arkeologisk tidsskrift

Transkript

1 arkeologisk tidsskrift

2 årgang

3 Primitive tider utgis av Elise Naumann (red.), Heidi Mjelva Breivik, Hege Skalleberg Gjerde, Jostein Gundersen, Josephine Munch Rasmussen, Steinar Solheim, og Vibeke Maria Viestad. ISSN Kontakt Primitive tider Postboks 6727, St. Olavs plass 0130 Oslo Ombrekk: Egon Låstad Trykk: Reprosentralen ved Universitetet i Oslo Primitive tider. Ettertrykk for mangfoldiggjøring kun etter avtale med redaksjonen. Forsidefoto Fangeleiren Mallnitz, juni Foto: Bjørn Winsnes/Narviksenteret. Se artikkelen til Ingar Figenschau. Tidsskriftet Primitive tider er et vitenskapelig tidsskrift på nivå 1 i NSDs register over vitenskapelige publiseringskanaler. Alle innsendte artikkelbidrag blir først gjenstand for redaksjonell vurdering. De artikler som tas med videre blir sendt ut til minimum én ekstern, anonym fagfelle. I tillegg til artikler publiserer Primitive tider bokanmeldelser og andre kortere tekster (kalt rapport ) som ikke fagfellevurderes og dermed ikke gir uttelling i publiseringsindikatoren. De gjennomgår likevel en redaksjonell vurdering.

4 INNHOLD Littisk avfallsmateriale som kilde til datering En case-study fra Sandholmen ved Glomma, Østfold Lotte Eigeland, Anja Mansrud og Per Persson I krysningspunktet mellom arkeologi og håndverk En undersøkelse av hoggeteknikk og verktøyspor i nordnorske klebersteinsbrudd Laura Bunse og Eva Stavsøien Stølsanlegg i indre Sogn i jarnalder og mellomalder Frå differensiert til spesialisert drift Brita Hope Den sosiale konstruksjon av den norske viking Sofie Scheen Jahnsen Å imøtegå feil og misbruk Forebyggende formidling som et forskningsetisk ansvar Erlend Kirkeng Jørgensen Sektoravgiftsordningen for kulturminneundersøkelser i regulerte vassdrag Lisbeth Skogstrand Med potensial for kunnskap Arkeologisk kulturminneforvaltning og kunnskapsproduksjon Lisbeth Skogstrand Sjelden vare Depotfunn på Ytterland, Giske Kristoffer R. Rantala Tema: Samtidsarkeologi Sjatteringer av tid Ford Taunus 12M P4 Anna V. Borg Christian IVs by Kunnskapsstatus og forvaltningsstrategi for arkeologiske kilder fra Christiania Silje Hauge og Geir Strandberg Sørgård

5 Tema: Samtidsarkeologi (forts.) Fortid møder nutid Når moderne mennesker flytter ind i jernalderen. Anna S. Beck Blant restene av Retiro Forfall og kulturminner Stein Farstadvoll Krigsminner som samtidsarkeologisk kildemateriale Kristoffer Eliassen Grini Krigsminner som kulturminner Redning eller klam omfavnelse? Ingar Figenschau Bare krigsminner? Tømte gravplasser etter sovjetiske krigsfanger Cathrine Stangebye Engebretsen Från Krementjuk till Los Palacios Materiella livshistorier från Missilkrisen (1962) och de före detta Sovjetiska kärnvapenbaserna på Kuba Anders Gustafsson, Javier Iglesias Camargo, Håkan Karlsson och Gloria M. Miranda Gonzalez ATTACK! Undersökningen av ett hemligt kulturarv från kalla kriget. Exemplet Björn, Första flygeskaderns krigsstabsplats. Tony Axelsson og Maria Persson Brannstasjon i bakspeilet Samtidsarkeologiske betraktninger under avviklingen av Sentrum Brannstasjon i Trondheim våren Hein B. Bjerck Långtidsförvaring av kärnavfall Från samtidsarkeologi till framtidsarkeologi Anders Högberg och Cornelius Holtorf

6 Långtidsförvaring av kärnavfall Från samtidsarkeologi till framtidsarkeologi Anders Högberg och Cornelius Holtorf Institutionen för kulturvetenskaper, Linnéuniversitetet, Sverige Alla länder som lagrar kärnavfall står inför problemet att säkert förvara detta över mycket lång tid. Anledningen är att det tar lång tid för kärnavfall att omvandlas från att vara radioaktivt och farligt, till att bli mindre radioaktivt och inte så farligt. I Sverige ska det högaktiva avfallet från kärnkraftverken förvaras i ett hundra tusen år. Det är så lång tid man räknar med att det tar för det att bli ofarligt. Med ofarligt menas i detta fall att avfallets värden är avsevärt mindre än markens naturliga genomsnittliga bakgrundsstrålning (Chapman & McCombie 2003). Under de mer än 40 år som svenska kommersiella kärnkraftverk varit i bruk har dessa producerat cirka ton högaktivt kärnavfall. Varje år tillkommer ytterligare runt 200 ton. När alla de totalt tolv reaktorerna i det svenska kärnkraftsprogrammet tagits ur drift kommer de att ha gett upphov till ungefär ton högradioaktivt avfall. Utöver detta finns också låg- och medelaktivt avfall från till exempel civilt bruk inom medicin och forskning. Det land som producerar kärnavfall har också till uppgift att se till att det slutförvaras. I dagsläget finns dock finns ingen plats i världen som är färdigbyggd för att ta emot högaktivt kärnavfall. I Sverige lagras låg- och medelaktivt avfall i en anläggning (SFR) vid Forsmark i Östhammar kommun. Det högaktiva avfallet mellanlagras i en annan anläggning (CLAB) i Oskarshamn i väntan på att ett så kallat slutförvar ska konstrueras. I Finland har man börjat att bygga ett slutförvar i Onkalo i Olkiluoto. Frankrike har också kommit långt i processen att skapa underlag för att börja bygga ett slutförvar. Andra länder har inte kommit lika långt. I många existerar det knappt en offentlig diskussion om slutförvaring av kärnavfall (Strandberg og Andrén 2009). I exempelvis Danmark förvaras radioaktivt avfall från främst forskningsanläggningar tillfälligt utanför Risö vid Roskilde. Inga planer finns för hur det ska slutförvaras och i den offentliga samhällsdiskussionen saknas kunskap om problemområdets komplexitet (Sydnytt 2014). I mars 2015 beslutade Danmark att inte slutförvara avfallet. Istället ska en förvaringsplats ovan mark byggas som ska fungera i 100 år (Nytt från Öresund 2015). I Sverige finns långtgående planer på att konstruera ett slutförvar vid Forsmark. Tanken är att kärnavfallet ska förvaras 500 meter ner i urberget i kilometerlånga borrade tunnlar in under Östersjön (SKB 2015) (Figur 1). Det är Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) som har till uppgift att utarbeta slutförvaret. När väl slutförvaren är byggda världen över, fyllda med kärnavfall och förslutna så att ingen enkelt kommer åt innehållet, då ska dessa platser fungera i tusentals och åter tusentals år. De ska skydda framtidens människor och samhällen mot den fara som det radioaktiva innehållet 285

7 årgang utgör. Och de ska skydda innehållet mot den fara oaktsamma människor utgör. Detta innebär att framtiden måste känna till platserna där avfallet ligger, vad avfallet består av och varför det ligger där. Framtiden måste också känna till att avfallet är farligt om det hanteras på fel sätt, och att det egentligen inte är själva avfallet som är farligt utan den radioaktiva strålning som avfallet genererar. Denna information och kunskap ska förmedlas in i framtiden, en framtid som är ett hundra tusen år lång. Alla förstår att detta inte går. Vi kan inte skapa något nu som med säkerhet kan förstås om ett hundra tusen år. Samtidigt är uppgiften omöjlig att komma undan. Kärnavfallet finns, det måste förvaras. När det väl fått sin förvaringsplats måste kunskap om platsen och dess innehåll kommuniceras. Detta av den enkla anledningen att det innehåll platsen fyllts med är skadligt, till och med dödligt. Uppgiften är unik. Aldrig tidigare har mänskligheten ställts inför uppdraget att informera en så avlägsen framtid om något vi orsakar här och nu. Även om många idéer presenterats (se exempelvis Voigt 1990; Trauth et al. 1993; Benford 1999) är det ingen som av erfarenhet vet hur uppgiften ska utföras (Pescatore og Mays 2008). Det är något vi och kommande generationer måste uppfinna. Under åren har vi arbetat med projektet Ett hundra tusen år fram och bakåt i tiden. Arkeologi möter kärnbränsleförvaring. Vårt arbete har handlat om denna omöjliga och helt nödvändiga uppgift. Vi har satt oss för att undersöka hur man kan tänka om framtid och om vilka hjälpmedel som behövs för att vi ska kunna tänka om (eller på) en framtid som sträcker sig över hundra tusen år eller mer (Holtorf og Högberg 2013, 2014a, 2014b, 2015a). Arbetet har fått en fortsättning i projektet Heritage Futures ( ). Figur 1. Bild på planerat slutförvar i Forsmark. Källa SKB. Fotograf Lasse Modin. Illustratör Phosworks AB. 286

8 Högberg og Holtorf Ett arkeologiskt perspektiv Hanteringen av högaktivt kärnavfall rymmer en konkret materialitet. Det tar sig uttryck i avfallets fysiska beskaffenhet i form av dess högst påtagliga omfång ( ton) samt dess lika påtagliga men för ögat osynliga radioaktivitet (skadlig strålning). Platserna för slutförvar ska designas för att hysa denna materialitet och kommer i sig själva att definiera ett framtida kulturlandskap, lokalt genom platsen och dess dolda materialitet (kärnavfall i marken) och globalt genom nätverk av liknande slutförvaringsplatser över hela världen. Kärnavfall är på så sätt ett framtida kulturarv och för oss ett samtidsarkeologiskt studieobjekt. Det finns sedan innan ett mindre antal humanvetenskapliga studier av kärnavfallspraktiker i Sverige. Baserat på en idé- och teknologihistorisk utgångspunkt har exempelvis Anshelm (2006) undersökt hur samhällets förståelse av kärnavfall och dess farlighet förändrats över tid. Johansson och Lisberg Jensen (2006) har utifrån ett humanekologiskt perspektiv undersökt kulturella aspekterna av relationen mellan människa och natur i områden där slutförvar planerats. Sundqvist och Elam (2009) har teoretiskt diskuterat sociologiska perspektiv på kärnavfallets roll i vår samtid. Mats Andrén (2012) har lyft etiska aspekter av social dynamik och legitimitetsarbete i diskussioner kring hur en slutförvaringsplats för kärnavfall väljs ut och Ola Wikander (2015) har diskuterat språk och förståelse i relation till kommunikation med framtida generationer. Internationellt har arkeologer främst bidragit med kunskap om vad som på jorden i dag bevarats under många tusen år. Genom att undersöka förhistoriska och antika monument har aspekter av varaktighet och hållbarhet diskuterats. Utgångspunkten har varit den enkla logiken att då slutförvaringsplatser ska finnas för lång tid framöver, är det intressant att undersöka vad som finns bevarat idag från lång tid tillbaka (Kaplan og Adams 1986). Vi har valt ett annat perspektiv. I vårt arbete har vi tagit utgångspunkt i att kärnavfall och Tema: Artikkel slutförvaringsplatser för detta är att se som ett framtida kulturarv. Vi har undersökt hur arkeologi och kulturmiljövård å ena sidan och kärnavfallsindustrin å andra sidan har gemensamma intresseområden och kan lära av varandra (Holtorf og Högberg 2014a, 2014c, 2015b). Detta är därmed samtidsarkeologi inte bara i den meningen att vi undersöker ett problem som tillhör vår egen samtid utan också i den meningen att vi samarbetar med andra aktörer i samhället för att gemensamt lösa ett samtidsproblem med ambitionen att detta ska vara till allas fördel (Holtorf 2012). Ett sätt för oss att undersöka kommunikation kring långtidsförvaring av kärnavfall har varit att teoretiskt analysera framtidsmedvetande utifrån ett historiedidaktiskt perspektiv. Förmågan att tänka över tid, att uppfatta och skapa mening utifrån andras och egnas tidigare erfarenheter, att omvandla dessa erfarenheter till handlingsorienterade helheter i nuet och utifrån detta planera inför framtiden är en av de evolutionära framgångsprocesser som gjort Homo sapiens till de människor vi är idag (Donald 1991). I alla tider har människor sysselsatt sig med att göra det förflutna meningsfullt i sina samtider för att de velat att något ska hända i framtiden. Jensen har enkelt uttryckt detta som människans förmåga att leva i och med tid (Jensen 2004:48). Detta, får vi anta, är något som framtida generationer också kommer att göra. Ett sätt det sker på är med utgångspunkt i det kulturarv vi bevarat och lämnat kvar i form av slutförvaringsplatsen samt information om denna och dess innehåll. Frågor om hur dåtiden görs relevant i nutiden för att människor önskar specifika framtider att inträffa är alltså relevanta att undersöka. I denna text diskuterar vi några forskningsresultat utifrån denna utgångspunkt. Fokus är teoretiska tankar om framtidsmedvetande diskuterade med slutförvaringsplatser för kärnavfall som studieobjekt. Ambition är att bidra till en teoretisk diskussion om framtidssyn och framtidsmedvetande inom samtidsarkeologi. 287

9 årgang Om framtidsmedvetande Historiemedvetande är något vi alla har, oavsett i vilken omfattning vi som enskilda individer har insikt om detta. På så sätt är historiemedvetande en levd erfarenhet, en ofrånkomlig mental process i vilken det förflutna används för att skapa mening i nuets tillvaro och som planering inför morgondagen (Andersson Hult 2012). Historiemedvetande är också ett beskrivande och analytiskt begrepp (Karlsson & Zander 2009; Eliasson et al. 2012). Som sådant ligger det till grund för undersökningar av hur individer och grupper gör det förflutna meningsfullt i nuet, det vill säga hur de genom historiebruk tillskriver relationer mellan dåtid, nutid och framtid betydelse. Det handlar då om att studera uppfattningar om och tolkningar av det förflutna som projiceras i tankesätt och förståelse i nutiden och nutidens formuleringar av förväntningar och önskemål inför framtiden. Peter Aronsson, inspirerad av andra (exempelvis Rüsen 2001), har arbetat med begreppen historiekultur, historiebruk och historiemedvetande (Aronsson 2002:189): Historiekultur är de artefakter, ritualer, sedvänjor och påståenden med referenser till det förflutna som erbjuder möjligheter att binda samman relationen mellan dåtid, nutid och framtid Historiebruk är de processer då delar av historiekulturen aktiveras för att forma bestämda meningsskapande och handlingsorienterade helheter Historiemedvetande är de uppfattningar av sambandet mellan dåtid, nutid och framtid som styr, etableras och reproduceras i historiebruket Om dessa begrepp omsätts i ett arbete med fokus på att skapa en djupare förståelse av hur framtiden ska förstås är det tydligt att begreppet historiemedvetande är viktigt. Detta eftersom det i ett historiemedvetande tydliggörs hur någon tänker om sammanhang över tid, det vill säga hur någon tillskriver och skapar mening ur erfarenheter (dåtid), uppfattningar om vad som finns (nutid) och det som komma skall (framtid). Men begreppet historiemedvetande har en svaghet i relation till den framtidsförståelse vi diskuterar. Detta eftersom begreppet fokuserar på hur dåtid omvandlas till mening i nutid. Vad vi behöver är ett begrepp som kan omvandla framtid till mening i nuet och på så sätt tydliggöra hur framtiden medvetandegörs. Detta begrepp är framtidsmedvetande, som en framtidsfokuserad remix eller parafras av begreppet historiemedvetande: Framtidskultur är de artefakter, ritualer, sedvänjor och påståenden med referenser till framtiden som erbjuder möjligheter att binda samman relationen mellan dåtid, nutid och framtid Framtidsbruk är de processer då delar av framtidskulturen aktiveras för att forma bestämda meningsskapande och handlingsorienterade helheter Framtidsmedvetande är de uppfattningar av sambandet mellan dåtid, nutid och framtid som styr, etableras och reproduceras i framtidsbruket Det avgörande blir då att undersöka och tydliggöra de framtidsmedvetanden som genomsyrar hur vi tänker om framtiden och om informationsbevarande, minnespraktiker och kommunikation när platser för slutförvaring av kärnavfall planeras. Detta innebär att sätta fingret på hur olika sätt att förstå tid bidrar till olika sätt att tänka om framtiden och hur dessa olika sätt att tänka om framtiden aktiveras i vår samtid. Det innebär också att sätta fingret på själva processen att aktivera framtiden och ge den någon form av mening och innehåll. De tankar, förkunskaper och förföreställningar som ligger till grund för denna process, det vill säga då framtidskulturer aktiveras i framtidsbruk för att parafrasera Aronssons begreppsdefinition, 288

10 Högberg og Holtorf är det framtidsmedvetande som grundar en verksamhets mål och innehåll. Dåtid och framtid genom nuets nålsöga I figur 2 har vi laborerat med olika sätt att förstå hur tolkningar av det förflutna kan omvandlas till antaganden om framtiden. Samhället existerar i sin samtid, i sitt specifika Nu. Antaganden om olika dåtider och framtider genererar olika föreställningar om samtidens framtider. Den framtid som man föredrar är den som många vill ska hända. Denna framtid är därför olika mellan individer och grupper som alla har sina speciella framtidsförväntningar. Hur en Föredragen framtid ser ut beror på vem som formulerar den och eftersom det finns så många i Nu som formulerar en Föredragen framtid är variationen stor. Föredragen framtid skiljer sig från vad som är troligt. Troliga framtider är vad som sannolikt kommer att hända. Eftersom dessa inte utgör någon specifik framtid utan flera är det sannolikt att flera intressenter kan komma överens om Tema: Artikkel dem. Rimliga och Möjliga framtider är vad som skulle kunna respektive möjligen händer. Dessa är inte specificerade framtider. Istället ska de ses som teoretiska möjligheter härledda ur synbara trender och rörelser i Nu. I likhet med framtiden skapar olika tolkningar av det förflutna skilda uppfattningar av hur dåtid förstås i samtiden (Nu). Av alla de saker som hänt i människans mångåriga (för)historia, det som i figuren definieras som Möjliga förflutna, görs ett urval av ett Föredraget förflutet och många Rimliga förflutna. Poängen är att dessa tolkningar och berättelser om det förflutna alla måste bearbetas i en samtid, Nu i figuren. Precis som sanden i ett timglas som måste passera igenom en passage stor som ett nålsöga för att rinna från en behållare till en annan, flyter tiden på konstant igenom ett för evigt föränderligt Nu. Och när det förflutna passerar genom detta nålsöga, förvandlas det ständigt till nya skiftande antaganden om framtiden, det vill säga framtidsscenarier. Om vi tänker oss att vi kan flytta detta Nuets nålsöga längs figurens tidslinje, tillbaka till Figur 2. Schematisk illustration av hur tolkningar av det förflutna omvandlas till antaganden om framtiden genom det nålsöga som är Nu. En väsentlig förståelse är att detta Nu är ett rullande Nu som hela tiden rör sig längs tidsaxeln allt eftersom Framtid blir till Nu och Nu blir till Förflutenhet. Bild av Anders Högberg, inspirerad av Stephan Magnus ( och Anthony Dunne och Fiona Raby (2013:5). 289

11 årgang dåtiden eller framåt in i framtiden, så kommer figurens form inte att ändras. Det kommer fortfarande finnas en trång passage som tiden pressas igenom, där dåtidens alla möjliga, föredragna och rimliga förflutna passerar igenom nålsögats Nu för att omvandlas till troliga, föredragna, rimliga och möjliga framtider. Så är det i vår samtid. Så har det varit i tidigare samtider och så kommer det att vara i framtiden också. Varje dåtid och framtid har specifika möjligheter och begränsningar vad gäller hur människor förstår deras Nu i relation till deras tolkningar av det förflutna och antaganden om framtiden. I figur 3 har vi utvecklat detta genom att schematiskt illustrera olika framtider och deras förflutenhet. Om vi tänker oss ett specifikt nu (nummer 1 i figur 3) kommer detta nu att ha många olika troliga framtider (nummer 2, 3 og 4 i figur 3). Hur dessa framtider formuleras, det vill säga begränsas eller ges utrymme att utvecklas, avgörs av det framtidsmedvetande som existerar i nuet (nummer 1 i figur 3). Hur detta specifika nuet formulerar en möjlig framtid bestämmer alltså storleken på det nuets framtidstratt. De troliga framtider som nuet nummer 1 formulerar kommer att när de väl inträffar (i tid) ha många olika dåtidstrattar, beroende på hur dessa respektive framtider väljer att tolka det förflutna. Dessa överlappar delvis varandra. Det innebär att framtiderna (nummer 2, 3 og 4 i figur 3) delar förflutenhet men inte alltid alla delar av denna förflutenhet. I figuren är exempelvis nummer 4 en trolig framtid för nummer 1. Men att (om) nummer 4 faktiskt inträffar beror inte enbart på att den är nummer 1:s troliga framtid. Det beror också på att nummer 4 omfattar den troliga framtiden nummer 2 och till delar överlappar trolig framtid nummer 3. Framtid nummer 4 i figur 3 är alltså en konsekvens av många förflutenheters (nummer 1, 2 og 3 i figuren) framtidsmedvetanden. Detta är ett hypotetiskt resonemang med syfte att illustrera framtiden som process. Framtiden är en konsekvens av nuet, men inte av ett nu utan ett rullande nu så som det diskuterats ovan (figur 2). Framtiden är alltså inte en direkt följd av ett nu, utan av en väv av händelser i tid och sammanhang. Nuet överlappar i tid och Figur 3. Schematisk skiss över hur nuets framtid ändras över tid. Bild av Anders Högberg. 290

12 Högberg og Holtorf sammanhang med så mycket mer än vad som kan överblickas och påverkas inom ramarna för ett enskilt nålsöga (så som ett nålsöga illustreras i figur 2). Figur 4 är ett försök att illustrera detta genom att låta fyra olika dåtidsoch framtidstrattar (så som de illustreras i figur 2) delvis överlappa varandra. Diskussion I en allmän samhällsdiskussion har vi då och då mött föreställningen att de insatser som behövs för att skapa säkra slutförvaringsplatser främst är av teknisk, geologisk och naturvetenskaplig karaktär (Chapman & McCombie 2003). Teknologiskt säkra slutförvaringsplatser ska byggas. När avfallet deponerats där, ska platserna förslutas. När detta är gjort anses platsen vara redo och klar för evigheten (se kritiska diskussioner i Benford 1999; van Wyck Tema: Artikkel 2005; Sundqvist & Elan 2009; Andrén 2012). Denna föreställning har medfört att människan som en aktiv del av framtidens slutförvaringsplatser inte diskuterats i samma utsträckning som teknologiska, geologiska och naturvetenskapliga aspekter (se Strandberg & Andrén 2009; Buser 2013; Holtorf & Högberg 2015a, 2015b för diskussion). Vi har utgått ifrån att detta är en brist. Teknologiska, geologiska och naturvetenskapliga lösningar är nödvändiga för att säkra platserna. Men då platserna kommer att existera med framtida människor och eftersom platsernas säkerhet är en fråga för mänskligheten, är framtida människor en helt nödvändig del av slutförvaringsplatsernas säkerhet, inte minst genom framtida kulturarvspraktiker (se Kornwachs 2015 för liknande resonemang). En annan utbredd föreställning vi stött på i samhällsdebatter är att vi idag ska leverera en lösning för all framtid, oavsett när eller hur denna Figur 4. Schematisk illustration av många tolkningar av det förflutna och framtidsscenarier som mötes i olika nu. I figuren är fyra nu inritade som nålsögon mellan dåtids- och nutidstrattar. Dessa fyra nu befinner sig i olika sammanhang i olika tider. Deras tolkningar av det förflutna och antaganden om framtiden överlappar varandra till delar samtidigt som de inte överlappar varandra i andra delar. Bild av Anders Högberg. 291

13 årgang inträffar (exempelvis Moberg 2014). Med utgångspunkt i att slutförvaren ska fungera i hundra tusen år har tanken fötts att den information vi producerar nu för att kommunicera med framtiden ska kunna bevaras intakt under väldig lång tid. Detta har tagit sig uttryck i arbeten med att skapa hållbara medium. Exempelvis har ANDRA, Frankrikes motsvarighet till SKB, utarbetat en safirdisk som tål så gott som all yttre påverkan och som kan lagra stora mängder information på litet utrymme i tiotusentals år ( Andra sätt detta tagit sig uttryck på är arbeten med att skapa hållbara permanenta markörer som ska finnas på platserna för att varna och informera så långt in i framtiden det bara går (Buser 2003). En angränsande tanke är att eftersom syftet med slutförvaringsplatserna är att tillse att människor och natur inte utsätts för oacceptabla risker, så bör insatserna baseras på övervägande som är giltiga för både människor och natur (se exempelvis van Dorp et al. 1989). Detta är alltså en premiss som likställer människor och natur och med detta säger att slutförvaret måste konstrueras och fungera så att det skyddar båda. Och i ljuset av ett hundra tusen år känns inte tanken orimlig. Det som fungerar så länge för att skydda naturen bör också kunna skydda människor, och vise versa. Men, eftersom sätten som vi förstår framtiden på måste inbegripa rörelse och förändring detta eftersom det i framtiden, får vi anta, kommer att finnas människor som agerar i en föränderlig natur är det otillräckligt att tänka sig att slutförvaringsplatserna ska utformas på ett sätt som är giltigt för alla framtider oavsett när eller hur dessa inträffar. Det är helt enkelt en alltför enkel slutsats. Platserna måste utformas för att leva upp till kravet att skydda över väldigt lång tid. Samtidigt måste de också kunna anpassas efter villkor och krav som kommande framtida samtider ställer. Platserna måste alltså kunna fungera på många och skilda sätt i dynamiskt samspel med varje kommande framtida samtid, det vill säga i relation till det rullande nuet i figur 2. Detta kräver flera olika sätt att tänka. Det krävs en uppsättning av tankar för att konstruera något som skyddar människor mot avfallet. Dessa tankar är inte nödvändigtvis de samma som de som krävs för att bygga ett slutförvar som skyddar avfallet mot människor. Och, olika tankar om hur slutförvaret ska utformas och fungera krävs i relation till olika längder på framtiderna. På kort sikt krävs något som inte behövs på lite längre sikt. Ett långt tidsperspektiv som exempelvis sträcker sig bortom nästa istid, kräver ytterligare något annat. Framtidens generationer kommer inte att dela alla våra värderingar (Holtorf & Högberg 2015a). Vad vi än tycker och tänker om vad som är viktigt för oss, kan vi inte tvinga på dem våra beslut eller ta ifrån dem deras rätt till egna beslut. Vad vi oundvikligen gör är att tvinga på framtiden det radioaktiva material (som vi kallar för kärnavfall) som producerats under några decennier och fram till ungefär (kanske) 30 år från idag. Med det kommer ett ansvar för oss att hantera detta avfall på ett vettigt sätt. Det kommer också information och kunskap om avfallet som vi försöker kommunicera till framtida människor. Allt samlat i den materialitet som platser för slutförvaring av kärnavfall är och uttrycker. Många i vår samtid känner ansvar att göra detta utifrån bästa förmåga. Framtiden får ansvara för att göra det utifrån sin bästa förmåga. För att de ska kunna göra det, måste vi hantera kärnavfallet så att de har möjlighet att göra detta. Detta resonemang är avgörande för hur kommunikation om platser för slutförvaring av kärnavfall ska förstås. Genom att klargöra framtidsmedvetande på detta sätt har vi skapat ett sätt att tänka om dåtid, nutid och framtid i relation till det unika i uppgiften att informera framtiden om platser för slutförvar av kärnavfall. Slutsatsen är att tankar om vad slutförvaren ska vara skydd för och skydda mot inte kan reduceras till en enkel tanke om att de ska byggas för att fungera på ett sätt. Det handlar alltså inte om att skapa ett konstant tillstånd för all framtid. Slutförvaren måste byggas för att kunna fungera på många sätt för att kunna möta olika framtider. Framtidens tankar om och förståelse av kärnavfall och platserna för långtidsförvaring kommer med stor sannolikhet att vara annorlunda mot sätten 292

14 Högberg og Holtorf vi idag tänker om och förstår dessa platser. Ingen kan idag överblicka konsekvenserna av denna slutsats. Utmaningarna är stora: Om framtiden ska ses som en process och inte kan planeras för i detalj, hur gör man då? Vad innebär det konkret för hur arbetet med minnespraktiker och platser för långtidsförvaring av högaktivt kärnavfall kan eller ska utvecklas? Hur kan vi prata om, planera för och visualisera olika framtider och framtida betydelser för platser där kärnavfall slutförvaras? Tema: Artikkel Olika framtidsförståelser är en del av samtiden och speglar hur man skapar platser och strukturer idag (cf. Högberg et al n.d.). Men samtidsarkeologin har knappast börjat att undersöka den typen av samtida framtider. Det är inte bara möjligt utan rimligt och även troligt att vi kommer att höra mer framöver om framtidsmedvetande inom samtidsarkeologi framtidsarkeologi. Takk Forskningen har delvis finansierats av och utförts i samproduktion med Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB). Här kan arkeologi och kulturmiljövård som de etablerade forsknings- och kulturarvspraktiker de är spela en viktig roll framöver i att diskutera dessa frågor i detalj. Som det ser ut nu kommer det att dröja mer än 50 år innan något slutförvar för högaktivt kärnavfall har förslutits. Det finns alltså tid att utforska konsekvenserna av de resonemang som här förts fram. Tid att testa idéer och tänkta nytt. Avslutning Att konstruera hållbara slutförvar för kärnavfall är en viktig samtidsfråga. Eftersom slutförvar har materiella dimensioner och är avsedda att bevaras och utvecklas under långa tidsperioder, är det inte konstigt att arkeologisk kompetens har något viktigt att tillföra i relevanta planeringsoch beslutsprocesser. Arkeologi är humanvetenskapen med det längsta tidsperspektivet på människan och med fokus på människans materiella kultur. Det är ett ämne som börjar från början med de första människoliknande arter som tillverkade stenverktyg för mer än tre miljoner år sedan och som sträcker sig fram till samtidens materiella kultur och även, som vi sett, till olika konkreta uttryck av framtidsförståelser. Mer anmärkningsvärt än arkeologins relevans i relation till kärnavfallets slutförvar är egentligen de utmaningar som långtidsförvaring av kärnavfall ställer samtidsarkeologin inför. 293

15 årgang Summary All countries that manage nuclear waste will need to store it for a long time. When all the reactors in Sweden have been taken out of use there will be around 12,000 tonnes of highly radioactive waste. For the future safety of humans and nature, the plan is to store the waste for 100,000 years in tunnels drilled 500 metres under ground. Once the waste is in place and the final repositories are closed, society will be faced with the task of finding ways to keep knowledge of these places alive for a very long time to come. The task is unique. Never before has anyone created information and knowledge intended for someone thousands of years into the future. Between 2012 and 2015 we have worked with the project One hundred thousand years back and forth archaeology meets radioactive waste. We have studied how one can think about past, present and future and about the resources that are needed if we are to be able to envisage a future extending over thousands of years. From a theoretical discussion on the concept of future consciousness, we argue that final repositories for nuclear waste must be built in a flexible manner to be able to work in different ways in relation to many different futures. Storage of radioactive waste embraces noticeable aspects of materiality, and relevant planning and decision-making processes can benefit from archaeological expertise. Long-time final repositories of nuclear waste also pose challenges to contemporary archaeology. Various ways to conceptualize futures are part of our contemporary society. This has not been studied to any great extent within the field archaeology of the contemporary world. It is likely that we will hear more in time to come about future consciousness in contemporary archaeology, then in the form of future archaeology. Keywords: Framtidsmedvetande, slutförvaring av kärnavfall, samtidsarkeologi, framtidsarkeologi Referenser Andersson Hult. L Att finna meningen i ett historieprov. En studie om mer eller mindre utvecklat historiemedvetande. Forskarskolan i historia och historiedidaktik Nr. 16. Lunds universitet och Malmö högskola, Lund. Andrén, M Nuclear Waste Management and Legitimacy: Responsibility and Nihilism. Routledge, London och New York. Anshelm, J Bergsäkert eller våghalsigt? Frågan om kärnavfallets hantering i det offentliga samtalet i Sverige Arkiv förlag, Lund. Aronsson, Peter Historiekultur, politik och historievetenskap i Norden. Historisk Tidskrift 2002(2). Tema Historiebruk. Svenska Historiska Föreningen, 2002: Benford, G Deep Time. How Humanity Communicates Across Millennia. Avon Books, New York. Buser, M A Literature Survey on Markers and Memory Preservation for Deep Geological Repositories. Preservation of Records, Knowledge and Memory across Generations (RK&M). Report NEA/RWM/R(2013)5, OECD Nuclear Energy Agency, Issy-les-Moulineaux, France (December 2013). Chapman, N. A. og C. McCombie 2003 Principles and Standards for the Disposal of Long-lived Radioactive Wastes. Waste Management Series 3. Pergamon, Amsterdam. Donald, M Origins of the Modern Mind. Three Stages in the Evolution of Culture and Cognition. Harvard University Press, London. van Dorp, F., H. Grogan og C. McCombie 1989 Disposal of Radioactive Waste. International Journal of Radiation Applications and Instrumentation. Part C. Radiation Physics and Chemistry. Vol. 34. No. 2: Dunne, A. og R. Fiona 2013 Speculative Everything. Design, Fiction, and Social Dreaming. MIT Press, Cambridge, Mass. och London. Eliasson, P., KG. Hammarlund, E., Lund, og C.T., Nielsen (red.) 2012 Historiedidaktik i Norden 9. Del 1: Historiemedvetande Historiebruk. Malmö Högskola och Högskolan i Halmstad, Malmö. Heritage Futures Projekt finansierad av AHRC. Holtorf, C Kritische Archäologie ist angewandte Archäologie. Forum Kritische Archäologie 1, Available at repositorium/fka/2012_1_13_holtorf.pdf Holtorf, C. og A. Högberg 2013 Heritage Futures and the Future of Heritage. In: S. Bergerbrant and S. Sabatini (eds), Counterpoint: Essays in Archaeology and Heritage Studies in Honour of Professor Kristian Kristiansen, pp BAR Int. Ser Archaeopress, Oxford. Holtorf, C. og A. Högberg 2014a Communicating with future generations: what are the benefits of preserving for future generations? Nuclear power and beyond. 294

16 Högberg og Holtorf European Journal of Post-Classical Archaeologies 4, Holtorf, C. og A. Högberg 2014b Zukunftsbilder in Erhaltungsstrategien. In: Diachrone Zugänglichkeit als Prozess. Kulturelle Überlieferung in systematischer Sicht. Edited by M. Hollmann and A. Schüller-Zwierlein, pp Berlin etc: de Gruyter. Holtorf, C. og A. Högberg 2014c Nuclear Waste as Cultural Heritage of the Future. WM2014 Conference Proceedings. Available via wmsym/member/2014_proceedings.cfm Holtorf, C. og A. Högberg 2015a Contemporary Heritage and the Future. In: The Palgrave Handbook of Contemporary Heritage Research. Edited by E. Waterton and S. Watson, pp Basingstoke and New York: Palgrave Macmillan. Holtorf, C. og A. Högberg 2015b Archaeology and the future: Managing nuclear waste as a living heritage. In: Radioactive Waste Management and Constructing Memory for Future Generations, pp Nuclear Energy Agency, no Paris: OECD. Högberg, A, C. Holtorf, S. May og G. Wollentz. n.d. Future consciousness in the heritage sector. Manuscript under review. Jensen, B.E Kampen om det historiedidaktiska begrep. I (eds) Ahonen, S., Poulsen, M., Stugu, O.S., Thorkelsson, M. & Zander, U. Hvor går historiedidaktikken? Historiedidaktikk i Norden 8. Institut for historie og klassiske fag, Norges teknisknaturvitenskaplige universitet, Trondheim. Johansson, P. og Ebba Lisberg Jensen 2006 Identitet och trygghet i tid och rum dimensioner. Humanekologiska avdelningen, Lunds universitet November R SKB, Stockholm. Kaplan, M.F. og M, Adams 1986 Using the Past to Protect the Future: Marking Nuclear Waste Disposal Sites. Archaeology, vol. 39, no 5 (1986): Karlsson, K-G. og U. Zander (red.) 2009 (2006) Historien är nu: en introduktion till historiedidaktiken (2:a upplagan). Studentlitteratur, Lund. Kornwachs, K Knowledge for the future Time eats information. In: Radioactive Waste Management and Constructing Memory for Future Generations, pp Nuclear Energy Agency, no OECD, Paris. Moberg, Å Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. En bok om kärnkraft. Natur & Kultur, Stockholm. Nytt från Öresund Ingen slutförvaring för danska atomsopor. accessed 11 mars Pescatore, C. og C. Mays 2008 Geological disposal of radioctive waste: records, markers and people. An integration challenge to be met over millennia. NEA updates, NEA News No. 26: Rüsen, J What is Historical Consciousness? A Theoretical Approach to Empirical Evidence. Paper presented at Canadian Historical Consciousness in Tema: Artikkel an International Context: Theoretical Frameworks, University of British Columbia, Vancouver, BC. SKB Faktablad. januari upload/publications/pdf/faktablad_karnbransleforvaret. pdf sidan besökt i mars Strandberg, U. og M, Andrén 2009 Editorial: Nuclear waste management in a globalised world, Journal of Risk Research, 12(7-8): Sundqvist, G. og M. Elam 2009 Sociologin, hybriderna och den sociala verkligheten - exemplet kärnavfall. Sociologisk forskning 2009, 46(2):4-25. Sydnytt, 30 november Danmark famlar kring atomsopor. danmark-famlar-kring-atomsopor Sidan besökt den 30 november Trauth, K. M., S.C. Hora og R. V. Guzowsk 1993 Expert Judgement on Markers to Deter Inadvertent Human Intrusion into the Waste Isolation Pilot Plant. Sandia Report SAND , UC New Mexico, Albuquerque. Wikander, O Language, Nuclear Waste and Society : The Preservation of Knowledge over Vast Periods of Time and its Relevance for Linguistics. Lychnos, 2015:7-25. van Wyck, P. C Signs of Danger. Waste, Trauma, and Nuclear Threat. University of Minnesota Press, Minneapolis. Voigt, V Konzentrisch angeordnete Warntafeln in zunehmend neueren Sprachformen. I (red) Posner, Roland. Warnungen and die ferne Zukunft: Atommüll als Kommunikationsproblem. Raben-Verl. München.s

17 PRIMITIVE-TIDER.COM ISSN PRIS KR. 200,-