Konkurrensregler för horisontella samarbeten inom försäkringsbranschen

Transkript

1 Magisteruppsats från Affärsjuridiska programmet med Europainriktning LIU-IEI-FIL-A--07/ SE Konkurrensregler för horisontella samarbeten inom försäkringsbranschen Magisteruppsats Affärsjuridiska programmet med Europainriktning, termin 8 Linköpings universitet, vt 07 Stina Sterner Engelsk titel: Competition Law concerning Horizontal Agreements within the Insurance Sector

2 Innehållsförteckning 1. INLEDNING PROBLEMBAKGRUND PROBLEMFORMULERING SYFTE METOD AVGRÄNSNINGAR DISPOSITION BRANSCHÖVERENSKOMMELSER REGRESSÖVERENSKOMMELSEN DUBBELFÖRSÄKRINGSÖVERENSKOMMELSEN ÖVERENSKOMMELSE AVSEENDE REGLERING AV GRADVIS UPPKOMMEN VATTENSKADA PÅ BYGGNAD ÖVERENSKOMMELSE BETRÄFFANDE KOSTNAD FÖR SKYDDANDE AV LÖS EGENDOM I SAMBAND MED REPARATIONSARBETE SAMMANFATTNING KONKURRENSRÄTT ARTIKEL 81 EGF ARTIKEL 82 EGF KONKURRENSLAGEN Konkurrensbegränsande samarbete mellan företag Missbruk av en dominerande ställning ICKE-INGRIPANDEBESKED TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL Artikel De fyra villkoren i artikel TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL 81 PÅ HORISONTELLA AVTAL DEFINITIONEN AV RELEVANT MARKNAD BEGREPPET PÅVERKAN PÅ HANDELN FÖRORDNING 358/2003 (GRUPPUNDANTAGEN) SAMMANFATTNING ANALYS VAD ÄR DET FÖRSÄKRINGSBOLAGEN VILL SAMARBETA OM? VILKET ÄR SYFTET MED SAMARBETET? VILKA EFFEKTER KAN SAMARBETET LEDA TILL? ICKE-INGRIPANDEBESKED SOM VÄGLEDNING LEGALITETSPRÖVNING MALL FÖR BEDÖMNING AV KONKURRENSBEGRÄNSANDE AVTAL Legalitetsprövning av branschöverenskommelser Legalitetsprövning av villkorssamarbeten Legalitetsprövning av poolsamarbeten MISSBRUK AV EN DOMINERANDE STÄLLNING SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS KÄLLFÖRTECKNING

3 Förkortningar DÖ Dubbelförsäkringsöverenskommelsen EG Europeiska Gemenskapen EGF Fördraget om upprättande av Europeiska Gemenskapen EU Europeiska Unionen FAL Försäkringsavtalslagen (2005:104) Kommissionen Europeiska Kommissionen KL Konkurrenslagen (1993:20) MB Miljöbalken Prop. Proposition RÖ Regressöverenskommelsen 3

4 1. Inledning 1.1 Problembakgrund Inom försäkringsbranschen existerar flera horisontella samarbeten 1. Försäkringsbolagen samarbetar bland annat om marknadsföring, försäljning, priser, produktutformning, tariffering, skadereglering och klagomålshantering. En typ av horisontellt samarbete är villkorssamarbeten, det vill säga samarbeten om försäkringsvillkor. Försäkringsbolagen kommer bland annat överens om vilka skador som försäkringsvillkoren skall omfatta samt vilka säkerhetsföreskrifter som försäkringstagaren måste uppfylla. En annan typ av horisontellt samarbete är samarbeten om risker. Denna typ av samarbete genomförs i så kallade samåterförsäkrade grupper, ofta kallade pooler. Samarbetet innebär att bolagen sinsemellan överför en del av sitt ansvar enligt försäkringsavtalet, vilket resulterar i en gemensam täckning av en viss riskkategori. Ett exempel på en pool är den Nordiska Kärnförsäkringspoolen, vilken syftar till att täcka behovet av försäkringsskydd för verksamhet vid reaktoranläggning. 2 En del försäkringsbolag har valt att ansluta sig till så kallade branschöverenskommelser, vilka utgör en typ av horisontella samarbeten. De två mest betydelsefulla överenskommelserna är Dubbelförsäkringsöverenskommelsen (DÖ) och Regressöverenskommelsen (RÖ). Generellt syftar DÖ till att reglera de situationer då samma intresse och fara är försäkrad hos mer än ett bolag medan RÖ reglerar regressansvaret mellan bolag. Försäkringsbolagen får inte samarbeta om vad som helst på grund av att samarbetet måste uppfylla vissa rättsliga krav. Bland de krav som bolagen måste ta hänsyn till finns Sveriges konkurrensregler. Till följd av Sveriges medlemskap i EU är försäkringsbolagen dessutom bundna av EGs konkurrensregler. Bolagen måste själva kontrollera att deras samarbeten är förenliga med EGs- och Sveriges konkurrensregler. Under hösten 1993 genomförde Sveriges Försäkringsförbund en översyn av allt branschsamarbete inom försäkringsbranschen. Översynen syftade till att utreda ifall Konkurrensverket borde pröva de olika branschsamarbetenas legalitet i förhållande till den 1 Ett horisontellt samarbete innebär att två företag inom samma handelsled, exempelvis två tillverkare, samarbetar med varandra

5 svenska konkurrensrätten. Med anledning av denna översyn granskade Konkurrensverket bland annat vissa av branschöverenskommelserna och poolerna, vilket ledde till flera ickeingripandebesked 3. Det förekommer en viss okunskap inom försäkringsbranschen vad beträffar de konkurrenskrav som horisontella samarbeten måste uppfylla för att erhålla legalitet. Denna okunskap bidrar till en viss osäkerhet hos försäkringsbolagen angående vad bolagen får samarbeta om. 1.2 Problemformulering Varför väljer en del försäkringsbolag att samarbeta med varandra, det vill säga vilket syfte har till exempel branschöverenskommelser, villkorssamarbeten och poolsamarbeten? Vilka är de konkurrensrättsliga krav som horisontella samarbeten inom försäkringsbranschen måste uppfylla för att erhålla legalitet i Sverige och inom EU? Hur kan tillvägagångssättet vid en legalitetsprövning av ett samarbete se ut? Får bolagen ingå branschöverenskommelser om skadereglering, villkorssamarbeten och poolsamarbeten, det vill säga uppfyller samarbetena de konkurrensrättsliga kraven? 1.3 Syfte Syftet med uppsatsen är att utreda vilka konkurrensrättsliga krav som finns i Sverige och inom EU och som försäkringsbolagens samarbeten måste uppfylla. Vidare syftar uppsatsen till att undersöka hur olika samarbeten inom försäkringsbranschen ser ut, vilket syfte ett samarbete kan ha samt vad bolagen får samarbeta om. Min förhoppning är att försäkringsbolagen skall ha användning av uppsatsen när de önskar göra en bedömning av om ett samarbete är tillåtet i förhållande till konkurrensreglerna. Vidare 3 Ett icke-ingripandebesked är ett beslut av Konkurrensverket. Beslutet innebär att ett avtal är tillåtet i förhållande till den svenska konkurrenslagen. 5

6 är min förhoppning att uppsatsen skall eliminera den osäkerhet som kan finnas inom försäkringsbranschen angående vad bolagen får samarbeta om. Uppsatsen är tänkt att läsas av de som har ett intresse för ämnet och som besitter grundläggande kunskaper i juridik. 1.4 Metod Min valda metod är den traditionellt rättsutredande metoden, vilket innebär att jag skall granska förarbeten, lagtext, doktrin och myndighetspraxis för att därigenom skapa ett underlag till min kommande analys. Arbetet med uppsatsen kommer till stor del bestå av att kartlägga de konkurrensregler i Sverige och inom EU som är av relevans för uppsatsen. Dessa konkurrensregler består av 6-8 a och 19 KL, artikel 81 och 82 EGF samt förordning 358/2003 om tillämpningen av artikel 81.3 EGF på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn (gruppundantagen). Jag kommer att använda mig av tillkännagivanden från Kommissionen, vilka innehåller riktlinjer om hur EGs konkurrensregler bör tolkas. De tillkännagivanden som jag ämnar granska är riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3 EGF, riktlinjer för tillämpningen av artikel 81 EGF på horisontella samarbetsavtal, riktlinjer om begreppet påverkan på handeln i artiklarna 81 och 82 EGF samt tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning. Kommissionens tillkännagivanden kommer till användning i mitt arbete med att förklara konkurrensreglernas innebörd och syfte för läsaren. Jag ämnar granska fyra olika branschöverenskommelser inom försäkringsbranschen. Jag kommer att använda mig av överenskommelserna för att exemplifiera hur ett samarbete inom försäkringsbranschen kan se ut, vad bolagen kan samarbeta om samt vilket syfte ett samarbete kan ha. Min analys kommer till stor del att bestå av mina egna tankar och åsikter. Jag är väl medveten om att en uppsatsskribent skall ta ställning till hur välgrundade andra författares ståndpunkter 6

7 tycks vara. Författarnas ståndpunkter har uppsatsskribenten beskrivit i sin referensram. Därefter skall uppsatsskribenten ange sina motargument. På grund av mitt ämnes karaktär kommer min analys inte att se ut på det sättet. Jag skall närmast förklara vad det bland annat beror på. Min andra frågeställning i min problemformulering lyder enligt följande: Vilka är de konkurrensrättsliga krav som horisontella samarbeten inom försäkringsbranschen måste uppfylla för att erhålla legalitet i Sverige och inom EU? De konkurrensrättsliga kraven existerar redan. Mitt arbete kommer således att bestå i att göra en sammanställning av reglerna samt klargöra innebörden av kraven. Om de konkurrensrättsliga kraven inte hade existerat skulle min analys troligen ha sett annorlunda ut. Förmodligen hade det funnits ett antal författare som diskuterat hur olika konkurrensrättsliga krav borde utformas. Författarnas ståndpunkter hade jag i sådana fall kunnat ta ställning till i min analys. 1.5 Avgränsningar Jag avser att mestadels använda mig av branschöverenskommelser, som berör sakskador, i min beskrivning av horisontella samarbeten. I min analys kommer jag dock att mer ingående behandla även villkorssamarbeten och poolsamarbeten. Vidare avser jag, då det förekommer en överenskommelse för företag och en för privat personer, att enbart undersöka de överenskommelser som gäller för företag. Konkurrenskraven som jag ämnar sammanställa och delar av min analys är tillämpliga på alla typer av horisontella samarbeten, såväl formella som informella. I min beskrivning av branschöverenskommelserna kommer jag enbart att använda mig av två böcker, båda skrivna av Harald Ullman. Anledningen till detta är att jag inte har funnit någon annan litteratur som ger en för uppsatsen användbar beskrivning av överenskommelserna. Ett samarbete mellan försäkringsbolag måste uppfylla olika krav, exempelvis avtalsrättsliga, för att erhålla legalitet. Jag avser att enbart granska de konkurrensrättsliga kraven. Vidare ämnar jag inte beskriva konkurrensrättens förfaranderegler och sanktioner. 7

8 1.6 Disposition Uppsatsen kommer att bestå av en referensram och en analysdel. Referensramen kommer att omfatta två kapitel. Det första kapitlet kommer att utgöra en beskrivning av fyra olika överenskommelser som finns inom den svenska försäkringsbranschen och som berör sakskador. Dessa fyra är Regressöverenskommelsen, Dubbelförsäkringsöverenskommelsen, Överenskommelse avseende reglering av gradvis uppkommen vattenskada på byggnad samt Överenskommelse beträffande kostnad för skyddande av lös egendom i samband med reparationsarbete. Beskrivningen kommer att innehålla en redogörelse för vad som är gällande rätt inom de områden som överenskommelserna reglerar samt en beskrivning av vilket syfte överenskommelserna har. Vidare avser jag att återge vissa delar i överenskommelserna som återspeglar överenskommelsernas syfte. Kapitlet kommer avslutningsvis att innehålla en sammanfattning. Referensramens andra kapitel kommer att utgöra en redogörelse för delar av EUs- och Sveriges konkurrenslagstiftning. Jag avser att redovisa innehållet i 6-8 a och 19 KL, artikel 81 och 82 EGF, tillkännagivanden från Kommissionen samt gruppundantagen inom försäkringssektorn. Kapitlet kommer dessutom att innehålla information om de ickeingripandebesked som Konkurrensverket har lämnat. Kapitlet kommer avslutningsvis att innehålla en sammanfattning. I analysdelen avser jag att presentera olika frågor och faktorer som jag anser att försäkringsbolagen bör ta ställning till innan de ingår ett samarbete. Vidare ämnar jag presentera en mall, vilken jag kommer att utgå från i min legalitetsprövning av branschöverenskommelser, villkorssamarbeten och poolsamarbeten. Mallen skall jag själv konstruera. Kapitlet kommer avslutningsvis att innehålla en sammanfattning och slutsats. 8

9 2. Branschöverenskommelser Försäkringsbranschens överenskommelser förvaltas av Sveriges Försäkringsförbund. Försäkringsbolag som vill ansluta sig till en överenskommelse eller önskar utträda ur en sådan skall anmäla detta skriftligt till Försäkringsförbundet. På förbundets hemsida 4 går det att finna information om överenskommelserna samt vilka bolag som är anslutna. Försäkringsförbundet håller för tillfället på med en sammanställning av gällande branschöverenskommelser. 2.1 Regressöverenskommelsen Försäkringsgivarens regressrätt är reglerad i 7 kap. 9 FAL: Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och har ersatts av bolaget. För att försäkringsgivaren skall erhålla regressrätt krävs att den part som har framkallat försäkringsfallet är skyldig att betala skadestånd. Regeln är dispositiv, vilket gör att försäkringsbolagen har en möjlighet att utvidga regressrätten med hjälp av försäkringsvillkoren. Villkoren får dock inte begränsa den regressrätt som följer av lagrummet. Flera försäkringsbolag har anslutet sig till RÖ, vilken har företräde framför försäkringsvillkoren. Överenskommelsen reglerar regresskrav, med anledning av en egendomsskada, från ett egendomsförsäkringsbolag mot en ansvarig försäkrad i ett ansvarsförsäkringsbolag. Vidare reglerar RÖ återkrav från ansvarsförsäkringsbolaget, vad beträffar utgiven försäkringsersättning, när regressrätt enligt överenskommelsen inte föreligger för egendomsförsäkringsbolaget. 5 Den första regressöverenskommelsen kom 1949 och hade som primärt syfte att rationalisera regresskraven på marknaden. 6 Syftet lever fortfarande kvar hos den nuvarande RÖ, vilken trädde i kraft den 1 juli För att kunna uppnå syftet att rationalisera regresskraven Se RÖs ingress. 6 Harald Ullman, Regressöverenskommelsen - En studie i försäkringsbolagens överenskommelse av år 1997, s. 2. 9

10 innehåller RÖ kortare preskriptionsfrister, vilket skall bidra till en effektivare handläggning, samt beloppsgränser som skall bidra till att regresskrav inte förekommer vad beträffar låga ersättningar. RÖs innehåll är uppdelat i två avdelningar, ingressen och avtalspunkterna. Jag kommer inte att återge i detalj vad respektive stycke i ingressen handlar om samt vad varje enskild punkt reglerar. Jag kommer enbart att ge en kort sammanfattning av det innehåll som i största grad återspeglar överenskommelsens syfte. RÖs beloppsgräns uppgår till ett prisbasbelopp och omfattar enbart den ersättning som följer av försäkringsavtalet. 7 Självrisk med mera skall således inte ingå i beräkningen. För ersättningar som understiger prisbasbeloppet föreligger ingen regressrätt. 8 Bestämmelsens syfte är att kostnaden för att handlägga ett ärende inte skall överstiga det belopp som regresskravet avser. Kostnaderna skall således vara proportionerliga i förhållande till varandra. Beloppsgränsen bidrar till minskade skaderegleringskostnader. Vidare leder den till en effektivare skadereglering i och med att de flesta regresskrav som handläggs gäller betydande belopp. Försäkringsbolagen behöver inte ägna tid åt att handlägga ett stort antal obetydliga ersättningsanspråk. RÖ innehåller en preskriptionsfrist på två år vad beträffar regressrätten. 9 En alltför lång preskriptionstid skulle leda till ett ineffektivt och långvarit förfarande, vilket skulle missgynna samtliga parter. En kortare preskriptionstid leder till att bolaget, som vill utöva regress, tvingas agera fortare för att regressrätten inte skall gå förlorad. Preskriptionstiden börjar löpa från och med det tillfälle då egendomsförsäkringsbolaget mottagit den skadeanmälan som ligger till grund för regresskravet. Ett annat syfte som RÖ har är att skydda fysiska personer från regresskrav. Överenskommelsen uppställer hårdare krav för att regressrätt mot fysiska personer skall få föreligga. Regress mot fysisk person får utövas om denne har orsakat skadan på grund av 7 RÖ, punkt 2. 8 För ersättningar som understiger prisbasbeloppet föreligger dock regressrätt vid utströmningsskada. 9 RÖ, punkt 5. 10

11 uppsåt eller grov vårdslöshet eller om skadan har orsakats i samband med en förvärvsverksamhet som personen bedriver Dubbelförsäkringsöverenskommelsen Om dubbelförsäkring går att läsa i 6 kap. 4 FAL: Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning sammanlagt från bolagen än som svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen. Det förekommer ibland att samma intresse har försäkrats mot samma risk i flera försäkringsbolag. Dubbelförsäkring föreligger exempelvis om försäkringstagaren har en allriskförsäkring hos ett bolag och en egendomsförsäkring hos ett annat bolag och båda försäkringarna omfattar samma egendom. 6 kap. 4 FAL föreskriver ett solidariskt ansvar för försäkringsbolagen. 6 kap. 4 FAL är dispositiv i den benämningen att försäkringsbolagen får avtala om ansvarsfördelningen med mera såvida bolagen inte inskränker den rätt som följer av paragrafen. Försäkringsbolagen har således en möjlighet att skapa försäkringsvillkor som gäller vid dubbelförsäkring. Dessa villkor talar om vilken försäkring som skall gälla primärt respektive sekundärt. Dessutom är flera bolag anslutna till DÖ, vilken har företräde framför försäkringsvillkoren. DÖ reglerar den form av regress som förekommer vid dubbelförsäkring, det vill säga när ett försäkringsbolag kräver att ett annat bolag som har försäkrat samma egendom skall lämna ersättning med anledning av ett försäkringsfall. Det vanligaste är att regressen berör en egendomsförsäkring men även andra försäkringsformer kan bli aktuella. 11 Den nuvarande DÖ trädde i kraft den 1 juli RÖ, punkt Harald Ullman, Försäkring och ansvarsfördelning, s

12 DÖ syftar till att frambringa en rationell hantering av dubbelförsäkringssituationer. 12 Vidare syftar överenskommelsen till att klargöra rättsläget. I icke-ingripandebeskedet för DÖ står det att försäkringsbolagen har erfarit att lagstiftningen ger otillräcklig ledning om hur dubbelförsäkringar skall hanteras. Vidare står det att syftet med överenskommelserna är att skapa handfasta och lättillämpbara regler i avseenden i vilka lagstiftningen är oklar. 13 En rationalisering innebär snabbare handläggning hos försäkringsbolagen samt ekonomiska besparingar. För att kunna uppnå syftet med en rationell hantering är det nödvändigt att klargöra vilken försäkring som skall gälla primärt respektive sekundärt. Det bolag som har låtit teckna en primär försäkring skall handlägga skadan. Därmed är det viktigt att försäkringsbolagen känner till vilken av försäkringarna som är primär respektive sekundär. När ett försäkringsfall har inträffat underlättar det för försäkringsbolagen om de är insatta i vilken försäkring som är primär respektive sekundär. Försäkringsbolagen slipper onödiga diskussioner om vilket av bolagen som skall ersätta skadan, vilket bidrar till en snabbare utbetalning av försäkringsersättningen. Om primär och sekundär försäkring går att läsa i DÖ punkt 1: Finns bestämmelse i skriftligt avtal mellan försäkrade att en av de försäkrade är skyldig att teckna försäkringen i fråga, är den sålunda tecknade försäkringen primär. Saknas sådan avtalsbestämmelse, men finns i nämnt avtal bestämmelse som anger en och vem av berörda försäkrade som bär risken för dubbelförsäkrad skada, är den försäkring som denna tecknat primär. I annat fall än som anges i första stycket är den försäkring primär som utpekas i bifogade tabell. Med speciell företagsförsäkring i tabellen förstås egendomsförsäkring som inte kan hänföras till någon av de andra försäkringsformer som anges i tabellen. Sekundär försäkring är, vid fall enligt första stycket, försäkring som avses där och som inte är primär samt, vid fall enligt andra stycket, den försäkring som utpekas i bifogad tabell. Bedömningen av om en försäkring är primär eller sekundär kan avgöras på tre olika sätt. De första två lösningarna bygger på vad parterna har avtalat medan den tredje lösningen följer av 12 Ibid. s Se icke-ingripandebesked Dnr 1599/93. 12

13 DÖs bifogade tabell. Förfarandet är således i hög grad reglerat, vilket bidrar till att det inte uppstår situationer då det är oklart vilken försäkring som är primär respektive sekundär. En sådan situation skulle motverka DÖs syfte. DÖ innehåller en preskriptionstid på två år vad beträffar återkrav från bolag med sekundär försäkring. Ett återkrav kan bli aktuellt då bolaget med sekundär försäkring har lämnat ersättning istället för bolaget med primär försäkring. Bolaget med sekundär försäkring kan då kräva att bolaget med primär försäkring skall ersätta den förre, ett så kallat återkrav. En preskriptionstid på två år bidrar till ett effektivt regressförfarande Överenskommelse avseende reglering av gradvis uppkommen vattenskada på byggnad Överenskommelsen, vilken trädde i kraft den 1 april 1999, reglerar de fall då en vattenskada på en byggnad har uppkommit under ett bolags försäkringsperiod och sedan upptäckts under ett annat bolags försäkringsperiod. Överenskommelsen talar om hur kostnadsfördelningen skall se ut mellan försäkringsbolagen om ersättning kan utgå från båda bolagen. FAL har inga regler som direkt reglerar ansvarsfördelningen vid gradvis uppkommen vattenskada. Det rör sig dock om en dubbelförsäkringsproblematik i och med att skadan har existerat under olika bolags försäkringsperioder; liknande försäkringar från olika bolag täcker samma skada. Om dubbelförsäkring går att läsa i 6 kap. 4 FAL, vilken föreskriver ett solidariskt ansvar för försäkringsbolagen. 15 Enligt bestämmelsen får försäkringstagaren välja vilket bolag försäkringstagaren vill rikta sitt ersättningskrav till. Paragrafen ger inte mycket vägledning vad beträffar frågan om ansvarfördelning. Därmed fyller överenskommelsen en viktig funktion vad gäller klargörandet av ansvarsfördelningen. Överenskommelsen syftar till att avgöra ansvarsfördelningen mellan de inblandade försäkringsbolagen, vilket bidrar till en effektivare skadereglering. Vetskapen om hur kostnadsfördelningen skall se ut underlättar för försäkringsbolagen, vilka undgår onödiga dispyter sinsemellan om vilket bolag som skall lämna försäkringsersättning. 14 Se avsnitt Se avsnitt

14 Överenskommelsen bidrar därigenom till att påskynda utbetalningen av försäkringsersättningen vilket leder till lägre administrativa kostnader. 16 Kostnadsfördelningen samt fördelningen av handläggaransvaret är reglerat i punkten två respektive punkten tre i överenskommelsen. Skadeförloppstiden är alltid 12 månader och räknas från och med att skadan har upptäckts. Om skadan har upptäckts inom 30 dagar från det att den tidigare försäkringen har upphört att gälla skall det tidigare försäkringsbolaget ansvara för hela kostnaden. Om skadan har upptäckts exempelvis 40 dagar efter att den tidigare försäkringen har upphört skall det tidigare bolaget ansvara för 11 månader medan det nya bolaget skall ansvara för en månad. Den tidigare försäkringen skall anses ha upphört vid månadens slut. Handläggningen av skadeärendet skall skötas av det försäkringsbolag som var försäkringsgivare då skadan upptäcktes. Bestämmelsen gäller inte om det ursprungliga försäkringsbolaget skall ansvara för samtliga kostnader. 2.4 Överenskommelse beträffande kostnad för skyddande av lös egendom i samband med reparationsarbete Överenskommelsen, vilken trädde i kraft den 3 april 1975, reglerar ersättning för räddningskostnader i samband med reparation av en byggnad. Försäkringstagaren har rätt att få skälig ersättning för de kostnader som det innebär för denne att skydda lös egendom, exempelvis genom att täcka över eller flytta egendomen. Försäkringstagarens åtgärder skall vara nödvändiga för att skydda egendomen från skador som kan uppstå i samband med reparationen på byggnaden. Ersättning utgår från försäkringstagarens innehållsförsäkring, det vill säga den försäkring som den lösa egendomen omfattas av. För att ersättning skall utgå krävs att skadan som skall repareras har orsakats till följd av en skada på lös egendom, vilken omfattas av innehållsförsäkringen. Exempelvis kan en vattenskada på en byggnad ha uppstått på grund av att ett akvarium har gått sönder. Skadan på akvariet täcks av innehållsförsäkringen medan skadan på byggnaden täcks av byggnadens försäkring. 16 Se icke-ingripandebesked Dnr 1601/93. 14

15 Vidare krävs att ersättning för skadan på den lösa egendomen skall utgå ur den innehållsförsäkring som den lösa egendomen omfattas av, det vill säga att en faktisk betalning skall ske. I exemplet ovan krävs det således att ersättning för skadan på akvariet skall utgå ur den innehållsförsäkring som akvariet omfattas av. Om dessa krav inte är uppfyllda ersätts räddningskostnaden genom byggnadens försäkring förutsatt att skadan på byggnaden omfattas av byggnadens försäkring. Om räddningskostnader i konsumentförsäkringar går att läsa i 6 kap. 5 FAL. Bestämmelsen är även tillämplig vid företagsförsäkringar enligt 8 kap st FAL. 6 kap. 5 FAL lyder enligt följande: Även om ett avtalat försäkringsbelopp överskrids, ansvarar försäkringsbolaget för en kostnad som den försäkrade har till följd av åtgärder som avses i 4 kap. 7, i den mån dessa kan anses försvarliga. 4 kap. 7 FAL reglerar försäkringstagarens räddningsplikt. Bestämmelsen är även tillämplig vid företagsförsäkringar enligt 8 kap. 13 FAL. Regeln om räddningsplikt säger generellt att försäkringstagaren, efter förmåga, skall försöka hindra eller minska en skada som befaras uppstå. Underlåter försäkringstagaren att vidta åtgärder kan denne gå miste om ersättning för skadan. Om försäkringstagaren flyttar på lös egendom, som annars befaras bli skadad till följd av reparationsarbetet, torde försäkringstagaren få ersättning för räddningskostnader. Försäkringstagaren har uppfyllt sin räddningsplikt i och med att försäkringstagaren har flyttat på den lösa egendomen istället för att låta den stå kvar. Om försäkringstagarens försäkringsgivare är ansluten till överenskommelsen utgår ersättning i enlighet med överenskommelsen. Branschöverenskommelsens syfte är att undvika onödiga tvister angående om ersättning för räddningskostnader skall utgå. Vidare syftar överenskommelsen till att fastställa vilken försäkring, det vill säga innehållsförsäkringen eller försäkringen för byggnaden, som skall täcka räddningskostnaderna. 15

16 Försäkringstagaren behöver inte anhålla om samtycke från försäkringsbolaget innan försäkringstagaren kan vidta nödvändiga räddningsåtgärder. Överenskommelsen bidrar således till att försäkringstagaren vidtar räddningsåtgärder i och med att denne vet att försäkringsbolaget täcker de kostnader som åtgärderna innebär. Dessutom leder fler räddningsåtgärder till att ett färre antal skador uppstår som försäkringsbolagen måste ersätta. Ett färre antal skador innebär en lägre summa av utbetalda ersättningar vilket i sin tur bidrar till lägre premier för konsumenterna Sammanfattning Inom försäkringsbranschen existerar flera överenskommelser som reglerar sakskador, bland annat Regressöverenskommelsen, Dubbelförsäkringsöverenskommelsen, Överenskommelse avseende reglering av gradvis uppkommen vattenskada på byggnad samt Överenskommelse beträffande kostnad för skyddande av lös egendom i samband med reparationsarbete. Sveriges Försäkringsförbund ansvarar för förvaltningen av branschöverenskommelserna samt tar emot anmälningar från de försäkringsbolag som önskar ansluta sig till en överenskommelse. Överenskommelserna reglerar olika situationer men har generellt samma syfte, det vill säga att rationalisera skaderegleringen. 17 Se icke-ingripandebesked Dnr 1607/93. 16

17 3. Konkurrensrätt En av EUs målsättningar är att uppnå en ekonomi där fri konkurrens råder. I artikel 3 EGF står det att gemenskapens verksamhet skall innefatta en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids. 18 På flera ställen i EGF framgår det att principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens skall råda. 19 Principen ligger i linje med den så kallade Lissabonstrategin som EU har utvecklat. Lissabonstrategin går ut på att EU inom det kommande decenniet skall bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en hög grad av social sammanhållning Artikel 81 EGF Artikel 81 handlar om konkurrenshindrande avtal mellan företag. Punkten ett i artikel 81 (81.1) innehåller ett antal kriterier, vilka måste vara uppfyllda för att ett avtal skall betraktas som konkurrenshindrande. Artikel 81.1 lyder enligt följande: Följande är oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. Avtalskriteriet utgör det första kriteriet. Det måste finnas ett avtal mellan två eller flera företag. Vidare krävs att avtalet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Samhandelskriteriet utgör således kriterium nummer två. Det sista kriteriet är konkurrensbegränsningskriteriet. Avtalet måste ha till syfte eller som resultat att motverka den fria konkurrensen inom den gemensamma marknaden. Artikel 81.1 räknar upp ett antal olika typer av avtal som särskilt utmärker sig för att vara oförenliga med den gemensamma marknaden. Inget av dessa avtal påminner om försäkringsbranschens överenskommelser. I artikel 81.2 står det att avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga. 18 Se artikel 3.1 g EGF. 19 Se artikel 4, 98 och 105 EGF. 20 SOU 2005:50, s

18 Artikel 81.3 lyder enligt följande: Bestämmelserna i punkt 1 får dock förklaras icke tillämpliga på -avtal eller grupper av avtal mellan företag, -beslut eller grupper av beslut av företagssammanslutningar, -samordnade förfaranden eller grupper av samordnade förfaranden, som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja teknisk eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tilldelas en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås och som inte a) ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå dessa mål b) ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna i fråga Bestämmelsen innehåller fyra kriterier, två positiva och två negativa, som måste vara uppfyllda för att avtalet skall omfattas av undantaget. Det första kriteriet är rationaliseringskriteriet, vilket innebär att avtalet måste leda till förbättringar inom produktionen etc. eller främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande. Avtalet behöver enbart uppfylla någon av delarna i rationaliseringskriteriet för att kriteriet skall anses uppfyllt. 21 Det andra kriteriet är konsumentkriteriet, vilket innebär att förbättringarna måste vara till gagn för konsumenterna och inte enbart företagen. Första och andra kriteriet utgör de två positiva kriterierna. Det tredje kriteriet bygger på proportionalitetsprincipen. Begränsningarna som följer av avtalet får inte vara större än vad som är nödvändigt för att uppnå förbättringar. Det fjärde och sista kriteriet innebär att det är viktigare att skydda konkurrensen än att främja de effektivitetsvinster som konkurrensbegränsande avtal ger upphov till. Kommissionen har lämnat ett tillkännagivande om riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3, vilket jag återkommer till längre fram i uppsatsen. 21 Nils Wahl, Konkurrensförhållanden, s

19 3.2 Artikel 82 EGF Artikel 82 handlar om missbruk av en dominerande ställning. Första stycket i artikel 82 lyder enligt följande: Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet. Flera företag behöver inte vara inblandade utan det är tillräckligt att ett företag missbrukar sin dominerande ställning. Första stycket innehåller ett antal rekvisit. För det första måste företaget ha en dominerande ställning på den gemensamma marknaden. För det andra måste företaget missbruka sin dominerande ställning. Slutligen skall handeln mellan medlemsstaterna kunna påverkas. Andra stycket i artikel 82 innehåller liksom artikel 81.1 ett antal exempel på när förbudet kan vara tillämpligt. Artikel 82 har dock ingen motsvarighet till artikel Således existerar det inget undantag i artikel Konkurrenslagen Den svenska konkurrenslagen är generellt uppbyggd efter EGs konkurrensregler och syftar till att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens. 23 Enligt Nils Wahl är den svenska konkurrenslagen i det närmaste en blåkopia av EGs konkurrensregler. 24 EGdomstolens praxis bör ge vägledning vid tolkningen och tillämpningen av den svenska konkurrenslagen. 25 Det finns dock vissa skillnader mellan EGs konkurrensregler och KL. En väsentlig skillnad är att det inte existerar något samhandelskriterium i KL vilket beror på att KL reglerar konkurrensrätten på nationell nivå. EGs konkurrensregler har en större dignitet än den svenska konkurrenslagen och har därmed företräde framför KL vid en eventuell kollision. Huvudregeln är att om EGs konkurrensregler 22 Carl Wetter m.fl., Konkurrenslagen i praxis, s Se 1 KL. 24 Nils Wahl, Konkurrensförhållanden, s Prop. 1992/93:56, s

20 och KL är tillämpliga i samma situation får KL tillämpas förutsatt att det inte har en skadlig inverkan på tillämpningen av EG-rätten. 26 Den svenska konkurrenslagen innehåller liksom EGF regler som skall förhindra förekomsten av konkurrensbegränsande avtal samt missbruk av en dominerande ställning. Dessa regler är i det närmaste identiska med artikel 81 och 82 EGF som har behandlats ovan Konkurrensbegränsande samarbete mellan företag Följande paragrafer är hämtade ur konkurrenslagen: 6 Om något annat inte följer av 8, 8 a, 18 c eller 18 e, är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat. Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att 1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs, 2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras, 3. marknader eller inköpskällor delas upp, 4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handelspartner får en konkurrensnackdel, eller 5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet. 6 KL motsvarar artikel 81.1 EGF. Hänvisningen i första stycket till 18 c och 18 e är inte av relevans för uppsatsen, då 18 c gäller avtal för lantbruksföreningar och 18 e avtal för taxiföretag. Stycke ett innehåller ett avtalskriterium och ett konkurrensbegränsningskriterium. Det måste föreligga ett avtal mellan två eller flera företag för att regeln skall vara tillämplig. Samarbetet kan bestå av ett avtal, beslut eller samordnat förfarande. 27 Vidare måste avtalet syfta till att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden eller resultera i en 26 Ibid. s Kenny Carlsson m.fl., Konkurrenslagen En kommentar, s

21 sådan påverkan på konkurrensen. Ett avtal kan anses förhindra konkurrensen om det inskränker ett eller flera företags möjlighet att agera oberoende av andra företag. 28 Det behöver inte finnas ett uppsåt hos avtalsparterna, vad beträffar avtalets konkurrensbegränsande effekt, utan det är tillräckligt att det är fråga om ett potentiellt hindrande av konkurrensen. Om det går att konstatera att avtalet syftar till att hämma konkurrensen är det inte nödvändigt att göra en analys av om avtalet har en negativ påverkan på konkurrensen. Det är dock alltid nödvändigt att göra en bedömning av om den konkurrensbegränsande effekten är märkbar, det vill säga betydlig. Av betydelse vid denna bedömning är storleken på de samarbetande företagen samt storleken på deras marknadsandelar. 29 Med marknad avses den relevanta marknaden, vilken består av utbudssidan (produktmarknaden) och efterfrågesidan (geografiska marknaden). 30 Det är konkurrensen på den svenska marknaden som skall påverkas av avtalet. Avtalsparternas säte spelar därmed ingen roll st KL består av exempel på olika samarbeten som typiskt sett är konkurrensbegränsande. Uppräkningen av dessa samarbeten är inte uttömmande Avtal eller avtalsvillkor som är förbjudna enligt 6 är ogiltiga. 7 KL motsvarar artikel 81.2 EGF. 8 Förbudet i 6 gäller inte för ett avtal som 1. bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, 2. tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås, 3. bara ålägger de berörda företagen begränsningar som är nödvändiga för att uppnå målet i 1, och 28 Prop. 1992/93:56, s Ibid. s. 72 ff. 30 Kenny Carlsson m.fl., Konkurrenslagen En kommentar, s. 448 ff. 31 Prop. 1992/93:56, s Kenny Carlsson m.fl., Konkurrenslagen En kommentar, s

22 4. inte ger de berörda företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av nyttigheterna i fråga. 8 a Undantag från förbudet i 6 gäller för sådana grupper av avtal som uppfyller förutsättningarna i 8 (gruppundantag). 8 KL motsvarar artikel 81.3 EGF. Paragrafen innehåller fyra kriterier som måste vara uppfyllda för att ett avtal skall omfattas av undantaget. Det första kriteriet innebär att avtalet skall bidra till effektivitetsvinster. De olika alternativ som nämns i punkten ett är alternativa vilket innebär att det räcker att avtalet uppfyller något av alternativen. Effektivitetsvinsterna skall objektivt sett gynna samhället och inte enbart avtalsparterna. Det skall således röra sig om välfärdsvinster. 33 Det andra kriteriet innebär att konsumenterna skall få del av de effektivitetsvinster som uppkommer i och med avtalet. Det räcker att avtalet potentiellt kan leda till nytta för konsumenterna. Således är det inte nödvändigt att bevisa att konsumenterna får del av vinsten. 34 Det tredje kriteriet innebär att konkurrensbegränsningarna skall vara nödvändiga för att uppnå vinsten. Det skall inte vara möjligt att uppnå avtalets positiva verkningar med mindre långtgående restriktioner. 35 Det fjärde kriteriet innebär att konkurrensen inte får sättas ur spel i alltför hög grad. Utgångspunkten för bedömningen är den relevanta marknaden. Undantag kan inte beviljas om det visar sig att konkurrensen mellan avtalsparterna i princip har upphört på den relevanta marknaden till följd av avtalet. Undantag kan dock beviljas om det visar sig att det finns tillräckligt med konkurrens från andra företag på den relevanta marknaden. Av betydelse för bedömningen är avtalsparternas och deras konkurrenters marknadsandelar. Avtalsparterna behöver inte ha en dominerande ställning för att kriteriet skall vara uppfyllt utan det räcker att avtalet ger avtalsparterna en möjlighet att sätta konkurrensen ur spel Ibid. s Ibid. s Ibid. 36 Ibid. s. 158 ff. 22

23 3.3.2 Missbruk av en dominerande ställning Följande paragraf är hämtad ur konkurrenslagen: 19 Missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden är förbjudet. Sådant missbruk kan särskilt bestå i att 1. direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor, 2. begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna, 3. tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handelspartner får en konkurrensnackdel, eller 4. ställa som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet. Paragrafen är tillämplig på företag som har en dominerande ställning och som dessutom missbrukar denna ställning. Det är inte omöjligt att 6 KL och 19 KL är tillämpliga samtidigt om missbruket av den dominerande ställningen grundar sig på ett konkurrensbegränsande avtal. 37 Den relevanta marknaden, företagets marknadsandel och konkurrenstrycket på marknaden är faktorer som är avgörande vid bedömningen av om företaget har en dominerande ställning. Enligt EG-rättens praxis är en marknadsandel som överstiger 40 % ett tydligt tecken på dominans. 38 Företaget behöver inte ha monopol utan det är tillräckligt att företaget kan agera oberoende av andra marknadsaktörer st KL ger exempel på beteenden inom vertikala relationer 40 som kan utgöra missbruk. Paragrafen är dock tillämplig på såväl vertikala som horisontella relationer. Uppräckningen i stycke två är inte uttömmande utan syftar till att ge exempel på förfaranden som med stor sannolikhet innebär missbruk Carl Wetter m.fl., Konkurrenslagen i praxis, s Prop. 1992/93:56, s. 85 ff. 39 Kenny Carlsson m.fl., Konkurrenslagen En kommentar, s Företag i olika handelsled, exempelvis en tillverkare och en grossist, ingår i en vertikal relation. 41 Carl Wetter m.fl., Konkurrenslagen i praxis, s

24 3.4 Icke-ingripandebesked Branschöverenskommelserna som jag har beskrivit i kapitel två har varit utsatta för granskning av Konkurrensverket. Granskningarna har gällt överenskommelsernas legalitet i förhållande till KL och i samtliga fall har Konkurrensverket lämnat icke-ingripandebesked. Nuförtiden lämnar inte Konkurrensverket icke-ingripandebesked på grund av att denna typ av beslut har tagits bort. Ett icke-ingripandebesked innehåller först och främst de omständigheter som den ansökande parten har angivit. Omständigheterna utgör typ av förfarande, hur marknaden ser ut samt skäl för icke-ingripandebesked. Därefter anges Konkurrensverkets skäl för icke- ingripandebesked. Skälen ser generellt likadana ut i icke-ingripandebeskeden för de branschöverenskommelser som jag har granskat och lyder enligt följande: 42 Alla försäkringsbolag kan när som helst ansöka om in- eller utträdde till en överenskommelse. Dessa förfaranden styrs utan några särskilda regler. Överenskommelserna bidrar inte till att försäkringsvillkor, såsom premier och självrisker, samordnas. Försäkringsbolagen kan således agera självständigt. Överenskommelserna har flera positiva syften. Exempelvis klargör de rättsläget, förebygger tvister samt är kostnadsbesparande. Villkoren som överenskommelserna innehåller kan inte sammantaget anses bidra till att konkurrensen påverkas på ett märkbart sett. Konkurrensverket har även granskat andra horisontella samarbeten såsom den Nordiska Kärnförsäkringspoolen, vilken jag har skrivit om i min problembakgrund. Konkurrensverket beslöt att inte lämna ett icke-ingripandebesked beträffande Kärnförsäkringspoolen. 43 Skälen till beslutet, det vill säga de faktorer som Konkurrensverket har tagit hänsyn till, skiljer sig åt från skälen till icke-ingripandebeskeden för branschöverenskommelserna. Därmed ämnar jag härnäst beskriva de förra mer ingående. 42 Se icke-ingripandebesked Dnr 1599/93, Dnr 1601/93, Dnr 1607/93, Dnr 1600/ Se icke-ingripandebesked Dnr 1030/93. Konkurrensverket kom dock i samma beslut fram till att Nordiska Kärnförsäkringspoolen uppfyller förutsättningarna för undantag enligt 8 KL. Således godkände Konkurrensverket Kärnförsäkringspoolens fortsatta existens. 24

25 I förarbetena till konkurrenslagen står det att lagen inte är tillämplig på konkurrensbegränsande avtal som är en direkt och avsedd effekt av lagstiftningen eller en ofrånkomlig följd av denna. 44 Sökanden har anfört att Kärnförsäkringspoolen inte skall omfattas av 6 KL på grund av att försäkringen är obligatorisk 45. Sökanden anser således att samarbetet är en direkt och avsedd effekt av atomansvarighetslagen eller en ofrånkomlig följd av denna. Konkurrensverket anser dock att samarbetet omfattas av konkurrenslagen, då det inte framkommer i förarbetena till atomansvarighetslagen att försäkringsskyddet skall erhållas genom en atompool. Vidare anger Konkurrensverket i sina skäl att en förutsättning för att Kärnförsäkringspoolen inte skall omfattas av 6 KL är att inte något av företagen ensamt kan klara av att tillhandahålla ifrågavarande atomförsäkringar samt att försäkringarna inte kan tillhandahållas genom ett samarbete mellan färre företag än vad som nu är fallet. Konkurrensverket konstaterar att sökanden inte har lämnat sådana uppgifter som visar att ett samarbete av nuvarande omfattning är nödvändigt för att tillhandahålla försäkring av atomrisker. Således finns det inget som tyder på att samarbetet uppfyller kraven i ovanstående stycke. På grund av detta anser Konkurrensverket att samarbetet är att betrakta som konkurrensbegränsande. Slutligen fastställer Konkurrensverket att konkurrensen påverkas på ett märkbart sätt på grund av att samarbetsparterna har en hög marknadsandel på den relevanta marknaden. 3.5 Tillämpningen av artikel 81.3 Artikel 81.3 tillåter konkurrensbegränsande avtal om de uppfyller vissa villkor. Det krävs inget beslut för att ett avtal skall omfattas av undantaget. 46 Artikel 81.3 är tillämplig i enskilda ärenden och på grupper av avtal som omfattas av en gruppundantagsförordning. Kommissionen har befogenhet att utfärda gruppundantagsförordningar. 47 Vidare har Kommissionen befogenhet att i enskilda fall återkalla rätten att få omfattas av en gruppundantagsförordning om avtalet inte uppfyller kraven i artikel Prop. 1992/93:56, s Se 22 atomansvarighetslagen (1968:45). 46 Förordning 1/2003, artikel Ibid. ingressen punkt Ibid. artikel

26 Kommissionen har utfärdat flera gruppundantagsförordningar. En av dessa är förordning 358/2003 om tillämpningen av artikel 81.3 på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn. Förordningen innehåller fyra olika gruppundantag som jag återkommer till i avsnitt 3.9. Kommissionens tillkännagivande om riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3 fastställer kommissionens tolkning av villkoren för undantag. Riktlinjerna är inte bindande för medlemsstaterna utan syftar till att ge vägledning. 49 Vidare är det inte tänkt att medlemsstaterna skall tillämpa normerna mekaniskt. En individuell prövning bör ske med beaktande av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. 50 Bedömningen av om ett avtal är tillåtet enligt artikel 81.3 består av två delar. 51 Först och främst är det nödvändigt att ta reda på om det överhuvudtaget föreligger ett avtal som genom sitt syfte eller resultat leder till konkurrensbegränsande effekter. Därefter är det nödvändigt, om det har visat sig att det föreligger ett konkurrensbegränsande avtal, att avgöra huruvida avtalet uppfyller de fyra villkoren i artikel Kommissionens tillkännagivande innehåller riktlinjer för hur artikel 81.1 skall tillämpas Artikel 81.1 För att kunna avgöra om ett avtal har konkurrensbegränsande effekt är det nödvändigt att ta reda på hur konkurrenssituationen skulle ha sett ut om avtalet inte hade existerat. 53 Det är inte nödvändigt att påvisa faktiska konkurrensbegränsande verkningar om avtalet har till syfte att begränsa konkurrensen. 54 I dessa fall föreligger det således en presumtion om konkurrensbegränsande effekt. I övriga fall måste det föreligga en rimlig grad av sannolikhet, som är påvisbar, för att avtalets resultat leder till konkurrensbegränsande effekter. Både faktiska och potentiella effekter bör beaktas Riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3 EGF, punkt Ibid. punkt Ibid. punkt Se avsnitt Riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3 EGF, punkt Ibid. punkt Ibid. punkt

27 Det är nödvändigt att beakta olika faktorer vid bedömningen av om ett avtal syftar till att begränsa konkurrensen. Dessa faktorer är bland annat avtalets innehåll, dess objektiva syfte, i vilket sammanhang avtalet skall verka, vilken roll avtalsparterna har samt hur de uppträder på marknaden. 56 Det är inte alltid som ett avtal uttryckligen syftar till att begränsa konkurrensen. För att ett avtal skall omfattas av artikel 81.1 krävs att den konkurrensbegränsande effekten inte är obetydlig. 57 Det är sannolikt att ett avtal leder till konkurrensbegränsande effekter om avtalsparterna, tillsammans eller var för sig, uppnår en viss marknadsstyrka i och med avtalet. 58 Marknadsstyrkan kan vara lägre än vad som krävs vid tillämpningen av artikel Det är nödvändigt att definiera den relevanta marknaden för att kunna undersöka vilken effekt avtalet har. Kommissionen har lämnat ett tillkännagivande om definitionen av relevant marknad, vilket jag återkommer till längre fram i uppsatsen. Vidare kan det vara nödvändigt att undersöka olika faktorer kopplade till den relevanta marknaden, såsom parternas marknadsställning, konkurrenternas marknadsställning, köparnas marknadsställning, förekomsten av potentiella konkurrenter samt antalet inträdeshinder De fyra villkoren i artikel 81.3 Undantaget i artikel 81.3 innehåller fyra villkor som avtalet måste uppfylla. Villkoren är uttömmande vilket innebär att ytterliggare krav inte får förekomma. 61 Det är tillräckligt att ett av villkoren inte är uppfyllda för att ett avtal skall ogiltigförklaras. Därmed är det inte alltid lämpligast att göra en analys av villkoren i den ordning som de står i fördraget. Det är exempelvis onödigt att undersöka huruvida avtalet bidrar till att främja ekonomiskt framåtskridande om det direkt går att se att avtalet innebär begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå förbättringar. Villkor nummer ett, som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja teknisk eller ekonomiskt framåtskridande, innebär att avtalet måste bidra till effektivitetsvinster. Endast objektiva fördelar skall beaktas och således inte avtalsparternas 56 Ibid. punkt Ibid. punkt Ibid. punkt Ibid. punkt Ibid. punkt Ibid. punkt