Röntgenbild av hasled med osteochondros framtill på skankbenets ledyta, den vanligaste lokalisationen hos varmblodiga travare.

Transkript

1 Röntgenbild av hasled med osteochondros framtill på skankbenets ledyta, den vanligaste lokalisationen hos varmblodiga travare.

2 Osteochondros och lösa benbitar GÖRAN DALIN Osteochondros är en störning i skelettets tillväxtbrosk. Ungefär en tiondel av de unga travarna har osteochondros i en eller båda haslederna. Här förklaras bland annat vad osteochondros är, vad det beror på och hur ärftligheten ser ut. Du får också veta mer om POF, en typ av lösa benbitar som kan finnas i kotleden. Osteochondros är ett samlingsbegrepp för störningar i tillväxtbroskens funktion hos unga växande djur. Sjukdomen har stor betydelse både ur djurskyddssynpunkt och ur ekonomisk synvinkel. Osteochondrosförändringar i skelettet hos svin, nöt, hund, häst och tamfågel beskrevs ingående för första gången på 70-talet av Sten-Erik Olsson och hans medarbetare vid Veterinärhögskolan i Stockholm. Under en lång tid kallades sjukdomen därför i internationella veterinärkretsar litet föraktfullt för "the Swedish disease". Idag vet vi att osteochondros är ett problem inom hästhållningen på alla kontinenter och att kanske de enda som har en någorlunda klar bild av problemets omfattning är vi i Nordeuropa som så länge kunnat tala öppet om saken. Många frågor Hos olika djurslag uppträder sjukdomen olika med varierande lokalisation och symtom. Gemensamt tycks dock vara att det är relativt snabbväxande individer som drabbas, att den exakta sjukdomsmekanismen är okänd och att flera olika faktorer kan bidra till att sjukdomen utvecklas. För att förstå hur osteochondros uppstår och utvecklas samt för att kunna sätta in motåtgärder behöver vi svar på många frågor och det är här forskningen kommer in. Några exempel på områden som man forskar inom är: hästens normala skelettutveckling epidemiologi, d v s hur vanlig sjukdomen är, vilka djur som drabbas etc tidiga osteochondrosförändringar arvets betydelse utfodringens betydelse (sto, föl och unghäst) betydelsen av fysisk aktivitet betydelsen för hållbarhet och prestation Två undersökningar genomfördes i början av 90-talet med stöd från STC och ATG. De innefattade dels epidemiologiska och genetiska frågeställningar, dels skelettutvecklingen hos föl och unghästar. I den tidigare studien röntgades och mättes 793 varmblodstravare vid 17 månaders ålder (STC-studien, finansierad med stöd från STC). I den senare under-

3 söktes 77 travarföl på Norra Näs stuteri vid sju tillfällen från födseln till 16 månaders ålder (ATG-studien, finansierad med stöd från ATGs forskningskommitté). Vad är osteochondros? Hos unga djur skall skelettets ben växa till på längden. Det sker i tillväxtbrosk, som dels finns i vardera änden på rörbenens mittstycken på gränsen mot ändstyckena, dels på djupet av ledbrosken. Vid osteochondros uppträder förändringar i tillväxtbrosket som gör att normal benbildning inte äger rum. I stället för ben bildas ett extremt tjockt brosklager. Näringsförsörjningen fungerar inte i denna broskvävnad utan skador uppträder som kan leda till lokal vävnadsdöd. När kroppen försöker reparera broskskadan kan öar av ben bildas inne i det förtjockade brosket. På röntgenbilder ser det ut som om en benbit ligger lös från övriga benet. I själva verket är den oftast förbunden med underliggande ben via broskrester och ärrvävnad. Osteochondros ger i första hand symtom då störningen drabbar ledbrosk. Broskförtjockningen och den eventuella benkärnan inne i denna kan helt eller delvis lossa från underliggande ben. Skadorna i brosk och ben kommer då att påverka ledbrosk och ledkapsel med en allmän ledreaktion och inflammation som följd. Drabbade djur visar ledfyllnad och hälta. Var? Osteochondrosförändringarna har varierande lokalisation beroende på djurslag. Hos häst tycks företrädesvis hasleder och knäleder vara drabbade, med en övervikt för haslederna hos varmblodiga travare och för knälederna hos engelska fullblod. Hos svenska halvblod förekommer osteochondros i såväl has- som knäleder. Därutöver ses osteochondros om än mer sällan t ex i bogled, i kotleder och i halskotornas ledytor. Osteochondros förekommer säkert på fler platser, men utan att ge så tydliga symtom att man undersöker hästen. Många osteochondrosförändringar läker dessutom kanske ut innan hästen vuxit färdigt. Preparat från ung varmblodig travare med osteochondros framtill på skankbenets ledyta (samma plats som på röntgenbilden).

4 När? Osteochondros är en rubbning som drabbar skelettbenens tillväxtbrosk. Sjukdomen kan därför bara utvecklas hos unga, växande djur. Svenska undersökningar har visat att denna typ av störningar i benbildningen kan hittas i hasled och knäled redan hos nyfödda föl. I ATG-studien visade det sig att hos åtta föl som utvecklade manifest osteochondros kom röntgenförändringarna hos fyra föl redan under den första levnadsmånaden och hos resterande föl före tre månaders ålder. Samma undersökning visade också att hos ett antal föl som hade tidiga förändringar försvann dessa "läkte av" före sju till åtta månaders ålder. Symtom? I en del fall ger osteochondros inte några yttre symtom, i större delen av fallen visar hästen en tydlig galla och, slutligen, i vissa fall utvecklas en hälta och i värsta fall svåra ledförändringar. Även om osteochondros utvecklas under fölperioden behöver symtomen inte uppträda förrän långt senare. Det kan bero på att hästen inte utsatts för några hårdare påfrestningar eller krav på prestationer förrän vid relativt hög ålder. Då först "går skadan upp", d v s det av osteochondros "underminerade" området går sönder och hästen blir halt. Även om skadan har funnits länge debuterar symtomen alltså först långt efter det att skadan anlades! Detta är förklaringen till att det hänt att en häst först i åttanioårsåldern fått diagnosen "osteochondros". Den praktiska betydelsen av osteochondros är alltså beroende av skadans lokalisation och omfattning samt av de krav på prestation som man ställer på hästen, med andra ord hur man använder den. Hur vanligt är osteochondros? Som fallet ofta är med sjukdomar som man diskuterar intensivt är det lätt att få intrycket att osteochondros är en mycket vanlig företeelse. Så är nog inte fallet, men vi vet inte säkert annat än när det gäller varmblodiga travare. I STC-studien röntgades haslederna på 793 slumpvis utvalda 1,5- åriga travare. Det visade sig att 11 % av hästarna hade hasledsosteochondros och att fyndet var vanligare hos hingstar än hos ston 13,4 % respektive 9,5 %. Förhållandena hos svenskt halvblod är inte undersökta men sannolikt är förekomsten av hasledsosteochondros lägre än hos varmblodstravare. Hos ponnyer och kallblodshästar kan man säga att osteochondros i praktiken inte förekommer. Bakomliggande faktorer? Under lång tid har man varit överens om att osteochondros så som den uppträder i Skandinavien sannolikt inte har en enda orsak, utan att det rör sig om en sjukdom med multifaktoriell bakgrund. Det betyder att flera orsaker samverkar för att utlösa sjukdomen. Ärftlig disposition kan till exempel samverka med olika skötselfaktorer, exempelvis utfodring, och leda till att osteochondros utvecklas. Arbetet med att försöka identifiera vilka olika faktorer som har betydelse för uppkomsten av osteochondros måste alltså föras på flera fronter. Epidemiologiska studier av stora häst- och patientmaterial måste kombineras med t ex kliniska studier och utfodringsförsök. Samtidigt har vi stort behov av grundläggande forskning kring tillväxtbroskets funktion hos både friska och sjuka djur. Ärftliga faktorer Att ärftliga faktorer har betydelse för osteochondrosförekomsten är omvittnat sedan tidigare. Huvudfrågorna har varit i vilken grad arvet spelar in och om ett urval på hingstsidan med avseende på om hingsten har osteochondros eller ej skulle kunna påverka förekomsten bland avkommorna. I STC-studien ingick avkommegrupper efter 24 hingstar med känd osteochondrosstatus. Förekomsten i de olika avkommegrupperna varierade mellan 0 % och 43 %. Fria fäder lämnade 9,6 % avkommor med hasledsosteochondros medan motsvarande siffra för hingstar som själva hade osteochondros var 26,4 %. Med utgångspunkt från variationer mellan

5 de olika avkommegrupperna kunde arvbarhetsskattningar göras. Arvbarheten beräknades vara medelhög eller 0,24 för hasledsosteochondros hos varmblodstravare i Sverige. Det värdet går att jämföra med arvbarheten för andra egenskaper för vilka man bedriver ett målmedvetet avelsarbete, t ex olika mått på prestation. Slutsatsen blev att möjligheten att sänka förekomsten av osteochondros genom systematiskt avelsarbete är god. Urval av hingstar utan osteochondros skulle effektivt minska förekomsten av sjukdomen. Som bekant har man i denna fråga valt olika vägar för olika raser. Inom varmblodiga travaraveln röntgas alla hingstar och om hingsten bedöms som tillräckligt god framförallt ur prestationssynpunkt godkänns han med angivande av att han har hasledsosteochondros. Sedan är det stoägarens sak att ta ställning. Inom halvblodsaveln röntgas unghingstarna och får ej gå vidare om de har tecken på knäeller hasledsosteochondros. När det gäller äldre mycket välmeriterade prestationshingstar görs dock undantag på motsvarande sätt som inom den varmblodiga travaraveln. I det här sammanhanget kan det vara intressant att påpeka att undersökningarna inte gav något stöd för ett samband mellan hasledsosteochondros och s k "lösa benbitar" i kotlederna. Vilka hästar drabbas? Hos flera djurslag har man visat att snabbvuxna och stora djur oftare utvecklar osteochondros. Man har hävdat att så också är fallet när det gäller häst. I ATGstudien visade det sig att föl som utvecklade osteochondros var tyngre och växte något snabbare än de "fria" hästarna. De hade också grövre skelett och ledgångar. STC-studien visade att hästarna med hasledsosteochondros hade större mankhöjd och större omkrets kring framknäet. Detta gäller även med hänsyn tagen till könsskillnader. Hästens kroppsbyggnad eller exteriör kan alltså spela en roll för utvecklingen av osteochondros. Benställningen påverkar belastningsmönstret i extremiteternas skelett och leder och kan därmed också påverka utvecklingen av skador och sjukdomar i dessa. ATGstudien visade att hästar med hasledsosteochondros hade mer utåtroterade bakben än de övriga. Ytterligare studier krävs dock för att reda ut betydelsen av benställning/belastningsmönster vid osteochondros. Utfodring och mineraltillförsel Spekulationerna om utfodringens betydelse för osteochondros har varit många och ibland mer, ibland mindre välgrundade. Gång efter annan har det lanserats foder och tillskott som påståtts kunna förebygga osteochondros. Ofta har dessa påståenden hänvisat till "vetenskapliga undersökningar" som man emellertid inte kunnat visa upp när de efterfrågats. Mycket forskningsarbete återstår således innan vi har något egentligt grepp om utfodringens betydelse i det här sammanhanget. Stoet och fölet Allt talar för att osteochondrosförändringarna i brosk och ben grundläggs redan under fosterstadiet eller hos det mycket unga fölet. Därför måste vi skaffa oss bättre kunnande om hur vi skall sköta och utfodra det dräktiga och digivande stoet och det unga fölet. Kanske avgörandet i många fall ligger i hur vi hanterar sto och föl? Att så kan vara fallet visade sig i STC-studien där osteochondros var vanligare hos hästar födda på sommaren än hos de som föddes under vårvintern. Förklaringen till detta kan ligga i att sto och föl fått helt olika näringstillförsel på stall respektive på bete eller kanske i andra faktorer som möjligheter till motion och rörelse. Detta är spekulationer klart är dock att vi behöver veta mera om hur vi skall fodra och sköta sto och föl inte bara med avseende på osteochondrosproblemet. Förebyggande och behandling Den utvecklade osteochondrosen som ger kliniska symtom med bland annat hälta behandlas ofta operativt. Att förebygga osteochondros är, som säkert redan framgått, inte enkelt. Hänsyn måste tas till genetiska faktorer och till skötselfaktorer.

6 Att i aveln använda djur som själva har osteochondros eller visat sig ha många drabbade avkommor är alltid en risk. Mycket talar också för att uppfödarna måste lägga ner mycket intresse på skötsel och utfodring av det dräktiga stoet och av föl och unghästar. Högkvalitativt foder i kombination med noggranna foderstatsberäkningar och förbättrade utfodringsrutiner kan tillsammans med möjlighet till rörelse och aktivitet för unghästarna säkerligen sänka förekomsten av osteochondros. Symtom med många orsaker?! Som framgått är osteochondros en sjukdom som man kan lägga många aspekter på. De oklara orsakssammanhangen försvårar arbetet med att förebygga sjukdomen. Samtidigt är det angeläget att försöka lägga upp en långsiktig plan för att minska osteochondrosförekomsten. Därför fortsätter forskningen på olika håll med att söka svar på de många frågor som fortfarande kvarstår. OC eller OCD eller? Kärt barn har många namn, osteochondros förkortas ofta OC. När osteochondrosförändringarna i ett ledbrosk gjort att delar av brosket börjat spricka och lossna från underliggande ben talar man om osteochondrosis dissecans, förkortat OCD. Enkelt kan sägas att OCD är en typ av OC! Inte osteochondros men vad? I kotleden förekommer en annan typ av tillväxtstörning som ibland förväxlas med osteochondros. Också här handlar det om ben/broskfragment vid leden på en plats där de inte skall finnas, och som vi faktiskt hittar hos var femte svensk varmblodstravare. Länge har vi talat om "Birkelandsfraktur" efter professor Reidar Birkeland i Oslo, som var en av de första att beskriva den här förändringen. Ungefär samtidigt beskrev Gunnar Nilsson den i sin doktorsavhandling som en sorts "avsprängningsfraktur". Under senare tid har beteckningen "plantart osteochondralt fragment" kommit till användning. Det betyder ett benbroskfragment beläget i kotledens bakre del och förkortas POF. POF är relativt sällan förbundet med kliniska symtom som hälta, utan många hästar lever ett helt liv utan att känna av att de har små extra benbitar i sina kotleder. För att man skall förstå hur POF utvecklas och dess betydelse får man börja med att titta litet närmare på kotledens anatomi. Kotleden Hos häst motsvarar kotleden människans översta tå- eller fingerled och förbinder skenbenet och kotbenet. Kotleden är en gångjärnsled, vilket betyder att dess anatomiska utformning endast tillåter böjning och sträckning, d v s rörelser kring enbart en axel. Kotleden har ett stort rörelseomfång från sitt böjda läge i den upplyfta extremiteten till sitt belastade läge när foten är i marken. När hoven landar är kotleden relativt rak. När kotleden sedan belastas rör den sig till ett ytterläge, vilket man kallar kotledens genomtramp. Det är större ju mer hästen belastar benet och ökar därför med ökad hastighet, högre språng etc. För att kotleden skall tåla de stora belastningarna stöds den under genomtrampningen av en "hängmatta" som bildas av gaffelband, ytliga och djupa böjsenorna och ett antal ligament på ledens baksida. Som en del av den här "hängmattan" finns ett par ben infästade i gaffelbandet på kotbenets bakre kant. De heter kotsenbenen och bidrar till att öka ledytan bakom kotbenet. Vid genomtrampningen i kotleden belastar skenbenets ledyta till stor del kotsenbenen och inte bara kotbenet. Kotsenbenen sitter fästade i gaffelbandet vid dess passage över kotledens ytter- och innersida. Dessutom hålls kotsenbenen på plats mot kotbenet genom korta ligament från kotsenben till övre/bakre kanten på kotbenet. POF? Det är just vid dessa korta ligament som POF uppträder. När man röntgar kotleden upptäcker man att det finns en liten defekt eller insänkning i benet vid ligamentets fäste

7 Preparat från kotled hos häst med POF. Sågsnitt genom kotbenet (t v) och kotsenbenet (t h). I ligamentet mellan kotben och kotsenben ses en brosk/benbit (POF) med yta ut mot kotleden (uppåt). på kotbenet. Och ofta hittar man då en benkärna en bit bakom defekten. Det ser ut som om en bit ben lossnat och lagt sig en bit bort. Öppnar man kotleden och tittar in så finner man att i ligamentet ligger en bit ben med en fin och slät broskyta mot leden. POF ser ut som ett litet "extra ben" som lagt sig i mellanrummet mellan kotben och kotsenben. Att det handlar om ledbrosk och underliggande ben ser man om man gör ett sågsnitt genom området. Var och hur ofta? Var finner man då POF? Och hur ofta? I den stora STC-studien som tidigare nämnts letade vi också efter POF. Det visade sig att 22 % av 793 undersökta svenska varmblodstravare var behäftade med POF och att POF nästan uteslutande förekom i hästarnas bakben. Endast något enstaka fall av POF fanns alltså i framben. Ofta hade hästarna POF i bägge bakbenen. Ibland förekom två fragment i en och samma led, men vanligen fanns bara ett. Intressant var att tre POF av fyra (75 %!) var belägna i kotledens inre hälft, vilket pekar på att förhållandena på just denna plats är gynnsamma för utveckling av POF. Samtidigt som vi studerade POF letade vi också efter en annan kotledsförändring som kallas hörnstödsavlösning. Denna fanns hos 4 % av hästarna och då i kotbenets yttre del. POF var något vanligare hos hingstar. Förekomsten varierade i olika avkommegrupper. Den hingst som hade högst förekomst bland sina avkommor nådde 44 % medan den lägsta siffran var 11 %. På grundval av denna variation kunde arvbarheten skattas till 0,19 vilket betyder att en ärftlig komponent i viss grad påverkar förekomsten av POF. Andra faktorer spelar alltså också roll. Sommarfödda hästar hade en högre förekomst av POF än vinterfödda. Kanske spelar det faktum in att föl som föds sommartid har möjlighet till mer aktivitet och rörelse tidigt i livet? Ett annat fynd av intresse är att hästar med POF är mindre, lättare och mer finlemmade än hästar som utvecklat osteochondros. De undersökningar som gjorts av POF-

8 förekomsten inskränker sig till varmblodiga travare. Några studier av hur vanlig förändringen är hos andra hästraser finns inte. Klart är dock att POF förekommer både hos fullblod och hos halvblodshästar, om än i avsevärt lägre frekvens än hos de undersökta travarna. När? När uppkommer då POF? I ATG-studien av föl från födseln till 16 månaders ålder som gjordes på Norra Näs i Halland visade det sig att POF i likhet med osteochondros utvecklas tidigt i hästens liv. I de allra flesta fall sågs de tidiga förändringarna i kotbenet redan före tre månaders ålder. Precis som vid osteochondros hände det emellertid att föl visade tidiga röntgentecken på POF (en liten defekt i kotbenet), som försvann när de blev äldre. Klart var också att några nya fall inte utvecklades efter 4 månaders ålder. De föl och unghästar som hade POF visade under perioden upp till 16 månaders ålder inte några yttre tecken på kotledsproblem, ingen hälta och inga gallor. Ur den synvinkeln verkar således POF inte så allvarligt. Betydelsen för hästen senare under karriären, när den utsätts för större påfrestningar, är mer oklar. Vi vet att många hästar med POF har gjort en lysande tävlingskarriär utan problem, men vi vet också att man ibland sett ett samband mellan POF och hälta. POF kan dock säkert sägas vara ett mindre problem än osteochondros som hältorsak. Behandlingen vid hälta som hänförts till POF kan vara både medicinsk och kirurgisk. Alla de här frågorna har lett fram till en hypotes om ursprunget till POF. Den förklaring vi som arbetat med STC- och ATG-studierna fastnat för är att biomekaniska faktorer spelar störst roll för utvecklingen av POF. Det visade sig att de hästar som hade POF skiljde sig exteriört från dem som var fria. Varmblodiga travare har normalt utåtroterade bakben. De som hade POF var ännu mer utåtroterade än "normaltravaren". Det innebär att belastningsförhållandena i kotlederna hos dessa hästar skiljer sig från genomsnittshästen. Den inre delen av kotleden får ta större belastning än den yttre. Det i sin tur gör att dragningen i det korta ligament som håller kotsenben mot kotben blir större än normalt. Slits då en liten broskbit loss från kotbenet och ut i ligamentet finns förutsättningen för att en benkärna med broskyta kan bildas och växa till sig på det sätt som sker vid POF. På kotbenet syns då en liten defekt vid broskfragmentets ursprung. Förklaringen skulle alltså ligga i de speciella biomekaniska förhållandena i bakbenens kotleder som vi ser hos varmblodstravare. Kommentar Denna artikel är i första hand baserad på den forskning kring "Tillväxt- och utvecklingsrubbningar i skelett och leder hos häst" som drivits vid SLU med ekonomiskt stöd från AB Trav och Galopp och Svenska Travsportens Centralförbund. I forskargruppen ingick bland andra Göran Dalin, som samordnade arbetet, Johan Carlsten, Jan Philipsson och Björn Sandgren. Varför? Varför förekommer då dessa ben/- broskfragment i kotledens bakre del, ofta vid det ligament som fäster det inre kotsenbenet mot kotbenet? Vad är det som skiljer just den lokalisationen i kotleden från frambenens kotleder och vad är det som skiljer den inre delen av kotleden från den yttre? Varför förekommer POF så ofta hos varmblodstravare? Har ett ärftligt moment betydelse liksom möjligheterna till rörelse och aktivitet för det unga fölet? LÄSA MER Jeffcott L B, Dalin G & Weir B J. Osteochondrosis in the 90s. Equine vet J 1993, Suppl 16. Sandgren B. Osteochondrosis in the tarsocrural joint and osteochondral fragments in the metacarpo/metatarsophalangeal joints in young Standardbreds. Doktorsavhandling, SLU