DET TYSTA VITTNET en utvärdering av barngruppverksamheten för barn som bevittnat våld i Katrineholm, Flen och Vingåker

Transkript

1 DET TYSTA VITTNET en utvärdering av barngruppverksamheten för barn som bevittnat våld i Katrineholm, Flen och Vingåker Katarina Enqvist-Bolin Ola Nordqvist

2 Innehållsförteckning INLEDNING 3 BAKGRUND 4 Barngrupper 5 SYFTE 6 METOD 7 Utvärderingens åtta steg 7 Metodens för och nackdelar 8 RESULTATREDOVISNING 9 Föräldrarnas utsagor 9 Barnens utsagor 18 Gruppintervju med gruppledare och samordnare 20 ANALYS 27 Barngrupperna 27 Samarbetet 29 SLUTDISKUSSION 32 Syftets frågeställningar 32 Utvecklingsbehov och förslag till förändringar 34 REFERENSER 38 2

3 INLEDNING På senare år har våld mot kvinnor blivit mer uppmärksammat, man kan troligtvis se det som ett led i att jämställdheten ökat i vårt samhälle. Lagstiftningen har även utvecklats med Besöksförbudslagen från 1988 och Lagen om grov kvinnofridskränkning från 1999 som får ses som viktiga principiella ställningstaganden. Trots en ökad jämställdhet och förändringen av lagrummet är våld och hot i en nära relation vardagsverklighet för många kvinnor. Det är ett allvarlig, utbrett och till stora delar dolt brott som skär genom alla samhällsklasser. Mäns våld mot kvinnor är ett brott som ofta upprepas och de kvinnor som utsätts för detta känner en ständig otrygghet. Kvinnomisshandel förekommer i alla sociala skikt och etniska grupper och det finns idag en relativt bred enighet om att det är ett komplicerat problem på strukturell, kulturell och individuell nivå. Ofta är det ett stort steg för kvinnan att träda fram och berätta om sin situation och kanske anmäla den man som misshandlat henne och som kanske är far till hennes barn. Det kan vara svårt att veta var man kan vända sig för att få stöd och hjälp. Det finns många som har till uppgift att hjälpa utsatta kvinnor exempelvis polis, åklagare, socialtjänst, hälso- och sjukvård, men även kvinno- och brottsofferjourer och andra ideella organisationer. Många gånger är dock insatserna inte högprioriterade, tillräckligt samordnade eller kända för de som behöver stöd och hjälp. När det gäller antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor anmäldes i mitten av 1990-talet cirka sådana brott. År 2004 steg siffran till närmare , en ökning med 30 procent. Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, beror ökningen delvis på en ökad anmälningsbenägenhet, men sannolikt även på en faktisk ökning anmäldes i Katrineholm 89 fall av misshandel mot kvinnor och 9 fall av grov kvinnofridskränkning. Det är ingen som riktigt vet hur många barn i Sverige som bevittnar misshandel i familjen. I rapporten Barn i skuggan av våldet (Socialstyrelsen, 2002) beskrivs olika försök som gjorts för att uppskatta antalet. Utifrån antalet polisanmälda fall av kvinnomisshandel uppskattas siffran till cirka barn och att endast en liten andel kommer till myndigheternas kännedom. Det är cirka 1500 barn som årligen vistas med sin mamma på en kvinnojour. I en svensk enkätundersökning har drygt 1700 mellanstadieelever och drygt åringar svarat på frågan om vuxna i hemmet har slagits. I bägge åldersgrupperna svarar ca 10 % att det hänt vid något enstaka tillfälle, 5 % svarar att det hänt ofta. 20 % av 20-åringarna födda utomlands svarar att vuxna 3

4 slagits i hemmet. I en enkät till 12-åringar i Sollentuna kommun svarar 4 % att de bevittnat våld i hemmet under det senaste året. En forskningsöversikt visar också på sambandet mellan kvinnomisshandel och barnmisshandel, t.ex. att 45 till 70 % av barnen vars mammor misshandlas även misshandlas själva. En annan undersökning, som bygger på studier av barns medicinska journaler, visar att av de barn som misshandlats har även mammorna misshandlats i 60 % av fallen. Det är vanligt att misshandlade kvinnor hävdar att barnen inte bevittnat våldet, vilket kan hänga samman med den stora skuldbörda som oftast uppstår där kvinnan tar på sig ansvaret för misshandeln. Barnen kan på samma sätt känna sig skyldiga, och berättar oftast inte för andra om våldet utan lär sig att detta är något som ska hållas inom familjen. Intervjuer med barn som vistats med sina mödrar på kvinnohus visar att endast 2 % inte hade varit närvarande vid något misshandelstillfälle. Vid en genomgång av 141 polisanmälda fall av kvinnomisshandel fanns 122 hemmavarande barn och 70 % av dessa hade varit närvarande då våldet skedde. Behovet av verksamhet för barn i våldsutsatta familjer har framkommit i ett flertal sammanhang. Vid ett seminarium anordnat av Socialstyrelsen 1998 presenterades aktuell forskning som visar hur det destruktiva klimatet i våldsutsatta familjer drabbar barn och ungdomar direkt och indirekt samt hur våldet som ett sätt att lösa konflikter följer ungdomarna när de etablerar egna parrelationer. Det är vanligt att barnens och ungdomarnas situation kommer i skymundan för de vuxnas problem, trots att man vet att risken är stor att barnen själva är utsatta för fysiskt och psykiskt våld i familjer där mamman misshandlas. Det är också känt att föräldrarnas omsorgsförmåga påverkas av våldshandlingarna och klimatet i familjen. Våldet i familjen drabbar barnen både direkt och indirekt, i form av otrygghet, rädsla och skräck, ansvars- och skuldkänslor. Det är därför oerhört viktigt att barnens behov uppmärksammas och att de får möjlighet att bearbeta det som hänt individuellt eller i grupp. BAKGRUND Utredningen Våld mot kvinnor (2001) har varit och är vägledande för Kvinnofridsarbetet Frida, i Katrineholm, Flen och Vingåkers kommun (KFVregionen) utifrån följande målsättningar: Varje misshandlad/utsatt kvinna skall veta om att det finns hjälp att få och var hon kan finna den. Vilken kontakt kvinnan än tar skall hon mötas av personal som känner igen, och kan hantera en situation där symtomen på misshandel förekommer, och som vid behov kan slussa kvinnan vidare till andra instanser. Tillgodose misshandlade kvinnors behov av skydd, boende och andra former av stöd som finns. Att hjälpa till med att de barn som utsatts för våld i sin närhet, får möjlighet att bearbeta sitt trauma. Verka för adekvat kompetensutveckling i dessa frågor, till berörd 4

5 personal. En samordnare har sedan hösten 2001 arbetat med våldsutsatta familjer i de tre kommunerna. Det kommunöverskridande samarbetet startades av flera skäl; gemensamt polisområde, gemensam kvinnojour, gemensamt upptagningsområde när det gäller barn/vuxenpsykiatri. Målsättningen med den lokala samverkan har varit att utforma ett effektivt och konkret kvinnofridsarbete i hela KFVregionen. Samordnarens roll är främst att utgöra ett stöd för våldsutsatta kvinnor samt bygga upp verksamheten Frida. Där erbjuds insatser enskilt eller i grupp, information, rådgivning, hjälp att ta kontakt med andra myndigheter mm. Samordnaren har utvecklat samarbetet med nödvändiga parter i samband med detta samt själv fungerat som samtalspartner individuellt, främst i motivationsfasen där det visat sig finnas ett stort behov av enskilt stöd. Barngrupper I utredningen Våld mot kvinnor framkom behovet av att gemensamt i KFVregionen utveckla olika former av stöd och hjälp samt samarbete mellan olika aktörer gällande barn och ungdomar i våldsutsatta familjer. Utifrån detta ansökte de tre kommunerna om projektmedel från Länsstyrelsen för ett tvåårigt utvecklingsarbete. Medlen har använts till utökning av befintlig samordnartjänst samt till utbildning av gruppledare för att kunna starta upp gruppverksamhet för barn i alla tre kommunerna under Samordnaren är tillgänglig i samtliga tre kommuner utifrån behov. Samarbetet mellan samordnaren, socialtjänsten och polisen utvecklas kontinuerligt vilket är en förutsättning både för att nå kvinnorna och i förlängningen deras barn. I varje kommun finns två utsedda socialsekreterare som genom utbildning innehar kompetens att arbeta som barngruppledare. Samordnaren för Frida och barngruppledarna träffas i genomsnitt sex gånger under ett år. Ansvariga chefer från de tre kommunerna deltar vid fyra av dessa tillfällen då gruppen fungerar som styrgrupp. Dessa träffar används främst för att diskutera och följa upp utvecklingen av verksamheten, exempelvis för att lösa praktiska detaljer i samarbetet mellan de tre kommunerna. En tvärprofessionell samverkansgrupp sammankallas två gånger per år av samordnaren. I gruppen finns representanter från: åklagare polis 1:e socialsekreterare i Katrineholm, Flen och Vingåkers kommun ungdomsmottagningen IAMA, integrations- och arbetsmarknadsenheten familjerådgivningen brottsofferjouren kvinnojouren 5

6 psykiatrin IVAC-akutmottagningen på Kullbergska sjukhuset Närvaron vid dessa träffar prioriteras av medlemmarna och samordnaren har tillgång till nätverket mellan träffarna vilket har stor betydelse för arbetet med kvinnorna och barngrupperna. Barngrupperna startas rullande för att försöka motverka lång väntetid. En grupp träffas cirka 15 gånger och de första tre träffarna är öppna för nya deltagare, därefter stängs gruppen. Det har visat sig att det inte bör vara för stor åldersskillnad mellan deltagarna och att det är svårt med för små barn, t.ex. fyra år och yngre. Under har sammanlagt fem barngrupper med 7-8 barn i åldrarna 5-12 år i varje grupp, genomförts i de tre kommunerna. Syftet med grupperna är att hjälpa barnen att beskriva och förstå de svåra upplevelser de har bakom sig, att minska ångest och oro som är förknippat med våldet och att minska skam, skuld och känsla av utanförskap. Barngruppledarna använder en väl beprövad och utvärderad metod som utvecklats av Ersta Vändpunkten, ursprungligen för barn och anhöriga till missbrukande föräldrar. Ersta Vändpunktens program för barn och tonåringar baseras på några gemensamma huvudtankar (Thomas Lindstein, 2001). Inledningsvis handlar det om att vända hopplöshet till hopp, och att barnen lär sig att inse sin begränsning när det gäller att påverka den vuxnes beteende. De får möjlighet att upptäcka att de själva är värdefulla och har rätt till hjälp för egen del. Genom att öppet dela erfarenheter med andra barn får de förståelse för både sig själva och andra, de ser att de inte är ensamma om sina upplevelser och förstår att det inträffade inte är deras fel. Precis som med missbruk tenderar våldsutsatta familjer att hemlighålla problemen och genom stärkande av självkänsla, övning i att sätta gränser, delande av tankar och känslor med andra är tanken att programmet skall verka bearbetande och förebyggande. Barn och tonåringar blir aktuella för gruppverksamhet framförallt via samordnaren för Frida men också via t.ex. öppenvårdsteamet för missbruk (Merkur) eller psykiatrin. Det kan även exempelvis vara barn/tonåringar som själv tagit kontakt efter gruppledarinformation på en skola. Inledningsvis deltar barngruppledare, mammor och barn m.fl. på öppet hus vilket är upptakten för att starta en ny grupp. Utöver detta arrangeras annan kontaktskapande verksamhet som t.ex. julavslutning, då man tror att det kan finnas ett värde också i att föräldrar och barn träffar varandra i sådana sammanhang. SYFTE Syftet med denna rapport är att utvärdera barngruppverksamheten vars mål är att vara till hjälp för de barn som utsatts för våld i sin närhet genom att få möjlighet 6

7 att bearbeta sitt trauma. Utvärderingen avser att ge svar på följande frågeställningar: Vilken effekt har barngrupperna haft? Har grupperna fyllt ett behov som man tidigare inte kunnat bemöta? Vilken betydelse har det kommunöverskridande samarbetet? METOD I detta avsnitt beskriver vi dels strukturen och arbetsgången för utvärderingen, dels hur vi lade upp själva utvärderingen. Slutligen redogör vi för metodens för och nackdelar. Utvärderingens åtta steg En utvärdering kan ha olika avsikter. En huvudanledning kan vara att få underlag för ett beslut om ett program skall fortsätta att genomföras i samma form, vidareutvecklas eller läggas ner - summativ utvärdering. En annan kan vara att ge ett pågående program hjälp och stöd - formativ utvärdering. Ytterligare avsikter kan vara att i förväg läsa av ett programs eventuella framgång - prognostisk utvärdering - eller att bedöma om programmet genomförts enlig de intentioner som var uppsatta - utvärdering av implementering. När det gäller syftet med denna utvärdering har den karaktären av både formativ utvärdering och utvärdering av implementering. Dels att genom utvärderingen få grepp om hur barn och föräldrar ser på gruppverksamheten och dels hur projektets samarbetsparter ser på samverkan. Vi undersöker även om grupperna fyllt de behov som var kopplat till syftet (utvärdering av implementering). Strukturen och arbetsgången för utvärderingen följer i stort sett docent Åke Jerkedals åtta steg i utvärderingsarbetet som han redogör för i sin bok Utvärdering steg för steg (2001). Dessa steg är följande: 1. Varför görs utvärderingen? Här handlar det om att se över avsikterna och börja formulera syftet med utvärderingen. Dessa frågor diskuterades med styrgruppen för barngruppverksamheten. Deltagare i denna styrgrupp var chefer för berörda enheter i respektive kommun. Denna diskussion låg sedan till grund för designen av utvärderingen (se syfte). 2. Extern/och eller intern utvärdering? Här beslutade sig styrgruppen för att lägga ut utvärderingen på externa utvärderare. Styrgruppen deltog dock 7

8 aktivt tillsammans med utvärderarna i både formuleringen av syftet och i själva slutdiskussionen. 3. Identifiering av berörda grupper. När det gäller barngruppverksamheten så beslutades att de berörda grupperna var barnen som deltagit i grupperna samt deras mammor. Dessutom socialsekreterare som placerat barn i grupperna, barngruppsledare och samordnare för Frida. 4. Kartläggning av berörda gruppers behov. I diskussion med styrgruppen framkom behovet av att både utvärdera barngruppernas intention och att genom intervjuer undersöka gruppernas effekter på barnen och dess föräldrar samt deras tankar om förändringar. Dessutom framkom behov av att se hur samverkan skett inom projektet, och vilken betydelse detta i sådana fall haft för verksamheten. 5. Vilka frågor kan utvärderingen belysa med utgångspunkt från kartläggningen? Här växte syftets frågeställningar fram (se syftet). 6. Design och bearbetning av data (se nästa avsnitt). 7. Att informera om resultatet. 8. Hur får man utvärderingsresultaten utnyttjade? Detta är ett ställningstagande som styrgruppen för projektet måste ta efter det att resultatet publicerats. Hyllvärmare eller ett levande arbetsmaterial? Metodens för och nackdelar Metoden för denna utvärdering är en kombination av kvalitativa och kvantitativa ansatser. Efter det att syftet med utvärderingen formulerats bestämde vi oss för att använda oss av en enkätundersökning (se bilaga fråga 19-37) som riktade sig till de kvinnor som fått stöd genom Frida och haft barn som deltagit i barngrupp för våldsutsatta barn. Vi ville genom denna enkätundersökning få kunskap om hur de upplevt barnens förändring och eventuell egen sådan. Enkäterna distribuerades tillsammans med ett följebrev av samordnaren för Frida. Enkäten skickades ut till 15 kvinnor, 7 svarade. Den kvalitativa ansatsen var dels att intervjua socialsekreterare som haft klienter vars barn deltagit i grupperna, dels att genomföra en fokusgrupp med barnen och en gruppintervju med samtalsledarna i barngrupperna och samordnaren för Frida. Det visade sig vara endast en socialsekreterare som direktplacerat barn i någon grupp. Därför beslutades i överenskommelse med styrgruppen att istället för intervjuer med socialsekreterare utföra fem telefonintervjuer med kvinnor som haft barn som deltagit i gruppverksamheten. Dessa kvinnor ringdes upp av samordnaren som förmedlade kontakten till utvärderaren. Ytterligare en 8

9 anledning till att telefonintervjuerna genomfördes var det stora bortfallet i enkätundersökningen. Till detta genomfördes en 1,5 timmar lång intervju (fokusgrupp) med två barn som gått i grupp. Intervjun genomfördes av två samtalsledare efter intervjumanual (se bilaga) upprättad av utvärderarna. Fokusgruppen var ämnad att genomföras med fyra barn. Barngruppledarna fick inte kontakt med ett barn och ett barn kom inte pga. att föräldern fick förhinder. Slutligen genomfördes en två timmar lång gruppintervju med fem samtalsledare och samordnaren för Frida. Syftet med intervjun var bl.a. att sätta fokus på samverkan och samordning (se bilaga). Den genomförda utvärderingen har haft några metodproblem. När det gäller enkätundersökningen hade den alltför stort bortfall och av anonymitetsskäl kunde ej utvärderaren ha direktkontakt med kvinnorna. All kontakt med dessa kvinnor gick genom samordnaren och innebar att utvärderaren inte hade kontroll över materialet och det exakta bortfallet. Beträffande telefonintervjuerna så kan det lilla antalet deltagare eventuellt ge ett felaktigt urval vilket i sin tur kan medföra ett tveksamt resultat. Detta metodproblem gäller också intervjun med barnen där det också blev ett bortfall genom att två barn uteblev. RESULTATREDOVISNING Föräldrarnas utsagor Nedan följer en redovisning av de fem intervjuer som genomförts per telefon samt sju enkäter. En del av intervjufrågorna har utformats som följdfrågor till vissa av de frågor som ställts i enkäten. De föräldrar som intervjuats kan även ha fyllt i enkäten. I samband med redovisningen har enkäterna, där det är möjligt, jämförts med intervjusvaren för att se om motsägelser finns eller om svaren förstärks. Information om barngrupper Föräldrarna har både i intervjuerna och enkäterna svarat att de fått information om möjligheten för barnen att delta i gruppverksamhet genom sina kontakter med antingen socialtjänsten eller samordnaren på Frida, här benämnd Y. Fick veta genom Y. Vi fick pröva först, det var viktigt för barnet. Jag skrev brev till socialen och förklarade läget att jag ville ha någon form av hjälp för mitt barn och fick förslag om barngrupp. Jag fick veta att det var för barn mellan 6 och 10 år. Att det var en hemlig klubb, ingen skulle berätta vad 9

10 som sades där. Att det var för barn som varit med om våld och missbruk och sådant. Sociala informerade. Jag vet inte exakt vad de gör, men barnen får veta att de inte är ensamma. De ritar och pratar om det som hänt. Fick veta av Y. att det var för barn som varit med om skilsmässor och sånt. Att dom får prata om det, vad dom upplevt. Y. informerade om att det handlade om en grupp för barn som hade det jobbigt hemma på olika sätt. Av enkäten framgår att fyra föräldrar svarar ja på frågan om de vet vad barnet gör i barngruppen medan tre föräldrar svarar nej. Informationen synes ha skett på lite olika sätt och verkar inte ha varit på en detaljerad nivå gällande tillvägagångssätt mm. Informationen har främst bestått av en beskrivning av målgrupp och syfte med gruppverksamheten att barn i en viss ålder som upplevt jobbiga händelser i familjen ska ges förutsättningar att prata om sina upplevelser. Ja lite har jag fått veta av barngruppledarna. Att de pratar om att det inte är barnets fel. Att de ritar och berättar. Det var bra information, den räcker. Lite har jag fått veta, men det var en hemlig klubb. Jag vet att de åt mellanmål, ritade och så men jag vet inte vad de pratade om. Såg själv när jag var med att de satt i en ring och pratade med varandra, t.ex. om att de hade vissa regler. De fikade och ritade. Jag fick titta i en pärm om vilka ämnen de skulle beröra. Och de sa att de skulle berätta för föräldrarna om det kom upp något vi borde veta. I enkäten ställs också frågan om barnen berättar vad de gör i barngruppen. Fem föräldrar svarar ja, ibland och två föräldrar svarar nej. I intervjuerna framkommer att föräldrarna inte tycker att de fått veta speciellt mycket genom sina barn. Nej. Hon säger att det är hemligt och jag tjatar inte. Hon kunde berätta vad de åt till mellanmål och att de hade ritat. Berättade inte vad de hade pratat om, endast någon gång det var när hon hade varit ledsen och de andra barnen hade tröstat henne. Nej, inte mycket. Men ville de berätta så får de berätta. Har fått någon enstaka beskrivning av vad något annat barn sagt. Men de hade ju sagt något om att de inte får berätta, minns ej riktigt Nej, det var ju en hemlig grupp. Vet inte om det är därför de inte berättat. 10

11 Nej, inte spontant. Hon fick ju inte prata om gruppen eftersom den var hemlig. Men hon sa att hon inte var själv om det här, att dom andra barnen också hade det jobbigt. Det förefaller som att de flesta barn och föräldrar uppfattat och accepterat barngruppen som en sluten grupp genom att den beskrivits som hemlig. I enkäten svarar fyra föräldrar ja på frågan om de vill veta mer om vad de gör i barngruppen, två svarar nej och en svarar vet ej. I intervjun beskriver två av föräldrarna att de själva kunnat fråga om de känt behov av mer information. Nej. Jag har känt att de säger till om det är något och att jag har kunnat fråga om jag undrat något. Tre av de intervjuade föräldrarna uttrycker dock behov av information men också av kunskap i olika grad om vad de t.ex. kunde förvänta sig i form av reaktioner och förändringar hos barnet när det deltog i en verksamhet av det här slaget. Kunskapsbehovet uttrycks också som en önskan om att få ta del av hur barnet blivit hjälpt och hur man som förälder kan gå tillväga när man vill försöka prata med sitt barn om vad som hänt inom familjen. Jag vill veta mer om vad det går ut på och hur dom gör. Vad man kan förvänta sig ska hända med barnet. Jag skulle gärna vilja veta hur de lagt upp det för att barn ska prata då kan man ju kanske själv hjälpa barnet hemma också. Mitt barn frågar ju inget, och då vet man inte om man ska prata om det eller inte och i så fall hur. De äldre barnen har jag pratat med och försökt berätta så gott jag kan. Men om inte barn vill prata, hur gör man då? Jag har en tonåring hemma, som ibland är jättearg, vad är tonår och vad är det som hänt i familjen? Jag oroar mig för det här, och om jag skulle säga till mina barn att de ska gå och prata med någon annan då skulle de inte göra det. Varför vet man inte som förälder hur man ska göra? Undrar hur det skulle blivit om han hade gått färdigt i barngruppen Jag själv skulle ha suttit kvar om jag inte hade haft en god vän att prata med. Jag skulle vilja veta mer om hur vardagen förändras för barnet. Hon berättar inte spontant om t.ex. skolan heller. Jag skulle vilja veta mer om hur hon blivit hjälpt av gruppen. Barnen fyllde i en enkät med hjälp av ledarna som vi föräldrar inte fått veta svaren på. Det tycker jag är synd. Det är svårt att inte riktigt veta vad som är hemligt eller ej. Motivation hos förälder och barn 11

12 Samtliga föräldrar har haft en vilja att försöka hjälpa sina barn att må bättre och har också uppfattat ett behov hos barnen som de kanske inte vetat hur de själva skulle kunna bemöta. Mitt barn mådde inte bra. Vågade inte gå ut med soporna ifall han skulle vara där. Var ängslig och rädd, hade ont i magen. Var ofta hemma från dagis, och ville inte lämna mig ensam. Efter flytten och separationen började de göra ont i mig, och jag antog att det gjorde det i henne också. Jag kände att mitt barn behövde det. Att hon skulle få känna att hon inte behövde stå själv och att det inte bara var hon som varit med om detta. Jag hoppades på att hon skulle få bearbeta allt som hänt. Jag tyckte att barnen behövde det och tog chansen. Ville pröva att se hur det gick, om mitt barn skulle må bättre. Han var ju arg jämt från morgon till kväll. Jag såg att hon inte mådde bra, hon var orolig för pappa hela tiden. Hon var i upplösningstillstånd så fort han åkte bort någonstans, hon tog ansvar för honom. Märktes t.ex. genom att hon kissade på sig och sådär. På enkätfrågan om barnet vid något/några tillfällen känt motstånd till att gå till barngruppen svarar sex föräldrar ja, vid något enstaka tillfälle och en förälder svarar nej. Detta bekräftas i intervjuerna där endast en av föräldrarna inte har någon erfarenhet av att barnet visat någon form av motstånd inför att gå till barngruppen vid något eller några tillfällen. Övriga beskriver att de uppfattat olika grader av motstånd hos sina barn, framförallt i början. Visade nästan aldrig något motstånd men har ibland frågat varför hon ska dit. Det var jobbigt i början. Hon frågade om hon måste gå dit och jag sa att det måste hon. Det var motstånd i början, då undrade hon vad hon gjorde där. Första gången både ville och ville han inte. Det tog en halvtimme bara att gå in till gruppen. Nej, aldrig. Verkade aldrig ta emot att gå dit. Fyra av de fem intervjuade föräldrarna upplever att de har behövt motivera sitt barn någon eller några gånger inför deltagandet i gruppverksamheten. Det är tydligt att det krävts egen motivation hos föräldern men också förmåga hos denne att i sin tur motivera sitt barn. Ja, men då har jag förklarat att det är bra för henne. 12

13 Ja, jag har fått pusha på lite men inte behövt tvinga henne. Någon gång kom hon hem och var ledsen. Jag tror att det beror på att det var jobbigt saker bubblar upp som hon skjutit undan och att hon också fått känslor för dom andra barnen när de varit ledsna. Hon ville inte vara där själv så jag fick vara med i början och var tvungen att vara bestämd och använda milt tvång för att hon skulle gå dit. När ett syskon också började gick det lättare. Ja, han ville att jag skulle vara med så jag fick sitta i ett rum bredvid. Det var jättejobbigt, för det var en svår period då, min f.d. ringde och terroriserade hela tiden. Därför avbröt vi efter 3-4 ggr, jag orkade helt enkelt inte med, klarade inte av att lämna honom när han blev så ledsen. Han tyckte det var roligt att vara där men ville inte att jag skulle gå, han var ju orolig för mig. Sen kom han inte riktigt överens med ledarna, dom tjatade för mycket, det var mycket struktur och för lite lek tror jag. Det gick däremot bra att lämna honom på skola och fritids. Nej. Bra att barngrupp finns för så låg ålder. Det är ju mycket svårare att motivera en 14-åring! I enkäten svarar fem föräldrar att de behövt motivera sitt barn vid något enstaka tillfälle och två föräldrar svarar nej. Förälderns upplevelse av barnets process Samtliga föräldrar uttrycker på olika sätt att de upplevt att barnen, oavsett visst motstånd i början, varit positivt inställda till verksamheten. I enkätsvaren framgår att sex föräldrar tycker att deras barn upplevt barnverksamheten mycket bra eller ganska bra. En förälder har svarat varken bra eller dåligt. En del av föräldrarna beskriver i intervjun att barnen verbalt eller på annat sätt visat att barngruppen var en rolig grupp att gå till. Mitt barn tyckte det var roligt, men det gick lite upp och ned. Totalt sett har det varit mycket bra. Bra, och hon ville dit. Det märktes tydligt att hon tyckte det var roligt, frågade efter nästa gång. Gruppen har varit enbart positiv. Det märktes och syntes på honom att det var kul han skrattade och busade runt. Hon har alltid sett fram emot att gå dit. Hon sa själv att det kändes skönt att gå dit och prata. På frågan om föräldrarna tror att barnet fått möjlighet att bearbeta det upplevda familjevåldet eller andra aktuella problem i barngruppen är svaren skiftande. I enkätsvaren har tre föräldrar svarat ja på frågan, tre har svarat vet ej och en förälder har svarat nej. I intervjuerna framgår dock att de flesta föräldrar 13

14 upplever barnets förändrade beteende som en bekräftelse på att denna möjlighet ändå funnits. Ja, hon har blivit lugnare och ängsligheten har försvunnit mer och mer. Ja, hon är mer avslappnad kring vad hon kan och får tycka. Har blivit starkare, mer framåt som hon var förut innan problemen började. Ena barnet har börjat berätta och prata mer än tidigare. Var mer tystlåten innan och hade svårt att uttrycka sin vilja. Var också bråkig på dagis. Har blivit lugnare nu. Det andra barnet är mer inåtvänd och det märks inte lika tydligt. En förälder hänvisar också konkret till att barngruppen t.ex. diskuterat skilsmässor och att detta varit till hjälp eftersom barnet just då befann sig i en sådan process. Hon slutade att oroa sig och kissa på sig. Vid ett tillfälle pratade hon om att det var skönt att inte pappa bodde hemma. Hon har pratat om att föräldrar inte får slå sina barn. Hon tog pappans flytt bra, och de pratade om skilsmässor i barngruppen. En annan förälder menar att det är svårt att veta om någon bearbetning skett då barnet inte genomfört gruppdeltagandet fullt ut. Det blev ju inte så många gånger i gruppen han har inte sett mycket men har upplevt vår vistelse på kvinnojouren och att jag blivit ledsen och spänd i samband med alla telefonsamtal. Han vet ju inte orsakerna till allt det här. Han har sett minst av syskonen men verkar känna mest Han är lugnare nu när jag har ny sambo och min f.d. är lugnare. Men jag är på helspänn för min f.d. är oberäknelig. I enkäten ställs frågan om barnet genomgått någon förändring hemma, i skolan, på dagis etc. på grund av barngrupperna. Tre föräldrar svarar ja, en svarar nej och tre vet ej. För att få fylligare beskrivningar av föräldrarnas upplevelse av barnens process ställdes också i intervjun frågan om barnet förändrat sitt beteende i olika sammanhang och om föräldern tror att barngruppen är en orsak till detta eller om det fanns andra faktorer under samma tid som kan ha påverkat. Samtliga föräldrar beskriver en positiv förändring hos sina barn och två av föräldrarna sätter främst barngruppen som en orsak till denna förändring. Ja, hon har blivit bättre! Går i skolan nu, och är inte så ängslig. Jag tror att det var bra för henne att prata med andra barn. Det märks också att hon pratar med andra nu, jag kan höra att hon gör det. Under tiden hon gick i barngrupp så började hon prata om det jobbiga här hemma. Det var bra att hon började prata och fråga om saker och jag vet ju att fler frågor kommer att komma när hon blir större. Jag tycker förändringen är bara positiv. 14

15 Ja, och förändringen tror jag bara beror på barngruppen. Mitt barn är lugnare nu, och det är inget bråk på dagis. Tre av föräldrarna menar att även andra faktorer kan ha haft betydelse i kombination med att barnet deltagit i barngruppen. Dessa faktorer är främst förändrade familjeförhållanden och att den vårdnadshavande föräldern själv genomgått en egen positiv utveckling. Ja, hon kan prata om kompisar som hon tror har jobbigt hemma, det har hon inte gjort förut. Hon är tryggare i sig själv och vågar ta för sig och står för vad hon tycker även om någon annan inte tycker lika. Jag vet inte hur mycket det beror på barngruppen eller att vi har bott själva i 1,5 år nu. Det är ett halvår sen hon slutade barngruppen. Mitt barn är bättre nu, men det är nog för att det är lugnare med pappan och att jag är mer fri. Det går bättre i skolan men han har väldigt dåligt självförtroende. Frågar om han gör rätt hela tiden och läraren ska helst sitta bredvid hela tiden. Men det går bättre och bättre, han är gladare och tål skämt Jag tror att gruppen varit en bra hjälp. Det jag kan se är t.ex. att hon inte kissar på sig längre. Men det slutade helt först när pappan flyttade, så det kan ju också ha påverkat. Jag själv mådde ju också bättre och bättre eftersom jag gick i grupp samtidigt. Så det kan ju vara flera faktorer på en gång Alternativ till barngrupp Innan barngrupperna blev tillgängliga för barn i våldsutsatta familjer har fyra av de intervjuade föräldrarna inte i någon större utsträckning sökt specifik hjälp för sina barn, även om det kan ha diskuterats i olika sammanhang, som t.ex. i skolan. Nej, men jag har pratat med en lärare och det har varit ett stöd. Nej. Skolan pratade om BUP, men det blev inte av. Under samma tid som barngruppen pågick gick vi några gånger till BUP. Men då skulle utredning göras och bägge föräldrarna måste vara med Eftersom hon fortfarande har svårt med t.ex. koncentration så är elevvårdsteamet i skolan inkopplat nu. En av de intervjuade föräldrarna hade sökt hjälp på BUP men upplevde inte att någon hjälp kunde erbjudas. Ja, på BUP, men fick inget bra bemötande och ingen hjälp. I enkäten svarar sex föräldrar nej på frågan om de hade sökt hjälp för barnen av annan verksamhet innan barngrupperna startade. En förälder svarar ja. Tre föräldrar svarar i enkäten ja på frågan om de skulle ha sökt hjälp någon annanstans om inte barngruppen startat, två svarar nej och två svarar vet ej. 15

16 I intervjun uppger tre av föräldrarna att de skulle ha sökt hjälp för barnet någon annanstans. Två av dessa skulle ha vänt sig till BUP. Ja, jag hade frågat BUP för att få hjälp både för mig själv och barnen. Jag hade sökt upp BUP eftersom jag kände att hon behövde stöd och hjälp. Det som var bra här var att man kunde söka hjälp för barnet utan den andra förälderns medgivande. Gruppledarna tyckte ändå att det var viktigt att pappan visste om det här med barngruppen, och att han var välkommen för att hämta och lämna barnet. Ja, men jag vet inte var. BUP hade nog tyckt att det var för mjäkigt och inte tillräckligt allvarligt när inte barnet själv blivit slaget. Två av föräldrarna svarar i intervjun att de inte skulle sökt hjälp någon annanstans. Nej. Hade kontaktat BUP en gång förut och fick inget bra bemötande och ingen hjälp. Gick dit bara två gånger, orkade inte mer eftersom dom tyckte att jag hade fel och överreagerade när jag var orolig för barnet. Nej. Vet ej vad som finns och vart man ska vända sig. Visste t.ex. inte heller att man kunde vända sig till kvinnojouren om man inte blivit fysiskt misshandlad. Det var en bekant som talade om det för mig och peppade mig att vända mig dit. Sammantaget menar tre föräldrar att de inte riktigt vet var de skulle ha vänt sig för att få hjälp för sitt barn. Två av dessa har vetskap om BUP men ser inte detta som ett alternativ då de tror att deras problem inte är tillräckligt allvarliga för den hjälp som erbjuds där. Förälderns process De föräldrar som intervjuats har inte haft någon större kontakt med andra föräldrar vars barn gått i barngrupp. De beskriver att föräldrarna till barnen endast träffats i samband med hämtning och lämning av barnen samt vid de tillfällen då en träff arrangerats i form av öppet hus eller liknande. Träffade de andra föräldrarna bara allra första gången, på öppet hus och sen ibland vid hämtning och lämning. Träffade dem bara när man var inbjuden till något, som vid julavslutningen. Men då är det lite svårt att få kontakt, det blir lite som ett föräldramöte. Träffade dem bara vid hämtning och lämning. Nej, jag har inte haft mycket kontakt. Endast vid uppföljningen som var nu träffade jag en annan förälder som jag diskuterade lite med. 16

17 På frågan om något önskemål eller behov finns av att träffa föräldrar till andra barn i barngruppen uttrycker tre av de intervjuade föräldrarna att de skulle vara positivt inställda till detta vid någon tidpunkt. Ja, det skulle finnas en parallellgrupp för vuxna! Så man kunde få insikt i de andras situation. Det kanske mitt barn hade känt också att inte mamma är ensam. Hon vill ju att mamma ska ha någon. Ja, det kunde vara bra. Att kunna diskutera med dem om liknande problem. När man själv har svårt att lära känna folk och ta kontakt själv vore det bra att få hjälp med det. Ja, just då skulle jag velat ha kontakt. En annan förälder som Y. pratat med skulle ringa mig men hörde aldrig av sig. Jag ringde aldrig själv, ville inte tränga mig på. Övriga två föräldrar ser inte att de har eller har haft något behov av eller någon önskan om att träffa de andra föräldrarna. En av dessa föräldrar har själv erfarenhet av gruppverksamhet i ett annat sammanhang och uttrycker utifrån denna erfarenhet ett behov av att hellre träffa barngruppledarna i större omfattning för att få veta vad som händer med barnet. Skulle hellre träffat ledarna mer för att veta mer om vad som händer med barnet när det går i grupp. Jag vet ju vad som händer med mig som vuxen eftersom jag gått i grupp själv. Eftersom diskussioner pågår om att försöka erbjuda kvinnogruppverksamhet parallellt med barngrupperna ställdes frågan om de intervjuade föräldrarnas synpunkter på detta. Här uttrycker nu samtliga fem föräldrar en positiv inställning. Tre av dem hänvisar främst till möjligheten att få träffa andra i samma situation som de själva även om de alla haft någon form av kontakter, professionella eller privata, som de kunnat prata med. Någon påpekar också att det borde finnas möjligheter för papporna till barnen att träffas. Ja, mammor men även pappor till barnen i barngrupp skulle kunna ha en egen grupp. Det finns ju pappor också som har det såhär. Jag har haft vänner som hjälpt mig att bearbeta och lärare i barnets skola. Sociala föreslog vårdcentralen, men jag var rädd för det förslaget, jag kände inget förtroende. Vore bättre och tryggare med likasinnade, då behöver man inte förklara sig. Ja, jag tror det vore bra för att kunna prata mer om att inte må bra och att sitta i samma sits. Jag har i och för sig pratat med Y. sedan två år, och har också haft psykologkontakt. Vet inte hur mycket man kan hålla på att rota och gräva i problemen, men jag skulle inte ha orkat motivera mina barn till barngruppen utan dom kontakterna. Ja, det vore bra att träffa andra i samma situation. Det känns som man är ensam om det här. Hade ingen utom Y. att prata med då när barngruppen pågick. Då känner man sig ändå ensam. 17

18 Två av de intervjuade föräldrarna lyfter också fram att de sett ett behov av hjälp hos andra föräldrar i vissa situationer och att de själva tror att de skulle kunna bidra med stöd genom sitt deltagande i en gruppverksamhet för kvinnor i våldsutsatta familjer. Ja, det kunde vara bra! Man såg på andra också - första eller andra tillfället vi gick till barngruppen var det en kvinna där som fick ett samtal från mannen i telefon och det var gap och skrik. Alla barn och föräldrar reagerade men personalen gjorde inget. Sen kom inte den mamman mer och inte hennes barn heller. Det hördes på samtalet att det var mannen som skällde om att barnen skulle få hjälp. Jag tror att den kvinnan hade behövt hjälp! Ja, jag tror det kan ge mer än andra alternativ. Att ge och ta i grupp stärker mycket, att själv kunna bidra med hjälp till andra. Både i enkät och intervju ställdes frågan om föräldrarna själva förändrat sin inställning till våldet och problemen i familjen i samband med att barnet deltog i verksamheten. I enkäten svarade totalt sex föräldrar på frågan, två svarade ja, en nej och tre vet ej. I intervjun menar två av föräldrarna att de fått en djupare insikt om att barnen varit utsatta i familjen och därför varit i behov av hjälp. Ja, varken hon eller syskonen ska behöva hamna i behov av barngrupp! Jag såg inte innan att det behövdes. Ja, man vaknar upp mer när man förstår vad ens barn har gått igenom. Jag fattar mer nu att barnen har åsidosatts. Nu får det vara bra, jag ska leva själv med mina barn. Jag vill inte flytta ihop med någon igen. En av föräldrarna beskriver att barnets deltagande i verksamheten väckt funderingar om hur framtida frågor från barnet ska kunna besvaras när det berör områden som föräldern själv inte orkat bearbeta. Har inte tänkt på det förut. Vet att hon kommer att fråga varför jag träffade honom och varför jag tyckte om honom. Jag träffade Ywonne 2-3 ggr då, orkade inte mer. Orkade inte prata om det då, mådde så dåligt. Två av föräldrarna anser att de var klara inför sig själva med att situationen i familjen var ohållbar och oacceptabel och att en förändring måste ske både för dem själva och också sina barn. Hade funderingar redan innan, annars skulle jag aldrig ha gått till barngrupp med barnen. För egen del tänker jag att gjort är gjort. Hade redan tänkt att det måste få ett slut i flera år. Att jag ville ha lugn för barnen och mig själv. Barnens utsagor 18

19 Här följer en redovisning av den intervju som genomfördes av två gruppledare med två barn som gått i en av barngrupperna. Utgångspunkten har varit att få kunskap om hur barnen upplevt grupperna, vad de hade för förväntningar, vad de lärde sig och hur det påverkat deras vardag i nuläget. Förväntningar Barnen hade en klar bild av varför de skulle delta i barngrupperna och redan här uttrycker de en medvetenhet om att skulden inte ligger hos dem. Vi hade det svårt hemma. Strul med föräldrarna, för de bråkade. Svårt med föräldrarna, man får inte slå barn. Ett av barnen hade även en klar bild av på vilket sätt barngruppen skulle vara till hjälp. Att få prata om det och slippa bära på det, för då kan man få ont i magen. Båda barnen mindes bra vad man gjorde i grupperna och det mesta de mindes var positiva händelser kopplat till lek och lättsamma aktiviteter. Vi lekte, ritade och hade mellanmål. Någon gång var vi på kondis och fikade. Några beskrivningar går att koppla till de mer behandlingsmässiga ritualerna. Vi gjorde ett släktträd. Pratade och skrev berättelser. Barnen hade även klart för sig varför gruppledarna använde sig av dessa aktiviteter. För att ha roligt. För att kunna prata med de andra. Att slippa ha ont i magen. Upplevelse av gruppen Barnen mindes även klart vad ledarna gjorde och vad de hjälpte till med samt varför de gjorde dessa saker. Hjälpte oss och prata om det. Att kunna prata utan att ni sa det till någon annan. Ni ville hjälpa oss för att vi skulle få det lättare. Barnen uttryckte även klart vad de upplevt som positivt med gruppen, både det som kändes lättsamt och till viss del det som var mer inriktat på bearbetning. Vi fick berätta så vi inte bar på så mycket. 19

20 Vi lekte kurragömma. Vi pratade och lekte. Det var bra att träffa andra barn. När det gäller hur det kändes att gå till gruppen uttryckte det ena barnet att en viss osäkerhet fanns medan det andra barnet beskrev att det upplevde det sorgligt att behöva gå hem från gruppen. Det var pirrigt att åka dit, man visste inte vad vi skulle göra. Det kändes lite sorgligt att gå hem efteråt. Det som barnen upplevde att de lärt sig stämmer bra överens med intentionerna för gruppverksamheten. Att kunna samarbeta med andra. Att det aldrig är barnens fel att vuxna bråkar. Att kunna prata. Barnen uttryckte tre saker som extra viktigt i gruppen, vilka påvisar vikten av fasta ritualer som återkommer varje gång och kan ha medfört att barnen kunde slappna av under gruppaktiviteten. Allt var lika varje gång. Vi fick leka. Vi fick berätta för varann vad vi varit med om, det var ju det vi pratade om. Gruppens påverkan Det framgår klart att gruppverksamheten påverkat barnens mående till det positiva vilket troligtvis inneburit att de fått möjlighet att bearbeta sina negativa upplevelser. Det känns lättare. Jag har inte lika ont i magen längre. Barnen förefaller även att till viss del ha tillägnat sig nya och olika sätt att hantera en jobbig situation samt en medvetenhet om att kunna påverka sitt eget mående här och nu. Jag lägger mig i sängen och slappnar av, om jag blir ledsen. Leker eller håller på med katten. Kryper ihop (visar fosterställning). Tänker på att mamma och pappa slutat bråka på julen. Tänker på att det är deras fel, när pappa dricker öl. Gruppintervju med gruppledare och samordnare Här redovisas en gruppintervju med fem gruppledare och samordnaren för Frida. Intervjuns utgångspunkt var att belysa helheten; olika förutsättningar och 20