Umeå stads kyrka, Västerbottens län

Transkript

1 Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Umeå stads kyrka, Västerbottens län Kyrkomiljön Umeå stads kyrka är belägen i centrala delen av staden, i anslutning till Umeälven och exponerad från de omgivande vältrafikerade stadsgatorna. Kyrkomiljön ingår i ett L- format parkstråk mellan residenset och f.d. läroverket och utgör ett av kärnvärdena i riksintresset Umeå centrala del (AC 10). Kyrkplatsen har kontinuitet sedan staden grundades på 1600-talet och den nuvarande kyrkan är den tredje på samma plats. Placeringen på älvsbrinken är ett karaktäristiskt norrländskt drag. På norra sidan om kyrkan passerar Storgatan i samma sträckning som Kustlandsvägen hade redan vid stadens grundande. Under 1800-talet blev detta Umeås paradgata och den äldre bebyggelsen längs gatan är därför särskilt representativ. Kyrkogårdarna Kyrkotomten runt kyrkan Kyrkotomten användes som begravningsplats från 1646 till 1837, då begravningarna av hygieniska skäl flyttades till den redan befintliga kyrkogården vid lasarettet (nuvarande Västra kyrkogården). Kyrkotomten saknar utöver häck i norr avgränsningar mot omgivande gator och den ursprungliga utsträckningen är okänd. Innan kyrkbron byggdes på 1970-talet satt kyrkotomten och Döbelns park ihop; Östra kyrkogatan delar dem nu i två. Mot öster, söder och väster sluttar kyrkotomtens terräng idag kraftigt ner mot omgivande gator. I samband med att den nuvarande kyrkan byggdes ändrades markplaneringen och en kulle byggdes upp för att klara tyngden av en tegelkyrka. Vissa gravar flyttades till Västra kyrkogården, andra övertäcktes. I samband med Östra kyrkogatans dragning genom parkstråket togs flera murade underjordiska gravkammare bort och när kyrkan byggdes ut med församlingsutrymmen mot söder på 1980-talet kom ytterligare relikter fram, bl.a. efter landshövding Stromberg med familj. År 1996 restes ett minnesmärke där de sedan dess ligger begravda. I kyrkparken finns även monument över överstelöjtnant Duncker och kosackhövdingen Aerokoff. Samtliga var betydelsefulla för händelseutvecklingen i samband med de sista striderna på svensk mark som skedde strax norr och söder om Umeå I samband med att kyrkan byggdes utformades kyrkotomten i engelsk-tysk parkstil, som är något striktare än den rent engelska stilen och ofta har kanthäckar. Idag är växtmaterialet på kyrkotomten sparsamt, med några björkar, lindar, cembratallar och nyligen förnyade lagerpopplar. Under de senaste åren har delar av kyrkotomtens tidigare utseende återskapats, genom att de ursprungliga parkgångarna och ränndalarna i kullersten tagits fram och kompletterats. Det har stärkt intrycket av den yttre miljön, så att den på ett bättre sätt samspelar med kyrkans arkitektur samt med Döbelns park och Residensparken. 1

2 Västra kyrkogården Västra kyrkogården, ca en kilometer väster om kyrkan, anlades som lasarettskyrkogård omkring På andra sidan Storgatan ligger fortfarande länets äldsta bevarade lasarettsbyggnad kvar (uppförd 1785, byggnadsminne). Efter att ha övertagit rollen som stadens rätta begravningsplats utvidgades den 1842 och 1882 (åt väster) och blev därmed dubbelt så stor som från början. Samtidigt tillkom fler entréer. Den äldsta delen ligger i sydost. I norra delen anlades allmängravar och så småningom enklare gravar. Kyrkogården inhägnas av ett vitmålat trästaket som står på en lägre mur av huggen sten. Portstolparna av trä är vitmålade och mot Storgatan breda, med svängda krön och kors. På norra sidan är de smala och enkelt utformade. Västra kyrkogården är en lummig kyrkogård med varierad växtlighet och många stora lövträd som ger skugga. Arterna är lönn, asp, björk, rönn och lind. Kyrkogården inrymmer en stor mångfald av gravvårdstyper, från 1830-talets små, enkla stenar till de monumentala gravrummen från årtiondena runt sekelskiftet 1900 och dagens nätta, förenklade stenar. Tio familjegravar är förlagda till murade gravkammare under jord. Västra kyrkogården är den begravningsplats i länet som är rikast på gravmonument av mer påkostat slag. Här har flera landshövdingar och familjer vars historia hänger ihop med Umeås framväxt som residens-, utbildnings-, industri- och handelsstad begravts, och titlarna anknyter till 1800-talsstaden Umeå. Många av gravarna är grusbelagda och inramade med staket av smidesjärn, gjutjärn eller kätting. Karaktäristiskt är också att gravvården eller gravytan har en gräskantad plantering, ofta hästskoformad. Kyrkogården präglas fortfarande främst av det äldre beståndet av gravvårdar, med klassicistiska eller gotiska stildrag. Från senare tid finns bl.a. författarna Lars Widdings och Astrid Värings gravplatser. Nuvarande gravkapellet uppfördes Det är en ljusgrå klassicistisk träbyggnad med knutpilastrar, figursågad taklist och takprydnader som markerar byggnadens hörn. Norra kyrkogården Sedan Västra kyrkogården börjat bli fullbelagd invigdes Norra kyrkogården Den ligger ca 2,5 km norr om kyrkan, på stadsdelen Sandbacka. Norra kyrkogården anlades efter ritningar av länsträdgårdsmästare C.H. Landsberg i engelsk parkstil, med slingrande gångar, alléer och lummig grönska som bjuder på omväxlande upplevelser. Terrängen är plan. Området har utvidgats flera gånger. Mot nordväst anlades 1956 ett område med skogskyrkogårdskaraktär för urngravar, sedan krematoriet tillkommit Sydväst om gravkapellet tillkom 1957 ett stort kistgravområde, indelat i fem häckomgärdade rum. År 1972 utvidgades kyrkogården med ett stort kistgravsområde längst i norr, mot E4:an. Det har en symmetrisk rationell planering med likformiga gravstenar disponerade i rader med rygghäckar. Alla dessa utvidgningar gjordes efter ritningar av trädgårdsarkitekt Walter Bauer och är typiska för sin tid. År 1979 anlades en minneslund med vattendamm i den västliga delen av det öppna och delvis vallavgränsade landskapsrummet i begravningsplatsens mitt. En muslimsk avdelning avsattes längst i norr på 1990-talet, med gravvårdarna vända mot Mecka. Den senaste stora utvidgningen mot sydväst är inspirerad av det äldsta området, och har organiska former med parkkvaliteter. Särskilt intressant är den äldsta, mittersta delen av begravningsplatsen, som ligger närmast norr, öster och söder om gravkapellet. Den avgränsas mot norr och öster med en bogårdsmur av sprängsten, med grindstolpar av murad huggen sten och svartmålade 2

3 smidesjärnsgrindar. Växtmaterialet består av tallar, granar, lönnar, björkar, rönnar samt enstaka lärkträd. De fullvuxna träden (inte minst många granar) är viktiga för kyrkogårdens karaktär. En planterad poppelallé finns vid infarten i sydost. Området fylldes successivt under talet. Vid kyrkogårdens huvudstråk och närmast kapellet ligger de mest påkostade familjegravarna, framförallt för personer från samhällets övre skikt, med bl.a. flera bautastenar, höga symmetriska stenar och inhägnade grusgravar. Ett stort utrymme i äldsta delen var också avsatt för allmängravar (frigravar), där döda begravdes i löpande följd utan gravrätt och skötselansvar. Området övergick dock fr.o.m talet till att bli köpta familjegravar för folk i samhällets lägre skikt. Gravarna är här mindre och gravstenarna lite mindre påkostade. I båda områdena förekommer titlar i stor mängd vilket ger en intressant bild av dåtidens samhälle. Två gravkvarter var också avsatta för stadens två regementen. Här ligger officerare och värnpliktiga sida vid sida, med likadana små, liggande gravstenar från De särskilt många stenarna från talen minner om Spanska sjukans härjningar. Gravkapellet, det s.k. Heliga korsets kapell, stod färdigt Det ersatte det första gravkapellet från 1913 som brunnit ned Byggnaden är ritad av arkitekt Gunnar Jacobsson efter en arkitekttävling. Även om stilen är modernistisk så är associationen till medeltida kyrkor stark. Kapellet har en rektangulär sluten form, med ett brant sadeltak som är djupt neddraget och nästan saknar taksprång. Stommen av betonghålsten är spritputsad och avfärgad i gulbeige, taket är täckt av skiffer. Den höga skorstenen vid nocken signalerar att byggnaden även fungerar som krematorium. Vid byggnadstiden fanns en öppen pergola utanför byggnaden, men fr.o.m byggdes denna in till ett atrium i anläggningens mitt, i samband med att en lägre volym för kisthantering, kremering och ett mindre kapell (Trons kapell), främst för icke-kristna begravningar, tillkom mot söder. Tillbyggnaden har fasader av kalkstensskivor och täcks av ett flackt plåttak. Den öppna klockstapeln av resvirke, nordväst om kapellet, stod klar Längre mot nordväst finns personalbyggnad, garage och förråd från 1960-talet. Kyrkan Sedan den gamla träkyrkan brunnit ner på julaftonen 1887 och resten av stadens centrum brunnit ner sommaren 1888, stod Umeå inför en omfattande byggnadsverksamhet. Den nya stadsarkitekten Fredrik Olaus Lindström fick rita flertalet offentliga byggnader som måste nyuppföras, däribland stadskyrkan. Den byggdes i nygotisk stil, av tegel på en sockel av granit. Kyrkan har en treskeppig plan med tvärskepp. Huvudentrén är genom tornet i nordväst, medan det smalare koret ligger i öster. Att tornet inte på konventionellt sätt placerades i väster var en anpassning efter tomtens bärighet. Av ekonomiska skäl tvingades arkitekten också pruta på materialkvaliteten, förenkla och välja billigare lösningar än avsett. Exteriören är variationsrik med nygotikens formelement; spetsbågar, strävpelare, cirkulära och spetsbågiga fönster, vimperger, blinderingar i form av trepass samt prydnadsgavlar som bryter takfoten och kröns med torn och fialer. De månghörniga fyra trapptornen och sakristian med pendang är additivt tillagda till kyrkan och bidrar ytterligare till formrikedomen. Kyrkan täcks av ett brant sadeltak av kopparplåt. Kyrkans yttre karaktär är i stort sett bevarad sedan byggnadstiden. På grund av problem med sättningar i marken, bristfällig takavvattning och för tiden låg kvalitet på teglet har 3

4 dock återkommande plåt-, tegel- och foglagningar behövt utföras. En stor restaurering genomfördes , när bl.a. tegelfasaderna restaurerades, tornspirans konstruktion förstärktes och det galvaniserade plåttaket lades om till kopparplåt. Den största förändringen av kyrkans exteriör skedde 1984, genom tillbyggnaden av en låg men från älvssidan framträdande församlingsdel mot söder. Den kallas Martasalen. Även kyrkans interiör är starkt präglad av den nygotiska stilen. Kyrkorummet är treskeppigt med ett brett mittskepp och smalare sidoskepp avdelade med knippepelare. De höga ribbvalven är uppbyggda som kryssvalv och stjärnvalv. Mot norr, väster och söder finns läktare av trä bakom raka läktarbarriärer indelade i speglar med mönstersågningar. Kyrkorummet har genomgått ganska stora förändringar sedan byggnadstiden, men i huvudsak finns all fast inredning kvar, liksom armaturer, handtag, trycken och många andra originaldetaljer. Ursprungligen var bänkarna disponerade över hela mittskeppet med breda gångar i sidoskeppen. Tvärskeppets tvärställda bänkar sträckte sig ett par meter in i mittskeppet. Altaruppsatsen, altarringen och läktarbarriärerna var målade i matt brun färg och bänkarna i ekfärg. Valven var målade med omfattande schablonmåleri, liksom korets väggar upp till galleriet. Kyrkans golv var av trä. Två större renoveringar har därefter genomförts, förutom ett antal mindre omfattande ändringar. Vid renoveringen , under slottsarkitekt Knut Nordenskjöld, ändrades bänkarnas disposition till mittgång, korplanet förlängdes, kalkstensplattor lades in på golvet utom i bänkkvarteren, boaseringen av pärlspont längs väggarna togs bort och psalmnummertavlorna byttes ut. Störst förändring innebar dock kanske ommålningen, efter förslag av konstnären Yngve Lundström. Han var verksam som kyrkomålare i hela landet, ofta i samarbete med Nordenskjöld. Kyrkorummet, valven, läktarbarriärerna och bänkarna målades om i ljusare kulörer och valven fick nya muralmålningar. En uttalad målsättning var att bättre framhäva den gotiska arkitekturens himmelssträvande resning och de vackra valven, vilket den ursprungliga mörka färgsättningen ansågs ha hindrat. Nordenskjöld ritade även den nya dopfunten. Dopskulpturgruppen är snidad av David Wretling 1955, och bildar tillsammans med baldakinen ovanför en markerad dopplats i kyrkorummet, som en pendang till predikstolen. Den nygotiska orgelfasaden på västra läktaren ersattes 1962 i samband med att orgelverket byttes ut till en Grönlundorgel med barockkaraktär. Ytterligare en orgel, men med romantisk klang, tillkom på norra läktaren Även den är tillverkad av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad. Den andra större renoveringen genomfördes , i samband med tillbyggnaden av församlingsdel. Ändringarna utfördes efter förslag från arkitekten Rolf Bergh och konstnären Pär Andersson. Nu togs den västra ingången i bruk istället för den norra. I kyrkorummet flyttades altaret fram och en lillkyrka skapades i koret, tillgängliggjord med hk-ramp och med väggmålningar av Astrid Theselius. Altarringen delades, en ambo tilkom, liksom ett ytterligare altarbord som gör det möjligt att fira mässa versus populum. Vad som förändrade kyrkorummet mest påtagligt var dock ommålningen, som gav kyrkan 14 nya och mycket färgstarka kulörer. Detta har knappast stärkt kyrkans i övrigt relativt välbevarade 1890-talskaraktär utan är snarare ett kännetecken för sin tid och för Pär Anderssons individuella stil. 4

5 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Stadskyrkan i Umeå ingår i en kulturmiljö av riksintresse och tillhör en av dess värdekärnor. Kyrkplatsen har lång historisk kontinuitet, och församlingens äldre inventarier ger en historisk kontinuitet med stadens tidigare kyrkor. Kyrkan manifesterar framtidstron i den på 1890-talet nyss nedbrunna staden Umeå och utgör en av Umeås mest välbevarade byggnader från den tid när i stort sett hela staden byggdes upp. Kyrkan är även en välbevarad representant för de många kyrkor i nygotisk stil som uppfördes decennierna kring år 1900 över hela Sverige. I Överintendentsämbetets anvisningar rörande kyrkobyggnader från 1887 slogs det fast att den gotiska stilen med dess starka religiösa stämningselement var den som lämpade sig bäst för kyrkobyggnader. Exteriören präglas av nygotikens formelement medan interiören präglas av nygotikens höjdsträvan och knippepelare som för blicken upp till höga valv. Inom stiftet finns bara ytterligare en nygotisk kyrka i bart tegel, Luleå domkyrka (invigd 1893). Den är välbevarad utvändigt men kyrkotomten och interiören är mycket mer förändrad än Umeå stads kyrka. I södra grannstiftet Härnösand finns paralleller till Gustaf Adolfs kyrka i Sundsvall (invigd 1894, mer förändrad) och Ovikens nya kyrka i Jämtland (invigd 1905, välbevarad). Vindelns kyrka utgör ett sent exempel på en nygotisk kyrka och är även den ritad av F.O. Lindström, men den är putsad utvändigt och karaktären skiljer sig en del från de ovan nämnda kyrkorna. I jämförelse med andra nygotiska kyrkor framstår Umeå stads kyrka som tämligen välbevarad, framförallt till det yttre men även till det inre, tack vare de bevarade originalsnickerierna och detaljer från 1890-talet. Det tidstypiska ljus som de höga glasmålade fönstren ger utgör också en stor kvalitet. Senare förändringar, främst av färgsättningen invändigt, har dock i någon mån försvagat kyrkans 1890-talskaraktär. Inredningens färgsättning har gått från 1890-talets mörka, dämpade och värdiga ekådring via 1930-talets grå, kalla och något färglösa kulörer till 1984 års starka och brokiga färgsättning. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkan har genom sin placering, utformning och symboliska betydelse en särställning i Umeås stadsbild. Kyrkotomtens planläggning med lövträd och ränndalar av kullersten enligt den engelska parkstilens ideal förstärker talsintrycket och upplevelsen av arkitekturen. Kyrkan utgör länets enda exempel på 1890-talets nygotiska kyrkoarkitektur i bart tegel. Trots att tillbyggnaden 1984 i viss grad påverkat detta arkitekturhistoriska värde negativt är motsvarigheter ändå sällsynta i Norrland. Till exteriörens starka nygotiska prägel och kyrkans kännetecken bidrar bl.a. strävpelare, spetsbågiga former, vimperger, artikulerade tegeldetaljer, gesimslister, lergodsfialer, dekormålade blinderingar och kyrkportar dekorerade med smide. Ett kännetecken för den nygotiska stilen och ett särskilt arkitektoniskt värde utgör interiörens starka vertikalitet och de höga valven vilket ger kyrkan karaktären av en mindre katedral. Den detaljrika fasta inredningen med 5

6 nygotiska inredningssnickerier är ursprunglig och av stor betydelse för kyrkans karaktär och upplevelsevärde. De höga fönstren med färgade glas åt samtliga väderstreck, rosettfönstret mot väster och i synnerhet korets glasmålningar ger ett tidstypiskt dagsljus och vittnar om det sena 1800-talets återuppväckta intresse för glasmåleri. Originalarmaturerna som redan vid byggnadstiden var elektrifierade har ett teknikhistoriskt värde. Tillsammans med mångfalden andra originaldetaljer, som t.ex. tidstypiska handtag och trycken, bidrar de till att kyrkans 1890-talskaraktär fortfarande är avläsbar trots senare renoveringar. Byggnadens sinnrika ursprungliga värmelösning (kalorifer) har genom åren kunnat anpassas och nyttjas även för nya tekniska uppvärmningslösningar utan att negativ åverkan har behövt göras i kyrkorummet. Den har både ett stort teknikhistoriskt värde och ett bruksvärde. Västra kyrkogården är den begravningsplats i länet som är rikast på gravmonument av mer påkostat slag. Här vilar många av de familjer som hade betydelse för framväxten av det moderna Umeå, vilket har stort personhistoriskt, lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde. Tillsammans med den välvårdade och lummiga karaktären, den nära kopplingen till det äldsta bevarade länslasarettet samt den stora mängden tidstypiska gravvårdar från äldre tid gör detta Västra kyrkogården till en av länets värdefullaste kyrkogårdar. Litteratur och källförteckning - Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, Uppsala Eriksson, Karin. Studier i Umeå stads byggnadshistoria Umeå Lindholm, S. Umeå stads kyrka och församling. Minnesskrift vid kyrkans återinvigning (Där finns även fotografier av kyrkans interiör 1894 och 1937) - Gustafson, Irene & Lindberg, Annika. Begravningsplatser i Umeå. Småskrift utgiven av Umeå kyrkliga samfällighet i samarbete med Historiska Hus Gustafson, Irene & Lindberg, Annika. Umeå stads kyrka. Småskrift utgiven av Svenska kyrkan/umeå stadsförsamling i samarbete med Historiska Hus Gustafson, Irene & Lindberg, Annika. Kyrkogårdar i Umeå. I: Västerbotten, nr 3, Lindberg, Annika. Från Ammarnäs till Österjörn. Om begravningskapell och likbodar. I: Västerbotten, nr 3, Vård- och underhållsplanerna för Umeå stads kyrka, Västra kyrkogården och Norra kyrkogården. Västerbottens museum Inventeringsdatum: (Norra kyrkogården ) Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb Rapport: Andreas Grahn 6

7 Umeå stads kyrka, Västerbottens län Umeå stads kyrka ligger i ett L-format parkrum vid Umeälven och omges av vältrafikerade stadsgator. Framför kyrkan mot söder syns utbyggnaden med församlingsrum från Utsiktsbild från Kyrkans fasad mot norr. Exteriören karaktäriseras av nygotikens arkitekturelement i form av spetsbågar, strävpelare och portaler krönta av spetsiga gavlar (s.k. vimperger) samt höga branta takfall. Fönstren har glasmålningar och mot väster finns ett stort rosettfönster. Huvudentrén är genom tornet i nordväst, medan ett smalare femsidigt kor ligger i öster, flankerat av en femsidig sakristia med pendang på andra sidan. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 och 2011 (där inte annat anges).

8 Umeå stads kyrka, Västerbottens län Ovan, vänster: Knippepelarna för blicken upp mot de höga spetsbågiga valven. Även det beslöjade ljuset från de höga fönstren med färgade glas är typiska nygotiska drag. De nuvarande valvmålningarna och disponeringen av bänkarna med mittgång är spår av 1930-talets renovering. Ovan, höger: Många av kyrkans originalsnickerier finns kvar, bl.a. predikstol, altaruppsats och bänkar, men de fick ny färgsättning i samband med restaureringen Samtidigt flyttades altaret fram och en lillkyrka skapades i koret, handikappramper tillkom och takmålningarna i koret målades över. Kalkstensgolvet och dopfunten tillkom vid 1930-talets restaurering, medan dopskulpturen av David Wretling skapades Ovan, vänster: Altarringen är från kyrkans byggnadstid, men är numera uppdelad och portabel. Det ger en större flexibilitet, men också ett rörigare intryck när delarna förvaras på olika ställen i kyrkans främre del. Färgsättningen är från Ovan höger: I samband med 1930-talets restaurering togs de främre tvärställda bänkarna bort medan övriga bänkar delades och flyttades ut i sidoskeppen så att en mittgång uppstod och sidogångarna blev smalare. Golvet i gångarna och koret fick kalkstensplattor. Bänkarna målades om 1937 och har därefter fått ny kulör ytterligare en gång i samband med Pär Anderssons färgsättning De individuellt snidade bänkgavlarna har i formen tydlig 1890-talsprägel. Golvets fernissade behandling återställdes 2008, från att ha varit gråmålat sedan Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 och 2011 (där inte annat anges).

9 Umeå stads kyrka, Västerbottens län Det sinnrika ursprungliga systemet för uppvärmning (kalorifer) har kunnat fortsätta användas genom åren, anslutet till moderna tekniska lösningar. Därigenom har förvanskande ombyggnader till följd av ändrad uppvärmning kunnat undvikas och ett teknikhistoriskt intressant värmesystem kunnat sparas. Värmekanalernas mynningar flyttades vid restaureringen Kyrkans belysningsarmaturer är till största delen från byggnadstiden Ljuskronorna i mittskeppet (övre vänstra bilden) var redan från början elektrifierade, men glasskärmarna har bytts ut och omgrupperats. De spotlights som tillkommit mellan glaskuporna och längs främre läktarbarriärerna är från Mittersta bilden visar en ljuskrona på läktaren. Högra bilden visar taklyktan i vapenhuset, och bilden nedan till vänster vägglampetterna. Även dessa är original från byggnadstiden, även om lampetternas lampskärmar är ändrade och den krönande ljusstaken en senare komplettering. Armaturerna bidrar i hög grad till kyrkans tidskaraktär. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 och 2011 (där inte annat anges).

10 Umeå stads kyrka, Västerbottens län Även de många övriga originaldetaljerna från 1894 är betydelsefulla för upplevelsevärdet och kyrkans autenticitet. Vänstra bilden visar trycket på en av vindsdörrarna, mittersta bilden ett av handtagen på innerdörrarna. De lampor (högra bilden) som tidigare stod på altaret men nu förvaras i ett förråd har påtaglig 1890-talskaraktär. Västra kyrkogården utgör en lummig lunga Väst på stan, med påkostade gravmonument och stark koppling till Umeås lokalhistoria. Satellitbild från Kyrkogården anlades ursprungligen som lasarettskyrkogård omkring 1800, och på andra sidan Storgatan (tidigare Kustlandsvägen) finns fortfarande länets äldsta lasarett kvar (den gula byggnaden ovan). Denna begravningsplats är rikast i länet på påkostade gravmonument. Här ligger många familjer av betydelse för Umeås historia. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 och 2011 (där inte annat anges).

11 Umeå stads kyrka, Västerbottens län Norra kyrkogården på Sandbacka invigdes 1910 och har därefter utvidgats ett flertal gånger. Varje del är typisk för sin tillkomsttid. Den äldsta delen ligger i mitten, i anslutning till gravkapellet. Där finns också de äldsta och mest påkostade gravvårdarna, som exempelvis familjerna Nilssons och Saedéns gravar på bilden ovan. Satellitbild från le.se Heliga korsets kapell invigdes 1952 och ersatte ett äldre nedbrunnet gravkapell. Det byggdes ut med lokaler för krematoriet och ytterligare ett kapell (Trons kapell) Den äldsta delen av begravningsplatsen anlades i engelsk parkstil. Den utmärks av slingrande gångar och lummig grönska med naturliga former som växelverkar med mörka skogspartier och öppna ytor. Målet är att skapa variation och ständigt nya upplevelser. Den karaktären är välbevarad. De fullvuxna träden och de många häckomgärdade gravplatserna är särskilt betydelsefulla. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 och 2011 (där inte annat anges).