Föräldrars upplevelse av att närvara vid sitt barns perioperativa period

Transkript

1 Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap Specialistsjuksköterskeprogrammet Föräldrars upplevelse av att närvara vid sitt barns perioperativa period En litteraturstudie med ett anestesisjuksköterskeperspektiv Författare Handledare Emelia Johansson Elisabet Hagelin Examensarbete i Vårdvetenskap Examinator Inriktning mot Anestesisjukvård Christine Leo Swenne Avancerad nivå, 15 hp VT 2012

2 SAMMANFATTNING På de flesta operationsavdelningar är det rutin att föräldrar är med sitt barn till och med anestesiinduktionen. Föräldranärvaron syftar till att minska barnets oro och för att undvika att barnet separeras från sin förälder. Fokus ligger på barnet och det är lätt att bortse från den medföljande förälderns upplevelser och känslor. Mot denna bakgrund var syftet med denna studie att kartlägga föräldrars upplevelser av att vara tillsammans med sitt barn i den perioperativa perioden och vilka vårdåtgärder som kunde underlätta för föräldrarna. En litteraturstudie genomfördes och 22 artiklar som behandlade detta ämne fanns och analyserades. Resultatet visade att föräldrar som närvarade vid sitt barns perioperativa period framförallt upplevde en stor stress, oro, förlorad kontroll och förlust av föräldrarollen. Sjukvårdspersonalen ansåg att föräldrarna kunde vara till hjälp och stötta sina barn, men att de även upptog tid från personalen. Föräldrarna upplevde att vårdpersonalen visade engagemang och gav god omvårdnad, men de upplevde även en löpandeband-känsla. De vårdåtgärder som kan underlätta är att ge individualiserad information till föräldrarna, låta dem genomgå förberedelseprogram och få stöd från vårdpersonalen. En annan slutsats av litteraturstudien är att den perioperativa dialogen kan vara ett hjälpmedel för anestesisjuksköterskan i mötet med föräldrar och barn. Nyckelord Föräldrar, föräldranärvaro, perioperativ vård, anestesi, oro

3 ABSTRACT On most operating theaters it s routine for parents to be with their child until the anaesthesia induction. The purpose of parental presence is to reduce the child s anxiety and to avoid the child from being separated from its parent. The child comes first and it's easy to overlook the accompanying parent s experiences and feelings. Hence, the purpose of this study was to identify parents' experiences of being with their child in the perioperative period and the interventions that could help the parents. A literature review has been conducted based on 22 articles. The result showed that parents who attended their child's perioperative period, mainly experienced great stress and anxiety. They also experienced loss of control and loss of the parental role. The caregivers experienced that the parents could be of help and support to the children, but they also took time from the staff. The parents experienced that the caregivers showed commitment and gave good care, but they also experienced a conveior belt feel. The interventions that could help are primarily to give parents individualized information, to let them undergo preparation program and better support from caregivers. Another conclusion of the study is that the perioperative dialogue also could assist the nurse anaesthetist. Keywords Parents, parental presence, perioperative care, anaesthesia, anxiety

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING... 6 Kort historik kring barnsjukvården... 5 Beskrivning av den perioperativa perioden... 6 Förberedelseprogram och information inför operation... 7 Barns reaktioner i samband med anestesi... 8 Föräldranärvaro i samband med anestesi... 9 Anestesisjuksköterskans roll i den perioperativa perioden...10 Problemformulering...11 Syfte...11 Frågeställningar...11 Definition av begreppet oro...12 METOD...12 Design...12 Definition av begreppet barn...12 Definition av begreppet föräldrar...12 Urval...13 Datainsamlingsmetod...13 Tillvägagångssätt...14 Etiska överväganden...14 Dataanalys...15 Kvalitetsanalys...15 Resultatanalys...16 RESULTAT...17

5 Föräldrars upplevelser av att närvara vid sitt barns perioperativa period...17 Föräldrars upplevelse av den preoperativa vården...17 Föräldrars upplevelse av den intraoperativa vården...19 Föräldrars upplevelse av den postoperativa vården...20 Kontakten mellan sjukvårdspersonal och föräldrar...22 Sjukvårdspersonalens upplevelse av föräldranärvaro vid den perioperativa perioden...22 Föräldrars upplevelse av vårdpersonalen vid den perioperativa perioden...23 Vårdåtgärder för att underlätta föräldrars närvaro vid den perioperativa perioden...23 DISKUSSION...26 Resultatdiskussion...26 Föräldrars upplevelser av att närvara vid sitt barns perioperativa period...26 Kontakten mellan sjukvårdspersonal och föräldrar...29 Vårdåtgärder för att underlätta föräldrars närvaro vid den perioperativa perioden...30 Övriga aspekter som kan ha påverkat resultatet...32 Den perioperativa dialogen som hjälpmedel och vårdåtgärd...34 Metoddiskussion...36 Praktisk betydelse...40 Slutsats...40 REFERENSER...42 Bilaga 1: Sökschema för databaserad litteratursökning Bilaga 2: Sammanställning av manuell litteratursökning Bilaga 3: Analysprotokoll.55 Bilaga 4: Sammanställning av artiklar.. 57

6 INLEDNING I Sverige utfördes nästan operationer på barn i åldrarna noll till nitton år under 2010 (Socialstyrelsen, 2010). Det råder stor sannolikhet att som anestesisjuksköterska möta denna patientgrupp, trots att vården numera är specialiserad och särskilda barnkliniker finns (Enskär & Edwinson-Månsson, 2008). Det specifika med denna patientgrupp är att sjukvårdspersonalen inte enbart får ta hand om barnet, utan även om den medföljande föräldern. För föräldrar är det en stor press och oro att ha sitt barn inlagt på sjukhus, se sitt barn lida, inte känna till behandling eller prognos och vistas i en obekant miljö. Föräldrarollen blir förändrad, föräldrarna måste anpassa sig till olika situationer där de inte har särskilt stort inflytande och även förhålla sig till många olika människor, till sjukvårdspersonal, samt väntetider (Tveiten, 2000). Under sitt barns operationsdag kan en förälder träffa upp till 17 olika personer, det vill säga olika yrkesgrupper som är involverade på ett eller annat sätt i barnets vård. Det kan vara sjuksköterskor och läkare på vårdavdelningen, anestesipersonal på operationsavdelningen, lekterapeuter och studenter. För en förälder gäller det då att finna trygghet i en obekant och kanske skrämmande miljö genom att bland annat ha kontroll över det som sker i barnets vård och förlita sig på personalen (Kristensson-Hallström, 2000). Föräldrars roll är inte självklar vid den perioperativa vården och än mindre är medvetenheten hos sjukvårdspersonalen om vad föräldrarna egentligen känner och upplever när de närvarar vid sitt barns anestesi. Denna studie vill därför synliggöra dessa föräldrar och fokusera på deras perspektiv av deras barns sjukhusvistelse, vilket förhoppningsvis kan ge ökad förståelse för deras upplevelse. Kort historik kring barnsjukvården De första barnsjukhusen öppnade i Europa under mitten av 1800-talet och vid den tiden uppmuntrades föräldrarna inte bara att vara närvarande, utan även att delta vid vården av barnet. Detta förändrades emellertid helt vid slutet av 1800-talet då föräldrarna förbjöds att vara närvarande hos sitt barn då det vistades på sjukhus, på grund av smittorisk, hygienskäl och strikta rutiner. Uppfattningen var även att barn vars föräldrar inte var närvarande var lugnare än de vars föräldrar var närvarande. Det visade sig vid mitten av talet att denna uppfattning var en feltolkning av barnens reaktioner och det framkom att barnets separation 5

7 från sina föräldrar inte alls var positiv, utan snarare skadlig. De barn som lämnats ensamma genomgick tre faser; först protesterade de mot separationen, sedan blev de förtvivlade när protesten inte hjälpte, slutligen gav de upp och drog sig undan omgivningen. Det var alltså denna sista fas som uppfattats som att barnen hade acklimatiserat sig till sjukvården. Separationen från föräldrarna resulterade i att barnen senare i livet fick svårare att hantera separationssituationer och gå in i ansvarsfulla relationer med andra människor, samt drabbades av ångest och otrygghet. Separationen och att inte få besöka sitt barn påverkade naturligtvis även föräldrarna negativt (Enskär & Edwinson-Månsson, 2008; Tveiten, 2000). Under och 1970-talen började nya riktlinjer och rekommendationer ta form på barnklinikerna i Sverige. År 1975 publicerades Socialstyrelsens föreskrifter om vård av barn på sjukhus. Samma år infördes föräldraförsäkringen som innebar att föräldrar fick ersättning vid vård av sitt barn, vilket underlättade för föräldrarna att stanna hemma då barnet var sjukt (Edwinson-Månsson & Enskär, 2008). Nordisk förening för sjuka barn har i enlighet med FN:s barnkonvention utarbetat Nordisk standard för barn och ungdomar inom hälso- och sjukvård (Nordisk förening för sjuka barns behov, 1992). Enligt denna har barn på sjukhus rätt att ha en förälder eller annan närstående hos sig under hela sjukhusvistelsen. Föräldrarna ska i sin tur få hjälp, uppmuntran att stanna hos sitt barn och åtgärder ska vidtas för att minska fysisk och psykisk stress. Barnet och föräldern har också rätt att få information angående barnets sjukdom, behandling och vård. Nuförtiden är oftast någon av föräldrarna tillsammans med sitt barn dygnets alla timmar under sjukhusvistelsen (Edwinson-Månsson & Enskär, 2008). Beskrivning av den perioperativa perioden Perioperativ vård började användas som ett begrepp i USA under 1970-talet och har enligt Association of PeriOperative Registered Nurses (AORN) definierats som den vård patienter som genomgått kirurgi eller andra invasiva procedurer fått (Jolley, 2010). Den perioperativa perioden kan delas in i tre faser; den pre-, intra- och postoperativa vården och innefattar de vårdhandlingar och vårdaktiviteter som utförts av en anestesi- eller operationssjuksköterska, under den kirurgiska processen (Lindwall, von Post & Bergbom, 2003). Preoperativ omfattar tiden före, intra tiden under och post den närmaste tiden efter operationen. För anestesi- och operationssjuksköterskan innefattar denna period inte enbart tiden på operationsavdelningen, 6

8 utan all tid och alla procedurer som de medverkat i vid patientens vård, vilket även kan vara på vårdavdelningen och uppvakningsavdelningen. Det är emellertid ovanligt för patienten att möta anestesisjuksköterskan på andra ställen än vid den intraoperativa vården på operationsavdelningen. De vårdhandlingar som anestesisjuksköterskan utfört ska inte blandas ihop med de vårdhandlingar som vårdavdelningssjuksköterskan eller intensivvårdssjuksköterskan utfört pre- och postoperativt. För patienten börjar dock den perioperativa perioden i och med att denne känner att något inte står rätt till i kroppen och slutar kanske inte förrän efter en lång tids rehabilitering (Lindwall & von Post, 2008). Den perioperativa dialogen är ett redskap och en modell för anestesi- och operationssjuksköterskor som de kan använda sig av i sitt arbete vid den perioperativa perioden. Den perioperativa dialogen innebär att samma sjuksköterska möter patienten och eventuellt anhöriga vid det tre faserna. Preoperativt möts de för ett samtal där de kan planera vårdhandlingar, intraoperativt utförs dessa och postoperativt möts de igen i ett samtal där den givna vården kan utvärderas. Detta för att skapa en så bra omvårdnadssituation som möjligt. Den perioperativa dialogen har visat sig vara av värde för anestesisjuksköterskan som har kunnat förbereda sig, fått utvärderat de vårdhandlingar som utförts och även styrkts i sin profession genom att kontinuiteten har gett mening till det arbete som utförts (Lindwall et al., 2003). Kontinuiteten som den perioperativa dialogen ger har även visat sig vara positiv för barn och skapat trygghet som minskat barnets oro och stress för det okända (Wennström, Hallberg & Bergh, 2008). Föräldrar har också positiva upplevelser av den perioperativa dialogen, då de upplevt det som en lättnad att mötas av ett välbekant ansikte på operationsavdelningen, att de redan tidigare kunnat berätta om barnet har särskilda behov att ta hänsyn till på operationssalen och dessutom har föräldrarna också uppskattat kontinuiteten (Lindberg, von Post & Eriksson, in press). Förberedelseprogram och information inför operation På grund av ett alltmer stressigt operationsprogram har anestesipersonalen allt mindre tid i mötet med föräldrar och barn i samband med att barnet ska opereras. Därför är förberedelseprogram och information preoperativt av stor betydelse (Margolis et al., 1998; Wisselo, Stuart & Muris, 2004). Månsson och Dykes (2004) visade i en svensk studie att i Sverige prioriterade de flesta sjuksköterskorna på barnklinikerna att ge föräldrar och barn den 7

9 information de behövde, trots stress och tidsbrist. Informationen gavs utifrån barnets ålder och anpassades efter dennes kognitiva och psykologiska utveckling för att barnet skulle förstå. Förberedelseprogram och information bör vara enkelt, ärligt och lugnande. De kan bestå av informationsblad, fotoalbum, rollspel, demonstration med dockor och/eller medicinteknisk apparatur. Även videofilmer och besök på operationsavdelningen har visat sig ha god effekt på barnens och föräldrarnas preoperativa oro (Wisselo et al., 2004). Även vid akuta operationer är det av vikt att ta sig tid att förbereda barnen mentalt för vad som komma skall, då detta har visat sig minska oron (Edwinson, Arnbjörnsson & Ekman, 1988). Det har emellertid visat sig att barn som erhöll mer detaljerad information blev mer oroliga preoperativt, men hade lättare att samarbeta och mådde snabbare psykiskt bättre postoperativt (Fincher, Shaw & Ramelet, 2012; Margolis et al, 1998). Föräldrar till barn som erhållit information och grundligare förberedelseprogram var mindre oroliga (Fincher et al., 2012). De var även mer nöjda med vården och med deras barns återhämtning (Margolis et al, 1998), men det var av vikt att föräldrarna fick den information de behövde på det språk som de behärskar (Martin et al., 2011). Barns reaktioner i samband med anestesi För ett barn innebär det en stor påfrestning att genomgå en operation och mellan % av de barn som opererats har utvecklat betydande oro och stress (Kain, Mayes, Caldwell- Andrews, Kars & McClain, 2006a). Oron har ökat ju närmare anestesin barnet kommit och har visat sig vara som störst i samband med induktionen (Fortier, Del Rosario, Martin & Kain, 2010). För ett barn på sjukhus kan det vara en mycket hotfull situation att skiljas från sina föräldrar och vistas i en främmande miljö (Edwinson-Månsson & Enskär, 2008). Föräldern innebär en trygghet för barnet och en separation kan, som tidigare nämnts, få traumatiska konsekvenser, framförallt för de yngsta barnen i åldern noll till fyra år (Tveiten, 2000). Det har emellertid visat sig att de barn som främst hade nytta av att ha sina föräldrar närvarande vid anestesiinduktionen var barn äldre än fyra år, med låg aktivitetsnivå, med tidigare erfarenhet av kirurgi och vars föräldrar är mindre oroliga. I denna studie var barn yngre än fyra år till och med mer oroliga om föräldern var närvarande (Kain et al., 1996). Det två mest stressade ögonblicken i samband med operation för ett barn har visat sig vara separationen från föräldern och själva anestesiinduktionen. Barn som separerats från sina föräldrar 8

10 preoperativt har uppvisat större oro än barn vars föräldrar följt med in på operationssalen. Däremot har det inte kunnat konstateras någon skillnad i oro hos barnet vid själva anestesiinduktionen om föräldern varit närvarande eller inte (Wright et al., 2010). Redan 1953 konstaterade anestesiologen James Eckenhoff värdet av ett lugnt och samarbetsvilligt barn vid anestesiinduktionen, då han upptäckte ett samband mellan ett stormigt insomnande och postoperativa psykologiska komplikationer hos barnen (Munro & D Errico, 2000). Det har även senare visats att barn som varit oroliga vid induktionen lättare drabbas av negativa komplikationer postoperativt, såsom agitation vid uppvaknandet, svårare smärtor och långsammare återhämtning (Kain et al., 2006a). Ett mycket oroligt barn som drabbats av oro och separationsångest kan få negativa inställningar till sjukvården en lång tid framöver (Kain, Wang, Mayes, Caramico & Hofstadter, 1999). Föräldern är barnets trygghet och den som barnet sätter sin tillit till (Edwinson-Månsson & Enskär, 2008) och för föräldern är det viktigt att skapa en trygghet för barnet i en främmande sjukhusmiljö (Hallström, Runesson & Elander, 2002). Åtgärder för att minska barnets oro kan vara att genomgå preoperativa förberedelseprogram tillsammans med sina föräldrar, behandling med sederande läkemedel som premedicinering och/eller att barnets förälder följer med in på operationssalen och stannar till och med induktionen av anestesin (Kain et al., 2007). Föräldranärvaro i samband med anestesi I och med att föräldranärvaron inom sjukvården ökat har det aktiva medverkandet och deltagandet vid undersökningar och interventioner också ökat (Munro & D Errico, 2000). Föräldrar har även ett ökat intresse av att erhålla mer detaljerad information och vill vara mer aktiva i att ta beslut kring sitt barns sjukhusvistelse (Tait, Voepel-Lewis, Munro & Malviya, 2001). De har även en önskan att ha kontroll över vad som sker (Hallström et al., 2002). Föräldranärvaro på operationssal har varit omdiskuterat då det har ifrågasatts huruvida föräldrars närvaro har en lugnande effekt på barnet eller inte (Wright et al., 2010). Från dess att ett barn föds knyts nära band mellan föräldrarna och barnet och ett fysiskt och psykiskt samspel dem emellan uppstår. Detta innebär att föräldern kan tyda signaler från barnet, men även att barnet kan tyda signaler från föräldern. Föräldern kan på så sätt antingen öka eller minska oron hos barnet (Tveiten, 2000). Om stressnivån hos föräldern är hög i samband med anestesiinduktionen kan detta alltså påverka barnet och ge negativa effekter, medan en lugn 9

11 förälder till ett oroligt barn kan minska barnets oro (Bevan et al., 1990; Kain et al., 2006b; Wang, Maranets, Weinberg, Caldwell-Andrews & Kain, 2004). Föräldranärvaro behöver alltså inte vara till fördel varken för barnet eller för förälderns oro, utan sederande läkemedel eller distraktioner som videospel eller clowner kan göra större nytta för barnet (Chundamala, Wright & Kemp, 2009; Yip, Middleton, Cyna & Carlyle, 2009). Även Kain och medarbetare (1998) har visat att oron hos barn inte minskat mer vid föräldranärvaro, i jämförelse med sederande läkemedel. Kam och medarbetare (1998) har däremot tvärtom visat att barns oro och stress minskade då föräldrarna var med in på operationssalen, trots att barnen inte hade erhållit någon premedicinering. I dagens sjukvård sker många operationer polikliniskt och operationsprogrammet kan snabbt förändras. Det kan därför vara vanskligt att förlita sig på premedicinering så att den ges vid rätt tidpunkt för att ha bäst effekt (Strom, in press). Föräldrarna känner sitt barn bäst och kan tolka barnets känslomässiga reaktioner, behov och förändringar (Edwinson-Månsson & Enskär, 2008; Kristensson-Hallström, 2000). Föräldrarna kan därför förutse hur deras barn reagerar i samband med induktionen och de kan alltså vara till hjälp för anestesipersonalen vid de pre- och intraoperativa förberedelserna (Voepel-Lewis, Tait & Malviya, 2000). Föräldrar kan uppleva sin roll på sjukhus som oklar vilket skapar osäkerhet (Edwinson-Månsson & Enskär, 2008; Hallström et al., 2002) därför kräver föräldranärvaro att även föräldern förbereds, så att de vet vad som kommer att hända, vad de kan hjälpa till med och när de ska lämna operationssalen (Munro & D Errico, 2000). Anestesisjuksköterskans roll i den perioperativa perioden Det som styr anestesisjuksköterskans arbete är Hälso- och sjukvårdslagen och Åliggandelagen. Enligt dessa lagar måste anestesisjuksköterskan med ett etiskt förhållningssätt och i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet inom specialområdet, ansvara för patientens omvårdnad i samband med och under anestesi, analgesi och sedering. Anestesisjuksköterskan måste även kunna informera patienten eller närstående om de åtgärder som skall vidtas och om hur patienten kan uppleva dessa åtgärder (Socialstyrelsen, 1995). Enligt Svensk Förening för Anestesi och Intensivvårds (2004) Riktlinjer för perioperativt anestesiarbete ansvarar anestesisjuksköterskan för omvårdnadsarbetet i samband med operation utifrån sin bedömning av omvårdnadsbehov. En anestesisjuksköterska ska alltså ha goda medicinska och tekniska kunskaper, men bör också se 10

12 patienten som en individ, en helhet av kropp och själ, samt bör skapa en tillitsfull och förtroendegivande miljö där patienten möts med respekt (Lindwall & von Post, 2008). Vid anestesi till ett barn måste anestesisjuksköterskan även respektera den medföljande föräldern. Föräldrar, barn och anestesipersonal måste kunna samarbeta och interaktionen dem emellan måste vara god (Munro & D Errico, 2000). Det har emellertid visat sig att föräldrars åsikter huruvida deras närvaro varit till hjälp för barnet och anestesipersonalen skilt sig mot anestesipersonalens åsikter, då dessa inte ansett att föräldranärvaron var till sådan stor hjälp (Kain et al., 1996). De finns även anestesipersonal som har visat sig vara positiva till att föräldrarna varit närvarande vid induktionen och tyckt att föräldrarnas medverkan och närvaro på operationssal varit viktig (Gidman, Elliott, Payne, Meakin & Moore, 2007). I Sverige har föräldranärvaro på operationssal fram till och med induktionen av anestesin länge varit standard och det har inte tillfört några problem för anestesin (Rosenbaum, Kain, Larsson, Lönnqvist & Wolf, 2009). Problemformulering Föräldrar spelar en viktig roll i sitt barns sjukvårdsvistelse och är även delaktiga i den perioperativa perioden fram till induktionen av anestesin och vid barnets uppvaknande efter operationen. Föräldranärvaro kan göra att barnet känner trygghet och sjukhusvistelsen blir mindre traumatisk. För att kunna förbättra anestesisjuksköterskans omvårdnad vid den perioperativa perioden är det viktigt att få kunskap i hur föräldrar upplever och agerar i denna situation. Syfte Syftet med denna litteraturstudie var att kartlägga föräldrars upplevelser av att vara tillsammans med sitt barn i den perioperativa perioden och vilka vårdåtgärder som kan underlätta för föräldrarna. Frågeställningar Vad upplever föräldrarna då de närvarar vid sitt barns perioperativa period på vårdavdelningen, operationsavdelningen och på uppvakningsavdelningen? Skiljer sig föräldrarnas upplevelser åt inom den perioperativa perioden, det vill säga 11

13 mellan den preoperativa vården på vårdavdelningen, den intraoperativa vården på operationsavdelningen och den postoperativa vården på uppvakningsavdelningen? Hur upplever anestesipersonalen föräldrarnas närvaro vid den perioperativa perioden och hur upplever föräldrarna vårdpersonalen? Vilka vårdåtgärder kan underlätta för föräldrarna då de närvarar vid sitt barns perioperativa period? Definition av begreppet oro Enligt Svenska Akademiens ordbok (Svenska Akademien, 2010) definieras oro som ett sinnestillstånd som utmärks av avsaknad av lugn och ro. Vidare beskrivs det som ett tillstånd av upprördhet och synonymt med orden ängslan, farhågor och bekymmer. Detta är den definition av begreppet som används i denna litteraturstudie. METOD Design En litteraturstudie har genomförts inspirerad av den systematiska litteraturstudiens metodik. Denna design valdes för att den ansågs lämplig för att beskriva kunskapsläget inom det valda området (Forsberg & Wengström, 2008). Definition av begreppet barn Enligt FN:s barnkonvention är ett barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt enligt den lag som gäller barnet (UNICEF, 1989). I Sverige blir barn myndiga vid 18 års ålder och barndom kan därmed definieras som perioden noll till arton år (Tveiten, 2000). Enligt Nationalencyklopedin (2012) är ett barn en människa i skeendet mellan födsel och vuxen ålder, som kan delas upp i olika biologiska åldrar. Definition av begreppet föräldrar Enligt Föräldrabalken (1949:381) är det föräldrar som har vårdnaden om barnet till dess att hen fyllt 18 år och därmed blivit myndig. Vårdnadshavare kan vara de biologiska föräldrarna, adoptionsföräldrar eller förmyndare. Enligt Nationalencyklopedin (2012) är en vårdnadshavare en förälder eller av domstol särskilt förordnad person som har den rättsliga 12

14 vårdnaden om ett barn. Vidare i Nationalencyklopedin görs en uppdelning mellan faderskap och moderskap. Moderskap är en kvinnas egenskap att vara mor samt att föda och vårda barn. Faderskap däremot kan vara av biologisk och/eller sociologisk natur. Där det sociologiska faderskapet har betydelse för de sociala, juridiska och ideologiska avseendena. Denna uppdelning kan kännas föråldrad, då kärnfamiljen, bestående av moder, fader och barn i dag är mer ovanlig än tidigare. Barnets familj kan bestå av olika konstellationer och barnets vårdnadshavare kan exempelvis vara enbart en förälder, styvföräldrar eller homosexuella par (Broberg, 2009). Urval Artiklar som inkluderades i denna litteraturstudie valdes framförallt ut efter sitt syfte, vilket skulle vara av relevans för denna studies syfte (Statens beredning för medicinsk utvärdering, 2011). Detta innebar att det var föräldrarnas upplevelse och perspektiv av den perioperativa vården som var i fokus och inte barnets. På samma sätt var det även anestesisjuksköterskans roll och upplevelse i den perioperativa processen och inte operationssjuksköterskan, intensivvårdssjuksköterskan eller avdelningssjuksköterskan som var i fokus. Föräldrar definierades som vårdnadstagare till barn under 18 år, utan ytterligare begränsning med avseende på deras ålder, antal barn eller annan bakgrund. Inklusionskriterier var primärpublikationer, vetenskapligt granskade artiklar och att artiklarna skulle varit publicerade de senaste tio åren. Detta då litteraturstudier syftar till att sammanfatta tidigare empiriska studier och bör fokusera på aktuell forskning inom det valda området (Forsberg & Wengström, 2008). Då otillräckligt antal publikationer hittades fick sökningen sedermera utökas till artiklar publicerade de senaste 20 åren. Exklusionskriterier var studier rapporterade på andra språk än svenska och engelska, review artiklar och studier angående anestesi på barn vid tandvård. Tandvården exkluderades på grund av sin specifika omvårdnad. Datainsamlingsmetod Både manuell och elektronisk sökning har genomförts, vilket är vanligt vid litteraturstudier (Forsberg & Wengström, 2008). Den elektroniska sökningen genomfördes i de medicinska - och omvårdnadsrelaterade databaserna; PubMed, CINAHL, MEDLINE och PsycINFO. De sökningar som genomfördes i PsycINFO genererade inga resultat och därför redovisas inte 13

15 dessa sökningar i sökschemat för databassökningen (Bilaga 1), där övriga elektroniska sökningar är dokumenterade. Sökningar utfördes initialt på bred front för att få en uppfattning om ämnesområdets omfattning. Sökord som användes var; parents experiences, parents participation, parental presence, anaesthesia, preoperative, induction of anaesthesia, postoperative, perioperative care och child i olika kombinationer och stundtals trunkerade med *. Ett urval gjordes utifrån artiklarnas titel och sammanfattning (abstract), vilket resulterade i 23 artiklar. Manuell sökning gjordes i de referenslistor till de artiklar som hittats, samt i de relaterade artiklar som databaserna föreslog. Ett urval gjordes även vid denna sökning utifrån titel och sammanfattning (abstract), vilket resulterade i 13 artiklar (Bilaga 2). När dessa 36 primärpublikationer hittats och samma artiklar tenderade att återkomma vid sökningarna avslutades artikelsökningen. Tillvägagångssätt Samtliga 36 artiklar som valts ut efter titel och sammanfattning lästes igenom för att de skulle överrensstämma med innehåll och relevans för denna litteraturstudie. Därefter lästes artiklarna på nytt, analyserades efter det analysprotokoll som framtagits (Bilaga 3) och beslut togs om artikeln skulle inkluderas i litteraturstudien eller inte. De 22 artiklar som då valdes ut sammanställdes i ett protokoll för att få en översikt (Bilaga 4). Etiska överväganden Enligt Forsberg och Wengström (2008) bör alla studier vid litteratursökning och urval inkluderas oavsett om dessa stödjer författarens åsikter eller inte, vilket således har gjorts i denna litteraturstudie. Artiklarna har lästs igenom flertalet gånger så att texten eller resultat inte har misstolkats. Artiklarna har refererats till för att undvika plagiat, stöld eller annan förvanskning (Vetenskapsrådet, 2011). I de studier som inkluderats i litteraturstudiens resultat har den etiska aspekten granskats. I tre artiklar kommenterades inte huruvida de har fått godkännande av etisk kommitté eller inte och dessa tre är de av Blesh och Fisher (1996), Odegard, Modest och Laussen (2002) och Salisbury, LaMontagne, Hepworth och Cohen (2007). Artiklarnas kvalitet har noga värderats med hänsyn till detta. I en studie erhöll föräldrarna en ersättning i form av kontanter (25 dollar) efter sin medverkan (Cassady, Wysocki, Miller, Cancel & Izenberg, 1999). Enligt Riktlinjer för etisk värdering av medicinsk 14

16 humanforskning (Forskningsetisk policy och organisation i Sverige, 2003) kan de som medverkar i ett forskningsprojekt erhålla ersättning. Det är emellertid viktigt att människor inte lockas eller utsätts för risker för att ta ersättning och att ersättningen är så stor att de medverkar i en undersökning de annars inte skulle deltagit i. En annan viktig etisk aspekt är att det var barn som deltog i studierna, trots att fokus låg på föräldrarnas upplevelser. Forskare bör vara extra försiktiga att engagera barn vars förmåga till egenbestämmande är nedsatt och barn har rätt till åldersadekvat information (Forskningsetisk policy och organisation i Sverige, 2003). Forskarna har i de allra flesta studierna även erhållit ett godkännande från föräldrarna där barnen själva inte kunnat ge sitt medgivande. Dataanalys Kvalitetsanalys Alla publicerade artiklar behöver nödvändigtvis inte vara av hög kvalitet, men en systematisk litteraturstudie bör ta med de artiklar som är av högt bevisvärde. Kvalitetsbedömning bör omfatta studiens syfte, frågeställningar, design, urval, mätinstrument, analys, tolkning och även publiceringsår och en bedömningsmall kan vara till hjälp för att göra en systematisk granskning (Forsberg & Wengström, 2008). Ett analysprotokoll (Bilaga 3) hade således framtagits för att bedöma artiklarna kvalitet, inspirerat av Polit och Beck (2008) och Forsberg och Wengström (2008). Analysprotokollet pilottestades, utan att någon korrigering gjordes. Ingen uträkning avseende kvaliteten utfördes baserat på analysprotokollet, utan kvalitetsbedömningen gjordes efter granskarens objektiva bedömning. Artiklarna bedömdes utifrån svag, måttlig eller stark kvalitet. Ingen artikel som inkluderats i denna litteraturstudie bedömdes som svag, utan fjorton artiklar har bedömts vara av måttlig kvalitet och åtta av stark kvalitet. För att ytterligare säkra denna litteraturstudies tillförlitlighet och kvalitet genomförde författaren och handledare till denna litteraturstudie en interbedömarprövning. Tio artiklar valdes slumpmässigt ut och analyserades enligt analysprotokollet individuellt av de båda granskarna. Jämförelsen av analyserna gjordes vid två tillfällen. Vid det första tillfället var bedömningen helt samstämmig vad det gällde bakgrund, design, analys och resultat och därför beslutades att inte sätta fokus på detta vid nästkommande tillfälle. Däremot skilde sig bedömningen av artiklarnas teman och kvalitetsmått. Samstämmigheten angående 15

17 kvalitetsmått var fyra av fem artiklar. En av granskarna bedömde att fyra artiklar var av måttlig kvalitet och en av stark, medan den andra granskaren bedömde att tre artiklar var av måttlig kvalitet och två av stark. Vid bedömning av de fem resterande artiklarna var samstämmigheten angående kvalitetsmått tre av fem. En av granskarna bedömde att tre artiklar var av måttlig kvalitet och två av stark, medan den andra granskaren bedömde att en artikel var av måttlig kvalitet och fyra av stark. En diskussion fördes vid första granskningstillfället angående kvalitetsbedömningen där oenighet rådde och i vissa fall nåddes enighet, då nya infallsvinklar uppträdde. Samtliga artiklars redovisade kvalitetsmått är baserat på författarens bedömning (Bilaga 4). Resultatanalys I samband med kvalitetsgranskningen gjordes även en analys av teman från artiklarna. Efter diskussion av artiklarnas resultat vid det första granskningstillfället, utefter de teman som då framkommit, beslutades att de teman som därefter skulle uppmärksammas skulle vara knutna till studiens frågeställningar och sorteras under rubrikerna; Upplevelser, Perioperativ del och Vårdåtgärder. Vid det andra tillfället hade trots allt olika tolkningar gjorts av teman och rubrikerna, men de huvudbärande delarna var likväl desamma. Utefter de teman som framkom vid analysen delades artiklarna in i olika grupper. Därefter lästes artiklarna återigen grundligt igenom för att upptäcka de meningsbärande enheterna, som kunde sammanfatta artiklarnas resultat och svara på denna litteraturstudies frågeställningar. Dessa formulerades ned i ett dokument, grupperades och sammanfördes i en text. 16

18 RESULTAT Artiklarna har analyserats utifrån studiens syfte och frågeställningar. Rubrikerna vilket resultatet presenteras under har sitt ursprung i frågeställningarna och följer den perioperativa perioden. Den första huvudrubriken Föräldrars upplevelser av att närvara vid sitt barns perioperativa period delas upp i de tre olika faserna, för att visa på likheter och skillnader dem emellan gällande föräldrarnas upplevelser och känslor. Den andra huvudrubriken Kontakten mellan sjukvårdspersonal och föräldrar svarar på den tredje frågeställningen, det vill säga anestesipersonalens och föräldrarnas upplevelse av varandra. Den tredje huvudrubriken Vårdåtgärder för att underlätta föräldrars närvaro vid den perioperativa perioden svarar således på den fjärde och sista frågeställningen. Föräldrars upplevelser av att närvara vid sitt barns perioperativa period Föräldrars upplevelse av den preoperativa vården Upplevelsen av oro hos föräldrar var återkommande för flera studier (Messeri, Caprilli & Busoni, 2004; Nilsson, 1999; Shirley, Thompson, Kenward & Johnston, 1998). Det som föräldrar preoperativt oroades över gällande barnets operation var själva kirurgin, anestesin, postoperativ smärta och sjukhusvistelsen i stort (Nilsson, 1999; Shirley et al., 1998). De var även oroliga över att de kände sig dåligt informerade, över att något skulle gå snett, för hur barnet skulle reagera på narkosen och för att de själva var rädda för sjukhusmiljön (Nilsson, 1999). Föräldrar var medvetna om att de hade en viktig roll under ett sådant stressande moment för barnet som anestesiinduktionen är och trodde sig ha förmåga att undertrycka sin egen oro till dess att barnet hade somnat (Messeri et al., 2004). Föräldrar till barn som skulle genomgå större kirurgi kände på samma sätt som föräldrar till barn som skulle genomgå mindre kirurgi, det vill säga oro för barnet preoperativt. Dessa föräldrar oroade sig över kirurgin, dess resultat och för att barnet skulle ha ont postoperativt. Föräldrarna hade också upplevt förändring och förlust av föräldrarollen. På grund av dessa stressfaktorer hade föräldrarna svårt att stötta sitt barn och de hade även bidragit till att föräldrarna hade svårigheter att hantera vardagen utanför sjukhuset. Föräldrarna upplevde ändå att de kunde uppmuntra och skydda sitt barn (Salisbury et al., 2007). Det har visat sig att föräldrar till barn som tidigare genomgått anestesi önskar vara närvarande om deras barn ska opereras igen 17

19 (Chan & Molassiotis, 2002; Kain et al., 2003b). Föräldrar som själva fick välja om de skulle vara med vid anestesiinduktionen var både preoperativt och då de var tvungna att lämna barnet efter induktionen mindre oroliga vid andra sövningstillfället än vid det första. Detta menade forskarna kunde bero på att de hade erfarenhet sedan tidigare, situationen var bekant och/eller att de själva fick välja om de ville delta eller inte, vilket gav en känsla av kontroll (Kain et al., 2003b). Odegard och medarbetare (2002) har emellertid kommit fram till motsatt resultat, det vill säga att det inte fanns någon skillnad gällande oro mellan de föräldrar som tidigare varit närvarande vid anestesiinduktion, i jämförelse med de som inte varit det. Det som underlättade och minskade föräldrars oro var att få följa med barnet in på operationssal, närvara vid anestesiinduktion, få information från sjukvårdspersonal, få utbildning och att få samtala med föräldrar till barn som tidigare varit med sitt barn på operation (Shirley et al., 1998). Föräldrarna upplevde mindre oro om båda föräldrarna var närvarande vid anestesiinduktionen till skillnad från om bara en förälder var närvarande. Den minskade oron kunde bero på att de då kunde stötta varandra, men detta förutsatte att de inte hade någon pågående konflikt, utan var sams och hade en god relation till varandra (Kain et al., 2009). När föräldrar själva fick skatta sin oro och stress visade det sig att mödrar var mer stressade och mer oroliga än fäder som medföljde vid anestesiinduktionen (Kain et al., 2003a; Messeri et al., 2004; Vessey, Bogetz, Caserza, Liu & Cassidy, 1994). Mödrar har, till skillnad mot fäder, också uppgett att de känt sig så stressade och oroliga att de mått fysiskt dåligt (Shirley et al., 1998). De har visat sig att de mödrar som var mer angelägna att delta vid anestesiinduktionen var mer oroliga. Anledningen till att de ville närvara var för att kunna hantera och eventuellt minska sin egen oro. Mödrarna uppgav också att de ville närvara därför att deras barn behövde stöttning. Väl inne på operationssalen kunde de likväl inte minska sitt barns oro på grund av sin egen oro, vilket innebar att de förlorade sin förmåga att vara effektiv hjälp för sitt barn (Caldwell-Andrews et al., 2005). En orolig förälder har svårare att se sitt barns behov, överför oron på barnet och gör barnet mer stressat (Messeri et al., 2004; Odegard et al., 2002). Kain och medarbetare (2003a) har i sin studie visat att det inte rådde några könsskillnader när de mätte emotionell stress genom att studera hjärtfrekvens och svettningar. Forskarna menade emellertid att detta resultat kunde bero på den begränsade 18

20 grupp av fäder som deltog i studien. I Chan och Molassiotis (2002) studie fann de inte heller någon skillnad mellan fäders och mödrars oro. Även i denna studie var deltagarantalet lågt bland fäder, vilket gjorde det svårt att dra generella slutsatser. Dessutom menade forskarna att då denna studie var gjord i Kina påverkades resultatet av den asiatiska kulturens motvilja att öppet visa sina känslor. Vessey och medarbetare (1994) fann också i sin observationsstudie att det var svårt att upptäcka fäders emotionella upplevelse, då de menade att denna tedde sig mer dold och gömd till skillnad mot mödrarnas, som var mer öppna med sina känslor. Känslan av hjälplöshet i samband med anestesiinduktion var emellertid större hos fäderna än hos mödrarna, vilket kan förklaras med att mödrarna visade sig vara mer aktivt involverade i att trösta sitt barn vid induktionen (Vessey et al., 1994). I en studie från Italien (Messeri et al., 2004) visade det sig att barn till medföljande mödrar var mindre oroliga, än när det var fäderna som var närvarande. Forskarna i denna studie förklarade detta med de italienska föräldrarollerna där modern är den som är hemma med barnet och är den som barnet har en närmare relation till. Modern var mer känslomässigt engagerad och barnet kände sig mer trygg med modern. Föräldrars upplevelse av den intraoperativa vården Målet med att ha föräldrar närvarande i samband med barnets anestesiinduktion är att minska oron och rädslan hos barnet (Chan & Molassiotis, 2002). Föräldrarna ville vara med vid anestesiinduktionen för att minska sitt barns oro, för att de tyckte att barnet var värd det och för att barnet förväntade sig det. Föräldrarna ville alltså undvika att barnet fick en dålig upplevelse, men även minska sin egen oro och hjälpa anestesipersonalen. Andra föräldrar uppgav att de inte ville vara närvarande vid anestesiinduktion då de ville undvika att de själva eller barnet blev upprört, eller för att de skulle försvåra arbetet för anestesipersonalen (Henderson, Baines & Overton, 1993). I flertalet studier framkom det att den mest negativa och stressande upplevelsen för föräldrar som närvarade vid den perioperativa perioden var att se sitt barn bli medvetslös, det vill säga själva insomnandet vid anestesiinduktionen (Hatava, Olsson & Lagerkranser, 2000; Chan & Molassiotis, 2002; Messeri et al., 2004; Kain et al., 2003a; Vessey et al., 1994). Föräldrar har beskrivit denna upplevelse som att de har sett sitt barn dö och att de har upplevt det som att de tappat kontrollen (Hatava et al., 2000). De har även uppgett att de känt sig hjälplösa och saknat psykologiskt stöd (Vessey et al., 1994). 19

21 Anestesiinduktionen frambringar även separationsångest och föregår de facto själva separationsögonblicket då föräldern måste skiljas från sitt barn och lämna operationssalen (Messeri et al., 2004; Vessey et al., 1994). Även detta var en stressande och upprörande upplevelse (Kain et al., 2003a; Nilsson, 1999; Vessey et al., 1994). Föräldrarna var oroliga när de lämnade sitt barn på operationsavdelningen för att de inte längre hade kontroll över sitt barn (Nilsson, 1999). Blesch och Fisher (1996) har genom objektiva mätningar av bland annat blodtryck och puls konstaterat att separationsögonblicket var det mest stressfyllda oavsett när det skedde, på operationssalen eller innan i ett förberedelserum. Det har emellertid i senare forskning visats att föräldrar som var närvarande vid sitt barns anestesiinduktion var mindre oroliga efter separationen och mer nöjda med kvaliteten på separationsprocessen än de föräldrar som inte fick följa med in på operationssalen (Kain et al., 2000). Det var en stor påfrestning för föräldrarna att se sitt barn oroligt och olyckligt innan anestesiinduktionen (Vessey et al., 1994). Som förälder var det trots detta, inklusive den egna oron och stressen, positivt att vara närvarande hos sitt barn under denna svåra situation. De kunde då både få trösta barnet och vara den sista personen som deras barn såg innan de somnade (Blesch & Fisher, 1996). Odegard och medarbetare (2002) har också visat att föräldrar upplever detta ögonblick som något positivt, både för dem själva och för barnet och de var mindre oroliga när de visste att barnet hade somnat i lugn och ro. Även Shirley och medarbetare (1998) har visat att stressen och oron hos föräldrarna minskade om de fick vara närvarande vid anestesiinduktionen. En hög andel (över 90 %) av föräldrarna till barn som skulle genomgå hjärtkirurgi upplevde att de var förberedda för sin roll på operationssalen, på sin reaktion vid anestesiinduktionen och för när och hur de skulle lämna operationssalen. Detta tack vare den preoperativa informationen, då de flesta föräldrarna i denna studie inte hade någon erfarenhet av att närvara vid anestesiinduktion sedan tidigare (Odegard et al., 2002). Föräldrars upplevelse av den postoperativa vården Målet med att ha föräldrar närvarande vid barnets uppvaknande på den postoperativa avdelningen är att minska barnets oro och för att barnet ska få ett så gott uppvaknande som möjligt (Chan & Molassiotis, 2002). Föräldrarna upplevde det positivt att vara de första som 20

22 deras barn såg när de vaknade efter att ha varit nedsövd (Blesch & Fisher, 1996). De föräldrar som varit närvarande då barnet vaknade upplevde att de varit där i rätt tid (Burke et al., 2009). En av de stunder under sjukhusvistelsen då föräldrarna kände sig minst oroliga var när de åter fick vara tillsammans med sitt barn på den postoperativa avdelningen (Nilsson, 1999) och detta hade även god effekt på föräldrarnas välbefinnande (Burke et al., 2009). Föräldrar har uppgett att de då varken varit oroliga, rädda eller upprörda (Burke et al., 2009; Palermo, Tripi & Burgess, 2000). Det råder emellertid delade meningar om föräldrar blev mindre oroliga av att vara tillsammans med sitt barn på den postoperativa avdelningen eller inte. I en studie av Roach, Messmer & Williams (2010) gjordes en jämförelse mellan föräldrar som var tillsammans med sitt på barn på den postoperativa avdelningen och föräldrar som inte var det. Det visade sig att det inte skilde i oro mellan de två grupperna. Föräldrarna som hade närvarat på den postoperativa avdelningen var emellertid mer nöjda med vården, de trodde att deras närvaro hade positiv inverkan på barnen och minskat barnens oro. Även andra föräldrar har upplevt att de kan hjälpa sitt barn att genomgå de postoperativa procedurerna genom att vara delaktiga i den postoperativa vården, trots att oron kvarstått (Chan & Molassiotis, 2002). Föräldrar har också upplevt att deras närvaro minskat både deras egen och deras barns oro, samt skulle rekommendera andra föräldrar att vara närvarande vid denna fas av den perioperativa vården (Roach et al., 2010). Föräldrar till barn som hade genomgått större kirurgi var dock fortfarande oroliga postoperativt. Det som de framförallt var oroliga över var barnets smärta och återhämtning, samt risken för komplikationer. Förlusten av föräldrarollen var fortfarande märkbar och de kände frustration, samt hjälplöshet över att inte kunna göra så mycket för att förbättra situationen. För att hantera detta använde föräldrarna sig av copingstrategier, både känslofokuserade och problemfokuserade. De vanligaste strategierna var att söka socialt stöd, fokusera på de positiva effekterna av ett lyckat kirurgiskt resultat och förbättra situationen rent praktiskt, genom att exempelvis förbereda barnets hemkomst (Salisbury et al., 2007). Det har visat sig att det funnits en vilja hos föräldrarna att vårda sitt barn på den postoperativa avdelningen, få vara delaktiga, skydda sitt barn och vara till hjälp för personalen (Burke et al, 2009; Salisbury et al., 2007). Föräldrarna ville återfå den förlorade föräldrarollen (Salisbury et al., 2007). 21

23 Kontakten mellan sjukvårdspersonal och föräldrar Sjukvårdspersonalens upplevelse av föräldranärvaro vid den perioperativa perioden Det är viktigt att sjukvårdspersonalen är medveten om vad föräldrar upplevt, oroat sig över och önskat vara delaktiga i för att kunna förändra vårdrutiner och riktlinjer för personalen (Salisbury et al., 2007). De bör även vara medvetna om detta för att kunna stötta föräldrarna och vara förberedda på deras emotionella reaktioner (Burke et al., 2009; Caldwell-Andrews et al., 2005; Kain et al., 2003a; Messeri et al., 2004; Vessey et al., 1994). Sjukvårdspersonalen har upplevt att föräldranärvaro vid anestesiinduktion inte har lett till någon skada, utan snarare hjälpt barnen, men att föräldrarna behöver information angående det som komma skall (Blesch & Fisher, 1996). I en studie (Roach et al., 2010) gjord på sjuksköterskor på en postoperativ enhet visade det sig att de innan var oroliga för att föräldranärvaron skulle påverka deras jobb och omvårdnaden kring barnet. Föräldrarna i denna studie visade emellertid inga sådana tendenser och deras närvaro fick inga negativa konsekvenser för barnet. Föräldrarna uppfattades som observerare, tröstade sina barn och ställde relevanta frågor. Det visade sig emellertid att barnen skattade sin smärta högre och erhöll mer smärtlindring om föräldrarna var närvarande postoperativt. Detta trodde forskarna i denna studie berodde just på att föräldrarna var närvarande och på att sjuksköterskorna trodde att föräldrarna skulle bli mer kritiska till vården om deras barn grät och var ledsen (Roach et al., 2010). Sjuksköterskor har upplevt att föräldrar anlänt till den postoperativa avdelningen för tidigt och tyckt att föräldrarna kunnat vänta lite till dess att barnet varit mer vaken och stabil. Dessutom skattade sjuksköterskorna föräldrarnas rädsla och oro högre än föräldrarna själva, vilket kan bero på att de förväntade sig att föräldrarna skulle vara mer oroliga i den ovana miljön (Burke et al., 2009). Även en annan studie har visat att sjuksköterskor på postoperativa avdelningar inte enbart såg positivt på föräldranärvaron, utan att detta gav dem mer arbete då de måste beskriva och förklara det som skedde med barnet för föräldern. De tyckte även att föräldranärvaron minskade det privata rummet för de övriga patienterna och att det var negativt att föräldrarna var närvarande vid mindre bekväma moment för barnet, som exempelvis sugning av luftvägarna (Blesch & Fisher, 1996). 22

24 Föräldrars upplevelse av vårdpersonalen vid den perioperativa perioden Nilsson (1999) och Odegard med medarbetare (2002) har studerat föräldrars upplevelser av vårdpersonalen. I båda studierna har upplevelserna varit både positiva och negativa. Anledningar till att föräldrarna varit nöjda med personalen var att de kände förtroende för dem, de kände att det fanns ett engagemang och att barnen blev väl omhändertagna (Nilsson, 1999). Föräldrarna i Odegard och medarbetares (2002) studie menade även att det var positivt att vara med på operationssalen för att de då fick tillfälle att träffa personalen och att de kände tillit till personalens förmåga. De föräldrar som var missnöjda med personalen uppgav att det berodde på att det kändes som att personalen var stressade och inte hade tillräckligt med tid för barnet och föräldern (Odegard et al., 2002). Föräldrarna upplevde löpandebandprincipen och att personalen kändes oengagerade, var dåliga på att presentera sig, samt var dåliga på att ge information. Föräldrarna var även missnöjda med miljön i väntrummet, avsaknad av leksaker och de långa väntetiderna (Nilsson, 1999). Föräldrarna önskade även mer stöd från personalen (Nilsson, 1999; Odegard et al., 2002). Föräldrarna var mer nöjda med sitt barns sjukhusvistelse om de hade fått vara med vid den perioperativa periodens alla faser (Blesch & Fisher, 1996). Föräldrarna som hade varit närvarande vid anestesiinduktionen var mer nöjda med sjukhusvistelsen och sjukvårdspersonalen i stort (Kain et al., 2000). Detsamma gällde för föräldrarna som närvarat vid den postoperativa vården (Burke et al., 2009). Mindre oro hos föräldrarna har visat sig korrelera med högre nivå av tillfredsställelse med vården (Chan & Molassiotis, 2002). Palermo och medarbetare (2000) har emellertid visat att det inte var någon skillnad i hur nöjda föräldrarna var med vården vare sig de hade varit närvarande eller inte vid anestesiinduktionen. De visade även att det inte hade varit någon skillnad i oro hos föräldrarna och inte heller hos barnen. Forskarna i denna studie tyckte därför att det borde ifrågasättas huruvida föräldranärvaro ska vara standard eller inte och uppmuntrade individuell bedömning hos anestesipersonalen (Palermo et al., 2000). Vårdåtgärder för att underlätta föräldrars närvaro vid den perioperativa perioden Många av artiklarna handlade om rutinförändringar kring barnoperation och föräldranärvaro, samt studerade förändringens påverkan på barnet, föräldrarna och vårdpersonalen. Det 23