Folkmakts teoretiska tidskrift #1 2002

Transkript

1 Folkmakts teoretiska tidskrift #1 2002

2 Innehåll - Förord s. 3 - Samma gamla kapitalism - en inledning s. 5 - Ömtåligt välstånd? Ömtålig social fred? s. 20 Översättning: P. Henriksson - Vad som verkligen betyder något s. 49 Översättning: P. Henriksson - Motsättningar i välfärdsstaten s. 52 RIFFRAFF c/o Folkmakt, Box 1412, UPPSALA / riffraff@folkmakt.nu Medlemskap: 200:- / år, inkl. tidningen och RIFFRAFF info@folkmakt.nu pg (Folkmakt-Media)

3 Förord Så kom den då Folkmakts återsatsning på en teoretisk tidskrift. Syftet med tidskriften är att publicera längre artiklar för att få fram vår linje i diskussionen om en revolutionär socialistisk strategi, vars fundament är arbetarklassens självständiga kamp och organisering. Huvudartikeln i detta nummer har vi hämtat från amerikanska tidskriften Collective Action Notes #16-17/2000. Artikelförfattaren Curtis Price resonerar här kring klasskampen, som brukligt är för socialister, utifrån - vad som inte är lika brukligt arbetarnas egna tillvaro med utgångspunkt från deras individuella och kollektiva erfarenheter. Utan denna aspekt av klasskampen missas själva innehållet, nämligen de högst påtagliga och levande arbetarnas liv och kamp för sina intressen. En kamp som sammantaget utgör arbetarnas klasskamp. Kort sagt och med Price s egna ord: att en bit under ytan söka bland de subjektiva faktorernas komplexitet. Naturligtvis är han inte den första att utgå från detta perspektiv, men alltför vanligt är att vänstern och vänstersinnade akademiker på någon ekonomisk eller samhällsvetenskaplig institution ser på arbetarklassen, och klasskampen över huvud, som enbart abstrakta kategorier i den offentliga statistiken. Sällan kommer vi arbetare själva till tals, sällan är det våra perspektiv som presenteras. Trots att det är vi som står för kalaset. Utifrån ovan nämnda perspektiv analyseras dels det kapitalistiska samhällets senare utveckling och dels den traditionella vänsterns syn på det hela. T. ex. resoneras kring den så kallade globaliseringen, industrisamhällets (kapitalismen själv enligt vissa) påstådda försvinnande och med det arbetarklassens sorti från historiens arena. Två områden har valts, främst ur den amerikanska erfarenheten; bil- och fängelseindustrin. Mången fördom och felaktig uppfattning kläs här av föredömligt. Men naturligtvis måste vi i vår analys av både klasskampen och kapitalismen som system laborera på alla nivåer, från ett sammanställande av våra egna personliga erfarenheter till det mest abstrakta kapitalet i allmänhet. Vi publicerar artikeln just för att vi anser att den lyfter fram inte bara intressanta utan nödvändiga perspektiv som är påtagligt förbisedda i den svenska vänstern. Även om artikeln främst behandlar amerikanska erfarenheter, går den att applicera på svenska förhållanden. Vad vi anser vara tänkeväckande, bortsett då från det proletära underifrånperspektivet, är avdemoniseringen av globaliseringen, avindustrialiseringen och fängelseindustrin. Globaliseringen har ju en tid nu varit en het potatis och motståndarna har manifesterat sig kring olika toppmöten, t. ex. i Prag, 3

4 Seattle och nu senast i Göteborg i juni och Genua i juli Det positiva med dessa handelsresande i politik, trots sin diffusa syn på vad som är problemet - kapitalismen i sig för några få, spekulationshysterin och att nationalstaterna alternativt FN, har gett upp tömmarna för det globaliserade (finans-) kapitalet för det stora flertalet - är att en slags ideologisk anti-kapitalism förs upp på dagordningen. Ofta förvirrat och ännu inte någon socialism, men dock. Dessutom indikerar protesterna att respekten för privategendomen (reclaim the city, fönsterrutorna på Avenyn t. ex.) och statens våldsmonopol (polisen) försvinner hos allt fler. Något som även statens ökade repression med t. ex. skarpa skott rakt in i folkmassan vid Vasaplatsen i Göteborg, där en kille närapå fick plikta med livet, och de exceptionellt hårda fängelsedomarna visar. Därför känns propagandan för den proletära socialistiska kampen mer aktuell och gångbar än på länge. Den avgörande och tyngst vägande propagandan är som alltid arbetarklassens verkliga kamp för sina egna intressen. Men tanke och handling är som bekant intimt sammanbundna. Alltså, vad som egentligen är av intresse, vad som verkligen har potential är det som försiggår mellan toppmötena, i den så kallade grå vardagen. Det är detta ofta lågintensiva klasskrig - klasskampen än i det dolda, än i det öppna, ni vet - som är den verkliga kommunistiska rörelsen. Det är den som måste analyseras om vi vill ha ett hum om framtiden. Det är där vi måste finnas! I en längre inledning försöker vi skissera de svenska förhållandena idag, men med ett visst tillbakablickande. Vidare bjuder vi på en artikel om privatiseringsvågen i den offentliga sektorn, med exemplet Stockholm, en tendens som dock sveper över hela världen och som indikerar ännu en ny runda av kapitalistisk re-organisering och med det en ny sammansättning av och villkor för klasskampen. Till slut publicerar vi även en översättning av C. Castoriadis (även känd som Paul Cardan) Vad som verkligen betyder något, en artikel som Price hänvisar till, och som även den betonar den enskilda arbetarens erfarenheter. Något som, främst av tidsskäl, inte behandlas är de stora världshändelserna för tillfället - kriget i Afghanistan och den uppblossade klasskampens Argentina. I fallet USA:s krig mot Afghanistan visar kapitalismen sitt verkliga ansikte, där afghanska människoliv inte är värda ett vitten. Terrorattacken mot WTC i New York den 11 september ser vi i likhet med alla kapitalistiska krigshandlingar som ytterst varandes attacker mot arbetarklassen, vilket kan illustreras av de omkring 500 saknade illegala colombianerna som arbetade i WTC som främst städare och köksarbetare. Oavsett vem som låg bakom attacken - troligen är det folk kring Usama bin-laden och Al Quaidanätverket - är det ingen attack mot imperialismen eller kapitalismen. Vi ser det som en attack mot en rivaliserande imperialistisk kollega. Multimiljonären bin-laden slåss för sina ekonomiska och politiska intressen mot det amerikanska kapitalet bakom George W. Bush. Därför är det inte bara patetiskt utan direkt farligt att vid demonstrationer mot kriget, under paroller som Mot USA-imperialismen, bjuda in islamska mullor som exempel. Vi är mot all imperialism, inte bara USA:s dito! Krisen i Argentina, med sin parodi till politisk teater med fem presidenter på 14 dagar, är även den ett uttryck för kapitalismens kris. Det verkligt spännande, och det enda som kunde andas en lösning på problemet genom arbetarklassens revolution, är om kampen sprider sig över hela Latinamerika och vidare över världen, dvs att kampen generaliseras. Först då, och inte genom någon slags nationell skenlösning, kan arbetarna välta skitsystemet över ända. När ni nu läser detta har vi alltså uppfyllt den ena delen av vårt syfte, nämligen publicerandet av längre artiklar. Återstår då bara för oss den andra delen - en livlig diskussion bland militanta arbetare och i den revolutioära vänstern om de avgörande strategiska frågorna. Tveka därför inte att skriva till oss för att diskutera eller bara ifrågasätta innehållet i artiklarna. FOLKMAKT, januari

5 Samma gamla kapitalism - en inledning Det talas ständigt om att vi lever i en ny tidsålder i tjänstesamhället, informationssamhället, kunskapssamhället, det postindustriella samhället, det postmoderna tillståndet, den nya ekonomin eller historiens slut. I denna nya värld sägs de gamla ekonomiska lagarna ha satts ur spel. Den gamla arbetarklassen påstås också ha dött ut och ersatts av en enda stor medelklass, samt en marginaliserad underklass, som hopplöst halkar efter. Visst har det skett stora förändringar, som gör att de senaste 25 åren radikalt skiljer sig från de 25 föregående åren. Men innan vi går in på dessa är det viktigt att slå fast att alla dessa förändringar skett inom samma gamla kapitalistiska system, med dess grundläggande sociala relation mellan arbete och kapital. Det är till och med så att det är i denna kamp mellan arbete och kapital som förändringarna har sitt ursprung. Marx har förenklat beskrivit kapitalets kretslopp på följande sätt: 1. Kapital, i form av pengar, används till att köpa varorna arbetskraft och produktionsmedel. 2. Med hjälp av arbetskraften och produktionsmedlen sker sedan själva produktionen, den process där arbetarna genom sitt arbete skapar ett större värde än vad som ursprungligen sattes in i produktionen. Denna förmåga hos det mänskliga arbetet att skapa ett mervärde är det som gör det möjligt för kapitalet att växa. 3. Men för att detta mervärde ska realiseras måste varorna säljas på en marknad. 4. När kapitalet nu åter omvandlats till sin pengaform börjar processen om från början, och det växande kapitalet måste gång på gång investeras på ett sådant sätt att det fortsätter att växa. Bakom vart och ett av dessa steg döljer sig mänskliga relationer, människor som måste tvingas bete sig på det sätt som kapitalet önskar om cirkulationen ska fortgå. I steg ett handlar det för kapitalet om att tvinga in människor i det kapitalistiska systemet och förmå dem att använda sig själva, sin arbetsförmåga och kreativitet till att skapa mervärde åt kapitalet. Mot detta har den tilltänkta arbetskraften alltid värjt sig, försökt hitta andra vägar till försörjning, eller försökt sälja sig så dyrt som möjligt. Aktuella exempel på hur kapitalet försöker förmå folk att arbeta, och det till så låga löner som möjligt, är genom hot om arbetslöshet, ökad kontroll av arbetssökande, och rena tvångsprogram för de som söker a-kassa eller socialbidrag. I det andra steget handlar det för kapitalet om att förmå arbetarna, som nu tvingats in i produk- 5

6 tionen, att arbeta så mycket som möjligt, medan arbetarna kämpar emot. Med detta följer en kamp om arbetsdagens längd, om raster och mikropauser och om arbetets intensitet. Arbetarna försöker på olika sätt förenkla arbetet, få pauser, mildra ackorden och så vidare, medan kapitalet försöker uppnå full kontroll över arbetsprocessen, för att fråntvinga arbetarna alla knep och få dem att arbeta ännu effektivare. Också det tredje steget, där de producerade varorna ska säljas, är fullt av konflikter. För att realisera mervärdet måste människor förmås att köpa varorna. Olika kapital kämpar ständigt om att erövra nya marknader och enorma summor läggs ned på marknadsföring. Kapitalet försöker också på olika sätt manipulera priserna för att öka sina vinster, t.ex. genom monopol på livsnödvändiga varor såsom livsmedel, energi eller mediciner. Å andra sidan kämpar arbetarna för att sänka priset, på t.ex. boendet, livsmedel eller kollektiva transporter. Arbetarklassen är på så sätt aldrig ett passivt offer, utan kämpar alltid aktivt medvetet eller omedvetet för att förbättra sina villkor, och bidrar på så sätt ständigt till att förändra kapitalismen, genom att tvinga kapitalisterna till att ständigt söka nya vägar till kontroll och utsugning. Genom denna ständiga klasskamp, som ibland sker i det fördolda, ibland hotar kasta hela samhällsordningen över ända, är kapitalismen ett oerhört dynamiskt system som ständigt förändras och söker nya vägar. Till dynamiken kommer också de olika kapitalens konkurrens med varandra, där de ständigt är tvungna att försöka pressa ut maximalt arbete ur sina arbetare, för att producera mer och billigare än konkurrenterna, och få sitt kapital att växa snabbare. Klassammansättning Kapitalet strävar efter att växa i all oändlighet, men samtidigt hotar kapitalets kretslopp att skapa så våldsamma klassmotsättningar och så allvarliga kriser att hela samhällssystemet går under. På olika sätt måste kapitalet därför på ett samhälleligt plan hantera arbetarklassen. Det sker genom en mångfald av strategier: genom sociala eftergifter och kompromisser, genom att söndra arbetarklassen och ställa olika grupper mot varandra, genom repression och kontroll. För alla dessa strategier är kapitalet i behov av en statsapparat. Till kampen om kapitalets kretslopp läggs på så sätt också kamp om kontrollen av statsapparaten, om olika välfärdsinrättningar och inte minst en kamp om ideologi och kultur. En viktig aspekt av klasskampen berör klassammansättningen. Kapitalets strävan är att den enskilde arbetaren ska vara så utbytbar som möjligt, för att hela tiden kunna plocka in exakt det antal arbetare de behöver, och hålla konkurrensen mellan arbetarna om jobben uppe. Kapitalet är egentligen inte alls intresserad av det konkreta arbete en viss arbetare utför, om ett visst arbete resulterar i en bil, en hamburgare eller ett dataprogram. Dess intresse rör istället endast arbetets förmåga att skapa mervärde, där det endast är det abstrakta arbetet, arbetet som sådant, som är intressant inte vad som produceras. På så sätt likställs i princip alla arbetare i det att de reduceras till sin mervärdesskapande förmåga och för kapitalet helst endast ska vara helt utbytbara varor på en arbetsmarknad, för att hela tiden kunna pressa löner och arbetsvillkor maximalt. Detta är dock ingen entydig tendens då en del arbetsuppgifter fortfarande är kvalificerade eller halvkvalificerade t ex med en lång upplärningstid, även om ingen yrkeskunskap krävs. Detta gör att kapitalet är i behov av åtminstone grupper av fast anställda, lojala arbetare för att kunna hålla produktionen igång. För att behålla sin makt över den arbetarklass som homogeniseras som abstrakt arbete på arbetsmarknaden är kapitalet tvunget att splittra arbetarklassen, och ställa olika grupper mot varandra. För att göra detta används de hierarkiska strukturer som finns till hands, grundade på sådant som kön, ålder, etnicitet och nationalitet. Inom den enskilda fabriken införs en omfattande lönehierarki, liksom mellan olika branscher, och mellan olika områden i den internationella arbetsdelningen. Ständigt skapas också nya splittringar: mellan offentligt och privat anställda, mellan de som 6

7 har arbete och de som inte har, mellan fast anställda och tillfälligt anställda. (1) Splittringen och mångfalden av hierarkier övervinns gång på gång genom arbetarklassens kamp, då nya grupper finner varandra och gör gemensam sak. Kapitalet svarar då i sin tur med att omstrukturera arbetarklassen på nytt och finna andra vägar till splittring. Produktionen på den enskilda arbetsplatsen kan omorganiseras, eller produktionen kan flyttas till andra regioner, eller andra länder, för att undkomma militanta arbetare eller höga lönekostnader. Andra exempel är när branscher som tidigare dominerats av svarta arbetare flyttar till områden med vita arbetare, eller när vissa industrigrenar t.ex. elektronikindustrin i USA byter ut manliga arbetare mot kvinnliga och feminiserar produktionen. (2) På så sätt omskapas ständigt arbetarklassen genom kapitalets ständiga rörelse och förändring. Men samtidigt förändras också kapitalets sammansättning ständigt genom att arbetarklassen finner nya vägar till motstånd och övervinner sin splittring. Välfärd och klassöverenskommelse Under 1800-talet var det vanligt att utsugningen ökade genom att kapitalet förlängde arbetsdagen, men när arbetarna kämpade sig till först tolv, sedan tio och slutligen åtta timmars arbetsdag begränsades den möjligheten. Istället försökte nu kapitalet att öka intensiteten och takten i arbetet. (3) Till en början var det svårt eftersom arbetarna fortfarande hade stor kontroll över produktionsprocessen och själva kunde påverka arbetstakten. Kapitalets svar på problemet blev taylorism och fordism. Taylor delade upp arbetet i en mängd moment, som lättare kunde bevakas och var så enkla att en maskin kunde bestämma takten band Ford arbetarna än hårdare till maskinernas tempo genom att introducera löpande bandet på sina bilfabriker. Produktiviteten ökade explosionsartat och det blev möjligt att producera bilar tio gånger snabbare än tidigare. Konkurrenterna följde snabbt efter och fordismen spreds till nya branscher. Under första världskriget slog den nya tekniken igenom på bred front. Under 30-talets krisår blev det uppenbart även för systemets förvarare att den fria marknaden inte överlevde på egen hand och på olika sätt experimenterade såväl New deal-liberalerna i USA och nazisterna i Tyskland som socialdemokratin i Sverige med ökade statliga ingrepp i ekonomin. Först genom krigsrustningen och andra världskrigets massiva kapitalförstörelse skapades på nytt förutsättningarna för en långsiktig expansion. Efter kriget fanns därför ett enormt utrymme för en expansion, men samtidigt fanns det ett tryck från arbetarklassen med krav på få del av de skapade värdena. Genom kris, krig och stöd till fascismen hade kapitalismen tappat legitimitet och överallt krävde människor en radikalt annan samhällsordning än den som kastat dem in i kriget. Det var därför nödvändigt för den härskande klassen att skapa ett system som, samtidigt som det tillgodosåg en del av arbetarklassens behov, avväpnade den genom att inlämna den i systemet. Allt detta ledde till att staten kom att spela en större roll än tidigare. Genom offentliga investeringar skulle staten gå in och utjämna konjunkturerna och hålla efterfrågan öppen. Staten skulle också vara garant för klassamarbetet och de centrala avtalen mellan arbetsgivare och fackföreningar. Staten svarade också, genom offentlig sektorns utbyggnad, i ökad utsträckning för arbetarklassens reproduktion och utbildning. Dessutom kom staten att spela en stor roll för rationaliseringen och utvecklingen av industrin och kom också att utgöra dess främsta kund, inte minst genom militären, som under kalla krigets kapprustning kunde förse industrin med ständigt nya order. Under en 20-årsperiod, fram till 60-talets slut, följde en tillväxtperiod som saknar motstycke i kapitalismens historia, med ständigt ökande produktivitet och extremt få öppna konflikter på arbetsmarknaden. Många trodde att kriser tillhörde historien och att alla samhällsproblem kunde lösas med central planering och social ingenjörskonst. Från borgerligt håll talades det om ideologiernas död. Visserligen ökade tempot hela tiden vid de löpande banden, men samtidigt steg 7

8 också reallönerna i takt med tillväxten och den offentliga sektorn byggdes ut. Men under ytan hopade sig problemen. I konkurrens med varandra tvingades kapitalisterna att hela tiden investera en allt större del av vinsten i ny effektivare teknik som skulle öka produktiviteten och utsugningen av arbetarna. För att det skulle gå runt var det nödvändigt att utsugningsgraden hela tiden ökade så mycket att investeringarna kunde betalas och gå med vinst. Det innebar att gapet mellan den totala produktionen och arbetarnas andel av denna var tvunget att hela tiden öka. För att ekvationen skulle gå ihop var arbetarklassen tvungen att finna sig i ökad utsugning, ständigt uppdrivet tempo och en minskande andel av den totala produktionen. Arbetarklassen revolterar Men det fanns en gräns för hur mycket arbetarna var beredda att gå med på. Under ytan av samförstånd och klassfred växte frustrationen över det uppdrivna tempot, den tayloristiska kontrollen över arbetet och de byråkratiska fackföreningar som alltmer fjärmade sig från medlemmarnas intressen. Snart exploderade missnöjet revolterade arbetarna och studenterna i Frankrike genom generalstrejk, massdemonstrationer och fabriksockupationer var det de italienska arbetarnas tur att resa sig i vad som kom att kallas den heta hösten. Årsskiftet gick de svenska gruvarbetarna ut i vild strejk, vilket blev startskottet för en våg av vilda strejker under 70- talet. I de amerikanska ghettona rasade kravaller och 1971 gick arbetarna på det största bilföretaget, General Motors, ut i strejk. Samtidigt skedde också resningar på många håll i tredje världen, med strejker, kravaller och väpnad kamp. Det blev svårare för kapitalet att disciplinera arbetskraften och få den att överhuvudtaget jobba sa t. ex. varannan anställd vid Volvos verkstäder upp sig och vid Torslandafabriken strejkade arbetarna vilt i början av 70-talet. (4) Genom sin kamp lyckades arbetarna höja lönerna, tillkämpa sig nya välfärdsreformer och stoppa kapitalets krav på ökad produktivitet. Genom den framgångsrika kampen påskyndades kapitalets kris. När kapitalet hade varit i behov av att pressa tillbaks arbetarnas andel av produktionen och öka produktiviteten, möttes de istället av kamp för högre löner och nya välfärdsreformer, samtidigt som arbetarna vägrade finna sig i ständigt högre tempo och istället krävde mer makt över arbetet. Från mitten av sextiotalet till tidigt åttiotal föll de genomsnittliga vinsterna för företagen i de sju ledande industriländerna från cirka 20 procent till ungefär 10 procent. Från sextiotalet till mitten av sjuttiotalet sjönk vinstandelen i svensk industri från omkring 25 procent till bottennoteringen 15 procent. Vinsterna blev för låga för att kapitalet skulle investera, samtidigt som lönerna var för låga för att arbetarna skulle kunna konsumera de massproducerade varorna. Marknaden för bilar, TV-apparater och vitvaror de varor som bidragit till den långa tillväxtperioden började bli mättade. Kapitalet slår tillbaka För kapitalet var naturligtvis en situation där arbetarklassen revolterade och vinsterna föll ohållbar och de började genast omorganisera sig och gå till attack för att återerövra vad de förlorat. Klassamarbetet sades upp och välfärdspolitiken övergavs, när dessa i alla fall inte dög som disciplineringsinstrument. Inte heller var den keynesianska konjunkturpolitiken intressant när den uppenbart inte kunde stoppa kriser längre. Också bindningen till en nationell marknad och masskonsumtionen idén att de massproducerande arbetarna också skulle konsumera upp de producerade varorna blev mindre intressant, när de inhemska marknaderna var mättade på många viktiga konsumtionsvaror. Istället gick kapitalet nu till attack: Arbetslösheten har drivits upp, vilket ökat konkurrensen mellan arbetare, satt press på lönerna och möjliggjort för kapitalet att genomdriva en lång rad försämringar vad gäller arbetsförhållan- 8

9 den, arbetstider och anställningsvillkor. För att massarbetslösheten ska bli riktigt effektiv införs också hårdare krav på arbetssökande och försämrade villkor för arbetslösa, samt en flexiblare arbetsmarknad där de tillfälliga anställningarna drastiskt ökade. Lönerna har pressats tillbaks, så att de inte längre som under efterkrigsperioden följer produktivitetsutvecklingen. I Sverige ökade industriarbetarnas reallöner med 3 procent per år under perioden 1960 till 1975, medan de endast ökade steg 0,3 procent årligen, de följande 20 åren. I USA har försämringen varit än mer drastisk och lönerna har pressats tillbaks så mycket att industriarbetarna idag har reallöner som är lägre än på 70-talet. (6) På så sätt har kapitalet kunna tillskansa sig ökade vinster trots att ekonomin växt långsammare. Råvarupriserna har sänkts. Genom skuldkris och påtvingade strukturprogram från världsbanken och IMF har fattiga länder tvingats till ensidig råvaruexport. Följden har blivit överproduktion och kraftigt fallande råvarupriser. Detta har satt stopp för den standardhöjning som skedde i många fattiga länder under 60- och 70-talet och vidgat klyftorna mellan fattiga och rika länder. Mager produktion och just-in-time har införts inom såväl industrin som delar av tjänstsektorn, för att effektivare utnyttja arbetarna och pressa ur dem mer merarbete, vilket vi återkommer till längre fram i artikeln. Finansmarknad, handel och produktion har globaliserats. Genom att finansmarknaden avreglerats kan det rörliga finanskapitalet snabbt flyttas dit vinstchanserna är störst. Den avreglerade finansmarknaden begränsar också de enskilda regeringarnas handlingskraft och gör att dessa kan skylla impopulära beslut på internationella spekulanter. Genom att handelshinder rivs och allt fler områden genom Gatt-avtal öppnas upp för utländskt kapital så ökar den internationella konkurrensen om marknader, och trycket över hela världen på högre produktivitet, minskade kostnader, och återhållna löner och sociala utgifter. Tidigare stängda marknader, såsom länderna i Östeuropa, eller tidigare hårt reglerade marknader, som de sydasiatiska tigerekonomierna, har också öppnats upp på vid gavel. Produktionen har också internationaliserats, för att kapitalet effektivare ska kunna utnyttja den internationella arbetsdelningen och integrera hela kedjan av underleverantörer, från de fattigaste hem- och fabriksarbetare i tredje världen uppåt i hierarkin till sammansättningsfabrikerna i nord, och kunna spela ut olika underleverantörer mot varandra. (7) Kapitalets ständiga hot om att flytta produktionen från nord till syd är däremot oftast en bluff, vars syfte är att skrämma arbetarna till försämrade löner och arbetsförhållanden. Endast en fjärdedel av företagens investeringar sker i fattiga länder och endast en tiondel av arbetslösheten i nord kan kopplas till flytt av industri till fattiga länder, och detta har främst berört textilindustri och lätt elektronik. (8) Den offentliga välfärden har monterats ned. Genom skattesänkningar och privatiseringar av sådant som sjukvård, utbildning och kollektiva transporter har kapitalet fått tillgång till offentliga medel. Nedmonteringen av offentlig service handlar också om att slå tillbaka tidigare framgångar arbetarklassen vunnit och att öka konkurrensen på arbetsmarknaden. Kapitalets offensiv har medfört att arbetarklassen omstrukturerats. En stor grupp har förlorat arbetet, en annan har tvingats in i tillfälliga anställningar. Men också de som behållit jobben har fått se hur produktionsprocessen omformats och olika verksamheter sålts ut och lagts på entreprenad. Har kapitalismen segrat? Det kan tyckas som om kapitalismen är stark. Genom de förändringar som räknats upp har kapitalisterna åter lyckats höja sina vinster. Men bakom dessa nya vinster finns ingen ny guldålder, med hög tillväxt och stora produktivitetsökningar. Vinsterna har skett tack vare att arbetarklassen pressats tillbaka, fått en allt mindre del av produktionen och tvingats till hårdare arbete. 9

10 Fortfarande brottas kapitalet med mättade marknader och dålig lönsamhet på investeringar. De enorma vinster kapitalet samlat på sig satsas inte på produktiva investeringar. Istället går alltmer till olika former av spekulation, med ständiga bubblor, och risk för krascher. Vi har gång på gång sätt hur kapitalets desperata jakt på kortsiktiga vinster lett till att kurvorna rusat i höjden: fastighetsmarknaden i Japan, de sydostasiatiska tigerekonomierna, IT-bolagen, den amerikanska börsen, osv. Men ständigt har dessa bubblor spruckit. Allt tal om en krisfri kapitalism har också kommit på skam nu när den kapitalistiska ekonomin går in i sin fjärde svacka sedan 70-talet. Just nu ser det ut som om USA, Japan och EU kommer att gå in i en samtidig recession, vilket skulle innebär en djup kris för den kapitalistiska världsekonomin i dess helhet. När lönerna nu inte stigit i takt med produktiviteten, och när de lönsamma investeringarna är för få, har också en allt större del av det ekonomiska överskottet gått till lyxkonsumtion åt kapitalisterna och det skikt av höga tjänstemän som står dem närmast. En del av lyxkonsumtionen består i att överklassen konsumerar privata tjänster, anställer pigor, trädgårdsmästare, chaufförer osv, vilket på inget sätt är produktivt för ekonomin, utan endast en del av de rikas konsumtion. På många sätt är systemet mer sårbart idag. Genom regleringar av kapitalströmmar och en växande offentlig sektor kunde kriser tidigare dämpas. Den möjligheten har idag till stor del tagits bort. Tidigare bands också arbetarklassen upp i systemet genom socialdemokratiska partier, fackföreningar, växande reallön och en social välfärd. Men idag har denna legitimitet försvunnit och misstron mot det politiska systemet växer i hela västvärlden. Det är också viktigt att komma ihåg att globaliseringen och olika nyliberala reformer inte sker av sig själva, utan är resultatet av tusen och åter tusen beslut fattade av företagsledningar, politiska församlingar, och internationella institutioner. Vart och ett av dessa beslut är också möjligt att bekämpa och det är inte alls säkert att resultatet i slutändan gagnar kapitalet. Arbetslösheten blir inte lika effektiv som det var tänkt om folk vägrar ta vilka jobb som helst och hoppar av söka-jobb-programmen. Strukturrationaliseringarna i tredje världen möts ofta av kravaller, som många gånger tvingat IMF och Världsbanken att backa. I Bolivia sålde regeringen, på Världsbankens inrådan, ut vattenbolaget till ett privat företag, som chockhöjde priserna. Massdemonstrationer med hundratusentals människor förmådde regeringen att dra tillbaka försäljningen. Nedskärningar inom offentlig sektor har också på sina håll mött kraftigt motstånd tvingade en storstrejk bland franska offentliganställda samt massdemonstrationer regeringen att dra tillbaka nedskärningar av pensioner och besparingar inom sjukvården. Idag rasar striden i Argentina, med strejker, massdemonstrationer och arbetslösa som genomför vägblockader mot regeringens åtstramningsprogram, där en del av programmet nu senast var 13 procentiga löne- och pensionssänkningar, och utgången är inte given. På arbetsplatserna sker dagligen en kamp, där det inte alls är säkert att kapitalets nya metoder att organisera produktionen ger önskat resultat. Som vi ska se kan dessa lika gärna bli till vapen i arbetarnas händer. Under de senaste åren har också själva globaliseringen, symboliserad av toppmöten inom IMF, Världsbanken, WTO, G8, EU och Nafta, utsatts för ett allt starkare motstånd, med tiotusentals eller hundratusentals motdemonstranter. Klassammansättningen i Sverige Även om kapitalet på många sätt globaliserats, så har nationalstaten på intet sätt spelat ut sin roll. Nästan samtliga av de multinationella företagen har sin bas i ett land, där företagsledningen sitter och vinsterna samlas. Med ytterst få undantag finns dessa företag i Nordamerika, Europa eller Japan. Alla dessa företag är beroende av den egna staten på en mängd sätt; ekonomiskt, juridiskt, politiskt och i vissa fall militärt. Det är alltså inte sant att kapitalet blivit nationsfritt. 10

11 Nationalstaten är fortfarande en grundläggande organisatorisk enhet inom kapitalismen, även om dess roll håller på att förändras, och dess handlingsutrymme kringskärs. Under den nuvarande ekonomiska nedgången ropar företagen dessutom åter på ökat stöd och aktivare statliga insatser. I kriget mot terrorism har vi också sett vilken avgörande roll den amerikanska staten spelar för att tillgodose oljebolagens krav på kontroll över Centralasiens oljefält och på säkra oljetransporter via en pipeline genom Afghanistan och Pakistan. Det är viktigt att alltid komma ihåg att arbetsdelningen och arbetarklassens sammansättning måste ses i ett globalt sammanhang. Men samtidigt är det också nödvändigt att gå in på enskilda nationer för att se hur klassammansättningen konkret kommer till uttryck inom olika delar av världen, och förstå vilka specifika förutsättningar för kampen detta innebär. Hur ser då situationen ut i Sverige? Det har talats mycket om att arbetarklassen mer eller mindre dött ut och ersatts av en stor medelklass, vilket ryckt undan grunden för klasskampen och arbetarrörelsen. Enligt den offentliga statistiken utgjorde arbetare ,5 procent av befolkningen, tjänstemän 45 procent och företagare 6,5 procent. I tidskriften Motströms hävdar Ankarloo att dessa siffror är vilseledande och går in för att närmare skärskåda vad som döljer sig bakom betäckningen tjänstemän. (9) I statistiken delas tjänstemännen in i tre grupper: lägre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå och högre tjänstemän med ledande befattning. Gruppen lägre tjänstemän kan, enligt Ankarloo, utan vidare räknas till arbetarklassen. Hit räknas de som har arbeten som kräver två års utbildning efter grundskolan eller mindre. De som återfinns i den kategorin har lika lite att säga till om, är lika ofria i arbetet och har samma levnadsvillkor, som de som räknas till arbetare. Till lägre tjänstemän hör yrken som vaktmästare, biblioteksbiträden och telefonister. Hit hör också den växande grupp av framförallt lågbetalda kvinnor som arbetar på callcenter och bemanningsföretag. Med de lägre tjänstemännen inräknade i arbetarklassen blev klassens andel av arbetskraften 64,5 procent Nästa grupp, tjänstemän på mellannivå, som inte lika självklart räknas till arbetarklassen, utgör 18 procent av arbetskraften. Här återfinns t.ex. tekniker och beredare inom industrin, utan chefsposition. Här återfinns också offentliga sektorns kvinnodominerade yrkesgrupper med längre utbildning, såsom lärare, sjuksköterskor, socionomer och bibliotekarier. Historiskt har dessa grupper inte räknats till arbetarklassen, och de ser sig inte själva som arbetare. På olika sätt kan de också sägas delta i en form av ideologiproduktion och ha vissa maktfunktioner, t.ex. läraren gentemot eleverna, eller socionomen gentemot klienterna. Men samtidigt står de vad gäller löner, behov av en offentlig sektor, och även möjlighet att påverka sin arbetssituation, definitivt närmare arbetarklassen än skiktet av högre tjänstemän. Under de senaste årtiondenas nedskärningar av den offentliga sektorn och krav på rationaliseringar har dessa grupper dessutom ofta fått sin arbetssituation drastiskt förändrad och de ligger nu i topp bland yrken där stressen tilltar. Den kamp som lönearbetare i denna grupp för, för högre löner, bättre arbetsförhållanden osv måste också ses som en del av klasskampen. Kvar av tjänstemännen finns nu bara 10,8 procent högre tjänstemän, där det privata näringslivets och den offentliga sektorns olika chefsbefattningar ingår. Denna grupp har högre kontroll över sin egen arbetssituation än andra, har underordnade de kan kontrollera och bestämma över och åtnjuter ofta olika förmåner som vanliga löntagare sällan har. Bland toppskiktet finns de för vilka lönen spelar allt mindre roll, dessa har tillgång till optioner, aktier, bonus och förtur till privata sjukhus. För att sammanfatta bilden: Arbetare: 64,5 procent Mellanskikt, närstående arbetarklassen: 18 procent Mellanskikt, närstående kapitalet: 10,8 procent Företagare: 6,5 procent 11

12 Detta ger en helt annan bild av samhällsutvecklingen och styrkeförhållandet mellan klasserna än den gängse som sprids i massmedia. Snarare än att klasserna dött ut är det så att den absoluta majoriteten, 82,5 procent, har intressen som dramatiskt skiljer sig från den minimala klicken kapitalister och den tiondel av befolkningen som utgör privilegierade lönearbetare. Det är mellan den lilla klicken på toppen, kapitalisterna samt deras hantlangare, och resten av befolkningen, som den stora klyftan finns. Men med detta har vi endast konstaterat att ryktet om arbetarklassens död är tämligen överdrivet inte sagt något om hur arbetarklassen idag ser ut. Innan vi går in på de olika delarna av arbetsmarknaden finns två genomgående förändringar som radikalt påverkat arbetarklassens sammansättning. Den första är kvinnornas massiva intåg på arbetsmarknaden under efterkrigstiden, framförallt inom offentlig sektor. Det har gjort att kvinnornas andel av den yrkesverksamma arbetarklassen har ökat och att kvinnor idag utgör en majoritet av arbetarklassen. Enligt Greider, som räknar med en något mindre arbetarklass än Ankarloo, tillhör två tredjedelar av kvinnorna arbetarklassen, mot hälften av männen. (10) Det hierarkiska förhållandet mellan kvinnor och män utgör den kanske mest grundläggande skiktningen av arbetarklassen, vilket blir tydligt då kvinnor är kraftigt överrepresenterade när det gäller otrygga anställningar, bemanningsföretag och callcenter. Kvinnor utgör också en stor majoritet av arbetarna inom den offentliga sektorn. Den andra stora förändringen är att invandrarnas andel av arbetarklassen ökat, så att var sjunde arbetare idag har invandrarbakgrund. (11) Arbetslösa I början av 90-talet steg arbetslösheten brant till över 10 procent. Under senare år har den sjunkit något, men den ligger fortfarande kvar på en nivå som är flera gånger högre än under den fulla sysselsättningens dagar. Totalt är idag 7,5 procent registrerade som arbetslösa (5,6 som öppet arbetslösa, 1,9 procent i arbetsmarknadsåtgärder). Arbetslösheten är mycket ojämnt fördelad över landet, med 13,4 procent i Norrbotten, mot 4,1 procent i Stockholms län. (12) I stora delar av Sverige, framförallt utanför storstadsområdena, är hotet om arbetslöshet fortfarande påtagligt, med den press på arbetsförhållanden och löner som detta medför. Till den officiella arbetslöshetsstatistiken måste dessutom läggas de grupper, bland annat förtidspensionerade, som av olika anledningar helt ställts utanför arbetsmarknaden. Vi har den senaste tiden på nytt sätt hur varslen duggat tätt, till följd av nedgången i ekonomin. Troligtvis kommer vi också inom snar framtid åter att se hur arbetslösheten stiger. Men för att arbetslösheten ska tjäna sitt syfte är det nödvändigt att de arbetslösa verkligen är med och konkurrerar på arbetsmarknaden. Tidningen Aufheben menar att den massarbetslöshet den nyliberala offensiven skapade endast delvis fyllde sitt syfte, då alltför många arbetslösa hamnade helt utanför arbetsmarknaden, och antingen var för odisciplinerade eller okvalificerade för att verkligen vara med och konkurrera. Aufheben menar att det är utifrån detta man ska förstå den europeiska socialdemokratins nya arbetsmarknadspolitik, som inte längre handlar om att skapa full sysselsättning, utan om att göra de arbetslösa aktiva och anställningsbara, med arbetssökandet som en heltidssysselsättning. På så sätt försöker man åstadkomma, med statliga insatser, det som den rena nyliberalismen inte kunde åstadkomma: en verklig konkurrens om jobben, och en arbetskraft som kan motsvara kapitalets behov av flexibilitet, och arbetare som kan hoppa in på olika deltidsjobb och tillfälliga anställningar. I högkonjunktur innebär detta att kapitalet inte behöver konkurrera med varandra på samma sätt om den arbetskraft som finns, i lågkonjunktur innebär det att hotet mot de med jobb och pressen på att sänka kraven ökar. (13) I Sverige är aktivitetsgarantin (AGA:n), där den arbetslöse ska hållas aktiv och arbetssökandet bli en heltidssysselsättning, ett aktuellt exempel på detta. AGA:n gäller långtidsarbetslösa, men också dem som arbetsförmedlingen bestämmer riskerar att bli långtidsarbetslösa. Redan vid första besö- 12

13 ket på arbetsförmedlingen klassificeras arbetssökanden och placeras in i olika kategorier. Om någon klassificeras som potentiellt långtidsarbetslös och stoppas in i AGA:n så måste den personen ta de kurser och praktikplatser som erbjuds, i annat fall så går hon/han miste om bidragen. Om man väl hamnat i AGA:n så skrivs man aldrig ut, annat än om man får ett riktigt jobb eller börjar på en riktig utbildning. Då kursutbudet är litet och samordningen, som ofta privatiserats, dålig så innebär det att arbetslösa kan tvingas gå om samma kurs både en och två gånger. Många kurser håller dessutom en så låg kvalité att de upplevs som rent förnedrande av de arbetslösa som tvingas gå dem. Med hjälp av AGA:n har arbetslösheten gjorts till en heltidssysselsättning, men utan några som helst rättigheter för de arbetslösa, vilka tvingas till rena idiotuppgifter. Även för andra arbetssökanden, som står utanför AGA:n, har kontrollen ökat i och med ändrade a-kasseregler. Enligt de nya reglerna är en arbetssökande tvungen att efter hundra dagar ta jobb också på andra orter än den egna bostadsorten och inom andra yrken än det egna, annars sänks ersättningen. Dessa regler har medfört att antalet fall av ifrågasatt utbetalning av a-kassa ökat med 23 procent sedan februari i år. (14) Tillfälliga jobb 1999 hade över en halv miljon tillfälliga anställningar, vilket motsvarade 15,8 procent av alla anställda i Sverige. (15) Till de tillfälliga anställningarna räknas vikariat, provanställningar, praktikarbete, säsongsanställning, projektanställning och behovsanställning. Två trender är tydliga. Dels har de tillfälliga anställningarna ökat under hela 90-talet, dels har de mest osäkra formerna, timanställning och tillfälliga behovsanställningar ökat mest. Enligt en artikelserie i Aftonbladet har de osäkra timanställningarna fyrdubblats. (16) Bland de som har tillfälliga jobb är både kvinnor och invandrare kraftigt överrepresenterade. Genom visstidsanställningarna kan företagen plocka in folk när de behöver, för att anpassa sig efter konjunktur och efterfrågan hos kunderna. Arbetsstyrkan på företagen omskapas ständigt, då folk kommer och går, och det blir en uppdelning mellan de som har fast anställning och de som tillfälligt hoppar in, där de senare ofta hamnar utanför, vilket splittrar upp arbetarklassen. De tillfälligt anställdas otrygga ställning gör det svårare för dem att göra motstånd på arbetsplatsen, eftersom de lätt kan ersättas med andra, vilket naturligtvis inte ska förstås som att det är omöjligt. Vid t.ex. en strejk på en av Ducatis fabriker i Italien var arbetarna från bemanningsföretagen de drivande och mest militanta. Även den fast anställda kärnan på företagen får en högre arbetspress, genom att de återhämtningsperioder som normalt brukar finnas när efterfrågan sjunker, elimineras ur systemet. På så sätt är de tillfälliga anställningarna ett sätt att ta kontroll över alla arbetares tid och använda den maximalt för att öka vinsterna. Industriarbetet Bakom talet om arbetarklassens död ligger ofta föreställningen om att industrisamhället tillhör det förgångna, eller att det idag helt har flyttat till länderna i tredje världen. Enligt den officiella statistiken var det arbetare som arbetade inom industrin, och tjänstemän, vilket ju fortfarande innebär en ansenlig del av den totala arbetskraften. (17) Jämfört med 1960-talets slut, då närmare två miljoner var anställda inom industrin innebär det förvisso en kraftig minskning. Denna minskning är dock delvis en statistisk synvilla. En undersökning från 1996 visade att andelen sysselsatta inom industrin och industrianknutna tjänster legat konstant sedan 1950-talet. Det som skett är istället att industriproduktionen splittrats upp. Olika tjänster kopplade till produktionen har lagts ut på entreprenad eller ombildats till självständiga bolag, samtidigt som stora delar av produktionen lags ut på en växande kedja av underleverantörer. Statistiskt medför det att 13

14 ekonomer, administratörer, telefonister, städare och kökspersonal som tidigare räknades till industrin, nu, när städningen lagts på entreprenad, telefontjänsterna tagits över av callcenter och administrationen bolagiserats, räknas till tjänstesektorn. Visst är industrin hela tiden utsatt för konkurrens, där kapitalet flyttar delar av produktioner till länder i Östeuropa eller tredje världen, eller rationaliserar bort anställda genom effektiviseringar. Men samtidigt utgör industrin fortfarande själva motorn för kapitalackumulation, och en mycket stor del av tjänstesektorn är direkt till för att serva industrin, eller hänger samman med industrin då den transporterar varor, distribuerar varor, eller sysslar med reklam och marknadsföring. Antalet arbetare inom industrin har minskat, men de som är kvar producerar idag mer än någonsin tidigare, och ett tjänstesamhälle utan industrin i botten är knappast tänkbart. Det påstås ibland att löpande bandet i princip skulle ha försvunnit inom industrin och arbetet blivit mer mänskligt. Men ingenting kan vara mer felaktigt. Det som hänt är snarare att löpande bandet dels intensifierats, dels expanderat till nya områden. Istället för postfordism handlar det om en utvecklad och förfinad fordism. Mager produktion, kaitzen och just-in-time har blivit honnörsord de senaste decennierna. Lager ska minimeras, istället ska komponenter komma från underleverantörerna till sammansättningsfabriken och från sammansättningsfabriken till kunderna just-in-time. Vinsterna med detta är flera. Dels minimeras det kapital som ligger bundet utan att förränta sig. Dels sätts ett ständigt tryck på arbetsorganisationen: på hela kedjan av underleverantörer, på de åkare som transporterar komponenter och färdiga varor och på arbetarna längs banden i sammansättningsfabrikerna, så att hela produktionskedjan blir till ett enda löpande band, där frånvaron av buffertar leder till en ständig press på alla att hinna klart i tid. För att öka pressen används också konsekvent underbemanning. Ett av syftena med detta är att få arbetarna själva att hela tiden rationalisera produktionen, och uppfinna egna förbättringar, för att klara pressen. Kaitzen-systemet är ofta kopplat till ett belöningssystem som är beräknat på det belopp som företaget förväntas tjäna in under ett år. Ett problem för kapitalisterna med fordismens löpande band var att det gav en ojämn arbetsbörda, där vissa moment vid löpande bandet tog längre tid än andra, med väntetider för arbetare vid andra ställen som följd. Arbetarna vid bandet utvecklade också olika knep för att underlätta arbetet, och få korta pauser. När tidsstudiemän kontrollerade arbetet eller ackord sattes var arbetarna måna om att inte avslöja alla knep och visa hur snabbt de i själva verket kunde arbeta. Ett syfte med den magra produktionen är att komma runt detta problem, avtvinga arbetarnas hela deras kunskap om produktionen och komma åt alla lättnader i arbetat och mikropauser som arbetarna skapar åt sig. Arbetarna ska också fås att själva ständigt förbättra produktionen. Liksom i den tidigare fordismen standardiseras produktionen. Därefter höjs takten, genom ständig underbemanning, vilket tvingar arbetarna till nya lösningar. Arbetet observeras noggrant och så fort en arbetare utvecklat ett nytt handgrepp som förenklar produktionen görs detta till ny norm. Arbetarna ska nu heller inte vara helt knutna till samma plats vid bandet, utan lär sig andra handgrepp, för att kunna rycka in om det blir problem på andra ställen. På så sätt undviker kapitalet den tidsspill som uppstod när varje arbetare var bunden till en enskild maskin. I den magra produktionen används ofta också arbetslag, ibland med en form av gruppackord och ofta med produktions- och kvalitetsansvar. Om någon i arbetslaget är borta får de andra rycka in, och det gemensamma ackordet sätter press på alla i gruppen att göra sitt yttersta och hoppa in för att hjälpa varandra. Genom arbetslagen splittras också arbetarna upp i grupper som konkurrerar med varandra. Och även om de olika arbetslagen inte konkurrerar sinsemellan splittras sammanhållningen upp, t ex genom en sådan sak som att de olika arbetslagen har egna fikarum. Istället för yttre tidsstudiemän, lyfts någon från arbetslaget upp och få delta i det fortsatta rationaliseringsarbetet. Arbetarna får på så sätt själva vara med och planera hur de ska klara av en ytterliga- 14

15 re minskad bemanning, och blir då tvungna att använda sig av de knep de själva utvecklat. Genom detta skapas ett system med ständiga förbättringar av produktionen, vilket med en japansk term brukar kallas kaitzen. Och genom ett ansvar för visst förebyggande underhåll, så kallat TPU (Total Produktivt Underhåll), ska produktionsstopp minimeras vilket även gäller särskild underhållspersonal. För att få arbetarna att arbeta maximalt kan de också tilldelas andra uppgifter utanför den direkta produktionen, till exempel rutingöromål som tidigare legat på lägre tjänstemän eller städuppgifter som tidigare legat på städare, för att på så sätt fylla igen alla eventuella mikropauser och lugnare perioder. Med den magra produktionen och just-in-time där lager minimeras och underbemanning råder ökar kravet från kapitalets sida på flexibilitet. Eftersom det inte finns några marginaler att ta till måste arbetarna jobba över om produktionen inte hinner klart i tid. Kapitalisterna strävar också efter att helt avreglera arbetstiderna, för att kunna använda arbetarna när de har behov av dem, med sådant som konjunkturanpassad arbetstid och liknade. Helst ska arbetskraften kunna plockas in när den behövs, vilket ökat användningen av olika former av tillfälliga arbeten, vilket vi redan varit inne på. Tjänstesektorn Som vi redan sett handlar en stor del av den växande tjänstesektorn om arbeten som på olika sätt har anknntning till industrin. En stor del av tjänstesektorn har också industrialiserats de senaste decennierna och anpassats till det löpande bandet. Inom snabbköp och stormarknaderna arbetar kassörskorna sedan länge vid ett löpande band, där datorisering och användande av streckkoder gjort arbetet allt mer monotont. Datoriseringen leder också till ökad kontroll och krav på rationalitet. I Frankrike kontrolleras den volym kassörskorna expedierar, med krav på ett visst antal artiklar eller kunder under en arbetsdag. Inom franchiseföretagen i restaurangbranschen sker tillverkningen också enligt löpande bandets princip med enkla standardiserade handgrepp och leveranser just-in-time. När det gäller tjänstesektorn tillhör callcenterbranschen den snabbast växande. I Storbritannien har branschen redan över anställda och antalet växer med nästan 20 procent per år. (18) I Sverige är antalet anställda fortfarande litet, drygt 7 000, telemarketing och telefonintervjuföretag oräknade, men branschen växer snabbt. (19) Callcenterföretagens tillväxt hör samman med andra företags strävan att slimma organisationen och lägga ut delar av verksamheten, antingen helt och hållet eller under arbetstoppar. Callcenterföretagen hänger på så sätt samman med den magra produktionens utbredning och kraven på en flexiblare arbetsmarknad. På callcenterföretagen är 80 procent av de anställda kvinnor och 45 procent är under 25 år. Ofta förläggs företagen till orter med hög arbetslöshet, för att hålla löner låga och få god tillgång på arbetskraft. Ofta etableras också callcenterföretagen med ekonomiskt stöd från antingen stat, kommun, länsarbetsnämnder eller EU, eller dessa i kombination. Närmare 30 procent av de anställda saknar fast anställning och lönerna hålls låga, med ett genomsnitt på kr/mån (1999). Många av företagen saknar kollektivavtal. På callcenterföretagen används modern datorteknik för att industrialisera kontorsarbetet och effektivt övervaka de anställda, efter tayloristiska principer. Med hjälp av den tekniska utrustningen registreras hur lång tid varje moment i arbetet tar, t.ex. på- och avloggning, hur många samtal som hinns med, hur långa dessa är och hur långa pauserna är. Vissa företag har exakta krav på hur många samtal som ska hinnas med per dag och exakt hur många minuter ett moment får ta. Det finns till och med företag som mäter tiden för toalettbesök. Om anställda tar mikropauser kan detta dras av från rastutrymmet. Kontrollen av samtalen är också hög och 67 procent av de anställda på callcenter uppger att de medlyssnas. Ibland är det också frågan om ren avlyssning, i 15

16 smyg. Detta i kombination med att callcenterarbetarna ofta är bundna till detaljerade manus och standardfraser, vilket ytterligare degraderar det mänskliga i arbetet. Förutom de nya callcenterföretagen så sker också en utveckling inom hela kontorsbranschen som kan beskrivas som callcenterfiering. Det traditionella kontorsarbetet genomgår överallt på banker, försäkringsbolag och industriföretagens administrationsavdelningar en industrialisering, där arbetet styckas upp, standardiseras och organiseras efter löpande bandets princip. En annan snabbt växande del av tjänstesektorn utgör bemanningsföretagen, som idag anställer ca , framförallt i storstadsområdena. (20) Också här är 80 procent av de anställda kvinnor. Bemanningsföretagen garanterar endast lön för arbetstid motsvarande 75 procent, vilket är lägre än a-kassan. Det gör att det under månader med många röda dagar, som i maj, är omöjligt för de anställda att komma upp i full tid. Bemanningsföretagen är, liksom de tillfälliga jobben, ett svar på kapitalets krav på en flexibel arbetskraft som kan hoppa in vid behov. Risken läggs på individen, som får sänkt lön, om efterfrågan sjunker. Personalomsättningen är mycket hög. Näringsminister Björn Rosengren och AMS-chefen, Anders L Johansson har nyligen kastat fram förslaget att bemanningsföretagen ska överta arbetsförmedlingarnas roll för arbetslösa. Förslaget ligger helt i linje med den arbetsmarknadspolitik som vi diskuterat ovan, där målet är att de arbetssökande ständigt ska finnas tillgängliga för kapitalets behov. Det har talats mycket om ny ekonomi. Men faktum är att en mycket stor del av den nya ekonomin helt enkelt handlar om service till den gamla. Många av de nya IT-företagen sysslar antingen med att sälja varor över nätet, som en ny form av postorderföretag, eller på att sälja reklamplats på olika former av gratistjänster. Det som hänt sedan bubblan spruckit är att de gamla industrioch bankföretagen i ökad utsträckning använder sig av IT-teknik för att rationalisera och öka kontrollen, men någon ny form av ekonomi som skapar pengar ur nätet är det inte fråga om. Offentliga sektorn Offentlig sektor behandlas mer ingående i en annan artikel i detta nummer, så här följer endast en mycket kortfattad redogörelse. Under åren expanderade den offentliga sektorn mycket kraftigt, från 15 till 30 procent av BNP, men har sedan stagnerat och under 90-talet sjunkit ned arbetade 24,4 procent av arbetskraften inom vård, skola och omsorg. Ett av skälen till attackerna mot offentliga sektorn har varit att kapitalet, genom skattesänkningar, privatiseringar och en växande försäkringsmarknad velat berika sig på den offentliga servicens bekostnad. Så att säga föra tillbaka/återtransferera delar av mervärdet till det privata kapitalet. Ett annat skäl bakom var att SAF och andra av kapitalets företrädare menade att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften, och på så sätt drev upp lönerna. Genom kraftiga nedskärningar, hot om arbetslöshet och ständiga omorganiseringar har denna konkurrens definitivt brutits, arbetslösheten drivits upp och de offentligt anställda hamnat under samma press som de privat anställda. Liksom i det privata näringslivet har den offentliga sektorn splittrats upp genom entreprenadiseringar och bolagiseringar. Vägar till motstånd För att på allvar beskriva hur den dagliga klasskampen förs och diskutera hur kampen kan fördjupas och spridas är det nödvändigt att i detalj gå in på alla de områden som beskrivs ovan. Vi måste då undersöka hur relationen mellan klasserna och kampen ser ut inom industriföretag, callcenter, bemanningsföretag, den offentliga sektorn osv. I väntan på sådana undersökningar kan vi dock för tillfället endast ge några allmänna reflexioner. Under de senaste årens växande motstånd mot globaliseringen har det talats mycket om finan- 16

17 skapital, spekulation, marknad, multinationella företag som rör sig fritt över världen och mäktiga internationella institutioner såsom Världsbanken och WTO. Kapitalet framstår ofta i beskrivningarna som oerhört starkt och världens arbetare och fattiga som värnlösa offer. Men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är produktionen som är det avgörande för kapitalet; det är där mervärdet skapas, vilket kapitalisterna alltid är i desperat behov av att försöka öka. De ständiga omorganiseringarna för att splittra oss och de ständiga försöken att öka kontrollen och utsugningen, skulle inte behövas om de nu var så starka. På arbetsplatserna kan vi alltid ställa till trubbel. Just-in-time och mager produktion har faktiskt gjort kapitalet mer sårbart än tidigare. Genom att ta bort alla marginaler har kapitalet velat öka pressen på arbetarklassen. Men samtidigt har det inneburit att även begränsade aktioner från arbetarna kan få enorma konsekvenser för kapitalet. För att produktionen ska fungera smärtfritt måste såväl hela produktionskedjan som transporterna mellan dem flyta på utan allvarliga avbrott. I annat fall kan även de mäktigaste kapitalen snabbt tvingas på knä: strejkade mindre än 200 arbetare vid Renaults motorfabrik i Cléon, vilket på några veckor ledde till att 60 procent av företagets totala produktion stannade och arbetare permitterades. - I Storbritannien blockerade förra året lastbilschaufförer och bönder oljeterminaler i protest mot det höga priset. När blockaden upplöstes efter en vecka meddelade affärskedjorna att de endast hade kunnat klara livsmedelsförsörjningen ett dygn till och ett av världens största biltillverkare var nära att ställa in all tillverkning i Europa. Ibland målas det även inom vänstern upp en bild av tillvaron som en järnbur, där allt kapitalet företar sig endast leder till mer förtryck och utsugning. Istället måste vi alltid också lyfta fram vilka nya möjligheter som öppnar sig. Dagligen pågår under ytan en lågintensiv klasskamp. Med den magra produktionen kan det alltså räcka med en plötslig lokal konflikt, med transportarbetare eller monterare vid bandet, för att lamslå de mäktigaste företagsjättar. Dessutom medför den magra produktionen att även kampformer som övertidsblockader, maskning, frånvaro och sjukskrivningar blir effektivare och kan ställa till stora problem för kapitalet. Vi kan också fråga oss vilken kampform som har störst effekt idag: Hur många arbetstimmar går förlorade idag pga strejker, officiella eller inofficiella, och hur många går förlorade pga frånvaro, att man tar längre raster än man har rätt till, att man står och pratar eller duschar och byter om innan man stämplar ut osv? Arbetarna är inte heller lika lättlurade som företagsledningarna tror. Nya former av lagarbeten blir ofta ett forum för kritik mot ledningen, där t ex förbättringsförslagen som ett led i kaitzen är ett utmärkt media för sarkasmer, och arbetarna går inte på talet om ökat medbestämmande. Visstidsanställda kan också ha en styrka i att de inte känner sig lika bundna till ett visst företag, som t.ex. korporativistiska jippon som drakbåtsfestivaler och dylikt, och därför har mindre att förlora på att ta strid. Industrialiseringen av tjänstesektorn och den massiva privatiseringen av offentliga välfärdstjänster innebär att tidigare gränser mellan olika skikt luckrats upp och en allt större del av arbetskraften ställts direkt under kapitalets krav på ständigt högre avkastning. Globaliseringen leder också till att nya arbetargrupper länkas samman i produktionskedjor världen över. Stick i stäv med kapitalets försök att splittra oss skapas på så sätt nya möjligheter att sprida kampen och nå ny enhet. Ibland lyckas också en lokal konflikt få spridning och få med sig allt större skikt av arbetare och tjänstemän, som strejken i Frankrike 1995 som tvingade regeringen på reträtt. På liknade sätt har vi sett storstrejker och massdemonstrationer under de senaste åren i bland annat Sydkorea och 17

18 Argentina. Än så länge har kampen dock oftast förblivit nationellt begränsad. I den växande antiglobaliseringsrörelsen har vi däremot sett en ny internationalism, där människor från allt fler länder deltar i kampen mot IMF, Världsbanken och WTO. Klasskampen är på intet sätt död, tvärtom polariseras världen allt mer. Det gäller bara att inse kapitalets svaghet och bruka vår styrka att kasta systemet över ända. Noter 1. För diskussionen om hur kapitalet å ena sidan, genom påförandet av det abstrakta arbetet, homogeniserar arbetarklassen, och å andra sidan, för att behålla sin position, splittrar och skiktar den, se Harry Cleaver, Reading Capital Politically. 2. Bilindustrin i Amerika dominerades tidigare av svarta militanta och fackligt organiserade svarta arbetare. För att oskadliggöra dessa flyttade kapitalet fabrikerna till förorter eller småstäder, dominerade av vita arbetare. Se artikeln senare i detta nummer, ursprungligt publicerad i Collective Action Notes. Med elektronikindustrins feminisering har kapitalet försökt utnyttja aktuella könsroller för att försämra arbetsvillkoren, t.ex. att kvinnor har flinka lemmar, är tålmodiga och inte ställer några krav. Se Linnéa Nilsson och Paula Mulinari, Arbete och kapital i den globala fabriken i Fronesis nr 6-7, Förlängning en av arbetsdagen brukar kallas det absoluta mervärdet och ökningen av arbetsintensiteten för det relativa mervärdet. Se t ex första bandet av Kapitalet där Marx skriver om fabrikslagstiftningen i England, där han även visar hur staten griper in som reproduktionens och totalkapitalets garant. 4. Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 216f. 5. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s Benny Åsman, Det globala rånet, s. 24 och Se Massimo De Angelis, Globalization, Work and Class: some Research Notes, för en diskussion om globaliseringen av finansmarknaden, handeln och produktionen, och vilka intressen som ligger bakom Benny Åsman, s. 34 och 84. Förutom låga löner finns det nämligen en rad andra faktorer kapitalet måste ta hänsyn till när de lokaliserar produktion: produktivitet, yrkeskunskap, transportmöjligheter, närhet till marknader, politisk stabilitet mm. 9. Daniel Ankarloo, Farväl till arbetarklassen?, Motströms nr 1, Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s Greider, s Se Svenska Dagbladet 8/

19 13. Aufheben, nr 8, Se även deras pamflett Dole Autonomy versus the re-imposition of work, lists.village.virginia.edu/~spoons/aut_html/auf1edit.htm 14. Se Dagens Nyheter 5/ Se Statistisk årsbok 2001, tabell Se Aftonbladet 8/ Statistisk årsbok 2001, tabell Se Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 259f. 19. Uppgifterna om callcenter och bemanningsföretag i Sverige är hämtade från HTF:s hemsida, Bemanningsföretagen som de ser ut idag var fram till 1993 förbjudna. Men efter Lagen om privat arbetsförmedling som den borgerliga regeringen stiftade, och som sossarna lovade återställa efter sin valseger(!), kom branschen att explodera. 21. Mikael Nyberg, s. 254 och

20 Ömtåligt välstånd? Ömtålig social fred? Curtis Price Varje människa tar gränserna för sitt eget uppfattningsområde för hela världens gränser Shopenhauer i Studier om pessimism Diskussionen om klasskampen kan ramas in på många sätt. Av den anledningen beror det uppnådda resultatet i hur diskussionen är strukturerad ofta lika mycket på den intagna ståndpunkten som det gör av de slutsatser som sammanställts av praktisk observation eller en undersökning av fakta. Detta framgår kanske tydligare om du jämför en inramning av klasskampen med utforskandet av topografin i ett outforskat område för att upptäcka huruvida tecken på liv existerar. Om marken utforskas från luften, kommer troligen allt som ses att vara konturerna av kullar eller berg, förekomsten av floder osv. Sett på detta vis, är det enkelt att dra slutsatsen att det inte förekommer några levande organismer alls; men om du kliver ur planet och går omkring kanske du upptäcker att vad som vid första anblicken verkade vara ett obebott område faktiskt myllrar av liv. Med andra ord, vid första anblicken kanske det inte är möjligt att se några tecken på liv, men det betyder nödvändigtvis inte att vattenpölarna är döda. Om man använder ett mikroskop kan vad som på ytan verkar dött i själva verket myllra med mikro-organismer; efter ett första intryck kanske det inte alls är dött. Samma analogi kan användas när man försöker stämma av klasskonflikterna. Den traditionella metoden att närma sig klasskonflikterna, som används av de flesta inom vänstern, är att undersöka statistiken strejkfrekvensen, fackföreningsgraden, höjningar eller sänkningar av levnadsstandarden eller andra dylika indikatorer och därmed liknande metod som det fågelperspektiv som beskrevs ovan. Ur denna synvinkel är bilden verkligen blek: en tjugoårig nedgång i levnadsstandard, fackföreningsgrad och en strejkfrekvens på sin lägsta uppmätta nivå. Listan på tillbakagångar kan göras lång och ingår också i vänsterns schablonmönster i diskussionen om klasskampen i USA de senaste tre decennierna. Givetvis är dessa siffror viktiga, och de ska inte förringas eller avvisas, ändå ger de i slutändan blott en partiell och otillfredsställande bild. Varför? Från början reser sig två begränsningar av att se på klasskampen enbart från ett perspektiv av anhopad statistik; begränsningar som endast ofullständigt kommer hela komplexiteten av the bigger picture till rätta. En begränsning ligger i ifrågasättandet av den underliggande exaktheten i datan då officiell statistik sällan sammanställs ur en objektiv underliggande verklighet, utan istället är ett resultat av ett avsiktligt politiskt budskap utformat för att täcka ena sidan och dra uppmärksamheten till den andra. Detta kan iakttas i hur det fifflas med arbetslöshetsnivåerna och den nationella folkräk- 20

21 ningen; i båda fallen (och många fler kan åberopas) utesluter de officiella siffrorna ett betydande antal människor främst av politiskt fördelaktiga orsaker. Om så är fallet, kan det då sägas, med dessa exempel i åtanke, att strejkstatistiken är helgad med en större exakthet eller noggrannhet? Jag hänvisar till ett personligt exempel. Några år tillbaka var det en strejk i Baltimore vid Poly Seal Corporation, en liten plastfirma förlagd till ett industriområde i utkanten av staden. Jag uppmärksammade strejken endast på grund av att jag råkade befinna mig på en bar en kväll och hörde en stammis berätta för bartendern att hans flickvän just hade gått ut i strejk. Jag kontaktade en jag kände som då var organisatör för en lokal fackförening och frågade om han hade någon information om denna strejk. Han kände inte till den. Under de två veckor strejken varade nämndes ingenting i lokal media, inte heller ansträngde sig det lokala AFL-CIO det minsta för att uppmärksamma att ett av dess medlemsfack hade gått ut i strejk, än mindre erbjuda något konkret stöd. Till innehåll och syfte ägde denna strejk aldrig rum; den var osynlig för alla utom de personer som var direkt inblandade. Emedan det utan tvekan är ett misstag att övergeneralisera från denna enskilda händelse, reser det ändå tvivel om huruvida denna strejk skulle ha registrerats i den officiella strejkstatistiken som ges ut av Department of Labor eller inte. Med fabrikens storlek och det lilla antal arbetare som deltog i strejken, hade strejken vid Poly Seal ingen skadlig effekt på den lokala nivån, än mindre någon mätbar effekt på en nationell skala. Faktum är att bara genom researchen för denna artikel upptäckte jag att min fråga var felställd: som ett resultat av Reaganadministrationens roll-back big theme är strejker med färre än tusen arbetare sedan 1980 undantagna från att räknas med i Bureau of Labor statistics. Enligt en uppskattning antyder emellertid bevisen att, emedan antalet strejker minskade i början av 80-talet steg i själva verket antalet inblandade arbetare och antalet förlorade arbetsdagar, vilket tyder på längre strejker (Sharon Smith, Twilight of the American Dream, International Socialism Journal #54, våren 1992, s. 27). Om den officiella statistiken som sammanställs baseras på storleken på en arbetsplats i strejk och vidare, om strejker med tusen arbetare eller fler inblandade har minskat till entaliga siffror, måste en annan fråga ställas. Om man inser att omstruktureringen av den amerikanska industrin har lett till en mindre koncentration av arbetare än tidigare, verkar det riktigt att anta att sådan data inte kan visa speciellt mycket av det absoluta antalet arbetare i strejk. Ställt på ett annat sätt, trettio mindre strejker på arbetsplatser om några hundra strejkande arbetare inblandade kan snabbt involvera fler arbetare i reella tal än fem arbetsplatser med tusen arbetare eller fler. Utan att ifrågasätta den allvarliga minskningen i militans de senaste två decennierna, finns det lika goda grunder att vara skeptisk till hur den officiella statistiken är lämpad för att få fram en fullständig bild av omfattningen av de officiellt utlysta strejker som sker, för att inte tala om de inofficiella aktionerna och arbetsnedläggelserna. I det senare fallet finns det helt enkelt inget sätt att avgöra antalet då de inofficiella aktionerna helt bortses i de officiella siffrorna. Diskussionen om exaktheten i beräknandet av strejkfrekvensen bortser ifrån att den endast är en aspekt av hela omfattningen av klasskonflikterna på de amerikanska arbetsplatserna. Med andra ord, om en given strejk, med de aktuella siffrorna, endast inträffar var nittionde år och enbart tolv procent av arbetskraften är med i facket, vad händer på arbetsplatserna under tiden? Ett exempel på vad som pågår omnämns i en artikel i Barron s, en amerikansk affärstidning, med rubriken The Rise in Replacement Workers Discourages Strikers But Spurs Other Forms Of Labor Strife (29 maj, 1995). Artikeln påpekar att strejker har blivit mer sällsynta även på fackföreningsanslutna företag. Det betyder emellertid inte att striden mellan arbete-ledning har upphört. Det betyder endast att mer raffinerade vapen har ersatt strejkerna. En bildtext till ett diagram som visar att ökningen av work to rule som taktik har ökat från 18 procent av kontraktsdispyterna till omkring 55 procent 1990, som följer med artikeln lyder, Bland 21

22 fackföreningsanslutna företag med anställda eller fler har strejkerna minskat, troligen på grund av det ökade spridandet av användandet av ersättningsarbetare när strejker förekommer. Som svar på detta har arbetarna stannat kvar i arbete och använt maskning för att sätta press på förmännen att möta kraven. 1. Vardagsmotstånd the grandfather catches the boy plowing, unenlightened, through the Code s articles on contracts, dowries and diving walls and demoralizes him by saying it is not what is written down in black and white which matters but the blank spaces, the margins: the unwritten laws, the loopholes. W.D. Redfern i Georges Darien Theft and Private Enterprise (s. 134) Detta bringar mer ljus till den andra och mer fruktbärande poängen med hur klasskampen inramas och analyseras. Genom att undersöka statistik och aktioner eller icke-aktioner av officiella organisationer så som fackföreningar utelämnas en ansenlig mängd andra uttryck för klasskonflikt som kan mätas inte lika tydligt. Emedan ekonomiska data och statistik lyfter fram vidare, underliggande tendenser på makro-nivå, säger en sådan generell inramning inte mycket om vad som händer på de enskilda kontoren eller fabrikerna, än mindre kommer den inpå arbetarnas personliga medvetande, varken på ett individuellt eller kollektivt plan. Även som mest noggrann ger denna typ av inramning på makro-nivå endast en grov skiss av de materiella villkoren under vilka människornas reaktioner genom resignation eller motstånd visar sig. Till exempel, att diskutera huruvida det var profitkvotens fallande tendens eller underkonsumtion som verkade i den senaste finanskrisen i Asien förklarar inte varför kravallerna i Indonesien i vissa områden riktade sig mot staten medan de i andra regioner urartade till attacker mot kinesiska affärsinnehavare eller muslimer. Det som missas i denna bild är de subjektiva faktorernas komplexitet. Människor är inte marionetter vars trådar styrs av objektiva omständigheter eller historiens långa vågor utan de reagerar på och formar även dessa omständigheter. (1) En anknytande fråga att ha med i beräkningen är den vikt som av en del analyser tilldelas den roll som spelas av officiella organisationer vid en särskild konflikt. Genom att uteslutande se huruvida formella organisationer har snärjt in sig i en synlig konflikt, bortser man från betydelsen av hela bredden av informella aktioner som ligger utanför den formella organisationens struktur; aktioner som i vissa situationer kan ha mer avgörande effekt på de sociala förhållandena än vad de formella organisationerna lyckas frambringa. Någon benämnde en gång de informella aktionernas sammantagna omfattning ett vardagens gerillakrig och det uttrycket säger en hel del eftersom denna typ av krig inte förs med fasta gränslinjer eller slutgiltiga segrar, utan är en ständig konflikt som utkämpas på en ständigt skiftande grund med tillfälliga segrar och tillfälliga förluster. Betydelsen av denna vardagskamp och den taktik som används var frågor som C.L.R James, Grace Boggs och Cornelius Castoriadis (under pseudonymen Pierre Chalieu) försökte ställa för mer än 40 år sedan när de kollektivt skrev i Facing Reality : Vanliga arbetare på fabriker, i gruvor, på fälten och på kontoren gör motstånd varje dag på sätt som de själva uppfinner. Ibland förekommer denna kamp i en liten personlig skala Alltid är syftet att återfå kontrollen över sina egna levnadsförhållanden och sina relationer med varandra. Deras kamp har få krönikörer. I en senare artikel, Vad som verkligen betyder något (2), beskriver Castoriadis de underliggande villkor som ständigt leder till såväl formell som informell kamp: - Det sätt på vilket den kapitalistiska fabriken är organiserad skapar en ständig konflikt mellan 22

23 arbetarna och ledningen över alla de sätt som produktionen utförs på. - Ledningen kokar ständigt ihop nya sätt att knyta upp arbetarna till producerandets disciplin som den förstås av ledningen. ( ) - Arbetarna uppfinner ständigt nya sätt att försvara sig. - Denna kamp har större påverkan på de verkliga lönenivåerna än de flesta förhandlingar eller t.o.m. strejker. 2. Är informell kamp apolitisk? Ibland erkänner vänstern att denna typ av aktioner existerar men invänder då att dessa aktioner främst är apolitiska eller ännu värre, att de är användbara och till och med nödvändiga för systemets smidiga fungerande då de tillåter arbetarna att harmlöst lätta på trycket samtidigt som de lämnar det vidare perspektivet, den underliggande utsugningsstrukturen, intakt. Efter att helt riktigt ha noterat att de amerikanska arbetarna må vara svårare att styra, är detta ett misstag Doug Henwood gjorde i Left Business Observer för några år sedan när han drog slutsatsen att sådana aktiviteter till sitt väsen var konservativa trots deras olydighet på ytan. Detta avgränsar frågan för snävt. Informellt motstånd kan inte vara så å ena sidan, och å andra sidan bara utgöra ett anständigt motstånd; med den ena kampformen så tillmötesgående och den andra inte. I de flesta fall komplementerar de båda kampformerna varandra. Eftersom informellt motstånd är ett resultat av den dagliga antagonismen och spänningen som förekommer på arbetsplatserna, verkar det informella motståndet i enlighet med detta, som en grundval för, och inte ett avledande från, öppna utmaningar mot disciplinen och mot arbetsprocessen. Bakom det lilla, till och med personliga förkastandet, finns ett implicit erkännande av en ständigt underliggande vi-mot-dom -intressekonflikt som uttrycks genom näst intill alla aspekter av det byråkratiserade klassamhället; från arbetsförmedlings- och socialbidragsköerna, till arbetsplatserna, skolorna, fängelserna och gatuhörnen. Sett isolerat är detta förkastande utan tvekan betydelselöst, på samma sätt som det kan sägas att en enskild atom inte har någon betydelse i sig själv. Ändå, på samma sätt som enskilda atomer som sätts samman ger något kvalitativt mer än bara summan av de enskilda delarna, är de små aktionerna i klasskampen en del av något större. Förstått på detta sätt, blir det informella motståndet i stället en nyckel, om dock till stor del förklätt till det som genom historien ofta felaktigt benämnts som spontanitet. Naturligtvis är mycket av det som benämns som spontant inte alls spontant, åtminstone inte i den strikta betydelsen av ordet. Snarare är i själva verket vad som framstår som ett spontant kollektivt agerande slutresultatet av de existerande stadigt tågande konflikterna och anspänningarna som under en tid oförmärkt cirkulerar utanför radarområdet utan att kunna observeras av utomstående. Som James C. Scott påpekar i Domination and the Arts Of Resistance, lämnar denna ebb och flod av otillfredsställelse och missbelåtenhet utanför arenan knappast efter sig några mätbara spår i allmänhetens protokoll i form av artiklar, flygblad, formulerade krav etc.; den sorts fotspår i snön som kan undersökas i efterhand av historiker som överilade orsaker eller the big picture. Genom att tillämpa Scotts metoder på södern på 1960-talet visar Robin Kelley hur den dolda kampen om kontrollen över det offentliga rummet som bröt ut på 1940-talet på bussarna och gatorna i Birmingham, Alabama, var föregångaren till Rosa Parks öppna icke-samarbetande ett decennium senare, även om det idag är Parks, som heroisk individ, som hedras för att ha startat söderns civil rights rörelse (3). Senare kastade maskerade rioters sten på polisen i Montgomery efter att kampen hade eskalerat till en direkt konfrontation med staten. Dessa anonyma rioters lade förmodligen ut kursen för desegregationskampen i staden, snarare än de organiserade pastorernas agerande, som snabbt uttalade sig som representanter och ansvarstagande medlare som spelade efter reglerna, som blott fyllde det gap som redan skapats av de oorganiserades aktioner. 23

24 3. Att erkänna de dolda meddelandena Genom att erkänna förekomsten av dolda meddelanden avlägsnas en del av de onödiga, mystifierande och fördunklande frågorna om varför kamp i vissa situationer kan utvecklas och inte i andra. I de flesta sammanhang kan de specifika, förhandenvarande orsakerna på mikro-nivån, som leder till en öppen kamp inte mätas med någon precision, vilket gör många inom vänstern och många arbetarhistoriker till ett lätt byte för det felaktiga i att söka efter den utlösande faktorn. (4) När väl det informella motståndet ses som en dialektisk process eller kontinuum kan en annan felaktig intellektuell uppdelning undvikas: den ofta uppställda motsättningen mellan individuellt och kollektivt agerande. För att lyckas är oftast vad som på ytan framstår som ett individuellt motstånd en produkt av en ofta underförstådd överenskommelse, ett ofta outtalat kollektivt samarbete från andras sida och bör inte separeras från detta kollektiva sammanhang. Till exempel, som alla som arbetar känner till, ser de flesta arbetarna genom fingrarna när andra fuskar eller stjäl så länge som arbetskamraternas agerande inte påverkar en själv direkt, som i fallet med slacking som tvingar arbetskamraterna att göra ens jobb. Vid andra tillfällen bör individuella aktioner, även där de kan benämnas som enbart individuella eller privatiserade, vid en närmare undersökning hellre ses som ett uttryck för en bredare, utspridd, kollektivt delad inställning. Michael Seidman har dokumenterat detta väl i sitt arbete om de kvinnliga arbetarnas subversiva individualism under det spanska inbördeskriget. Han dokumenterar de vittspridda deserteringarna från båda sidor och fabriksarbetarnas respons både i CNTkontrollerade regioner och Paris fabriker under folkfronten, och anmärker att istället för att negligera eller fördöma det personliga, borde historiker försöka förstå hur en undersökning av variationen i den subversiva individualismen motstånd mot arbetplatsdisciplinen, opportunismen och mot småbedragare kan utvidga gränserna för samhällshistorien Det som ofta begråts som individualism inom vänstern är inte den starka tilltron till eller förfäktandet av en subversiv individualism, den typ av individualism som Peter Sloterdijk fångar i Critique of Cynical Reason där han säger: Så snart arbetaren säger Jag vill ha, börjar saker ändras, utan istället vad som mer exakt kan beskrivas som en atomiserad, privatiserad kollektivism. I samma anda beskriver Bob Arnot i Controlling Soviet Labor hur vad som verkade vara fragmentariserat och avpolitiserat individuellt agerande från de ryska arbetarna hade en starkt destabiliserande effekt på Sovjetunionen. Även om sovjetarbetarna var förbjudna att strejka eller att agera kollektivt i trots mot staten, eftersom straffet för öppet icke-tillmötesgående var strängt, kunde de utöva en djupgående negativ inverkan på den sovjetiska ekonomins verkande genom frånvaro, byte av jobb, och minskad produktion. (5) Samtidigt är det nödvändigt att undvika ett annat fel som ofta görs i diskussionen om dessa små aktioner. Individuellt motstånd kan inte okritiskt accepteras eller romantiseras som spektakulärt, som en del situationistiska betraktare särskilt tenderar att göra. Formen, kvaliteten och omfattningen av motståndet är ofrånkomligen präglat som en produkt av det samhälle som skapar det. Som en produkt av samhället kan det naturligtvis lika gärna ta sig tämligen meningslösa, tvetydiga eller destruktiva former. (6) Även om motståndet utförs i en ren form, stöter det vid en viss tidpunkt på hinder som antingen måste överskridas eller tas itu med. Till exempel, för att använda en hypotetisk och extrem situation, en arbetsplats där totalt motstånd praktiseras konsekvent som norm för de flesta arbetarna skulle i den kapitalistiska ekonomin snart upphöra att vara profitabel och omedelbart gå i konkurs. 24

25 4. Dolt och öppet motstånd i dagens Amerika * Om du lyssnar till arbetare som gnäller över sina liv märker du att deras gnäll är potentiella byggstenar för revolutionen diskrimineringen, ledan, chefernas dumhet och känslolöshet, livets meningslöshet, det ständiga skramlandet efter pengar och trygghet, som förgiftar din relation till andra människor hur många av dem angrips ens av ett bra fack som the U.E. eller ett adekvat men liberalt fack som the UAW? När allt kommer omkring, hur sätter du dig vid förhandlingsbordet och förhandlar om kapitalets grymhet? (John Strucker, Class Struggle Unionism A Critique i Sojourner Truth Organization, Workplace Papers ) * Lisa, if you don t like your job you don t strike. You just go in everyday and do it really halfassed. That s the American way Homer Simpson På vilken nivå befinner sig det dolda och öppna motståndet i USA idag och hur påverkar den amerikanska kapitalismens nuvarande utveckling omfattningen av och uttrycket för både den dolda och den öppna kampen på arbetsplatserna och andra ställen? Det är inte till någon hjälp att försöka besvara frågorna genom att, så som ofta är fallet, söka några definitiva, stängda svar som leder till några i förväg uttänkta revolutionära slutsatser. Istället måste man tackla dessa frågor provisoriskt och med öppna ändar; som ett undersökningsobjekt för vidare diskussion och debatt. I många fall gör antingen frånvaron av information på många kritiska områden det omöjligt eller riskabelt att nå fram till några drastiska slutsatser. Det är emellertid möjligt att skissa preliminära approximationer approximationer som kan dras tillbaka, förfinas eller ytterligare utvecklas senare. Med detta i åtanke kommer återstoden av artikeln att se närmare på två situationer bilarbetarna och fängelsearbetet där en hygglig mängd dokumentering förekommer, tillsammans med ett ifrågasättande av några vanliga antaganden inom vänstern. Att peka ut bilarbetarna är inte att felaktigt privilegiera tillverkningsarbetarna som den verkliga arbetarklassen. Inte heller är arbetsplatskamp det enda fältet för en livskraftig konflikt; mål som vunnits genom kamp på arbetsplatsen kan kringgås genom höjda hyror, husspekulation eller annan dylik återställande taktik som samhället använder. En annan större invändning mot att diskutera USA i generella termer uppstår omedelbart: varje försök att se på USA i stort idag måste ta itu med och konfrontera landets geografiska och sociala mångfald och, med denna underliggande situation i beräkningen, är det ens möjligt att med någon exakthet kunna generalisera över USA över huvud taget? Kanske är det riktigare att se USA som ett flertal fragmentiserade länder ; trots att de ryms inom samma gränser, så har olika områden och hela regioner mycket lite gemensamt med varandra. Denna aspekt lyfts fram av journalisten Robert D. Kaplan i en ny bok om USA, An Empire Wilderness, där han slår fast att den fragmentisering han ser i USA är lika påfallande som det han bevittnade i det tidigare Jugoslavien. Och genom dessa fragmentiserade geografiska och kulturella gränser finns det en djupgående klasskillnader. Sällan når arbetarklassens och de fattiga sektorernas, de minimiavlönade och socialbidragsberoendes värld den offentliga diskussionen; ghettona, the barrios, de krympande white- och blue collar -förorterna eller de bestående stora skikten av fattigdom i städerna är nästintill osynliga. Klasskillnaderna i tillgången till vård betonas i en ny WHO-rapport som menar att i vårdtermer är USA i själva verket tre olika Amerika, med de tio procenten i toppen som får den bästa vården i världen, mitten som får en medioker omsorg och de lägsta fem-tio procenten som har en hälsosituation lika dålig som den i Afrika nedanför Sahara. Utelämnat från denna diskussion är även det särskilda beaktandet av villkoren för de svarta, latinamerikanerna och de andra immigranterna, de unga och kvinnorna, eftersom var och en av dessa 25

26 grupper behöver och förtjänar separata artiklar. Faktum är, att talet om klasskampen och den amerikanska arbetarklassen är lite som den gamla sägnen om de blinda männen och elefanten; där var och en kunde peka ut varsin del av elefanten men ingen hela. I detta avseende kommer några av de bästa beskrivningarna av de nuvarande sociala förhållandena i USA från sammanställningar skrivna av journalister utanför vänsterkretsarna. För att nämna ett exempel, ger William Finnegans Cold New World: Growing Up In A Harder Country en ovärderlig bild av den yngre, icke-collageutbildade arbetarklassen som det annars aldrig kommer några upplysningar om någon annanstans ifrån. 5. Detroit och avindustrialiseringen Trots avindustrialisering, downsizing, outsourcing och den totala minskningen av tillverkningssektorn, spelar den amerikanska bilindustrin en avgörande roll i ekonomin; en roll som beror på den centrala plats som bilen har som huvudsakligt transportmedel i de avancerade kapitalistiska länderna. Vidare var bilindustrin i USA, liksom i andra länder, ansvarig för skapandet av arbetarfortet : en hög koncentration av arbetare knutna samman i ett specifikt förhållande till fabriken, som baserades både på geografiska och psykologiska faktorer. (7) I USA stack i synnerhet Detroit ut som prototypen för blåställens/tillverkningsindustrins städer. Den typ av stad som bäst personifierade Fordist-epokens industriella koncentration. På grund av bilindustrins centrala roll i stadens ekonomi ger iakttagandet av avindustrialiserings- och klassammansättningsmönstret i Detroits bilindustri en signifikant bild av hela ebb och flod-fenomenet i omstruktureringen av USA:s tillverkningsindustri i allmänhet. Ändå, vad denna närbild ger, en mikro-nivå bild för att vara exakt, är en annorlunda nedgångsprocess än vad som lyfts fram i den konventionella visdomens antaganden om avindustrialiseringen. Thomas Sugrue visar i en artikel i International Labor and Working Class History (8), och senare i en kritik som fördjupas i boken, The Origins of the Urban Crisis, hur avindustrialiseringen i Detroit var en mycket längre och mer ojämn process än vad som tidigare hade antagits. Viktigare ändå var att denna avindustrialisering var en utveckling som inte kan avskiljas i enkla steg: en arbetarklass som skapades på och 60-talet och sen snabbt tillintetgjordes i slutet av 1970-talet. Sugrue målar upp bilden, när han placerar in Detroit i vad som var en nationell trend: På 1950-talet omgestaltade den minskade urbana tillverkningsindustrin och förlusten av industriarbetstillfällen landskapet i de mest ansedda industristäderna i norr. Detroit, Chicago, New York, Pittsburgh, Philadelphia, Baltimore, Trenton, Boston och Saint Louis förlorade alla hundratusentals tillverkningsjobb sedan 1950-talet. (9) Och vidare, mer specifikt om Detroit: Arbetsstyrkan vid Fords River Rouge-anläggning minskade stadigt under 1950-talet. Men minskandet av tillverkningsanläggningar var inte något speciellt för River Rouge. Antalet produktionsarbeten i Detroit föll med nära hälften mellan 1947 och (10) (artikelförf. emfas) Med andra ord hade redan 50 procent av tillverkningsarbetena försvunnit i Detroits industrier vid höjdpunkten av the Thirty Golden Years, den efterkrigsperiod då det ansågs att välstånd och stabilitet var normen för de amerikanska arbetarna innan de utplånades av oljekrisen och fabriksnedläggelserna i slutet av 1970-talet. Vid River Rouge-anläggningen, för att ta ett exempel som Sugrue nämner, minskade antalet anställda från till Denna blodtappning av jobb drabbade särskilt de svarta arbetarna, som långt ifrån att straffas av någon kapitalistisk konspiration för sin militans efter 68, som vissa förklaringar antyder, till stor 26

27 del redan var avindustrialiserade vid början av 60-talet. Vid den tiden var James och Grace Boggs oroliga över det växande antal arbetslösa män som samlades i innerstädernas gatuhörn. Två av några få inom vänstern som hade en vag uppfattning om att denna avindustrialisering pågick. Det är sant att ökade antalet jobb i Detroits bilfabriker, ett resultat av Vietnamkrigsepokens ekonomiska boom som spred sig som ringar på vattnet över alla sektorer av ekonomin, men ökningen av antalet anställningar var ett vilseledande och övergående fenomen; en bubbel -effekt som fick minskningen i slutet på 70-talet att verka mer dramatisk än den egentligen var. Det är enkelt att förstå varför den synliga effekten av vågen av fabriksstängningar i slutet av 70-talet stängda grindar och igenspikade fabriker skapade en mer kraftfull påverkan på folks uppfattning av avindustrialiseringen än det mindre synliga men stadiga utmattningskriget mot jobben som inträffade i alltjämt öppna anläggningar under 1950-talet och i början av 60-talet. Var förlusten av tillverkningsindustrier i de stora städerna under 1950-talet en unikt amerikansk trend? I Frankrike började en liknande decentralisering av bilindustrin till landsbygden under 50- talet och inte som ett resultat av maj 68. (11) Kanske endast i Italien kan denna industriella decentralisering tillskrivas en avsiktlig arbetsgivarreaktion på en oregerlig arbetskraft, men det är svårt att skilja den teknologiska förändringen från den politiska. 6. Ett mönster, inte ett undantag Var Detroit eller bilindustrin i allmänhet på något sätt ett undantag, ett mönster som var atypiskt för den amerikanska tillverkningsindustrin? Till synes inte. Robin Kelly drar slutsatsen i sin studie över svarta arbetare i Birmingham, Alabama, att en identisk process pågick här i den tunga industrin under samma period: Under 1950-talet förlorade sju av tio gruvarbetare i Birmingham sina jobb, delvis beroende på att Birminghams stålindustrier började importera malm av högre kvalitet från Sydamerika och att kolindustrin introducerade en maskin kallad den ständige gruvarbetaren, vilken ersatte massan av svarta arbetare under jord. (12) och I och med att möjligheterna för de svarta arbetarna inom industrin började minska mycket tidigare och mycket snabbare i Birmingham än i andra industristäder inklusive Detroit sjönk andelen svarta anställda i den tunga industrin från 54 procent 1930, till 41 procent 1950, och till 33 procent (13) Vart försvann då alla dessa arbeten? I bilarbetarnas fall flyttade de som inte slogs ut på fläcken till nybyggda anläggningar i mindre, närbelägna mellanvästernstäder som Lima och Lordstown, Ohio. Tack vare de möjligheter till avindustrialisering som öppnades genom introduktionen av ny produktionsteknik var koncentrationen av industrier och arbetare så som i Detroit inte längre nödvändig. Genom att flytta till sub-urbana områden på gränsen mot landsbygden istället, med en företrädesvis vit arbetsstyrka, försökte bilindustrin komma undan Detroits fackföringsanslutna arbetskraft med sin vittspridda informella vi-mot-dom -kultur på verkstadsgolven, som uttrycktes både inom och utanför facket. Under denna period utkämpade the United Auto Workers (UAW) en defensiv försvarskampanj, knappt medvetna om vad som pågick, och fokuserade mer på att röka ut bråkmakare från avvikande lokalavdelningar så som Local 600 vid River Rouge, framför att ta itu med de genomgripande förändringarna som pågick. Det är i detta sammanhang, the big picture som det är, som den berömda Lordstown-strejken 1972 kan placeras. Istället för att visa på en ny form av militans, som baserades på arbetsvägran (Refusal of Work (14)) bland de yngre arbetarna, kan Lordstown-strejken idag kanske bättre betraktas som den traditionella militansens sista flämtning. 27

28 7. Arbetsvägran: myt eller verklighet? Sjuttiotalets arbetsvägran måste ses i sitt specifika sammanhang, och man måste undvika både att övervärdera och att underskatta den. Trots den på ytan radikala formen, var all arbetarmilitans i slutet av 60-talet under ytan fortfarande en tro på att kunna dela på kakan, med andra ord, formen må ha varit radikal, men innehållet var det inte. Detta är inte att förneka betydelsen av talsepokens kamp, utan snarare att närma sig denna kamp mer realistiskt, att erkänna den för vad den var snarare än att i efterhand övervärdera den för vad den inte var. Som The Sojourner Truth Organization, en grupp influerad av C.L.R James och en av de få grupper som var involverad i fabriksorganisering under denna period, kunde skriva vid höjdpunkten för 70-talets arbetsvägran: Ända från början av vårt arbete har vi sett praktiska bevis för att vi hade fel i vår uppskattning att facket skulle utgöra ett stort initialt hinder för arbetarnas organisering enligt våra perspektiv. Å andra sidan har verklighetens kamp på låga nivåer, med primitiva kampformer och en sporadisk och tillfällig karaktär, varit långt mer iögonfallande än fackföreningarnas möjligheter att trycka tillbaka kampen. För att tala klarspråk, det finns inte mycket att trycka tillbaka överhuvudtaget. ( Production Work, 1973, Workplace Papers ) (15) I verkligheten var denna arbetsvägran, i den utsträckning den existerade, mycket mer utbredd i de sektorer av industrin som redan var fackföreningsansluten och säkrad. Arbetsvägran märktes knappt i det breda spektra av arbetsplatsmiljöer där inga sådana garantier fanns; det andrahands - lager som behandlas i analysen av arbetsmarknadens segmentering. Detta andrahandslager existerade redan inom tillverkningen och på andra ställen, men var särskilt tydlig inom återförsäljning, distribution, service etc. där lönerna var låga, skydden fåtaliga och systemet med en byråkratiserad administration frånvarande; vad som passande har beskrivits som en arbetsmarknad uppdelade i ett centrum och åtskilliga periferier. (16) Som minderårig anställdes jag på flera plastfabriker i Baltimore under denna period av arbetsvägran i mitten av 70-talet. Vid den tiden gällde fortfarande inkallelsen även om du inte blev inkallad till aktiv militärtjänst. Detta betydde att för att få de flesta jobben var du tvungen att fixa ett bevis för din registreringsstatus när du skulle anställas. Eftersom jag undvek inkallelseregistreringen, fanns de enda jobb som var tillgängliga för mig i denna andrahands-, icke fackföreningsanslutna sektor. Att arbeta på dessa plastfabriker, vilka medvetet anställde ungdomar som jag själv som undvek inkallelsen, betydde att du benådades med de hårdaste arbetsförhållandena. Till exempel hade man inga raster, ingen lunch; om du hade tur kunde du äta vid din maskin om du lyckades få tid över vill säga. Samma sak att gå på toaletten. Föga överraskande förekom ingen arbetsvägran i denna miljö. Att samma plastfabriker idag troligen anställer illegala (undocumented/papperslösa) immigranter, som även de saknar korrekta papper, fast av en annan sort, slår mig inte lika mycket som ett kvalitativt brått utan som ett horisontellt vad det gäller de förtryckande förhållandena. Denna splittrade arbetsmarknad med alla sina skiftande former tillfälliga jobb, svältlönejobb, daglöningsjobb osv har varit kronjuvelen i den amerikanska kapitalismens framsteg under närapå ett sekel skrev ett ögonvittne att nästan 22 procent av den amerikanska arbetskraften var tillfällig (contingent), och beskrev tusentals män som regelbundet var arbetslösa, åtminstone under en del av året och som arbetade med riskabla jobb, som flöt mellan arbetsplatser med få garantier, tvingade att söka jobb genom de nitiska arbetsförmedlingarna (labor halls). Dessa arbetsförmedlingar var målet för IWW i fortgående kampanjer mot de föraktade arbetshajarna ( labor sharks ) och ofta organiserades arbetarna, som var pressade att använda förmedlingarna, lyckosamt trots deras tillfälliga och flytande status. Efter att IWW blivit åsidosatta som en effektiv kraft av statsrepressionen, fortsatte kampanjer- 28

29 na mot arbetsförmedlingarna genom lokala koalitioner av filantropiska grupper, liberala organisationer och andra som lyckosamt lobbade för att lagstiftningsvägen reglera anställningsbyråerna. Dessa lokala reformkampanjer sopade undan eller minskade de värsta övergreppen hos arbetsförmedlingarna, såsom praxis att ta ut åtskilliga olika avgifter för sin skenservice. Men omedelbart efter 2:a världskriget och återigen, det är möjligt att plocka fram subtila förändringar som pågick under vad som alltför lättvindigt betecknas som en period av obefläckat välstånd och en stark arbetarklass motorganiserade sig bemanningsindustrin lyckosamt. Nu bättre förberedd kringgick bemanningsindustrin lokala föreskrifter genom en samordnad men dämpad lobby-kampanj som genomfördes från delstat till delstat, som genom det la grunden för ökningen av tillfälliga arbeten som började i slutet av 1970-talet och än mer explosionsartat vuxit under 1990-talet. Som en rapport beskriver dagens ökning av tillfälliga arbeten, Ser man det på längre sikt avslöjas den distinkta kontinuiteten mellan dagens bemanningsarbeten och äldre former av amerikanska arbetsförhållanden. Idag har arbetsförhållandena man finner i denna andrahands -sektor spridits långt mer och även läckt över till förstahands sektorn. Där en gång den fackföreningsanslutna delen kunde utöva ett ökande inflytande på löner och arbetsförhållanden har balansförhållandet nu skiftat och det är den tillfälliga och riskabla sektorn som har en dämpande effekt på skikten ovanför. Emedan förhållandena tveklöst har försämrats de senast två decennierna, fanns det för de flesta arbetarna i bottenskiktet av denna dualistiska arbetsmarknad aldrig någon gyllene epok. 8. Inget hinder för organisering Även när man målar upp the big picture är det viktigt att man är överens om det faktum att ökandet av tillfälliga arbeten inte är något absolut skydd mot organisering, inte heller är förekomsten av tillfällig arbetskraft någon på förhand bestämd garanti för ett fritt fall mot botten, som det ofta dystert presenteras i den traditionella vänsterns analyser. I Frankrike i början av 1900-talet kunde det anarko-syndikalistiska CGT sätta press på den lokala stadsadministrationen att sätta upp bourses du travails (arbetsbörser) i ett dussin franska städer, vilka var arbetarförmedlingar som arbetsgivarna var tvungna att gå igenom för att få anställa arbetarna. Även om dessa arbetsbörser, som permanenta institutioner oundvikligen bidrog till byråkratiseringsprocessen av CGT, var dessa bourses du travails, i smalare mening, ändå ett praktiskt verktyg som lade ett golv, som lyckosamt hindrade det sänkande trycket på de franska arbetarnas levnads- och arbetsförhållanden. Mer aktuellt finns exemplet med The Lump i den engelska byggsektorn, som beskrivs av Dave Lambs förstahandsinformation i en pamflett som gavs ut av Solidarity London i slutet av 1970-talet. Ett närmare exempel, latinamerikanska daglönare i Los Angeles, som tvinga sälja sin arbetskraft runt innerstadens gatuhörn, har självorganiserat sig kollektivt i enlighet med sina egna intressen, i frånvaron av ett intresse från någon traditionell organisation, genom att informellt sätta upp en minimilön under vilken ingen arbetare arbetar. Som Lamb lägger fram det i diskussionen om The Lump, Vilken form av alienerat arbete är inte uppsplittrande? det viktigaste är att arbetarklassens verkliga fogar inte slås sönder av olika sätt att sälja arbetskraften. Naturligtvis är det inget revolutionärt i sig, i formen för hur detta sköts, utan det visar endast att arbeten som låter sig mäklas av facket och fackföreningskontrakt bara är ett sätt att sälja arbetskraften under kapitalismen. Om inte AFL-CIO visar något intresse för dessa arbetare och för tillfället gör de inte det, då AFL-CIO slits mellan att se de tillfälliga arbetarna som ett hot eller som en källa till nya potentiella avgiftsbetalande medlemmar varför ska dessa arbetare då luta sig tillbaka och vänta på att de börjar visa intresse? 29

30 9. Storstadsindustrins erosion För att återvända till frågan om avindustrialiseringen, var industrins erosion från de stora städerna verkligen något nytt? Som The Economist anmärker, Den välkända bilden av solida gamla företag som IBM, General Motors och Ford, som gemensamt hugger i för det korporativa Amerikas goda har för länge sedan fått svarta kanter. Den internationella konkurrensen anlände för åratal sedan. (17) På 1920-talet lämnade textilindustrin då huvudsakligen en New England industri regionen för den lägre avlönade södern, och plundrade i den processen städer som Fall River, Lowell och Lawrence, och de följdes ett decennium senare av möbel- och träsnickeriindustrin. Marinindustrin decimerades i slutet av 50-talet genom flytten av handelsflottans verksamhet utomlands för en bekvämlighetsflagg -status i tredje-världen-länderna, vilket är ett exempel på globaliseringen vid välstånds- och stabilitets -periodens höjdpunkt. I en aspekt är denna process verkligen inte något nytt eftersom kapitalackumulationens dynamik betyder att kapitalet alltid söker en flyktväg; därför står systemet aldrig still utan tvingas ständigt till omstruktureringar i jakten på maximala profiter. Denna omstrukturering har i USA de senaste decennierna lett till att North Carolina hotar att tränga undan mellanvästern och bli den ledande industridelstaten i USA, med en större andel arbetare som jobbar i tillverkningsindustrin än någon annanstans i landet: Från 1964 till 1996 har antalet tillverkningsjobb minskat med 1,1 miljoner i övriga landet medan de har ökat med 2,2 miljoner i södern. ( ) North Carolina är till exempel en av de delstater som har dragit till sig en stor del av industrin de senaste decennierna. De har nästan lika många människor anställda i tillverkningsindustrin som Ohio, Illinois och Michigan. Och de har storindustri. Redan 1990 hade de 81 fabriker med fler än arbetare. (18) 10. Söderns roll I detta sammanhang är det värt att diskutera den ekonomiska roll som södern tidigare har spelat och fortsätter att spela idag i förhållande till resten av landet. Genom den amerikanska historien kan södern på många sätt ses som en särskild form av intern koloni; en inhemsk version av tredje världen, där billig arbetskraft och förekomsten av en svart befolkning utan mänskliga rättigheter, som fungerar som en arbetskraftens reservarmé, speglar förhållanden man nu kan se i de latinamerikanska och asiatiska länderna. En av många smutsiga hemligheter med den amerikanska kapitalismen är att det mesta av den amerikanska söderns infrastruktur järnvägarna, broarna, lands- och motorvägarna byggdes genom användandet av olika former av ofri arbetskraft, vid sidan av slaveriet; något som kommit fram i ett flertal historier om denna korsning av företagande och förslavad arbetskraft. The Economist anmärker rentav i en recension av en ny bok om den ofria arbetskraftens roll i den amerikanska ekonomin, Slaveri i en form eller annan har från början spelat en central roll i den amerikanska historien. Det är ingen överdrift att säga att fångar bidrog lika mycket som fria män och kvinnor i att etablera USA som nation. (19) Inte heller inskränker sig denna roll till urhistorien. Även om många och de tydligaste tecknen på söderns samhälleliga underutveckling, så som öppen segregation och laglig terror, drevs tillbaka av kampen på 1960-talet har regionens ekonomiska attraktionskraft som magnet för investeringar fortlevt. Under de senaste tjugo åren har södern blivit den huvudsakliga placeringen för utländska investeringar i USA, vilket visas av det välkända exemplet med Mercedes-Benz som förlade sina nya anläggningar till Alabama och South Carolina. En av orsakerna till varför investeringarna i södern fortsätter beskrivs i en artikelserie i Baltimore SUN som undersöker det förtäckta biståndet, belopp som uppgår till miljontals dollar i ett paket bestående av direkta gåvor, skattelättnader, förbättringar av infrastrukturen i delstaterna, allt för att attrahera investeringar. 30

31 Det skulle vara intressant, om än oerhört svårt, att försöka beräkna effekten av detta bistånd tillsammans med en utvecklad infrastruktur, en yrkesskicklig och läskunnig men icke-fackansluten, lågbetald arbetskraft och områdets närhet till nyckelmarknaderna och jämföra det med tredje världen-länderna ur kapitalisternas perspektiv. Trots det faktum att alla delstater i USA levererar detta enorma bistånd under bordet till företag med litet allmänt ansvar, praktiseras inte någon annan stans denna politik med finansiellt stöd utan förpliktelser lika omfattande som i södern. (20) Förekomsten av dessa statliga gåvor visar även på de konkreta begränsningarna i dagens globaliseringsanalys. Papperspåståenden om nationalstatens död fördunklar dess fortsatta existens och behovet av den väldigt traditionella och nödvändiga roll som staten spelar: den att vara en tjänarinna åt det privata kapitalet genom att bistå vid den senares utveckling, dess ackumulation och följaktligen dess profiter. I en epok av ökad internationell konkurrens söker varje nationalstat fortfarande att skydda sina egna kapitalister på bekostnad av de rivaliserande utländska kapitalen. Jakten på billig arbetskraft och utvinnandet av mervärde har förekommit ända från början i den amerikanska kapitalismens ändlösa expansionen. Det är en process som fortgår än idag, om även under nya former. Blott vid ett fåtal fall har den hindrats eller tyglats av facket, inte ens under de påstådda trettio guldåren. Att peka på detta betyder inte att den amerikanska kapitalismen är resistent mot kriser eller mot opposition; långt därifrån. Vad som emellertid måste ifrågasättas är den bild som felaktigt skiljer en guldålder för den amerikanska arbetarklassen från en tillbakagång. Som vi har visat, under efterkrigstiden fram till slutet av 1970-talet, då många inom vänstern menade att den amerikanska arbetarklassen var förmögen och mutad, har en ständig och obeveklig omstrukturering försiggått under ytan. Effekterna av denna omstrukturering kan inte begränsas till det sena 1970-talet. 11. Omstrukturera, omstrukturera De senaste decennierna har den inhemska omstruktureringen lett till ett fortgående uppslitande av både det vardagliga arbetets strukturer och av den traditionella klassammansättningen. Några av effekterna - återigen, var och en kan inte ses isolerat utan måste ses som ömsesidigt beroende - är: - En ökad utsugningsgrad. Användandet av datorer och teknologi för att ytterligare rationalisera arbetet, i slutändan för att få ut mer arbete ur färre personer. - Minskat antal anställda i den traditionella, fackföreningsanslutna tunga industrin. - Den explosionsartade ökningen av servicesektorn som fått bränsle från inflödet av kvinnor till arbetarskaran och, nyligare, dygnet-runt-service-ekonomins expansion. Snabbköp, bekvämlighetsaffärer och mängder av andra affärer är nu öppna dygnet runt sju dagar i veckan genom det ökande användandet av skiftarbete. De olika mönstren av skift- och helgarbeten sprider sig bortom de traditionella skiftarbetesmönstren som utarbetades tidigare i sektorer som t ex sjukvården. - Industriell tillväxt i tidigare underutvecklade delar av landet, med en minskning i andra områden, vilket följs av regionala omstruktureringar. - Å ena sidan överarbete (inte arbetets slut ) genom ett omfattande utnyttjande av obligatoriskt övertidsarbete i vissa sektorer (tillverkningsindustrin sticker ut) och å andra sidan behovet att ha flera jobb (låg-kvalificerade jobb i synnerhet i servicesektorn) På senare tid har hotet om att flytta industrin utomlands tillsammans med hotet om downsizing effektivt begränsat kampen på arbetsplatserna vilket har lett till ett stärkt klimat av rädsla och osäkerhet. Till exempel fann en studie 1996 av Cornells arbetskraftsutredare Kate Bonfenbrenner att 62 procent av tillverkningsindustrin hotade stänga sina anläggningar så snart facket startade en 31

32 offensiv, oavsett om en flytt utomlands över huvudtaget var omedelbart praktisk. I motsats till 1960-talet, då kampen oftast handlade om en större bit av den ständigt växande kakan, möts du idag av paradoxen att du överallt i USA kan höra och se bevis på än mycket mer vittspridd klasspolarisering. Dagens polarisering uttrycks genom hetare känslor som att de rika blir rikare, tvivel på om dina barn kommer att få det bättre än din egen generation, minskat deltagande i institutioner och i valskådespelet och så vidare. Det är en sorts»negativt klassmedvetande, då dessa mer precisa föreställningar om den amerikanska verkligheten jämfört med talet samtidigt sällskapas av mindre öppen kamp. 12. Myten om det fria kapitalet En sådan situation kan bestå oändligt länge eller också ändras väldigt snabbt. Det är emellertid en annan situation som måste bemötas än den som oftast presenteras av de allmänna bilder som den traditionella vänstern målar av avindustrialiseringen och globaliseringen. Dessa analyser som genom att de misslyckas att se det längre perspektivet, undersöker det speciella eller motsägelsefulla som poppar upp, som ofta i slutändan överbetonar dessa objektiva faktorers deterministiska roll mer än kapitalisterna själva. Detta kan iakttas vid en närmare koll på de specifika fallen med exporten av inhemska arbetstillfällen utomlands. Emedan de lågteknologiska, arbetsintensiva industrierna, som en generell tendens, frekvent verkligen packar ihop och flyr till tredje världen-områden, hamnar denna omplacering ändå i slutändan antingen inom landet eller skiftas till länder som flåsar värdnationen i nacken. Detta visas mer utförligt i Chris Harmans utmärkta artikel i International Socialism Journal #73 (vintern 1996) som avslöjar många av de partiförsålda globaliseringsteorierna, där han utnämner denna process som glokalisering och inte globalisering. Denna glokalisering bekräftas även av The Economist som skriver, Det finns sunda skäl varför de mer värdefulla delarna i denna nya globala kedja kommer att förbli i Amerika och Europa. I en epok där mass- kundifierande (mass-customization), det smidiga och avslappnade förhållandet som är möjligt mellan tillverkare, kunder och återförsäljare i Silicon Valley s elektroniska värld eller Emilia-Romangnas kläd- och skovärld eller Baden-Wurttenbergs och Bavarias bilbyggarvärld, ger ett nytt, unikt framsteg för de som verkar på sådana platser. (20 juni, 1998, s. 18) Emedan det gränsöverskridande utflödet av vissa jobb obestridligen försiggår, inträffar processen ibland även omvänt, en process som får liten uppmärksamhet eller små fanfarer jämfört med jobbförlusten vid anläggningsomflyttningar utomlands. I fallet med de förra kommer ett företag att flytta produktionen utomlands så länge produktionen är arbetsintensiv för att sedan flytta tillbaka verksamheten till ursprungslandet så snart arbetsprocessen har automatiserats och kräver ökad kompetens för att kunna utföras: Till exempel, genom att automatisera lödandet av datorchips kan Fairchild Semiconductor Corporation göra en del av sin chipsmontering vid sin anläggning i South Portland, Maine; chipsen hade tidigare monterats manuellt i Sydostasien (från en artikel av Susan Walsh Sanderson som citeras i Harley Shaiken och Steve Herzenbers Automation and Global Production: Automobile Engine Production i Mexico, the United States och Canada (1987, s. 5). En huvudsaklig anledning till detta omvända arbetsinflöde som pågår är att USA historiskt sett har kunnat nå låga styckkostnader även med höga löner som ett resultat av sin höga produktivitet (ibid, s. 4). Denna höga produktivitet utgör en viktig aspekt i förståelsen av varför investeringar i USA, trots de höga löner som betalas de amerikanska arbetarna i jämförelse med deras tredjevärlden-kollegor, förblir ett attraktivt alternativ. Denna process kan även iakttas i den senare tidens 32

33 utvecklingen i den amerikanska textilindustrin, som av den traditionella industrin hårdast har drabbats av den gränsöverskridande migrationen. Under de senaste åren har förlusten av arbetstillfällen i textilindustrin om inte upphört så åtminstone avstannat, då högt automatiserade vävstolar, där specialutbildade arbetare nu kan sköta upp till 8 maskiner, har ersatt den gamla arbetsintensiva produktionsprocessen som tidigare var normal för industrin. Då USA är den näst största producenten av bomull i världen, efter Kina, är det fortfarande billigare och mer kostnadseffektivt, trots de urdåliga lönerna som betalas de mexikanska textilarbetarna, för textiltillverkarna att förlägga textilproduktionen nära råmaterialskällan i södern i stället för att skeppa arbetet över till Asien eller ens till Mexiko. Med introducerandet av kapitalintensiv produktionsteknik har omstruktureringen av textilindustrin lett till en ytterligare rationalisering av arbetsprocessen i industrin; en situation där mer output kan pressas ur färre men mer kompetenta arbetare, även i en sektor som historiskt varit känsligare än de flesta för den internationella konkurrensen. 13. Återindustrialiseringen av Mellanvästern Även när det gäller avindustrialiseringen finns möjligheten att denna ständiga omstrukturering verkar åt båda hållen. Ett typexempel är Mellanvästern, som avindustrialiserades på 1970-talet och som återindustrialiseras på 1990-talet, sedan dagens ekonomiska villkor har visat sig föredömliga för kapitalackumulering (21). I en beskrivning av Mellanvästern idag skriver The Economist, Amerikas en gång rostiga tillverkningshjärta, Illinois, Michigan, Wisconsin och Indiana, har omstrukturerat sig, bytt verktyg och återskapat sig som landets ekonomiska kraftstation. Dess export ökar långt snabbare än nationsgenomsnittet. Arbetslöshetsnivån på 4,4 procent är den lägsta i landet. I korthet, denna region is booming. (22) Denna utveckling beskrivs mer i detalj i en artikel med rubriken Reversal of Fortune: Understanding the Midwest Recovery i Economic Perspectives, som publiceras av Federal Reserve Bank of Chicago: Mellanvästern förlorade 2,5 procentenheter av sin andel av landets arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin från 1977 till 1983, från i grova drag 19,5 till 17 procent. De har sedan dess återtagit 2 procentenheter och lönsamhetsgraden har accelererat under 1990-talet. Tillverkningsindustrier så som bil- och stål- har åter koncentrerats kring Mellanvästern. Till exempel hade regionen 31 bilfabriker 1996, jämfört med Även om nio bilfabriker stängdes i Mellanvästern mellan 1979 och 1996 öppnades 13 nya. (23) Varför pågår då denna återkoncentration av industrin i den tidigare avindustrialiserade Mellanvästern? Externa faktorer till Mellanvästerns ekonomiska omvändning inbegriper teknologiska och organisatoriska omvandlingar i bilindustrin, vilket har gynnat återkoncentrationen till nationens mittendel; det geografiska mönstret med federala försvarsutgifter; sjunkande reala energipriser, viktigt både som input för regionens industrier och som styrmedel för efterfrågan på dess produkter; och från mitten av 80-talet fram till helt nyligen, en sjunkande dollar, vilket har ökat den internationella konkurrenskraften för regionens företag. (ibid, s. 6) En senare artikel i Economic Perspectives (24) beskriver hur implementerandet av mager produktionsteknik bidrar till myllret av nya underleverantörer till bilindustrin: (det förändrade rumsliga mönstret av Fords nätverk av underleverantörer) visar en märkbart ökad koncentration hos Fords underleverantörsbas runt Southern Michigan. Under det senaste decenniet placerades 31 procent av de nyöppnade underleverantörsanläggningarna inom 100 miles från Dearborn (mot endast 17 procent under det förra decenniet). 33

34 En artikel i Wall Street Journal den 16 december 1999 visar att jobben på de i de flesta fallen ickefackanslutna bildelstillverkningsanläggningarna har ökat med över de senaste tio åren, samtidigt som G. Mustafa Mohatarem, GM:s chefsekonom, påstår i Oakland, Michigans Tech News (Michigan) den 20 mars, 2000, att sedan 1 januari 1994 har anställningarna i den amerikanska bilindustrin ökat med omkring Centralt i dessa artiklar är att löneskalor eller fackföreningsgrad, jämfört med standarden för industrin för tjugo år sedan, inte diskuteras. Emellertid, den bild som presenterades i det senaste numret av Collective Action Notes, som visade friställda svarta bilarbetare som kurade ihop sig runt eldarna innan de i tysthet forslades iväg till fängelser för att bli slavarbetare, kanske kan passa dåligt säljande Bruce Springsteen album, men vilseleder bara som en bild av villkoren i dagens Mellanvästern. Eller någon annanstans i USA. 14. Just-In-Time: nya bojor eller en ny sårbarhet? Härskarna må skapa reglerna, för att parafrasera Marx, men de gör inte det av omständigheter som de helt och hållet själva väljer. Arbetsgivaren köper inte en timmes passiv arbetskraft som den marxistiska modellen menar, han köper en timmes output, vilket kommer att variera beroende på arbetarens motstånd (25). Därmed är det felande i bilden som hittills målats upp döljandet av den subjektiva responsen. Låt oss nu återvända till ekvationens andra del; de amerikanska arbetarnas reaktion på de nya förändringarna i arbets- och produktionsprocessen. Sedan slutet av åttitalet har just-in-time -produktionstekniken utgjort ett problem för många inom vänstern, vilka såg denna teknik som introducerandet av ett starkt vapen för att underminera arbetarklassens landvinningar. Men detta var bara delvis sant. Emedan ny produktionsteknik ändrar spelfältet för arbetarna och kapitalisterna, är det inte alltid till de senares fördel. Så har det varit med just-in-time i bilindustrin och på andra ställen. Under de senaste åren har olika strejker riktat ljuset mot just-in-time -systemets nya känslighet för strejkaktioner på ett sätt som inte fanns tidigare. Det är inte svårt att se varför denna nya sårbarhet uppstår. Ett inventariesystem som baseras på små lager med nödvändigt material ger arbetarna ett ökat inflytande, inte minst att stanna produktionen under en strejk. Detta erkänns sent om sider av kapitalisterna själva, som är långt mindre upp-över-öronen positiva till de positiva effekterna av just-in-time när väl begränsningarna i just-in-time drogs fram i ljuset som de gjorde för ett decennium sedan. Detta faktum noteras i en artikel i Journal of Commerce 10 april, 1997, som tog upp de pågående GM-strejkerna där det slogs fast att, Med strejker mot världens största billtillverkare som visar sig söndertrasa deras globala underleverantörskedja, kanske det är dags att ändra just-in-time till just-in-case. Biltillverkarnas underleverantörskedjor är känsliga för produktionsstopp eftersom industrin är beroende av just-in-time-produktion. 15. Quality of Life -cirklar När quality of life och team work -cirklar och annan japansk managementteknik planterades i de amerikanska bilfabrikerna för mer än ett decennium sedan, befarade vänstern, kanske inte utan grund, att denna nya teknik var ett listigt drag att inkorporera arbetarna i en ökande produktion. Men två av de få undersökningarna som bygger på en verklig kontakt med arbetarna, visar en annan bild; en bild där arbetarna inte försonas med eller invaggas i ett falskt medvetande lika mycket som många trodde. I Farewell To The Factory studerade Ruth Milkman tusentals bilarbetare vid en GM-anläggning i New Jersey, som i slutet av 80-talet hade gått med på en buy-out hellre än att fortsätta arbetet vid monteringsbanan. Antalet arbetare som valde denna buy-out var långt större vid denna anläggning än vid andra, ett faktum Milkman relaterar till den barrackliknande atmosfär 34

35 och de hårda fängelseliknande villkoren vid monteringsbanan. Av dessa arbetare nära 1/3 av anläggningens totala arbetsstyrka ångrade få, åratal efter att de blivit utköpta, att de hade lämnat GM. Denna frånvaro av nostalgi över monteringsbanan var anmärkningsvärt samstämmig, en generell attityd som uttrycktes både av de som hade lyckats efter sin GM-tid och de som hade ramlat igenom systemet. Även om arbetarna i den senare kategorin ångrade förlusten av förmånerna och sin höga timlön, uttryckte få av dem några betänkligheter över att ha lämnat fabriksarbetet bakom sig. Under de följande åren efter buy-out:en gjorde Milkman omfattande intervjuer med de arbetare som arbetade kvar vid GM:s Lindenanläggning, där team management hade introducerats undertiden. Vad hon upptäckte var att teamwork -andan, långt från att ha inkorporerat arbetarna i ett harmoniskt management-kontrollerat försök att öka arbetets out-put, istället utvecklats till en daglig stridsform som användes till att kritisera ledningen för att de inte levde upp till de munviga och meningslösa klichéerna om att värdesätta det individuella deltagandet. Bilarbetarna accepterade teamwork circle-produktionstekniken, inte utav något falskt medvetande om sina verkliga intressen, utan därför att den gamla verkstadsgolvsregimen var så hatad att inget kunde bli värre. Enligt Milkman ökade, snarare än minskade, i själva verket missnöjet efter att lagkoncepts-produktionen introducerats. Milkman citerar ur en studie från en fabriksstängning i Wisconsin där, till författarens överraskning, få arbetare uttryckte någon beklagan över att fabriken stängdes, trots den påtagliga ekonomiska påverkan som stängningen utövade på det omgivande samhället (26). Liksom GM-arbetarna i New Jersey, vilka avskydde det dåvarande arbetsförhållandena som rådde i bilindustrin, jämrade sig få av arbetarna vid Kenosha-anläggningen över att de sparkats ut. Milkmans upptäckt ekar av Laurie Graham (27), som arbetade vid en Subaru-Isuzu-anläggning i Indiana och som i och med det befann sig i en gynnsam position att knäcka det dolda meddelandet där. Isuzu, en japansk omplantering (transplant), introducerade den mest avancerade japanska management tekniken kaizen (ständig förbättring), vid denna Indiana-anläggning. Men, vad Graham i själva verket pekade på var, att medan hennes arbetskamrater klagade på ytan, gjorde de också motstånd på ett flertal både dolda och öppna sätt, inberäknat en vägran att delta i företagets team spirit building -utflykter, och att de individuellt manipulerade reglerna för att gynna sig själva, och organiserade även tillfälligtvis samordnade kollektiva aktioner för att minska tempot vid arbetet vid monteringsbanan. Graham anmärker att 70 procent av hennes arbetskamrater såg på teamwork som en metod att få arbetarna att arbeta hårdare. Vad Graham observerade medan hon arbetade vid anläggningen var, liksom Milkman, i slutändan mer ilska gentemot ledningen efter att quality of life introducerats, inte mindre. (28) Detta förkastande av lagkonceptet och quality of life-cirklarna bekräftas även av senare exempel där dessa koncept i tysthet har lämnats efter den initiala managementfanfaren (29): - Vid UPS har ett lagkonceptsprogram som sattes igång 1995 övergivits på begäran av UPS-arbetarna. Som en UPS-arbetare slog fast, Att arbeta utan ledning lät lockande. Men, när du väl såg det, blev det klart som korvspad de var inte intresserade av att ge oss kontroll över någonting annat. - Grundaren av Bolivar-projektet vid Harman Automotive Inc, en gång hyllat som ett av de mer innovativa quality of life -projekten i USA, dödförklarade sitt projekt. - Vid Saturn ökade antalet anställda som röstade för att avbryta delaktighets -programmen från 13 till 34 procent på bara några få år, vilket föranledde en facklig supporter av konceptet att deklarera att projektets dagar är räknade. 35

36 16. Ny teknologi; gamla arbetsförhållanden Möjligheten att se igenom management flosklerna om den minskande tillverkningssektorn begränsas inte heller, vilket noteras av Washington POST i en artikel nyligen (30) som undersöker Amazon, den stora internet-baserade bokförsäljaren och en av stommarna i den Nya Ekonomin, där teknologin anses garantera en splitterny framtid av samarbetspartners som går bortom det gamla motsatsförhållandet arbetare-ledning. Artikeln i The POST observerar att en plågande verklighet stöttar sekelslutets yra. Snabbhetslöftet vilar fortfarande tungt på mekaniskt arbetande anställda, män och kvinnor som spenderar sina dagar och nätter med att paketera böcker vid Amazons distributionscentraler, och med att svara på när en kund har glömt sitt lösenord de flesta jobb som har skapats i den Nya Ekonomin är lågbetalda, lågkompetenta och monotona. En arbetare, som skriver om sina erfarenheter i en artikel för en alternativ veckotidning i Seattle med rubriken How I escaped the Amazon cult, beskriver arbetet vid Amazon på följande vis: vi utförde i grund och botten ett drönararbete och hade människor flåsandes i nacken hela tiden den enda skillnaden var att många av arbetsledarna hade piercade öron och skinnkläder. De fabriksliknande villkoren ledde till att en grupp arbetare, som kallade sig The Washington Alliance of Technology Workers (WASH TECH), organiserade sig på Amazon. Och än en gång, en förändring av teknologin och produktionstekniken genererar en gammal reaktion. En reaktion som utpekats som akterseglad och som en besegrad relik från förr. 17. Mikronivåns byråkratiska börda En värdering av nivån på missnöjet på arbetsplatserna kan även urskiljas genom att se på frågan från motsatt sidan: om de amerikanska arbetarna är så omintetgjorda och demoraliserade, varför anstränger man sig då så mycket, till enorma kostnader för kapitalisterna, att övervaka och styra arbetarna idag? För att återvända till Doug Henwoods observation: kan det vara så att de amerikanska arbetarna är svårare att styra? Den sene Timothy Mason skrev en gång i History Workshop och pekade på det häpnadsväckande antal artiklar, allt som allt över , som insamlats av Committee of Industrial Relations Librarians i ämnet industrirelationer och scientific management bara under den direkta efterkrigsperioden. Mason anmärker att, bibliografierna är ett iögonfallande testamente över den våldsamma, obevekliga och omfattande ansträngning som ledningen har utfört i USA för att suga upp och göra den amerikanska industriarbetarklassen samarbetsvillig. Detta var inte hellar en specifik utveckling för efterkrigstidens arbete-kapital-kompromiss; så långt tillbaka som på 1930-talet observerade Gramsci att de undersökningar som genomfördes av industrialisterna över arbetarnas privatliv och den övervakningsservice som skapades av en del företag för att kontrollera arbetarnas moral är nödvändiga för de nya arbetsmetoderna. När vi talar om arbetsköparna som drar nytta både av en ökad rationalisering och alkoholförbud, slog Gramsci fast att, ett framtvingat urval kommer ofrånkomligen att inträffa; en del av den äldre arbetarklassen kommer att utplånas obarmhärtigt från arbetets värld, ett kusligt förutseende av dagens vittspridda användande av drogtester i USA för att sålla de duktiga, produktiva arbetarna från de dåliga, improduktiva. Även om det inte är lika populärt längre i vänsterkretsar att undersöka sådana frågoställningar, som det var för knappt 20 år sedan, kunde det vara värt att återge den aktuella litteraturen om industrirelationerna och se hur dagens management-teknik jämför sig med den gamla, både kvalitativt och kvantitativt. Om något, vore det rimligt att anta, med framväxten av human relations som en särskild disciplin, att försöken att kontrollera och manipulera arbetarnas beteende på jobbet har ökat och inte minskat, inte bara bland industriarbetarna utan även bland servicearbetarna. I frånvaron av en mer omfattande analys, passerar ett svar i David Gordons artikel Underpaid 36

37 Workers, Bloated Corporations, vilken senare utökades till en hel bok (31). Enligt Gordon är en i det stora hela icke erkänd orsak till den ökande lönestagnationen i USA under senare tid, en trend som är unik för USA jämfört med andra i-länder, den stora diskrepansen i förhållandet mellan övervakningspersonalen/arbetsledarna och arbetarna. Med data från Internationella arbetarorganisationen (ILO) betecknar Gordon detta fenomen den byråkratiska bördan och lyfter fram den massiva omfattningen av och kostnaden för den styrande och övervakande apparaten i de privata amerikanska bolagen. Trots rädslan för downsizing ökade denna mellanchefssektors procentandel av arbetsstyrkan från 12,6 procent 1989 till 13,6 procent Gordon slår fast att nedpressandet av lönerna och den byråkratiska bördan är intimt sammanbundna, att det ena starkt bidrar till det andra, och citerar en studie som pekar på att lönestagnationen/-frysnignen deklarerats både i de sektorer av ekonomin som inte är utsatta för den globala konkurrensen och i de sektorer som är utsatta för den, och ger ännu ett exempel där en överbetoning av globaliseringen oftast döljer mer än den avslöjar. (32) Under de senaste två decennierna har få nyanställningar förekommit i den traditionella industrisektorn. Men under det närmsta decenniet kommer tusentals arbetare som anställdes i den stora anställningsboomen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet att gå i pension och ett inflöde av nya arbetare kommer att ersätta dem. Även om de jobb denna senare grupp kommer att fylla kommer att vara kraftigt reducerade och kräva högre kompetens än den föregående generationens. Hur kommer dessa yngre arbetare att reagera på de villkor de ställs inför i alltmer datoriserade fabriker? Det är det svårt att förutse. Men en artikel som tittar på det nuvarande generationsgapet mellan nya och gamla arbetare i tillverkningsindustrin (33), visar att de yngre ur arbetarklassen brister i tillgivenhet till både arbetet och arbetsgivaren och som ett resultat av detta visar mindre identifikation med och stolthet i att vara en arbetare än föregående generation gjorde. Detta särskiljande av ens inkomstkälla och ens identitet kan få långtgående konsekvenser. Kanske även i detta perspektiv, kommer en verklig arbetsvägran att komma. Som Marx skrev för mer än hundra år sedan i första volymen av Kapitalet, ingen annanstans är människorna så likgiltiga inför sitt arbete som i USA, ingenstans är folk så medvetna om att deras arbetskraft alltid producerar samma produkt, pengar, och ingen annanstans utför de de mest skilda arbeten med samma nonchalans. (34) 18. Avmystifiering av fängelsearbetet Visa mig en intern som ser på TV hela dagarna och jag visar dig en farlig intern en Maryland Correctional-representant I diskussionen om fängelsearbetet i radikala skrifter kryddas artiklarna med fraser som slavarbetskraft, det fängelseindustriella komplexet. Bilden som frambesvärjs är, ibland medvetet, ibland inte, en situation liknande ett nazistiskt arbetslägersystem. Denna analys missar poängen grovt. Faktum är att för tillfället används fängelsearbetet ofta som ett kontrollinstrument av belöning och bestraffning, med den garanterade rätten att arbeta som ett privilegium vid gott uppförande samtidigt som arbetet dras in om man inte spelar efter reglerna. Långt ifrån att vara något slags nazistiskt arbetslägersystem, är fängelsearbetets roll, om än underordnad, bona fide att verka som ett kontrollmedel i fängelseadministrationens händer för att desarmera potentiella oroligheter, vilket en artikel om fängelsearbetet i Wall Street Journal indirekt erkände nyligen när den slog fast att, vakternas åsikt är att sysselsatta fångar är lättare att styra. (35) Det samma kan läsas i en Covert Action artikel om fängelsearbetet, att arbetsschemana i fängelserna fyller behovet av att påtvinga disciplin och kontroll över en allt större och allt mer bångstyrig fängelsebefolkning. (36) 37

38 Det är inte svårt att se varför fängelsearbetet spelar denna roll. Interner som upplever långtråkigheten och en nästan total brist på meningsfulla aktiviteter, som ett resultat av nedskärningar på utbildnings- och rekreationsprogrammen, är mer benägna att bli inblandade i gängaktiviteter och andra former av bråkigheter, som skadar fängelsets lugnande funktion, än de interner som är utmattade efter en dags arbete. Även internerna bedömer denna situation på precis samma sätt, om än från motsatta sidan, då ingen intern, med rätta, bryr sig speciellt mycket om de problem som fängelseadministrationen stöter på när de ska styra dem. Av denna mer noggranna bedömning av den institutionella maktbalansen följer, att de använder rätten att arbeta som ett medel att komma undan det förlamande långtråkiga i att vara inlåst i sin cell större delen av dagen, vilket förklarar varför en indragning av rätten att arbeta används som en straffmetod av myndigheterna för att tvinga fram disciplin på korrektionsanstalterna. Denna koppling mellan rätten att arbeta och anpassningen till fängelsereglerna bekräftas även i en artikel som beskriver hur textiltillverkningen vid Eastern Oregon Correctional Institution i Pendleton, som tillverkar jeans som marknadsförs under namnet Prison Blues, fungerar. En artikel som beskriver Pendleton-verkstaden en av de äldsta och mest etablerade fängelseindustrierna som ofta nämns i rapporter över tillväxten av fängelsebaserade industrier lyfter fram att internerna måste ha klarat 90 sammanhängande dagar av gott uppförande för att få arbeta. (37) Det finns även några få, men inte alls okända situationer där fångarna kräver rätten att arbeta. Till exempel anhöll en grupp kvinnliga interner vid Jessup Women s Correctional Facility på eget initiativ hos Maryland State AIDS Administration att få sätta ihop kondompaket; de såg inte detta bara som ett sätt att fördriva tiden utan som ett sätt att ge något tillbaka till samhället. En artikel som beskriver detta projekt lyfter fram att, arbetarna arbetar 13 timmar per dag och trots att de bara får $120 per månad, är moralen hög. De tror på vikten av sitt uppdrag. Och bortsett från det, kostar det på att sitta i en fängelsecell hela dagarna. (38) Utan tvekan är detta en form att själv-utsugning, då kvinnorna utför ett samhälleligt nödvändigt arbete i stort sett utan någon ersättning; en situation som inte skulle existera om de inte varit inlåsta under inhumana och överbefolkade förhållanden. Men det är långt ifrån bilden av nazisternas slav arbetsläger Dachau eller Arbeit macht Frei. Det finns undantag från denna generella regel, så som användandet av kedjefångar i flertalet delstater i södern, men kedjefångarna har tagits fram huvudsakligen som ett brutalt sätt att tillfredställa ett uppfattat allmänhetens krav på synliga straff för brottslingarna. Ett ändlöst stenbrytande vid vägkanten tillfredställer inte i någon högre mening kapitalackumulationen. Istället ger kedjefångarna fångindustrin ett kostnadsfritt självuppfyllande spektakel som visar hur fängelserna sätter hårt mot hårt gentemot de kriminella; ett spektakel som utgör ett synbart bevis på en aktivitet som vanligtvis döljs för allmänhetens insyn bakom murarna; en aktivitet som sedan kan anföras som stöd för fängelseindustrins sug efter ökade budgetar. Fängelseindustrins begränsade roll En annan indikation på den begränsade roll som den privata industrin spelar för fängelsearbetssystemet kan fås om man tar en titt på de faktiska siffrorna. Av grovt räknat en och en halv miljoner människor som är inspärrade, är totalt anställda i olika typer av fängelseindustrier. Denna siffra är vilseledande eftersom den offentliga sektorn (inklusive fängelsesystemet självt) förblir den största arbetsgivaren av den internerade arbetskraften, och förkrymper med bred marginal den privata sektorn. I Maryland, till exempel, arbetar majoriteten av de arbetande internerna inom fängelsesystemet med att städa golv, bemanna köken etc., och endast är anställda i statliga industrier ( State-Use industries ), en kategori som innefattar all produktion 38

39 för en begränsad sektor bestående av non-profit grupper och myndighetskontor. (39) Den privata sektorns investeringar syns knappt i dessa siffror. Enligt Village Voice har the Prison Industry Enchantement Program (PIE) som sattes upp av kongressen 1984 för att stimulera den privata sektorns inblandning i fängelseindustrin endast haft en blygsam framgång. (40) Tolv år senare har endast 25 delstater lyckats locka den privata industrin till fängelserna och en majoritet av dessa företag som har etablerat fängelseverkstäder var små lokala företag som hade vänt sig till fängelserna som en sista utväg att få tag på arbetskraft. Som direktören på ett litet Maryland företag, ett av få företag i delstaten som etablerat en fängelsebaserad verksamhet, beskrev sitt syfte med att sätta upp en verkstad i ett fängelse, det har nästintill blivit omöjligt att attrahera och anställa kvalificerade människor (utanför murarna). (41) Med mer än en fjärdedel okvalificerade jobb på den amerikanska arbetsmarknaden, med en 100 procentig omsättning av folk per år, kan fängelserna vara en av de få platser där en stabil arbetsstyrka kan rekryteras. Med andra ord, fängelsearbetet måste ses i sitt specifika sammanhang i dagens amerikanska ekonomi; som en källa av arbetare som motvilligt används av arbetsgivarna, vilka är desperata efter nya arbetskraftskällor för att få bukt med dagens brist på arbetskraft. Och vidare, varför, även med en allvarlig brist på arbetskraft utanför murarna, är fängelsearbetet så underutnyttjat, om fängelserna nu erbjuder en pool med billig, fängslad slav -arbetskraft i ett växande Gulag-liknande fängelse-industriellt komplex, som vänstermytologin får det till? Just för att, som Village Voice-artikeln tidigare kort och koncist visade, Fängelsearbetet är helt enkelt inget pangköp. Orsakerna är inte svåra att begripa: (fångarna) måste övervakas intimt och fångvaktarna måste ständigt räkna dem och hålla koll på verktygen vilket ofta slösar bort produktionstid. Vidare kan produktionen inne på fängelserna bli avbruten av advokat- eller familjebesök, liksom inlåsningar, kravaller eller protester alla faktorer som vanligtvis inte inträffar vid din ordningsamma och rutinmässiga anläggning utanför murarna. Dessa dagliga institutionella avbrott, inbyggda i institutionslivet självt, bidrar till det ytterst oprofitabla i fängelsearbetet. Vilket är ännu en anledning till varför majoriteten av fångarbetarna fortfarande används till institutionens egna arbetsuppgifter såsom sanitets- och köksarbete. Sådana jobb kan lättare klara ofta förekommande avbrott då arbetsuppgiften inte kräver en vidmakthållen, ständig out-put för att kunna genomföras. Är det inte troligt att även interner försöker hålla tillbaka sin out-put precis som arbetarna utanför murarna? Om du har rört dig i fångkulturen vet du att det inte finns något mindre kontrollerat än ett amerikanskt fängelse. I det perspektivet förlorar allt tal om vardagens gerillakrig sina eventuella litterära bibetydelser som begreppet må ha, och blir en helt och hållet bokstavlig beskrivning av hur saker och ting verkligen ligger till. En överskattning av fängelsearbetets betydelse, vilket görs på samma sätt som samma människor gör med sina Gulag-argument om fängelsearbetet, pekar på några fel man gör med den amerikanska statens vanliga funktioner, när man utropar den som en nära förestående fascism, vilket förringar den verkliga situationen: det pågående fängslandet och kriminaliserandet av hela skikt av svarta och latinamerikanska ungdomar. Vidare är denna kriminalisering inte någon misstagets policy för den amerikanska staten, utan är nära förbunden med den explosiva framväxten av drogekonomin. Framväxandet av drogekonomin är en ny sorts arbetsmarknadssegmentering, som också i viss mån kan förklara varför välfärdsreformen inte har förverkligats till AFDC-familjernas fall en masse genom skyddsnätet som många förutsade. Från Tennessees utkanter till Baltimores innerstad, har drogmarknaden blivit den huvudsakliga försörjaren som en sista tillflykt, med långt mer lukrativa löner än de i den lagliga sektorn. Som en mikro-nivåstudie av drogekonomin i East Harlem visade, var lönerna i snitt $30 i timmen även om arbetstiden var oregelbunden och risken för dödsfall på arbetsplatsen tämligen hög. Analyserandet av drogekonomins betydelse för och förhållande till den amerikanska kapitalismens expansion idag är ett ämne vars yta 39

40 man ännu bara har skrapat på. Ytterligare en kommentar måste göras om dagens villkor på de amerikanska fängelserna. En artikel i The Nation nyligen pekar på att enligt Bureau of Correction s (BOC) egna siffror har det, sedan mitten av 90-talet, förekommit fler oroligheter på fängelserna än någonsin sedan 1970-talet förekom i hemlighet samordnade kravaller vid fyra geografiskt spridda federala fängelser, i protest mot straffsatserna för drogbrott, och BOC menade att det var den allvarligaste nationsöverspännande störningsperioden i dess historia. Samtidigt erkände BOC att de helt och hållet var omedvetna om vad som utlöst kravallerna, vilket visar på ännu ett exempel på möjligheten av dolda tecken som florerar utan insyn från, vad som skulle vara, kontrollanterna, eftersom en planering i förväg helt klart var nödvändig och att troligen tusentals interner var medvetna om dessa tecken utan att vakterna någonsin var det. Mer nyligen, har vi exemplet med millenium-strejken i januari 2000 vid New York State Correctional System över minskningen av antalet villkorliga frigivningar. Det var en strejkaktion som tvingade administrationen att låsa in fångarna över hela staten i två veckor. Vad som har ändrats är inte kampnivån eller konflikten på fängelserna sedan Atticas dagar, utan medias intresse för dessa händelser. (Den ständiga möjligheten för oroligheter förstärker bilden av fängelsearbetet som ett kontrollmedel för att förebygga ett utbrott.) Inte heller är ett övervärderande av de totalöverblickande kontroll- och repressionskrafterna sammanlänkat med analyserna av villkoren inne på fängelserna. En sådan analys förnekar det besvärliga faktum att i hälften av fallen misslyckas denna kontrollapparat att fungera som den är ämnad. Ett fall av detta är användandet av övervakningskameror inne i Baltimore, som är en av de städer där spridningen av sådana kameror är mest utstuderad i USA. Detta kompakta nät av övervakning, så imponerande på pappret, kunde inte hindra att halvtons smidesjärnsdörrar lirkades loss på domstolsbyggnaderna som låg vid en av de tyngst trafikerade korsningarna i Baltimore. Inte heller hindrade förekomsten av kameror i någon utsträckning den dåvarande borgmästaren i Baltimore, Kurt Schmokes akuta förnedring, då en TV-bil utsattes för inbrott mitt på ljusan dag medan borgmästaren ledde runt TV-teamet nere i Baltimore centrum och skröt om succén med dessa kameror som förebyggde brott i centrumets affärsdistrikt (42). Påståenden om det effektiva med denna taktik kan bara få sin giltighet om du har en bakre linje av brott som begåtts och därmed kan avgöra om antalet brott har ökat eller minskat. Men då de flesta egendomsbrott aldrig rapporteras enligt en uppskattning av American Bar Association ligger nivån på anmälningar av de allvarligare brotten så högt som 91 procent och en annan studie över narkomanbrott visar att narkomaner bara grips för omkring en procent av de brott de begår är det svårt, om inte omöjligt, för någon att objektivt kunna avgöra effektiviteten hos sådana motåtgärder. Särskilt som, i Baltimores fall, det nyligen kom fram att brottsstatistiken hade manipulerats i politiska syften för att visa en brottsnivå 30 procent lägre än vad den i verkligheten var. (43) 19. Dolda kravaller Som vi såg tidigare, kan det som ibland ser ut om icke-politiska händelser bara vara ytan på ett resultat av ett missnöje som byggts upp bakom ridåerna och, som ett resultat av det, kan få en omfattande politisk betydelse. Utan formella organisationer som hänger med eller skapas i konflikten eller några officiella paroller eller kravlistor som reses av deltagarna. Ett talande exempel är 1992 års Chicago Bulls Riots, som beskrivs i en artikel av sociologen Michael J. Rosenfeld i novembernumret av Social Problems 1997 ( Celebration, Politics, Selective Looting and Riots: A Micro Level Study of the Bulls Riot of 1992 in Chicago ). Här var en situation som utifrån såg ut som om den inte hade några politiska referenser överhuvudtaget. 40

41 När Chicago Bulls basketlag vann National Basketball Association Championship, utbröt massiva kravaller och plundringståg svepte över större delen av staden. Detta spridda kaos hade två sidor. En aspekt, som media speciellt fokuserade på, var de företrädesvis vita fans som kravallade i det centrala bardistriktet. Men samtidigt pågick en annan sida av kravallerna sida vid sida med de första, men som hade en annan signifikans och ett annat ursprung. Över hela South Side och West Side-ghettona plundrades hundratals butiker, mer än tusen människor arresterades och nära hundra poliser skadades. Även om tidigare finalsegrar för Bulls hade lett till stökiga konfrontationer, orsakade kravallerna 1992 mer skada och var mer utdragna än alla föregående firanden. Som Rosenfeld argumenterar, svarade Bulls-kravallerna mot ett ackumulerat, underbyggt politiskt, ekonomiskt och rasmässigt missnöje, och kopplar vidare kravallerna till ett flertal, sedan länge pågående orsaker snarare än till en utlösande orsak. Två av dessa utlösande händelser var, för det första den största nedskärningen av socialbidragen (welfare benefits) i hela Illinois historia, som genomfördes i april 1992 och några veckor senare följdes av den andra, reaktionerna i ghetto-områdena i Chicagos innerstad på den friande domen vid Rodney King-rättegången i maj. Även om Chicagotidningarna, med det anmärkningsvärda undantaget av den svart-ägda Chicago Defender, snabbt benämnde plundringarna som etniska (inter-ethnic) konflikter, eftersom majoriteten av de plundrade butikerna ägdes av koreaner och araber, visar Rosenfeld att bara en viss typ av affärer utsattes (sprit- och mataffärer) och dessa butiker plundrades oavsett ägarnas etnicitet. I andra fall är det lättare att se sambandet mellan sporthändelser och protester efter ett långvarigt missnöje. Till exempel tog stora folkmassor över Teherans gator för några år sedan, efter att ett iranskt fotbollslag hade vunnit en världsmatch mot USA, och vände vad som på ytan var ett sportsligt firande till en knappt förklädd demonstration mot den sittande regimen, vilken muntligen hade ogillat fotbollen som ett exempel på en skadlig västerländsk influens. Det samma i de portugisiska kolonierna i Afrika, som en historiker påpekar, Efter 2:a världskriget organiserade sig afrikanerna i officiellt erkända sportföreningar, genom vilka protesterna och missnöjet fortgick. (Medan denna text höll på att avslutas, kunde TIME Magazine notera när de beskrev kravallerna som bröt ut i Los Angeles efter Lakers vinst i mitten av juni, att när samma folkmassa började kasta skräp på limousinerna som körde de som var tillräckligt privilegierade för att kunna ha varit med inne i hallen, började det anta en klassdimension insiders mot outsiders speglande stadens vidare sociala uppdelning. 20. Diffust motstånd Så kallade atomiserade individuella aktioner som verkar vara personligt agerande kan vara ett uttryck för en kollektiv process. Ett användbart exempel i USA kan ses i en artikel i Washington POST (8 februari, 1999), In Jury Rooms, A Form of Civil Protest Grows. Artikeln i the POST noterar, efter att ha påpekat att i rättegångssalar över hela landet tar en nivå av jury-aktivism form utan tidigare motstycke, som antänts av en rörelse av människor som har vänt ryggen åt de bevis de hör vid rättegångarna och i stället använder jurybåset som en fräck form av civil protest i alla dessa fall görs jurybåset till en träffpunkt för att anmäla sin åsiktsavvikelse, kraftfullare än en röst i valet och effektivare för att nå konkreta tillfredställande resultat. Denna form av negativ protest, som uttrycks genom att juryn vägrar döma en målsägare, hör ihop med en förtroendekris mot hur de rättsliga institutionerna fungerar och en ökande misstro mot åklagare och domare. En åsikt som framförs i National Law Journal. 21. Vad då göra? Anledningen till att i denna artikel diskutera något som kan verka vara fragmentiserade, knappt synbara händelser är inte för att antaga att två saker pågår. Den ena är föresatsen att ge ett intryck 41

42 av att någon slags dold klasskamp pågår i USA utanför blickfånget, som bara kan urskiljas om man ersätter det traditionella perspektivet med ett mikro-perspektiv. Detta skulle leda till ett enormt överdrivande, som inte är mindre vilseledande än det totala förnekandet av att något antagonistiskt över huvudtaget pågår i det amerikanska samhället. Det vore lika vilseledande att säga att den nuvarande perioden generellt sett inte är defensiv för de amerikanska arbetarna. Det har skett en total tillbakagång för organisations -strejken; alltså den typ av strejk som söker utmana ledningens kontroll över arbetet och arbetsprocessen till skillnad från blott ett mer eller mindre kohandlande över bättre löner: den typ av strejk som George Sorel, trots sin produktivism och moralism, refererade till som ett producentmedvetande i motsats till ett konsumentmedvetande, ett medvetande som skapades av att ta och genomföra i stället för att fråga och vänta. Att emellertid säga att den amerikanska arbetarklassen är på defensiven är, om än sant så, inte speciellt djupsinnigt. Vad som måste vara öppet för en kritisk analys är inte bara hur dystra dagens utsikter är, utan även en hälsosam skepsis gentemot den de påstådda objektiva faktorernas ödesbestämda roll, som gobaliseringen, avindustrialiseringen eller en sjunkande fackföreningsgrad osv. Faktorer som används som en vänsterns version av TINA (There Is No Alternative), som Daniel Singer talade om i Monthly Review för flera år sedan angående globaliseringsfallet. Denna stenhårda skepsis mot den konservativa vänsterns (44) konventionella visdom måste föras vidare till det anknytande men mer positiva arbetet med att göra den frihetliga socialistiska, ultra-vänsteristiska, socialism-underifrån, autonoma, klasskampsanarkistiska analysen (beteckningarna är av underordnad betydelse och i det stora hela meningslösa, även om sammanhanget inte är det) relevant för dagens förhållanden: kapitalismens evolution idag, med de därpå följande förändringarna i systemet och i klasskampen. När man trevar efter denna utvecklingstendens i all sin ofrånkomliga komplexitet och motsägelsefullhet, dess dolda trådar liksom dess uppenbara kopplingar, möter man många fallgropar och vägspärrar. Man måste söka undvika följande medvetna och omedvetna snaror: 1. Den lilla sektens attityd som drar en slags Maginotlinje. (45) 2. Klagosången från de akademiska kretsar som har memorerat varje fotnot i Kapitalet men som inte har en aning om vad som pågår i huvudet på den minimiavlönade arbetaren som städar deras kontor. 3. Frestelsen att se tillbaka och dväljas över gamla historiska saligheter (Ryssland 1917, Tyskland 1921, Barcelona 1936) för att kompensera sig mot den ofördelaktiga nutiden. Vi lever inte i någon av dessa perioder. Vi lever inte heller i Istället behöver vi se utåt och framåt, för att varken skratta eller gråta, men förstå. Några små förslag kan hjälpa oss att ta denna nödvändiga process ett steg längre: * Använda 1970-talsepokens autonoma arbetarundersökningar ( Workers Inquiry ), som baserades på en enkät som Marx utvecklade, och applicera denna metod så mycket som möjligt på det sociala livets olika aspekter i USA (och naturligtvis i andra länder). Förslaget på en undersökning av call-centers, av den tyska gruppen Kolinko i detta nummer av Collective Action Notes, är ett konstruktivt exempel på hur närmandet av en sådan klassanalys kan appliceras. Vidare är arbetarundersökningarna en taktik som kan flyttas över till andra områden också (välfärdsreformen, de svarta samhällena), som främjar utbytet av information, lokalt, nationell och internationellt om kampen och de sociala och ekonomiska vilkoren. Naturligtvis är detta inte ett avfärdande av de tekniska och politiska problem man oundvikligen springer på, problem som uppstår i hur man sammanställer fakta så att de inte hänger isolerade och avskilda från det större sammanhanget till svårigheterna med att sprida diskussionerna. Men det är en underordnad fråga. 42

43 * Vad som behövs är möjligheten av en tidning, eller ännu hellre en serie lokala nyhetsbrev, som strävar efter att reflektera över och sprida informationen om den pågående vardagskampen i det lilla. Vänstertidningar är alltid fyllda med artiklar om vad facket gör och inte gör men inget om vardagskampen, som avfärdas som antingen trivial eller inte ens är värd att nämna. På 1930-talet kritiserade Trotskij skarpt det amerikanska socialistiska arbetarpartiets tidning The Militant, för att de inte reflekterade över hur arbetarna drack, slogs mot polisen etc., utan istället fokuserade på att nå det avancerade skiktet. Dessa arbetare ansågs ha en högre nivå av politisk förståelse än vanliga icke-politiska arbetare. Med dessa kriterier är inte någon trotskistgrupps tidning över huvud taget idag speciellt trotskistisk. I USA har utgivandet av denna typ av nyhetsbrev, som talar öppet om arbetets vardag och som sprider information och reflektioner över det med ett tillgängligt, om än inte nedlåtande, språk, knappast förekommit, kanske bara vid ett tillfälle av Facing Reality-gruppen i Detroit med sin idé om the full fountain pen. * Av de två punkterna följer, vad kan göras för att uppmuntra framväxten av informella nätverk, löst organiserade kring detta uppmärksammande av vardags kampen? Om det är sant som the Sojourner Truth Organization skrev för åratal sedan, att det dagliga gnället från arbetarnas sida över diskrimineringen, ledan, chefernas dumhet och okänslighet, det meningslösa i deras liv, det aldrig upphörande skramlandet efter pengar och säkerhet som förgiftar förhållandet till andra människor är potentiella byggstenar, hur kan en organisationsform utvecklas som reproducerar, förstärker och utökar den existerande kritiken snarare än att hämma den? Om än dämpat, pågår denna kritik, denna önskan om ett annat liv och ett annat samhälle än det nuvarande som ett dolt budskap och inte som en regel för de officiella organisationernas agerande. Denna kritik understryker de känsliga punkterna (46), flyter fram på arbetsplatserna, samhällena, gatuhörnen och barerna. Vad Reich hänvisade till för mer än 75 år sedan som ett behov av att ge uttryck för det politiska i vardagsliver på dansgolv, daghem och trottoarer är fortfarande korrekt, och kan utökas till Mc Donald s och förorternas shoppingcentra. I Baltimore förekommer ett koncept med work resistance -grupper som diskuterar små men konkreta sätt att sammankoppla folks olika arbetsområden, allt från byggen till printing och data, för att dela med sig av lyckade taktiker (eller för att utveckla dem) för att minska utsugningsgraden här och nu, speciellt i situationer då organiserandet av en fackförening antingen är oönskat eller opraktiskt (läs: på majoriteten av de amerikanska arbetsplatserna). Hittills håller idén på att utvecklas och har inte lett till något fast. Men det är åtminstone en potentiellt produktiv grund för en annan typ av praxis; en praxis som rör sig bort från och bortom dagens återvändsgränd för den existerande revolutionära miljön. Curtis Price, juli

44 Noter * Även om artikeln handlar mer om kampen än om ekonomin, kan det ömtåliga välståndets del av ekvationen iakttas i sådana faktorer som höga skuldnivåer, ett ökat beroende av utländskt kapital och labila konsumentinkomster; sprickor i den så kallade Nya Ekonomins byggnad. 1. Mycket av den exklusiva ekonomiska makronivåanalysen, så populär i vänsterakademin, skalar bort den vitala kopplingen till det mänskliga handlandet, och hamnar oroväckande nära en simpel förtröstan eller till och med ett religiöst diskuterande om våndorna inför kapitalismens intrikata funktionsduglighet. Teorin blir då ett smalt fält för specialister och en dialog mellan ett tunt lager av högskoleutbildade experter; en anmärkning som framförts på olika sätt och vid olika tidpunkter av Paul Mattick i Marxism: Last Refuge of the Bourgeoisie? och av Russel Jacoby i The End of Utopia. Jacoby gör emellertid misstaget att avkräva en förutfattad vision om ett annat samhälle innan en meningsfull praxis kan komma till stånd. Men revolutionära resultat kan uppstå oberoende av viljan och medvetenheten hos de samhälleliga aktörerna, som Barrington Moore visade i Injustice: The Social Origins of Obedience and Revolt där han dokumenterade hur de flesta tyska arbetarna under den tyska revolutionen hade, om de hade någon idé alls om ett alternativt samhälle, en föreställning om detta nya samhälle som i allt väsentligt bestod av det gamla samhället utan dess otillfredsställande aspekter. På samma sätt förekommer kontra-revolutionära effekter oberoende av viljan och medvetandet hos revolutionärerna, jfr. med Ryssland 1917 och leninisternas ofta meningslösa bibelspråk med citat av vad Lenin sa och gjorde separerat från en konkret och objektiv analys av vad Lenin och bolsjevikerna var tvungna att göra på grund av trycket från och begränsningarna i de historiska och ekonomiska omständigheterna, nämligen att skapa en kapitalistisk utveckling i Ryssland med stats-kapitalistiska metoder, oavsett Lenins och Trotskijs tvivelsutan subjektiva hat mot kapitalismen som de kände den. 2. Political and Social Writings, vol. 2 (University of Minnesota Press, 1988). På svenska senare i detta nummer, övers. anm. 3. Se det första kapitlet av Kelleys Race Rebels. 4. Om det vore möjligt att bedöma det dolda budskapet noggrant, skulle även en annan syn på betydelsen av organiserade och medvetna revolutionära minoriteter i utlösandet av kamp uppkomma, men det är en annan historia. 5. Sedan Sovjetunionens fall och öppnandet av tidigare otillgängliga sovjetiska arkiv, visar nya bevis att de sovjetiska arbetsplatserna inte var lika kontrollerade som man tidigare antagit på grund av att den härskande klassen i Sovjet tvingades till ett tillmötesgående för att avvärja eventuellt missnöje. Se specialnumret av International Labor and Working Class History (hösten 44

45 1996) som ägnas år Labor Under Communist Regimes, där den spridda förekomsten av kiosker och tidningsställ på de ryska fabriksgolven och den stadiga strömmen av arbetare som vandrade in och ut från fabriken under arbetsdagen beskrivs. 6. Se t ex boken Sabotage in the American Workplace (AK Press, numera utgången) och den skarpsinniga kritiken av denna bok i Common Sense #14 och även mycket av John Zerzans preprimitivistiska arbete. 7. Jag lämnar åt sidan frågor som kan dyka upp angående klassificeringen av arbetarfortet. T ex hur många arbetare som måste vara koncentrerade på en fabrik innan den kan anses vara ett arbetarfort. Femtusen, tiotusen? Vidare, att lägga för stor vikt vid koncentrationen av arbetare i ett geografiskt område undviker olika överväganden. Ett är att det är arbetarens förhållande till produktionen och möjligheten att stoppa produktionen som konstituerar hans/hennes styrka; en liten fabrik som är kritiskt placerad i produktionsprocessen kan ha en mycket mer störande påverkan än en större fabrik. Du kan se denna påverkan i förhållande till det faktiska antalet vid de senaste strejkerna vid små underleverantörer till bilindustrin, som strejken vid en underleverantör till GM i Dayton som stängde en stor del av GM:s produktion för några år sedan. 8. Forget Your Unalienable Right To Work, International Labor and Working Class History, hösten ibid, s ibid, s Vilket anfördes nyligen i ett nummer av den franska utgåvan av Echanges 12. Från The Black Poor and the Politics of Opposition in a New South City, i The Underclass Debate, red. Michael B. Katz, s ibid, s Med begreppet Refusal of Work menas hela spektrat av arbetares vägran att arbeta; från strejker, olovlig frånvaro (absenteeism) till sjukskrivningar etc. Refusal of Work som begrepp syftar till den debatt som länge förts inom delar av vänstern angående denna form av arbetarkamp. Se t ex. pamfletten The Refusal of Work av Echanges et Mouvement (1979) som finns online på: (övers. anm.) 15. En annan sammanställning av relationerna på verkstadsgolven under efterkrigsepoken drar slutsatsen att, arbetarnas missnöjesuttryck på arbetsplatserna under slutet av och början av 1970-talet var ett desperat agerande, inte ett kalkylerat drag från en allt starkare gräsrotsrörelse ( Shopfloor Relations in the Postwar Capital-Labor Accord, David Fairris i Social Structures of Accumulation, red. Kotz, McDonough och Reich, 1994). Den påstådda ekonomiska betydelsen av arbetsvägran har ifrågasatts på andra ställen. Se Jim Devines artikel The Stagflation Crisis i Against the Current (first series), vintern 1985, där han argumenterar för att produktivitetsminskningen kan till största delen förklaras av den dåliga kvaliteten på det amerikanska lagret av bundet kapital, inte av militanta eller lata arbetare. 16. Under det fåtal år vid slutet av 60- och början av 70-talet då vänsterstudenter tillfälligt koloniserade fabrikerna och därmed fick en liten inblick i de verkliga arbetsförhållandena och det motsägelsefulla i arbetarnas medvetande, gjordes dessa erfarenheter i den huvudsakliga, fackföreningsanslutna sektorn av ekonomin och dränkte därmed närapå arbetarna i den andra arbetsmarknaden. Inte ens den nya arbetarhistorien grävde i denna andra arbetsmarknad, en marknad som var en produkt av en specifik och ofta radikaliserad dynamik som var unik för den amerikanska kapitalismen. En sann historieskrivning underifrån måste räkna med dessa förhållanden liksom de olika kampformer som har utvecklats i denna stora oskyddade del av arbetskraften. Skulle en sådan undersökning göras, tror jag att den skulle visa en mindre absolut nedgång än vad som oftast uppskattas. Liksom den gång på gång kommer att utsättas för påfrestningar, när den möter en gyllene epok av uppror som kontrasteras mot totalt ofördelaktiga felbedömningar idag 45

46 och med båda extremfallen. 17. Economist, 20 juni, CLASS STRUGGLE, (Spark, USA) #20, maj-juni I en recension av With Liberty For Some: 500 Years of Imprisonment in America av Scott Christianson, ECONOMIST, 13 februari Se även Twice the Work of Free Labor: The Political Economy of Convict Labor in the New South, Alex Lichenstein (Verso, 1996). Lichenstein påpekar helt riktigt att användandet av fångarbetare inte är en kvarleva från en tid ante bellum, utan har en väsentlig roll i söderns modernisering. 20. Se artikelserien i Baltimore SUN, The Giveaway Game, 9-12 oktober, Denna process hör inte bara ihop med produktionen. I många innerstadsområden hårt drabbade av kravallerna i slutet av 60-talet och lämnade i ruiner sedan dess, börjar stora nationella varuhuskedjor att återinvestera i ghettodelarna sedan förortsmarknaden har mättats. Se Cities May Be Retail s Next Target i Baltimore SUN, 28 februari Om än riktigt i allmänhet, har Mellanvästerns ekonomiska tillväxt lämnat utestängda områden överallt. Se studien nyligen över Chicago-regionens pooler av tillfälliga arbetare, där antaletsvarta män som bor i hyddor växer, utestängda från anställningar i den öppna ekonomin på grund av sina brottsregister; ännu ett exempel på den alltjämt pågående segmenteringen av den amerikanska ekonomi i dag. 23. Reversal of Fortune, Economic Perspectives, juli/augusti 1997, s Agglomeration in the U.S. Auto Supplier Industry, Economic Perspectives, första kvartalet 1999, s Dave Lamb, Libertarian Socialism, i senaste Collective Action Notes 26. Milkman refererar till Katherine Dudmans studie över stängningen av en Chrysler-anläggning i Kenosha, Wisconsin, som dokumenteras i hennes bok, The End of the Line: Lost Jobs, New Lives in Postindustrial America (1994), där Dudman slår fast, Inget av det jag läste innan jag startade mitt fältarbete om stängningen av Chrysler förberedde mig på det faktum att många människor runt Kenosha var glada över att anläggningen stängdes. 27. Se Grahams On the Line At Subaru-Isuzu (1995) 28. Inte bara knutet till USA, vilket the Economist, vilket inte är någon radikal tidning, anmärker 19 juni, 1998 i Survey on Manufactoring, där artikeln kontrasterar lean-production-apologeterna. Lean-production handlar om käcka lag med problemlösare som arbetar tillsammans för att förbättra produkterna och produktionsprocessen, If only. De borde iaktta rusningen mot portarna när signalhornet ringer för skiftbyte. Samma artikel i the Economist citerar från en ny bok Life on the Line in Contemporary Manufactoring, baserad på sociologen Richard Delbridges självupplevda arbetserfarenheter från bildelstillverkare i Wales och en TV-monteringsanläggning i södra England, där en klämkäck kvalitetsinspektör som ansågs vara ledningens lakej bands och slängdes i en soptunna. En annan var inte lika lyckligt lottad, när han lades i en sändning som skulle till Birmingham och upptäcktes först i godsavsändningen. 29. Dessa exempel har tagits från Labor-management cooperation fails, Baltimore SUN, 19 april, At Amazon.com, service workers without a smile, Washington POST, 22 november, Fat and Mean: The Corporate Squeeze of Working Americans and the Myth of Managerial Downsizing (1995) 32. Vad som inte diskuteras i Gordons artikel är proletariseringen av åtminstone en sektor av vad som tidigare ansågs vara management jobb. Även en artikel i Wall Street Journal, For Richard thibeault, Being A Manager is a Blue Collar Life (1 oktober, 1996), fångar denna proletarisering. Thibeault, en f.d. fabriksarbetare som betecknar sin nuvarande position som arbetsledare i en nationell restaurangkedja, efter att ha beskrivit 70-timmarsveckor och det ständiga trycket från 46

47 datorövervakningen med timvis out-put, Vissa dagar funderar jag på om jag kanske skulle gå tillbaka till fabriksarbetet. Det var enklare. Stödjande hans åsikt, slår artikeln fast, Dessa personer bär titeln manager, men de lever ett arbetarliv arbetar sent, ofta utför de samma uppgifter som de anställda och lyder order uppifrån. Deras autonomi är tätt kringskuren av corporate headquarters. 33. Young and Old See Technology Sparking Friction on Shop Floor, Wall Street Journal, 3 april Citerat i AUFHEBEN artikeln Resurgence of Class Struggle in the USA, #7, hösten Wall Street Journal, 20 juni, Workin for the Man, Covert Action, hösten Look for the Prison Label, Washington POST, 30 januari, Behind Bars But in The Forefront, Washington POST, 30 januari, Från Prison Labor Courts Private Industry, Baltimore SUN, 9 september, Look for the Prison Label, Village Voice, 21 maj, ibid, Baltimore SUN 42. Och troligen sålda som metallskrot tre år senare har de skyldiga inte gripits. 43. Denna tendens att övervärdera statsrepressionens makt är så vitt spridd i vänstermiljön att det nästan förtjänar en egen artikel. Bakom den ytliga radikalismen i all sådan kritik ligger ett grundläggande budskap av förlorat hopp och resignation. Detta kan iakttas i USA i konspirationsteorier som påstår att aids kokades ihop i myndigheternas laboratorier vilket är tämligen vanligt bland tokvänsterkretsar och höger d:o, liksom bland svarta nationalister; grupper som Nation of Islam (NOI) där de hemliga laboratoriernas roll i lössläppandet av outsäglig ondska verkar utgöra en särskild plats i gruppmytologin (enligt NOI uppfanns den vita rasen för tusentals år sedan av en galen renegat till uppfinnare i ett laboratorium). Eller hur de av Gary Webb för några år sedan i San Jose MERCURY väldokumenterade avslöjandena, om hur CIA av opportunistiska skäl ignorerade att de kände till att pro-contra operationernas betalningslistor innehöll skapandet av en crack-marknad i Kalifornien, omvandlas till en fullt utblommad medveten CIA-konspiration som aktivt säljer crack i innerstan. I båda fallen ledde alarmerande kampanjer för att organisera folk kring dessa frågor ingenstans; när allt kommer omkring, om staten har sådan makt att den kan skapa dödliga virus i ett laboratorium och sedan sprida det med en nålspets exakthet till speciella målgrupper bland befolkningen, eller hur samma stat obehindrat kan sätta upp ett omfattande nätverk av crackmarknader, båda exempel i ett systematiskt försök till folkmord, hur kan man då göra motstånd mot den? Som en utmärkt artikel av David Gilbert om aids-konspirationen i Turning the Tide för några år sedan ställde det, Dessa teorier tar energi från det nödvändiga arbetet vid utkanten av dessa marginaliserade communities för att överleva denna epidemi: gräsrotsutbildning och mobilisering för att förebygga aids och för bättre vård för folk som lever med HIV Varför ska man, frågar sig de troende, göra alla dessa svåra val för att undvika eller minska spridning av sjukdomen om myndigheterna ändå hittar på nya sätt att smitta människorna? Här kan vi se hur en påstådd kritik i vänsterns konspirationsteorier i stället blir till en oavsiktlig hyllning till statens makt och effektivitet. Det faktum att det dolda budskapet visar en stor minoritet svarta människor i USA idag som tror på dessa saker är ett annat fenomen. Den tron är det bittra beviset på en förtvivlan och insikt om oförmögenhet att förändra saker i världen idag och är inte ett tecken på en växande radikalism, som det felaktigt antas av våra självutnämnda ledare som söker kapitalisera på dessa känslor. Detta understryks av en undersökning nyligen där 62 procent av de svarta tror att HIV och aids används som en del av en komplott för att avsiktligt döda afroamerikaner, medan 85 procent av samma svar även höll med om påståendet att generellt sett kan man inte lita på folk. 47

48 Ett praktexempel på den konservativa vänstern. Medan Perry Anderson i det första numret av New Left Review (New Series) dystert höjer den amerikanska kapitalismen till skyarna, för att genljudande har återtagit sin överhöghet på alla plan, diskuterar två redaktörer för Business Week i sin nya bok The Judas Economy den amerikanska kapitalismens laissez-faire-stil som extremt känslig för instabilitet och fullt kapabel att skapa en recession eller ännu värre. Här är de traditionella rollerna ombytta, systemets anhängare fokuserande på bristerna medan den utropade opponenten pekar på dess styrka. 45. En fransk befästningslinje mot Tyskland, anlagd Den kringgicks, forcerades och raserades av tyskarna (övers. anm.) 46. Att vi nämner dessa vardagsområden som känsliga punkter, betyder inte att vi förnekar att dessa områden även kan vara ställen för integrering; när allt kommer omkring, om de bara var känsliga punkter, skulle fler och seriösare ihållande kamptillfällen och konflikter utkämpas och klassamhället skulle inte kunna fungera. Men de två aspekterna kolliderar ständigt och oroligt, ett tillstånd av permanent ojämnvikt och den samhälleliga freden kan enkelt glida över i sin motsats på grund av de underliggande olösliga anspänningarna.

49 Vad som verkligen betyder något C. Castoriadis I nr. 3 av Pouvoir Ouvrier ställde en lärare följande fråga: Varför skriver inte arbetare? Han visade på ett djupsinnigt sätt hur detta beror på deras totala situation i samhället och även den så kallade utbildningens natur som erbjuds av skolorna i det kapitalistiska samhället. Han nämnde även att arbetarna ofta anser sina erfarenheter vara ointressanta. Denna sista poäng tycks mig vara absolut grundläggande, och jag skulle vilja dela med mig av mina erfarenheter av det, som inte är en arbetares erfarenheter utan en militants. När en arbetare ber en intellektuell att berätta för dem om kapitalismens och socialismens problem, tycker de att det är svårt att förstå att vi ger arbetarnas situation på en fabrik och inom produktionen en central roll. Jag har ofta haft tillfälle att för arbetare presentera några av mina idéer, uttryckta på följande sätt: - Det sätt på vilket den kapitalistiska fabriken är organiserad skapar en ständig konflikt mellan arbetarna och ledningen över alla de sätt som produktionen utförs på. - Ledningen kokar ständigt ihop nya sätt att knyta arbetarna till producerandets disciplin, så som det förstås av ledningen. - Arbetarna skapar ständigt nya sätt att försvara sig på. - Denna kamp har ofta större påverkan på de verkliga lönenivåerna än förhandlingar och även strejker. - Den resulterande förslösningen är enorm och långt mer omfattande än den förslösning som orsakas av ekonomiska kriser. - Facket står alltid utanför och är ofta även fientligt inställt till denna form av arbetarkamp. - Militanter som även är arbetare bör sprida vidare alla dessa exempel på kamp som kan användas utanför det specifika företag där de ursprungligen skapades. - Denna situation skulle inte ändras det minsta av blott en nationalisering av fabrikerna eller användandet av en planering av ekonomin. - Som en konsekvens av detta är socialismen obegriplig utan en total förändring av det sätt som produktionen är organiserad på i fabrikerna, och utan undertryckandet av dagens ledning (management) och avsättandet av (instauration) arbetarledningen (workers management). Dessa påståenden var både konkreta och teoretiska. I varje instans erbjöd de reella och precisa 49

50 exempel. Samtidigt var påståendena, emellertid, och långtifrån att vara begränsade till blott och bart en beskrivning av fakta, ett försök att dra några övergripande slutsatser. Här har vi saker av vilka arbetare tydligen hade de mest direkta och kompletta erfarenheterna. Och de hade även, å andra sidan, en genomgripande och universell betydelse. Vad vi upptäckte var icke desto mindre att våra lyssnare hade lite att säga och verkade tämligen besvikna. De hade kommit för att tala med eller lyssna på folk om vad som verkligen betydde något, och det var svårt för dem att tro att det de själva gjorde varje dag verkligen betydde något. De trodde att någon skulle tala med dem om absolut eller relativt mervärde, om profitkvotens fallande tendens, om överproduktion och underkonsumtion. Det tycktes dem otroligt att det moderna samhällets evolution bestämdes långt mer av miljoner arbetares rörelse och gester på fabriker över världen än av några mäktiga och mystiskt dolda ekonomiska lagar som upptäckts av teoretiker. De till och med tvistade över huruvida en sådan permanent kamp mellan arbetarna och ledningen existerade och huruvida arbetarna verkligen försvarade sig. När väl diskussionen rullade visade, emellertid, det de sade att de själva dirigerade denna kamp från den stund de satte sin fot i fabriken tills de lämnade den. Den uppfattning som arbetare har att hur de lever, vad de gör, och vad de tänker egentligen ingenting betyder är inte bara det som hindrar dem att uttrycka sig själva. Det är det allvarligaste manifesterandet av den ideologiska förslavning som kapitalismen påtvingar dem. För kapitalismen kan endast överleva om folk är övertygade om att vad de själva gör och vet är en privat liten angelägenhet för dem själva som inte betyder någonting egentligen, och att verkligt viktiga angelägenheter är monopoliserat av höjdarna och specialisterna inom olika ansträngningsområden. Kapitalismen försöker ständigt att banka in denna uppfattning i folks huvuden. Men vi måste även peka på att detta kraftfullt har hjälpts fram av arbetarnas egna arbetarorganisationer. Under ganska lång tid har fackföreningarna och arbetarpartierna försökt övertala arbetarna att de enda frågor som verkligen betyder något antingen handlar om lönerna i synnerhet eller om ekonomin, politiken eller samhället i allmänhet. Redan detta är felaktigt. Men det finns något ännu värre. Vad dessa organisationer anser vara en teori om de här frågorna och vad som alltmer har godtagits som sådant i allmänhetens ögon, i stället för att, som det borde ha varit, vara intimt sammankopplat med arbetarnas erfarenheter från produktionen och från deras sociala liv, har blivit en påstått vetenskaplig teori som dessutom blir alltmer abstrakt (och alltmer felaktig). Naturligtvis känner endast specialister dvs. intellektuella och ledare till teorin och kan tala om den. Arbetarna förväntas bara hålla tyst och samvetsgrant försöka absorbera och assimilera sanningarna som experterna hasplar ur sig. Därmed får vi ett dubbelt resultat. Den intensiva önskan stora lager av arbetarklassen har att utöka sina kunskaper och att vidga sina vyer så att de kan gå bortom begränsningarna i sina specifika fabriker för att bilda sig en samhällsuppfattning i stort som skulle hjälpa dem i sin kamp krossas redan från början. Den så kallade teorin som ställs inför dem framstår, i bästa fall, som någon slags obegriplig högre algebra eller, som är fallet idag, en räcka obegripliga ord som inte förklarar ett skvatt. Å andra sidan har inte arbetarna någon chans att testa om teorins innehåll är sant eller falskt; bevisen står att finna, berättas det, i de dryga hundra kapitlen i Kapitalet och i enorma, mystiska böcker som innehas av visare kamrater, till vilka de blott behöver ställa sitt förtroende. Rötterna till och konsekvenserna av denna situation är sannerligen vidsträckta. Vid situationens upprinnelse finner vi ett djupt rotat borgerligt sätt att se på saker: På samma sätt som det finns lagar inom fysiken, antas det finnas ekonomiska och sociala lagar, och att dessa ingenting har att göra med folks omedelbara erfarenheter. Det finns samhällsvetenskapsmän och samhällsingenjörer som känner till dem. På samma sätt som endast en ingenjör kan säga hur du ska bygga en bro, kan de här samhällsingenjörerna politiska och fackliga ledare tala om för dig hur samhället ska organiseras. Att förändra detta samhälle är att förändra det övergripande sätt på vilket det är 50

51 organiserat, men detta har inte någon påverkan alls på vad som försiggår inne på fabrikerna då detta ingenting betyder egentligen. För att komma bortom denna situation räcker det inte att bara säga åt arbetarna: Tala högre, det är upp till dig att tala om vilka problemen är. Vad som återstår att göra är att bryta ner denna monstruösa missriktade uppfattning att problemen som de ses av arbetarna egentligen ingenting betyder, att andra problem är långt mycket viktigare och att endast teoretikerna och politikerna kan tala om dem. Man kan ingenting förstå om fabrikerna om man inte förstår någonting av samhället i stort, men ingenting kan förstås om samhället i stort om man inte förstår fabrikerna. Det finns bara ett sätt att göra detta på: Arbetarna måste tala. Att visa på detta borde vara den huvudsakliga och ständiga uppgiften för Pouvoir Ouvrier. C. Castoriadis 51

52 Motsättningar i välfärdsstaten Fredrik Samuelsson Det finns vitt skilda uppfattningar inom vänstern om hur välfärdsstaten den offentliga sektorn ska förstås. Å ena sidan finns det de som skönmålar den offentliga sektorn, ser den som en stor landvinning för arbetarklassen eller t.o.m. som första steget mot socialism. Å andra sidan finns det de som i den offentliga sektorn endast ser ett medel för kapitalet att hålla arbetarklassen lugn och inordna den i systemet, indoktrinera och kontrollera. Problemet med båda förklaringarna är att de är alltför statiska och inte ger utrymme för alla konflikter och motsättningar som ryms inom välfärdsstaten, vilken istället måste betraktas som en arena för klasskamp där kapitalets och arbetarklassens intressen på en mångfald olika sätt dagligen står emot varandra, och där den offentliga sektor vi för stunden har alltid är ett resultat av kompromisser mellan dessa intressen. Allt (bytes-) värde skapas som bekant i produktionen. En del av detta arbete tillfaller arbetarna i form av lön, medan en annan del, mervärdet, kontrolleras av kapitalisterna. Men det finns också en del av mervärdet som varken kontrolleras direkt av arbetarna eller kapitalet, utan istället tas ut av staten i form av skatt och fördelas genom ett politiskt och byråkratiskt system. På samma sätt som det alltid finns en konflikt om hur det producerade värdet ska fördelas mellan klasserna, så finns det också alltid en konflikt om hur det värde som staten tar ut ska fördelas. Konflikten börjar redan med på vems bekostnad skatteuttaget ska ske: kommer det framförallt att inskränka på reallönerna eller på profitnivåerna? Därefter följer konflikten om fördelningen, där skattemedel å ena sidan kan gå till kapitalet, genom t.ex. direkta bidrag eller vinster i offentlig verksamhet som lagts ut på privata företag. Å andra sidan kan skattemedel också komma arbetarklassen till del, i form av bidrag, eller som olika former av social service, såsom vård, omsorg, kollektiva transporter och bibliotek. Detta kan då ses som en form av kollektiv, social lön. En stor del av alla anställda i Sverige, ungefär 1/3, arbetar också inom offentliga sektorn och har därigenom också intressen - i likhet med alla andra lönearbetare av mindre arbete, bättre arbetsförhållanden, högre löner, ökad kontroll över arbetet osv. Utöver dessa konflikter som har med arbetsförhållande och resursfördelning att göra så tillkommer i den offentliga sektorn också en mängd strider runt makt, kontroll och ideologi. Det har att göra med statens funktion att disciplinera, kontrollera och korrigera, för att få fram den skötsamma arbetarklass kapitalet behöver och dämpa samhällskonflikterna. (1) På grund av detta finns det grupper inom offentliga sektorn som innehar olika former av maktfunktioner, där det gäller att 52

53 bedöma, sortera och kontroller olika grupper: läraren i förhållande till eleverna, läkaren i förhållande till patienterna eller socionomen i förhållande till klienterna. På olika sätt kämpas det runt dessa maktfrågor, t.ex. när elever arbetar för mer inflytande på skolorna eller olika klientgrupper försöker tillvarata sina intressen. Offentliga sektorn har en strategiskt viktig roll i klasskampen just genom att alla dessa konflikter sammanstrålar: kampen som arbetarna inom offentliga sektorn för i egenskap av lönearbetar i välfärdsproduktionen, den kamp som förs med krav på god service, samt den kamp som förs mot de olika kontroll- och disciplineringsfunktionerna. Härigenom finns en möjlighet att konflikter med utgångspunkt i den offentliga sektorn kan få stor sprängkraft och länka samman olika social strider. Historiskt har offentliga sektorn växt fram som ett svar på kapitalismens inre spänningar och bygger på de kompromisser som slutits mellan klasserna. För kapitalisterna har det handlat om att få hela maskineriet den sociala fabriken att snurra, med alla krav det ställer på reproduktion av arbetskraften, nödvändig infrastruktur, transporter och social fred. Arbetarna har å sin sida naturligtvis intresse av att få bra vård när de är sjuka, omsorg som gamla, utbildning åt sina barn osv. Detta är visserligen inomkapitalistiska krav, men nog så avgörande i det dagliga livet. När kapitalet vill förändra offentliga sektorn, för att gynna egna klassintressen och därmed försämrar villkoren för arbetarklassen och rycker undan livsnödvändig service, så finns det all anledning för arbetarna att ta strid mot dessa försämringar. På samma gång är det självklart att kapitalismens motsättningar inte kan lösas med offentlig välfärd och att arbetarklassens frigörelse innebär ett överskridande och ett kullkastande av välfärdsstaten. Den offentliga sektorns framväxt Under 1800-talets slut diskuterades i Sverige den sociala arbetarfrågan flitigt, av politiker och debattörer som insett att de sociala problemen och klassmotsättningarna riskerade att hota hela samhällsordningen. De insåg att det var nödvändigt att genomföra social reformer av olika slag. Det första steget var yrkesfarelagen 1889, som var den första rudimentära arbetsskyddslagen togs det första steget mot en samförståndspolitik i och med den kompromiss där SAF erkände arbetarnas rätt att bilda fackföreningar och teckna kollektivavtal, mot att fackföreningarna erkända arbetsgivarnas oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet, samt fritt avskeda och anställa. (2) 1912 bildades Socialstyrelsen för att staten skulle få en överblick över de sociala problemen. Kommittén som föregick bildandet talade klarspråk om vad det handlade om: Ju tydligare industrialismens faror för äfven den dugligaste och mest oförvitliga arbetare gjorde sig märkbara och ju starkare kroppsarbetarna kände sig framstå som en sluten, gent emot arbetsgifvarna och övriga medborgargrupper afskild klass, dess klarare började man skönja de samhälleliga farorna af detta förhållande. [ ] Den i och för sig erkännansvärda solidaritetskänsla, som uppvuxit hos arbetarmassorna, begränsas till att omfatta endast dem själva och synes icke vilja vidgas till hela det samhälle, i hvilket de äro medansvariga och meddelaktiga. Häruti ligger uppenbarligen en samhällelig fara, som måste i allas gemensamma intresse undanröjas. Statsmakterna stå därför öfverallt inför den svåra uppgiften att mildra intressemotsättningarna, utjämna intressekonflikterna och fylla de remnor, som öppnar sig i samhällsbyggnaden. (3) Socialstyrelsen var redan från början en korporativ organisation, med representanter från både LO och SAF i en rådgivande styrelse lade saltsjöbadsavtalet grunden för det fördjupade samarbete som sedan kom att prägla efterkrigstiden. Avtal skulle nu slutas på central nivå. Detta innebar att fokus lades på fördelningsfrågorna, medan frågor om arbetets innehåll, kontrollen över 53

54 arbetsprocessen och arbetsplatsdemokrati helt sopades under mattan. Den politik som växte fram innebar att kapitalet oinskränkt fick härska över arbetet den socialdemokratiska regeringen lade alla planer på socialisering i malpåsen. Istället skulle staten ta hand om den yttre socialpolitiken utanför själva arbetet genom att bekämpa arbetslösheten, föra en aktiv politik för att stärka ekonomin och genomföra välfärdsreformer. Under årtiondena efter kriget då tillväxten tog fart enades regering, fack och arbetsgivare kring att satsa på rationaliseringar inom industrin och en konkurrenskraftig exportindustri. Under en tjuguårsperiod hade kapitalet råd med eftergifter när det gällde fördelningen av det producerade värdet. Reallönerna kunde öka och välfärden byggdes ut. Förutsättningen för detta var dock att utsugningsgraden hela tiden ökade, vilket innebar att tempot skruvades upp vid de löpande banden och den tayloristiska arbetsdelningen drevs allt längre. Makten över produktionsmedlen kompromissade aldrig kapitalet om. För socialdemokratin innebar det att de tidigare reformistiska strävandena att steg för steg socialisera nu ersattes med keynesianism och folkhemsbygge att få kapitalismen att fungera så bra som möjligt och fördela dess växande kaka. När den offentliga sektorn kraftigt expanderade under efterkrigstiden så var det alltså flera faktorer som samverkade: den gamla insikten att socialpolitik behövdes för att inte samhället skulle rämna, arbetarnas krav på att få del av den ökande produktionen, kapitalets behov av en effektivare reproduktion av arbetskraften och en långsiktig arbetsfred samt slutligen att det ekonomiska utrymmet fanns. Efter hand byggdes sjukvård, äldreomsorg, socialomsorg, skola, dagis, fritis och så vidare ut. Detta innebar att staten nu tog över ansvaret för att organisera det reproduktiva arbete som kvinnorna tidigare hade utfört obetalt i hemmen. Kvinnornas andel av den lönearbetande befolkningen växte snabbt, vilket innebär att en majoritet av arbetarklassen i dag faktiskt är kvinnor. Det reproduktiva arbetet har dock inte försvunnit ur hemmen, där kvinnorna fortfarande bär huvudansvaret för det löpande hushållsarbetet, vilket lett till en situation av dubbelarbete för många kvinnor. Det offentliga ägandet av den offentliga sektorn har inte medfört att de anställda fått ökad makt över arbetet eller att arbetet organiserats på ett mindre hierarkiskt och alienerat sätt. Några experiment med arbetsplatsdemokrati har inte heller genomförts. Istället har de offentliga arbetsgivarna tagit över det privata kapitalets sätt att organisera produktionen och haft industriproduktionen som främsta förebild. Mot 60-talets slut knakade efterkrigstidens klasskompromisser i fogarna, på grund av såväl arbetarnas ökade motstånd och kapitalets fallande vinstnivåer. Den offentliga sektorn fortsatte dock att expandera kraftigt ännu en tid, och ökade från 15 till 30 procent av BNP mellan 1960 och 1980, bland annat på grund av att fortsatta välfärdsreformer sågs som ett sätt att möta radikaliseringen och på nytt överbrygga klassmotsättningarna. (4) Kapitalets företrädare hade dock lagt om sin strategi. När välfärdspolitiken inte längre garanterade arbetsfred och stigande vinster blev den ointressant. Ställda inför en alltmer ohanterlig arbetarklass samt fallande vinster och lägre produktivitetsutveckling, var de tvungna att agera för att åter höja profiterna. I den offentliga sektorn fann de enorma tillgångar i sådant som utbildning, hälsovård och offentliga transporter. Genom skattesänkningar, privatiseringar och nya försäkringar kunde kapital överföras från offentlig sektor från skattebetalare till privat ägo. Kapitalets företrädare menade också att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften och på så sätt drev upp lönerna, på vinsternas bekostnad. Dessutom fanns säkert ideologiska motiv till att undanröja de offentliga välfärdsinrättningarna om marknaden som enda möjliga väg att organisera samhället skulle kunna propageras fullt ut. Kapitalet utsåg därför nu den offentliga sektorn som en av de främsta angreppspunkterna, när 54

55 de inledde sina offensiva framstötar. Den offentliga sektorns omfattning är helt enkelt vårt största samhällsproblem förklarades frankt på SAF-kongressen För att folk inte skulle förlora sin frihet var det nödvändigt med skattesänkningar, marknadslösningar och privatiseringar. (5) Under 80-talets gång kom de nyliberala tankegångarna att tränga allt djupare in i socialdemokratin, som aldrig utvecklade en egen förståelse av välfärdskapitalismens kris, utan istället allt mer accepterade den borgerliga förklaringsmodellen. I början av 90-talet hade det gått så långt att den socialdemokratiska regeringen accepterade att det behövdes skattesänkningar, marknadslösningar i form av köp-och-sälj-system och menade att kommunal verksamhet kunde läggas ut på entreprenad lät den socialdemokratiska regeringen utreda vilka lagliga hinder som stod i vägen för privatiseringarna. När sedan den borgerliga regeringen tog över samma år kom de till dukat bord och kunde snabbt ändra de lagar som behövdes för att öppna för privatiseringar i kommuner och landsting. (6) Genom skattereformen överfördes samtidigt pengar till företag och rika privatpersoner, vilket bidrog till att skapa det enorma budgetunderskott som lågkonjunkturen förvärrade. För att täcka underskottet var sedan staten tvungen att låna pengar, ofta från just de som fått mer över till följd av skattesänkningarna. Resultatet blev att en allt större del av skatteintäkterna gick åt till räntebetalningar till kapitalägare, vilket är ytterligare ett exempel på hur pengar via staten kan överföras från arbetarna till kapitalet. (7) Sedan följde ett årtionde av ständiga nedskärningar och omorganiseringar av den offentliga sektorn, vilket satte de offentliganställda under en ständig press, med hot om arbetslöshet och ökad arbetsbelastning för de som hade kvar sina jobb. Den offentliga sektorns utveckling hart hittills skildrats framförallt utifrån hur den kommit att utvecklas i Sverige. När man ser till den senaste privatiseringsoffensiven så är detta dock en global strävan från kapitalets sida. Sedan 80-talets början har nyliberala regeringar genomfört olika former av nedskärningar och privatiseringar av offentlig välfärd världen över. Genom IMF och Världsbanken har u-länderna tvingats på samma medicin. Genom EU:s lagstiftning och ekonomiska politik har de nyliberala strävandena också underlättats. Globalt sett har ett av syftena med WTO varit att bereda väg för mer privatiseringar världen över, öppna upp nya områden för marknaden och göra de privatiseringar som sker oåterkalleliga. Stockholm som borgerlig experimentverkstad Kapitalets företrädare driver alltså sina intressen på varje tänkbar nivå: globalt, inom organisationer som EU och NAFTA, och nationellt. Hur sjukvård, skola eller kollektiva transporter i verkligheten organiseras avgörs dock ofta av lokala faktorer, där de dagliga klasskonflikterna spelar stor roll. I början av 90-talet regerade borgerliga majoriteter i såväl Stockholms stad som Stockholms läns landsting och dessa påbörjade privatiseringarna av offentlig verksamhet tog socialdemokraterna över makten i Stockholms stad och län vilket innebar att privatiseringstakten avtog, men däremot inte att verksamheter avprivatiserades. När det gäller kollektivtrafiken fortsatte socialdemokraterna tvärt om med storskaliga upphandlingar och sålde tillsammans med moderaterna ut pendeltågstrafiken kom återigen borgarna till makten nu med den uttalade målsättningen att sälja ut allt som bara gick. Hittills har de lyckats ganska väl. Inom landstinget har praktiskt taget all kollektivtrafik upphandlats. När det gäller sjukvården har ett akutsjukhus sålts ut och de flesta andra ombildats till landstingsägda bolag. Många vårdcentraler har också privatiserats och ett sjukvårdsområde har fattat beslut om att upphandla all vård. Privatpraktiserande läkare, som betalas av landstinget, har också tillåtits att etablera sig i hög omfattning. För närvarande förbereds den stora upphandlingen, där privata företag ska kunna vara med och lägga bud på praktiskt taget all akutsjukvård i Stockholm, vilket är? av Sveriges totala akutsjukhus. Totalt rör det 55

56 sig om vård för 10 miljarder kronor, en tredjedel av sjukvårdsbudgeten i länet. Även internationellt är en så stor upphandling av offentlig vård unik. I Stockholms stad har all verksamhet som bara gått lagts ut på entreprenad. När det gäller svenskundervisningen för invandrare (SFI) har all verksamhet upphandlats. Inom äldreomsorgen har privata företag tagit över ungefär 40 procent av driften. Friskolor har fått fri etableringsrätt och växer snabbt i antal. Stockholms stad ombildar också i snabb takt de kommunala bostadsbolagen till privata bostadsrätter och säljer dessutom hela fastighetsbestånd till privata bostadsbolag. Den dominerande formen av privatisering har hittills varit upphandling, vilket innebär att privata företag tar över driften av en offentlig verksamhet för en begränsad tidsperiod, men att finansieringen fortfarande sker med offentliga medel. En annan variant av privatisering, även den med offentliga medel, är pengsystemen, vilka innebär att varje användare, t.ex. elev i skolan, eller vårdtagare i äldreomsorgen, får med sig en viss peng som tillfaller den som utför verksamheten. Olika friskolor eller vårdbolag konkurrerar då med varande om kunderna. I synnerhet inom sjukvården finns det också krafter som trycker på för att även finansieringen ska privatiseras genom olika former av sjukvårdsförsäkringar. Under 80-talet drevs först intensiv propaganda från kapitalets olika organisationer mot den offentliga sektorn, som sades vara ineffektiv, byråkratisk och tärande. Sedan följde under 90-talet ett årtionde av ständiga omorganiseringar och nedskärningar. Inom vården minskade det totala antalet anställda med 15 procent, vilket motsvarade nästan hundratusen personer. Omorganiseringarna har medfört att många bytt arbetsgivare inom offentliga sektorn, från t.ex. landstinget till kommunen. Många har också fått byta arbetsplatser, arbetskamrater, arbetssätt osv. (8) Genom olika former av köp-och-säljsystem, och en växande andel privata entreprenörer har de anställda också splittrats upp i olika enheter som får konkurrera med varandra om resurserna. Klassammansättningen inom den offentliga sektorn har på så sätt förändrats minst lika radikalt som inom den privata det senaste årtiondet. Den högre grad av trygghet som tidigare kännetecknade offentliga sektorn har helt raserats och välfärdstjänstearbetarna har ställts inför samma godtycke som alla andra arbetare, med risk för arbetslöshet eller plötsliga omorganiseringar. Offentliga sektorn konkurrerade inte längre om arbetskraften på 90-talet, utan de arbetare som avskedades därifrån fick vara med om att slåss om jobben istället, en betydligt fördelaktigare situation ur SAF:s synvinkel. När problemen nu blivit akuta och de offentliganställda är den grupp som i opinionsundersökningar säger att stressen ökat mest påstår sig de borgerliga politikerna ha svaren på alla problem: privatisering. För att sälja in sitt projekt har både staden och landstinget i vykortskampanjer erbjudit alla anställda att själva överta verksamheten och avknoppa den. På så sätt ska privatiseringarna ges en legitimitet underifrån och sägas uttrycka personalens vilja. Som morot får de som väljer att avknoppa gå starta-eget-kurser och de erbjuds rådgivning. Som piska finns hela tiden hotet att om de inte tar över verksamheten själva så kan någon annan lägga ett bud och ta över den, eller också kan de drabbas av nya nedskärningar. För arbetarklassen har den borgerliga politiken medfört flera negativa konsekvenser: 1) Privatiseringarna innebär en omfördelning som gynnar kapitalet, då en del av den skatt vi alla betalar in används till att ge privata företag vinster. På så sätt överförs profit från arbetarna till kapitalet bakvägen, genom kommun och landsting, istället för att öppet tas ut i kampen om det producerade värdets fördelning. 2) Dessa vinster måste ske på bekostnad av någonting annat. När det gäller välfärdstjänstearbete så är personalens löner nästan alltid den helt avgörande kostnaden. Då den verksamhet som lagts ut på privata företag oftast betalas helt med skattemedel är det inom dessa givna ramar som vins- 56

57 ten måste tas. Det blir då de anställda som på olika sätt får betala för detta, genom personalnedskärningar, ökad arbetsbörda, uppdrivet tempo, försämrade avtal och arbetsvillkor. Också de som är i behov av tjänsterna får känna av försämringarna. Till skillnad från i varuproduktionen kan oftast inte välfärdstjänsterna rationaliseras med hjälp av ökad arbetsdelning, ny teknik eller liknande, utan att kvalitén omedelbart blir lidande. Inom sådant som vård, omsorg, skola, där det handlar om mellanmänskliga relationer, kommer såväl de som arbetar som de som är i behov av tjänsterna omedelbart att märka av uppdrivet tempo, minskad personal osv. Det går t.ex. inte att mata gamla på äldreboendet fortare, eller byta blöja på dagisbarn snabbare, utan att det upplevs som en reell försämring. (9) Vinster kan också skapas genom att privat verksamhet subventioneras på bekostnad av nedskärningar på den som blir kvar inom offentlig regi. Ett tredje sätt att skapa vinst är genom olika former av extra avgifter eller försäkringar. 3) Välfärdstjänsterna omfördelas också på ett sätt som missgynnar arbetarklassen. Privata utövare har inget intresse av att fördela välfärdstjänster efter behov. Tvärt om kan de göra vinster just på att ta de enklare fallen och områden med minst sociala behov. Inom sjukvården har den ökade etableringen av privatläkare gjort att vården inom länet blivit allt mer snedfördelad, och de områden som har minst behov, i innerstan och välbärgade norrförorter, dragit till sig en allt större del av resurserna. Också på skolans område innebär friskolorna att segregationen ökar. På bostadsmarknaden bidrar utförsäljningen av allmännyttan till ett allt mer segregerat boende, då det blir allt svårare för de som inte kan ta miljonlån att komma in. En annan faktor som bidrar till att snedfördela resurserna är att olika avgifter höjts, t.ex. priset på månadskort inom kollektivtrafiken, kostnaderna för tandvård och avgifterna inom sjukvården. När avgifternas andel ökar blir resultatet att allt fler tvingas avstå från läkarbesök, tandvård eller kollektivtrafik, eftersom de helt enkelt inte har råd. (10) När privata företag jagar nya vinstmöjligheter ökar trycket på att ta ut extra avgifter. Flera friskolor har t.ex. fuskat med elevavgifter, trots att de inte får ta ut sådana. Inom hemtjänsten erbjuder privata företag extratjänster mot betalning. Om moderaterna får igenom sin politik fullt ut kommer också sjukvården att betalas via försäkringar, där alla ska ha rätt till en grundnivå, men där sedan extratjänster av olika slag ska betalas med separata försäkringar. På olika sätt kommer detta att påverka arbetarklassens vardag negativt och försämra livskvalitén för alla som ställs inför att tvingas välja bort nödvändig service. 4) När välfärdsstaten skärs ner försvagas också dess funktion när det gäller att utjämna intressekonflikterna och fylla de remnor som öppnar sig i samhällsbyggnaden. I dess ställe träder repression och nolltolerans, där de som inte passar in i systemet, såsom kriminella, missbrukare, klottrande ungdomar och så vidare, nu sägs ha sig själva att skylla och behandlas därefter. Motstånd Men på samma gång medför också privatiseringarna något positivt just genom att rämnorna blir tydliga för alltfler. För de anställda i offentliga sektorn blir deras ställning som lönearbetare tydligare då de direkt underordnas de kapitalistiska vinstkraven. Alla kvarvarande illusioner om att tjäna goda samhällsintressen såsom vård och skola åt alla blåses bort när man ställs inför en motpart som säger upp, försämrar avtal eller ökar stressen, för att säkra den egna vinsten. Den hittills mest uppmärksammade konflikten skedde i samband med att Citypendeln tog över pendeltågstrafiken vid årsskiftet 1999/2000. Inför övertagandet hade Citypendeln haft ett år på sig att lösa personalfrågan och komma fram till ett avtal med facket. Men redan från början markerade företaget hårt mot de anställda och gick ut med att de skulle ha en övertalighet och behöva säga upp folk. Gentemot facket förhöll sig företaget oresonligt, gick ut med en rad försämringar och kunde inte komma överens om ens de enklaste småsaker. Under hösten 1999 protesterade lokförarna genom bland annat massjukskrivingar, som ledde till att ett stort antal turer fick ställas in. Den 22 december, med endast två veckor kvar till övertagandet, slöts till sist ett avtal. 57

58 Försämringarna var stora: pensionsåldern höjdes från 60 till 65, fem semesterdagar försvann, körschemat försämrades och fria parkeringsplatser togs bort. När Citypendeln tog över trafiken den 6:e januari var missnöjet så stort att 140 anställda, av 630, vägrade gå över och många av de som gått över talade om att söka nya jobb. Resultatet blev att vartannat tåg ställdes in och det blev kaos i trafiken. Kvällstidningarna fylldes med upprörda pendlare som krävde ett slut på pendeleländet. Massavhoppen och ett fortsatt missnöje från de som jobbade kvar tvingade fram nya förhandlingar. Citypendelns VD, Petter Hydén, känd för sin fientlighet mot facket fick gå och ersattes av Tord Hult. Bland de som vägrat gå över fanns tekniker, tågvärdar, spärrvakter och lokförare. Störst problem skapade de 25 lokförare som vägrat gå över. Företaget försökte desperat övertala dem att komma tillbaks, letade lokförare i Norge och försökte till och med förmå pensionerade förare att hoppa in. Men ingenting hjälpte. I mitten av januari träffades SEKO och Citypendeln och diskuterade principerna för ett nytt avtal. Men återigen visade Citypendeln prov på grov osmidighet och motvilja mot facket. Citypendeln gav lokförarna ett ultimatum att godta ett avtal senast den 8:e februari. Men det avtal Citypendeln visade upp hade ingen underskrift av facket och förkastades av SEKO som menade att företaget struntat i vad man kommit överens om. T.ex. hade Tord Hult på egen hand skurit ned sju sidors avtalstext om semestrar till endast sju rader, allt för att ge utrymme för maximal flexibilitet. Av de 25 lokförarna var endast två villiga att acceptera avtalet. Först efter en lång rad nya förhandlingsturer blev ett nytt avtal klart, med klara förbättringar vad gällde arbetsvillkor och körscheman. Men nu var misstron bland förarna så stor att inga avtal hjälpte. För att lösa problemet med inställda tåg drog citypendeln in all trafik till Nynäshamn och Gnesta, längst ut i systemet, och ersatte tågen med bussar. På så sätt kunde avgångarna täckas på övriga sträckor. Men i Nynäshamn och Gnesta ledde det till kraftiga protester. Möten med hundratals deltagare krävde Hults och de ansvariga politikernas avgång och tusentals skrev på protestlistor. Först genom avtal med andra järnvägsbolag, BK-tåg och SJ, kunde trafiken börja rulla något sånär. Citypendeln trodde att hot om avsked på grund av övertalighet kunde skrämma personalen att acceptera avtalsförsämringar. Företaget vann också upphandlingen genom att kalkylera med försämringar av arbetstider, minskad personal, pressat körschema osv. Motståndet från de anställda visade sig betydligt mer fruktbärande än de halvårslånga förhandlingarna och företaget tvingades att avsevärt förbättra avtalet för de anställda. Exemplet med citypendeln visade att det fanns en väldigt stor sympati från allmänhetens sida gentemot personalgrupper som tar strid, även om det medför olägenheter för tredje part. Detsamma visade sig förövrigt vid busstrejken Den offentliga sektorn utgör också en punkt där de anställdas intressen som lönearbetare och befolkningens intresse av social välfärd kan sammanstråla. Ett bra exempel var just pendeltågseländet, där både de lokala aktionsgrupperna och tågpersonalen samtidigt gjorde motstånd mot Citypendelns ledning och ansvariga politiker. På så sätt kan den offentliga sektorn utgöra just den knutpunkt för sociala strider som beskrevs i inledningen. I den offentliga sektorn är det inte alltid lätt att veta hur man som arbetare skall slåss för sin rätt. Strejkvapnet är inte alldeles självklart att ta till och resultatet av en strejk ofta tveeggat. När det gäller verksamheter som betalas med skattemedel innebär ofta strejker en besparing. För de som arbetar inom framförallt vård och omsorg är det dessutom svårt med kraftfulla strejker eftersom dessa drabbar patienterna för hårt. Ett vanligt sätt att protestera har istället varit en form av arbetsvägran: att vägra gå över till privata företag eller rent utav säga upp sig från en redan privatiserad verksamhet. När detta gjorts kollektivt och motiveras i massmedia har det få ett stort genomslag och skadat företagets anseende och privatiseringspolitiken som sådan. Massuppsägningar kräver dock en arbetsmarknad där det är relativt lätt att få nya jobb. 58

59 Fallet med citypendeln utgör det främsta exemplet på denna arbetsvägran, men det finns en rad andra: - Efter att det privata företaget Falck tog över ambulanstrafiken i ett sjukvårdsområde sade 20 ambulanssjukvårdare upp sig i protest mot dåliga löner och försämrade arbetsförhållanden. - I Älvsjö har hemtjänstpersonal genomfört flera uppmärksammade aktioner mot hur Partena Care sköter äldreomsorgen. De anställda gick först till företagets ledning, stadsdelsnämnden och socialdepartementet och avsade sig ansvaret för vården. Enligt socialtjänstlagen kan nämligen anställda bli prickade för bristande omvårdnad. Nu menade personalen att de inte längre kunde ansvara för att de äldre fick den vård de var i behov av. Slutligen sade tio av de anställda upp sig och lika många till uppgavs söka efter annat arbete. De som sa upp sig gjorde det med den uttalade målsättningen att fler inom äldreomsorgen skulle följa deras exempel. - Medicinskt ansvariga sjuksköterskor, med uppgift att ha översyn över äldreomsorgen i Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholm, sade upp sig efter att deras kritik mot det privatiserata Gärdets äldreboende inte togs på allvar. - Också från de tvångsprivatiserade vårdcentralerna i södra sjukvårdsområdet har många anställda sagt upp sig och läkarbristen är nu akut. Förutom dessa fall av arbetsvägran finns ett flertal andra fall där arbetare inom offentliga sektorn eller de som är i behov av tjänsterna på olika sätt agerat mot privatiseringar. Här ska bara nämnas ytterligare några. Inför privatiseringen av SFI-undervisningen demonstrerade lärare och elever tillsammans. Eleverna har sedan fortsatt protestera mot försämringarna, bland annat genom olika massmediala utspel. I Liljeholmen har en grupp föräldrar lyckats stoppa en rektor från att ombilda en kommunal skola till ett vinstdrivande aktiebolag med rektorn som ensam ägare, trots att detta helhjärtat stöddes av moderaterna i stadsdelsnämnden. Slutligen så har barnmorskor protesterat mot att det privata företaget Munkbron ska få utföra förlossningar på Södersjukhuset, trots allvarlig kritik mot bristande medicinska säkerheten. Framkomliga vägar Tack vare de många skandalerna och de uppmärksammade protesterna från olika grupper av anställda vänder sig alltfler emot den borgerliga privatiseringspolitiken i Stockholm. Enligt opinionsundersökningar är en majoritet t.ex. emot utförsäljningen av bostäder och det verkar allt troligare att den borgerliga majoriteten röstas bort i nästa val. Socialdemokratin, som märker vart vinden blåser, har därför gjort några tafatta försök att ta avstånd från privatiseringarna. Men det är viktigt att komma ihåg att det var de som beredde marken för den borgerliga politiken och att partiet självt är helt utan egna visioner. Det blir samma politik som tidigare, fast i långsammare tempo, något annat är inte att vänta. Att kämpa mot en omfördelning som gynnar kapitalet, mot vinstkrav som drabbar de anställda och mot ökade klassklyftor kan verka självklart. Men vad ska man kämpa för, om man nu instämmer i att den offentliga sektorn som den ser ut idag inte är något positivt alternativ? Det är viktigt att aldrig fastna i enbart en försvarsposition, överta ståndpunkter socialdemokratin övergivit och på så sätt slåss för att bevara en offentlig sektor ingen vill ha. Istället måste kampen hela tiden vara riktad framåt. Kampen mot privatiseringar blir på så sätt en del av en daglig klasskamp för bättre livsvillkor och ökad kontroll över arbetet. Som avslutning ska några strategier diskuteras, som inte endast innebär motstånd mot försämringar, utan försök att driva saken framåt. På ett servicehus på Kungsholmen ville chefen avknoppa och driva verksamheten som privat företag. De anställda var kritiska till planerna och initierade en bred diskussion där också boende 59

60 deltog. De kom fram till att de ville driva verksamheten i egen regi, men i offentlig ägo. Tillsammans formulerade de ett motförslag. Arbetsorganisationen skulle demokratiseras, med styrelser och kommittéer med representanter för personal, boende och anhöriga. Timvikarierna skulle tas bort till förmån för en konstant hög bemanning. När väl diskussionen satts igång visade det sig att personalen hade massvis med idéer om stort och smått, hur de skulle aktivera de äldre, få dem att trivas och höja kvalitén. Dock insåg de att detta inte kunde göras gratis, det behövdes ökade anslag. Givetvis fick de inte anbudet, men de visade på ett alternativ det var värt att ta strid för. Frågan är vad som hade hänt om de fått anbudet och om demokratiseringen hade spritt sig till andra delar av offentliga sektorn: skulle experimentet då inte medfört att rämnorna på nytt fylldes och att de anställda fick ta över ansvaret för att lappa ihop det kapitalistiska systemets brister? Men samtidigt visar förslaget framåt då det går bortom inte bara offentliga sektorns hierarkiska och tayloristiska arbetsorganisation, utan även bortom det kapitalistiska systemets sätt att organisera arbetet överhuvudtaget även om det inte går så långt som att ifrågasätta lönearbetet som sådant. Ett annat försök till offensiv politik är kravet på nolltaxa, vilket hittills mest lyfts fram när det gäller kollektivtrafiken, men som skulle kunna resas när det gäller all offentlig verksamhet (och privat, men då är vi redan bortom den kapitalistiska varuekonomin). Inom kollektivtrafiken har kravet bland annat drivits av en kampanj kallad planka.nu, som uppmanar folk att planka, varnar genom SMS när kontrollanter är på väg och har utvecklat en form av försäkring för att betala böter åt dem som åker fast. Tanken på nolltaxa är tilltalande av flera skäl. För det första innebär nolltaxa att nya områden dras undan från bytesvärdets tyranni och kommer oss till dels som bruksvärden. Detta pekar bortom det kapitalistiska systemet och visar på hur ett möjligt samhälle ser ut, där vi verken måste sälja vår arbetskraft eller ikläda oss rollen som konsumenter. För det andra så medför nolltaxa också en rättvisare fördelning, där alla, oavsett om de har arbete eller ej, och oavsett inkomst, har samma tillgång till tjänsterna. Därigenom står nolltaxa också helt i motsats till borgarnas krav på ökad avgiftsfinansiering. Genom att kräva att välfärd är generell och likvärdig för alla drar man också bort en kontrollmekanism och ett maktmedel från staten. Nolltaxa är alltså ett bra krav, men ingen universallösning på offentliga sektorns problem. Nolltaxa behöver inte innebära att de anställdas arbetsvillkor förbättras och medför inte i sig ökad demokratisk kontroll. Redan idag är ju flera välfärdstjänster gratis, såsom skolan och biblioteken. Inte heller är det nödvändigt att nolltaxa behöver innebära att arbetarklassen vinner på kapitalets bekostnad. Till allra största delen är ju offentliga sektorn redan idag finansierat via skatter. Endast en mindre del kommer från olika avgifter, även om denna del ökar. När vinstdrivande företag tar över offentlig verksamhet innebär det alltså först och främst att skattemedel överförs till kapitalet. Detta påverkas inte av om det finns avgifter eller ej. Om avgifter ersätts med skatter minskar på samma gång lönen lika mycket för den lönearbetande befolkningen i helhet då landsting och kommuner till största delen finansieras med inkomstskatt - även om fördelningen inom den blir bättre. För att det ska ske på kapitalets bekostnad krävs att arbetarklassen är tillräckligt stark för att samtidigt med skattehöjningarna förmår driva igenom höjningar av reallönen, samt att skattehöjningen verkligen används till att höja den sociala lönen och inte går tillbaks till kapitalet i form av t.ex. vinster. På så sätt behöver alltså inte nolltaxor betyda att arbetarklassen höjer sin välfärd på kapitalets bekostnad. Alla former av välfärdspolitik kan på sätt och vis stärka systemet. Under tider av avgiftshöjningar och nedskärningar minskar såklart systemets legitimitet, medan en välfärdsoffensiv t.ex. i form av alltfler gratistjänster kan öka legitimiteten. Jag tycker inte det är ett skäl för att inte 60

61 driva på för förbättringar, men en möjlig konsekvens vi måste vara medvetna om. Hela den offentliga välfärden har som en funktion att dämpa de sociala konflikter kapitalismen ständigt ger upphov till. Att kämpa mot försämringar är självklart och i bästa fall finns i välfärdsfrågorna en strategisk möjlighet att länka samman olika kamper och ge dem större spridning. Med en ekonomisk kris i antågande kan vi vänta nya krispaket med attacker på den offentliga servicen och avskedanden av offentliganställda, vilka det blir naturligt att bekämpa. Att agera offensivt är svårare. Varje förbättring inom det kapitalistiska systemet som minskar spänningarna och tätar sprickorna i samhället bidrar till systemets fortbestånd. Men samtidigt pekar nolltaxor, frigjorda bruksvärden och demokratisk kontroll av arbetet helt klart bortom det kapitalistiska systemet och undergräver på så sätt på samma gång dess existens. Vår uppgift är att betona den undergrävande sidan, samtidigt som vi är medvetna om och försöker motverka den systembevarande. Noter 1. Staten kan ses i brytningen mellan totalkapitalets långsiktiga intresse av ett säkrande av de allmänna produktionsbetingelserna och arbetarklassens kortsiktiga intresse av att säkra sina intressen som säljare av varan arbetskraft. Krispolitik och krisreglering kommer därför tillsammans med socialpolitik att vara de väsentliga hörnstenarna i den reformistiska politiken. Den alltmer växande statssektorn och den alltmer växande sociala sektorn har därför gett den reformistiska politiken dess verklighetsförankring och den väsentliga frågan under kapitalismen blir för reformismen att få kapitalet att fungera så bra som möjligt för att skapa ett stort samhälleligt överskott att fördela mellan samhällsmedlemmarna. Med kapitalets kris så följer på samma gång ett allt mindre mervärde att fördela till statssektorn. Med staten får totalkapitalet (alltså de många enskilda kapitalens reella genomsnittsexistens) den yttre kraft som, genom att den står utanför konkurrensen, kan säkra kapitalismens existens. Därav dess relativa självständighet i förhållande till kapitalet. Dess uppkomst och begränsningar finner sin förklaring i det kapitalistiska produktionssättet självt. 2. Om den offentliga sektorns framväxt se Rolf Å Gustafsson, Välfärdstjänstearbetet. Dragkampen mellan offentligt och privat i ett historie-sociologiskt perspektiv (2000), s Citatet återges av Gustafsson på s 58. Ursprungligen kommer det från Departementalkommitterades betänkande nr 5, civildepartementet Peter Antman, Vägen till systemskiftet, i Köp och sälj, var god svälj? (1994), redaktör Rolf Å Gustafsson, s Se Antman, s. 24f. 6. Om socialdemokraterna och systemskiftet, se Antman s Med nationalistiska argument fick vi under 90-talets krisår höra att nationen var i fara, då lånen gjorde att vi kom i händerna på utländska långivare. I själva verket lånades 2/3 av skulden upp inom landet, av svenska företag och rika privatpersoner. Det var alltså till dessa räntorna gick. Se Sten Ljunggren, Måste vi spara? Maktens myter om ekonomin (1994), s Se Vårdens arbetshälsorapport. Vårdarbetets villkor och konsekvenser för arbetshälsan (2000), s. 23. Exempel på förändringar inom offentliga sektorn är att kommunerna genom olika reformer under 90-talet tagit över ansvaret för äldre i äldreboende, för handikappsomsorg och för stora delar av psykiatrin. 61

62 62 9. På ett mer generellt plan innebär detta att all tjänsteproduktion där en människa bistår en annan människa överhuvudtaget är problematiskt under kapitalismen. Varuproduktionen effektiviseras ständigt, så att den enskilda varan produceras snabbare och därigenom får ett lägre värde. Detta medför att varornas värde sjunker i förhållande till tjänsterna, eller med andra ord att tjänsterna hela tiden blir dyrare. Detta kan hanteras på olika sätt. Ett är genom just välfärdsstaten, där en omfördelning via skatten ser till att tjänsterna görs tillgängliga för alla. Problemet är då bara att skatten med tiden måste öka och den offentliga sektorns andel av BNP växa, om så bara för att hålla konsumtionen konstant. En annan variant är en växande segregation, där endast de rika har råd att ta del av tjänsterna, medan övriga ställs utanför, eller erbjuds tjänster till lägre kvalité. En tredje variant är en privat servicesektor, där lönerna hålls riktigt låga, såsom i USA. 10. Från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet ökade de privata kostnadernas andel av sjukvården, inklusive tandvården, från 9 till 17 procent, vilket gör att de är bland de högsta i Europa. I Stockholm har sedan avgifterna höjts än mer. Många länder har överhuvudtaget inga avgifter i den öppna vården, bl.a. Tyskland, Nederländerna och England. Se Göran Dahlgren, Tio år med köp och sälj ett bokslut. Ordfront Magasin nr 5 (2001), s. 30.