Bilaga 96. ~ 1 ~ I. Färgen

Transkript

1 ~ 1 ~ C:\Users\HP\Documents\Lars\Rysk-japanska kriget\edlund\transkriberingar\edlund slutrapp transkriberat\edlund slutrapp Bil 96.docx Bilaga 96. P.M. Angående de erfarenheter i fråga om den lämpligaste färgen å uniformsklädet samt beträffande snitten å uniformspersedlarne, som på grund af personliga rön och iakttagelser gjorts under kriget mellan Ryssland och Japan I. Färgen 1. Wid krigets början kände man i Ryssland endast den nya reglementerade uniformen i hufvudfärgen mörkgrönt, med gråbrun kappa för manskap och sommartiden hvit eller kulört linneblus ( gymnastikskjorta ) som tillåtet plagg. Officerarnes uniform skilde sig från manskapets såväl i fråga om färgens nyanser (särskildt stack den gråblå kappan af mot truppens gråbruna), som genom en hel del andra distinktioner. 2. Det visade sig snart omöjligt att upprätthålla reglementets föreskrifter i fråga om uniformen. Detta berodde ej på ett lösare handhafvande af disciplinen eller en mindre pedantisk uppfattning om uniformens vikt och betydelse än i andra arméer. - Ej heller berodde det på någon bestämd erfarenhet af den gamla uniformens olämplighet. Några verkliga jämförelser är man ej i stånd att anställa under krig, och äfven om man skulle göra några försök i den riktningen, påverkas resultatet af en mängd faktorer, som ej hafva med saken att göra. Några allmängiltiga slutsatser är man ej i stånd att draga därur. 3. Egentliga anledningen till den fullständiga upplösningen af alla de gamla uniformsföreskrifterna var färgen, som af den allmänna meningen hos såväl befäl som trupp blifvit utdömd som olämplig. Både den mörkgröna vapenrocken och den hvita sommarblusen ansågos gifva fiendens eld alltför goda riktpunkter. För att icke riskera att trupperna skulle helt enkelt vägra att gå fram mot fienden såg man sig nödsakad att under brinnande krig vidtaga omfattande reformer i arméns uniformering. Att faran af ett dröjsmål hade varit ganska stor, kunde man höra på de sårades förbannelser vid trupper, som ännu ej hunnit iföras de nya färgerna. 4. Under de långa uppehållen mellan striderna hade man emellertid god tid att vidtaga förändringarne. Som den varma årstiden redan inträdt blef första åtgärden att färga en brokiga eller hvita linneblusen grå och utbyta den gröna tunga klädesmössan mot en grå lätt linnemössa, hvars öfverdrag med nackskydd lätt kunde aftagas och och tvättas. Då den grå färgen lätt blektes funno soldaterna själfva på att färga dessa plagg med den utpressade saften af bönväxterna på fälten. Den ojämna fläckiga gröngrå färg, som härigenom framställdes förtonade sig i terräng bättre än någon annan jag därute var i tillfälle att se och jämföra. De nyanländande trupperna hade redan i hemorten anskaffat ifrågavarande plagg i lämpligare färger än de gamla, X. och XVII.kårerna hufvudsakligen i gulbrunt, I.kåren i grågrönt o.s.v. Så småningom synes man dock hafva enat sig om, att kakifärgen för därvarande förhållanden vore den lämpligaste å sommardräkten. Därvid måste dock anmärkas, att äfven denna färg så småningom starkt blektes och sålunda mången gång skarpt framträder i terrängen.

2 5. Byxornas färg ansåg man icke spela samma rol som lifplaggets. Det var därför mera hygieniska och ekonomiska skäl som gjorde, att de gröna klädesbyxorna vid många truppdelar ersattes af mellanblå byxor af det vanliga kinesiska bommulstyget, som var lätt att tvätta och ersätta. Till sommaren 1905 lära de nyanländande trupperna vrit försedda med äfven byxor i kakifärg. 6. Manskapets vinterdräkt bestännes till sin färg hufvudsakligen af kappan, som bäres ständigt påtagen såväl under marsch som strid. Då dess gråbruna färg väl smälte samman med hufvudtonen i det snöfattiga landskapet, gjordes intet för att ändra densamma. Kritik hörde man nog, men egendomligt nogyrkade denna på en mörkare färg i blått eller grått, hufvudsakligen af estetiska motiv. Man tänkte härvidlag ej på, att i mera snöklädd terräng den nuvarande ljusare färgen säkerligen med mera fog skulle bli utsatt för kritik såsom varandes alltför mörk. 7. Färgen på de under kappan burna plaggen spelade mindre rol. Byxorna behöllos i regel af den gamla modellen, men vapenrocken däremot fick så småningom vika för en ylleblus i kamelbrun färg. Utanpå denna bars sedan den hvita fårskinnspelsen, allt under kappan. Ofta ersattes såväl pelsen som kappan af vadderade tröjor och långrockar af grått kinesiskt bomulls- eller ylletyg på grund af lättare anskaffning. 8. Den yfviga pelsmössan, vanligen af svart fårskinn gjorde sin bärare mycket lätt att upptäcka äfven på långa afstånd. Eid en del trupper började man ock ersätta den med en vadderad grå kinesisk yllemössa, som var vida svårare att upptäcka i terrängen men som i händelse af behof kunde dölja både hufvud och mössa i den kamelbruna baschliken, blef denna detalj aldrig föremål för någon större uppmärksamhet. 9. Officerarnes uniformer utvisade en ännu brokigare profkarta på olika typer och färger än manskapets. Denna senare anskaffades ju alltid i större massor genom regementsförvaltningen eller arméintendentens försorg och hade sålunda i regel dock karaktären af uniform. Officerarne åter som själfva skulle sörja för sin beklädnad togo sig, så godt som från första början den största frihet. I själfva verket hörde det till undantagen att träffa två officerare som voro lika klädda och ännu till krigets slut lär man icke hafva kunnat ena sig om några reglementariska bestämmelser för officerarnes uniform. Det vanligaste plagget var emellertid blusen, sommartiden först grå sedan mer i kaki vintertiden kamelbrun. Som första ytterplagg förekom allmänt den svenska tröjan en vanlig skinntröja i rödt eller rödbrunt. Att denna färg dock ej hade något att göra med plaggets popularitet är tämligen naturligt. Ej heller beträffande mössa, byxor och fotbeklädnad spelade färgen någon afgörande rol. Man såg lika ofta reglementerade plagg som fria sammansättningar. Kappans färg däremot visade sig synnerligen opraktisk. Dess blågrå kläde tog lätt fläckar och stack skarpt af mot truppens gråbruna. Man skulle däraf kunna draga den slutsatsen att alla skyndat sig att antaga den senare men så var visst icke förhållandet. Minst lika offta såg man officerare uppträda i den svarta gammalryska fårskinnspelsen. 10. Detta har samband med det faktum att under krigets gång farhågorna för markerade färgers inflytande på utsikten att blifva träffad af fiendens eld betydligt modifierades. De ~ 2 ~

3 första intrycken glömdes lätt, striderna återkommo så sällan, fördes på så stora afstånd och med så små förluster i regel att man snart förlorade känslan af att färgen verkligen spelade så stor rol. Detta förklarar ock att man nu ser författare på grund af krigserfarenheterna förorda en återgång till de gamla klädsamma färgerna. Man har dock nu brutit allt för afgjort mot det gamla systemet på alla områden att vederbörande skulle våga en återgång. Och alldeles säkert skulle då vid nästa krig samma för disciplinens upprätthållande så skadliga historia upprepa sig, att reglementen, föreskrifter och order behandlas som om det aldrig varit meningen att sådana skola åtlydas och efterkommas. 11. Vad japanerna beträffar var de under sommaren klädda i kaki. Särskildt i bergstrakten, där man kom hvarandra på närmare håll var det dock ej svårt att urskilja trupperna i vissa belysningar på äfven ganska långa afstånd, 2-3 km. Några direkta jämförelser kunde naturligtvis ej göras, men säkert är att när den kallare årstiden inträdde och japanerna måst ikläda sig sina mörka vinterkläder det var lättare att urskilja deras linier på äfven mycket långa afstånd. Härvid inverkade naturligen den omständigheten att fälten nu voro kala och att snön som i regel låg kvar i alla plogfåror och fördjupningar gaf ökad relief åt alla fristående föremål. Men troligt är att den svarta färgen i hög grad medverkade härtill. Denna uppfattning synes äfven japanerna själfva hafva haft då man påträffade många som klippt sönder kakidräkten och sytt fast bitarne utanpå vinterplaggen. Dessutom synes trupperna under vinterns lopp hafva försetts med vida kappor i kaki att bära utanpå de svarta. Någon skillnad i uniform på officer och trupp kunde ej på afstånd iakttagas. Genom det yttre uppträdandet var man dock ganska lätt i stånd att urskilja hvar en officer befann sig i skyttelinien och torde nog på denna grund äfven hos japanerna förlustprocenten bland officerare varit större än bland manskap. 12. Hvad färgen å min egen uniform (= positionsartilleriets) beträffar visade den sig bland samtliga där ute representerade vara en af de i terräng minst framträdande. Den blektes dock snart i någon mån tog lätt fläckar och var särskildt känslig för fuktighet så att första regndroppe förändrade tygets färg och en ordentlig regnskur kom hela dräkten att mörkna betydligt, så länge vätan satt i tyget. Dessa anmärkningargälla sålunda mera sättet att färga och tygets beskaffenhet än själfva färgen, som var så god man gärna kan begära. II. Uniformspersedlarnes snitt. 1. I den frihet man tog sig i fråga om färgen, ledde till en lika stor obundenhet när det gällde de olika persedlarnes form och snitt. 2. Största betydelsen i detta hänseende måste man tillskrifva vapenrockens utbyte mot en blus vanligen af brun kamelhårsväfnad. Den blef synnerligen omtyckt och bars likaväl af officerare som trupp. Den är knappt hälften så dyr som vapenrocken. Enligt rysk officiell beräkning ställer sig förhållandet mellan vapenrock och blus: Plagg m. tyg å 1.55 rbl. sylön foder etc. summa vapenrock 2.48 m. å 1.55 rbl rbl. = 7.05 rbl. blus 1.87 m. å 1.55 rbl rbl. = 4.35 rbl ~ 3 ~

4 Den fordrar ingen större skräddarskicklighet för att blifva välsittande, är väl så varm som vapenrocken fastän den är något lättare än denna. Som den medgifver betydligt större rörelsefrihet kommer den emellertid att för bäraren kännas högst väsentligt lättare än vapenrocken och blef sålunda och i hög grad kraftbesparande. Den förekom med både upprättstående och nedvikt krage, knäpptes vanligen i hals och armlinning med metallknappar som ansågs prydligare än hyskor och hakar, samt var försedd med 2 bröstfickor, vanligen endast 1 sidoficka nedtill och någon gång 1-2 innerfickor. Om lifvet sammanhålles den med rem eller snöre. Där man behöll vapenrocken försågs den med 2 rader hyskor för att ledigare medgifva bärandet af ylleplagg under. Hyskor och hakar hafva för öfvrigt ett stort företräde framför knappar och knapphål i fält, där man ej har tid och tillfälle att laga de senare och ersätta de förra. För bärande af reservammunition försågs den understundom med läderskodda innerfickor hvarigenom man kunde afvara reservammunitionsväskan och soldaten lättas med ett af de 11 utrustningspersedlarne af hvilka ej mindre än 6 måste påtagas hvar för sig. Mot kappan anmärktes ofta att kragen ej var nog bred att vid behof kunna skydda öronen. Förordades ock att förse den med upprättstående krage och fast kapuschong för att ersätta baschiliken som befanns ytterst opraktisk. Den inskränker nämligen soldatens syn, hörsel och rörelseförmåga utan att vara synnerligen värmande, men förorsakar lätt skafsår på halsen. Äfven mot sleifen baktill och vecken i ryggen riktades anmärkningar, och förordades en rakskuren kappa, sammanhållen om lifvet med en läderrem. För öfrigt borde den vara af bättre tyg och vattentät. Den yfviga pelsmössan fann man olämplig och skulle ha gjort det i än högre grad om man varit van att röra sig i hastigare takt än nu var fallet. Dess förnämsta olägenhet var nämligen dess tyngd och värmen vid häftigare rörelse. Dessutom verkade den vid fuktig väderlek som vattenbehållare, hvilket verkade både kylande och obehagligt på bäraren. Som nämnts ersattes pälsmössan vid en del trupper med vaderade yllemössor af vanligt kinesiskt tyg. Och hade många företräden men togo allt för lätt emot fuktighet och skyddar då ej alls mot kölden särskildt vid skarp och genomträngande blåst. Därute förekommo äfven s.k. finska pelsmössor med den håriga sidan vänd innåt och nedfällbara öronskyddare. Om de hafva stridhårrem, modereras värmen bättre än vid ulltyg, för öfrigt taga de mindre än alla andra tyger emot väta och äro ogenomträngliga för blåst. Klädesmössan befanns sommartiden olämplig och ersattes som nämnts af en lätt bomullsmössa hvars öfverdrag med lätthet kan aftagas och ombytas. Under den hetaste tiden såg man ofta öfverdrag med nackskydd i ett stycke. Sedermera försvann nackskyddet, när värmen ej löngre kändes så tryckande. Om det egentligen någonsin skyddat mot värmen kan emellertid vara starkt ifrågasatt. ~ 4 ~

5 Wantar och handskar förekommer af många olika slag. Bäst ansågs de skinnskodda vantar som ej blott hade tumme utan äfven pekfinger skildt från de öfriga fingrarne i och för obehindrad eldgifning. Genom vidstickade muddar ökades deras värmande förmåga. Fotbeklädnaden var en af de mest svårlösta frågorna. Det dåliga lädret gjorde att stöflarne snabbt förbrukades. För att ersätta dem uppmanades soldaterna att af slaktdjurens hudar göra sig sandaler eller sockor liknande våra lappskor men med hårsidan inåt i regel. De voro naturligen af lättaste och enklaste slag, men metoden hade sina fördelar allrahelst den ryska bonden från det enkla bylifet känner till dylika skor. Det föreslogs att utveckla dem till fullkomligt samma typ som den ryska bondens vanliga fotbeklädnad, sockor med bindor lindade om benet ända upp till knät. Men den rundliga tid af och påtagandet kräfver gör denna typ mindre lämplig särskildt ur hygienisk synpunkt då lättjan ofta gör, att den får sitta kvar på foten både natt och dag och sålunda fotvården blir i högsta grad försummad. Under vintern visade sig stöflarne otillräckliga, hvarför alla trupper försågos med höga filtstöflar. Hvad värmen beträffar voro dessa nog så bra, och hållbarheten var ej heller dålig om själfva foten kläddes med skinn, sulades och klackades, men de höga stela skaften och de stora klumpiga fötterna gjorde karlens rörelser stela och otympliga, samt inverkade synnerligen menligt på truppernas marschprestationer. Hvad öfriga plagg angår är endast att anteckna att byxornas vidd inskränktes till måttliga dimensioner och att som underplagg användes kinesiska västar med eller utan ärmar, vadderade eller pelsfodrade utom vanliga ylletröjor och att de kinesiska vadderade långrockarne som voro ytterst lätta att tillverka och billiga att anskaffa med fördel ersatte kapporna. Officerarnes uniform varierade naturligtvis i mycket högre grad än manskapet. För att i någon mån återställa ordnade förhållanden utfärdade Gripenberg för sin armé vissa bestämmelser för officerarnes uniform. Han stannade ej kvar tillräckligt länge och hade kanske i all fall ej lyckats genomföra sin vilja men den ger dock uttryck för hvad en praktisk man dragit för erfarenheter af kriget och förtjäna därför att här anföras: Wapenrocken skulle ersättas af svenska tröjan, sommarrocken af en kakiblus med fickor och axelklaffar. Vinterbyxorna skulle ersättas afp els- eller yllefodrade skinnbyxor, sommarbyxornas kläde åter af kaki. Officerskappan skulle om vintern ersättas med fårskinnspels utåt klädd med soldatkappans tyg, om sommaren af en grå vattentät rägnrock. Sabelgehänget skulle göras af läder i stället för guld och förenas med rem för sabel, revolver etc. Utom den yfviga pelsmössan medgafs bärande af yllehjälm som lemnar ögon, näsa och mun fria. Sommarmössan slutligen skulle vara af lätt bomullsväf med nackskydd af samma ämne. ~ 5 ~