Bureå kyrka, Skellefteå kommun, Västerbottens län

Transkript

1 Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Bureå kyrka, Skellefteå kommun, Västerbottens län Kyrkomiljön Kustsamhället Bureå ligger ca 20 km söder om Skellefteå. Från att ha varit en jordbruksby med medeltida ursprung vid Kustlandsvägen, utvecklades Bureå under 1800-talet till ett industrisamhälle med omfattande sågverksindustri. Den första större vattensågen i närliggande Strömsholm ersattes efterhand med ångsåg (startad 1875) vid lastageplatsen i Bureå, och sedermera en ny ångsåg med hyvleri samt ett träsliperi för massaved på 1920-talet. Industrialiseringen innebar att samhället expanderade kraftigt befolkningsmässigt och bidrog till att Bureå bröt sig ut från Skellefteå och bildade egen kommun 1914 och egen församling Kyrkan, som stod klar 1920, är belägen centralt i samhället, på den s.k. Kläppbacken intill den gamla landsvägen och med Bureälven forsande förbi i norr. Den parkliknande kyrkotomten har naturmark och gräsytor, grusgångar och uppvuxna träd, främst tall, björk och rönn. I öster finns ett mindre kuperat skogsparti. Kyrkan är orienterad i nordsydlig riktning med huvudingång genom tornet i norr. Mot väster och söder är kyrkotomten inhägnad med en kallmurad bogårdsmur i gråsten, vilken har tuktad sten vid entrén mot parkeringen i väster samt i den välvda stigporten mot Burviksvägen i söder. Eftersom huvudingången vänder sig mot älven går man runt kyrkan för att komma in. Kyrkotomtens sluttning mot älven tas upp genom en hög rundel framför huvudingången. Den är murad med huggen granit och har skifferplattor ovanpå, samt buskar i formen av en cirkel. Buskarna utgörs av fjäderkaragan, sibirisk ärtbuske, häggmispel, oxbär och vit ölandstok. De gedigna materialen samspelar med kyrkan och bidrar till hela kyrkomiljöns prägel av hög kvalitet i utformningen. Begravningsplatsen är belägen på en slätt, ett par hundra meter söder om kyrkan. Intill kyrkan passerar den gamla landsvägen en äldre bro över Bure älv och sträcker sig vidare söderut förbi begravningsplatsen. Begravningsplatsen Begravningsplatsen, som invigdes 1920, består av plan gräsbevuxen mark med grusgångar. Den omges mot väster och nordväst av en stenmur från samt mot övriga väderstreck av ett rödmålat trästaket med regelbundet placerade dekorativa betongsektioner. Det är utformat av trädgårdsarkitekt Lena Möller på 1960-talet. Begravningskapellet ligger i mitten av begravningsplatsen. Området runt kapellet utgör den gamla kyrkogården som också innefattar en yta för allmänna gravar. Detta område planerades av kyrkans arkitekt Fredrik Falkenberg. Nya kyrkogården fastställdes 1942 och ligger öster om den förra. Denna utvidgades österut och söderut i slutet av 1960-talet efter förslag av Lena Möller. Grusgravar, både med och utan stenramar, har dominerat begravningsplatsen, men en del av grusgravarna har senare 1

2 besåtts med gräs. Den sparsamma trädvegetationen domineras av en björkallé mot öster, enstaka björkar, rönnar och en ek. Under senare delen av 1990-talet har en del av begravningsplatsens ursprungliga björkbestånd ersatts av gulbarkig hägg. Intill gravkapellets östra gavel finns en mindre damm kantad av en plantering. Den ritades av trädgårdsmästare Curt Rydlinge, Skellefteå, och anlades av kyrkogårdsförvaltningen i slutet av 1990-talet. Kapellet, invigt 1920, är ritat av Fredrik Falkenberg. Stilen är nationalromantisk, i likhet med kyrkan, men fasaden är vitputsad. Det höga spånklädda och valmade taket med konkavt utsvängda branta takfall och den smala, höga takryttaren, erinrar det om de nordiska stavkyrkorna och även om fiskarkapellet på Malören i Norrbotten från Långsidornas takfall är försedda med låga raka vindskupor, vars fönster utgör de enda dagsljusinsläppen. Stommen är uppförd av tegel på stensockel och fasaderna är vitputsade. Kapellrummet ligger i markplan och kylrum i källaren. Interiören är påtagligt sluten, men väggarna är ljusa och arkaderna längs väggarna ger rummet en närmast klassicistisk framtoning. Den huvudsakliga utsmyckningen utgörs av en liten glasmålning högt ovanför altaret. Den är utförd av Yngve Lundström och föreställer en ängel som sitter på en gravhäll och pekar med högra handen mot himlen. År 1966 genomgick kapellet en renovering med en del invändiga ändringar, bl.a. ny färgsättning efter förslag av Albert Eriksson i Sigtuna, och utvändig putsrenovering. Under 1980-talet tilläggsisolerades takbjälklaget, orgelläktaren byggdes ut, innertaket försågs med ny brädpanel och kapellet målades om invändigt. Dessa förändringar har inneburit att interiören har fått en ljusare och mer modern framtoning. Den största förändringen genomfördes dock 1990, då en tillbyggnad med en vapenhusliknande entré tillkom på västra gaveln, efter ritningar av Valter Östlund, Skellefteå. Den inrymmer bl.a. foajé och RWC. Tillbyggnaden gjordes i samma stil men innebar också att byggnadens längd nästan fördubblades. Utvändigt har begravningskapellet, trots tillbyggnaden, kvar sin särprägel. Fasadytornas mycket släta och vita framtoning ger dock ett stelt intryck som förtar en del av byggnadens äldre karaktär. Genom att ny bebyggelse har tillkommit mellan begravningsplatsen och kyrkan har den visuella kontakten däremellan brutits. Kyrkan Kyrkan är ritad av Fredrik Falkenberg och uppförd Den är utformad som en treskeppig hallkyrka i mörkrött, handslaget tegel i munkförband och med mönstermurningar. Koret är placerat mot söder och tornet, som är försett med lökkupol och spira, mot norr. Sockeln är utförd omväxlande i natursten och tuktad sten. Taket är svagt brutet utåt och takfallen över långhuset täcks av lertegel medan tornet är spånklätt. Yttertaket lades om 1987 med enkupigt lertegel i likhet med det gamla. Från takfoten sticker karaktäristiska vattenutkastare ut i samma vinkel som taket. I övrigt bör tornets originalurverk från kyrkans byggnadstid noteras som en värdefull detalj. Det utbyggda entrépartiet mot norr omges av två trapphus som leder upp mot läktaren och tornet. Vapenhuset, eller rättare vestibulen, som är avskild från kyrkorummet genom en vägg, vidgar sig därefter mot de östra och västra sidorna. De invändiga väggytorna utgörs här av obehandlat tegel. 2

3 Långhuset är i det närmaste kvadratiskt och har höga, smala rundbågiga blyspröjsade fönster. Fönstren upptar de tolv apostlarnas attribut som motiv i individuellt utformade masverk. Mot söder finns små, högt placerade, fönster med glasmålningar av Yngve Lundström. Koret, och den vidbyggda sakristian i öster, har oktagonala grundplaner. Kyrkorummet har en sluten karaktär. Väggarna är invändigt slammade och kalkfärgsmålade i en varm beigegrå kulör. Pelarna och väggarna upp till fönsterhöjd är marmorerade och drar mot blå-rosa. Läktarpelarna är laserade i mellanbrunt med dekorationsmålningar i engelskt rött och svart. Interiören är i övrigt rikt dekorerad och symboltyngd med muralmålningar (al secco-teknik) av Yngve Lundström, framför allt i koret, men även takbjälkar, fönsternischer och långhusets valvbågar m.m. är dekorationsmålade. Långhusets innertak är panelklätt och målat i samma kulör som väggarna. Det är välvt på sidorna och längst upp i nocken, samt har ett trappstegsformat parti däremellan. Sidoskeppens tunnvälvda tak är laserade i varmt blått och har blå dekormålade takbjälkar. Kortaket är utformat som ett halvt stjärnvalv. I långhuset hänger sex stora smidda ljuskronor från byggnadstiden. Från valvbågen i koret hänger två smäckrare ljuskronor som är guldfärgade. Belysningen kompletteras genom lysrörsramper uppe i takfrisen, ett slags ljuslådor bakom pelarna, vägglampetter samt två takkronor och golvarmaturer på läktaren. Ursprungliga dörrar är utförda i betsad ek. Golvmaterialet består av grå kalksten i kor, mittgång och sidogångar samt fernissat trä under bänkkvarteren. Altarskåpet och dess målning, Jesus välsignar barnen av David Wallin, är från kyrkans byggnadstid. På utsidan av altarskåpets dörrar finns ytterligare en målning, Korsnedtagningen av Torsten Nordberg från , som blir synlig när dörrarna stängs. Altarringen är cirkelrund, utförd i trä med ramverk och fyllningar och öppning i mitten. Den praktfulla predikstolen är placerad i ett infällt hörn mellan långhus och kor. Ett tidstypiskt inslag är den särskilda dopplatsen som är placerad i en nisch på södra väggen, som pendang till predikstolen. Den fasta bänkinredningen i kyrkan är indelad i fyra kvarter med öppna bänkrader, olivgrönt laserade bänkar och gavlar med mörkbruna fyllningar och varmt ljusbrungrått ramverk. Orgelläktaren vidgas mot långhusets sidor. Läktarbarriären har två konkavt utsvängda sektioner på ömse sidor om det raka mittpartiet. Sidopartierna är mot kyrkorummet vattrade i mörkgrönt med gulddekorationer. Mittpartiet är marmorerat. Orgelfasaden är färgsatt på samma sätt, men täckmålad. Sakristian har väggfast skåpinredning och öppen spis i grått samt svagt laserad träpanel i taket med dekorationsmålning i form av en stjärna. De ändringar kyrkan har genomgått gäller framför allt interiören. Bänkarna, som ursprungligen var brunt ekbetsade, målades om till nuvarande färgsättning David Wretlings triumfkrucifix, som hänger i valvbågen mot koret, tillkom Orgeln byttes ut och den gamla orgelfasaden flyttades då fram en aning ändrades entrédelen/bakre delen av kyrkan då sidoskeppens bakre bänkrader och även två av de mittersta bänkraderna togs bort och väggen mellan entrédelen och kyrkorummet förlängdes åt sidorna. I den östra delen av foajén tillkom RWC och ett städutrymme. De nya väggpartierna mot kyrkorummet är inte så störande. Att de nya dörrarna utförts i betsad furu och att trägolvet ligger som en till synes omotiverad yta i stengolvet bakom det mittersta bänkkvarteret, är mer synbara effekter av ändringen kompletterades belysningen på ett diskret sätt med lysrörsramper i takfrisen. Den negativa effekten av dessa visar sig dock genom ett avvikande uppåtriktat blåvitt sken. Tre korta bänkrader i långhusets nordvästra del demonterades 1995 för att ge plats till ett utrymme för barn. Vid detta tillfälle demonterades också de längsgående korta 3

4 bänkarna i sidoskeppens främre del mot koret. Manöverbordet intill pelaren i kyrkorummets nordöstra del installerades En bänkrad längst fram i mitten togs bort 1994 och en ljusbeige heltäckningsmatta lades in där. Längst fram på östra sidan byggdes en trappa ned till källaren och delar av bänkgavlarna återanvändes på ett inte helt lyckat sätt som skrank runt trappan. Den tillskapade öppna ytan på västra sidan upptas av bl.a. en kororgel. Uppvärmningen har ändrats flera gånger. Ursprungligen värmdes kyrkan med ångvärmeledning med lågtrycksånga från ett eldningsrum under koret ersattes detta av en kombinerad olje/ved-panna och nya radiatorer i samma läge som de gamla. Uppvärmningen kompletterades 1984 med en elpanna installerades bergvärme, anslutet till radiatorerna från Brand- och inbrottslarm installerades 2003, läktarbarriären höjdes 2010 och trägolvet under bänkarna slipades försiktigt och fernissades om Ett räcke av mässing tillkom mitt på kortrappan någon gång mellan Det monteras tillfälligt när det är nattvardsgång men demonteras däremellan. Räckets utförande är inte anpassat till kyrkorummets karaktär. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Bureå kyrka är en av den svenska nationalromantikens främsta byggnader och tillhör arkitekten Fredrik Falkenbergs mästerverk. Utgångspunkterna när byggnaden skapades var de äkta och naturliga materialen samt anspelningen på gammal svensk byggnadstradition. Även interiören och dess färgsättning präglas av tradition och variationsrikedom. Det är en arkitektur som vilar på nationalromantisk grund, med betoning på det hantverksmässiga och med ett organiskt samband mellan byggnad och natur. Arkitektens inverkan in i minsta detalj och val av konstnärlig utsmyckning är tydlig. Kyrkomiljön i Bureå är i sin helhet särpräglad och kulturhistoriskt värdefull. Kyrkans exteriör är i det närmaste oförändrad. Naturen och vegetationen runt kyrkan är fint bibehållen och förstärker den nationalromantiska karaktären. Invändigt har kyrkan däremot genomgått några förändringar. Dessa förtar dock inte helhetsintrycket av en mycket välbevarad nationalromantisk kyrkointeriör. Ombyggnaden av vestibulen på ömse sidor om huvudentrén har genomförts med stor hänsyn och anpassning till kyrkans karaktär. Läktarbarriärens och orgelfasadens nuvarande målningsbehandling samt triumfkrucifixet från 1955, källartrappan och räcket i kortrappan, är dock stilistiskt inte riktigt i samklang med interiören i övrigt. Den nuvarande belysningen med lysrörsramper understödjer inte heller upplevelsen av det särpräglade kyrkorummet på bästa sätt. Begravningskapellet är en förstärkande komponent i den kulturhistoriskt mycket värdefulla kyrkomiljön. Utöver sitt nationalromantiska släktskap med kyrkan representerar kapellet också en ny riktning i gravkapellarkitekturen. Från att ha varit ljusa och luftiga under 1900-talets första decennier blev gravkapellen omkring 1920 mer slutna, med fönsterlösa volymer där rummet omsluter kistan och en förtätad stämning skapas genom att dagsljuset begränsas och levande ljus får större betydelse. Den tillbyggda entrédelen är väl anpassad, men tillsammans med de invändiga förändringarna och den utvändiga slätputsen med silikatfärg har byggnadens autenticitet minskat. Kyrkogårdens tidskaraktär från tidigt 1900-tal är inte heller lika tydlig längre eftersom flera grusgravar har lagts om till gräs och nya trädslag har införts. Genom att ny bebyggelse har tillkommit norr om begravningsplatsen, har den visuella kontakten med kyrkan dessutom olyckligtvis brutits. 4

5 Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkan är en av den svenska nationalromantikens främsta byggnader och tillhör arkitekten Fredrik Falkenbergs mästerverk. Kyrkan kännetecknas av hög materialkvalitet och hantverksskicklighet. Kyrkan är utvändigt i det närmaste oförändrad sedan uppförandet och mycket känslig för ändringar eller tillägg. Kyrkans interiör har, trots en del ändringar, kvar sin unikt särpräglade och mycket tidstypiska karaktär, som är mycket viktig att värna om i framtida förvaltning. Interiörmåleriet av Yngve Lundström är konstnärligt värdefullt och stämningsskapande. Gravkapellet är ett gott exempel på det tidiga 1900-talets slutna och i princip fönsterlösa gravkapell, som i de flesta fall ritades av experter på kyrkoarkitektur och kyrkogårdskonst. Litteratur- och källförteckning Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, Uppsala Begravningsplatsinventeringen Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens arkiv. Bebyggelsen i Bureå. Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Skellefteå kommun, 4. Skellefteå Lindberg, Annika. Från Ammarnäs till Österjörn. Om begravningskapell och likbodar.. I: Västerbotten, nr Våra kulturmiljöer. Kulturmiljöprogram för Skellefteå kommun. Skellefteå Vård- och underhållsplanen för Bureå kyrka. Västerbottens museum Inventeringsdatum: , revidering Ansvar karaktäristik och bedömning: 2002: Bo Sundin, Länsstyrelsen Västerbotten och Annika Lindberg, Västerbottens museum. Revidering 2011: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i maj Rapport: Bo Sundin 2003, reviderad och kompletterad av Andreas Grahn

6 Bureå kyrka, Skellefteå kommun, Västerbottens län Kyrkotomten i Bureå ligger centralt i samhället och intill Bureälven. Kyrkan uppfördes efter ritningar av arkitekten Fredrik Falkenberg och utgör en av den svenska nationalromantikens främsta byggnader. Anspelningen på gammal svensk byggnadstradition, det fina samspelet mellan byggnaden och omgivande natur, de äkta materialen och det hantverksmässiga utförandet är exempel på bärande karaktärsdrag. Satellitbild från Koret är vänt mot Burviksvägen i söder och entrén är förlagd till tornet i norr, mot Bureälven. Den parkliknande kyrkotomten är inhägnad med en naturstensmur medan entréerna markeras med huggen sten och en stigport. Höjdskillnaden framför entrén tas upp med en cirkulär konstruktion av huggen sten. Med sin höga spira är kyrkan ett landmärke i Bureå. Utvändigt är kyrkan näst intill oförändrad sedan uppförandet och mycket känslig för ändringar eller tillägg. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).

7 Bureå kyrka, Skellefteå kommun, Västerbottens län Interiört präglas kyrkan av den dova färgsättningen och det stämningsskapande interiörmåleriet av Yngve Lundström. Även fast inredning som exempelvis predikstol och armaturer är mycket betydelsefulla delar i helheten, där arkitektens inverkan in i minsta detalj är tydlig. Den höga kvalitet och hantverksskicklighet som karaktäriserar exteriören är tydlig även interiört. Trots en del mindre förändringar har interiören kvar sin särpräglade och mycket tidstypiska karaktär, samt viss patina som ytterligare stärker intrycket av en mycket välbevarad nationalromantisk kyrkointeriör. De största förändringarna invändigt gjordes i slutet av 1970-talet när flera bänkrader togs bort och den bakre väggen förlängdes ut mot sidoskeppen, samt belysningen kompletterades med en lysrörsramp i takfrisen. Ljusföringen från denna är främmande för kyrkorummets karaktär. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).

8 Bureå kyrka, Skellefteå kommun, Västerbottens län Det detaljrika koret fångar besökarens uppmärksamhet. Notera dopkapellet som på tidstypiskt sätt är inrymt i en särskild nisch som pendang till predikstolen. Triumfkrucifixet av skulptören David Wretling tillkom Det infogar sig färgmässigt men inte stilistiskt och stärker därför inte kyrkorummets karaktär. Den nationalromantiska karaktären och omsorgen om detaljerna är tydlig även i vindfånget (vänstra bilden) och vapenhuset. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).

9 Bureå kyrka, Skellefteå kommun, Västerbottens län Vänster: Nischer för uppvärmningen flankerar dörren mellan vapenhus och kyrkorum. Kyrkan värms med bergvärme genom radiatorer från Mitten och höger: Sakristian. Vänster: Bänkarna fick nuvarande färgsättning Höger: Trägolvet avslöjar att bänkar har tagits bort längst bak. Den friliggande begravningsplatsen invigdes Gravkapellet, även det i nationalromantisk stil och ritat av Falkenberg, ligger i mitten av området och de äldsta gravarna som är grusgravar med stenramar ligger väster om kapellet. Begravningsplatsen är utvidgad mot öster och söder 1942 och på 1960-talet. Kapellet är påtagligt slutet, i synnerhet den ursprungliga delen. Tillbyggnaden med ny entré och RWC gjordes i samma stil Grusgravskvarteren stärker gravkapellets och begravningsplatsens ursprungliga karaktär och är därför viktiga att bibehålla. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).

10 Bureå kyrka, Skellefteå kommun, Västerbottens län Vänster: En flerbostadslänga bryter tyvärr något av den visuella kontakten mellan kyrkan och begravningsplatsen. Kapellet präglas av sitt höga, branta och elegant utsvängda spåntak, den höga slanka spiran och sin slutenhet, med takkuporna och korfönstret som enda ljusinsläpp i kapellrummet. Gravkapellet representerar 1920-talets slutna och fönsterlösa rum där en förtätad stämning runt kistan skulle skapas genom begränsat dagsljus och användandet av levande ljus. Interiören renoverades dock 1966 och under 1980-talet och har därför förlorat en del av sin ursprungliga karaktär. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).