YTTRANDE Dnr SU

Transkript

1 1(5) YTTRANDE Dnr SU Juridiska fakultetskansliet Justitiedepartementet Stockholm Remiss: Departementspromemorian Konsumenttjänster m.m. (Ds 2009:13) Stockholms universitet har anmodats yttra sig över rubricerat ärende. Juridiska fakultetsnämnden får enligt universitetets uppdrag härmed anföra följande. I promemorian framläggs förslag till väsentliga utvidgningar av konsumenttjänstlagens tillämpningsområde samt vissa anknytande lagändringar. Allmänt När konsumenttjänstlagen (KTjL) kom till innebar den en omfattande, ny lagreglering på ett område där tidigare lagstiftning i huvudsak saknades. Detta påkallade en viss försiktighet vid avgränsningen av tillämpningsområdet. Lagen har sedan utvidgats väsentligt genom att småhusentreprenader förts in under lagen. Den har också kommit att tillämpas analogiskt i betydande utsträckning, inte minst i Allmänna Reklamationsnämndens praxis. Vid analogisk tillämpning är dock bestämmelserna i lagen inte tvingande. Såvitt Juridiska fakultetsnämnden kan bedöma har konsumenttjänstlagen blivit positivt mottagen i rättslivet och visat sig fungera väl. Det är därför naturligt att i nuläget bygga vidare på nuvarande grundval. Det mer principiellt utformade lagförslag på tjänsternas område som kommit fram inom ramen för det europeiska civillagsprojektet (Draft Common Frame of Reference, DCFR, Book IV, Part C) får betraktas som preliminärt och den fortsatta utvecklingen på detta område förefaller ännu stå ganska öppen. Juridiska fakultetsnämnden vill därför generellt tillstyrka att konsumenttjänstlagens tillämpningsområde utvidgas i enlighet med det framlagda lagförslaget, som nämnden finner utgöra en förtjänstfull grundval och i huvudsak övertygande. Dispositionsmässigt föreslås lösningen att konsumenttjänstlagen förses med två nya kapitel med rubrikerna Behandling och vård av person resp. Andra tjänster. Till det sistnämnda hör främst undervisning, förskoleverksamhet och barnomsorg. De tjänster som nuvarande lag täcker bildar lagförslagets 2 kap med rubriken Arbete på egendom och förvaring. Kapitlet föreslås även innefatta flyttning, provning av egendom och behandling av levande djur. Den valda dispositionen medför oundvikligen en hel del upprepningar i lagtexten men har också Stockholms universitet Stockholm Besöksadress: Universitetsvägen 10 E

2 2(5) praktiska fördelar. Med hänsyn till att lagförslaget utgör led i en stegvis utbyggnad synes fördelarna överväga. Fakultetsnämnden ser det dock knappast som lämpligt att föra in behandling av levande djur i kapitlet om arbete på egendom och förvaring. Skälen härför berörs nedan under Resultatansvaret. Offentliga tjänster En huvudfråga är om lagen bör utvidgas till att gälla för vad som i förslaget definieras såsom offentliga tjänster. Läget har ändrats väsentligt på detta område sedan konsumenttjänstlagen kom till. Utvecklingen har gått mot en tydlig uppmjukning av skillnaden mellan offentliga och privata tjänster, särskilt på det kommunala området, genom att kommunerna i starkt ökad utsträckning i stället för tjänster helt i egen regi väljer att i olika former anlita utomstående utförare av tjänster. Samtidigt har det klargjorts genom de viktiga prejudikaten NJA 1998 s 656 I och NJA 2008 s 642 att konsumenterna, när de anlitar kommunala tjänster, har rätt till civilrättsliga påföljder, såsom rätt till prisnedsättning och krav på återbetalning, i vart fall på barnomsorgens område. Det faktum att kommunerna är förpliktade att tillhandahålla barnomsorg ändrar inte, såsom HD funnit, rättsförhållandets principiella karaktär av ett ömsesidigt förpliktande avtal. Rättsläget torde vara likartat för jämförbara typer av offentliga tjänster. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör man givetvis utgå från att HD:s bedömning uttrycker gällande rätt, även om detta inte tycks ha blivit generellt accepterat på kommunalt håll. Från konsumentskyddssynpunkt är en utvidgning av konsumentskyddslagens räckvidd till de offentliga tjänsternas område en särskilt viktig fråga, eftersom konsumenternas möjligheter att göra gällande civilrättsliga påföljder på detta område är oklara. I praktiken kan konsumenterna stå ganska rättslösa när offentliga tjänster utförs felaktigt eller uteblir eller utförs först med långt dröjsmål i strid mot gällande regler eller gjorda åtaganden. De offentligrättsliga specialförfattningarna saknar ju i regel reglering av civilrättsliga frågor. Utredarens förslag att i en ny mening i 1 kap. 1 KTjL föra att in att lagen gäller för offentliga tjänster i den utsträckning det anges i särskild lag framstår dock som mycket försiktigt. Det lämnar helt öppet om och i vad mån dylika bestämmelser i framtiden kommer att införas. Stadgandet kan också tas till intäkt för den tolkningen att de av HD fastlagda, ovan berörda civilrättsliga principerna inte skulle gälla på områden där bestämmelser saknas i särskild lag; en tolkning som dock rimligen inte kan vara avsedd och som skulle försämra konsumenternas rättsställning. Om man i det fortsatta lagstiftningsarbetet stannar för utredarens linje bör det i vart fall klargöras att de av HD fastlagda rättsprinciperna generellt gäller. Det vore också lämpligt om man i det fortsatta lagstiftningsarbetet ger närmare riktlinjer för bedömningen och åtminstone för några viktiga typer av offentliga tjänster inför lagstiftning som sätter mönstret för hur man i speciallagstiftning ska hänvisa till konsumenttjänstlagens bestämmelser. Vad som sägs i promemorians bil. 3 om alternativa regler om sjukvård och tandvård ter sig inte tillräckligt.förslaget upptar ett förslag till ny

3 3(5) bestämmelse i 1 kap. 3 andra stycket KTjL om offentliga tjänster som utförs av enskild näringsidkare. Dess utformning ter sig inte övertygande. Enligt fakultetsnämndens uppfattning är det från konsumentsynpunkt mindre lämpligt att i sådana fall ha en ordning med ett slags delat civilrättsligt ansvar gentemot konsumenten mellan kommunen och näringsidkaren. Utförs tjänster på kommunalt uppdrag genom enskild näringsidkare bör enligt fakultetsnämndens mening konsumenttjänstlagen gälla för avtalsförhållandet och näringsidkaren fungera som konsumentens primära avtalspart. Förhållandet näringsidkaren/kommunen rör från konsumentsynpunkt i så fall bakre led och får regleras genom avtal. Är det däremot kommunen som står i primärt avtalsförhållande till konsumenten, bör näringsidkaren betraktas som underentreprenör. Från konsumentsynpunkt är det betydelsefullt att konsumenten kan hålla sig till en avtalspart. Skadeståndsansvaret Utredaren är kritisk till att konsumenttjänstlagens skadeståndsregler ändrades från presumtionsansvar till kontrollansvar för att uppnå rättslikhet med köprätten. Han finner inte parallellerna med konsumentköplagen övertygande och pekar på inadvertenser i skadeståndsreglernas utformning i konsumenttjänstlagen. 1 I lagförslaget bibehålls emellertid kritiken till trots i huvudsak kontrollansvaret; dock att presumtionsansvar föreslås på nyreglerade områden. Enligt fakultetsnämndens mening var lagändringen som innebar övergång till kontrollansvar inte väl motiverad. Det föreligger typiskt sett stora skillnader mellan konsumentköp och konsumenttjänster; de förra avser i regel standardiserade och masstillverkade produkter medan de senare har en långt mer diversifierad och individualiserad utformning. Tjänstens karaktär och utförande är ofta beroende av vad som konkret överenskommits med den enskilda konsumenten. Härtill kommer att konsumenttjänster i stor utsträckning utförs av småföretagare. Det kan också påpekas att kontrollansvaret inom köprätten mött mycket kritik och t ex inte har förts vidare till den nya kommissionslagen. Att utredaren inte föreslagit en återgång till presumtionsansvar förefaller bero på att detta skulle kunna kritiseras för att vara en försvagning av konsumentskyddet, låt vara relativt marginellt. Enligt fakultetsnämndens mening bör dock en utvidgad lag om konsumenttjänster bedömas som helhet och vid en sådan sammanvägd bedömning skulle en återgång till presumtionsansvar mer än väl kompenseras av många nytillkommande förbättringar i konsumentskyddet. Fakultetsnämnden förordar sålunda att skadeståndsansvaret för näringsidkaren i en reviderad och utbyggd konsumenttjänstlag i sin helhet utformas såsom ett presumtionsansvar. En sådan 1 Se även Bengtsson, Om skadestånd vid konsumenttjänster, Svensk Juristtidning 2008 s 262 ff.

4 4(5) förändring skulle också sannolikt underlätta möjligheterna att göra lagen tillämplig på offentliga tjänster. Resultatansvar Konsumenttjänstlagen innehåller alltsedan tillkomsten i 9 regeln att tjänsten skall anses felaktig om resultatet avviker från vad konsumenten har rätt att kräva. Näringsidkarens resultatansvar utgör en hörnsten i det konsumentskydd som lagen ger. I utredarens lagförslag har emellertid det lagfästa resultatansvaret utgått. Lagtexten säger endast att tjänsten är felaktig om den avviker från vad konsumenten har rätt att kräva. Skälet härtill är enligt promemorian att ett resultatansvar inte kan uppställas om tillämpningsområdet vidgas; främst gäller detta förslaget att föra samman behandling av levande djur med arbete på egendom. Det framstår som oklart i vilken utsträckning utredaren sett lagändringen som en reell förändring. Bakgrunden till resultatansvaret behandlades ingående i utredningsbetänkandet. Som där nämnts finns det en grundläggande skillnad mellan tjänster, där avtalet går ut på att åstadkomma ett visst resultat och tjänster där det inte är rimligt att ålägga den som utför tjänsten ett ansvar för resultatet. Typiska exempel på den senare typen är sjuk- och hälsovård och undervisning. Detta är en välkänd distinktion inom obligationsrätten och ligger bakom uppdelningen i tyska BGB mellan Werkvertrag och Dienstvertrag såsom två separat reglerade avtalstyper. 2 Distinktionen återkommer i viss mån i DCFR. Dess regler för Services upptar i IV.C.-2:106 en bestämmelse om Obligation to achieve result som slår fast ett resultatansvar. Det särskilda underkapitlet 8 om Treatment har dock ingen regel om resultatansvar utan endast om Obligation of skill and care (IV.C.-8:104). Enligt fakultetsnämndens mening bör det lagfästa resultatansvaret kvarstå inom de områden som den nuvarande konsumenttjänstlagen täcker. Det rör sig om en av lagens mest centrala och från konsumentskyddssynpunkt viktiga regler. Det är emellertid självklart att något resultatansvar inte kan föreskrivas när det gäller behandling av djur. Detta tillhör kategorin vård- och utbildningstjänster. Saken kan lösas genom att behandling av djur förs bort från kapitlet om arbete på egendom och förvaring, där behandling av djur hur som helst inte passar in särskilt väl. Alternativt skulle en särskild bestämmelse kunna föras in i kapitlet om arbete på egendom som klargör att resultatansvaret inte omfattar behandling av djur. 2 SOU 1979:36, Konsumenttjänstlag s 92, 195 ff. Se 631 BGB jämförd med 611 BGB.

5 5(5) Uthyrning av varor I promemorian dras slutsatsen att en utvidgad konsumenttjänstlag inte bör omfatta uthyrning av varor. Fakultetsnämnden delar denna bedömning. Avtalsrelationer uthyrare konsumenter/hyresmän är av särskild rättslig karaktär som får betraktas som egen avtalstyp. Området är emellertid av vikt och skulle passa väl för särskild lagstiftning. 3 3 Se även SOU 1979:36 s 110 ff.

6 6 (6)