NE NA LC DD NT VU EN Akut hotad (CR) A2bcde

Transkript

1 Anguilla anguilla Ål Fiskar NE NA LC DD NT VU EN CR Akut hotad (CR) A2bcde RE Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Anguilliformes (ålartade fiskar), Familj: Anguillidae (egentliga ålar), Släkte: Anguilla, Art: Anguilla anguilla - ål (Linnaeus, 1758) Synonymer: Muraena anguilla Linnaeus, 1758 Kännetecken Ålen är en ormliknande fisk som är vitt spridd i svenska vatten. Liksom nejonögon saknar den bukfenor, men till skillnad från dessa har ålen bara en gälöppning. Totallängd hanar ca 45 cm, honor ca 100 cm i Sverige, på andra ställen upp till 130 cm. De minsta leptocephaluslarverna är 5-7 mm långa, långsträckta, helt genomskinliga och kraftigt hoptryckta från sidan (pilbladslika). Deras tänder är påfallande långa. Fullvuxna leptocephalus-larver på omkring 7 cm kännetecknas av att de har ovalt bladlik form med förhållandevis litet huvud, korta tänder och en tydlig fensöm motsvarande rygg-, stjärt- och analfenan, varav stjärtfenan är relativt tydligt avskild. Glasålen är också genomskinlig med undantag för pigmentfläckar på huvudet och stjärtspetsen, och bortsett från att kroppen är mycket smal och kort är den till formen lik en vuxen ål. Hos gulålen är kroppen utpräglat långsträckt och mer eller mindre rund i genomskärning. Underkäken når framför överkäken. Gälöppningen är en smal springa på vardera sidan framför den korta men breda bröstfenan. Ryggfenan börjar något framför mitten av kroppen, analfenan vid mitten av kroppen. De båda fenorna förenas med en kort, smal stjärtfena runt ett baktill nästan tillspetsat kroppsslut. Analöppningen sitter nära analfenans framkant. Munnen är påfallande stor och når under eller bakom ögat. Huvudets form varierar mycket; vanligtvis är nosen uppifrån sett bred och avrundad, men den kan också vara smal och spetsig. Gulålen är brunfärgad upptill och har en mer eller mindre stark dragning åt gult eller gulvitt på huvudets undersida och längs buken. Sidolinjen framträder relativt starkt som en streckad, ljus linje längs mitten av sidan. Inför utvandringen kan man hitta alla mellanformer mellan gulål och blankål. Den senare karakteriseras av att ögonen är stora, och av att färgen förändras. En blankål är mörkgrå på ryggsidan samt ljusgrå till silvrig på sidorna och buken, och bröstfenorna blir svarta. Fenstrålar och fjäll: D , A , C 10, P Bukfenor saknas. Ej synliga fjäll. ArtDatabanken - artfaktablad 1

2 Utbredning och status Ål finns i alla svenska vatten utom i fjällområdena och ovanför större vattenfall eller andra naturliga eller människoskapade vandringshinder. Arten leker i Sargassohavet. Larver och lekvandrande individer finns i större delen av Nordatlanten (det görs dock mycket få fynd), och yngel och uppväxande individer förekommer i hela Europa, inklusive Island och hela Medelhavskusten. Dock saknas arten naturligt i stora delar av Östeuropa även om den sätts ut regelbundet. Det finns idag mycket som pekar på att ålen är, eller har varit mycket vanlig i nordafrikanska lagunområden och i Turkiet, områden som man traditionellt inte förknippar med ål och ålfiske. Bestånd finns på Kanarieöarna och Madeira samt på Island, men där är inslaget av den närbesläktade amerikanska arten A. rostrata stort och hybrider mellan arterna förekommer i tämligen stora antal. På Grönland är det däremot endast den amerikanska ålen som förekommer. Även om vi historiskt har haft mycket ål i vår del av Europa, så ligger kärnområdet för den europeiska ålen i sydvästra Europa (Frankrike, Spanien, Portugal och de Brittiska öarna). Runt Biscayabukten har tillgången på glasål varit smått fantastisk långt in på 1970-talet. Undersökningar rörande ålbeståndets genetiska struktur visar att uppfattningen om ett enda bestånd (panmixi) av europeisk ål består. Den svaga genetiska struktur man sett med hjälp av moderna molekylärbiologiska metoder tycks härröra från en variation i tid och inte i rum, dvs. den genetiska variation som ändå finns beror mer på en variation mellan olika år och inte mellan olika delar av Europa. Detta kan i sin tur indikera att ålen har en liten effektiv populationsstorlek. Ålens utbredning har genom oavsiktliga, eller i vissa fall avsiktliga utsättningar, på sätt och vis ökat i modern tid. Inslaget av europeisk ål i japanska naturvatten och på Nya Zeeland är numera inte obetydligt. Vad det innebär för risker med eventuell hybridisering är okänt. Ål och ålfiske är av mycket stor betydelse för det småskaliga kust- och insjöfisket i de allra flesta av de stater där arten förekommer någorlunda frekvent. Ålodling är en annan sektor som har stor ekonomisk betydelse, och som kräver en stabil tillgång till naturfångad glasål som startmaterial. Det är bl.a. därför som den drastiskt minskande rekryteringen av ål till Europas kuster är så allvarlig. I början av 2000-talet uppskattades mängden rekryterande ålar, uttryckt som det antal glasålar som når våra kuster varje år, uppgå till endast ca 1 % av vad som vandrade in för ca 25 år sedan. Med tanke på ålens långa generationscykel, på våra bredd-grader mellan 15 och 25 år för en honål, så har vi ännu bara sett inledningen till en alarmerande nedgång i beståndet av uppväxande ål i Europa. Ingen vet med säkerhet varför rekryteringen av ål från Sargassohavet till Europa och Nordafrika gått tillbaka så drastiskt. Tänkbara orsaker bedöms vara: alltför hårt fiske på alla stadier av ål, vandringshinder för såväl upp-, som nedströmsvandrande ålar, minskande tillgängliga uppväxtarealer, förändrade havsströmmar i Nordostatlanten, sjukdomar och parasiter samt hög belastning med fettlösliga miljögifter. ArtDatabanken - artfaktablad 2

3 Ekologi Ål i det stadium som kallas gulål finns i alla typer av sötvatten i Sverige samt längs Västkusten och Östersjökusten, företrädesvis över mjukbottnar som djuren kan gräva ned sig i. Ålen gräver en gång med 45 lutning som kan sluta i en kammare där flera ålar uppehåller sig under dagen. Om bottnen inte lämpar sig för en gång håller sig ålen gömd på annat sätt dagtid. Den är aktiv och kringsimmande under den mörka delen av dygnet. Ålar kan ta sig fram över land på fuktigt underlag vid vandringarna både till och från sina uppväxtområden. Glasålar kan kravla sig uppför nästan vertikala ytor och t.ex. ta sig förbi fördämningar. Ål livnär sig av all animalisk föda den kan komma över, främst småfiskar, blötdjur, kräftdjur och andra ryggradslösa djur. Den kan slita bort bitar från byten som är för stora att svälja genom att bita sig fast och rotera längs sin egen längsaxel. Efter metamorfosen till blankål slutar ålen att äta. I Sverige, där nästan alla ålar är honor, stannar ålen tills den är i medeltal omkring 14 år i Östersjön och upp till år i Västerhavet, men man har påträffat gulålar som är över 30 år gamla. Hanarna återvandrar som regel tidigare än honorna, vid 4-9 års ålder. Blankålens gonader utvecklas under vandringen i havet, som påbörjas under sensommaren eller hösten. När den lämnar Sveriges kuster är gonaderna långt ifrån färdigutvecklade. Åtminstone längs kusterna är blankålen mest aktiv nattetid. Den vandrar främst när månen är i nedan och det blir mörkt på nätterna (ålamörkret). Den uppehåller sig i fria vatten på meters djup (kanske även djupare) och når Sargassohavet påföljande vår En ål i Helsingborgs akvarium blev 88 år, en annan i en brunn i Brantevik (Skåne) misstänks vara över 150 år gammal. Man förmodar att ålar som vandrat ut och har lekt dör efter leken. Ålen har minskat kraftigt i antal. Sedan 1950-talet har mängderna inkommande ålyngel minskat med mer än 90 %, mellan 1970 och 2010 med omkring 75 %. Man befarar att antalet återvandrande ålar från svenska vatten kan vara bara 1 % av antalet under 1950-talet. De drastiska förändringarna beror inte bara på överfiske utan även på vandringshinder (inte minst dödas många av turbiner när de vandrar nedströms) samt på rundmasken Anguillocola crassus som kommit in med ålar från Asien. Ål kan fiskas på krok, men en stor del av fångsten tas med ryssjor under utvandringen på hösten. Arten är emellertid fredad i Sverige sedan En rekordål av vår art, en hona som beskrivits från Nederländerna var 133 cm och vägde g. Ålhanar varierar inte så mycket i storlek som honor, och blir sällan mycket längre än cm. Ålar med vikter upp till ca 4 kg fångas relativt frekvent i yrkesfisket. Hot Forskarna vet inte orsaken eller orsakerna till den drastiska nedgången i antalet rekryterande ålyngel till Europa och den därpå följande beståndsnedgången. Några av de frekvent diskuterade hypoteserna listas ovan. Flera av de tänkbara orsakerna är sådana som vi svårligen kan åtgärda, åtminstone inte på kort sikt. Man kan lite förenklat säga att ålforskarna tillhör två läger, där det ena förespråkar de storskaliga oceana förändringarna som huvudsaklig orsak till att ålynglen inte kommer fram till rätta platser och i rätt tid till Europa. Man kan även tänka sig att de återvandrande blankålarnas vandring och orientering störs av den förändrade strömbilden i Nordostatlanten. Det andra lägret menar att det är under gulålsstadiet som ålen farit mest illa, t.ex. genom att den inte helskinnad når fram till och sedan ut från lämpliga uppväxtområden i sötvatten. Till detta kommer ett alldeles för hårt fiske på ålens alla stadier, från glasålsfisket i södra Europa till vårt traditionella blankålsfiske i Östersjöområdet. Överallt där ålen finns pågår också ett hårt fiske efter halvstor uppväxande gulål. Problem kopplade till alla de miljögifter som ålar utsätts för, samt de sjukdomar och parasiter den har, försvårar givetvis situationen. Under 2004 har man också börjat diskutera ålens utsatta situation i termer av depensation och Allée-effekter, d.v.s. att det minskande lekbeståndet kan innebära att de återstående lekålarna är, eller snart blir, alltför få för att de effektivt skall kunna hitta partners i det stora lekområdet i Sargassohavet. Om situationen verkligen är så illa, kan beståndet av den europeiska ålen snabbt minska till obetydliga mängder eller i värsta fall försvinna helt. En sådan utveckling skulle vara katastrofal, inte bara för ålen som art och naturlig del av den biologiska mångfalden, utan även för det småskaliga fisket i de flesta länder där den förekommer mera frekvent. Det är nämligen så att ålen, även om den normalt inte avkastar så stora fångstvolymer, genom sitt förhållandevis höga pris utgör basen och själva förutsättningen för många av de kombinationsfisken som bedrivs i sötvatten och i kustnära områden som estuarier och laguner. En rapport från mitten av 1990-talet uppskattade att så många som fiskare inom EU var helt eller delvis beroende av ålfångster. ArtDatabanken - artfaktablad 3

4 Åtgärder Ålen utgör en viktig del i många limniska och marina ekosystem. Samtidigt är den en mycket viktig art för småskaliga fisken inom sitt stora utbredningsområde. Forskarsamhället har sedan 1970-talet försökt påtala den oroande minskningen i Europas ålbestånd. Först under senare år, dvs. under 2000-talet, så har ålens utsatta situation uppmärksammats mera allmänt av såväl ICES (Internationella Havsforskningsrådet) som EU-kommissionen. Hösten 2003 kom så ett Meddelande om ål från Kommissionen och därmed har en process kommit igång för att rädda ålen som art och förhoppningsvis även ålfisket. EU arbetar således på en Aktionsplan för ål, med både akuta och mer långsiktiga åtgärder för att öka antalet blankålar som ges möjlighet att helskinnade vandra åter för lek i Sargassohavet. Parallellt med detta så pågår i flera stater, bl.a. i Sverige, ett arbete med förvaltningsplaner för att rädda ålen och ålfisket. Det pågår även ett liknande arbete inom ICES. Målet för arbetet är just att öka antalet lekvandrare till sådana mängder att en ökad lekbiomassa kommer att ge upphov till en ökad rekrytering, som i sin tur ger upphov till flera lekvandrande blankålar osv. I dessa planer ingår givetvis kraftfulla restriktioner i alla ålfisken som nödvändiga och viktiga instrument, men det läggs också stor vikt även vid förbättrade vandringsvägar för såväl uppströmsvandrande småålar som för nerströmsvandrande blankålar. Det handlar då främst om åtgärder för säker passage förbi vattenkraftverk och dammar. Beräkningar som gjorts, inom arbetet med den svenska ålförvaltningsplanen, visar att det för att öka antalet lekvandrare till biologiskt mer säkra nivåer, så måste vi öka rekryteringen genom utsättning av glasål från områden inom ålens kärnområden där den fortfarande förekommer i lokala överskott. Dessa tankar har nu fått visst fotfäste även på internationell nivå. Om farhågorna om en Alle-effekt i Sargassohavet är välgrundade så kan behovet av sådana utsättningar vara mycket akut. Den allmänt vedertagna s.k. Försiktighetsansatsen kan kanske tolkas som att vi måste ta till utsättningar för att rädda ålen som art. Detta utifrån det vi idag vet och har indikationer på, i kombination med de kunskapsluckor vi fortfarande har. Övrigt Namngivning: Anguilla anguilla (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Muraena anguilla. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 245. Etymologi: anguilla (lat.) = ål; anguis = orm; diminutivsuffixet -illus (lat.). Uttal: [Angvílla angvílla] Namn på andra språk. Norska: Ål, danska: Ål, finska: Ankerias, engelska: (European) Eel. Konventioner och artskydd Konventioner: CITES bilaga B Rödlistning i andra länder Global rödlistning: CR A2bd+4bd (2014) ArtDatabanken - artfaktablad 4

5 Litteratur Aida, K., Tsukamoto, K & Yamauchi, K. (red.) Eel biology. Springer, Tokyo, Japan. Danielson, J. & Torstensson, T Saga och sanning från Ålakusten. Kristianstadsbladet förlag. Dannewitz, J., Maes, G., Johansson, L., Wickström, H., Volckaert, F.A.M. & Järvi, P Panmixia in the European eel: a matter of time Proceedings of the Royal Society B:Biological Sciences 272: Dekker, W Slipping through our hands Population dynamics of the European eel. PhD Thesis. University of Amsterdam, the Netherlands 11/10/2004. ( Dekker- Thesis-eel.pdf ( ). Dixon, D.A. (red.) Biology, management and protection of catadromous eels. American Fisheries Society Symposium No. 33. American Fisheries Society, Bethesda, Maryland, USA. Europeiska gemenskapernas kommission Meddelande från kommissionen till rådet och europaparlamentet Utarbetande av gemenskapens handlingsplan för förvaltning av europeisk ål. KOM (2003) 573. Gärsgård, I. (red.) Ål - från Sargassohav till gillesbord. Settern. Nordberg, P Ål, en artmonografi. Aldus/Bonnier, Stockholm. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Tesch, F.-W The Eel. 5th Edition, Blackwell Publishing. Wickström, H Stocking as a sustainable measure to enhance eel populations. Doktorsavhandling. Stockholms Universitet, Författare Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). (Håkan Wickström ArtDatabanken, SLU 2006 (naturvårdsinformation). ArtDatabanken - artfaktablad 5