Fri Tanke förlag

Transkript

1

2 Consciousness: A Very Short Introduction was originally published in English in This translation is published by arrangemen with Oxford University Press. Originalutgåvan, Consciousness: A Very Short Introduction publicerades på engelska Denna översättning publiceras enligt överenskommelse med Oxford University Press. Fri Tanke förlag info@fritanke.se Susan Blackmore Översättare: Elin Isberg Faktagranskare: David Brax Formgivning: Stevali Production Omslagsfoto: istockphoto

3 KORT OM MEDVETANDET Susan Blackmore Översättning av Elin Isberg FRI TANKE

4 Innehåll Illustrationer 1 Ett mysterium 2 Den mänskliga hjärnan 3 Tid och rum 4 En storslagen illusion 5 Jaget 6 Den medvetna viljan 7 Förändrade medvetandetillstånd 8 Medvetandets utveckling Litteratur Boktips

5 Illustrationer 1. Den bottenlösa avgrunden 2. Descartes reflexteori Bettman/Corbis 3. Filosofens zombie 4. Den cartesianska teatern 5. Neckers kub 6. Halvsidigt neglekt med tillstånd av Peter Halligan och John C. Marshall 7. Två visuella huvudvägar 8. Blindsyn 9. Kaninen på huden 10. Uppmärksamhetens strålkastare 11. Teorin om den globala arbetsytan ur B. Baars: In the theatre of consciousness, Journal of Consciousness Studies nr , s 300. Återgiven med tillåtelse. 12. Visuell illusion 13. Hitta blinda fläcken 14. Förändringsblindhet Sue Blackmore 15. Buddha Jeremy Horner/Corbis 16. Split brain -experiment 17. Teleporteringsmaskin

6 18. Områden i hjärnan som rör viljestyrda handlingar Spence, S.A. och Frith, C.D. (1999) Towards a functional anatomy of volition, Journal of Consiousness Studies, nr 6, s Libets experiment 20. Wegners teori om medveten vilja ur D. Wegner: The Illusion of Conscious Will (MIT Press, 2002), s Den gamla häxan 22. Att kartlägga medvetandetillstånd 23. Hur är det att vara en fladdermus? 24. Schimpans med spegel 25. Kika in i frysen örlag och författare ber om ursäkt för eventuella fel eller försummelser i listan ovan. Om de bl ontaktade skall de med glädje åtgärda dessa snarast möjligt.

7 Kapitel 1 Ett mysterium Det svåra problemet Vad är medvetande? Det kan låta som en enkel fråga, men det är det inte. Medvetandet är på en oc samma gång det enklaste och det svåraste av allt som vi kan undersöka. Det verkar som om antingen måste använda vårt medvetande till att undersöka sig självt, en ganska konstig tanke, ell lösgöra oss själva från det vi vill undersöka. Det är inte underligt att filosofer och forskare har kämp med begreppet i tusentals år, eller att forskarna länge avfärdade hela idén och vägrade att ens studer den. Som tur är lever och frodas medvetandeforskningen vid 2000-talets början. Psykologin, biolog och neurovetenskapen har nått en punkt där de kan ta sig an några svåra frågor: vad har medvetand för uppgift? Hade vi kunnat utvecklas utan det? Kan medvetandet vara en illusion? Vad är förreste medvetande? Det innebär inte att mysteriet är löst. Det är snarast lika dunkelt som någonsin förr. Skillnaden är a vi nu vet tillräckligt mycket om hjärnan för att vara redo för att angripa problemet direkt. Hur i he världen kan elektriska impulser från miljontals små hjärnceller ge upphov till något sådant som min personliga, subjektiva, medvetna upplevelser? För att komma någon vart med frågan om medvetandet måste vi ta problemet på allvar. Mång människor påstår sig ha löst medvetandets mysterium; de lägger fram storslagna samlande teorie kvantmekaniska teorier, andliga teorier om «medvetandets kraft» och många andra, men de fles bortser helt enkelt från den enorma klyftan, eller den «bottenlösa avgrunden», mellan den fysiska oc den mentala världen. Så länge de bortser från det problemet ägnar de sig egentligen inte alls medvetandet. 1. Ännu har ingen lyckats överbrygga den bottenlösa avgrunden eller den enorma klyftan och förklara vad som skiljer det in från det yttre, tankarna från hjärnan eller det subjektiva från det objektiva. Den här frågan är en modern variant av det välkända kropp/själ-problemet som filosofer har brotta med i över två tusen år. Problemet är att denmänskliga erfarenheten verkar innefatta två helt olik

8 slags saker som inte kan sammanfogas på något enkelt sätt. Å ena sidan har vi våra upplevelser. Just nu kan jag se husen och träden på en kulle långt borta, hör bilarna på motorvägen, njuta av värmen och allt det välbekanta i mitt eget rum och undra om d skrapande ljudet jag hör är katten som vill bli insläppt. Alltihop är mina personliga upplevelser, oc de har egenskaper jag inte kan förmedla till någon annan. Jag kan undra om du uppfattar grönt p samma sätt som jag och om kaffe luktar exakt likadant för dig som för mig, men jag kan aldrig få red på det. Dessa obeskrivbara egenskaper kallar filosoferna «qualia» (även om det råder stor oenighet o huruvida qualia existerar). Rödheten hos den där blanka röda muggen är ett quale, den mjuka känslan min katts päls är ett quale, och det är kaffedoften också. De här upplevelserna framstår som verklig intensivt levande och omöjliga att förneka. De bildar tillsammans världen jag lever i. Ja, de är faktis allt jag har. Å andra sidan tror jag faktiskt att det finns en fysisk värld som ger upphov till de här upplevelsern Jag kanske inte är helt säker på vad den består av eller vilken dess inre natur är, men jag tvivlar inte p att den finns. Om jag förnekade dess existens skulle jag inte kunna förklara varför jag, om jag gic fram till dörren, förmodligen skulle se katten rusa in och om du kom förbi skulle du hålla med m om att en katt just nu satte leriga tassavtryck över skrivbordet. Problemet är att det verkar röra sig om saker av fullständigt olika slag. Dels finns det verkliga, fysisk föremål med storlek, form, vikt och andra egenskaper som alla kan mäta och vara ense om, dels finn det personliga upplevelser känslan av smärta, färgen på det där äpplet som jag ser den nu. Under historiens lopp har de flesta människor anammat någon form av dualism, det vill säga tron a det faktiskt finns två olika världar. Det gäller de flesta icke-västerländska kulturerna i dag, oc undersökningar visar tecken på att det gäller de flesta bildade västerlänningar också. Nästan alla sto religioner är dualistiska: kristna och muslimer tror på en evig, icke-fysisk själ, och hinduer tror p atman eller det gudomliga inre jaget. Bland religionerna är det bara buddhismen som förkastar tanke på ett inre själv eller ett jag som lever vidare. Dualismen är utbredd även bland icke-troende västerländska kulturer. Populära new age-teorier åberopar tankens, medvetandets eller andens krafte som om de vore en självständig makt, och utövare av alternativmedicin förfäktar tankens inverkan p kroppen, som om de vore skilda företeelser. Den sortens dualism är så djupt rotad i språket att vi uta tvekan kan tala om «min hjärna» eller «min kropp», som om «jag» vore skild från «dem». På 1600-talet lade den franske filosofen René Descartes ( ) formellt fram den mest välkänd dualistiska teorin. Den här tanken, som kallas cartesiansk dualism, innebär att tankarna och hjärna består av olika ämnen. Enligt Descartes är tankarna icke-fysiska och icke utsträckta (det vill säga d tar inte upp plats och har ingen position), medan kroppen och den övriga fysiska världen består a fysisk, eller utsträckt, materia. Problemet här är uppenbart. Hur samspelar de båda? Descartes föreslo att de möts i den lilla tallkottkörteln mitt i hjärnan, men det skjuter bara problemet en aning p framtiden. Tallkottkörteln är materiell och den cartesianska dualismen förklarar inte varför den, oc bara den, skulle kunna kommunicera med tankevärlden. Det här samspelsproblemet skapar oreda i alla ansatser till en dualistisk teori, och det är förmodlige därför de flesta filosofer och forskare helt förkastar alla former av dualism till fördel för något slag monism, men valmöjligheterna är få och dessutom problematiska. Idealister gör tanken till grund fö allting, men måste sedan förklara hur och varför det tycks finnas en varaktig materiell värld. Neutra monister förkastar dualismen men är oeniga om hur världen är beskaffad i grunden och hur man sk

9 göra den enhetlig. En tredje möjlighet är materialismen, och den är det klart populäraste alternativ bland dagens forskare. Materialister anser att materien är det grundläggande, men måste bemöta d problem som hela den här boken handlar om. Hur förklarar man medvetandet? Hur kan en fysis hjärna, som enbart består av materia, ge upphov till medvetna upplevelser och obeskrivbara qualia? Det här problemet kallas medvetandets «svåra problem», ett uttryck som den australiske filosofe David Chalmers myntade Han ville skilja mellan den här allvarliga och överväldigand svårigheten och vad han kallade de «lätta problemen». De lätta problemen är enligt Chalmers de so vi i princip vet hur vi ska lösa, även om vi inte har gjort det än. De innefattar frågor som perceptio inlärning, uppmärksamhet och minne, hur vi skiljer mellan föremål eller reagerar på stimuli och hu sömn skiljer sig från vakenhet. Allt det är lätt jämfört med det riktigt svåra problemet, själv erfarandet, hävdar han. Alla håller inte med Chalmers. Vissa hävdar att det svåra problemet inte finns, att det vilar på en fals föreställning om medvetandet, eller på att man kraftigt underskattar de «lätta» problemen. De amerikanska filosofen Patricia Churchland kallar det ett falskt problem och menar att vi inte kan ve i förväg vilka problem som kommer att visa sig vara riktigt svåra. Hon hävdar att det uppstår ur de falska instinktiva uppfattningen att om vi förklarade perception, minne, uppmärksamhet och al andra detaljer, så skulle någonting fortfarande fattas «själva medvetandet». 2. Descartes förklarade reflexartade smärtreaktioner som mekaniska responser och livsandar som flyter genom smala ådro Medvetna upplevelser hörde däremot till en helt annan, mental, värld, vars länk till den fysiska kroppen fanns i tallkottkörte mitt i hjärnan. Det här är viktiga invändningar. Innan vi går vidare måste vi därför få en klarare bild av vad «själv medvetandet» skulle kunna betyda, om det alls betyder något. Att definiera medvetandet Hur är det att vara en fladdermus? Den här egendomliga frågan har tagit stor plats medvetandeforskningens historia. Den ställdes för första gången på 1950-talet, men år 1974 blev de välkänd genom den amerikanske filosofen Thomas Nagel. Han använde frågan för att ifrågasät materialismen, för att utforska vad vi menar med medvetande, och för att förstå varför det gö kropp/själ-problemet så svårt att reda ut. Vad vi menar är subjektivitet, hävdade han. Om det finn

10 någonting som är som att vara en fladdermus någonting ur fladdermusens eget perspektiv så h fladdermusen ett medvetande. Om det inte finns någonting som är som att vara en fladdermus, så h den inget medvetande. Tänk till exempel på muggen eller kannan eller plastdekorationen på ditt bord. Fråga dig nu: hur känn det att vara en mugg? Du kommer förmodligen att svara att det inte känns som någonting alls, a muggar inte kan känna, att porslin inte är levande och så vidare. Förmodligen kan du utan proble påstå att kannor och muggar saknar medvetande. Men om du går vidare till maskar, flugor, bakterie eller fladdermöss, så blir det svårare. Du vet inte och kan inte veta hur det känns att vara e daggmask. Men om du tror att det finns någonting som är som att vara en daggmask, så anser du a masken har ett medvetande, påpekar Nagel. Så definieras medvetandet Det finns ingen allmänt accepterad definition av ordet medvetande, men det följande kanske gör det lite lättare att förstå vad som kan menas. Hur det är att vara : Om och endast om det finns någonting som är som att vara ett djur (eller en dator, eller ett spädbarn) så har det ett medvetande. Subjektivitet: Medvetande innebär subjektiva eller fenomenella upplevelser. Hur tingen ter sig för mig, till skillnad från hur de är rent objektivt. Qualia: Intryckens subjektiva egenskaper som inte kan beskrivas, som rödheten i rött eller den speciella lukten av terpentin. Vissa filosofer menar att de inte finns. Medvetandets svåra problem: Hur kan subjektiva upplevelser uppstå ur fysiska objekt som hjärnor? Nagel valde fladdermusen som exempel eftersom fladdermöss är så väldigt olika oss. De flyger, leve huvudsakligen i mörker, hänger upp och ned i träd eller fuktiga grottor, och skapar sig en bild a världen med hjälp av ekolokalisering i stället för med synsinnet. Det innebär att de sänder ut snabb högfrekventa skrik i flykten och därefter får information om sin omgivning genom att analysera d ekon som kommer tillbaka till de känsliga öronen. Hur är det att uppfatta världen på det här sättet? Det hjälper inte att föreställa sig att man själv är e fladdermus, för en bildad, talande fladdermus skulle inte vara någon vanlig fladdermus; och om d själv å andra sidan blev en vanlig fladdermus och inte kunde tänka eller tala, så skulle du inte kunn besvara din egen fråga. Nagel menade att vi aldrig kan veta, och ur detta drog han slutsatsen att problemet är olösligt. Därfö sägs han vara mysterian. Även den amerikanske filosofen Colin McGinn är mysterian, och hävdar a vi människor är «kognitivt avskärmade» när det gäller att förstå medvetandet. Vi har med andra or ingen möjlighet att förstå medvetandet, precis som en hund inte har någon möjlighet att kunna läs tidningen han så glatt bär hem från butiken. Psykologen Stephen Pinker håller med: vi kanske ka förstå de flesta detaljer i hur vårt tänkande fungerar, men själva medvetandet kommer alltid att var utom räckhåll för oss. Det är inte många som delar Nagels pessimism, men hans fråga har visat sig vara användbar för a påminna oss om vad det hela gäller när vi talar om medvetandet. Det går inte att tala om perceptio

11 minne, intelligens eller problemlösning som rent fysiska processer, och sedan påstå att man ha förklarat medvetandet. Om det verkligen är medvetandet du talar om måste du på något sätt ta dig a subjektiviteten. Antingen måste du faktiskt lösa det svåra problemet och förklara hur subjektivitet ka uppstå ur den materiella världen, eller så måste du förklara varför medvetandet ger ett så starkt intryc av att finnas, om du hävdar att det är samma sak som de här fysiska processerna eller en illusion, ell rent av inte finns alls. I vilket fall som helst kan du bara säga att det är medvetandet du ägnar dig om du talar om «Hur är det att vara?». Medvetande i den här grundläggande bemärkelsen kallas också fenomenellt medvetande, ett uttryc myntat av den amerikanske filosofen Ned Block. Block jämför fenomenellt medvetande, hur det är a befinna sig i ett visst tillstånd, med tillgångsmedvetande1, vilket innebär att något finns tillgängligt fö tankar eller för att vägleda handlingar och tal. Det är det fenomenella medvetandet (ell subjektiviteten) som Nagel talade om, och det är kärnan i medvetandets problem. Med dessa idéer i tankarna är vi redo för en av medvetandeforskningens viktigaste kontroverser. De gäller följande fråga: är medvetandet en extra tillläggsingrediens hos människan utöver vår förmåg att uppleva, tänka och känna, eller är det en inneboende och oskiljbar del av att vara en varelse so kan uppleva, tänka och känna? Det är själva nyckelfrågan som allt annat bygger på, och du vill kansk bestämma dig för vad du anser om saken redan nu, för oavsett vad du väljer blir implikationern tämligen slående. Om medvetandet är en extra ingrediens, så undrar vi naturligtvis varför vi har det. Vi undrar va medvetandet är till för, vad det gör och hur vi fick det. Ur det här perspektivet är det lätt att förestäl sig att vi hade kunnat utvecklas utan det, så vi vill veta varför medvetandet utvecklades, vilka fördel det ger oss och om det har utvecklats hos andra varelser också. Ur det här perspektivet är det svå problemet verkligen svårt, och vår uppgift är att besvara de här besvärliga frågorna. Om medvetandet däremot är en inneboende egenskap hos våra komplexa hjärnprocesser och inte ka skiljas från dem, så är det meningslöst att ställa de flesta av de här frågorna. Ur det här perspektiv (som i vissa former kallas funktionalism) finns det ingen poäng med att fråga sig varför medvetand utvecklades, för alla varelser som har utvecklats till att ha intelligens, perception, minne och känslo måste också ha ett medvetande. Dessutom vore det meningslöst att tala om «själva medvetandet» ell «obeskrivbara qualia», för det finns ingenting utöver processerna och förmågorna som har en ege existens. Ur det perspektivet finns det egentligen inget djupare mysterium, och inget svårt problem. Så v uppgift är en helt annan: att förklara varför det verkar finnas ett sådant problem och varför vi verka ha obeskrivbara, icke-fysiska medvetna upplevelser. Det är här idén att medvetandet skulle kunna var en illusion kommer in, för varken medvetandet eller det svåra problemet är vad de verkar vara, oc därmed måste vi förklara varifrån illusionen kommer. Om det verkar svårt att fullt ut förstå konsekvenserna av den här tudelningen kanske e tankeexperiment gör det lättare. Zombie Föreställ dig en människa som ser ut precis som du, beter sig som du, tänker som du och talar som d men som inte har något medvetande. Personen har inga medvetna personliga upplevelser; alla de

12 handlingar utförs utan någon som helst medvetenhet. Det är en sådan omedveten varelse, inte någ odött lik från Karibien, som filosofer syftar på med ordet zombie. Det är definitivt lätt att föreställa sig zombier, men skulle de kunna finnas på riktigt? Den här ti synes lätta frågan leder till en hel uppsjö av filosofiska frågor. På ja-sidan finns de som tror att två system faktiskt kan vara funktionsmässigt likvärdiga, där det en är medvetet och det andra inte. Chalmers är av den åsikten. Han hävdar att man inte bara kan tänka s en zombie, utan att de faktiskt skulle kunna finnas om inte i vår värld, så i en annan. Han föreställ sig sin zombie-tvilling som beter sig precis som den verklige Chalmers men inte har några medvetn upplevelser, har någon inre värld eller upplever några qualia. Inuti zombie-daves huvud råder mörke Andra filosofer har fantiserat ihop tankeexperiment med en zombiejord befolkad a zombiemänniskor, eller spekulerat över om några verkliga, levande filosofer i själva verket skul kunna vara zombier som låtsas att de är medvetna. På nej-sidan finns de som anser att hela idén om zombier är befängd, däribland både Churchland oc den amerikanske filosofen Daniel Dennett. De menar att det är en löjlig idé, eftersom ett system so kan gå, tala, tänka, spela spel, välja kläder, avnjuta en god middag och göra allt annat som vi gör me nödvändighet skulle vara medvetet. Problemet är att människor fuskar när de ska föreställa sig e zombie, genom att inte ta definitionen på tillräckligt stort allvar, säger de. Så om du inte vill fusk måste du komma ihåg att zombien måste vara helt omöjlig att skilja från en vanlig människa utifrå Det är med andra ord ingen idé att ställa zombien frågor om dess upplevelser eller att undersöka va den har för filosofi, för den måste per definition bete sig precis som en människa med ett medvetand skulle göra. Om man följer reglerna på riktigt löses idén upp i nonsens, säger kritikerna. Vid det här laget borde det framgå tydligt att zombien egentligen bara är ett mer livfullt sätt a föreställa sig nyckelfrågan: är medvetandet ett extra tillbehör som vi medvetna människor kan va glada att vi har fått, eller är det något som automatiskt följer med alla förmågor att uppleva, tänka oc känna som vi har utvecklat? Om man anser att det är ett tillägg kan man anse att vi alla skulle h kunnat utvecklas till zombier i stället för människor med medvetande, och att till och med ens grann skulle kunna vara en zombie. Men om man tror att det är en inneboende egenskap som inte kan skilja från människans andra förmågor, så kan zombier helt enkelt inte finnas, och tanken är bara fånig. Jag tycker att tanken bara är fånig. Trots det är den oerhört lockande, till stor del för att det vore så lä att föreställa sig en zombie. Men att det är lätt att föreställa sig någonting betyder inte alls att d nödvändigtvis är sant. Låt oss därför undersöka en annan sida av samma fråga frågan o medvetandet har någon funktion.

13 3. Föreställningen om den filosofiska zombien leder bara till förvirring. Uttryck som «medvetandets kraft» är vanliga i allmänt tal. Tanken är att medvetandet är något slag kraft som kan inverka direkt på världen, antingen genom att påverka ens egen kropp, som när «jag fattar ett medvetet beslut att röra på armen och den rör sig, eller mer kontroversiellt i företeels som healing, telepati och «andens makt över materien». Precis som med zombien är det lätt a föreställa sig den här «kraften». Man kan se för sig hur medvetandet sträcker sig ut och påverk saker. Men verkar den tanken rimlig? Så fort man kommer ihåg att medvetande innebär subjektivit börjar idén te sig mindre trolig. Hur skulle «hur det är att vara» någonting kunna vara något slag kraft? Hur skulle min upplevelse av det där trädets grönska kunna få någonting att hända? Ett sätt att ta reda på om medvetandet skulle kunna vara någon sorts kraft eller makt är att fråga s vad som skulle hända om man tog bort det. Om medvetandet har någon makt alls skulle det som ble kvar uppenbarligen inte kunna vara någon zombie, för en zombie måste ju per definition vara omöjl att skilja från en medveten person. Så man skulle få någon som var olik en medveten person på så sä att den inte kunde vad då? Du tror kanske att medvetandet behövs för att vi ska kunna fatta beslut, men man vet mycket om hu hjärnan fattar beslut och det verkar inte behövas någon särskild tilläggskraft för det. Dessutom ka man tillverka datorer som fattar beslut utan någon speciell medvetandemodul. Samma sak gäller fö att se, höra, kontrollera rörelser och många andra förmågor hos människan. Du tror kanske att d behövs för att uppskatta skönhet, att skapa eller att bli kär, men i så fall måste du visa att det ä medvetandet som gör de sakerna, och inte en intelligent hjärnas arbete. Allt det här leder till den besvärande tanken att medvetandet kanske inte fyller någon funktion, och d finns andra underliga saker som pekar åt samma håll. Tänk till exempel på hur människor fång bollar i cricket, spelar bordtennis eller bryter in i snabbt flytande samtal. Alla dessa snabba handlinga verkar ske medvetet, men är det själva medvetandet som får dem att hända? Faktum är, som vi ska s att sådana handlingar sker för fort för det, och de samordnas av delar av hjärnan som inte verkar va inblandade i medvetna upplevelser. Kan medvetandet i så fall vara helt verkningslöst? En version av den här idén är epifenomenalism idén att medvetandet är en oanvändbar biprodukt, ett epifenomen. Det är verkligen en märklig idé, fö den skulle innebära att medvetandet faktiskt existerar men inte påverkar någonting annat. Och om d inte har några effekter alls är det svårt att förstå varför vi skulle komma att bekymra oss om det ell

14 ens tala om det. Men epifenomenalism är inte det enda sättet att se på medvetandet som någonting verkningslöst. E alternativ är att säga att alla varelser som vi, som kan se, känna, tänka, bli kära och uppskatta gott vi oundvikligen kommer att tro att de har ett medvetande, föreställa sig zombier, och tro att medvetand får saker att hända. Huvudpoängen i den sortens teorier är att vi låter oss ledas vilse; vi upplever d som om medvetandet är en kraft eller en extra förmåga, men vi bedrar oss. Om den här teorin behövd ett namn skulle vi kunna kalla den «självbedrägerism». Jag tror att det är det rätta sättet att föreställa sig medvetandet, men det antyder att våra vanlig antaganden om medvetandet kanske är helt felaktiga. Kan vi verkligen ha så fel? Och varför har det? Vi kanske skulle ta en närmare titt på några av de antagandena och fråga oss hur tillförlitliga d är. Den inre teatern Kanske är det så här det faller sig naturligast att föreställa sig medvetandet: som en egen inre teate Jag sitter här i teatern, någonstans inuti mitt huvud, och tittar ut genom ögonen. Men det här är e flersinnesteater. Därför upplever jag också beröring, lukter, ljud och känslor. Dessutom kan ja använda fantasin jag kan frammana bilder och ljud som jag kan se som på en mental filmduk fö mitt inre öga eller höra för mitt inre öra. Allt detta är «mitt medvetandes innehåll» och «jag» är de enpersonspublik som upplever det. Den här teaterbilden passar bra ihop med en annan vanlig bild av medvetandet att det flyter fra som en flod eller en ström. «Den moderna psykologins fader» William James ( ) myntad på 1800-talet uttrycket «medvetandeströmmen», och det verkar ju välfunnet. Vårt medvetna liv känn verkligen som en ständig ström av bilder, ljud, lukter, känselintryck, tankar, känslor, sorger oc glädjeämnen som kommer till mig ett efter ett. Det här är ett så enkelt sätt att föreställa sig vårt inre, och faller sig så naturligt, att det knappa verkar värt att ifrågasätta. Men när vi trasslar till det för oss intellektuellt, som vi verkar ha gjort me medvetandets problem, kan det ibland vara värt att ifrågasätta våra mest grundläggande antaganden det här fallet de nyss nämnda till synes oförargliga liknelserna. Det starkaste ifrågasättandet kommer från filosofen Daniel Dennett. Han menar att även om de fles skulle förkasta den cartesianska dualismen utan att tveka så har de kvar tydliga spår av dualistis tänkande i form av vad han kallar den cartesianska teatern. Det syftar inte bara på teaterliknelsen, uta över huvud taget tanken att det någonstans i sinnet eller hjärnan måste finnas en tid och plats där al går samman och «medvetandet blir till»; att hjärnans aktiviteter går över någon sorts mållinje och a saker på något mystiskt sätt blir medvetna eller «går in i medvetandet» efter den.

15 4. Det känns som om jag sitter någonstans inuti mitt huvud och tittar ut därifrån, upplever världen utanför genom ögonen o öronen, föreställer mig saker för mitt inre öga och får mina armar och ben att ta mig iväg för att posta mitt brev. Men hjärna kan inte fungera så. Det är den här biosalongen som är Dennetts cartesianska teater. Det kan inte stämma, menar Dennett. För det första finns det inget centrum i hjärnan som skulle kunn motsvara den föreställningen, eftersom hjärnan bearbetar information helt parallellt i ett system so saknar centralstyrning. Information kommer in till sinnena och sprids överallt för olika syften. D finns inget centrum där «jag» sitter och ser på föreställningen medan saker rör sig genom mi medvetande. Det finns ingen punkt som tankar och sinnesintryck når fram till i ögonblicket de uppst i medvetandet. Det finns inte någon viss plats som mina beslut sänds ut från. I stället ägnar s hjärnans alla olika delar åt sitt. De kommunicerar med varandra när så behövs, och kontrolleras in centralt. Så vad skulle kunna motsvara den inre teatern? Det hjälper inte att föreställa sig teatern som något slags utspridd process eller utbrett neuralt nätver snarare än en faktisk plats, tillägger Dennett. Det rör sig om samma princip, och den är fortfarand felaktig. Det finns helt enkelt ingen plats, process eller någonting annat där den medvetna delen a hjärnaktiviteterna finns medan allt annat är omedvetet. Det finns inget sinne där informationen so tas in samlas för att visas «i medvetandet» så att någon ska kunna se eller höra den, och ingen lite person där inne som handlar utifrån vad den ser. Hjärnan är inte ordnad så, och den skulle inte funger om den var det. På något sätt måste vi förstå hur denna känsla av att vara ett medvetet jag med e medvetandeström uppstår i en hjärna som faktiskt inte har någon inre teater, föreställning eller publik Dennett myntade uttrycket «cartesiansk materialist» för att beskriva de forskare som påstår s förkasta dualismen men som ändå tror att det finns en cartesiansk teater. Observera att båda dess termer, cartesiansk teater och cartesiansk materialism, kommer från Dennett, inte Descartes. Få o några forskare skulle själva säga att de var cartesianska materialister. Trots det ska vi strax få se att d flesta utgår från att det finns något slags medvetandeström eller behandlar medvetandet som en in teater. Naturligtvis kan de ha rätt, och i så fall är det medvetandeforskningens uppgift att förklara va i hjärnan som motsvarar den metaforiska teatern och hur den fungerar. Men jag tvivlar på det. Om v undersöker lite närmare hur hjärnan fungerar kanske det blir tydligare varför.

16 Kapitel 2 Den mänskliga hjärnan Medvetandets enhet Det sägs att den mänskliga hjärnan är det mest komplexa objekt som finns i vårt kända universum Människans hjärna är större i förhållande till kroppsvikten än någon annan djurarts mycket störr Den är ungefär tre gånger större än man skulle kunna vänta sig av en jämförelse med våra närmas släktingar, de andra människoaporna. En människohjärna väger nästan ett och ett halvt kilo och bestå av mer än en miljard neuroner (nervceller) med många miljarder förbindelser. Ur alla dess förbindelser uppstår samtliga människans fantastiska förmågor: perception, inlärning, minn slutledningsförmåga, språk och på något sätt medvetande. Vi vet att hjärnan är intimt förknippad med medvetandet eftersom förändringar i hjärnan orsaka förändringar hos medvetandet. Till exempel påverkas även våra subjektiva upplevelser av droger som påverkar hjärnans funktion, specifika upplevelser som hallucinationer, sinnesintryck elle känslomässiga reaktioner kan uppstå om man stimulerar små områden i hjärnan, och skador p hjärnan kan påverka en människas medvetandetillstånd på dramatiska sätt. Så mycket vet vi säker men vad som fortfarande är en gåta är varför vi har något medvetande alls. På vissa sätt verkar hjärnan inte vara rätt utformad för att åstadkomma den sorts medvetande vi ha Framför allt arbetar hjärnan i hög grad parallellt och är starkt spridd till sin organisation. Informatio kommer in från sinnena och används för att styra tal, handlingar och andra utmatningar, men det finn ingen centralstyrning, inget inre rum där allt det viktigaste händer. En hjärna är mer lik ett väldig nätverk, eller en väldig samling nätverk som går in i varandra, än en dator med en central processo Ingenting i människans hjärna är centraliserat. Olika delar hanterar syn, hörsel, tal, kroppsuppfattnin motorik, planering och otaliga andra uppgifter. Alla dessa delar är sammanlänkade, men inte genom att allting skickas till en enda central processorenhet utan genom miljoner kopplingar överallt so löper kors och tvärs. Människans medvetande verkar däremot utgöra en enhet. Denna «medvetandets enhet» beskrivs of på tre olika sätt, och det sätt att föreställa sig medvetandet som faller sig mest naturligt, som en teat eller en ström av upplevelser, implicerar alla tre. För det första implicerar det att de saker jag för tillfället upplever alltid verkar hänga samman p något sätt, det vill säga att vissa saker finns i mitt medvetande medan många andra inte gör det. D som finns i medvetandet kallas «medvetandets innehåll» och utgör det som för ögonblicket visar sig strömmen eller i teaterföreställningen på scenen. För det andra tycks medvetandet vara sammanhåll över tid så att det finns en känsla av obrutet sammanhang från det ena ögonblicket till det andr kanske till och med genom en hel livstid av medvetna upplevelser. För det tredje är det ett och samm «jag» som tar del av medvetandets innehåll. Med andra ord finns det förutom strömmen a upplevelser en enda person som upplever dem. En framgångsrik vetenskap om medvetandet måste alltså förklara medvetandets innehåll, dess käns

17 av sammanhang och det medvetna jaget, och den måste utgå från en hjärna som arbetar decentraliser och med många processer parallellt. Vi återkommer till frågan om jaget, men låt oss börja med de till synes oförargliga idén att medvetandet har ett innehåll. Det viktiga i det här sammanhanget är att det mesta som pågår i människans hjärna verkar ligg utanför medvetandet, till och med utom räckhåll för det. Vi ser hur vinden blåser genom träden, me vi är inte medvetna om den snabba elektriska aktiviteten i synbarken som leder till det intrycket. V sitter vid datorn och har medvetandet inriktat på e-posten vi svarar på, men är omedvetna om hu händerna skriver orden eller varifrån orden kommer. Vi kämpar medvetet för att vinna den dä bordtennismatchen, utan en tanke på det snabba samspel mellan syn och motorik som gör vå vinnarslag möjliga. I vart och ett av dessa fall är alla våra hjärnceller och deras miljarder förbindelser aktiva; beroende p vad vi gör signalerar några celler snabbare och andra långsammare. Trots det tar sig merparten av de här aktiviteten aldrig in i medvetandeströmmen eller den inre teatern. Så vi säger att den är omedvete eller undermedveten, eller så förpassar vi den till medvetandets utkanter. Men vad betyder det här egentligen? Problemet är att den här uppdelningen antyder att det skul finnas någon magisk skillnad mellan det medvetna och det omedvetna. Kontrolleras den medvetn hjärnaktiviteten av en övernaturlig själ eller ett icke-fysiskt jag, som en dualist kanske skulle mena Finns det någon särskild plats i hjärnan där medvetandet blir till? Finns det speciel «medvetandeneuroner» som skapar medvetna upplevelser, till skillnad från andra neuroner? Elle finns det kanske speciella sätt att koppla samman nervceller som skapar medvetande? Som vi ska få s har alla dessa möjligheter motsvarigheter bland teorierna om medvetandet, men de stöter alla på sto svårigheter. Synestesi Vissa människor kan höra former, se musik eller känna ljud, och det är en förvånansvärt vanligt förekommande form av enighet i medvetandet. Många småbarn har synestesi, men det växer ofta bort; omkring 1 av 200 vuxna är synesteter. Synestesi är ärftligt, är vanligare bland kvinnor och vänsterhänta och förknippas med bra minne men sämre matematisk och spatial förmåga. Särskilt vanligt är det bland poeter, författare och konstnärer. I den allra vanligaste formen av synestesi verkar siffror eller bokstäver alltid ha färger. Intrycken är inte viljestyrda, och synesteter som testas med många års mellanrum meddelar att samma stimuli fortfarande får dem att uppleva exakt samma färger eller former som tidigare. Synesteter döljer ofta sin förmåga, och psykologerna tvivlade länge på att fenomenet var äkta. Senare forskning bekräftar dock att effekterna förekommer och är stabila över tid. Kanske har synesteter fler förbindelser mellan hjärnans olika sinnescentrum, och Ramachandran menar att den vanligaste formen av synestesi skulle kunna förklaras med att siffror och färger bearbetas i områden intill varandra i hjärnan. Vad frågan verkar bottna i är: ska vi kämpa vidare med vår invanda syn på medvetandet som en teate eller ett flöde av upplevelser och försöka få den att fungera, eller ska vi göra oss av med alla vå invanda sätt att tänka och börja om på nytt? Den frågan tål att tänkas på när vi undersöker en del a den spännande forskning som kopplar medvetandet till hjärnans funktion. Medvetandets neurala korrelat

18 Alla har upplevt smärta. Smärta är vidrig. Den gör ont och man tycker inte om den. Men vad är den Smärta är perfekt att använda som exempel i resonemang som rör medvetandets neurala korrelat2, d vill säga vilka företeelser i hjärnan som korrelerar, visar samband, med subjektiva upplevelser. Ur subjektiv synvinkel är smärta en rent personlig upplevelse. Man kan inte beskriva den för någo annan. Man kan inte veta hur ont någon annan har annat än genom att iaktta deras beteende, och ti och med då tror man kanske att personen bluffar, men säker kan man aldrig vara. Man minns inte en hur smärtan kändes när den väl har försvunnit. Det sägs ju ofta att ingen kvinna skulle skaffa ett and barn om hon mindes hur ont det första gjorde. Det är faktiskt så att man bara kan veta hur smär känns just i den stund man genomlider den. Ur objektiv synvinkel uppstår smärta till exempel när kroppen skadas. Kemiska förändringar av olik slag sker vid skadestället och sedan skickas signaler till ryggmärgen genom vissa specialiserad nervceller som kallas C-fibrer, och därifrån till hjärnstammen, talamus, känselbarken (som innehålle en karta över kroppens alla delar) och cingulum i hjärnan. Hjärnskanningar visar att det finns ett star samband mellan styrkan hos den upplevda smärtan och graden av aktivitet i de här delarna av hjärna Vi känner med andra ord till några av de neurala korrelaten för smärta. Här är det viktigt att komma ihåg devisen «korrelationer implicerar inte orsakssamband». Det är so bekant mycket lätt att halka vidare från statistiska samband till falska slutsatser om orsaker, som följande enkla exempel. Anta att Freddie har för vana att gå in i vardagsrummet och slå på teve Nästan varje gång han gör det visas The Simpsons strax därpå. När andra människor går in vardagsrummet och trycker på knappen visas helt andra saker. Om korrelation implicerade orsa skulle vi få dra slutsatsen att det var Freddies handling som fick Simpsons att visas. I det här fall låter vi oss förstås inte luras. Men i många andra fall kanske vi gör det. Tumregeln man bör komma ihåg lyder: om det finns ett säkert statistiskt samband mellan A och B, s finns det tre möjliga orsaksförklaringar: A orsakade B, B orsakade A, eller så orsakades både A och B av någonting annat. Dessutom kan det vara så att A och B i själva verket är samma sak, fastän de int verkar vara det (som vatten och H 2 O, eller morgonstjärnan och aftonstjärnan). Vilket gäller för smärta? Kanske är det de fysiska förändringarna som orsakar smärtan, och i så fa måste vi lösa det svåra problemet. Kanske orsakar smärtan de fysiska förändringarna, och då behöv vi en övernaturlig teori. Kanske orsakar någonting annat båda delarna, och i så fall har vi ingen anin om vad. Eller så är de kanske samma sak. Många materialister har argumenterat för den sis förklaringen, men om det stämmer så har vi ingen som helst aning om hur det kan stämma. Hur ka den fruktansvärda, outhärdliga, ovälkomna känslan i mitt huvud i själva verket vara signaler frå några av mina C-fibrer? Denna fråga visar hur lite vi i nuläget vet om medvetandet, men vi ska inte ge upp för de Vetenskapen har en tendens att lösa problem som verkar omöjliga, och den kanske gör det igen. Så lå oss nu titta på några sinnrika experiment som är utformade för att närmare utforska medvetande neurala korrelat. I det här fallet handlar det om det visuella medvetandet.

19 5. Den här tvetydiga figuren kallas Neckers kub. Om man tittar på den en stund kan man se två lika möjliga tolkningar väx fram och tillbaka, som om bilderna tävlade om en plats i medvetandet. Men är det verkligen så vi ska tänka oss saken? Titta på Neckers kub i figur 5. Fortsätter du titta en stund, så går kuben från en möjlig tolkning till e annan; du kanske till och med kan åstadkomma det medvetet. Det känns som om först den ena bilde och sedan nästa nådde medvetandet, som om de tävlade om uppmärksamheten. Tvetydiga figurer av det slaget är perfekta när man vill undersöka de neurala korrelaten för specifik upplevelser. Vi kan till exempel se i vilka delar av hjärnan som något ändras när intrycket skiftar, oc det skulle kunna innebära att vi har upptäckt var intrycken blir medvetna, eller identifierat d särskilda medvetandeneuronerna, eller lokaliserat synmedvetandets centrum. Den grekiske biologen Nikos Logothetis utformade under 1980-talet experiment med apor för att tes precis det här. Han använde en annan form av tvetydighet som kallas binokulär rivalitet, där man visa ögonen olika bilder. Då konkurrerar bilderna om uppmärksamheten, som med Neckers kub. Apo verkar reagera på samma sätt som vi, för de kan flytta en spak för att tala om vilken bild de ser fö ögonblicket. Så Logothetis satte elektroder i olika delar av hjärnan hos aporna, inklusive den del a synbarken som sköter tidiga delar av bearbetningen (V1), senare syncentra (V4), och delar a tinningloben som tar emot delar av syninformationen efter att den först bearbetats. Resultaten visad att cellerna i V1 var lika aktiva hela tiden, men aktiviteten i tinningloben växlade med aporna intryck. Man har fått liknande resultat från senare studier där man använde mänskliga försöksperson och tekniker för att skanna hjärnan. Innebär det att problemet är löst och att vi har kommit fram till var i hjärnan medvetandet blir til Några forskare verkar mena det. Chalmers föreslår till exempel att medvetandet genereras i dess områden, och den amerikanske neuropsykologen V. S. Ramachandran föreslår att dessa hjärnceller ti skillnad från de andra är qualiamättade. Likaså kommer fysiologen och Nobelpristagaren Franc Crick ( ) fram till att vi inte är medvetna om bearbetningen i de av hjärnans sensoriska areo som informationen når först, utan bara om de resultat som senare kommer ur den bearbetningen. Men det grundläggande problemet kvarstår. Vi har ingen som helst aning om vad det innebär att en d beräkningar är «qualiamättade», eller att medvetandet «genereras» i någon viss del av hjärnan. När har hittat de relevanta hjärncellerna måste vi fortfarande fråga oss: Hur? Varför? Vilken är de magiska skillnaden? Hur kan vissa celler skapa subjektiva upplevelser när andra inte kan det? Visst ä det viktigt att ta reda på var de här processerna sker, men statistiska samband kan inte i sig lös mysteriet. De gör det snarare bara tydligare att det faktiskt rör sig om ett mysterium.

20 Skadade sinnen En stroke inträffar när blodkärl i hjärnan blockeras och skador uppstår i de nervceller som drabbas a syrebrist. Det leder ofta till förlamning i den motsatta sidan av kroppen, eller blindhet eller and nedsättningar på ena sidan. Det är inte svårt att förstå, eftersom den vänstra hjärnhalvan styr hög sidan av kroppen, och ser den högra delen av den synliga världen (det vill säga: den vänst hjärnhalvan hanterar inte höger öga, utan allt vi ser till höger). Men ibland får skador på hög hjärnhalvan mycket underligare effekter, nämligen unilateralt eller halvsidigt neglekt. Patienter med det här tillståndet tappar inte bara vissa förmågor, utan tycks snarare förlora halv världen. Det är inte bara så att de inte ser något när de tittar åt höger i ett rum, eller på högra sidan a en bild; de verkar inte ens inse att det finns något höger. Det blir tydligt genom deras underlig beteende. Till exempel kanske de bara äter maten på högra delen av tallriken och helt struntar i reste tills någon vrider tallriken åt andra hållet. De kanske bara rakar höger sida av ansiktet, eller ba reagerar på besökare som står till höger om dem. Den italienske neurologen Edoardo Bisiach utförde ett unikt experiment på sådana patienter. Han ba dem föreställa sig det berömda torget runt katedralen i Milano, som de alla väl kände till. Först fick d beskriva vad de skulle se om de kom till Duomon från norr. Alla beskrev de många vackr byggnaderna, butikerna och kaféerna de skulle se till höger om sig. De bortsåg helt från allt so skulle ha funnits till vänster om dem, och han kunde inte förmå dem att berätta vad som hade funni där. Men därefter lät han dem låtsas att de kom fram till torget från motsatt håll. Nu beskre deltagarna alla de bortglömda byggnaderna och glömde dem som de hade kommit ihåg förut. 6. Halvsidigt neglekt. De här teckningarna ritades av patienten P. P., som drabbades av en stroke i högra hjärnhalvan år 198 Observera hur mycket som saknas av vänstra sidan i dem alla. Hon fortsatte visa tecken på visuellt neglekt fram till sin död år senare. Vad är det som händer här? Det är svårt att acceptera att människans upplevelser skulle kunna dela upp så här. Vi tänker oss gärna att om vi fick en stroke så skulle vi förstå vilket tokigt misstag v begick och sammanfoga de båda bilderna, men uppenbarligen blir det inte så. Halva världen är he enkelt borta för de här människorna, och det finns inget högre medvetande som kan övervinn problemet.

21 Minnet är också något vi lätt tar för givet tills vi funderar över följderna av att förlora det. Det finn två huvudtyper av minne, kort- och långtidsminne, men den här grova indelningen kan dölja de mång olika och specialiserade sorters minne som förknippas med särskilda uppgifter och förmågor. Det ä viktigt för äldre människor, som minns händelser allt sämre men fortfarande kan komma ihåg platse och rutiner och lära sig nya motoriska färdigheter. Om små områden i hjärnan skadas kan d dessutom påverka mycket specifika minnesfunktioner. Men den mest dramatiska formen a minnesförlust, och den mest intressanta i resonemang som rör medvetandet, är ändå anterogra amnesi. Anterograd amnesi inträffar oftast när hippocampus (en del av det limbiska systemet i hjärnan) h blivit skadad, vare sig det beror på Korsakoffs syndrom som orsakas av alkoholförgiftning, p kirurgiska ingrepp eller sjukdomar eller på olycksfall som lett till syrebrist i hjärnan. Resultatet bl att personen behåller korttidsminnet och de långtidsminnen de redan har, men förlorar förmågan a skapa nya långtidsminnen. Resten av deras liv blir ett ständigt återkommande nu, några sekund långt, som därefter försvinner i glömska. H. M. var ett av de mest välkända fallen av minnesförlust som någonsin har studerats. Han fick båd sina hippocampi borttagna år 1956 i ett sista desperat försök att kontrollera hans svåra epilepsi, oc drabbades av grav minnesförlust som följd av detta. Han kunde lära sig några nya saker och känd snabbare igen vissa stimuli, men han förnekade alltid att han skulle ha utfört uppgifterna förut. C. W var en musiker som tappat minnet på grund av hjärninflammation. Efter sjukdomen kunde ha fortfarande njuta av musik, läsa noter från bladet och till och med dirigera sin kör, men han minde inte repetitionerna eller några andra händelser från den stunden. Neurologen Oliver Sacks beskriver sin tid med Jimmie G. som drabbades av Korsakoffs syndrom oc vid 49 års ålder fortfarande trodde att han var 19 och just hade lämnat flottan. Av nyfikenhet visad Sacks Jimmie hans spegelbild, men ångrade sig snabbt när Jimmie såg sitt eget gråhåriga huvud oc blev utom sig av rädsla och förvirring. Så Sacks ledde honom snabbt bort till fönstret, där han fick sy på några barn som lekte utomhus. Jimmies rädsla avtog, han log, och Sacks smög sig undan. När ha kom tillbaka hälsade Jimmie på honom som om de aldrig hade träffats förr. Hur är det att tappa minnet så fullständigt? Är H. M. och C. W. fullt medvetna? Eller har de kanske e annat slags medvetande? Om vi kunde påvisa medvetandet, eller mäta det eller ens definiera d ordentligt, så skulle vi kanske få klara besked, men allt vi kan göra är att observera människo beteende och lyssna på vad de säger. Av observationerna av dem att döma är det uppenbart att de ä medvetna i någon bemärkelse. De är vakna, uppmärksamma, intresserade av omvärlden och ka beskriva hur de känner sig. Men i andra avseenden måste de uppleva tillvaron på ett i grunde annorlunda sätt. C. W. skrev samma ord om och om igen i sin dagbok: «Jag vaknade just till medvetande för först gången.» Andra utropar gång på gång «Jag har nyss vaknat». Vi känner kanske alla till den stark känslan av att plötsligt bli intensivt medveten, som om man hade drömt eller varit försjunken i tanka Den här känslan av uppvaknande kan utlösas av skönheten omkring oss, ett ord eller en kommentar råkar höra, eller till och med att vi frågar oss «Är jag medveten nu?». Oavsett orsaken kan ögonblick bli sällsamt och speciellt. Men tänk dig att hela ditt liv var ett enda ständigt uppvaknande som d aldrig kom ihåg. Sådana fall leder till reflektioner över medvetandets känsla av sammanhang. Även o

22 amnesipatienter kan uppleva nuet som en sammanhängande medvetandeström som alla andra, oc rentav känna att upplevelser hänger samman från det ena ögonblicket till det andra, så kan de in uppleva hur i går blir till i dag, eller att de planerar för en framtid kopplad till deras förflutna. O man tror på någon form av inre jag, någon själ eller någon ande, blir det svårt att veta vad man sk göra av den saken. Finns det ett verkligt jag någonstans som minns allting men inte kan förmedla d till den skadade hjärnan? Har själen eller också tagit skada som helt motsvarar de fysisk hjärnskadorna? Mer troligt är att vår upplevelse av ett sammanhållet medvetet jag på något sätt alstra av en fullt fungerande hjärna, men hur? De här fallen hjälper oss kanske att förstå förhållandet mellan upplevelser och hjärnfunktioner. Någr ännu märkligare former av hjärnskador kan ifrågasätta hela tanken på ett sammanhängand medvetande. Att se utan att se D. F. lider av visuell agnosi. Hennes grundläggande synförmåga och färgseende är visserlige normala, men hon kan inte se vilken form saker har, ange vad enkla streckteckningar föreställer elle känna igen bokstäver eller siffror. Däremot kan hon sträcka sig fram och gripa tag i vardagsförem med anmärkningsvärd precision, även om hon inte kan svara på vad hon sträcker sig efter. I ett fascinerande experiment visade man D. F. en uppsättning springor ungefär som brevinkast och bad henne rita av en springas läge eller anpassa en linje efter dess lutning. Det klarade hon in över huvud taget. Men när man gav henne ett kort kunde hon snabbt hålla det i linje med springan oc skicka det genom den. Vid en första anblick kan man tro att D. F. kan se (eftersom hon kan skicka korten genom springorna utan att ha den faktiska upplevelsen av att se; det skulle innebära att bandet mellan synsinnet oc medvetandet hade lösts upp, som om hon vore en visuell zombie. Den här slutsatsen bygger på v vanliga föreställning om syn och medvetande, men forskningen tyder på att den slutsatsen är felaktig Antagligen faller det sig mest naturligt att föreställa sig synen ungefär så här: informationen går in ögonen och bearbetas av hjärnan. Det skapar en bild av världen i vårt medvetande, som vi därefter ka handla efter. Med andra ord måste vi vara medvetna om att vi ser något innan vi kan reagera på det. själva verket fungerar hjärnan inte alls på det sättet, och vi skulle sannolikt inte kunna överleva o den gjorde det. Faktum är att det finns (minst) två separata visuella huvudvägar med var sin funktion Den nedre huvudvägen löper från primära synbarken fram till tinningloben och används för att skap korrekta bilder av världen. Men de bilderna kan dröja. Parallellt med det leder därför den öv huvudvägen in i hjässloben och samordnar den snabba visuomotoriska kontrollen. Det innebär a snabba handlingar som vägleds av synen, som att returnera en serve, fånga en boll eller hoppa u vägen för ett hinder, kan utföras långt innan man har blivit medveten om bollen eller hindret. N förstår vi D. F:s fall bättre. Det beskrivs bäst som att handling och perception har skilts åt, inte sy och medvetande. Hon har förlorat stora delar av den nedre huvudvägen som skapar synintryck me hon har kvar den övre huvudvägen som behövs för att kontrollera rörelser med hjälp av informatio från synen. Resultaten från många andra experiment har bekräftat den här bilden i stort, och tyder p att vår vanliga uppfattning om synen måste vara felaktig.

23 7. Två visuella huvudvägar. Den nedre har att göra med perceptionen och den övre med kontrollen över snabba rörelser so vägleds av synen. På 1970-talet gjorde neuropsykologen Lawrence Weiskrantz i Oxford en ännu märkvärdigar upptäckt. Han arbetade med patienten D. B., som hade skador på den primära del av synbarken so kallas V1. I det här området finns celler som bildar en karta av den synliga världen, och skador h skapar en blind fläck, ett skotom. När dessa patienter håller blicken riktad rakt framåt finns det e område där de inte ser något. Normalt behöver det inte göra särskilt mycket, eftersom de alltid ka flytta runt blicken, men det är lätt att demonstrera i experiment att om man visar dem ett föremål ell en bild i den blinda fläcken så säger de att de inte kan se den. Weiskrantz gjorde sin märkliga upptäckt när han visade D. B. en skärm med ränder ur flera olik vinklar, och frågade honom om ränderna var lodräta eller vågräta. D. B. sa naturligtvis att han in hade någon aning, eftersom han inte såg några ränder. Men Weiskrantz sade åt honom att gissa. Trot att D. B. försäkrade att han var blind på det området gissade han och svarade rätt i nästan 90 % a fallen. Med andra ord hävdade han att han var blind, men data visade att han kunde se. Weiskrant kallade det här paradoxala tillståndet «blindsyn». Man har utfört många experiment med patienter med blindsyn och fått liknande resultat. Fastän d säger sig inte vara medvetna om att se någonting kan några av dem röra ögonen mot föremål, pek mot föremålen eller efterlikna rörelserna hos ljuspunkter eller föremål i det blinda området. Andr uppvisar vidgade pupiller och andra emotionella reaktioner på stimuli, och flera av dem kan korre gissa färgen på stimuli de säger sig inte kunna «se». Till en början kan man tro att blindsyn måste vara avgörande för teorierna om medvetandet. Ma skulle kunna lägga fram saken så här: personer med blindsyn har objektiv syn utan subjekti medvetande. De är till viss del zombier och kan se utan att få några qualia från seendet. Det bevisar a medvetandet är separat från synsinnets fysiska funktioner, att qualia existerar och att funktionalisme och materialismen är falska.

24 8. En blindsynspatient kan svara rätt på frågor om intryck som han säger att han inte kan se. Men så enkelt är det inte. Den mest troliga förklaringen till blindsynen bygger på att det finn omkring tio skilda parallella vägar där syninformationen färdas genom hjärnan. Omkring 85 % a cellerna tar huvudvägen till primära synbarken, men de andra går via andra, mindre vägar till and områden i hjärnbarken och andra delar av hjärnan. Dessa andra vägar påverkas inte när V1 skadas p sätt som orsakar blindsyn. Så de blindseendes märkliga förmågor beror förmodligen på att de and vägarna används. Tänk dig till exempel att en nervbana som styr ögonrörelser förblir intakt. Då är d inte konstigt att patientens ögon rör sig efter ett föremål i den blinda fläcken. Patienten kanske till oc med känner hur ögonen rör sig och på så sätt kan gissa att det finns någonting där. Men utan V1 bl det omöjligt att känna igen föremålet eller avgöra dess form, storlek eller andra egenskaper. I de bemärkelsen är patienten faktiskt blind. Om den tolkningen stämmer är blindsyn fortfarande fascinerande som fenomen, men utgör inget bev för att medvetandet skulle kunna skiljas från synfunktionerna. Om den säger oss något o medvetandet är det att vår vanliga uppfattning om synen som en enda samlad upplevelse nog är he felaktig. Och hur det kommer sig att vi blir medvetna om synintryck är lika oklart som tidigare.