TEKNISKT UNDERLAG DEL 1

Transkript

1 LIDKÖPINGS KOMMUN OCH GÖTENE KOMMUN BESKRIVNING AV KINNEVIKEN OCH DESS TILLRINNINGSOMRÅDE UPPDRAGSNUMMER Sweco Environment AB Vattenresurser, Göteborg Sweco

2 FÖRORD Föreliggande dokument utgör en del i det beslutsunderlag som tas fram inför fastställande av Kinneviken vattenskyddsområde. Denna del utgör en beskrivning av Kinneviken och dess tillrinningsområde. Beskrivningen omfattar bland annat en beskrivning av markanvändning, hydrologiska förutsättningar samt vattenkvaliteten inom området. Uppdragsledare för uppdraget har varit Helen Eklund, medan Elodie Benac varit handläggare. Nils Kellgren har varit expert och kvalitetsgranskning har Tove Karnstedt svarat för. Helen Eklund Uppdragsledare Sweco Gullbergs Strandgata 3 Box 2203 SE Göteborg, Sverige Telefon +46 (0) Fax +46 (0) Sweco Environment AB Org.nr Styrelsens säte: Stockholm

3 Innehållsförteckning 1 Inledning 2 2 Områdesbeskrivning Tillrinningsområde Markanvändning 4 3 Avrinningsförhållanden Hydrologi Geologi och avrinning Vattenbalans 10 4 Naturliga barriärer och sårbarhetsbedömning Sårbarhet Naturliga barriärer 11 5 Vattenkvalitet Kvalitetsparametrar Vattenkvaliteten i Vänern Vattenkvaliteten i Kinneviken Miljökvalitetsnormer 14 6 Skyddade områden 16 1 (16)

4 1 Inledning Lidköpings kommun och Götene kommun använder Kinneviken, en del av Vänern, som vattentäkt för allmän dricksvattenförsörjning. Lidköpings kommun har två råvattenintag vilka är belägna vid Blänkås och vid Läckö. Götene kommuns råvattenintag är beläget vid Hällekis. Kinneviken ligger i den sydöstra delen av Vänern och är belägen mellan Kinnekulle på östra sidan och Kållands halvö och Kållandsö på västra sidan, se Figur 1. Kinneviken ligger både i Lidköpings och i Götene kommuner. Lidköping är belägen vid Kinnevikens södra strand medan Götene är belägen öster om Kinneviken. VÄNERN Kinneviken Läckö Hällekis Blänkås Figur 1. Översiktskarta över Vänern. Kinneviken är markerad med röd cirkel ( VISS). 2 (16)

5 2 Områdesbeskrivning 2.1 Tillrinningsområde Inledningsvis görs här en förklaring av begreppen avrinningsområde samt tillrinningsområde vilka båda benämns i fortsatt text: Faktaruta: Hydrologiska termer Avrinningsområde är det område (mark och vatten) som avvattnas via samma utlopp. Området avgränsas av topografin som skapar vattendelare gentemot andra avrinningsområden. All nederbörd som faller inom avrinningsområdet rinner ut via en bestämd plats, t.ex. en flodmynning. Lidans avrinningsområde slutar vid utloppet i Kinneviken och inkluderar själva Lidan samt all den mark och allt det vatten varifrån nederbörden förr eller senare når Lidan. Tillrinningsområde till en sjö eller ett vattendrag är enbart själva landområdet och inte den specifika sjön eller vattendraget. All nederbörd som faller inom tillrinningsområdet når det specifika vattendraget eller sjön. Till exempel innefattar Lidans tillrinningsområde inte själva Lidan utan de övriga vattendrag, sjöar och landområden varifrån nederbörd förr eller senare når Lidan. I ett påhittat markområde som saknar vattendrag och där nederbörden rinner på marken och samlas i en sjö kan man förklara dessa begrepp så här; Marken = tillrinningsområde Marken + Sjön = avrinningsområde I verkligheten finns en mängd vattendrag som rinner till en sjö och som därför också utgör delar av ett tillrinningsområde. Kinnevikens tillrinningsområde består av 132 delavrinningsområden med en samlad yta av ca km 2, se Figur 2. 3 (16)

6 Figur 2. Översiktskarta över delavrinningsområden i Kinnevikens tillrinningsområde ( VISS, 2013). 2.2 Markanvändning Markanvändningen i Kinnevikens tillrinningsområde utgörs till största delen av jordbruksmark. I vissa delar är skogsmark mer vanligt förekommande. Landskapet inom tillrinningsområdet är flackt eller svagt kuperat. Topografiskt domineras landskapsbilden av Kinnekulle vars högsta punkt ligger ca 300 m meter över havet. De största bebyggda områdena finns i tätorterna kring Lidköping, Götene, Vara och Falköping. Runt Kinneviken finns ett flertal områden med huvudsakligen fritidsbebyggelse. Ett antal större vägar passerar genom tillrinningsområdet däribland väg 44 som sträcker sig mellan Grästorp och Götene via Lidköping samt väg E20 som går igenom Skara och Götene. Väg 187 respektive väg 184 ansluter till Lidköping från Vara respektive Skara. Därtill finns ett stort antal mindre vägar inom området. Hur markanvändningen inom tillrinningsområdet fördelas framgår i Tabell 1 och Figur 3. Tabell 1. Markförutsättningar i vattenskyddsområdet. 4 (16)

7 Totalt Skog Hygge Vattenyta Öppenmark Jordbruk Sankmark Area (km 2 ) 2897,8 25,3 865,7 300,4 1513,2 34,8 99,9 58,4 Fördelning (%) 100,0 0,9 29,9 10,4 52,2 1,2 3,5 2,0 Tätort Figur 3. Markanvändning i Kinnevikens tillrinningsområde. 5 (16)

8 3 Avrinningsförhållanden 3.1 Hydrologi Kinneviken är en vik belägen i södra delen av Värmlandssjön och är en del av Vänern. Kinneviken bedöms ha en volym av cirka 2 km 3. Omsättningstiden beräknas vara cirka 3 år. Lidan är det största tillflödet till Kinneviken och rinner ut i centrala Lidköping, i södra delen av Kinneviken. De andra huvudsakliga tillflödena är Sjöråsån, vid Hällekis, Råmmån, vid Källby och Öredalsån vid Svanvik, se Figur 4. I området finns en del sankmark och även ett antal tjärnar. Jordbruksmarker är vanligt förekommande i området och dessa är ofta dikade eller dränerade. 6 (16) Figur 4. Hydrologin (ytvattendrag respektive sankmarker) kring Kinneviken. Lantmäteriet. Ärende nr MS2011/02599.

9 3.2 Geologi och avrinning De geologiska förutsättningarna inom den del av Kinnevikens tillrinningsområde som är belägen närmast Kinneviken, redovisas i Figur 5. För förklaring av geologiska begrepp hänvisas till faktarutan på sidan 8. Inom Kinnevikens tillrinningsområde förekommer stora flacka områden med finkorniga jordarter såsom lera och silt. Denna mark är vanligen dränerad då den används som jordbruksmark vilket medför snabb transport av nederbörd från odlingsmarken till närliggande vattendrag. Flacka områden med finkorniga jordarter som inte är dränerade innebär en mycket långsam infiltration och nästintill obefintlig transport av nederbörden till närbelägna vattendrag. Vid lite brantare partier sker en naturlig snabb ytvavrinning från de relativt täta jordlagren, även där med en snabb transport till närbelägna vattendrag. Vid Lidköping och i ett brett fält mot sydost finns områden med grövre jordarter såsom sand, grus och isälvsmaterial. I dessa jordarter sker en effektiv infiltration av nederbörd med snabb transport genom mark till närbelägna dräneringar, diken och vattendrag. På båda sidor av Kinneviken utgörs de geologiska förutsättningarna till stor del av berg som går i dagen eller överlagras av någon jordart såsom lera, silt, morän eller sand. Väster om Kinneviken återfinns huvudsakligen kristallina bergarter medan Kinnekulle, öster om Kinneviken till stor del utgörs av sedimentära bergarter. Sprickor i berggrunden är vanligare förekommande i kristallint berg medan möjligheten för nederbörd att infiltrera i opåverkad berggrund är betydligt större i sedimentära bergarter. Områden som domineras av berg i dagen eller tunt jordlager ovan berg medför en lägre genomsläpplighet av vatten varvid nederbörd sannolikt avrinner som ytavrinning. Ytavrinngen sker antingen till närmaste område med grövre jordarter där vattnet kan infiltrera, t.ex. sand eller grus eller till ett vattendrag. Ytvavrinning medför vanligtvis kortare flödestider jämfört med vid genomsläppliga jordlager, särskilt under perioder med långvarig och intensiv nederbörd. I områden med morän varierar möjligheten för nederbörden att infiltrera i marken beroende på hur materialsammansättningen i moränen. Ju mer finkorniga partiklar det finns desto långsammare sker infiltrationen i marken med ökad andel ytavrinnande nederbörd mot närmsta vattendrag eller infiltrationszon. Sammantaget kan sägas att tillrinning till Kinneviken främst sker via ytvattenflöden från vattendrag och våtmarker i området öster och väster samt som grundvattenflöden från områden med morän och isälvsmaterial i söder. I områden söder om Kinneviken som domineras av finkorniga jordarter sker tillrinningen till stor del som ytvavrinning eller via dränering till ytvattenflöden. 7 (16)

10 ± Figur 5. Detaljerad jordartskarta över Kinneviken. SGU. Observera att den detaljerade jordartskartan för Götene kommun slutar i nivån med norra delen av Kinnekulle och att det därmed inte finns någon detaljerad redovisning av jordarter för området kring Hällekis. En översiktlig jordartskarta över hela området finns tillgänglig hos SGU och beskrivs i text under rubriken (16)

11 Faktaruta: Geologiska termer Kristallina bergarter omfattar magmatiska och metamorfa bergarter och är motsatsen till sedimentära bergarter. Magmatiska bergarter har bildats genom att magma har stelnat i eller ovanför jordskorpan. Magmatiska bergarter består av kristallina mineral eller glas. Metamorfa bergarter har bildats när tidigare bergarter genomgår en viss typ av omvandling kallad metamorfos, där bergarter utsätts för högt tryck, höga temperaturer eller en kombination av dessa. Vanliga sedimentära bergarter är granit, gnejs och diabas. Sedimentära bergarter har bildats genom tryck som uppstår då sedimentära partiklar avlagras lagervis ur något medium som luft, is eller vatten. Sedimentära bergarter får olika sammansättning och struktur beroende på ursprungligt material, den miljö där processen ägt rum samt hur stort tryck och temperatur som bergarten utsätts för. Materialet i sedimenten utgörs av mineralkorn och fragment från äldre bergarter som vittrat och eroderats. Vanliga sedimentära bergarter är kalksten, gråvacka, sandsten och skiffer. Morän är en osorterad jordart som har avsatts av inlandsisen. Den består av en blandning av block, sten, grus, sand, silt och lera. Genomsläppligheten av vatten varierar beroende på moränens materialsammansättning. Lera är en finkornig jordart som utgörs av partiklar som har huvudsakligen en diameter på mindre än 0,002 mm. Lera släpper dåligt igenom vatten. Silt är en finkornig jordart som utgörs av partiklar som har huvudsakligen en diameter mellan 0,002 och 0,06 mm. Silt släpper måttligt igenom vatten. Sand är en jordart som utgörs av partiklar som har huvudsakligen en diameter mellan 0,06 och 2 mm. Man kan både känna och se de enskilda kornen. Sand släpper lätt igenom vatten. Grus är en jordart som utgörs av partiklar som har huvudsakligen en diameter mellan 2 och 60 mm. Det går lätt att greppa de enskilda kornen med fingrarna. Grus släpper mycket lätt igenom vatten. Isälvssediment har transporterats, sorterats och avsatts av smältvatten från inlandsisen. Isälvssediment utgörs av grovt material och släpper lätt igenom vatten. Blandningen av olika kornstorlekar kan variera. 9 (16)

12 3.3 Vattenbalans Nederbörd som faller inom ett område kan tillfälligt lagras, avdunsta eller avrinna. Detta kan uttryckas med vattenbalansekvationen, vilken redovisas nedan: P = E + R + ΔS P = nederbörden E = avdunstningen R = avrinningen ΔS = förändringen av lagringen Enligt SMHI är årsmedelvärdet för nederbörd i Skara (station 8327) respektive Såtenäs (station 8226) cirka 620 mm för perioden respektive 600 mm för perioden Normalvärden för Lidköping (station 8332) är cirka 600 mm/år för perioden Klimatförändringar kan orsaka extrema väderhändelser och frekvensen av sådana förväntas bli högre i framtiden. Även nederbördsmängderna förväntas öka. Enligt beskrivningen till kartan över grundvattnet i Västra Götalands län, mellersta delen, är avrinningen kring Lidköping ca 250 mm/år 1. I grovkorniga jordarter och i morän sker sannolikt en stor del av avrinningen genom infiltration i marken och grundvattnet. Den effektiva nederbörden bedöms dock till stor del bilda ytavrinning i områden där tätare jordarter såsom silt och lera samt berg i dagen förekommer. Enligt Vägverket (VVMB 310, publikation 2008:61) ligger den beräknade specifika medelavrinningen kring Vänern för perioden mellan 8 och 10 l/s km 2, d.v.s. mellan 250 och 320 mm/år, vilket ligger i samma storleksordning som uppskattats av SGU. Ovanstående värden ger följande vattenbalansberäkning för Kinneviken: P = E + R + ΔS P = 600 mm/år E + ΔS = 350 mm/år R = 250 mm/år En avrinning på 250 mm/år motsvarar på årsbasis ca 8 l/s km 2. Den totala avrinningen från Kinneviken samt dess tillrinningsområde blir därmed drygt l/s under ett år, vilket motsvarar 650 Mm 3 /år. Uttagsmängden från Kinneviken är cirka 4 Mm 3 /år. Uttaget utgör såldes mindre än 1 % av den totala avrinningen.. 10 (16) 1 SGU, Ah 13, Hydrogeologiska översiktskartor i skala 1: , ISSN

13 4 Naturliga barriärer och sårbarhetsbedömning 4.1 Sårbarhet Sårbarheten betecknar markens och vattnets känslighet för att påverkas av föroreningar, eller brist på förmåga att reducera en förorenings farlighet under avrinningen i mark och vatten. Vid klassningen av sårbarheten för ett ytvatten finns två föroreningsscenarier, antingen att föroreningen kommer ut direkt på vattenytan eller att föroreningen kommer ut i omgivande mark och transporteras en stäcka i mark eller grundvatten innan den når vattendraget. Ett utsläpp direkt i en sjö medför att sårbarheten är extremt stor och blir allt högre ju närmare intagspunkten för dricksvattenuttag som föroreningen sker eftersom koncentrationen då blir högre. Emellertid medför inte akut förorening nödvändigtvis att denna tar sig ner till intagsledningen. I samband med utsläpp på markytan är sårbarheten beroende av markförhållandena. Mark som utgörs av infiltrationsjordar så som morän, sand och grus (isälvsmaterial) innehar en högre skyddskapacitet för närliggande vattendrag. Eftersom graden av infiltration i marken är hög kan även eventuella föroreningar infiltrera marken och dels fördröjas, dels fastläggas och brytas ned på ett naturligt sätt. Därav minskar sårbarheten i dessa områden. I områdena med berg i dagen eller finkoringa jordarter är sårbarheten stor då föroreningar via ytavrinning kan transporteras snabbt till närliggande vattendrag. Sårbarheten är aningen mindre i områden där berget har ett överliggande jordlager. Ytavrinningen sker här långsammare eftersom strömningsförloppet oftast saktas ned av jordtäcket. Inom Kinnevikens tillrinningsområde förekommer områden med varierande sårbarhet. Sårbarheten, uttryckt som ytvattnets känslighet för påverkan är störst i områden väster och öster om Kinneviken där berget går i dagen och snabb ytvavrinning sker. Detsamma gäller i områden söder om Kinneviken med finkorniga jordarter där dräneringar eller lutande markytor bidrar till snabb avrinning. Där morän eller grovkorniga jordarter såsom grus och sand finns är sårbarheten för ytvattnet mindre då avrinningen i huvudsak sker genom mark. 4.2 Naturliga barriärer I större sjöar finns ofta temperatursprångskikt som försvårar vattenutbyte mellan det ytliga skiktet och resten av vattenmassan. Under höst och vår sker under ett par veckor en omblandning av vattenmassan varvid språngskiktet tillfälligt försvinner. Ett råvattenintag som ligger under ett sådant språngskikt är därmed relativt väl skyddat under stora delar av året. Under vintern då sjöar helt eller delvis är islagda driver inte vinden någon cirkulation i sjöarna vilket medför lägre transporthastigheter än då sjöytan är öppen. Vid såväl Lidköpings som Götenes råvattenintag är påverkan från Lidan tydlig, dock vid olika tillfällen. Vid tidpunkter då Lidans vatten transporteras som ett stråk förbi Lidköpings råvattenintag märks ingen påverkan på Götenes råvattnintag och tvärtom. 11 (16)

14 5 Vattenkvalitet 5.1 Kvalitetsparametrar Vid bedömningen av den allmänna statusen för en vattenförekomst finns ett stort antal parametrar att beakta, däribland en bedömning av vattnets lämplighet som råvatten för dricksvattenförsörjning. Nedan redovisas ett antal parametrar samt grupper av parametrar som anses ha stor betydelse för vattenkvaliteten och möjligheterna att använda råvattnet för att bereda dricksvattenkvalitet som uppfyller gällande kvalitetskrav. Naturvårdsverket har tagit fram bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag där två aspekter ingår, dels en bedömning av tillståndet i sjön och dels en bedömning av hur mycket tillståndet avviker från ett naturligt bestånd 2. Värdet av dessa kvalitetsparametrar är intressanta för att bedöma lämpligheten att använda en vattenförekomst som dricksvattentäkt. Vattenförekomstens status bedöms utifrån kemisk-fysikaliska faktorer såsom: Temperatur Näringsämnen/eutrofiering 3 Kväve och fosfor Syretillstånd, syreförhållanden TOC och COD Ljusförhållanden Färgtal och turbiditet Surhet/försurning ph och alkalinitet Metaller i vatten, mossa och fisk Andra viktiga parametrar att analysera i råvattnet och som påverkar reningsprocessen i vattenverket är bakterier, parasiter och virus, se faktaruta på sidan Vattenkvaliteten i Vänern Vänerns vattenvårdsförbund utför kontinuerlig miljöövervakning av Vänern med provtagning 5 gånger/år i april, maj, juni, augusti och oktober. En av dessa provtagningspunkter är Dagkärsgrund N, belägen strax norr om Kinneviken. Vattenrådet Vänerns sydöstra tillflöden utför miljöövervakning av Lidan, nära utloppet till Kinneviken. Prover tas i mitten av varje månad ca 0,5 meter djup. Baserat på undersökningarna som Vänerns vattenvårdsförbund har genomfört visar statistik att Vänerns tillstånd har förbättrats sedan Industrialiseringen bidrog till ökad belastning på miljön med utsläpp från tätorter och industri. När det var som värst på och 1970-talen betraktades Vänern som en av världens mest kvicksilverförorenade sjöar. År 1969 infördes dock en miljöskyddslag som kom att ha stor betydelse för Vänern 12 (16) 2 Naturvårdsverket, rapport 4913, Utveckling mot mer näringsrika förhållanden, övergödning.

15 återhämtning. Under 1970-talet förbättrades städernas avloppshantering. Vänerns tillstånd blev så småningom bättre. Trots att halterna av miljögifter i fisk har minskat, som kvicksilver, DDT och PCB, är halterna fortfarande förhöjda i Vänern. Vänern är i dag näringsfattig och är därför mer känslig för miljögifter än de mer näringsrika sjöarna. De höga kvävehalterna påverkar Vänern men de ger i regel inga akuta problem i sjön. Undantag är några instängda vikar där både höga kväve- och fosforhalter ger övergödning. 5.3 Vattenkvaliteten i Kinneviken Provtagning av vatten i Kinneviken genomförs av Lidköpings kommun och Götene kommun, se tekniskt underlag del 2 och del 3. Kinneviken uppvisar generellt god kvalitet med låga halter mikroorganismer. Resultat från kommunernas provtagning visar dock att turbiditet har ökat ständigt sedan Varje år når turbiditeten sitt maximala värde mellan september och april, oftast vid årsskiftet. På vintern är vindarna kraftigare och kommer oftast från sydväst, vilket antyder att den ökade turbiditetet har sitt ursprung söder om Kinneviken. Där finns ett flertal källor, bland annat dagvatten från Lidköping samt påverkan från Lidan. År 2008 utförde DHI en utredning av vattenströmmar i Kinneviken och tog fram bland annat en modell över hur Lidan påverkan vattenkvalitet i Kinneviken, se Figur 6. Enligt DHI har Lidan en tydlig påverkan på Kinneviken även om själva påverkan inte har kvantifierats på grund av bristen på tillräckligt bra indata från Lidan vad gäller flöde, suspenderat material och turbiditet. Under höst/vinter år 2006 (grund för DHIs utredning) bestod vattnet vid råvattenintaget i Blänkås av ca 30 % Lidanvatten och som medelvärde av ca 7 % Lidanvatten. Med tanke på att råvattenintagen ligger grunt och kustnära kan stormar lokalt riva upp sediment och öka grumligheten. Det är också möjligt att det sker en transport av sediment in till Kinneviken från övriga delar av Vänern. DHI:s modell visar dock att om ett råvattenintag är placerat grunt är det i medelfallet i högre grad påverkat av Lidanvatten än om det skulle ligga djupare och mer mot mitten av Kinneviken. 13 (16)

16 Figur 6. Andel Kinnevikens vatten som utgörs av vatten från Lidan (i procent) under perioden till vid maximal förekomst (vänster) och medelförekomst (höger) i ytlagret vilket i princip är densamma som för 6 m djup där Blänkås råvattenintag är beläget (DHI, 2008). 5.4 Miljökvalitetsnormer Inom ramen för vattenförvaltningens arbete inom Västerhavets vattendistrikt har en statusklassning utförts av definierade vattenförekomster i Kinnevikens tillrinningsområde. Huvuddelen av bedömningarna visar på såväl god kemisk som god ekologisk status. Vänern har god ekologisk och god kemisk (exkl. kvicksilver) status. Vänern-Ullesund, en vik som mynnar i Kinneviken söder om Läckö, har dock en måttlig ekologisk status och miljöproblem när det gäller övergödning. Tillflöden till Kinneviken har alla god kemisk status (exkl. kvicksilver). Den ekologiska statusen i Lidan och dess tillflöden varierar från otillfredsställande i vissa delar till god i andra delar av Lidan. Även här finns problematik kopplad till övergödning och miljögifter. Inom ramen för vattenförvaltningens åtgärdsprogram pågår åtgärder för att minska försurning, fosforpåverkan och övergödning inom Kinnevikens tillrinningsområde. 14 (16)

17 Faktaruta: Vattenkvalitetsparametrar Färgtal är ett mått på vattnets färg. Ett färgat vatten orsakas vanligen av järnföreningar eller multnande växtdelar. Färgtalet bestäms genom jämförelse med kalibrerad lösning av platinaklorid och uttrycks som mg Pt/l. Turbiditet mäter vattnets suspension av partiklar. CODMn är ett mått på vattnets halt av organiska ämnen, vilket oftast består av multnande växtdelar. Dessa ämnen kan ge färg, lukt och smak. Hög halt gynnar bakterietillväxt. COD mäter den mängd syre som förbrukas vid fullständig kemisk nedbrytning, totaloxidation. Vid analysen tillsätts oxidationsmedlet kaliumpermanganat. TOC är ett mått på det totala organiska kolinnehållet i vattnet. ph visar balansen mellan vattnets sura och basiska beståndsdelar. ph-värdet bör varken vara för lågt eller för högt. Ett för lågt ph-värde ökar risken för utlösning av metaller ur ledningssystemet. Vid ett för högt ph-värde finns risk för skador på ögon och slemhinnor. Ett lågt ph-värde kan orsakas av surt nedfall i form av regn eller snö. Den svårvittrade och kalkfattiga berggrunden inom kommunen i kombination med tunna jordlager gör att motståndskraften mot surt nedfall är dålig. E-coli bakterier finns normalt i tarmkanalen hos människor och varmblodiga djur. Förekomst av denna bakterie tyder på påverkan från avlopp, gödsel eller liknande. Koliforma bakterier förekommer naturligt i jord och vatten men också i tarmkanalen hos djur och människor. Järn kan ge upphov till utfällningar, missfärgningar och smak. Förekomst av järn medför normalt ingen hälsorisk, men risk finns för missfärgning av tvätt och sanitetsporslin samt slambildning och igensättning av ledningar. Mangan ger i huvudsak samma problem som järn. Virus kan infektera levande organismer och orsaka sjukdomar. Virus sprids genom kroppsvätskor t.ex. avföring och kan spridas med avloppsvatten. Parasiter t.ex. cryptosporium parvum kan överleva länge i vatten och orsaka magsjuka. Parasiten förekommer i tarmen hos många djur och kan spridas till ytvatten t.ex. genom strandbete. 15 (16)

18 6 Skyddade områden Inom Kinnevikens tillrinningsområde finns ett stort antal skyddade områden såsom riksintressen, Natura2000-områden och Naturreservat. Ett framtida vattenskyddsområde för Kinneviken bedöms inte påverka dessa områden negativt. Syftet med de olika typerna av områdesskydd ser inte lika ut, dock bidrar de huvudsakligen till ett ökat skydd av vatten och miljö i området. Läckö och Kinnekulle är av riksintresse för friluftsliv. Hela Vänern och en del av närliggande markområden, inkluderande Lidköping, Kinnekulle, Läckö och Kållandsö är av riksintresse för rörligt friluftsliv. Ett framtida vattenskyddsområde för Kinneviken bör anpassas efter de förutsättningar som följer av detta riksintresse, liksom att friluftslivet bör ske med hänsyn till aktsamhet om vattentäkten. 16 (16)