Strömsunds kapell, Storumans kommun, Västerbottens län

Transkript

1 Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Strömsunds kapell, Storumans kommun, Västerbottens län Kapellmiljön Byn Strömsund ligger vid sjön Storuman, längs E12:an mellan Storuman och Tärnaby och ca 43 km nordväst om sockenkyrkan i Stensele. I slutet av 1930-talet byggdes här både byakraftverk och kombinerat kapell och skola. Kapellet ligger i sydvästra delen av byn på en plan plats intill byavägen, och omges av öppen odlingsbygd och gles bebyggelse. Ett mindre skogsparti finns söderut, mellan kapellet och sjön. På norra sidan om vägen, ca 30 meter från kapellet, står klockstapeln. Den är av typen klockbock, med höga runda faluröda stödben och en åttakantig djupt neddragen spånklädd huv krönt av spetsig spira med glob och kors. Klockbocken påminner en aning om en enorm badmintonboll. Ett femtiotal meter öster om kapellet finns en uthusbyggnad med utedass. Det är en närmast kvadratisk byggnad med faluröd locklistpanel, vita foder och gröna dörrar samt sadeltak med pannplåt. Kapellet, klockbocken och uthuset byggdes samtidigt. Ingen kyrkogård finns på platsen utan begravningarna har alltid skett i Stensele. Kapellet Strömsunds kapell byggdes och är därför tillräckligt gammal för att vara skyddad enligt Kulturminneslagen. Det var en kapellstiftelse bildad av strömsundsbor som uppförde byggnaden och ägde den fram till 1956, då fastigheten skänktes till Stensele församling. Kapellet ska ha ritats av byggmästaren P. Almroth och byggts av strömsundsbor under ledning av Henning Stenqvist från Glommersträsk. Ursprungligen fungerade byggnadens samlingssal även som skolsal, med lärarbostad på övervåningen. Utvändigt har kapellet inga tydliga kyrkliga drag. Det dekorativa smidda ringkorset över norra gaveln och i viss mån fönstrens placering är det enda som avslöjar att detta inte är en vanlig villa. Byggnaden är orienterad i nordsydlig riktning, med ett brett församlingsrum i norr och smalare kyrksal med kor mot söder. Fasaderna är klädda med locklistpanel, som i likhet med knutfodren och vindskivorna är målade i ljust beigegult. Sadeltaket är täckt av trapetskorrugerad plåt. De rektangulära fönstren med mittpost och småspröjs har ljusgrå foder och gråvita bågar. Över den norra delen av byggnaden med inredd vind finns utskjutande takkupor i väster och öster. Huvudentré med farstukvist finns på norra gaveln, men en enklare sidoentré med skärmtak finns även på östra sidan. En del förändringar har skett sedan byggnadstiden. Enligt arbetsbeskrivningen var det meningen att kapellet skulle målas med faluröd färg och få ett tak av lertegel. En bild från 1939 visar dock att kapellet ursprungligen var ljusmålat med något mörkare knutfoder och vindskivor samt ljusare fönsterfoder och -bågar. Taket kan ha varit belagt med eternit. På samma bild ser man att uthuset kan ha haft samma färgsättning som kapellet (alternativt ännu var omålat) och troligen hade spåntak. Klockbocken var 1

2 däremot troligen målad med falu rödfärg som nu. De flesta och största förändringar som kapellet genomgått har skett under och 2000-talet och utan att tillstånd har sökts från Länsstyrelsen. Förändringarna har tyvärr till viss del förvanskat byggnaden. Under 1990-talet lades taket om med TRP-plåt. Någon gång mellan 2002 och 2010 har den murade skorstenen klätts in med svart plåt och kompletterats med svängd rökhuv, samt en hk-ramp tillbyggts i sydöstra hörnet. Den senare medförde också att ett fönster byttes ut mot en vit dörr, dock med samma fönsterindelning som övriga fönster, att ett skärmtak tillkommit över denna nya ingång och att det östra takfallet har kompletterats med snörasskydd. Invändigt känner man igen planlösningen från länets många bönhus. En hall i byggnadens nordöstra del leder in till samlingsrummet respektive kyrksalen. Hallen har även anslutning till en trapphall som leder upp till övervåningen. Samlingsrummet till höger om hallen har en mindre köksavdelning samt bord, stolar och en tramporgel. Den läktarlösa kyrksalen nås både från hallen och från samlingssalen. Koret ligger i en rund nisch, flankerad av sakristia och förrådsrum med avrundade väggar. Det ger koret formen av en indragen halvrund absid. Innertaket är plant vid sidorna och något högre och närmast ovalt välvt i mitten. Väggarna täcks av porösa träfiberskivor klädda med glasfiberväv. Färgsättningen är ljus med mintgröna väggar i salen, men vitgrå kulör i korabsiden liksom på innertak, dörrblad, och foder. På typiskt bönhusvis är golvet längst fram upphöjt med ett trappsteg som ett podium för ambo, altarring och orgel medan altaret är beläget ytterligare ett trappsteg upp. Golvet av smala furubräder är lackat. I mittgången ligger en blå gångmatta och på podiet längst fram en heltäckningsmatta i samma blåa kulör. Den öppna bänkinredningen i vitgrå kulör saknar gavlar och har enkel parkbänkskaraktär med glest satta bräder på sitt- och ryggytor, men med fotstöd och psalmbokshylla. Korväggen pryds av en stående rektangulär altartavla med motivet Maria och Jesusbarnet. Den är målad av konstnärinnan Gerda Höglund Altarringen är avrundad, ljusgråmålad med vita balusterdockor och buntad med vinrött ylletyg. Den vinröda färgen återkommer på nummertavlans spegel, antependiet och predikstolsklädet. Ambon på östra väggen är enkelt utformad, tresidig och målad ljusgrå med inskjutna vita speglar. Kyrkan värmdes ursprungligen med kamin men idag med elradiatorer. Murstocken finns kvar längst bak i kyrksalen och i nischen där kaminen fanns har ett krucifix placerats mot den vitmålade bakgrunden. Kyrksalen har belysningsanordningar i form av ljuskronor och vägglampetter i mässing. Samlingsrummets väggar täcks av träfiberskivor med glasfiberväv, målad i ljusgult med vitt innertak och boasering av träfiberskivor. Sakristians väggar är täckta med träfiberskivor, målade vita. Interiören har genomgått mindre förändringar genom åren. Vedeldningen upphörde en bit in på 1950-talet. Samlingsrummet och kapprummet målades om 1955 och har därefter målats om fler gånger och troligen också bytt kulör. Vid okänd tidpunkt har väggarna i kyrksalen klätts med glasfiberväv, vilket inneburit den hittills största förvanskningen av rummets 1930-talskaraktär. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Utvändigt är kapellet profant i sin utformning och påminner mer om en villa än om ett bönhus. Istället är det klockbocken och vid en närmare anblick det diskreta korset på 2

3 nocken som avslöjar byggnadens funktion. Kombinationen kyrksal och samlingssal i samma byggnad var däremot typisk för samtidens bönhus, och den dubbla användningen som kapell och skola inte heller ovanlig. I Strömsund var det samlingssalen som fungerade som skollokal medan det övre planet inrymde lärarens bostad och den smalare byggnadskroppen i söder alltid fungerat som gudstjänstlokal. Till skillnad från byggnadens exteriör är kyrksalen invändigt däremot något mer sakral än merparten bönhus. Ett exempel på det är altarringen, vilket inte är så vanligt förekommande i bönhus. Annat som förstärker det kyrkliga intrycket är det välvda taket som ger en närmast treskeppig indelning, altartavlan, nummertavlan och ljuskronorna i mässing. De nuvarande ljuskronorna ingick inte i kyrksalens ursprungliga inredning. Två höga korsformade ljuskronor i mässing från 1936 finns bevarade och överensstämmer med väggarnas lampetter. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Den särpräglade och ovanliga klockbocken utgör tillsammans med uthuset viktiga delar av kapellmiljön och förstärker dess värde. Kapellet har utvändigt en enkel och profan prägel medan kyrksalen är mer sakral. Kapellets enkelhet och i synnerhet de ovarsamma förändringar som skett på senare tid gör att de kulturhistoriska värdena är begränsade. Litteratur- och källförteckning Bebyggelsehistorisk tidskrift, Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, Uppsala Hållén, Agneta. Nya svenska kyrkor. Del III, Norrland. Riksantikvarieämbetet, Stockholm, Vård- och underhållsplanen för Strömsunds kapell. Västerbottens museum (Strömsund) Inventeringsdatum: Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb Rapport: Andreas Grahn 3

4 Strömsunds kapell, Storumans kommun, Västerbottens län E12:an Kapellet Strömsund ligger längs E12:an mellan Storuman och Tärnaby, ca 4 mil nordväst om Storuman. Kapellet ligger vid byvägen i sydvästra delen av byn. Kapellet, klockbocken och uthuset byggdes Som den högra bilden från 1939 visar, var fasaden ursprungligen ljus (kanske ljust beigegul som nu) men med mörkare knutar och vindskivor och tak troligen av eternit. På denna bild är uthuset ljust eller fortfarande omålat, troligen med spåntak. Ortofoto från Länsstyrelsens webbgis. Äldre foto från hämtad Vid en jämförelse med bilden från 1939 ser man att uthuset har målats, alternativt bytt kulörer och takmaterial, att klockbocken är relativt oförändrad och att kapellbyggnaden har bytt takmaterial, delvis färgsättning och att takkuporna förstorats. Sett från denna vinkel har den ursprungliga karaktären ändå bevarats relativt intakt. Utvändigt är kapellet mer likt en villa än ett bönhus eller kyrka. Det smidda ringkorset på gaveln och klockbocken är det enda som utifrån avslöjar byggnadens funktion. Bilden ovan är tagen under VoUprojektet 2002 (Foto: Mattias Burman/Västerbottens museum), den till vänster vid karaktäriseringsbesöket Under den perioden har skorstenen klätts in och fått rökhuv, hkrampen har byggts till, ett fönster ändrats till dörr och snörasskydden satts upp. Förändringarna har skett utan tillstånd och har till viss del förvanskat byggnaden. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).

5 Strömsunds kapell, Storumans kommun, Västerbottens län Kyrksalen är mycket mer sakral än exteriören. Bänkinredningen, ambon, orgeln, podiet och fönstersättningen känns igen från länets många bönhus, medan takutformningen, korets utformning, belysningsanordningarna, nummertavlan och inte minst altar- ringen g ör rummet mer kyrkligt än bönhusen vanligtvis är. Altartavlan är målad av Gerda Höglund. De största förändringar som skett i kyrksalen är att väggarna klätts med glasfiberväv, att färgsättning delvis ändrats och att de ursprungliga ljuskronorna bytts ut. Uppvärmningen ändrades från vedeldad kamin till direktverkande el på 1950-talet, och i den nisch där kaminen ursprungligen stod hänger numera ett krucifix. Samlingssalen användes ursprungligen som skolsal också. Kombinationen kyrksal och församlingssal i samma byggnad är typiskt för de många bönhus som uppfördes under samma tid. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).