Sammanfattning Sysselsättningen i Europa Sysselsättningen under 2004 släpade efter i sitt svar på konjunkturuppgången i Europa

Transkript

1 Sammanfattning Sysselsättningen i Europa 2005 Sysselsättningen under 2004 släpade efter i sitt svar på konjunkturuppgången i Europa Trots konjunkturuppgången... ökade sysselsättningen i EU i begränsad omfattning även 200, och arbetslösheten förblev oförändrad. Därför har framstegen mot Lissabon- och Stockholmsmålen varit begränsade Efter en ökning under det första halvåret 2004 avmattades ekonomin i EU-25 under det andra halvåret, delvis till följd av de kraftigt höjda oljepriserna och den starka euron. Trots det uppgick den ekonomiska tillväxten i EU till 2,4 % i genomsnitt över hela året (1,1 % under 2003), tack vare en stark internationell BNP-tillväxt och ökad världshandel. Sysselsättningstillväxten i EU var även 2004 starkt begränsad till 0,6 %, vilket var en liten ökning jämfört med föregående års tillväxt på 0,3 %, och har nu varit låg tre år i rad. Detta kan jämföras med en sysselsättningstillväxt på 1,1 % i USA, där tillväxten tog fart igen 2004 efter två år av "jobblös återhämtning". Till följd av detta ökade den genomsnittliga sysselsättningen i EU med 0,4 procentenheter till 63,3 %, en förbättring jämfört med 2002 och 2003 då den totala sysselsättningen knappt ökade alls. Den totala sysselsättningens ökning berodde återigen på den pågående ökningen av kvinnlig arbetskraft (+0,7 procentenheter i genomsnitt i EU). Den återspeglar också en fortsatt stark ökning bland äldre (i åldrarna 55 64) bland vilka sysselsättningen ökade med 0,8 procentenheter. Arbetslösheten förblev konstant jämfört med 2003 även om långtidsarbetslösheten ökade något till 4,1 % (4,0 % under 2003). Den svaga arbetsmarknaden i EU de senaste åren är en viktig förklaring till de långsamma framstegen mot förverkligandet av Lissabon- och Stockholmsmålen. Den sammanlagda sysselsättningen ligger kvar på 7 procentenheter under målet för 2010, medan kvinnornas och de äldres sysselsättning ligger omkring 4 procentenheter respektive 9 procentenheter under målen för Sysselsättningen år 2004 var 63,3 %, 55,7 % respektive 41,0 %. Det bör framhållas att kvinnornas sysselsättning under 2004 och speciellt den totala sysselsättningen ligger långt ifrån etappmålen för 2005; det förefaller säkert att målet för den totala sysselsättningen inte kommer att uppnås och att avsevärda förbättringar av kvinnornas sysselsättning kommer att krävas för att det målet skall uppnås. Som svar på de blandade resultaten som uppnåtts hittills och den ökade utmaningen att nå målen för 2010 enades Europeiska rådet nyligen om att se över Lissabonstrategin och ställa om dess prioriteringar till ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Därför har rådet antagit en första uppsättning integrerade riktlinjer för att uppmuntra

2 tillväxten och sysselsättningen. även om den totala sysselsättningsutvecklingen i samtliga medlemsstater var positiv 2004, med negativ tillväxt i bara några få länder. Tjänstesektorn fortsätter att driva på sysselsättningens tillväxt och andelen sysselsatta i mer flexibla anställningsformer fortsätter att öka. De äldres sysselsättningsläge fortsätter att förbättras i de flesta medlemsstater men orosmoment kvarstår för ungdomarnas sysselsättning. Även om sysselsättningen bara har ökat i begränsad omfattning på EU-nivå har utvecklingen varit positiv i flertalet medlemsstater. Bara fyra medlemsstater noterade en negativ tillväxt under året, och då särskilt Nederländerna där sysselsättningen krympte med 1,3 %. Däremot uppnådde sju medlemsstater en sysselsättningstillväxt på mer än 1 %, med särskilt stark tillväxt i Cypern, Grekland, Irland, Luxemburg och Spanien. I Tyskland vände sysselsättningstillväxten på årsbasis positivt under året efter en negativ tillväxt under de två föregående åren. Kanske var detta redan en följd av de institutionella ändringarna inom det arbetsmarknadspolitiska Hartz-paketet. Samtidigt visade den nedgång i sysselsättningen som Polen upplevde 2002 och 2003 tecken på att upphöra under Mellan 2003 och 2004 drevs sysselsättningstillväxten i EU på av den ökande sysselsättningen i tjänstesektorn. Under 2004 låg tillväxten i denna sektor konstant på drygt 1 %, en ökning jämfört med det föregående året. Däremot fortsatte både jordbruks- och industrisektorn att minska under 2004, även om den senaste tendensen antyder att minskningen inom industrin kan komma att upphöra, åtminstone tillfälligt. De mer flexibla anställningsformernas andel av den totala sysselsättningen, t.ex. deltidsanställning och visstidsanställning, fortsätter att öka. Däremot har andelen egna företagare i princip legat konstant sedan På EU-nivå kan sedan 2000 en markant ökad sysselsättning påvisas för äldre i åldrarna med en sammanlagd ökning på 4,4 procentenheter. Denna ökning står för den största delen av den totala sysselsättningshöjningen mellan 2000 och De äldre arbetstagarnas ökade sysselsättning sedan 2000 har skett i nästan alla medlemsstater, vilket tyder på att politiska insatser för att öka äldres deltagande på arbetsmarknaden, särskilt reformer av pensionssystem och förtidspension, kan ha fått effekt. Trots förbättringarna på sistone måste ansträngningarna intensifieras om målet på en sysselsättning på 50 % för personer i åldrarna skall kunna uppnås år I motsats till den positiva utvecklingen för de äldre har den överväldigande majoriteten av medlemsstaterna upplevt en minskning av sysselsättningen för ungdomarna på senare år. Ungdomsarbetslösheten på 18,7 % i EU är fortfarande nästan dubbelt så hög som den totala arbetslösheten. För ungdomar i åldrarna i EU har den ökande sysselsättningen under 1990-talet vänts i nedgång från och med 2002 och

3 utvecklingen har drabbat unga män mer än unga kvinnor. Nedgången har dock varit betydligt mildare under Den här förändringen av sysselsättningen återspeglar den allmänna utvecklingen vad beträffar ungdomars arbete i EU, nämligen att ungdomar tenderar att i allt högre grad ägna längre tid åt utbildning. Det behövs större satsningar på att integrera ungdomar på arbetsmarknaden och stödja dem när de följer en otraditionell bana med arbete, studier, arbetslöshet och omskolning och uppfräschning av sina färdigheter. Därför antog Europeiska rådet nyligen sin europeiska ungdomspakt så att ungdomar kan komma i åtnjutande av en rad politiska åtgärder som ingår i den reviderade Lissabonstrategin. För positiva utsikter för sysselsättningen 2005 och 2006 krävs förbättrade utsikter för tillväxten. Utsikterna för sysselsättningen 2005 och 2006 är överlag positiva och sysselsättningen förväntas bli högre till följd av den allmänna ekonomiska återhämtningen. Dessa positiva utsikter är dock beroende av att företagens förtroende ökar och att ekonomin växer. Dessutom minskar inte denna förväntade positiva utveckling av sysselsättningen behovet av ytterligare strukturella reformer på arbetsmarknaderna. Utvärdering av den europeiska sysselsättningsstrategin: tecken på positiv utveckling på arbetsmarknaden i EU Utvärderingar har stått i centrum för strategin sedan Framstegen beror generellt i hög grad på konjunkturcykeln och den svaga inhemska efterfrågan i några medlemsstater är oroande. Den europeiska sysselsättningsstrategin inleddes 1997 för att uppnå avgörande framsteg i kampen mot arbetslösheten inom fem år. En halvtidsöversyn genomfördes 2000 för att utvärdera hur effektiv den nya metoden var. Efter de första fem åren beslöt man att göra en fullskalig utvärdering. Utvärderingens resultat, som offentliggjordes 2002, tjänade som underlag för debatten om sysselsättningsstrategins framtid. Som ett led i översynen av Lissabonstrategin under 2005 gjordes flera utvärderingar på EU-nivå, bl.a. av den europeiska sysselsättningsstrategin, och de sammanfattas nedan. Den ekonomiska tillväxten i EU har nästan halverats från nära 3 % per år under (det värde man utgick från när Lissabonmålen fastställdes) till det genomsnitt som uppmättes åren Eftersom arbetsmarknadens resultat hänger intimt samman med den ekonomiska tillväxten har denna avmattade tillväxt tydligt drabbat skapandet av nya arbetstillfällen. Även om BNP-tillväxten i EU-15 var ungefär densamma under konjunkturnedgångarna och uppvisar enskilda medlemsstater olika resultat på arbetsmarknaden under de här perioderna. Exempelvis uppvisade Nederländerna, Tyskland och Polen svagare

4 resultat på arbetsmarknaden under nedgången än , delvis beroende på svag eller stagnerande inhemsk efterfrågan. Framstegen mot full sysselsättning på EU-nivå var stora under strategins första år tack vare strukturreformer... men flera problem kvarstår på olika områden. Utvecklingen inom arbetets kvalitet och produktiviteten är blandad. Strukturella förbättringar har ägt rum sedan 1997 på EU-nivå tack vare reformer på flera områden som konkurrenspolitik och arbetsmarknad. Förbättringarna kan skönjas på flera sätt: lägre genomsnittlig strukturell arbetslöshet trots avmattade marknader i några nya medlemsstater, lägre långtidsarbetslöshet och kortare genomsnittliga arbetslöshetsperioder, effektivare matchning mellan arbetslösa och lediga platser, ökad total efterfrågan på arbetskraft, en lönebildning som tar bättre hänsyn till de rådande villkoren i ekonomin och de gränser som sätts av konkurrenskraften och därigenom omsätter tillväxten i fler jobb, positiva effekter av otraditionella anställningsformer som deltid och visstidsanställning men med viss marknadssegmentering i fråga om visstidsanställningar, samt ökade anslag till insatser inom arbetsmarknadspolitik och utbildning som är bättre anpassade till arbetsmarknadens behov vilket leder till fler jobb. Trots strukturella framsteg förblir arbetslösheten hög och problem kvarstår på flera områden, t.ex. skattekilar på arbetskraftskostnader eller arbetslöshet och låglönefällor. Små framsteg har uppnåtts när det gäller att sänka de effektiva marginalskatterna på låga löner och när det gäller att underlätta övergången från arbetslöshet eller ej i arbetskraften till arbete, särskilt för personer med kort utbildning. Dessutom är framstegen när det gäller arbetets kvalitet och produktiviteten blandade. Vissa framsteg har gjorts när det gäller ökat livslångt lärande, och ungdomarnas utbildningsnivå fortsätter att öka, trots att det växer fram en könsklyfta som gynnar kvinnor. Trots det krävs ytterligare framsteg både när det gäller övergången från tillfälliga till fasta jobb och övergången från lågbetalda jobb. Dessutom har arbetskraftens produktivitet per timme ända sedan mitten av 1990-talet i EU sjunkit relativt i förhållande till USA. Denna relativa nedgång kan delvis förklaras av att det skapas fler arbetstillfällen, särskilt i lågproduktiva arbeten, och i synnerhet av att tillväxten av den totala faktorsproduktiviteten har avmattats. Denna avmattning kan knytas till följande faktorer: låga FoU-investeringar, svårigheterna i EU med att rikta om utgifterna mot de branscher som har utsikter till hög produktivitetstillväxt samt svårigheterna med att anamma ny, mer kunskapsbaserad teknik. För att fullt ut kunna dra fördel av informations- och kommunikationstekniken måste företagen i EU, särskilt tjänsteföretagen, bl.a. vara mer benägna att anpassa sig till den föränderliga miljön genom att

5 införa nya arbetsmetoder och investera i informations- och kommunikationsteknik. Vissa framsteg har gjorts mot större social sammanhållning men den ekonomiska avmattningen på sistone kan skada den sociala sammanhållningen. Några tecken på en utveckling i riktning mot större social sammanhållning har noterats. I synnerhet har köns- och åldersklyftorna på arbetsmarknaden minskat något. Dessutom sänker övergången från arbetslöshet till arbete avsevärt risken att drabbas av fattigdom. Sysselsättning är avgörande för social integration, inte bara för att den höjer inkomsten utan också för att den i sig främjar social integration och personlig utveckling i en yrkeskarriär. Det finns dock en risk att konjunkturnedgången tillsammans med den ökande arbetslösheten och de färre arbetstillfällena leder till att fler riskerar att drabbas av fattigdom och socialt utanförskap och till att de redan drabbades situation förvärras. Utmaningen är ännu större i många av de nya medlemsstaterna, där de ekonomiska strukturreformerna förutsätter en ändamålsenlig socialpolitik för att minska antalet människor som riskerar att drabbas av fattigdom. Löneskillnader på EU:s arbetsmarknad: mellan effektivitet och rättvisa Lönernas nivå och dynamik har betydelse för produktiviteten, arbetskvaliteten och den sociala sammanhållningen. Det finns inga generella tecken på ökade löneskillnader i EU. Löneskillnaderna är större både inom medlemsstaterna och mellan regionerna. Inkomsternas fördelning och tillväxt står i centrum vad gäller frågan om effektivitet och rättvisa. Att göra den rätta avvägningen mellan dessa två mål är oerhört viktigt för de samhälleliga och politiska besluten, särskilt när det gäller problemet att förena social sammanhållning med tillväxt. Många ekonomiska faktorer påverkar problemet, exempelvis att lönefördelningen beror på arbetstagarnas personliga egenskaper (t.ex. utbildning, kön, ålder), företagens egenskaper (t.ex. storlek, verksamhet) och institutionella egenskaper (t.ex. kollektivavtal, anställningsform). Det finns inga generella tecken på att löneskillnaderna har ökat i Europa sedan 1970-talet. Det finns däremot markanta skillnader mellan länderna. Vissa länder, t.ex. Storbritannien, Polen och Danmark, har uppvisat ökande löneskillnader på 1990-talet, medan andra som Frankrike och Sverige har uppvisat motsatt tendens. Det finns inte heller något tydligt samband mellan dels löneskillnadernas nivå och dynamik, dels ekonomiska resultat. De nordiska länderna, som har de lägsta löneskillnaderna, är samtidigt länder med goda resultat inom ekonomi och arbetsmarknad. Löneskillnaderna i de gamla medlemsstaterna är 2 4 gånger större än i de nya. Under 2002 var dessa skillnader också stora inom medlemsstaterna, särskilt i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Slovenien. Regioner med hög innovation och stark

6 nätverkskopplad infrastruktur har större löneskillnader (t.ex. Ile de France, nordvästra Italien) än landsbygd och traditionella industriregioner. Det förefaller också som om det i vissa grupper förekommer mer markanta löneskillnader än i andra, som när det gäller kvinnor (t.ex. i Tyskland) eller unga män och kvinnor i åldrarna i hela EU. Några tjänstebranscher betalar mer än industrin. Företagets egenskaper har stor betydelse för lönen. Personliga egenskaper som utbildning och yrke har stor betydelse för lönen men kön är fortfarande också mycket viktigt. Institutioner påverkar inkomstfördelningen i riktning mot jämlikhet. I hela EU är det några tjänstebranscher som betalar mer än industrin, men ändå är timlönen inom industrin fortfarande jämförelsevis hög i Danmark, Tyskland och Storbritannien, samtidigt som den är förhållandevis låg i Lettland och Litauen. I tjänstesektorn är högkvalificerad verksamhet, särskilt inom finanssektorn, mycket mer lukrativ än lågkvalificerad (t.ex. inom hotell- och restaurangbranschen). Både inom tjänstesektorn och industrin kan utbildningspremien variera stort: den är positiv för finanstjänster och gruvdrift, medan den är negativ för hotell- och restaurangbranschen och byggbranschen, för att nämna några exempel. Företagets storlek har en positiv effekt på enskildas inkomster, särskilt på företagets egna belöningssystem som bonussystem, vilka uppgår till i genomsnitt 8,4 % av årsinkomsten i EU. Företag som inför nya former för arbetsorganisation och mer flexibla metoder tenderar att ha högre lönespridning än andra, eftersom nya arbetsmetoder gynnar högutbildade, anpassningsbara arbetstagare jämfört med lågutbildade arbetstagare. Dessutom kompletterar de tekniska förändringarna och humankapitalet varandra. Ju mer ett företag bedriver FoU, desto mer behöver man högutbildade arbetstagare och desto mer kan löneskillnaderna öka. Att ha hög utbildning ger en hög utbildningspremie (dvs. avkastningen på utbildningen är tydligt positiv), och det gör också arbete i ledande ställning, vilket belyser humankapitalets betydelse för sysselsättning och karriär. Antal tjänsteår, arbete med annat än kroppsarbete och arbete i industrin leder dessutom till högre lön för män. Om man beaktar effekten av andra faktorer (bl.a. vilka yrken som är betydelsefulla för den kvarstående könsklyftan), står könstillhörigheten för en skillnad på i genomsnitt drygt 17 % i inkomst mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i den privata sektorn. I genomsnitt tjänar visstidsanställda, deltidsanställda och lärlingar mindre. Kollektivavtalens omfattning och lagreglering förefaller dämpa löneskillnaderna, vilket antyder att européerna medvetet har valt att satsa på ett samhälle med större jämlikhet.

7 Att utnyttja Europas potential Ej i arbetskraften: permanent utanför arbetskraften eller en källa till sysselsättning? EU som helhet underutnyttjar sin potential för arbetskraft, och andelen personer som är ej i arbetskraften förblir hög i de flesta medlemsstaterna. Att stå utanför arbetskraften är vanligare hos kvinnor, ungdomar, äldre och personer med kort utbildning men även om incidensen är högre bland personer med kort utbildning utgör de ofta mindre än 50 % av den del av befolkningen som står utanför arbetskraften. Skälen till att de här personerna inte är med i arbetskraften bör beaktas. Under 2004 uppgick den del av befolkningen i arbetsför ålder (15 64) som i EU-25 klassificerats som ej i arbetskraften, dvs. personer som inte arbetade och inte heller var aktivt arbetssökande och stod till arbetsmarknadens förfogande, till omkring 92 miljoner, eller till en genomsnittlig andel på över 30 %. Andelen varierade avsevärt mellan medlemsstaterna från 19,9 % i Danmark till 39,5 % i Ungern och 41,7 % på Malta. I EU är andelen som står utanför arbetskraften omkring 16 procentenheter lägre för män än för kvinnor. Befolkningen utanför arbetskraften i åldrarna är jämnt fördelad med en tredjedel i vart och ett av de tre ålderssegmenten ungdomar, medelålders och äldre, trots att den största gruppen utgörs av personer i medelåldern. Andelen personer som står utanför arbetskraften är mer än 47 % för personer med kort utbildning jämfört med drygt 13 % för högutbildade. Drygt 50 % av de personer i EU som står utanför arbetskraften har kort utbildning, och denna andel är så låg som 33 % i Luxemburg och Storbritannien. Om antalet personer som står utanför arbetskraften skall kunna minskas substantiellt måste man också ta hänsyn till problemen för alla utbildningsgrupper, även mer högutbildade: det krävs inte bara att man har en tillräckligt hög utbildning som sådan, utan det är lika viktigt att ens utbildning motsvarar arbetsmarknadens skiftande behov. Det viktigaste skälet till att stå utanför arbetskraften är utbildning: omkring en tredjedel av de som inte är med i arbetskraften utbildar sig, men när det yngsta segmentet (15 24) räknas bort faller andelen markant till 4,7 %. Att mer än 85 % av ungdomarna står utanför arbetskraften på grund av utbildning innebär inte nödvändigtvis att de utgör ett problem för beslutsfattarna. Det näst viktigaste skälet är pension med omkring 20 % av de personer som står utanför arbetskraften, medan familjeskäl och personliga åligganden kommer på tredje plats med ungefär 16 %. Slutligen utgör sjuka eller funktionshindrade ca 13 % och 4,5 % uppger att de inte söker arbete därför att de inte tror att det finns några arbeten att få. Det finns dock betydande variationer efter ålder och kön, mellan länder och tidsperioder: särskilt de senaste tio åren har andelen kvinnor som står utanför arbetskraften minskat med nästan 13 procentenheter. Detta kan bero på bättre offentlig omsorg, högre inkomster så att fler har råd med privat omsorg, längre föräldraledighet, lägre fruktsamhet och ändrade sociala och kulturella normer.

8 Överlag har andelen utanför arbetskraften minskat sedan mitten av 1980-talet, särskilt i vissa grupper och dessutom förekommer relativt stora, konstanta flöden av personer in i och ut från denna grupp. Ej i arbetskraften är ett brett och delvis missvisande begrepp. Mångfalden i den del av befolkningen som står utanför arbetskraften är en stor utmaning för politiken. Minskningen av mängden personer som står utanför arbetskraften har under senare år i EU drivits av två tendenser: att fler kvinnor över 25 kommer in på arbetsmarknaden och att äldre (i åldrarna 55 64) av bägge könen stannar kvar längre på arbetsmarknaden. Däremot visar medelålders män vissa tecken på att dra sig tillbaka från arbetsmarknaden, medan ungdomar av bägge könen har upplevt en mer signifikant förändring där andelen ej i arbetskraften ökat med omkring 1,5 procentenheter åren Åren gick omkring 9,5 % av personerna utanför arbetskraften över till att arbeta, och ytterligare 4 % gick in i arbetskraften som arbetslösa. Samtidigt lämnade 3 % av de arbetande och nästan 22 % av de arbetslösa arbetskraften. Under rådande omständigheter är det viktigaste skälet till att arbetslösa lämnar arbetsmarknaden att de slutar söka arbete därför att de tror att det inte finns några arbeten att få (5,6 % lämnar arbetsmarknaden av den anledningen, jämfört med 3,1 % som går på grund av sjukdom eller funktionshinder och 1 % som går i pension). Därför är de arbetslösas utträde från arbetsmarknaden på kort sikt inte primärt knutet till institutionella faktorer, såsom förmånssystemens eller förtidspensionssystemens utformning, utan till arbetsmarknadens funktion, antingen på grund av ofullständig information eller bristande efterfrågan. Mellan arbetslös, dvs. att någon utan arbete aktivt sökt arbete under de fyra veckorna före undersökningen och står till arbetsmarknadens förfogande under de kommande två veckorna, och ej i arbetskraften, dvs. att man står utanför arbetskraften, ligger en gråzon som också klassificeras som ej i arbetskraften med olika grad av anknytning till arbetsmarknaden. Som exempel kan nämnas att under 2004 var mer än 8 % av de som stod utanför arbetskraften i EU registrerade vid en offentlig arbetsförmedling och 14 % av personerna utanför arbetskraften (23 % i åldrarna 25 54) ville arbeta. Dessutom får omkring 37 % av befolkningen utanför arbetskraften utbildning, även om denna andel sjunker med åldern, medan andelen personer som går i utbildning som inte leder till ett formellt examensbevis ökar med åldern. Flera kategorier av personer som står utanför arbetskraften har tendenser att arbeta på ett sätt som liknar de arbetslösas. Den potentiella arbetskraften sträcker sig långt bortom de traditionellt definierade arbetslösa och består även av en stor del av befolkningen utanför arbetskraften. Effektiv målstyrning är avgörande för att stödja deras inträde på arbetsmarknaden: demografiska egenskaper, skäl för att inte arbeta, arbetslivserfarenhet, utbildning och individuella önskemål om

9 arbete är viktigt och bör beaktas. Därför måste stöd ges enligt ett personanpassat tillvägagångssätt. Politiska insatser för att aktivera de som inte är med i arbetskraften måste utformas med hänsyn till hur länge de har varit borta från arbetslivet och hänsyn bör också tas till problem på efterfrågesidan. Mer än 40 % av personerna som står utanför arbetskraften men är i arbetsför ålder (15 64 år) har aldrig haft ett jobb. Ytterligare 23 % har varit utan jobb de senaste åtta åren, och bara ca 15 % av andelen ej i arbetskraften har varit utan jobb i mindre än två år. Att minska antalet personer som står utanför arbetskraften förutsätter inte bara att man tar itu med begränsningar på utbudssidan, såsom höga lönekrav, låg utbildning eller olämpliga personliga egenskaper. Att stå utanför arbetskraften tenderar att ha ett tydligt samband med arbetslöshet, och ett effektivt svar på behovet av att mobilisera arbetskraften mer än det görs för tillfället bör därför kännetecknas av en heltäckande politik där aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser kombineras med andra stödåtgärder som syftar till att skapa nya arbetstillfällen. Slutsatser: tillväxt och arbetstillfällen bör stå i centrum för den förnyade Lissabonstrategin EU och dess medlemsstater måste öka sina satsningar på att skapa fler och bättre arbetstillfällen... genom att satsa på en kombination av en sysselsättningsvänlig makroekonomisk politik och strukturreformer. Trots tecken på framsteg på sistone har EU fortfarande en lång väg kvar till full sysselsättning, ökad kvalitet och produktivitet i arbetet och starkare social och geografisk sammanhållning. Omlanseringen av Lissabonstrategin under 2005 skall förstärka åtgärderna på nationell nivå och EU-nivå med större tonvikt på tillväxt och sysselsättning och tre prioriteringar för de sysselsättningspolitiska åtgärderna: förmå fler att komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden, öka arbetstagarnas och företagens anpassningsförmåga samt investera mer i humankapitalet. Resultaten i årets rapport om sysselsättningen i Europa bekräftar att makroekonomiska och mikroekonomiska politiska insatser går hand i hand med sysselsättningspolitiken för att fler och bättre jobb skall skapas. Ett tillväxt- och sysselsättningsvänligt makroekonomiskt klimat, vilket eftersträvas i de integrerade riktlinjerna, är centralt för att Europa skall kunna växa och skapa sysselsättning, större social sammanhållning och långsiktiga strukturreformer. Samtidigt kan inte Europa bara vänta på att tillväxten skall uppstå av sig självt: strukturreformer har spelat en viktig roll tidigare och ytterligare reformer krävs för att öka Europas potential i fråga om ekonomi och sysselsättning. Synergieffekter mellan sysselsättningspolitiken och reformer

10 av tjänste-, varu- och kapitalmarknaderna bör utnyttjas fullt ut. Erfarenheterna av den europeiska sysselsättningsstrategin kommer att stödja den förnyade Lissabonagendan. Den europeiska sysselsättningsstrategin, understödd av Europeiska socialfonden, är en hörnsten i den reviderade Lissabonagendan för att öka sysselsättningen och förbättra beslutsfattandet, bl.a. genom bättre styrelseformer och utbyte av erfarenheter. Visserligen är det medlemsstaterna som har det huvudsakliga ansvaret för ekonomi och sysselsättning, men de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning har tydliga mål för EU som helhet. Med utgångspunkt i medlemsstaternas nationella reformprogram från hösten 2005 och gemenskapens Lissabonprogram kommer kommissionen att lägga fram sin första årliga lägesrapport i januari 2006.