Jag är alldeles uppfylld av att sitta här på Blå Stället och minnas tillbaka

Transkript

1 Jag är alldeles uppfylld av att sitta här på Blå Stället och minnas tillbaka Sven Wollter inledde Blå Ställets 30-årsjubileum. Text och bild: Dan Greider Informatör Blå Stället Det blev en kväll med allvar, nostalgi och skratt inför ett fullsatt Kulturcafé. Dessutom en fascinerande saga om teaterengagemang, idealism och optimism. Första gången Sven Wollter anlände till Angered och platsen där Blå Stället nu ligger, möttes han av en jättelik byggarbetsplats. - Det fanns bara cementgrunder, några enstaka pelare. Inget hus, inga rum. En oförglömlig bild! Ingenting var färdigt. Det var en plats som vi kunde fylla med våra egna drömmar, vår fantasi och vår lust! Året var 1978 och ett gäng röda, radikala teatermänniskor från Stadsteatern hade just, under stort hysch hysch beslutat sig för att bilda en fri teatergrupp. Mats Johansson, chef på Stadsteatern bad dem stanna kvar och lovade samtidigt att de skulle få fria händer att utforma sin egen teater i Angered. Gruppen accepterade och fick därigenom en ekonomisk trygghet. Sven Wollter inledde jubileumsveckan på Blå Stället. Vad fick dem att bryta med den traditionella och trygga institutionsteatern då? Sven Wollter, berättar om den starka drivkraften att söka nya utmaningar och ett behov både på det personliga och det konstnärliga planet - av att få möta en helt ny publik. Dessutom fick de stöd i 1974-års kulturutredning där det betonades att kulturen skulle göras tillgänglig för alla. Samtidigt stod en strid i Göteborg om det skulle byggas ett nytt operahus. Men även här fick de stöd av bland andra Sören Mannheimer (s) som ansåg det viktigare att satsa på kulturen i förorten. Som om inte det räckte hade Sven Wollter 1977 turnerat landet runt med Tältprojektet, musikrörelsens skildring av arbetarrörelsens historia. Efter det var det också omöjligt att återvända till en fast institution.

2 Angered valdes inte av en slump. En utredning hade tillsats och gruppen åkte runt och studerade olika platser för att se var vi helst ville rota oss. De fastnade för Angered därför att det var en stadsdel som var stadd i våldsam utveckling. Angered var tänkt att bli en autonom stad med invånare. Allt skulle finnas där. Och naturligtvis måste där finnas en teater också! Ekonomin var tryggad. Men vilka lokaler skulle de spela i då? I väntan på att Kulturhuset skulle byggas beslöt de sig, våren 1978, för att spela i ett ambulerande tält som tog in cirka 350 personer. Den första pjäsen de spelade var Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte. - Det är den absolut roligaste pjäs jag någonsin spelat!, skrockar Sven Wollter. De hade premiär i Hammarkullen. Sedan flyttade de runt och spelade i Gårdsten, Hjällbo och Lövgärdet. (Många i publiken såg pjäsen visar en handuppräckning. Någon hade till och med suttit i Sven Wollters knä för att det var så fullsatt.) Gruppen, med bland andra Viveka Seldahl, Kerstin Tidelius och Leo Cullborg, bestod av omkring tjugo personer inklusive tekniker. Det fanns ingen chef, ingen hierarkisk organisation. De hade ingen egen regissör men det fanns de som var mer intresserade av att regissera. Sven Wollter och Ingrid- Blidberg (som var producent på Angereds Teater ända fram till 1989 och som bistod Sven Wollter med minnesbilder denna kväll) hade det ekonomiska ansvaret och så småningom bildades en ledningsgrupp som kallades Draget. Namnet kom sig av att ledningsgruppen såg sig, inte som härskare, utan tjänare. De skulle vara som åsnor som drar lasset. Ledningsgruppen hade inte bestämmanderätt utan skulle förbereda möten med faktainsamling, pappersadministration etc. Pjäsen blev en stor succé och de spelade hela våren och hösten Vi var väldigt idealistiska! berättar Sven Wollter. Framgångarna vi fick berodde på den demokratiska och fria organisationen helt utan chefer. Sven Wollter berättar några anekdoter från föreställningen Vi betalar inte, vi betalar inte. Parallellt spelade han, under en period, in en TV-serie byggd på en av Selma Lagerlöfs romaner. När schemat krockade en kväll, sa han bestämt ifrån till TV-inspelningen, då han inte skulle hinna till Angered i tid. TV-teamet löste det hela med att hyra en helikopter. Han klev in i helikoptern och landade i Lövgärdet i god tid till föreställningen. En annan gång blev Wollters motspelare i Vi betalar inte... Kerstin Tidelius sjuk i äggstocksinflammation. Det var utsålt och det värsta en skådespelare vet är att ställa in. Men hur skulle det lösas? De visste att samma pjäs var ute på turné i landet och hade en spelning inte så långt därifrån. Maria Hörnelius spelade Kerstin Tidelius roll och Sven Wollter ringde upp henne i Västerås (?) och väste upphetsat i luren: - Ta inte av dig scenkläderna!

3 Ingrid Blidberg, producent till 1989 på Angereds Teater, Birte NIederhaus, moderator och Sven Wollter. Han förklarade omständigheterna och frågade om hon kunde ta sig till Göteborg fortast möjligt. - Jag kommer, sa Maria Hörnelius och kastade sig in i en taxi. - Kom ihåg, betonar han, det här var före mobiltelefonernas tid. När jag väl lagt på luren var hon onåbar. Vi kunde inte veta någonting om hon skulle komma i tid eller inte. Ensemblen underhöll publiken med Kålle och Ada-vitsar under tiden. Något försenad dök Maria Hörnelius upp. Hon blev förskräckt när hon såg scenen. Allt var spegelvänt mot hennes föreställning! - Men vilka repliker har ni strukit då? frågade hon för att kunna förbereda sig något. (Manuset ändras alltid från uppsättning till uppsättning). - Finns ingen tid att gå igenom! blev svaret. Och pjäsen genomfördes naturligtvis under publikens jubel. - Detta var teaterns essens! utbrister Sven Wollter upphetsat. Vi nådde kärnan! Vi var som narrar i den ursprungligaste av teatrar. Ingenting var säkert. Vad som helst kunde hända. Det var fantastiskt! I april 1979 stod Blå Stället färdigt. (Namnet, får jag reda på i efterhand, myntades av Per-Olof Isacsson, som vann en pristävling. Det byggde naturligtvis på husets blå färg och var samtidigt en ordvits med Blåstället som alternativ eller till och med Blås-Stället.) Teatern flyttade in i det som var menat att bli Angeredsgymnasiets aula men eftersom gymnasiebygget dröjde etablerade de sig där. Vi ska ha en vän i varje portgång! löd parollen. Den bästa marknadsföringen är när människor pratar med varandra. De gjorde folket i omgivningen delaktiga i teatern. Bland annat bildades en sångkör där alla fick vara med. Det var närvaroplikt på träffarna, för att visa att detta togs på allvar. Man umgicks också nära med personalen på Blå Stället. Dessutom ordnades nyårsvakor och julaftnar för de som inte hade någon egen familj. Första pjäsen i den nybyggda teatern blev I lust och nöd. Gruppen hade haft gott om tid i väntan på att Blå Stället skulle färdigställas. Under tiden intervjuade de folk om deras liv.

4 De knackade dörr, fikade, pratade och samlade berättelser. - Det här har jag aldrig berättat för någon förut! var en ofta återkommande kommentar. Många ville ha kontakt. De besökte skolor, caféträffar, bostadsföreningar, styrelsesammanträden. En röst menade att de var för utåtriktade. Koncentrera er på konsten! De försökte även komma in och spela på företag och alla nappade utom ett: SKF, där en viss Göran Johansson var chef för Metallklubben. Han vägrade att släppa in dem. - Han ville inte ha något med Angereds Teater att göra! Han hatade oss! Men överallt annars var de välkomna. De gjorde även nedslag på spårvagnen. 8:an gick även på den tiden och ibland stormade de in med fiol och dragspel och sjöng och spelade. Det var viktigt att ta emot publiken, att möta dem när de kom till teatern. Skådespelarna brukade dyka upp i foajén i lite andra roller. Det skapade en gemenskap som gjorde att folk kände sig mindre rädda. Den andra pjäsen var Det Goda Landet i regi av Sven Wollter och med bland andra Viveka Seldahl och Leo Cullborg i rollerna. Det var en pjäs om integration och segregation. Pjäsen började i det som numera är Kulturum på Blå Stället, där de hade hyrt in en fotoutställning från det gamla landet, fortsatte sedan i Blå Gången som blev till flygterminal och avslutades inne på teatern. De bjöd in invandrarorganisationer och olika föreningar och gav dem en timme efter pjäsen med plats för mat och samtal. Blir konsten lidande av att spela politisk teater? Sven Wollter hävdar att all teater är politisk. Även en amerikansk såpa på TV. Den för fram värderingar om hur vi ska leva våra liv, handla och tänka. Är inte det politik? Däremot erkänner han att propagandistisk teater har en tendens att bli sämre konstnärligt sett. Han erinrar sig föreställningen Cabaré Blåsväder som ett exempel. Det var alltid utsålt. I Det Goda Landet fanns det en självklar anledning för invandrargrupper att komma. Andra gånger fanns inte samma givna publik. En pjäs som Galileis liv tyckte många var svår men biljettrycket var Sven Wollter läser slutmonologen ur Bertold Brechts Galileis liv.

5 ändå enormt och de fick rädda undan biljetter till Angeredsborna blev sista året i Angered. Det hade varit fem fantastiska år. Det var också ett tufft beslut att sluta. Även om det hade varit ett jobbigt sista år. Avgörande blev den så kallade Manifeststriden i Göteborg. En strid mellan olika grupperingar om teaterns inriktning. Radikaliseringen av teatern gillades inte, enligt Sven Wollter. - Det var en bra idé men på grund av att stans politiker och GP var emot (plus en del intriger, lägger han till) förlorade vi kampen. Stadsteaterchefen Mats Johansson avgick. - Vi ryckte teatern ur etablissemangets händer, säger Sven Wollter. Det gillades inte Lusten försvann och delar av Angereds Teater och Peter Oscarsson drog vidare för att bygga upp en ny folkteater i Gävle. Dan Greider Informatör Blå Stället Sista dagen, i bilen på väg till Angereds Teater, drabbades Sven Wollter av en våldsam gråtattack. En enorm sorg över att sluta. - Det var som att ta farväl av sitt eget barn. Det var den värsta dagen i mitt liv. Det fanns så mycket hjärta här. Och så roligt vi hade! Sven Wollter avslutar med att läsa slutmonologen ur Bertold Brechts Galileis liv. En monolog som betytt mycket för honom som skådespelare. En kvinna i publiken berättar, att hon sett den i Montevideo och även såg den när den spelades i Angered. Hon var nyss invandrad från Uruguay och förstod inte så mycket av orden. Men pjäsen gjorde sådant intryck att hon direkt kände samhörighet med den svenska kulturen. - Jag är alldeles uppfylld av att sitta på Blå Stället och minnas. Men jag längtar inte tillbaka. Allt förändras och jag bär Blå Stället med mig. Sven Wollter är nu fullt upptagen med att spela I väntan på Godot på Stadsteatern i Göteborg. Jag hade velat fråga honom hur det kändes att återvända dit men tiden är slut och många vill säga ett ord till honom. Jag inser, att vi hade kunnat fylla en hel dag med Sven Wollter, hans berättelser och de känslor han väcker med historier från en tid då vänstervindarna blåste starka över Sverige.