SOPHIE ZETTERMARK OM JAG ÄR GALEN, VAD ÄR DÅ DU?

Transkript

1 SOPHIE ZETTERMARK OM JAG ÄR GALEN, VAD ÄR DÅ DU?

2 OM JAG ÄR GALEN, VAD ÄR DÅ DU? GULLFLICKAN POPPY HEARTLIFE TOMBOY SILVERTJEJEN G, P, H, T och S sitter på varsin stol i en halvcirkel. En strålkastare upplyser varje person var för sig. Allt eftersom de olika personerna slutar tala släcks strålkastaren ovanför dem. T: Jag kan inte sova. Så fort jag blundar ser jag blod. Ingenting annat, bara blod. P: Om jag dansar. Om jag dansar försvinner smärtan. För en stund kan jag låtsas som att livet är smärtfritt. Även om jag dansar iförd taggtråd, så kan jag låtsas bort smärtan. H: När du ser dig själv i spegeln, vad ser du då? Kan du stå ut med det du ser eller är det en fullständig främling som stirrar tillbaka på dig? G: Om vi bara kunde komma ut från den här platsen. Om vi bara inte behövde vara inlåsta för att klara oss. S: När du ler. När du ler glömmer jag allting annat och ser bara ditt leende, som lyser upp mörkret runt omkring, ditt leende är allt för mig, allt. H: Jag kan känna hur döden kryper in i mig. För varje dag känner jag det allt tydligare, hur den tar sig in i min kropp och infekterar den, som ett frätande ljus flödar den i mina blodådror. T: Om jag bara kunde få en natts ordentlig sömn. Om jag bara kunde sova, istället för att vaka som nu. Om jag bara kunde få sova. S: När vi pratar så är det som att tiden är upplöst. Allt som finns är våra ord som flätar in sig i varandra, som skapar en kedja som leder till olika platser, platser jag aldrig trodde att jag skulle besöka innan jag träffade dig. G: Denna plats är en sjukdom. Det är inte vi som är sjuka, det är platsen som är sjuk.

3 P: Smärtan strålar genom hela mig, det finns ingen utväg, det finns inget sätt att undkomma den på längre, inte ens dansa hjälper, smärtan är ständigt där, närvarande. T: Om natten vakar jag, det är jag som håller de sovande levande, det är tack vare mig som de fortsätter att andas och drömma sina lugna drömmar. S: När vi älskar är det som att min hud brinner, jag har aldrig känt det så tydligt som med dig, hela min hud är min smärtpunkt och samtidigt är det så oerhört skönt. P: Och efter smärtan: avdomningen. Som om jag vore död, en död sten bortglömd i en uråldrig skog. Ingenting kan komma i närheten av mig, jag känner ingenting. H: Och om jag inte vore bara en, om jag istället är flera, mångtaliga versioner av mig själv utan slut. Hur ska jag då kunna finna den rätta, den enda sanna G: Platser som skriver in sig på huden, platser som lämnar märken som är omöjliga att tvätta bort. P: Efter avdomningen: denna känsla av att ingenting spelar någon roll längre, att jag alltid kommer vara antingen i smärtan eller i avdomningen, att det inte finns någon väg ut från det helvete som har kommit att bli till mitt liv. S: Om jag bara kunde sluta älska dig, nu när du inte längre finns här hos mig. Om jag bara kunde släppa tanken på min brinnande hud när du rör vid mig. G: Platser lömska som små djur, som tar sig in under huden, som lägger sig som ett extra lager under huden och infekterar allt. T: Om nätterna vandrar jag, jag kan inte annat, jag går fram och tillbaka på samma gata, försöker få rastlösheten ur kroppen, försöker nå in till detta efterlängtade inre lugn. H: Och om jag aldrig skulle finna mitt rätta jag Om jag för alltid skulle vara vilse i den labyrint som är jag, om jag aldrig skulle finna det som skulle kunna ge mig en väg, en riktning, ett mål S: Om jag bara kunde sluta spela upp allt vi har sagt, allt vi har skrivit till varandra, allt det som vi har delat och som nu är så långt borta, nästan som om det aldrig hade funnits. T: Om nätterna skriver jag, jag skriver förtvivlade kärleksbrev till någon jag ännu inte har träffat, jag försöker dokumentera mitt nattliga liv, försöker göra det till skrift.

4 P: Efter denna känsla av att ingenting spelar någon roll längre så är det som att galenskapen sakta kommer krypandes till mig, som att den sakta infekterar mitt öppna kött, och där placerar en sjukdom som inte går att bota G: Platser som vi ska komma att glömma bort, eftersom minnet av dem är alltför smärtsamt, det gör allt för ont att tänka att vi en gång var på den platsen, att vi var fast i den H: Jag känner mig så vilsen, jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra, vad det är meningen att jag ska säga, jag vet ingenting längre. P: Och om jag helt skulle släppa taget, om jag bara skulle låta kontrollen gå, om jag skulle gå in i galenskapen hela vägen och aldrig se tillbaka S: Om bara inte minnet av dig gjorde så ont, som en giftpil som skär rakt igenom mig, om bara smärtan vid minnet av dig var hanterbar, så att jag inte behövde sörja så H: Ge mig en väg, ge mig en riktning, ge mig ett sätt att hantera allt detta svåra, detta som jag inte förstår. S: Ge mig någon ny att älska, någon som inte kommer att såra mig vid första försöket, någon som kommer att stanna kvar, någon som kommer att stanna kvar. H: Och om du gav mig en riktning, om du gav mig ett mål, vad är det då som säger att jag kommer att kunna följa den, att den kommer att kunna bli min S: Ge mig allt det jag anser mig ha rätt till och som jag ännu inte fått, ge mig en kärlek som inte skadar, ge mig en kärlek som bygger upp istället för att bryta ner. H: För varje dag som går försvinner en liten bit av mig, en omärklig del, men likaväl nog så viktig, för varje dag försvinner allt mer, jag letar för att finna dem igen men de är som bortblåsta H: Levandet är ett samlande av sorger, ett samlande av smärta, och för varje dag blir smärtan och sorgen och saknaden allt större, allt mer ohanterligt

5 H: Detta främlingskap som inte försvinner, trots att åren går, detta främlingskap som har bitit sig in i mitt kött och vägrar släppa taget H: Ge mig en väg, ge mig en riktning, vad som helst annat än denna outhärdliga smärta, detta fruktansvärda sätt att bli till på H: Vad som helst. H: Vad som helst.