 1.artilleribrigaden 2 off. Från 2.artilleribrigaden 1 off. Från Skytteartilleridivisionen 1 off. Från Ridande artilleribrigaden 4 off. Summa 8 off. Summa summarum 106 off. Det var sålunda nära 10% af gardets officerskår, som trots svårigheterna ville ut för att pröfva krigets allvar. Det kan ju icke kallas någon dålig kår detta. Och när nu så mycket ondt talas och skrifves om gardet, dess nöjeslystnad, utsväfningar och lycksökeri, måste jag säga, att på mig gjorde dessa officerare i genomsnitt ett mycket godt intryck. Låt vara, att de hörde till de bästa vid sina respektive regementen. Det var i alla fall en betydlig skillnad mellan dem och den vanliga typen där ute. Jag fick sålunda den uppfattningen, att nog gardet i viss mån förtjänar sin privilegierade ställning. Olyckan är blott att dylika företräden nödvändigt åtföljas af afund, bitterhet och hat hos de tillbakasatta elementen. Underofficerare och manskap Hvad åter underofficerare och manskap angår bifogas i bilaga 97 en detaljerad framställning af utbildningen och den ryska arméns militära ståndpunkt i jämförelse med den svenska i alla de fall, där man med siffror kan nå densamma. Denna redogörelse gjordes i ett föredrag i K.H.S. ungefär ett år före kriget och lemnar sålunda en bild af tillståndet i ~ 124 ~ armén just vid dettas utbrott. Kriget kan ock sägas hafva lemnat besta beviset på, att skildringen var öfverensstämmande med verkligheten. Beträffande förhållandet mellan truppen och officerarne lade man snart märke till att det gamla patriarkatiska förhållandet nu var på väg att försvinna. Här och där kunde nog ännu synas vackra prof på att tilltalsorden bröder och barn icke äro endast tomma ljud. Det vänliga, mjuka och veka i det ryska lynnet finnes ju kvar och tar sig alltid uttryck, men mannen i ledet har vaknat, han lyder icke blindt, utan är ständigt färdig med sin kritik. Och alltid finnas ju på båda hållen dåliga individer, som genom sitt uppträdande bringa mer skada än hela massan af de öfriga kunna åter ställa till rätta. Handgriplig tillrättavisning är nu förbjuden, men handpåläggningen fortfar ännu i dag helt öppet. Piskslag i ansiktet var t.ex. en form, som jag mången gång fick vara åsyna vittne till. Och möttes en dylik behandling med protester, drefs den till ytterlighet för att kväsa motståndet.

25 Man kan vara öfvertygad om, att dylika uppträden lifligt kommenterades bland manskapet. Och ännu sämre torde åsynen af officerarnes dryckesgillen och utsväfningar hafva verkat, då manskapet samtidigt knappt hade det nödvändiga. Jag vill icke påstå, att dylika voro regel. Tvärtom kunde man lefva i dagar och veckor utan egentligen annan dryck än sitt te. Men när han slår sig lös har ryssen svårt att hålla måttan, och man såg vid sådana tillfällen höga officerare släpas hem af manskapet i fullkomligt medvetslöst tillstånd. Dylika fäster förekommo naturligtvis äfven i främsta linien, och när andan föll på vederbörande, hände det ej sällan, att man ville försöka sig på en dust med fienden. Så fick jag t.ex. den 10 dec vid ett besök hos 1.ostsibiriska regementet nöjet att se hela brigaden allarmeras på kvällen och med de druckna officerarna raglande framför sina kompanier draga ut i vinternatten för att besätta ställningen vid Chonsjitaj. Lyckligtvis antogo ej japanerna utmaningen och det hela aflöpte med endast några förkylningar. Icke alltid gick det dock så väl. Den amerikanske militärattachén kapten Judson berättade, att han något senare strax på nyåret vid ett besök hos sibiriska kosackfördelningen efter att ha tillbrakt natten vid spelbordet blef bjuden på att från en höjd vid det s.k. Lilla Port Artur åse, huru ett par troppar kosacker under befäl af underofficerare skickades fram för att oroa fienden. Resultatet af den fullkomligt ändamålslösa striden blef 1 död och 7 sårade. ~ 125 ~ Det är ju själfklart, att dylika episoder icke voro regel. Men det var alldeles tillräckligt att de kunde förekomma. Ryktet tog alltid fart på en sådan läckerhet, förstorade och mångdubblade den och gaf ny fart åt det jäsande missnöjet. Man kan blott förvånas, att icke detta tog kraftigare utlopp med all den näring, som gafs genom de ständiga nederlagen. Och redan i början af kriget kunde man märka, att ställningen var underminerad. Doktor Böttcher vid kejsarinnans eget lasarett af röda korset berättade att under slaget vid Vafangon 34 minst hvarannan af de soldater, som kommo till förbandsplatsen, svuro och förbannade sina officerare, som höllo sig undan och skickade fram underofficerarne ensamma med truppen. Manskapet vid dessa ostsibiriska trupper voro visserligen till en stor del utvaldt folk, men sammanförda från olika regementen, i Europa utan att känna sina officerare och utan förtroende eller respekt för dem. Äfven vid de mobiliserade europeiska armékårerna var som redan nämnts en stor del officerare fullkomligt främmande för truppen, antingen de nu tagits från hemmavarande kårer eller inkallats direkt ur reserven. Man kände öfverallt, att det icke var den rätta kontakten, icke något verkligt band mellan officerare och trupp. Under återtåget från Ljaojan såg jag, huru bland de i spridd ordning promenerande skarorna längs järnvägen någon gång en officer försökte göra sin vilja gällande. En och annan lydde af sin godhet, men det stora flertalet fortsatte lugnt sin väg utan att ens visa trotsig uppsyn. Man ignorerade honom blott fullkomligt. 34 Vafanko