Voijtjajaure kapell, Storumans kommun, Västerbottens län

Transkript

1 Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Voijtjajaure kapell, Storumans kommun, Västerbottens län Kapellmiljön Kapellet och den tillhörande friliggande begravningsplatsen är belägen i byn Voijtjajaure, ca 40 km söder om Tärnaby. Området ingår i fjälldalgången Björkvattsdalen, som utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 35) p.g.a. kulturlandskapet och den bevarade timmerbebyggelsen, som från början ofta var samiska nybyggen. Kapellet ligger på östra sidan av sjön Stor-Björkvattnet och saknar avgränsning mot den omgivande björkskogen. Ett utedass med förrådsdel finns i anslutning till kapellet i nordväst och en friliggande begravningsplats ca 50 meter mot nordost. I kapellets närhet finns en präststuga och ett församlingshem, samt två kyrkstugor som är ditflyttade från Tärnaby. Ursprungligen hade prästen sin stuga vid sjön, men den togs bort/flyttades i samband med sjöns reglering. Begravningsplatsen Begravningsplatsen anlades 1929 efter ritningar av länsarkitekt Edvard Lundqvist. Den utvidgades 1999 mot nordost, där bl.a. en minneslund med ett stort brunmålat träkors anlades. Området är inhägnat av en trägärdesgård, som sattes upp under 1950-talet som ersättning för en tidigare likadan. Terrängen sluttar uppåt mot nordost. Den äldre delen närmast entrén i sydost har en skogskyrkogårdskaraktär, med naturväxta björkar, granar och skogsmarksvegetation. Här finns många grusgravar utan stenramar, men även enstaka gravrader eller orgelbundet utplacerade gravstenar. Gravvårdarna utgörs främst av resta stenar, men även liggande stenar och träkors förekommer. På några av grusgravarna finns utlagda små stenar i korsform. Gångarna är uteslutande grusade. På den nyare och planare delen i nordost finns ett större inslag av gräsgravar samt stora, ännu ej gravlagda gräsytor. Karaktären på det nyare området skiljer sig därmed en hel del från det äldre området, och framstår istället som ett lite främmande inslag i fjällmiljön. En liten rektangulär materialbod med vitmålad locklistpanel och plåttak är belägen på områdets sydvästra del. Materialboden uppfördes vid okänd tidpunkt före Kapellet Kapellet är ritat av ingenjör Axel Björk, Luleå, och uppfört under åren av byggmästaren Albert Julius Olausson tillsammans med ortsborna. Det har en traditionell utformning med rektangulärt långhus, torn i väster samt utskjutande sakristia i nordost. Stommen i timmer är klädd med stående rosamålad dubbelfasspontad panel. Långhuset täcks av ett brant sadeltak, sakristian av ett valmat sadeltak och tornet av ett brant tälttak, samtliga klädda med spetsigt avslutade tjärade brädspån. Torntaket kröns av ett bastant kors. Fönstren är rundbågade och de stora tjärade rektangulära jalusierna på tornet har rundbågade överljus. Över korfönstret, strax under röstet, finns ett litet rundfönster. Sakristian har ett rektangulärt fönster på östra sidan samt en ingångsdörr på 1

2 västra sidan med hk-ramp. Fodren är släta och målade i ljusgrått. En murad och plåtinklädd skorsten finns på takets sydöstra sida. Kapellets huvudentré finns på tornets västra sida. En tre trappsteg hög stentrappa leder upp till den enkla rektangulära porten som omges av ett enkelt listverk och inskriptionstavla med texten År 1933, Gustav:s 26:te reger:år. Pardörren har diagonalställd panel och är brunmålad. Kyrkans yttre har inte förändrats nämnvärt sedan byggnadstiden. År 1979 gjordes sakristians västra fönster om till en reservutgång och en hk-ramp med räcke tillkom. Troligen var det samtidigt som kapellets färgsättning ändrades till röd med vita detaljer. Detta har återställts till de ursprungliga rosa och ljusgrå kulörerna vid kapellets ommålning Detsamma gäller utedasset. Utöver den relativt framträdande hkrampen och de snörasskydd som monterats är kyrkans karaktär välbevarad utvändigt. Invändigt når man kyrksalen genom ett litet vapenhus. Väggar och tak är såväl i vapenhuset och sakristian som i kyrksalen klädda med dubbelfasspontad panel. Väggarna är målade i ljusgult och taken i vitt. Kyrksalen är enskeppig med tredingstak och rak korvägg i öster. Runt rummet löper ett bröstparti med liggande panel i lilabrunt och antikblå boaseringslist. Innertaket vilar på ett hammarband som i sin tur bärs upp av följare från golv till tak i anslutning till fodren på ömse sidor om fönstren. Dessa detaljer har en dalablå kulör, i likhet med den enkla bänkinredningen. Bänkarna har kryssben, genombrutna ryggstöd och saknar gavlar, vilket ger dem en viss likhet med trädgårdsmöbler. Golvet utgörs av hyvlade och lackade smala brädor. Sakristian nås från en dörr på korets norra sida, bakom predikstolen. Altarringen är femsidig och har en enkel utformning med rektangulära speglar som påminner om den tresidiga predikstolens. Det höga rundbågiga korfönstret har ogenomskinligt strukturglas. Framför det står ett högt guldbronsfärgat träkors som utgör altarprydnad. Söder om koret finns en putsad murstock med rundbågad nisch, i vilken det står en hög, rund järnkamin. Läktaren i väster har en rak barriär med speglar och är utformad på samma sätt som altarringen och predikstolen. De två läktarpelarna har avfasade hörn och är målade i antikblått. På läktaren står en liten modern elorgel. Armaturerna är samtida med kyrkan. Interiören är även den till stor del bevarad sedan byggnadstiden, men de förändringar som skett är mer påtagliga här än utvändigt. Vid ommålningen 1979 ändrades troligen kulörerna, eftersom den polykroma färgsättning som finns idag inte är trovärdig i sitt tidssammanhang. Än mer iögonfallande är de tre stora träreliefer som tillkom i främre delen av kyrkorummet De föreställer livets träd, jungfru Maria samt arbetande händer. Med sin storlek och avvikande form och stil infogar de sig inte särskilt väl i kyrkorummet. Mindre synliga förändringar är bl.a. höjningen av läktarbarriären samt att ett bänkpar längst fram har demonterats. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Voijtjajaure kapell är en god representant för de enklare kyrkobyggnader som uppfördes på olika håll i glesbygden under 1930-talet. Den har en sakral men enkel karaktär både utvändigt och invändigt, och följer det traditionella klassicistiska mönstret i planform och uppbyggnad. Interiören är spartansk och har närmast karaktären av bönhus. Några av de tidstypiska inslagen är tredingstaket, den enkla och genombrutna bänkinredningen, korfönstrets strukturglas samt inte minst järnkaminen, som fortfarande pryder sin plats framme vid koret. Även den dubbelfasspontade panelen utgör ett viktigt 2

3 karaktärsdrag för kapellet. Hela altararrangemanget och predikstolen är ritade av kapellets upphovsman och överensstämmer med originalritningarna talets målning med dess färgsättning och moderna färgtyper har däremot påverkat det kulturhistoriska värdet negativt, bl.a. genom att kapellets ytskikt saknar patina. Den anspråkslösa bönhuskaraktär som kännetecknar kapellet återfinns även om än i något annan tappning i en del andra samtida kyrkor i länet, exempelvis Latikbergs kyrka (1934) och Viktoriakyrkan i Guvertsfjäll vid Överstjuktan (1938). De fåtaliga kyrkstugorna intill kyrkomiljön är genom sitt orörda skick också av kulturhistoriskt intresse, trots att de är hitflyttade från Tärnaby. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kapellet i Voijtjajaure är både utvändigt och invändigt ett välbevarat exempel på 1930-talets enkla kapellbyggande i trä. Järnkaminen utgör en för interiören viktig detalj, då den ger en stark tidsprägel åt rummet och eftersom järnkaminer ofta har avlägsnats i många andra kyrkor när man bytt värmesystem. Kyrkogården har sedan den anlades 1929 inhägnats av en gärdesgård vilket är sällsynt. Terrasseringarna, grusgravarna, grusgångarna och inte minst skogskyrkogårdskaraktären med naturlig vegetation är viktiga karaktärsdrag att värna om. Litteratur- och källförteckning Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, Uppsala Vård- och underhållsplanen för Voijtjajaure kyrka. Västerbottens museum Inventeringsdatum: Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb Rapport: Andreas Grahn 3

4 Voitjajaure kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län Voijtjajaure kapell ligger intill sjön Stor-Björkvattnet i Björkvattsdale. Området utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 35). Skogen omger såväl kapellplatsen som den friliggande begravningsplatsen nordost om kapellet. I skogen söder om kapellet finns två kyrkstugor. Ortofoto från Länsstyrelsens webbgis. Kapellet, som är uppfört , har en enkel och klassicistisk karaktär, med brant sadeltak, rundbågiga fönster, rundfönster i gavelröstet och ett förhållandevis lågt torn i väster. Utvändigt är kapellets karaktär välbevarad. Den största förändringen är hk-anpassningen med ramp på den norra sidan. Den ligger dock på den minst exponerade sidan. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).

5 Voitjajaure kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län Kyrksalen har en enkel och anspråkslös karaktär, inte olik ett bönhus från samma tid. Tredingstaket, panelen med dubbelfasspont, den enkla bänkinredningen, trägolvet och järnkaminen är några av de mest betydelsefulla exponenterna för rummets karaktär. De mest påtagliga förändringarna är den koloristiska färgsättningen samt de dominanta träskulpturerna som båda tillkom Vid karaktäriseringsbesöket pågick utvändig ommålning, därav skyddspappen på golvet inne i kyrkan. Läktarbarriären har en liknande utformning som altarringen och predikstolen. Höjningen, som tillkom 2009, har efter att bilden togs justerats så att ståndarna placerats mellan speglarna istället. Dragstagen i taket tillkom på 1980-talet. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).

6 Voitjajaure kyrka, Storumans kommun, Västerbottens län Järnkaminen är ett ovanligt inslag som är betydelsefullt för kapellets invändiga tidskaraktär. Avträdet med förråd strax intill kapellet har ett miljöskapande värde på kapellplatsen. I backen ovanför (nordost) om kapellet ligger begravningsplatsen från Den omges av en trägärdesgård. Den äldsta delen är en skogskyrkogård med naturligt växande träd och skogsmarksvegetation. Här finns flera grusgravar, en del terrasserade, alla utan omfattning. Ovanför det ursprungliga området gjordes en utvidgning av begravningsplatsen I den övre delen (som skymtar i bildens bakgrund) utgörs vegetationen i högre utsträckning av gräsytor, som både avviker i karaktären och som kräver mer skötsel än den gamla delen på skogsmark. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).