Blogg, 6 tillfällen. Från Konstfrämjandets hemsida.

Transkript

1 Blogg, 6 tillfällen. Från Konstfrämjandets hemsida. Fanny Carinasdotter är konstnär och magisterstudent på Umeå konsthögskola. Hon arbetar projektbaserad med framförallt fotografi och text. Fanny intresserar sig ofta för det lokala, det som finns "här", och arbetar i en dokumentär anda. Fokus ligger på spåren utav; uttrycket för en kultur, ett fenomen eller vår historia som pågår/pågått i det offentliga rummet eller i en mer privat miljö. Samarbetet eller samtalet med andra har ofta en central roll i hennes arbeten. Intresset för det tillsynes vardagliga eller uttrycken för olika kulturtillhörigheter har lett till att hon kommit att inspireras allt mer av ämnet etnologi.

2

3 Några tankar kring det dokumentära 18 januari 2009 Efter några dagar med 20 minusgrader har temperaturen i Umeå stigit till -5. Jag sitter med kaffekoppen vid skrivbordet och ser ut på de blådisiga tallarna utanför fönstret. Jag funderar kring ett samtal om det dokumentära jag hade med en kompis, som läser filmvetenskap när jag var hemma i Avesta över jul, och jag försöker bestämma mig hur jag tänker kring begreppet. Om man slår upp ordet dokumentär står det bla som förklaring: "som stödjer sig på autentiskt material". Om man vidare slår upp autentiskt står det "som verkligen existerat". Verklig "som finns (i världen) som kan uppfattas eller påvisas med sinnena", och Verkligen " i sanning". Det dokumentära fotografiet har diskuterats och (i viss mån) omdefinierats sedan den blev en medveten genre under 30-talet. Denna diskussion har riktat kritik mot objektifieringen, exotiseringen och exploateringen utav "dom andra" (dvs olika utsatta grupper i samhället eller grupper som ansetts som "kulturellt annorlunda") och fotografens roll som den "objektiva observatören" eller "sanningssägaren". Detta är på många sätt en nödvändig diskussion om moral; vem är det som dokumenterar, vem/vilka/vad gestaltas, på vilket sätt detta sker och i vilket syfte? Jag kan tänka att all form av fotograferande skulle kunna beskrivas som en iscensättning, eftersom det är en konstruerad situation. Jag har även fått höra att jag är för personlig i mitt intresse och för estetisk i mitt bildskapande för att mina arbeten skulle kunna räknas som dokumentära. Men jag brukar ofta, ändå säga att jag arbetar i en dokumentär anda för att påvisa att det inte handlar om en fiktiv plats eller påhittad historia, eller att det är ett poetiskt berättande som intresserar mig. Innan vi, det vill säga jag och min filmvetare kompis var tvungna att bryta upp, landade diskussion i det "subjektiva dokumentära". Där man istället för att ha en objektiv och distanserat förhållningssätt när man försöker gestalta eller synliggöra något i vårt samhälle eller samtid, skulle inta ett mer subjektivt förhållningssätt, där man går in i ett ämne med nyfikenhet och undersöker något. Vi tänkte oss att detta skulle vara en ödmjukare hållning, som nyanserade bilden av de människor, grupper eller kulturer man ville undersöka, än när man beskriver dem utifrån en redan färdig och bestämd åsikt. Där inte de redan befintliga fördomarna manifesterades utan problematiserades, och den egna rollen som betraktare utav något skulle bli "ärligare". Jag tänker att vi är på väg in i en ny tid; tiden efter distansenandet och ironiserandet, där det dokumentära kanske kommer tappa sina betydelser eller få nya, i alla fall förhoppningsvis inom konsten.

4

5 I dag är jag i förstahand student 15 februari 2009 I Umeå är det dagen före "dopparedagarna", i alla fall på konsthögskolan, för oss magister studenter på sista året. På måndag, tisdag och onsdag ligger vår muntliga examination i fri konst och jag skulle ljuga om jag sa att jag var helt cool. Men trots nervositeten över den 1,45 timmans fokusering på det egna konstnärliga arbetet, ser jag verkligen fram emot att få ta del av mina klasskompisars konstnärskap i en mer fördjupad och koncentrerad diskussion. Jag har suttit nu i några dagar och (förutom arbetat med förberedelserna inför den egna presentationen) läst de andras examens uppsatser. Det har varit spännande och det känns som ett privilegium att få ta del av andras konstnärliga processer, tankar och sätt att reflektera. Vissa av oss har följts åt nu i fem år, andra har tillkommit under åren, (några har försvunnit) och det är intressant att se utvecklingen hos alla. Efter att under BA examen i trean vara lite sökande, på väg någonstans, inte helt säkra på hur de röda trådarna i de egna arbetarna hängde ihop, känns det nu som att alla står på betydligt säkrare mark och säger Här är jag. - Det är häftigt! Konst tar tid. Man måste hinna söka, prova och göra fel, testa nya material, olika metoder och misslyckas, läsa teori, filosofi, konsthistoria och förstå vad som är intressant för mig i mitt arbete, och sånt tar tid. Av bla den anledningen ställer jag mig skeptisk till Bolognaprocessen med BA och MA examen. Det skapas en stress att redan inför tredje året hinna formulera sig. Även om det kan vara en bra träning och en nyttig erfarenhet inför femte året så leder detta system, anser jag, till minskat utrymme för experimenterande och sökande, mindre utrymme att hinna få prova olika vägar utan att vara helt säker på vart de leder. För vem hinner göra det när man redan från början måste formulera sig? Bolognaprocessen har även medfört större krav på protokollföring, vi ska lista alla kurser och work shops vi deltar i för att kunna bevisa att jag har den kompetensen jag säger mig ha - för vem litar på en person utan papper med poänglista? Och med ett papper blir vi ju så mycket enklare att jämföra. Före någon vecka sedan kom även kravet om sjugradig betygskala på universitetet, som skulle genomföras med omedelbar verkan, detta gäller inte de konstnärliga utbildningarna som tur är, inte ännu i alla fall... Detta anser jag förstärker en mentalitet att man med utbildningen vill producera kontrollerbara moduler som sedan är lätta att placera ut i samhället. Man är inte intresserad av att uppmuntra ett kritiskt tänkande och reflekterande, med studenter som vågar gå "outside the box", utan man vill ha jämförbara, mätbara pappers personer. Vi kanske skulle övergå till 1, 2, 3 tentor - "vilket av alternativen är rätt". Detta skulle väll vara det ultimataste i jämförelse syfte. "Du tänker rätt, du tänker fel." Jag blir upprörd och kan inte förstå vad det är dom tror ett betyg säger förutom att; dessa människor anpassar sig bäst i ett hierarkiskt system, dessa gör det inte. Detta är precis lika bakvänt som när universitetet införde prefektstyre vid årsskiftet (vi har tidigare haft institutionsstyrelse som det högsta beslutande organet på institutionen) under parollen att öka demokratin... Hur man kan påstå att diktatur är en mer demokratisk form har jag ännu inte förstått. Det är lätt att uppröras och i tanken blir jag konspiratorisk, jag kan inte låta bli att tänka på att vi är inne i en tid då man önskar öka klasskillnaderna igen, man vill dra ner antalen platser på universiteten, studielånen har inte höjts på jag vet inte hur många år (vi har kr i månaden utan rätt till hjälp av socialen eller stöd i form av stämpling under sommaren), vilka tänker man sig ska utbildas i detta system? Vem vänder sig utbildningarna till? Eller snarare; vem har rätten att utbildas? Och universiteten är redan av tradition väldigt hierarkiskt i sin struktur, behövs detta verkligen förstärkas? "Frihet åt alla" och den svenska välfärden känns alltmer som ett hån, för det är en allt mindre grupp denna frihet gäller. Jag ser fram emot och hoppas på en ny punk-attityd våg, med motstånd och uppror mot utbildningssystemen, FRA lagar, bidrags fusk kontroller och ett växande övervakarsamhälle med fler kameror, där vi även uppmanas hålla ett öga på varandra och rapportera. Jag försöker skaka av mig upprördheten, hitta peppen, återgå till förberedelserna för min examination och tänka att jag gör den för min skull, på mitt sätt.

6 Konstnärligt campus & stadsplanering i Umeå 1 mars 2009 Världen utanför min ateljé och skolan går mig förbi för tillfället. Min hjärna har varit helt ockuperad av examination, det egna konstnärliga arbetet, katalogförberedelser och stipendieansökningar ett tag nu. Jag känner mig inte direkt insatt i vilka nyheter som diskuterats senaste veckorna förutom förlovningen med stort F eller förslaget om en ny gräns för studielånet från i dag sex år till fyra som har varit svår att missa. Men den rent fysiskt påtagligaste händelsen för mig, alla på Umeå konsthögskola och säkert designhögskolan som ligger bredvid, är känslan att befinna sig på en Finlandsfärja. Arbetet med den nya arkitektutbildningen har nämligen påbörjats. Grävskoporna åker rally utanför mitt ateljéfönster om dagarna på ett plats som alltmer börjar likna en BMX-bana. Hela området ska bli ett konstnärligt campus. Planen innehåller förutom konst- design- och arkitektutbildningen, att Bildmuseet (som i dag ligger på Gammlia) flyttar ner, en multihall ska byggas med HUMlab-X (ett satellitprojekt av HUMlab som är en plattform för humaniora och nya medier vid universitetet) och "Inkubator" (startplats för innovatörer med konstnärlig inriktning) - vilka tar över konsthögskolans lokaler och vi får nya. Visionen är att "skapa en kreativ mötesplats för universitetet och samhället i stort" och att "Umeå ska bli ett kreativt centrum på världskartan". Fokus verkar ligga på utåtriktad, publik verksamhet. Det låter som storslagna planer från universitetet, Umeå kommun och fastighetsbolaget Balticgruppen och den stora tilltron till arkitekturs påverkan är intressant. Visst låter det trevligt med mötesplatser och utåtriktad verksamhet men ingenstans nämn någon vision för bättre utrymmen för studenterna på området och förhoppningen om bla ett gemensamt bibliotek verkar inte få något gehör. De första skisserna på det nya huset för konsthögskolan gjordes till och med innan de som planerar ens besökt skolan eller frågat efter vilka behov på utrymmen vi faktiskt har. Min undran blir om man inte är intresserad av att förstå den verksamhet man planerar för, vilka är det då man vänder sig till? En annan del att stadsplanering som jag ställer mig väldigt tveksam till är det zontänkandet som verkar vara populärt i dag. Exempelvis i områdena vid universitetet ligger även de flesta studentlägenheterna, på Ersboda som är Umeås invandrartätaste stadsdel har man även flyttat migrationsverket till, Umedalen har blivit område för rekreation och äldreboenden, Gammlia är museum och folkkultur och nu blir Öst på stan konstnärligt campus. Man kan ju undra om inte denna typ av planering förstärker redan befintlig segregation? På måndag har vi stormöte på skolan om processen med konstnärligt campus och diskussion om våra krav på det nya bygget. Det kan bli en spännande process där studenter och personal kan påverka utformningen av en byggnad som bättre passar skolans verksamhet och jag hoppas vi fortsättningsvis får större gehör för våra erfarenheter och önskningar.

7