Stensele kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län

Transkript

1 Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Stensele kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län Kyrkomiljön Stensele utgjorde huvudort i Umeälvens övre dalgång fram tills att inlandsbanan byggdes. De problematiska terrängförhållandena gjorde att stationen lades i grannbyn Luspen, som efter 1923 successivt utvecklades till centralorten Storuman. Det är bakgrunden till att Stensele, 4 km sydost om Storuman, fortfarande utgör kyrklig huvudort. Stensele blev kapellförsamling under Lycksele församling 1815 och eget pastorat Den första kyrkan uppfördes vid Umeälven , men blev snart för trång för den snabbt ökande befolkningen. År 1886 stod den nuvarande kyrkan klar. Den är belägen i centrala delen av samhället och omges närmast av bebyggelse i väster och söder samt skog i norr och öster. Kyrkan ligger högt, på en omfångsrik kyrkotomt som sluttar ner mot Blå vägen (E12:an) i söder. Kyrkotomten omges av ett vitmålat trästaket, men nere vid vägen av en låg bogårdsmur av huggen sten. Infartsvägen och planen framför kyrkans entré i väster är asfalterad. Kyrkotomten är, i sin mest exponerade del söder om kyrkan, gräsbevuxen med några planterade björkar, lärkträd och pelaraspar. Ett tiotal meter nordväst om kyrkan ligger en rektangulär ekonomibyggnad med garage (ombyggt äldre bisättningskapell) och ingång på gaveln. Den har ljusbeigegul locklistpanel och galvat skivtäckt plåttak. Sydväst om kyrkan, vid infarten, ligger församlingshemmet med samma sorts panel som ekonomibyggnaden. Den friliggande begravningsplatsen ligger ca 300 meter sydost om kyrkan, mellan Blå vägen och Umeälven. Begravningsplatsen Stenseles första kyrka och kyrkogård anlades intill Umeälven, vilket är anledningen till att begravningsplatsen fortfarande ligger där och inte intill den nuvarande kyrkan. Den äldsta delen av begravningsplatsen, från 1824, ligger på den södra av de tallbevuxna kullarna. Den gamla kyrkan låg öster om kullen, och när den revs 1896 upptogs även denna del till kyrkogård. Den gamla kyrkans vinkällare finns bevarad. Begravningsplatsen har utvidgats åt norr 1934, åt väster 1958 och 1968 samt ytterliggare åt norr 1982 och åt öster efter Hela området avgränsas i söder av en liten slänt ner mot Umeälven och åt övriga väderstreck av en granhäck. Vid huvudentrén till kyrkogården i norr finns öppningar i häcken. Närmast den ligger gravkapellet från 1966, ritat av umearkitekten Svante Öhman. Det är en modernistisk och mycket sluten byggnad av rödbrunt tegel med platt tak. Intill står en klockstapel av rå betong. Både gravkapellet och klockstapeln har ett kubistiskt formspråk. Kyrkogården ligger mycket vackert intill Umeälven och har en lummig och parkliknande karaktär. Terrängen är plan förutom de två kullarna på områdets mitt. Det rätvinkliga gångsystemet är huvudsakligen asfalterat. Växtligheten utgörs främst av 1

2 björkar, men även många tallar på den äldsta delen. I slutet av 1960-talet planterades rönn, jämtlandspoppel och hagtorn på området. De nyaste områdena i väster har glesare med träd, men i stället rygghäckar mellan gravraderna. Även på övriga delar av kyrkogården är det vanligt med gravrader med stående gravstenar i gräsmatta. Till stor del bildar de större sammanhängande gräsfält. På det äldsta området i södra delens mitt är gravkvarteren mera oregelbundna och förutom en del större gravvårdar finns där även några vitmålade träkors, gjutjärns- och smidesjärnkors samt enstaka större gjutjärnsmonument. Det har funnits grusgravar där, men den sista lades om till gräs Kyrkogårdens äldsta gravvård är den s.k. marmorbibeln från 1859, där församlingens förste kyrkoherde, Per Christian Rådström, ligger begravd. En bassäng med fontän samt en minneslund tillkom strax intill 1962, respektive Kyrkan Tillkomsten av Stensele kyrka var utdragen. Befolkningen växte snabbt och en ny och större kyrka började diskuteras redan på 1850-talet. På grund av missväxt och nödår fick bygget skjutas upp två decennier och kyrkoarkitekturen var då på väg att lämna det nyklassicistiska skedet för mer experimenterande former. Kyrkan är ritad av arkitekten Fredrik R. Ekberg vid Överintendentsämbetet i Stockholm 1881 och uppförd av församlingens samtliga arbetsföra män, som gjorde dagsverken under ledning av den erfarna kyrkobyggmästaren Johan Nordell från Stockholm. Kyrkan blev en magnifik skapelse, en av Sveriges största träkyrkor. Den var beräknad att rymma 2000 personer, varav 200 stående. Det var mer än det bodde i hela socknen när kyrkans planerades. Idag rymmer kyrkan ca 800 personer, efter att några bänkar tagits bort och moderna utrymningskrav begränsat platserna. Till planen är kyrkan en traditionell långhuskyrka med västtorn och ett lägre femsidigt utskjutande kor i öster. Till sektionen är det en bred treskeppig basilika med sidoläktare och orgelläktare. Skalan är väl tilltagen, med en längd på 46 m och bredd på 18 m. Mittskeppet är 14 m högt och tornet mer än det dubbla. Kyrkan är uppförd i stolpkonstruktion, klädd med stående locklistpanel, på en grund av huggen sten. Kyrkans ljusbeigegula fasad är prydd med hörnlisener, profilerade takfotstassar, midjelister och profilerade foder i brutet vitt. Kyrkans takfall var ursprungligen täckta av kluvna spån, men idag av kopparplåt. Tornet avslutas med en hög spetsig korsförsedd tornspira ovanpå ett korsröstat takfall. Såväl fönsterformerna som tornets ljudluckor är huvudsakligen nygotiskt spetsbågiga, förutom klerestoriefönstren som är rektangulära. Långhusets höga fönster delas av ett dekorativt fält i mitten, i höjd med läktarinfästningen, vilket gör bottenvåningens fönster rektangulära. Korfönstren är extra utsmyckade med spröjsindelade hexagoner i överdelen. Utöver kyrkans huvudingång i väster finns även ingångar vid långhusets mitt mot norr och söder. Ingångarna markeras med höga profilerade omfattningar med överljus och konsolburna utskjutande sadeltak. Huvudingången har dessutom minnestavla ovanför porten och krönande kors på nocken. Sakristian är inrymd bakom korets altaruppsats. Kyrkans yttre har bara förändrats i mindre grad sedan byggnadstiden. Den största förändringen är att taket av kluvet brädspån byttes till järnplåt 1928 och till kopparplåt Tornur ersatte fönster på tornspiran Vid den stora restaureringen togs kyrkans ytterpanel ner för att tilläggsisolera väggarna med mineralull innan panelen återmonterades. Samtidigt tillkom hk-rampen vid norra entrén. Kyrkan är dessutom ommålad ett antal gånger. Den nuvarande kulören ligger nära den ursprungliga som konstaterats genom skrapning och färgdokumentation. 2

3 Genom vindfånget och vapenhuset i tornets bottenvåning i väster kommer man in i kyrkorummet, som närmast kan liknas vid en katedral i trä. Kyrkorummet är treskeppigt, med ett högre mittskepp och något lägre sidoskepp, vilka helt upptas av sidoläktare. Kyrkans storlek och detaljrikedom är imponerande. Dess karaktär som katedral förstärks av det stora antalet sittplatser, i såväl långa bänkkvarter som rymliga läktare. Från klerestorievåningens fönster silar ljuset ner över kyrkorummet, vars färgsättning är ljus och lätt, med väggar, tak och detaljer i främst ljusgrått och beige. En del detaljer är guldfärgade. Golvet i långhuset har plankor som lackats med pigmentering av grön umbra, vilket gör att det ljusa kyrkorummet bottnar fint i ett lite mörkare golv. Det två trappsteg högre koret har linoljefernissat trägolv. Mittskeppets tredingstak har en delvis synlig takkonstruktion med snedsträvor. Sidopelarna som bär läktarna och mittskeppets klerestorievåning är höga och slanka och kröns av kapitäl med snidade guldfärgade palmetter samt snidade konsoler. Ovanför finns flera profilerade gesimser, som liksom pelarna och pilastrarna längs väggarna är marmorerade i ljust gråblått. Läktarbarriärerna har liggande speglar åtskilda av pilastrar med förgyllda kannelyrer. Såväl väggar som tak täcks av slät panel som är avdelad med listverk och ett mörkare grått ramverk till rektangulära fält. Under fönstren finns en boasering med liggande speglar i grönt. Absiden i öster är femsidig, lägre och smalare än mittskeppet och avgränsas från långhuset med en tresidigt avslutad triumfbåge. Ovanför denna är väggen fältindelad och försedd med ett smäckert kors. Nedanför bågen upptar den pampiga altaruppsatsen hela bågens bredd och avgränsar på så vis kyrkorummet från sakristian, som är inrymd i absidens bottenvåning. Den pampiga altaruppsatsen har en högre mittdel, där den rundbågiga altartavlan omges av ett dekorerat gavelparti, samt flankerande mörka pardörrar krönta av attika och fronton. De tre hexagonformade glasmålningarna i koret är synliga bakom altarväggen, och föreställer blommor inrymmande symbolerna korset, triangeln respektive kalken. Altarringen är halvcirkelformad och upptar större delen av koret. Den är genombruten med balusterdockor och avslutas i ändarna av postament. På dessa står stora ovala nummertavlor med rikt utsmyckade och förgyllda krön. Altarväggen och altarringen med postament är marmorerade i relativt ljusa färger. Altartavlan, som föreställer Jesus och lärjungarna, är målad av konstnären Gerda Höglund. Den ersatte 1934 den ursprungliga altarprydnaden i form av ett krucifix, som nu är fastskruvat på altaret. Predikstolen har en nyklassicistisk utformning och är placerad på korets norra sida. På en hög konisk kolonn vilar den åttakantiga ljusgrå korgen med speglar och guldfärgade sniderier som föreställer hjärta, kors, kalk etc. med bladverk. Kyrkans öppna bänkinredning är disponerad med bred mittgång, smalare sidogångar och korsmitt i höjd med sidoingångarna. Bänkarna är målade i mörkgrågrönt och har kontursågade gavlar med tre- och fyrpassmönster inom cirklar. Interiören har genomgått en del förändringar sedan byggnadstiden, men inget som har ändrat kyrkans karaktär på något avgörande sätt. De största förändringarna genomfördes vid restaureringen 1934, då altartavlan ersatte krucifixet, fönstren i kyrksalen fick räfflade innerglas, korgolvet höjdes, orgelläktaren fördjupades, värmekaminer sattes in och kyrkorummet fick en ny färgsättning. Tidigare var kyrkorummet målat i skärt och ljusgrått. Både den nya färgsättningen och kaminerna passar mycket bra in i kyrkans 3

4 1880-talskaraktär, trots att de är av yngre datum. Det trägolv med smalare bräder som lades ovanpå det gamla finns idag bara kvar i koret. Tre av de fyra ljuskronorna köptes in 1939, men avviker inte särskilt mycket i sin utformning från originalarmaturen från Orgelverket byttes ut 1956, men orgelfasaden bevarades och kompletterades bara. Vid nästa större restaurering skedde inte heller några större förändringar av kyrkans karaktär. Golv, väggar och tak demonterades när kyrkan tilläggsisolerades, men de återmonterades sedan. Utrymmet i koret ökades genom att en bänkrad togs bort på vardera sidan om mittgången. Ett bänkpar togs också bort längst bak i kyrkan. En ny toalett inreddes i vapenhuset, då den befintliga ansågs för liten och en kammare inreddes i tornet. År 2005 konverterades kyrkans uppvärmning till vattenburen fjärrvärme och trossbottnen från 1978 lades om p.g.a. brister i utförandet. Av de invändiga förändringarna i kyrkan är det främst kororgeln, ambon, innanfönstren med räfflat glas och borttagandet av bänkar som i någon mån stör intrycket av ett intakt och genuint kyrkorum från 1880-talet. Tornkammaren är genom sin målning desto mer förändrad men det är inte ett publikt utrymme. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Stensele kyrka är en av Sveriges största träkyrkor och brukar kallas Lappmarkens katedral. Det är en passande benämning. Kyrkan är en av Södra Lapplands mest besökta sevärdheter, och stilmässigt finns ingen motsvarighet i länet. Den är märkvärdig både genom sin monumentalitet, sin eleganta och detaljrika utformning och att den är så välbevarad. Men kyrkan imponerar minst lika mycket genom den prestation och det hantverkskunnande som byggmästaren och sockenmännen här visade prov på. Av industrialiseringen som påbörjats vid denna tid märks nästan inget i Stensele kyrka. Så gott som allt är framställt med handverktyg; yxa och bila. Bara virkesanskaffningen till stommen, med flera tusen löpmeter bilade sparrar, upp till 12x12 tums dimensioner, vittnar om en makalös arbetsinsats talet var den tid när de gamla teknikerna fulländades, och här möter vi hantverk på mycket hög nivå. Sett mot bakgrund av de ekonomiska och befolkningsmässiga resurser som stod till buds är resultatet än mer häpnadsväckande. Då är kyrkobygget en prestation i klass med kontinentens medeltida katedraler. Stensele kyrka är en tidstypisk representant för träkyrkobyggandet från decennierna runt 1870, då en sekellång period av förhärskande nyklassicism började överges för mer experimentella och självständiga former. Från att ha försökt efterlikna stenkyrkans karaktär och former började man allt mer tillåta träets egna former att spela huvudrollen. I Stensele kyrka finns fortfarande ett arv av klassicism bearbetat i trä, inte minst i interiören. Där betonas nyklassicismens horisontalitet fortfarande mer än nygotikens uppåtsträvande. Den fasta inredningen är också ofta klassicerande, som altaruppsatsen, läktarbarriärerna, nummertavlorna och predikstolen. Men kyrkans formrikedom och användandet av konstruktionsdetaljer som dekorativa element pekar samtidigt framåt. De spetsiga fönsterformerna, tornavslutningen och de kontursågade bänkgavlarna är tydligt nygotiska motiv. Med tanke på det förakt för det sena 1800-talets blandstilar som funnits under stor del av 1900-talet är det anmärkningsvärt att kyrkan är så pass välbevarad både utvändigt och invändigt. Ett omgripande restaureringsförslag från 1925 genomfördes aldrig, inte heller Byggnadsstyrelsens förslag att riva kyrkan Istället är kyrkan bevarad med nästan all fast inredning från byggnadstiden, samt en del inventarier från gamla kyrkan, bl.a. dopfunten från

5 Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkan är genom sin rika arkitektur och sina imponerande mått en katedral i trä som saknar motstycke i landet. Både exteriör och interiör är autentisk i sina viktigaste delar. Interiörens fortfarande sammanhållna och tidstypiska gestaltning och inredning för kyrkan till de omistliga inom epokens arkitektur i Sverige. Järnkaminerna är inte ursprungliga men har ett värmehistoriskt värde och bidrar till rumskaraktären. Församlingen äger äldre föremål som utgör en länk till Stenseles första kyrka, bl.a. dopfunten från De äldsta gravanordningarna och resterna av gamla kyrkans vinkällare vittnar om läget för Stenseles första kyrka, och är därför viktiga lämningar att behålla på begravningsplatsen. Gravkapell och klockstapel i modernistisk stil är representativa byggnadsverk för 1960-talets arkitektur. Litteratur- och källförteckning - Flodin, Barbro. Stensele gamla kyrka, I: Kyrkobyggnader Del 3. Övre Norrland. Stockholm Järnfeldt-Carlsson, Marta. Träkyrkobyggandet i Övre Norrland från 1870-tal till 1920-tal. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr 22, Uppsala Järnfeldt-Carlsson, Marta & Åman, Anders. Träkyrkor i Sverige. Stockholm Mascher, Bodil. Utvändig ommålning av Stensele kyrka. Byggnadsantikvarisk rapport, Västerbottens museum Park, Gustav. Stensele kyrkas historia, Återutgiven vid församlingens 100-årsjubileum. Storuman Sixtensson, Rolf & Lidström, Bengt. Hur byggdes 1800-talets träkyrka? Två storbyggen i Västerbotten. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr 22, Uppsala Vård- och underhållsplanen för Stensele kyrka. Västerbottens museum (uppslagsord: Stensele, Stensele kyrka, Stensele församling etc.) Inventeringsdatum: Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb Rapport: Andreas Grahn 5

6 Stensele kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län 2 1 Stenseles första kyrka byggdes vid Umeälvens strand och stod klar Den omgivande begravningsplatsen (1) är i sina äldsta delar (södra delen av mitten) samtida, men har sedan utvidgats ett flertal gånger. Kyrkan blev snart för liten och en ny och betydligt större kyrka (2) uppfördes högre upp, men fortfarande mitt i byn. Den stod klar 1886 och rymde 2000 personer, vilket motsvarade hela den dåtida befolkningen i socknen. Kyrkans dimensioner är följaktligen monumentala det är en av Sveriges största träkyrkor. Satellitbild från Google Maps. Kyrkan är uppbyggd som en treskeppig basilika med högre mittskepp, klerestorievåning och lägre mittskepp samt en absid i öster. Det höga tornet med huvudingången är traditionellt placerat i väster. Basilikaformen förekom också i dåvarande Åsele kyrka från 1852, men då i mer utpräglat nyklassicistisk tappning och i sten. Under de trettio år som skiljer kyrkorna åt hade en ny riktning inom kyrkobyggandet inletts. Stensele kyrka ger prov på en mer självständig och experimentell arkitektur än den formstarka nyklassicismen som dessförinnan hade dominerat kyrkobyggandet under ett sekel. Här märks gotiska former på fönster och torn, konstruktionsdetaljer som nyttjas som utsmyckning samt allt mer former som framträder på träets egna villkor i stället för att efterlikna sten och puts. De två största förändringar som skett utvändigt är att taket bytts till kopparplåt (ursprungligen brädspån) och att en hk-ramp har tillkommit på norra långsidan. Den lilla ekonomibyggnaden nordväst om kyrkan var ursprungligen ett bisättningskapell. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).

7 Stensele kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län Från vänster: Korabsiden som inrymmer sakristia, tornet och huvudentrén i tornet i väster. Stensele kyrka brukar kallas Lappmarkens katedral och när man kommer in i kyrkan förstår man varför. Det höga mittskeppet med klerestoriefönster och snedsträvor samt de längsgående läktarna är viktiga rumsliga karaktärsdrag. Den detaljrika fasta inredningen är nästan i sin helhet från byggnadstiden. Två stilar möts i kyrkorummet nyklassicism och nygotik men ändå är interiören väl sammanhållen. Kyrkan tillkom i en brytningstid då just denna stilblandning var mycket tidstypisk. Trots att kaminerna är från 1934 förstärker de upplevelsen att ha klivit in i ett kyrkorum från 1800-talets slut. Kororgeln och ambon är de nytillskott som är mest iögonfallande. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).

8 Stensele kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län Ett bänkpar demonterades längst fram och längst bak 1978, men fortfarande fyller bänkarna ut större delen av kyrkan och läktarna. Orgelläktaren byggdes ut 1934 och orgelfasaden kompletterades med det flankerande ljudskåpet när orgelverket byttes ut Förändringarna är tämligen begränsade och kyrkans karaktär är därför bevarad. Den symmetriska och pampigt uppbyggda altarväggen avgränsar kyrkorummet från sakristian i absidens bottenvåning. Utblicken mot absiden och dess korfönster är betydelsefull. Den rundbågiga altartavlan av Gerda Höglund tillkom 1934 och ersatte krucifixet som nu står på altaret. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).

9 Stensele kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län Överallt i kyrkan finns prov på den höga hantverksmässiga kvalitet som präglar såväl byggnaden som inredningen. Originalbänkarna med kontursågade gavlar och trepass är ett exempel på inslaget av nygotik. Dopfunten upplevs liten i förhållande till kyrkan, men får sin förklaring då den kommer från Stenseles första och betydligt mindre kyrka. I kyrkan finns även sevärdheter i form av biblar. Enligt församlingens webbplats är den stora bibeln ett av de bäst bevarade exemplaren av drottning Kristinas bibel och den lilla bibeln (pricken mot vit rund bakgrund) ett exemplar av världens minsta bibel, stort som ett fjärdedels frimärke. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).

10 Stensele kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län Kyrkogården har ett vackert läge intill Umeälven. Karaktären är lummig och parkliknande, med mycket träd (främst björk) och stora sammanhängande gräsfält. Gångarna är asfalterade. De stående gravstenarna är till stor del ordnade i rader. På den äldsta delen i mitten finns också mer oregelbundet placerade gravstenar och kors. Den s.k. Marmorbibeln, efter församlingens första kyrkoherde, är den äldsta gravvården. Gravkapellet och klockstapeln i modernistisk stil är representativa byggnadsverk för 1960-talets arkitektur. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).