I försvar av de opersonliga

Transkript

1 Göteborgs universitet VT 2010 Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori Handledare: Joakim Sandberg Kandidatuppsats i praktisk filosofi 15 hp Dorna Behdadi I försvar av de opersonliga - En kritisk granskning av Peter Singers personresonemang 1

2 Sammanfattning Denna uppsats behandlar frågan om medvetna varelsers död bör värderas som olika ond beroende på individens grad av kognitiv komplexitet, en tes som filosofen Peter Singer försvarar. Han menar nämligen på senare dagar att döden hos de varelser som har begrepp om sig själva som entiteter över tiden är värre än döden hos blott medvetna. Det tycks finnas något självmotsägande i Singers framhållande av jämlikhetsprincipen om 'lika hänsyn till lika intressen' och att mena att det finns egenskaper utöver de att känna njutning och lidande som bör ligga till grund för värderande av liv. Den tes som Singer försvarar kommer efter ett inledande avsnitt av olika tolkningar visa sig vara att döden är dålig enkom för personer. Detta medan icke-personers död på sin höjd är dålig ur ett 'absolut' perspektiv. Huvuddiskussionen är koncentrerad kring argumentet att döden frustrerar personers framtidsorienterade önskningar och tanken att blott medvetna, men inte personer, går att byta ut. Förutom detta granskas även den premiss som ligger till grund för det första argumentet, nämligen att frustration av preferenser är något finalt dåligt som därmed påverkar hur illa en varelse drabbas av olika skeenden. Diskussionen utmynnar i att det finns goda skäl att anse att även icke-personer har ett intresse av fortsatt liv, något som gör deras död dålig även i ett 'värde för'-perspektiv. Förutom detta visar sig premissen som antagandet ovan vilar på, svag, då den leder till en rad oönskade konsekvenser. Diskussionen avslutas med att återknyta till tanken om utbytbarhet, där det verkar som att personer går att ersätta på liknande sätt som icke-personer. 2

3 Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra. - George Orwell, Djurens Gård (1945) 3

4 Innehållsförteckning 1. Inledning s En jämlikhetsprincip s Döden som undantag s Frågeställning s Struktur s.7 2. Bakgrund s Fördjupning s Tolkning s Den motbjudande slutsatsen s Behållare för lyckosubstans s Det specifika intresset till fortsatt livs En fråga om preferenser s Kunskap om döden s Uttalad eller implicit s Att inte få som man vill s Inte enbart döden frustrerar s livets värde s Personers utbytbarhet s Slutsats med diskussion s Noter s Referenser s.25 4

5 1. Inledning 1.1 En jämlikhetsprincip Peter Singer är känd som filosofen som med sin bok Djurens Frigörelse (1975, svensk översättning 1992) på bred front tog itu med speciesismen, diskriminering baserad på arttillhörighet. Han hävdar i både den och i senare verk som Praktisk etik (1993) att varelsers intressen bör beaktas utifrån ett intresseperspektiv. Med detta förkastar han den antropocentriska uppdelningen i människor respektive djur som en ur omsorgssynpunkt relevant gränsdragning. Artbegreppet som sådant, och i synnerhet den människa-djur-dualitet som råder vilar på osakliga idéer, som tanken om det mänskliga livets helighet och lyckas inte förklara vad som ger en individ moralisk ställning. Singer skriver: Om vi fäster värde vid våra egna upplevelser av välbehag, som till exempel det välbehag vi erfar när vi äter, har sex, springer i full fart eller badar en het dag då kräver de moraliska omdömenas universella karaktär att vi utsträcker vår positiva värdering av våra egna erfarenheter av dessa välbehagliga upplevelser till liknande erfarenheter hos alla dem som kan uppleva dem. (Singer, 1996, s.96) Därför bör vi i Singers mening inte värdera varelsers intressen efter en indelning i asbtrakta grupper, utan istället se vilka relevanta egenskaper som individen i fråga besitter. Singer är alltså intresserad av egenskapen att känna smärta och välbehag. Att ha ett centralt nervsystem medför nämligen att en individ också har grundläggande intressen, såsom att undgå lidande och att erfara njutning¹. Singer försvarar därmed en version av preferentialism som tangerar hedonismen i det att egenskapen att känna just smärta och njutning innebär att varelsen i fråga har en sorts grundläggande preferenser. Singer skriver Detta innebär att vi väger intressen, betraktade som blott och bart intressen och inte som mina intressen, asutraliensarnas intressen eller intressena hos de som är av europeisk härstamning. Detta ger oss en grundläggande jämlikhetsprincip: principen om lika hänsyn till lika intressen. En devis där just det blotta faktum att en varelse har intressen som rör upplevelser av välbehag och obehag spelar roll för vad som har finalt positivt och negativt värde för individen En förmåga som därmed ger henne status som moraliskt objekt. Detta är en idé som på många plan har utmanat tidigare tankar om vem man bör ta moralisk hänsyn till. Singers jämlikhetstanke innebär i princip att alla icke-mänskliga djur med förmåga att uppleva bör inkluderas i vår omsorgscirkel. Han gör i samma veva upp med den vanligt förekommande tanken att det är förmågan till förnuft eller kognitiv komplexitet som spelar roll och skriver att jämlikhet inte vilar på intelligens, moralisk personlighet, rationalitet eller andra faktiska 5

6 förhållanden. (Singer, 1996, s.29), något som även den engelske 1700-talsfilosofen Jeremy Bentham ger uttryck för i citatet:...the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? ur Introduction to the Principles of Morals and Legislation från Dessutom innebär Singers preferentialism att en del människor faller utanför omsorgscirkeln då de pga. oförmåga att känna njutning eller lidande inte heller kan anses ha intressen. Exempel på detta är hjärndöda människor och embryon eller foster som ännu inte har utvecklat ett fungerande centralt nervsystem. Sammanfattningsvis kan man säga att Singers jämlikhetsprincp därmed står i kontrast till idéströmningar som vill se människor, eller mer kognitivt komplexa varelser, som högre stående även i en moralisk mening. 1.2 Döden som undantag På senare år har denna tendens att vilja göra skillnad på värdet hos kognitivt avancerade och primitiva djur, till framförallt liv, även blivit tydlig hos Singer. I de reviderade upplagorna av både Djurens frigörelse (2:a svenska upplagan utkom 1999) och Praktisk etik (2:a svenska upplagan utkom 1996) menar han i högre grad än förut att man bör göra skillnad på värdet hos livet hos ickepersoner och personer. Han skriver bl a. det [är] i normala fall värre att döda en person än att döda någon annan varelse. (Singer, 1996, s.91) Gränsen mellan nämnda grupper löper mellan de djur som är självmedvetna och de som är blott medvetna. Därmed finns det icke-mänskliga djur som är personer, ex. högre primater, men också människor som inte uppfyller kriterierna för personskap, ex. vissa gravt förståndshandikappade och unga spädbarn. Ett viktigt drag i att vara en person är en förmåga att se sig själv som en entitet över tiden. Det är vad denna tidsmedvetenhet innebär för en individs preferenser som Singer främst återkommer till i sin argumentation. Förmågan att greppa sig själv som en temporal varelse gör att man bör betrakta personers död som värre än döden hos icke-personer. Denna gränsdragning tycks kunna underminera Singers jämlikhetsprincip. Istället för att enbart beakta huruvida varelser är kännande, väger han nu även in grad av kognitiv komplexitet. Frågan är alltså om tesen att personers död innebär ett värre ont än icke-personers död är befogad eller ej. Är det så att Singer istället för att väga varelsers intressen i relation till abstrakta grupper nu gör sig skyldig till att värdera deras intressen efter andra, men ändock, godtyckliga egenskaper? 6

7 1.3 Frågeställning Uppsatsen ämnar granska hållbarheten hos Singers tes, att personers död är ett större ont än ickepersoners död. Uppsatsens frågeställning är således koncentrerad kring det axiologiska, dvs. värdeteoretiska, perspektivet om vad som ger självmedvetna varelsers liv ytterligare värde utöver det som blott medvetna varelser har. Därför undviks till stor del den normativa frågan om det är rätt eller fel att avsluta en varelses liv. Självmedvetenhet kommer här betraktas som en förmåga att vara medveten om att man är en entitet vars existens spänner över tid.² Då detta tycks vara det enskilda drag hos personer som Singer fäster störst vikt vid. Diskussionen kommer även vara begränsad till att granska de argument som direkt talar för eller mot dödande. Detta för att undvika frågan om hur exempelvis andra individer påverkas av en varelses död, såsom eventuella anhöriga, andra samhällsmedborgare eller artfränder. 1.4 Struktur Uppsatsen kommer efter denna inledning med problematisering och frågeställning att fortsätta med en fördjupande redogörelse för Singers resonemang i del 2. Där följer också en diskussion av möjliga tolkningar av detta resonemang för att fastställa vilken tes Singer egentligen driver samt vilka huvudsakliga argument som används för att stödja denna. I del 3 diskuteras hållbarheten och rimligheten hos ett av de huvudsakliga argument som anförs för tesen, samt den premiss som ligger till grund för detta skäl. Diskussionen är därför indelad i två huvudsakliga avsnitt som närmar sig frågeställningen via varsin problematisering av först argumentet men sedan också den premiss som argumentet vilar på. I del 4 granskas det andra huvudsakliga argumentet som anförs för Singers tes, och diskussionen återknyts här till den redogörelse som gjorts för Singers resonemang i del 2. Avslutningsvis presenteras slutsats med diskussion i del Bakgrund 2.1 Fördjupning Ett av de centrala argument som Singer anför i sitt försvar för att personers död är värre än ickepersoners död är tanken om de senares utbytbarhet. En idé som går ut på att det inte är dåligt att döda blott medvetna varelser så länge dessa ersätts med andra medvetna icke-personer som befinner sig på minst samma välbehagsnivå. Detta resonemang kan vid en första anblick tyckas sakna relevans för den värdeteoretiska frågan om livets värde. Vid en närmare anblick verkar det dock 7

8 faktiskt ha sådana värdeteoretiska implikationer. Detta synliggörs när man omformulerar argumentet till att det är dåligt om en blott medveten individ dör men att detta negativa värde kan uppvägas av uppkomsten av en ny individ som tillför minst lika mycket, nu positivt, värde. Om man exempelvis ponerar att en ko är blott medveten är det, enligt detta sätt att se, inte dåligt att döda henne på ett för kor smärtfritt sätt om man ersätter henne med en ny ko. Det negativa som uppkommer ur hennes död, nämligen att hon förlorar år av välbehagliga upplevelser, kompenseras nämligen när man tillför en ny individ med lika goda utsikter att leva ett välbehagligt liv. Detta utbyte är enligt Singer däremot inte möjligt att fullt ut genomföra när det handlar om personer. Varelser som är självmedvetna har, till skillnad från blott medvetna, mer än momentana upplevelser av lycka och lidande. De har preferenser som sträcker sig över tiden. Sådana framtidsorienterade önskningar och mål går inte att ersätta genom att byta ut en död person med en ny individ. Personen som dog fick ju sina preferenser frustrerade, något tillkomsten av en ny individ med nya framtidsorienterade önskningar inte kan råda bot på. Ur detta resonemang går att urskilja flera för diskussionen relevanta tankar. För det första förekommer en syn på de blott medvetna som 'kärl' för lycka och obehag. Unga spädbarn, katter och andra individer är till följd av sin blotta medvetenhet, förvisso varelser som har upplevelser, men då framförallt som behållare för dessa. Man kan uttrycka det som att de som följd av att inte kunna betrakta eller vara medvetna om sina upplevelser, tankar och intressen inte heller 'äger' dessa. Istället drabbas de av förnimmelser, tankar och känslor. Detta är också är skälet till att Singer, och flera med honom³, anser att sådana individer kan liknas vid just behållare. I Singers tillämpning av utbytbarhetsargumentet går det också att urskilja en syn där värdet hos icke-personers välbehag/obehag samt värdet av uppfyllandet av deras preferenser/aversioner som följd av ovanstående går att jämföra i ett strikt objektivt hänseende. De positiva upplevelser som dessa blott medvetna kärl erfar och därmed innehåller utgörs därmed av en och samma lyckosubstans. Att kon i och med sin för tidiga död förlorar återstoden av ett till större delen välbehagligt liv går därför att kompensera till fullo genom att sätta en ny lycklig kalv till världen. Denna senare idé blir särskilt tydlig när den illustreras inom ramarna för metaforen om ett 'moraliskt konto'. En liknelse som innebär att vi skall betrakta skapandet av en otillfredsställd preferens som en debitering på ett moraliskt konto som endast kan regleras av att preferensen tillfredsställs. (Singer, 1996, s.118) Detta betyder att otillfredsställda, eller frustrerade, preferenser orsakar ett minus på detta konto som endast kan uppvägas genom att önskningarna infrias. När kon dödas kommer år av intrinsikalt värdefulla upplevelser att gå förlorade. Ser man dock till att en ny ko kommer till världen så spelar [det] ingen roll om en behållare går sönder så länge som det finns en annan behållare dit innehållet kan överföras utan att något går förlorat. (Singer, 1996, s.112) 8

9 Detsamma är i Singers mening inte möjligt att göra med personer. Självmedvetna varelser går inte att ersätta fullt ut. Detta pga. de framtidsorienterade preferenser de är kapabla att ha. Här är det dock svårt att tillämpa modellen med det moraliska kontot för att förklara varför det förhåller sig så. Istället lutar Singer sitt resonemang mot idén om livets färd. Singer hämtar sin färd-modell från Shakespeare som talar om livets osäkra färd, och som betraktar självmedvetna varelsers liv som mödosamma och osäkra resor på olika stadier, där olika mått av hopp och önskningar investerats för att man skall nå vissa mål eller bestämmelseorter. (Singer, 1996, s.119) Trots att även denna metafor bygger på det negativa värde som frustrerade preferenser utgör, så är den tillämpbar endast på självmedvetna individer, då dessa är förmögna att föreställa sig en framtid. Denna liknelse är därför tänkt att kunna förklara varför varelser som har begrepp om sin egen framtid och som startat sin livsresa, inte är utbytbara på samma sätt som icke-personer. När en person sätter upp planer för framtiden, är frustrerandet av dessa olika allvarligt beroende på hur mycket arbete som lagts ned för att få till stånd planerna. Det är också viktigt att beakta andra faktorer som rör möjligheten för livsresan att bli så lyckosam som möjligt. Exempelvis är det allvarligare att döda en person som är mitt uppe i livet än att ta livet av en mycket gammal människa. För medan den förra fortfarande har goda möjligheter att förverkliga planer som karriärmål, och resor är detsamma mindre troligt för den senare. Det är också mindre dåligt att döda en bebis, som knappt har hunnit bilda sig några livsplaner, än en tonåring, som är i full färd med att planera sin framtid. När så en person som startat sin livsresa dör i förtid går hon också miste om uppfyllandet av sina planer och mål. Dessa preferenser frustreras därmed och kan därför inte ersättas genom tillkomsten av en ny person. 2.2 Tolkning Vad menar då Singer egentligen med sitt resonemang? För att kunna gå vidare och diskutera relevansen och hållbarheten hos de argument som framförs måste inte bara argumenten i sig urskiljas och synas, utan också vilken eller vilka teser som det är tänkt att dessa försvarar. Nedan följer tre tänkbara tolkningar av Singers tankegångar. Den första går ut på att Singers användande av utbytbarhetsargumentet framförallt tjänar till att undvika Derek Parfits motbjudande slutsats. Den andra tolkningen menar att Singer förvisso anser att icke-personers död är dålig för att världen går miste om det välbehag som dessa kunde ha upplevt om de fått leva. Döden, eller något annat sakförhållande, är däremot inte något ont för icke-personerna själva då dessa i avsaknad av personskap inte är någon. Den tredje uppfattningen menar istället att personer och icke-personer till följd av sina egenskaper hyser olika typer av preferenser. Blott medvetna varelser har momentana intressen medan personer utöver detta kan ha önskningar som sträcker sig över tid. Detta får till följd att icke- 9

10 personer förvisso har intressen rörande sakförhållanden som medför välbehag eller obehag men att endast personer kan hysa det specifika intresset till fortsatt liv. En konsekvens av personers framtidsorienterade önskningar gör att de, till skillnad mot blott medvetna varelser, inte heller är utbytbara Den motbjudande slutsatsen Ett huvudsakligt syfte med utbytbarhetsargumentet tycks vara att undvika filosofen Derek Parfits motbjudande slutsats framförd i Reasons and Persons från Slutsatsen är ett tankeexperiment som är tänkt att fungera som en kritik av utilitarismen. Eftersom lycka anses vara det enda som har intrinsikalt värde inom hedonistisk utilitarism bör därför en värld där 100 miljarder knappt lyckliga människor lever, vara att föredra framför en värld med 1 miljard mycket lyckliga personer. Det problematiska i slutsatsen tycks alltså ligga i att utilitaristen anses tvungen att erkänna att en värld där många individer knappt anser livet värt att leva är bättre än en värld med färre men mycket lyckliga varelser. Det Parfit vill visa med sitt exempel är att man kan göra världen till en bättre plats inte enbart genom att 1) höja lyckonivån hos de som redan existerar utan också genom att 2) sätta nya lyckliga individer till världen. Det är också här som Singers användande av utbytbarhetsargumentet kommer in. Han menar nämligen att dessa två metoder inte är likvärdiga när det kommer till personer. Ickepersoner är som nämnt fullt utbytbara och därför är det inte moraliskt fel att döda dessa snabbt och smärtfritt om man ersätter dem med nya lyckliga individer. Personer går dock, som nämnt, inte att byta ut på detta sätt då de utöver momentana intressen även hyser framtidsorienterade preferenser vars frustration inte kan uppvägas av tillkomsten av nya sådana individer. Eftersom detta dock inte tycks tillföra frågan om vad som generellt gör personers död värre än döden hos icke-personer är denna tolkning av Singers resonemang inte relevant för frågeställningen. För att komma närmare ett svar på frågan om varför Singer anser att personers död är värre än ickepersoners död är det nödvändigt att urskilja de argument som anses försvara denna tanke. Det finns, som synes nedan, fler implikationer i Singers användande av utbytbarhetsargumentet. Implikationer som sträcker sig utöver ett försök att värja sig mot Parfits kritik. Därför följer här två ytterligare tolkningar av Singers resonemang som båda rör frågan varför personers liv bör värderas högre än livet hos blott medvetna individer. 10

11 2.2.2 Behållare för lyckosubstans En möjlig, och för frågeställningen relevant, tolkning av utbytbarhetsargumentet är att det egentligen implicerar att blott medvetna varelser saknar intressen helt och hållet. För inbyggt i resonemanget skulle man kunna läsa in ett särskilt antagande om de blott medvetna varelserna, nämligen att de i kraft av att enbart vara just kärl för en inter-individuell jämförbar lyckosubstans inte är någon. Därmed kan man inte mena att något skulle vara bättre eller sämre för dem, då de som individer bara är behållare för en värdevaluta, utan något eget intresse för densamma. Detta skulle innebära att frågan om vad som har finalt positivt eller negativt värde för en individ inte är applicerbar på blott medvetna djur och människor. En slutsats som medför att man inte kan tala om livskvalitet när det gäller varelser som fiskar, katter eller unga spädbarn. Detta resonemang kan vid en första anblick tyckas vara till fördel för Singer och andra med honom som menar att personers död är ett värre ont. Ett av uppsatsens mål är dock att se hur Singers försvar av nämnda tes påverkar hans princip om 'lika hänsyn till lika intressen'. Om Singer verkligen menar att sakförhållanden inte kan vara mer eller mindre bra för individer som är blott medvetna tycks detta i allra högsta grad påverka hans idéer om vad som ger en individ moralisk ställning. Därmed riskerar Singers jämlikhetsprincip, som är en devis som rör individers faktiska intressen, att falla. Den kommer enligt detta sätt att tänka att kunna reduceras till en idé som i grunden endast värdesätter ett så stort överskottet av välbehag/preferensuppfyllelse som möjligt på det stora hela taget. Åtminstone när det kommer till icke-personer. Sakförhållanden kan enligt detta resonemang fortfarande vara bra eller dåliga för personer. Är detta verkligen vad Singer menar när han använder sig av utbytbarhetsagumentet? Det finns goda skäl som pekar på att det inte förhåller sig så. Som nämnt skulle ovanstående tolkning av vad Singer menar allvarligt äventyra hans jämlikhetsprincip. Förutom detta uttrycker sig Singer ofta på ett sätt som klart motsäger ett sådant förhållningssätt; Så länge varelser med förmåga att förnimma är medvetna, har de intresse av att uppleva så mycket välbehag och så lite smärta som möjligt. Förmågan att förnimma är tillräcklig för att en varelse skall omfattas av principen om lika hänsyn till lika intressen, (Singer, 1996, s.121). På grundval av detta verkar denna starkare tolkning av utbytbarhetsargumentet föga trolig. Det rimmar illa med resten av Singers resonemang om han skulle hävda att inte bara döden, utan alla andra möjliga sakförhållanden saknar relevans för blott medvetna individer. En tolkning som därför troligen bättre företräder Singer idéer är den som beskrivs nedan, nämligen att Singer menar att icke-personer visst har intressen men att personer har intressen utöver de som icke-personer har. Det är enligt nedanstående tolkning denna skillnad som är relevant för frågan om hur dålig man bör anse att personers respektive icke-personers död är. 11

12 2.2.3 Det specifika intresset till fortsatt liv Det tycks därmed mer fruktsamt att utgå från en uppfattning där utbytbarhetsargumentet tjänar att illustrera den roll som egenskapen tidsuppfattning kan spela i ett preferentialistiskt perspektiv. Som nämnt utgörs personskapets betydelse delvis av att personer anses medvetna om sig själva som entiteter över tiden. En typisk vuxen människa eller ett annat djur med hög kognitiv förmåga, som en dvärgschimpans eller flasknosdelfin, är alltså medvetna om att de har en framtid. I och med detta är de kapabla till att ha framtidsorienterade preferenser. Det är i kraft av sådana planer som Singer menar att personer har ett intresse till fortsatt liv samt inte går att ersätta med andra individer. För att tydliggöra Singers huvudsakliga tankar kan det vara bra att redogöra för den sk. fiskanalogin; Singer tänker sig att blott medvetna djur, som fiskar, pga. sin oförmåga att ha begrepp om sitt förflutna eller sin framtid är fångade i nuet på ett sätt som gör det likgiltigt för dem om de upphör att existera eller inte. För att stödja denna tanke målar han upp en fisks tillvaro: Vi kan anta att om fiskar blir medvetslösa så hade de inte innan de blev medvetslösa några förväntningar eller viljeattityder riktade mot vad som skulle hända senare; och om de återfår medvetandet är de inte medvetna om att de existerat tidigare. Om fiskarna dödades medan de var medvetslösa och ersattes av lika många andra fiskar ( ) skulle det därför sett utifrån fiskarnas medvetande inte vara någon skillnad mellan det och om samma fiskar förlorade och återfick medvetandet. (Singer, 1996, s.116) Det Singer tycks försöka förmedla med exemplet är att icke-personer inte har framtidsorienterade önskningar. Eftersom de endast kan tillskrivas ett momentant intresse av att uppleva så mycket välbehag respektive så lite obehag som möjligt, så kommer dödandet av dem inte att frustrera några preferenser. Då icke-personer inte är medvetna om att de har en framtid så går det i Singers mening alltså inte att tillskriva dem det specifika intresset till fortsatt liv. Därför menar Singer inte att döden är värre för personer, utan att döden helt enkelt är dålig enkom för dessa. Döden innebär nämligen att deras framtida planer och mål omintetgörs. Livets ände kan dock inte vara dålig för ickepersonerna. Det negativa med en blott medveten varelses död går bara att finna i ett absolut perspektiv. Världen går nämligen miste om de behagliga upplevelser som den individen skulle ha haft under sin fortsatta levnad. En icke-person kan därmed fortfarande sägas ha intressen när det kommer till sakförhållanden som rör denne medan den lever. Däremot saknar fiskar, spädbarn och katter förmåga att föreställa sig en framtid. Just döden är enligt Singer därför inte dålig för den blott medvetna själv, utan enbart för världen i stort och det är detta som gör att man bör betrakta personers död som ett värre ont. 12

13 3. En fråga om preferenser Men vilken betydelse har egentligen egenskapen tidsuppfattning för hur dålig döden är för en? Det tycks framförallt handla om vilken betydelse man anser sig kunna tillskriva olika egenskaper i relation till livets värde, och därmed dödens dålighet, för någon. Den centrala egenskapen i sammanhanget är förmågan att vara medveten om sig själv som en entitet över tid, eftersom denna förmåga möjliggör särskilda preferenser. Som klargjorts tidigare är det enligt Singers sätt att se framförallt i egenskap av framtida önskningar och planer som döden kan vara ett ont för någon. Det är denna ondhet som gör att personer, men inte icke-personer, därmed har ett intresse av fortsatt liv. Nästa avsnitt är därför vigt åt att utröna vilken typ av intresse eller preferens som Singer åsyftar när han menar att personer till skillnad mot icke-personer har ett intresse till fortsatt liv. Efter det följer en diskussion som ämnar utforska vilka konsekvenser som följer om man, som Singer, tycks mena att frustration av preferenser är finalt dåligt för en individ. 3.1 Kunskap om döden Angående synen på preferenser så menar Singer att det är förmågan att projicera en bild av sig själv i framtiden som på något vis medför att man har ett intresse till fortsatt liv. Exakt vad för intresse det rör sig om är dock mindre klart. En första tolkning skulle vara att personer, i kraft av sin tidsmedvetenhet, kan ha direkta önskningar rörande döden, och att det är denna förmåga som är relevant i sammanhanget. Döden är i så fall dålig för typiska vuxna människor och andra självmedvetna varelser just för att de förstår att döden innebär ett slut på livet, och antingen har en direkt preferens till fortsatt liv eller en direkt aversion mot att dö. Eller bådadera. Hävdar man detta måste man dock vara medveten om att ett sådant argument inte lyckas förklara varför döden är värre för personer som grupp. Att mena att döden är värre för personer kräver att man också kan förklara vari det ytterligare negativa värde ligger hos deras död. I den tänkta kategorin personer ingår ju alla djur som bl a. har en förmåga att se sig själva som entiteter över tid. Detta gäller allt från typiska människor till andra människoapor, delfiner och kanske även vissa fåglar. Det finns mycket lite som talar för att djur som vi idag har goda skäl att tro besitter självmedvetenhet också nädvändigtvis skulle ha begrepp om att livet kan ta slut. Något som skulle kunna tydliggöra att denna tänkta nödvändighet mellan självmedvetenhet och kunskap om döden inte föreligger, är att försöka föreställa sig hur livet ter sig för ett litet barn. Som spädbarn lever man troligtvis alltjämt i nuet och är precis som andra blott medvetna djur en varelse som därmed enbart är förmögen till momentana intressen. Med åldern ökar dock den 13

14 kognitiva förmågan och barnet blir slutligen självmedvetet. Forskning har indikerat att barn som nått en ålder av tre år har utvecklat självmedvetenhet i den betydelse om Singer lägger i ordet 4. De har en temporal förståelse av sig själva och kan nu hysa preferenser som rör framtiden. Däremot är det föga troligt att barnet i och med erhållandet av de egenskaper som i. Singers ögon utgör personskap, också nödvändigtvis skulle ha en förståelse för döden. 5 Därför kommer barnet ännu inte heller kunna ha en medveten vilja till fortsatt liv eller en medveten aversion gentemot att dö. Det har helt enkelt fortfarande inte någon klar uppfattning om att livet kan ta slut. Detsamma gäller troligen de flesta andra djur som är personer. Detta verkar visa att en varelses medvetenhet om sig själv som en entitet med framtid inte nödvändigtvis innebär att den också är medveten om att denna framtid kan upphöra. Därför vilar uppfattningen att döden är värre för personer, för att dessa kan ha direkta preferenser till fortsatt liv eller aversioner gentemot döden, på felaktiga antaganden. Enligt denna definition av vad intresse till liv betyder skulle gruppen personer behöva begränsas till att enbart innefatta just typiska människor i åldern 5-9 år och uppåt. Detta ligger dock inte i linje med Singers resonemang. Han gör ju som nämnt en generell skillnad på det negativa värdet hos personers respektive icke-personers död. Detta innebär dock inte att förmågan att ha direkta preferenser eller aversioner i relation till livet och döden är oviktig i sammanhanget. Det kan mycket väl vara så att en direkt preferens till fortsatt liv eller en faktisk aversion gentemot att dö spelar roll för hur dålig döden är för en. Man kan tänka sig att en person som fått reda på att hon skall dö av en svår och plågsam sjukdom på något vis drabbas värre av döden i och med sin förmåga till vetskap om denna. Å andra sidan tycks det finnas mer än ett skäl som motsäger detta. Dels kan man invända och mena att hennes självmedvetenhet är henne till gagns att rent psykologiskt uthärda den smärta som drabbar henne, något en icke-person skulle vara oförmögen till. Det är framförallt av denna senare anledning som man ofta är restriktiv att ge hundar, katter och andra djur långvarig och intensiv cancerbehandling. En cancersjuk människa vet exempelvis att behandlingen ökar hennes chanser till överlevnad, vilket kan ge henne kraft och ork att stå ut med lidandet. Detsamma gäller inte en katt. Däremot lyckas denna förmåga att ha grepp om döden hursomhelst inte förklara den generella skillnad som av bl a. Singer anses finnas mellan icke-personer och personer. För även personer kan dö snabbt, smärtfritt och plötsligt och självmedvetenhet och därmed personskap tycks inte innebära att en individ nödvändigtvis har kunskap om döden. Man kan dock invända mot exemplet med barnet och mena att treåriga barn till skillnad mot andra självmedvetna djur, har potential att i framtiden hysa sådana direkta preferenser till fortsatt liv eller aversioner gentemot döden. Det är ju mycket troligt att människobarn så småningom får begrepp om döden. Detta leder dock in på frågan 14

15 om potentialitet som i sig är tillräckligt omfattande för att självt utgöra ett uppsatsämne. Så för att undvika att råka iväg på långa avvägar bör exemplet med det lilla barnet i första hand betraktas som ett argument mot att självmedvetna varelser i kraft av sitt personskap nödvändigtvis också har begrepp om döden Uttalad eller implicit Om personers specifika intresse till fortsatt liv inte handlar om faktiska önskningar måste det röra sig om ett annat typ av intresse. Singers resonemang utgår som beskrivet från att frustration av preferenser är finalt dåligt för personen. Eftersom icke-personer inte har preferenser som rör framtiden, utgör döden inte något hot för några sådana intressen. Personers intresse till fortsatt liv tycks därför även av denna anledning inte handla om en faktiskt preferens till liv eller en faktisk aversion gentemot att dö, utan om att de framtida planer man satt upp är beroende av att man också har en framtid. Om en person önskar att ett särskilt sakförhållande råder i framtiden, och arbetar för att få till stånd detta, utgör fortsatt existens en nödvändighet för att preferensen skall ha möjlighet att infrias. Personers allmänna intresse till fortsatt liv tycks därför snarast vara ett sorts instrumentellt eller implicerat intresse. Instrumentellt för att fortsatt liv är en fullständig nödvändighet för att sätta önskade planer i verket eller implicerad för att det vore märkligt att önska framtida sakförhållanden om man inte också implicit önskar sig en framtid. Denna analys av Singers argument tillför en ny dimension till diskussionen. Om döden är dålig för personer för att deras planer förutsätter fortsatt existens verkar det som att man kan finna liknande skäl till varför döden är dålig även för icke-personer. Unga spädbarn och andra ickepersoner vet förvisso inte om att de har existerat och kommer fortsätta att finnas till, men de har oavsett detta rimligtvis ett intresse av att uppleva så mycket välbehag som möjligt. Denna 'i nuet'- preferens är precis som det låter ett momentant intresse. Men att spädbarnet vill må så bra som möjligt nu innebär rimligtvis också att den vill att detta välbehagliga nu skall fortsätta så länge som möjligt. När en katt blir kliad på magen och i njutning sträcker ut kroppen har den också ett intresse av att det välbehagliga som sker fortlöper. Det handlar här naturligtvis inte om en uttalad önskan om fortsatt liv, men precis som i fallet med personers implicita önskan om en framtid där önskningar kan realiseras, implicerar också blott medvetna varelsers intressen även ett intresse till fortsatt existens. Detta är en tankegång som är i linje med den sk deprivationsidén, en tanke som innebär att döden är dålig för en individ för att den innebär en förlust. I fallet med personer utgörs denna som nämnt av att de mister månader, år eller kanske till och med årtionden av välbehagligt liv. Singer kan i vissa passager tyckas försvara en sådan tanke, Det som gör det fel att döda varelser som inte 15

16 är medvetna om sig själva som separata entiteter är det minskade välbehag som dödandet ger upphov till. (Singer, 1996, s.122) Ett citat som alltså mer än väl verkar strida mot tesen att döden är dålig enkom för personer. Å andra sidan är ovanstående citat en dålig representation av vad Singer i övrigt förmedlar, för han skriver även Kanske är det därför som man inte vållar den [ickepersonen] någon personlig skada om man dödar den även om man därigenom minskar kvantiteten lycka i universum. (Singer, 1996, s.116) Detta verkar visa att Singer trots allt inte är en anhängare av deprivationsidén. Han anser förvisso att icke-personers död ofta är något negativt, men då enbart ur ett helhetsperspektiv och inte som en förlust för individen själv. En tanke som även tillämpandet av utbytbarhetsargumentet speglar. Angående tanken om den förlust som döden innebär skriver Singer även följande, "...mot detta kan man invända att om vi blir dödade är det inte detsamma som att vi får det sämre, utan det innebär att vi upphör att existera. När vi väl upphört att existera, kommer vi inte att sakna det välbehag vi annars skulle ha upplevt." Ett citat som i än högre grad tycks indikera att han inte är en anhängare av deprivationsidén. Däremot kan resonemanget som sådant, att döden i och med den icke-existens den innebär inte utgör någon skada på individen, också gå att tillämpa på personer. Detta nämns i del Att föredra att känna så mycket välbehag som möjligt tycks därmed inte vara begränsat till att man har intresse av en hög styrka eller intensitet hos de positiva känslorna, utan också att dessa infinner sig så länge som möjligt. För även om icke-personer saknar begrepp om döden, och inte heller kan föreställa sig sin framtid, leder det blotta faktum att de är upplevelsesubjekt till att de har ett intresse av fortsatt liv. Detta innebär att icke-personer, i kraft av sin förmåga att ha intressen som rör just välbehag och obehag, också har ett intresse av att finnas till så länge som möjligt (förutsatt att de upplever mer njutning än lidande). Därmed tycks inte medvetenhet om att man har en framtid vara en förutsättning eller ens särskilt relevant för att man också har ett intresse till fortsatt liv. 3.2 Att inte få som man vill Därmed bör alltså även icke-personer anses hysa ett implicit intresse till fortsatt liv. Hur är det då med Singers resonemang att frustrerandet av preferenser bör tillskrivas finalt negativt värde? Grundresonemanget till varför det är dåligt för personer men inte för icke-personer att dö beror ju enligt Singer på att de förra i och med sin tidsmedvetenhet har särskilda preferenser. Personer önskar sig att visa sakförhållanden råder i framtiden. I och med sin död kommer alla personens ännu ej infriande preferenser att frustreras. Kan det vara så att personers intresse till fortsatt liv i kraft av att detta bör anses starkare? Singer säger själv att det felaktiga i dödandet av personer ligger i att dess preferenser hindras från att tillfredsställas, en tanke som alltså verkar bottna i idén att frustrerade preferenser innebär ett negativt finalt värde för personen. Att blott medvetna individer 16

17 inte har några uttalade eller medvetna framtida önskningar som kan bli frustrerade är ju ett av huvudargumenten till att döden är negativ för dem enbart ur ett absolut perspektiv. Singer menar ju som nämnt att döden inte är ond för icke-personer, men ofta dålig ur ett helhetsperspektiv. Är det överhuvudtaget är en rimlig ståndpunkt att mena att frustrerandet av preferenser är finalt dåligt? Det tycks finnas flera problem med detta. För att begränsa omfattningen av uppsatsen kommer två huvudsakliga svårigheter att tas upp. Det första problemet med tanken att frustration av preferenser är finalt dåligt för en individ är att idén faktiskt riskerar att trivialisera dödens ondhet. En konsekvens som i sin tur försvagar Singers resonemang att personers död utgör ett större ont än döden hos icke-personer. Den andra svårigheten som kommer att tas upp går ut på att nämnda tanke om frustration även går dåligt ihop med den allmänna uppfattningen om vad som gör livet värdefullt och vad som gör döden dålig för oss. Som vi skall se leder tanken till en rad märkliga konsekvenser när det kommer till värderandet av olika individers liv Inte enbart döden frustrerar En första svårighet är som sagt att tanken riskerar att framställa döden som en bland flera dåliga händelser eller hinder. Detta för att långt fler skeenden och sakförhållanden än en individs död kan komma att frustrera hennes önskningar, ett faktum som riskerar att underminera eller trivialisera döden och i sin tur Singers tes att personers död är värre än döden hos icke-personer. En idé vars främsta stöd återfinns i tanken om att döden är ond enkom för personer, och detta i kraft av att den frustrerar deras framtidsorienterade önskningar. Om en person exempelvis önskar sig att hon befinner sig på en särskilt omtyckt plats inom en vecka, finns det en mängd händelser som skulle kunna frustrera denna önskan. Hon skulle exempelvis kunna bli sjuk och inte ha tillräcklig ork att kunna ta sig till den önskade platsen. Mot detta kan man dock invända och mena att sjukdomar i många fall är övergående och att döden däremot är bestående. Å andra sidan skulle andra och mer permanenta hinder kunna stoppa hennes preferens från att infrias. Själva platsen som personen längtar efter att få komma till skulle exempelvis kunna komma att förstöras eller av andra skäl bli obeboelig, vilket är att likställa med ett bestående hinder. Här kan man dock återigen invända och mena att personen i fråga fortfarande har möjlighet att finna sig andra platser att besöka. Det är ju till och med så att hon även har möjlighet att få flera av sina andra framtidsorienterade preferenser uppfyllda. Döden å sin sida innebär däremot att personen slutar existera och därmed får alla sina mål och planer frustrerade. Därför kan ovanstående jämförelse förefalla orättvis. Vad som dock är viktigt att ha i åtanke är att döden också tycks innebära vissa fördelar när det 17

18 kommer till frustration av önskningar. För även om den innebär att personen upphör att existera och därmed inte har möjlighet att få några av sina önskningar infriade slipper hon även uppleva själva frustrerandet av sina preferenser. Det verkar därför vara så att frustration av preferenser som orsakas av andra händelser än döden i flera fall kan vara värre för individen. Singer antyder själv detta i en passage... när en person dödas står vi inte kvar med en frustrerad viljeattityd i samma mening som när jag vandrar genom ett uttorkat land och upptäcker ett hål i min vattenflaska när jag gör paus för att släcka min törst. (Singer, 1996, s.87) Personen tvingas i fall som dessa leva med att hennes preferenser har frustrerats. Så om dödens ondhet för en individ består i att den omintetgör förverkligandet av personers framtidsorienterade preferenser tycks detta som nämnt inte fullt så allvarligt när även helt andra omständigheter än livets slut kan komma att innebära att vissa preferenser inte tillfredsställs. Om exempelvis en ung talangfull skidåkare har som högsta dröm att vinna OS riskerar många fler händelser, än en för tidig död, att frustrera denna önskan. Hon skulle exempelvis kunna råka ut för en olycka som skadar ryggraden till den grad att hon aldrig mer kan stå på ett par skidor. Eftersom hon överlever tvingas hon dock leva med den besvikelse och frustration som följer. Hade hon istället avlidit skulle hon som Singer själv medger undgått detta lidande När jag dödas fortlever inte mina viljeattityder jag haft riktade mot framtiden, och jag lider inte av att de inte tillfredsställs. (Singer, 1996, s.87) Att mena att döden är ett ont för personer för att den omöjliggör infriandet av planer och önskningar för framtiden, riskerar därmed att trivialisera inte bara döden, utan framförallt det negativa värde som Singer tillskriver frustration av preferenser. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära några större problem. Singer medger ju exempelvis att döden, i fallet med icke-personer, bara är ett ont ur ett helhetsperspektiv. Spädbarnet, fisken eller katten drabbas inte själva på något vis av att dö. Däremot hävdar han att döden faktiskt är ett ont för personer, vilket är huvudskälet till att deras död bör betraktas som ett värre ont än döden hos blott medvetna varelser. Men eftersom det specifika intresset till fortsatt liv tycks vara en implicit preferens som även delas av ickepersoner måste Singer kunna visa att frustration av preferenser utgör ett ytterligare negativt värde utöver det som döden utgör för blott medvetna individer. Detta verkar som sagt vara ett svårt projekt och nedan presenteras fler orsaker till att tanken att frustration av preferenser är finalt dåligt inte tycks vara ett hållbart argument Livets värde 18

19 Till att börja med tycks Singer medveten om vissa andra uppenbara problem som idén om önskefrustrationens finala negativa värde för med sig: För om skapandet av varje preferens innebär en debitering som endast kan regleras när önskan tillfredsställs kommer även det bästa av liv att lämna en liten skuld kvar på kontot. (Singer, 1996, s.119) Singer är alltså medveten om att det vore omöjligt att tänka sig att en persons alla planer och önskningar blir uppfyllda. Alla liv kommer därför innebära ett visst antal frustrerade preferenser, och därmed gå back. Singer försöker dock undvika detta genom att tillämpa metaforen om livets färd på personer, istället för metaforen om det moraliska kontot som i citatet. De kanske främsta problem som följer av att ta hänsyn till frustration av preferenser är att antalet eller styrkan hos en persons preferenser därmed avgör hur dåligt det vore för henne att dö. En person som därmed har fler eller starkare preferenser riktade mot framtiden drabbas i Singers mening värre av döden. Då det tycks fullt möjligt att olika personer har olika många planer kan döden i deras enskilda fall värderas som olika mycket ont. Det verkar sannolikt att anta att det råder en viss skillnad i antal framtida mål och planer mellan exempelvis en dvärgschimpans och en människa. I just detta fall kan det också kanske förefalla mer rimligt att denna skillnad också kan ligga till grund för en skillnad i värderande av individers liv. Samma skillnad lär med stor sannolikhet dock återfinnas mellan olika människor. En tanke som i högre grad gör Singers resonemang mindre attraktivt. Exempelvis skulle en buddhistmunk som lyckats uppnå inre frid och som i allmänhet är mycket nöjd med sin tillvaro kunna tänkas ha färre preferenser som rör framtiden än en människa med många och starka konventionella ideal. Denna senare person vill t ex. göra karriär, bilda familj och resa jorden runt. Är det då rimligt att mena att personens död kommer drabba denne värre? Är livet hos en person som förväntar sig fler saker av framtiden med andra ord av högre värde än livet hos en person som önskar sig färre ting? Exemplet med buddhistmunken kan dock förefalla otympligt som en kritik mot att personers extra värde kommer av deras förmåga att ha framtidsorienterade önskningar. Bilden riskerar att framkalla associationer till en asketisk världsfrånvändhet som kan tolkas som likgiltighet inför framtiden och då även döden. Ett exempel som därför bättre tjänar som kontrast till en konventionell karriärklättrare skulle därför kunna vara livsnjutaren. Detta är en person som inte är särskilt bekymrad över att klättra i grader, resa eller förverkliga några andra framtida projekt, men som är desto mer angelägen om att njuta för stunden. I denna jämförelse tycks det svårare att hävda att personen med de konventionella idealen och livsmålen i kraft av dessa också skulle drabbas värre av döden än personen som intresserar sig för njutning. Hedonisten har trots allt också intressen, nämligen att må så bra som möjligt i varje ögonblick. 19

20 Livsnjutaren fungerar också som en parallell till icke-personerna och deras momentana intressen. Fisken, katten och det unga spädbarnet har tillsammans med hedonisten allihop ett intresse av att uppleva så mycket njutning och så lite obehag som möjligt. Därför är det viktigt att fråga sig om det finns någon väsentlig skillnad mellan livsnjutaren och de djur som antingen hyser få eller inga framtidsorienterade preferenser alls? En uppenbar olikhet skulle vara att hedonisten och de andra personliga djuren kan vara medvetna om sina preferenser. De kan i olika grad föreställa sig att olika mer eller mindre önskade sakförhållanden råder. Detta till skillnad mot de blott medvetna. En annan invändning här skulle kunna vara att komplexiteten hos ett önskat sakförhållande bör spela in i hur illa man anser att döden är för en varelse. Ju mer sofistikerad en särskild preferens är skulle därför kunna fungera som riktmärke för hur stor förlust dess frustration innebär för personen i fråga. Detta skulle kunna förklara varför personer som grupp drabbas värre av döden än icke-personer som grupp. De förra har i och med sina faktiska önskningar mer komplexa preferenser än de primitiva och basala intressen som går att tillskriva icke-personer. Återigen måste man dock vara medveten om att ett sådant kriterium även får andra, och för Singers resonemang mindre önskvärda, konsekvenser. Även inom gruppen personer går det ju som sagt att finna gradskillnader i komplexitet och finess hos önskningar. Argumentet skulle därför innebära att man inte kan nedgradera värdet hos en katts liv från livsnjutarens eller en dvärgschimpansens liv från den vuxna människans, utan att även inse att ett sådant förfarande är möjligt mellan två typiska människor. Exemplet med den konventionella karriäristen och den obekymrade livsnjutaren är ett tydligt exempel på två mänskliga personer med olika mycket komplexa önskningar. Är ett sådant resonemang verkligen i linje med vad vi anser tillför livet dess värde? Kommer en person som vill utbilda sig till specialistläkare drabbas värre av en för tidig död än en person som av hela sitt hjärta vill dricka och äta gott samt ha mycket sex? Det tycks nästintill elitistiskt att hävda en sådan sak och tankegången leder till konsekvenser som alltså verkar gå i strid med hur vi annars värderar liv. 4. Personers utbytbarhet Det finns flera svagheter med Singers resonemang och som verkar kunna underminera utbytbarhetsargumentets betydelse för Singers tes att döden är värre för personer än för blott medvetna individer. Att personer inte skulle vara utbytbara vilar ju delvis på de idéer som ges uttryck för i den tredje tolkningen av Singers resonemang, dvs. att personers framtida mål och planer gör att de inte går att byta ut. Men utbytbarhetsargumentet fungerar också delvis själv som 20

21 ett argument för att personers död, ur ett absolut perspektiv, är värre än döden hos icke-personer. Att självmedvetna varelser inte går att ersätta när de dör är i sig självt ett skäl mot att döda dem. Det värde som går förlorat i världen i och med frustrerandet av deras preferenser går inte att kompensera fullt ut, som i fallet med de icke-personliga varelserna. Denna del av uppsatsen är därför tillägnad att granska antagandet att preferenser till skillnad mot upplevelser av lycka och lidande, inte skulle vara utbytbara. Singer utgår som nämnt från att icke-personer pga. sin blotta medvetenhet inte har önskningar och mål i någon reell mening. Det handlar snarare om att de på ett mer primitivt vis kan föredra vissa sakförhållanden framför andra. Och att dessa sakförhållanden i slutändan alltid rör upplevelser av välbehag och obehag. Personer kan däremot ha preferenser i en mer klassisk betydelse. Som självmedveten varelse tänker sig Singer att man utöver grundläggande intressen faktiskt föreställer sig särskilda sakförhållanden. Denna distinktion mellan intressen å ena sidan och preferenser å andra, är grunden till att ickepersoner, men inte personer, anses vara utbytbara och som också ligger till grund för tesen att döden är ond för personer men endast negativ i en absolut mening när det kommer till icke-personer. Som beskrivet fungerar den också i en absolut mening som ett skäl mot att döda personer. Som nämnt tidigare fungerar metaforen om det moraliska kontot endast när det rör sig om en sorts universell lyckosubstans. Att blott medvetna varelser endast har intressen som rör omedelbara upplevelser av lycka och lidande gör att de också är utbytbara. Singer anser dock att modellen med den hedoniska valutan inte går att tillämpa på självmedvetna varelser. Dessa har i kraft av sina framtidsorienterade preferenser planer vars frustration inte kompenseras genom tillkomsten av en ny individ. Då rör det sig ju inte om någon universell lyckosubstans, utan om individers specifika önskningar. Denna slutsats har dock kritiserats för att inte ta hänsyn till att preferensutilitarism, precis som hedonistisk utilitarism är en maximerande utilitarism. Som sådan kräver den en maximering av preferenstillfredställelse precis som klassisk utilitarism kräver maximering av upplevd lycka. F.d professor i rättsvetenskap H.L.A. Hart frågar sig Om preferenser, även viljan att leva, kan uppvägas av andras preferenser, varför kan de inte också uppvägas av nya preferenser som skapas för att ta deras plats? (Hart, 1980) På grundval av detta skulle man kunna hävda att självmedvetna varelser måste vara utbytbara på samma sätt som enbart medvetna sådana. Singer svarar om tillfredsställandet av en preferens är något gott, behöver inte hela paketet som innebär att en ny preferens skapas och därefter tillfredsställs anses likvärdigt. (Singer, 1996, s.118) Singer bemöter alltså detta argument genom att peka på skillnader i värdet hos tillkomsten av en varelse som upplever välbehag och en varelse som har preferenser. Medan upplevelsen av välbehag är av central betydelse för den hedonistiska utilitarismen, gäller detsamma inte för preferenserna i sig inom den 21