Vetenskapsteori för doktorander (FOR0001) Föreläsning 3 Thomas Kuhns vetenskapsteori

Transkript

1 Luleå tekniska universitet Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Anders Odenstedt Vetenskapsteori för doktorander (FOR0001) Föreläsning 3 Thomas Kuhns vetenskapsteori I Kuhn anser att varken positivisternas verifikationism eller Poppers falsifikationism ger en riktig bild av vetenskapen som den faktiskt bedrivits historiskt sett. Vad avslöjar då enligt Kuhn ett historiskt studium av vetenskaperna? Varför ska vi syssla med vetenskapshistoria? Vetenskapshistorien visar enligt Kuhn inte bara närvaron eller frånvaron av de fakta, teorier och metoder som förekommer i modern vetenskap. Den avslöjar att vetenskap historiskt sett inneburit väldigt olika teorier och metoder. Poängen med vetenskapshistoria är alltså inte (som positivisterna och Popper ansåg) att upptäcka exempel på lyckade falsifieringar eller på teorier som förebådar den moderna uppfattningen i en viss vetenskaplig fråga, men som sedan dess fått bättre experimentellt stöd (t.ex. bättre induktivt stöd). PP Enligt Kuhn är vetenskapen normalt sett varken ett försök att verifiera eller falsifiera teorier utan en tillämpning av s.k. paradigmer. Ett paradigm är, säger Kuhn, en modell för problem och lösningen av problem som för en tid erkänns som en sådan modell av ett vetenskapligt samfund (t.ex. av fysikerna). Paradigm betyder ursprungligen mönster eller modell. I grammatiken är det latinska amo, amas, amat ett mönster eller en modell för böjningen av många andra 1

2 latinska verb, t.ex. för böjningen laudo, laudas, laudat. Ett sådant grammatiskt paradigm kan förstås bytas ut mot andra. Ett vetenskapligt paradigm kan inte på samma sätt bytas ut mot andra men det liknar ett grammatiskt paradigm på så sätt att det fungerar som en sorts modell eller mönster för vetenskapen. Vetenskapshistoriens roll är att få oss att förstå paradigmers roll för vår verklighetsuppfattning. När vi inser att Aristoteles inte var mindre vetenskaplig än Newton eller Einstein (vetenskap har ju enligt Kuhn inneburit väldigt olika teorier och metoder) inser vi samtidigt att den moderna vetenskapen är beroende av ett paradigm på samma sätt som Aristoteles. Vi kan inte hänvisa till vissa fakta, metoder eller teorier, och den grad av verifiering (eller falsifiering) de tillåter, för att rättfärdiga uppfattningen att den moderna vetenskapen är överlägsen äldre tiders vetenskap. Vad som anses vara vetenskap och vetenskaplighet är historiskt föränderligt och beroende av det paradigm som forskaren arbetar inom. Studiet av vetenskapshistoria är alltså inte bara ett tidsfördriv som låter oss upptäcka tidigare approximationer till den moderna vetenskapens teorier och metoder. Det har enligt Kuhn en viktig filosofisk poäng, nämligen att få oss att förstå att också att den moderna vetenskapen är beroende av det historiska sammanhanget (the historical context), och att detta beroende är ofrånkomligt. Men vetenskapen har ofta enligt Kuhn felaktigt setts som något som kan frigöra sig från den s.k. upptäcktskontexten (the context of discovery) och dess historiska, sociala och psykologiska influenser. Det ansåg ju både Popper och de logiska positivisterna. PP Till skillnad från de logiska positivisterna och Popper godkänner alltså inte Kuhn distinktionen mellan upptäcktskontexten och rättfärdigandekontexten (the context of justification). Upptäckten (uppkomsten) av ett paradigm är en process där man samtidigt lär sig att se verkligheten på ett nytt sätt. Men att kunna se i enlighet med paradigmet är detsamma som att till en viss del kunna rättfärdiga det. Det innebär att om man ställer upp normer för hur rättfärdigandet av paradigmet ska gå till har man samtidigt delvis ställt upp normer för hur verkligheten ska ses, nämligen i enlighet med paradigmet. PP Rättfärdigandet av paradigmer kommer alltid att hänvisa till just de paradigmer som diskuteras, och företrädare för olika paradigmer har därför ingen neutral ståndpunkt att hänvisa till för att komma överens. Det finns ingen neutral context of justification för att åstadkomma det. 2

3 Varje grupp använder sitt eget paradigm för att argumentera för det, och det innebär, säger Kuhn, en cirkularitet (Kuhn, sid. 94). Man rör sig i ett sådant fall så att säga i cirkel; man återvänder (på samma sätt som när man rör sig i cirkel) ständigt till samma utgångspunkt, nämligen det egna paradigmet, när man argumenterar med företrädare för ett annat paradigm (Chalmers, sid ). Precis som i politiska revolutioner gäller det i vetenskapliga revolutioner (som innebär att ett paradigm ersätts av ett annat) att det inte finns någon högre auktoritet än samtycket från den relevanta gruppen (Kuhn, sid. 94). Men sådan konkurrens mellan paradigmer är trots allt och i slutändan den enda process som leder till att ett gammalt paradigm överges eller till att ett nytt paradigm accepteras. Detta går enligt Kuhn aldrig till så att ett paradigm verifieras eller falsifieras genom att dess egna företrädare försöker verifiera eller falsifiera det trots att ingen paradigmkonkurrent finns. När en teori uppnått status av paradigm så kommer den att anses ogiltig först när det finns en alternativ teori som kan ersätta den. Falsifiering genom direkt konfrontation med empiriska fakta förekommer alltså inte. Den bedömning som leder forskare till att överge ett paradigm till förmån för ett annat vilar alltid på mer än en jämförelse mellan det gamla paradigmet och verkligheten. Dessutom kommer forskare alltid att utveckla s.k. ad hoc-hypoteser när de ställs inför fenomen som inte stämmer överens med paradigmets förväntningar, hypoteser som säger att fenomenen ifråga egentligen kan förklaras i termer av paradigmet eller att de inte är signifikanta o.s.v. Också av det skälet falsifieras aldrig ett paradigm av empiriska fakta som sådana. PP Till skillnad från Popper och de logiska positivisterna anser Kuhn inte att sådana hypoteser alltid bör undvikas. Om forskare ständigt tog hänsyn till alla anomalier (fenomen som inte stämmer överens med paradigmets förväntningar) skulle ordnad forskningsverksamhet vara omöjlig. Forskare överger, och bör också överge, ett paradigm först när det finns ett alternativ till det, inte så fort de konfronteras med ett fenomen som inte stämmer överens med det. Att förkasta ett paradigm utan att samtidigt acceptera ett annat är enligt Kuhn inte vetenskapligt. För Popper är däremot vetenskaplighet en sorts intellektuell attityd av maximal öppenhet och kritik, som inte innebär acceptans av en teori. Den attityden är, kan man säga, för Popper i viss mening raka motsatsen till ett sådant accepterande. 3

4 II PP Det som för en utomstående betraktare kan framstå som ett försök till verifiering eller falsifiering av paradigmet är i själva verket ett försök att lösa problem vilkas existens är beroende av paradigmets giltighet. Den aktiviteten har enligt Kuhn samma karaktär som pusselläggning. Vad innebär det? PP Det finns i ett pussel ett visst antal bitar som, om de läggs rätt, kommer att lösa det problem som pusslet självt definierar, nämligen framställningen av en viss bild. Poängen med ett pussel är inte att avbilda en verklighet som är oberoende av det utan att lösa ett problem som pusslet självt ställer upp. På samma sätt är vetenskapen normalt sett enligt Kuhn inriktad på att lösa problem som den själv ställer upp, inte på att jämföra teorier med verkligheten i syfte att verifiera eller falsifiera dem. Om en pusselläggare misslyckas med att lägga pusslet rätt säger vi inte att han därigenom falsifierat det utan att han misslyckats. Och om han lyckas lägga pusslet rätt så betyder ju förstås inte det att han på något sätt avbildat verkligheten, och därigenom verifierat pusslet, utan att han skapat överensstämmelse mellan sin lösning och den bild av verkligheten som pusslet ger. Det finns förstås fotografiska pussel som avbildar verkligheten men inte ens i deras fall är poängen att avbilda verkligheten som sådan utan att lösa ett problem som pusslet självt ställer upp. Att likna vetenskap med pusselläggning (vilket Kuhn själv gör) kan visserligen vara lite missvisande, för Kuhn anser inte att olika paradigmer inom en och samma disciplin, t.ex. Aristoteles, Newtons och Einsteins fysik, är delar av en större helhet som skulle kunna adderas till varandra och på det sättet bli delar av en och samma helhet. Olika pussel kan konstrueras så att de kan adderas till varandra ackumulativt. Enligt Kuhn kan dock inte paradigmer ses så. Newtons fysik, för att använda ett exempel som Kuhn själv använder, är inte bara ett specialfall av Einsteins fysik, alltså inte bara en del av den, utan ett uttryck för en annan verklighetsuppfattning. Uttryck som massa, energi, rum och tid har enligt Kuhn i dessa två fall olika betydelser (de är olika begrepp) även om det rör sig om samma ord. Denna språkliga likhet får inte lura oss att tro att Newton och Einstein talar om samma saker när de talar om massa, rum och tid. De fysikaliska motsvarigheterna till t.ex. ordet massa är inte desamma i de två teorierna. Newtons massa konserveras medan Einsteins kan bytas mot energi o.s.v. (Kuhn, sid. 102). 4

5 PP Enligt Kuhn är alltså vetenskapens utveckling inte ackumulativ. Kuhn säger t.ex. att han inte tvivlar på att Einsteins fysik är bättre på att lösa problem än Newtons och Aristoteles fysik men att han i detta inte kan se någon sammanhängande utveckling. Olika paradigmer är inte delar av en och samma helhet som kan jämföras med varandra med avseende på deras förmåga att avbilda en och samma verklighet. De är, säger Kuhn, inkommensurabla (ojämförliga) sätt att uppfatta verkligheten på och är inte delar av en och samma utvecklingsprocess där de olika faserna förhåller sig till varandra som delar av en och samma helhet. Paradigmer kan t.ex. inte jämföras med varandra genom att jämföras med en och samma mängd data eller observationer (jag återkommer strax till den här frågan). Det här är en likhet mellan Popper och Kuhn och en skillnad mellan dem och de logiska positivisterna (som jag redan antytt); både Popper och Kuhn förnekar att vetenskapen växer ackumulativt genom att teorier adderas till varandra. Kuhn argumenterar t.ex. mot tanken (som framfördes av de logiska positivisterna) att det är möjligt att härleda (derive) Newtons fysik ur Einsteins därför att Newtons teori bara är ett specialfall av Einsteins (Kuhn, sid. 101). Om de logiska positivisterna hade rätt på den här punkten skulle det begränsa en teori på ett sådant sätt att den inte skulle kunna komma i konflikt med sina efterföljare (Kuhn, sid. 98). Det skulle göra vetenskapliga framsteg omöjliga. Även om Kuhn förkastar tanken på ackumulation så förkastar han inte tanken på vetenskapliga framsteg i någon mening. Einsteins teori är bättre än Newtons på att lösa problem men den är inte möjlig att härleda från den. III I en viss mening, säger Kuhn, levde Newton och Einstein i olika världar. Det är klart att Newton och Einstein bägge levde på jordklotet och att de inte kunde se verkligheten på vilket sätt som helst. Observationer och erfarenheter måste, understryker Kuhn, på ett drastiskt sätt begränsa utrymmet för ens vetenskapliga uppfattningar och för ens verklighetsuppfattning i stort, och denna begränsning är vår gemensamma värld. Men observationer kan inte ensamma bestämma vår verklighetsuppfattning. 5

6 När man har stimuli att ett visst slag, d.v.s. när man har en viss bild på näthinnan, kan man inte se vad som helst. Den bild som kan ses både som undersidan och översidan av en trappa (Chalmers, sid. 6) kan inte ses som vad helst. Men stimuli bestämmer inte ensamma vad som ses. I den meningen, säger Kuhn, kan man trots allt säga att Newton och Einstein levde i olika världar, för världen är inte en värld av stimuli utan en erfarenhetsvärld. Och våra erfarenheter, i kontrast till våra stimuli, bestäms delvis av det paradigm man har. PP Kuhn anser alltså till skillnad från de logiska positivisterna och Popper att inte bara tolkningen av erfarenheten och bedömningen av t.ex. observationers relevans är teoriberoende, utan att också själva erfarenhetens innehåll är det. Erfarenhetens innehåll är något annat än stimuli. Både Popper och positivisterna menade ju som vi sett att observationssatser som det här är ett glas vatten är fallibla (felbara) därför att deras rättfärdigande förutsätter giltigheten hos en teori, nämligen teorin att detta något som jag nu ser skulle reagera på t.ex. upphettning på ett visst sätt ett oändligt antal gånger. Att något är vatten i denna mening kan jag inte helt enkelt se (jag kan inte se det här och nu). Men själva innehållet i min erfarenhet är bestämd av de stimuli jag har. Det förnekar alltså Kuhn (även om han inte ger just detta exempel själv). PP Kuhn ger själv exemplet med felaktiga spelkort som användes i ett psykologiskt experiment. Försökspersonerna uppfattade t.ex. svarta hjärter och ruter som röda, och röda spader och klöver som svarta. Denna missuppfattning gällde inte enligt Kuhn bara tolkningen av det som sågs utan påverkade vad som sågs. Korten sågs som röda ruter o.s.v. därför att svarta ruter inte stämmer överens med vår teori om spelkort och våra förväntningar på dem. Det är, säger Kuhn, tveksamt om försökspersonerna hade sett något annat än det de identifierade. När de identifierade en svart hjärter som röd såg de en röd hjärter. Så småningom, men först efter upprepade exponeringar av de felaktiga korten, lärde de sig att se svarta hjärter o.s.v. Något liknande sker i vetenskapliga revolutioner; vi är inte ohjälpligt fångade i ett visst paradigm. Däremot måste vetenskap alltid bedrivas med något paradigm. PP På samma sätt som i detta experiment så ser inte vetenskapsmän någonting som något annat, d.v.s. de tolkar det inte. Istället ser de helt enkelt. Det är alltså inte så att företrädare för olika paradigm ser samma sak som olika saker. De ser olika saker. 6

7 Kunskap är inte, säger Kuhn, en medvetandets direkta konstruktion från rena sinnesdata (Kuhn, sid. 96). Företrädarna för olika paradigm ser inte en absolut verklighet (en och samma verklighet) på olika sätt utan lever i olika världar (verkligheter). Men ibland uttrycker sig Kuhn på ett annat sätt och säger då om Galileo att han såg t.ex. rörelser längs sluttande plan på ett nytt sätt i förhållande till hur de tidigare setts, som om företrädare för olika paradigm i det fallet verkligen såg samma saker på olika sätt Kuhn uttrycker sig dock för det mesta så här: ett paradigm är konstitutivt (constitutive) för naturen i den meningen att vår uppfattning av den (och av verkligheten i stort) inte bara innebär att vi ser den men tolkar den olika (Kuhn, sid. 110). Har man ett visst paradigm kommer man att se en viss natur, medan den som har ett annat paradigm kommer att se en annan natur. PP Det som förändras vid ett paradigmskifte är alltså inte bara forskarens tolkning av sina observationer utan själva observationerna. Tolkning kan bara artikulera ett paradigm och därigenom låta forskaren se verkligheten mer exakt i enlighet med det. Men den tolkningen förutsätter att forskaren redan kan se verkligheten i enlighet med paradigmet. I fallet med vetenskapliga revolutioner har vi däremot att göra med en mer omvälvande process där forskaren kommer att observera och inte bara tolka annorlunda. Teorier är alltså inte bara tolkningar av data som är tillgängliga för alla, oavsett vilket paradigm man har. Två människor med samma näthinnebild kan erfarenhetsmässigt se olika saker. Och omvänt kan, säger Kuhn, samma erfarenhet skapas av olika näthinnebilder. Fakta och teori kan alltså enligt Kuhn inte skiljas åt på det sätt som Popper och de logiska positivisterna ansåg. Det är därför som en oväntad upptäckt (Kuhn ger själv upptäckten av röntgenstrålar och av syret som exempel) inte bara innebär att forskarens värld blir kvantitativt förändrad ( utvidgad ) rent ackumulativt utan också kvalitativt förändrad. Newtons teori är på ett liknande sätt inte bara en (kvantitativ) delmängd av Einsteins, eller ett specialfall av den, utan ett uttryck för en kvalitativt annorlunda verklighetsuppfattning. 7

8 IV Som vi har sett börjar vetenskapen enligt Popper med en hypotes och ett därmed förknippat problem. Det skiljer Popper från de logiska positivisterna som ansåg att vetenskapen snarare börjar med observationer av t.ex. regelbundenheter (upphettning följs av utvidgning i fallet med metaller), och att en hypotes formuleras som ett resultat av det. Enligt Popper är detta inte fallet; en upprepning är, säger han, signifikant endast i ljuset av en hypotes (om att t.ex. upphettning orsakar utvidgning hos metaller). Funnes det ingen hypotes skulle vi inte kunna välja mellan de oändligt många olika sorters upprepning vi ständigt stöter på i vår vardag, och göra vissa av dem till föremål för vetenskapligt studium. I den här frågan står Kuhn närmare Popper men det finns en viktig skillnad mellan dem. PP Skillnaden mellan Popper och Kuhn i den här frågan är att Kuhn anser att effektiv forskning inte skulle kunna bedrivas om inte forskare trodde sig ha bestämda svar på frågor av typen: vilka är de fundamentala byggstenarna i universum?, hur interagerar de med varandra?, och vilka legitima frågor kan ställas om dem och vilka tekniker kan användas för att besvara de frågorna? PP Att tro sig ha ett bestämt svar på sådana frågor är något annat än att bara ha en hypotes om svaren på dem. Ordnad, vardaglig vetenskaplig verksamhet, som Kuhn kallar normal vetenskap (normal science), måste, menar han, innehålla ett element av okritiskt accepterande av paradigmet (Chalmers, sid. 110). Det är alltså enligt Kuhn inte bara så att normal vetenskap rent faktiskt ofta är okritisk och inte alls inriktad på falsifiering (den poängen accepterade Popper efter att ha läst Kuhns The Structure of Scientific Revolutions). Den kritiklösa inställningen är en förutsättning för att effektiv forskning alls ska kunna bedrivas, inte bara en olycklig konsekvens av vår intellektuella lathet som skulle kunna undvikas i princip (om än inte i praktiken), och som också borde undvikas så mycket som möjligt. Och den slutsatsen vägrade Popper att acceptera. Ett relativt slumpmässigt insamlande av fakta kännetecknar outvecklade vetenskaper som ännu inte utvecklat ett paradigm; på det stadiet kan alla de fakta som kanske är relevanta för den aktuella vetenskapens utveckling framstå som lika viktiga därför att inget paradigm tjänar som urvalsmekanism. Enligt Kuhn är det de minst utvecklade 8

9 vetenskaperna (t.ex. samhällsvetenskaperna) som mest påminner om de logiska positivisternas vetenskapsideal med dess betoning av insamling av fakta. När däremot ett paradigm uppkommer blir både formuleringen av teori och insamlingen av fakta målinriktade och selektiva aktiviteter. Det är inte en del av normal vetenskap att finna nya fakta eller nya typer av fenomen. De fenomen som inte passar in i paradigmet upptäcks ofta aldrig. Kuhn hävdar att en och samma faktamängd såsom den uppfattas inom ett paradigm kan förklaras med mer än en teoretisk konstruktion, men uppfinningen av sådana alternativa förklaringar är något som forskare normalt sett inte sysslar med. Forskare i normal vetenskap formulerar alltså inte nya teorier och de är ofta intoleranta mot sådana försök (i den mån de alls förekommer). PP En av normalvetenskapens mest slående egenskaper är, säger Kuhn, hur lite den försöker åstadkomma begreppsliga och empiriska nyheter. Ett projekt vars resultat inte är förväntat ses som ett misslyckande för den enskilda forskaren och inte för paradigmet (på samma sätt som misslyckande vid pusselläggning inte ses som ett misslyckande för pusslet). Att lösa ett problem i normal vetenskap är att åstadkomma det förväntade på ett nytt sätt. Det är inget kriterium på ett bra pussel att lösningen är särskilt intressant eller viktig. De verkligt viktiga problemen, som att hitta ett botemedel mot cancer eller att säkra världsfreden, är kanske inte normalproblem alls därför att det inte är säkert att de har någon lösning. Egenvärde är inte ett kriterium på ett pussel men väl att det finns en lösning. Ett pussel vars delar väljs slumpmässigt ur två olika askar är inget pussel i vanlig mening därför att det saknar lösning. Något liknande gäller normal vetenskap; existensen av en lösning, men inte egenvärde, är kriteriet på den (även om det förstås också förekommer normalvetenskapliga problem som är både intressanta och viktiga förutom att de är möjliga att lösa). Ett skäl till att normal vetenskap utvecklas så fort är, säger Kuhn, att den begränsas till problem vars lösning bara hindras av brist på förmåga hos den enskilde forskaren. V Men normal vetenskap har också, säger Kuhn, inbyggda mekanismer som garanterar att de här begränsningarna släpper när det paradigm som skapade dem inte längre fungerar 9

10 effektivt. Normal vetenskap skapar en hög grad av uppmärksamhet på ett litet forskningsområde, och det är just detta som låter forskaren att så småningom uppmärksamma de anomalier som inte överensstämmer med paradigmet och som det inte kan förklara. PP Enligt Kuhn är alla paradigm alltid falsifierade därför att sådana anomalier alltid existerar utan att uppmärksammas i normal vetenskap (Chalmers, sid. 103). Det här är förstås också en uppfattning som Popper inte accepterar. Medvetenheten om en anomali är medvetenheten om att naturen inte stämmer överens med de förväntningar som paradigmet skapar. En anomali blir ett faktum i samband med en kris av det slaget. Innan dess var detta nya faktum inte riktigt något faktum alls. Lägg märke till att Kuhn inte säger att man i en vetenskaplig kris tolkar ett faktum på ett nytt sätt utan att ett faktum blir ett faktum i en sådan kris. Erfarenhetens teoriberoende gäller alltså inte bara dess tolkning utan dess innehåll, även om Kuhn uttrycker sig lite försiktigt genom att säga att ett faktum inte riktigt (not quite) var ett faktum innan krisen. Att assimilera en ny typ av faktum kräver mer en tilläggsjustering av teorin och innebär att forskaren måste lära sig att se verkligheten på ett nytt sätt. Det är en process som tar tid och är inte en ögonblicklig upptäckt. Det är också skälet till att vetenskapliga revolutioner inte är ackumulativa; assimilationen av en anomali är inte bara en addition till redan kända fakta. Det är alltså inte så att vetenskapens utveckling innebär att nya kunskaper ersätter okunnighet; den innebär att nya kunskaper ersätter kunskaper av en annan och oförenlig (incompatible) typ (Kuhn, sid. 95). Om en ny teori skapas för att lösa anomalier i förhållandet mellan en teori och verkligheten så måste den framgångsrika nya teorin tillåta förutsägelser som är annorlunda än de som dess föregångare innehöll. Den skillnaden skulle inte finnas om de båda teorierna var logiskt förenliga med varandra och om vetenskapens utveckling var ackumulativ (Kuhn, sid. 97). Det gäller enligt Kuhn förhållandet t.ex. förhållandet mellan Newtons och Einsteins fysik. PP Enligt Kuhn innehåller normal vetenskap tre typer av problem: 1. Fastställande av väsentliga fakta. 2. Jämförelse mellan fakta och teori. 3. Klargörande ( artikulering ) av paradigmet. 10

11 När det gäller (3) säger Kuhn att detta visserligen är en sorts verksamhet som syftar till nyheter, men endast inom ramen för de förväntningar som paradigmet innehåller. Inte ens de projekt som syftar till paradigmartikulering syftar till oväntade nyheter. När det gäller (1) och (2) ska man alltså inte förstå fakta som något som är oberoende av paradigmet. De fakta som fastställs genom (1) är, säger Kuhn, de fakta som av paradigmet visat sig vara särskilt avslöjande för tingens ordning. Han ger som exempel himlakropparnas positioner och ljusstyrka i astronomin, täthet och elasticitet hos olika material och våglängder och elektrisk ledningsförmåga i fysiken, samt kokpunkter och surhet hos lösningar i kemin. Men det verkar inte finnas någon anledning att tro att alla dessa fakta är teoriberoende i den starka meningen att själva erfarenhetens innehåll i observationen av dem skulle vara beroende av paradigmet. Däremot kanske t.ex. bedömningen av vad som är observationssatser är teoriberoende i sådana fall. Har man ingen teori om elektricitet kan man förstås inte anse att utsagor om elektricitet är observationssatser. Men det utesluter kanske inte att man kan observera elektricitet oavsett vilken teori man har. Alla observationer inom ett paradigm är alltså inte, förefaller det, enligt Kuhn själv teoriberoende på samma sätt. Paradigmet påverkar inte alltid erfarenhetens innehåll och kan i sådana fall enbart påverka tolkningen av den. PP Ett paradigm innehåller enligt Kuhn följande fyra komponenter (Chalmers, sid ): 1. Symboliska generaliseringar som Newtons s.k. andra lag: F = m x a (Symbolerna säger att kraften är lika med massan multiplicerad med accelerationen). De kan se ut som syntetiska påståenden som beskriver naturlagar men uppfattas av forskarna själva närmast som en sorts (analytiska) definitioner. De försöker alltså inte falsifiera eller verifiera dem lika lite som vanliga människor försöker falsifiera eller verifiera (det analytiska) påståendet att en ungkarl är en ogift man. Utmärkande för en vetenskaplig revolution (som innebär att ett paradigm ersätts av ett annat) är bl.a. att vissa påståenden som tidigare setts närmast som analytiska kommer att ses som (felaktiga) syntetiska påståenden. 2. Den metafysiska komponenten. Den innehåller metafysiska trosföreställningar av typen värme är rörelseenergi, molekylerna i en gas beter sig som små 11

12 elastiska biljardbollar i slumpmässig rörelse o.s.v. En metafysisk trosföreställning säger hur verkligheten är uppbyggd på det allra mest grundläggande (metafysiska) planet. 3. Värderingar (values). De kan säga t.ex. att kvantitativa förutsägelser och teorier är bättre än kvalitativa förutsägelser och teorier, och att en vetenskaplig teori bör vara enkel och konsistent (att den inte bör motsäga sig själv). 4. Urtyper (exemplars). De utgörs t.ex. av standardproblem och standardlaborationer och är urtyper på så sätt att de konkret illustrerar de symboliska generaliseringarna och den metafysiska komponenten och låter dem ses i konkreta (empiriska) fall. En annan väsentlig sak i sammanhanget är att man genom urtyper lär sig att applicera paradigmet på andra situationer än de hittills illustrerade. Genom urtyperna internaliserar forskaren ett sätt att se saker och ting (han eller hon gör det till sitt) som inte går att helt verbalisera eller uttrycka i påståenden. De är så att säga den medlande länken mellan teori och empiri i forskning. Kuhn anser själv att den mest originella och minst förstådda delen av hans vetenskapsteori är (4). PP Paradigm kan inte, om Kuhn har rätt när det gäller (4), ses som en summa av påståenden utan innehåller ett element av det som Polnayi (och Kuhn själv under påverkan av Polanyi) kallar tyst eller underförstådd kunskap (tacit knowledge). Ett paradigm utgörs inte bara av teorier, begrepp och explicita metodregler, som de kommer till uttryck i (1)-(3) ovan, utan har ett underförstått element (Chalmers, sid ). Det är något man lär sig genom att utöva vetenskap och inte genom att lära sig regler för detta utövande. Den kunskap som låter oss övergå från stimuli (näthinnebilder) till observationer är, säger Kuhn också, underförstådd. Stimuli är helt omedvetna medan observationer är medvetna. Vägen mellan dem vilar däremot på ett underförstått element som så att säga ligger mellan det omedvetna och det medvetna. Normalvetenskap kan bedrivas utan formulerade regler därför att forskarna är (underförstått) överens om hur vissa saker ska göras. I vetenskaper som ännu inte blivit normalvetenskaper, och i perioder av paradigmskiften, blir däremot filosofiska metoddiskussioner, värdediskussioner och metafysiska diskussioner viktiga, och likaså frågor om definitionen av begrepp som massa, rum och tid. 12

13 Enligt Kuhn är samhällsvetenskaperna idag och de historiska kontexter där Newtons fysik uppstod och där Einsteins fysik ersatte Newtons exempel på det. I normal, paradigmstyrd vetenskap, däremot, tas (1) till (4) i stor utsträckning för givna. VI PP Felet med verifikationism, falsifikationism och probabilism (av t.ex. Ayers typ) är enligt Kuhn att de alla förutsätter ett neutralt observationsspråk för att avgöra när verifiering, probabilisering eller falsifiering ägt rum (detta är ju ett problem som Popper och positivisterna själva uppmärksammade). När det gäller probabilismen menar Kuhn att den förutsätter att en teori kan jämföras med andra teorier när det gäller hur bra de överensstämmer med samma fakta. Men olika teorier innebär enligt Kuhn olika fakta. Och samma svårighet uppkommer i fallen verifikation och falsifikation. Som vi har sett anser Kuhn att alla teorier alltid är falsifierade. Men han tillägger att detta gäller enbart om man talar om varje diskrepans mellan teori och fakta. Om man däremot menar att enbart allvarliga diskrepanser är tillräckliga för att överge en teori, då behöver popperianerna ett kriterium på sådan allvarlighet eller grad av falsifiering. Och när de försöker utveckla ett sådant kommer de att upptäcka att formuleringen av det förutsätter ett neutralt observationsspråk. Hur ska man kunna avgöra hur falsifierad en teori är om man inte kan jämföra den med teorineutrala fakta? Verifikation är, säger Kuhn, som det naturliga urvalet som det beskrivs av Charles Darwin. Processen väljer ut det mest livskraftiga alternativet i en given situation. Huruvida det är det bästa valet som kunde ha gjorts också om andra alternativ funnits är en fråga som inte bara är omöjlig att besvara. Den är inte meningsfull. Så är t.ex. Einsteins fysik enligt Kuhn bättre på att lösa problem än Newtons, men det betyder inte att den verifierats eller att Newtons teori falsifierats. Det finns inget mål för vetenskapens utveckling i form av en absolut sanning som olika teorier är olika goda approximationer till. Enligt Darwin finns inget mål för den evolutionära processen. Utvecklingen av en organism sker inte för att den ska överleva utan den överlever därför att den utvecklat vissa egenskaper. På samma sätt är framkomsten av nya paradigm inte en målstyrd process, även om man alltså enligt Kuhn kan säga att vissa paradigm är bättre än andra 13

14 på att lösa problem. Det är förstås en målstyrd process på så sätt att paradigmet är ett svar på vissa problem. Men det finns inte något absolut mål som alla paradigm strävar efter att uppnå, och i relation till vilket deras grad av verifiering eller falsifiering kan mätas. Men Kuhns syn på frågan om det förekommer framsteg i vetenskapen är svårtolkad (för en diskussion av denna problematik, se Chalmers, sid ). 14