På resande fot 15 juni 2009

Transkript

1 Bloggstafett på Umeå kommuns hemsida På resande fot 15 juni :33 Måndag. Krama en liten pärla av min torra snus för att stilla nikotinbegäret. Jag har befunnit mig på resande fot sen den 25 maj med 1, 2, alldeles för tunga väskor. Särskilt väska nr 4 har bråkat under resan. Det är en stor, tung, svart sak på hjul. Efter att ryggen krossats förra året blev hjulen vinda, fastnade och nöttes ned, så nu gäller en släpa/dra/bära teknik. I skrivandets stund sitter jag på X2000 hem till Umeå via Sundsvall där det blir byte till buss. Jag spiller som vanligt kaffe i det väl nötta anteckningsblocket och funderar över vad jag ska skriva om under "min" blogg vecka och vart jag ska börja... Kanske är det trevligast att börja med en kort presentation av mig själv? Mitt namn är Fanny Carinasdotter, jag är 31 år gammal och kommer från bruksstaden Avesta i södra Dalarna. Efter att ha flyttat runt en del i Sverige bland annat på grund av studier på förberedande konstskolor flyttade jag upp till Umeå, fast besluten om att komma in på Umeå konsthögskola, vilket jag också gjorde efter ett par år. Under studietiden har jag allt oftare kommit att arbete projekt baserat med fotografi och text som medium. Jag har bland annat intresserat mig för stadsplanerings processer, olika kulturuttryck och användandet av platser eller övertagandet av dem. Nu står jag på andra sidan utbildningen och har just tagit min magister examen i Fri konst. Framtiden i det större perspektivet är något dunkel men den känns spännande, som en utmaning och jag är en envis person, om än en nörd som min före detta klasskompis Mariel brukar kalla mig. Vi närmar oss Sundsvall, barn springer runt, trillar omkull, slår sig, gråter och blir tröstade av sina mammor. De tunga molnen som legat över Sverige verkar lätta Jag byter till bussen i Sundsvall. Min vana trogen fotar jag sen utsikten från Högakustenbron. Kan inte låta bli att varje gång försöka fånga det storslagna landskapet utanför bussfönstret. Under de 7 år jag bott i Umeå och åkte med buss 100 mellan Umeå och Sundsvall då jag hälsat på mina föräldrar i Avesta (eller varit i Stockholm) har jag aldrig helt lyckats, men bilderna blir i alla fall en anteckning som påminner mig om känslan. På 24 dagar har jag, och fler med mig, hunnit med en hel del. Jag kommer nog utveckla det hela mer under veckan, men här och nu i kort variant: Plockat ned examensutställningen It s aboute time på Bild museet den 25 maj. Packat en minibuss med konst och MAstudenter och kört ner till Stockholm. Hängde en ny utställning under ledning av vår underbara curator Sofia Curman på Galleri Andersson/Sandström. Hade vernissage 27 maj för att sen den 28 maj, tillsammans med en hög andra studenter och före detta studenter, resa vidare till Vietnam. Där hade vi, tillsammans med en hög vietnamesiska studenter och före detta studenter vid konsthögskolan i Hanoi, en utställning. Detta var avslutningen på ett utbytesprojekt genom Sida. Vi hade vernissage 6 juni och en eller om det var två timmar senare firade vi svenska nationaldagen med Svenska ambassaden (vilket var mitt första firande av denna dag, en ganska märklig erfarenhet måste jag erkänna). Väl i Sverige 8 juni blev det tåget hem till Avesta för att träffa familj och vänner, och naturligtvis fira att lillebror tog studenten. Tillbaks till Stockholm 13 juni för att träffa andra kompisar och hinna springa runt en snabbis på Modernas fotoutställning. Sen plocka ner utställningen i dag på Galleri Andersson/Sandström och hoppa på tåget hem... phuuu...

2 Bussen rullar in på centralen i tid, Umeå regnar stilla, himlen är mörk igen. Jag hänger på mig mina 1, 2, 3 väskor och släpar den 4:e. Den skrapar tungt när jag, lite stel i kroppen, går mot Vasaplan. Kommentarer: Postat av: Lena Strömberg Trevlig resumé av vad du haft för dig på sistone... Välkommen hem! 14:14:35 Postat av: Mariel Du är så bra Fanny :D 01:27:04

3 Konsten & Moralen 18 juni 2009 Lyssnade på radion i går, på P3, någon gång på eftermiddagen var ett program där de bjudit in konstnären Anna Odell (som gjort det omdiskuterade verket om psykiatrin under våren). Jag har pinsamt nog missat mycket av debatten under denna intensiva vår och inte häller haft möjligheten att se hennes verk. Men radioprogrammet var det mest nyanserade och intressantaste jag har hunnit ta del av. Anna Odell satt med i studion, berättade om sitt arbete och om sig själv. Folk fick ringa eller maila in och ställa frågor, en del var provocerade men Anna svarade relativt lugnt på alla frågor. Jag blev imponerad, programmet gav henne utrymme att ta tillbaks diskussionen och sitt konstverk. Hon berättade bland annat att hon är intresserad av den offerroll man tilldelas som psykiskt sjuk och att den positiva responsen hon fått framförallt kom från andra människor som har eller har haft psykisk sjukdom och har erfarenhet av att vara patient inom psykiatrin. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om hennes tillvägagångssätt och kan ju inte uttala mig om verket, men innehållet, de diskussioner hon går in i och de ämnen hon önskar belysa är intressanta och viktiga! Men vi är inne i en tid av (som jag ser det) höger populistisk anda med moral- och kontroll panik. Folket verkar ses som en hotfull massa som måste begränsas. Genom bland andra FRA lagar och domen mot Pirate Bay. På Avesta kommun läste jag om att man uppmanar människor till "frivillig bevakning", där man önskade fler privat personer att göra observationer och rapportera till polisen. Nyheterna visade ett inslag för en tid sedan om att Gotland (har jag för mig) var den kommun med flest diagnostiserade och medicinerade ungdomar, nu var dom lugna och koncentrerade på lektionerna (hur normalt är det med lugna och koncentrerade tonåringar?!) Försäkringskassan jagar fuskare och konsten bör kontrolleras och censureras. Jag läser Michel Foucaults Övervakning och straff och Aldous Huxleys Du sköna nya värld och skräms av att jag inte tycker dom ligger så långt ifrån vår samtida samhälle. Förutom Anna Odells verk, har även NUG:s verk Territorial pissing (en videodokumentation av när en maskerad person "klottrar" ner en tunnelbanevagn) och Viktor Marks Oönskad samhällsförbättring (vilket består av ett färgglatt hus för hemlösa uppställt under Liljeholmsbron) väckt debatt. En del journalister letade även provocerande verk uppe hos oss i Umeå på examensutställningen, men vi var nog lite "tråkigt" städade. Vissa reaktioner fick dock Emma Pettersons verk Kom hem som även senare blev censurerat när vi skulle åka ner till Stockholm med delar av utställningen. Galleriet var rädda för en "NUG debatt" vilken dom inte ville ta... Emmas arbete innehöll fyra fotografier av en nedklottrad bänk i Umeå med texten "KOM HEM", dokumenterat under fyra årstider. Bredvid, på en tv, visades en film av hur hon själv tunt, tunt ristade in "Jag har väntat jätte länge". Jag kan förstå om diskussionerna har varit sju resor värre än

4 de man fått i andra hand upp till Umeå via media och jag kan förstå om man är läss. Men om inte Gallerierna, institutionerna och konstnärerna står upp för konsten och vågar ta diskussionerna, vilka ska göra det då? Om vi börjar gå med på att censurera oss själva, hur fri blir då konsten? Emma Pettersons konst skiljer sig dessutom radikalt från vad jag uppfattat av NUG:s, både metodmässigt och innehållsmässigt. Där Emma på ett väldigt finstämt och lågmält sätt arbetar med vardagen utifrån hem, hemlängtan och saknad, där hon bland annat inspireras av olika hobby och amatör verksamheter (som exempelvis hobbymåleri, snapshots estetik och så vidare), rör sig NUG:s verk i en annan diskussion om det offentliga rummets demokrati i en betydligt brutalare estetik. Nu menar jag verkligen inte att målen alltid helgar medlen eller att vi inte ska diskutera moral och etik inom konst. Det är oerhört viktiga frågor och man har alltid ett ansvar, vilket jag måste säga att jag faktiskt tycker diskuteras (det är min erfarenhet av Umeå konsthögskola i alla fall, särskilt med social konst, eller arbeten som ligger i gränslandet mot andra fält eller på något sätt inkluderar andra människor). Och jag menar inte häller att konsten ska bli något tv 5 spektakel som Ballar av stål (där har kritiken varit förvånansvärt tyst, men det är ju inte staten eller samhällsstrukturer som sätts under lampan utan privatpersoner, individer som man gör narr av, så det är ju uppenbarligen något helt annat och mer ok). Man måste fundera över vems/vilkas tyckande som ska gälla, vems/vilkas moral. Är det verkligen exempelvis rätt att politiker (trots okunskap och oförståelse inför konst) går ut med sitt tyckande offentligt? Som kulturministerns uttalande i Aftonbladet angående Anna Odells och NUG:s verk: "Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?" Uttalandet känns lika reflekterande som att säga "Min femåring kunde gjort bättre" inför en målning av Jackson Pollock.

5 Framtiden är här. 21 juni 2009 "Framtiden är här" är den mest återkommande känslan jag haft under detta år. Innan jag blev antagen till Umeå konsthögskola kändes 5 år som en halv evighet. När jag väl gick första året låg det femte långt fram i en avlägsen framtid. Alla magister studenterna verkade ha sån koll, dom verkade falla in i ett glasklart stirr, ett fokus. År efter år upprepades mönstret, något hände med alla under sommaren mellan fyran och femman. Tillslut stod jag själv och min klass där... skyddslappar växte ut från sidorna av huvudet och hjärnan blev helt ockuperad av det egna konstnärliga arbetet. Året har varit kompakt och koncentrerat (beroende tillvissdel på hur man lagt upp det själv och när ens separatutställningen låg). För att beskriva kort vad magisterexamens året innehåller kan jag berätta att det består av en separatutställning (inte obligatoriskt ännu) på Galleri 60. Uppsatsskrivande om den egna konstnärliga verksamheten (min finns att läsa på Uppsatserna läser man inför den muntliga examinationen där man även håller en presentation om sitt examensarbete (dvs det konstnärliga arbete man ställer ut på separatutställningen och/eller examensutställningen) och sitt konstnärskap inför klassen och examinatorerna (vilket detta år bestod av en klasskompis som var opponent, prefekten, den handledande professorn och en extern examinator, som var konstkritiker) presentationen följs av feedback, kritik och diskussion. På slutet av vårterminen ligger examensutställningen på Bildmuseet då alla studenter ställer ut tillsammans. För att sen avslutningsvis åka till Stockholm, ha releasefestför katalogen (som man också arbetar med under året) och ställa ut en miniatyr del av examensutställningen. Under året ligger även fyra handledningstillfällen (ateljésamtal och klassdiskussioner) med ansvarig professor, möten med curatorn och samtal med skribenterna till katalogen. Sen kan man ju försöka hinna slänga in några filosofi- konstteori- och konsthistoria föreläsningar, konstnärspresentationer, kurser eller workshops om man är riktigt ambitiös eller hittar en lucka av tid. Flera av oss i klassen har följt varandra i 4-5 år (några 1-2 år) och jag måste säga att det är otroligt spännande att fått följa deras processer och utveckling, för vi jobbar alla inom olika fält med olika problematik. Jag är tacksam för att fått lära känna alla dessa otroliga människor/konstnärer som varit min klass, som gett mig större förståelse och insikter om andra fält än det jag själv arbetar inom. En klass som även fungerat som bollplank, stöttare och kritiker, som peppat och ifrågasatt. Nu, "i framtiden", får jag försöka skapa detta sammanhang av konstkollegor själv för det är, för mig i alla fall, en nödvändighet att med andra kunna reflektera egna idéer och konst överlag. Roland Spolander (prefekt på Umeå konsthögskola) brukar säga att studenterna är skolan, vilket är ett väldigt sympatiskt synsätt, och att skolan ska stå för öppenhet. Jag skulle vilja tillägga den "fasta personalens" vikt i denna öppenhet. Alla konstnärliga lärare som professorer, gästprofessorer, konstnärliga projektledare och övriga inbjudna konstnärer, teoretiker, konsthistoriker etc "dimper" ofta ner på skolan under en kortare period, även prefekten och biträdande prefekt har andra åtaganden är konsthögskolan. De som följer vardagen och alltid finns tillgängliga är de som jag kallar fasta personalen som städ, ekonomi, administration, adjunkten, projekteraren och teknikerna. Det är dom och närheten till dom genom alltid öppna dörrar som bibehåller skolans öppenhet och den platta strukturen år för år.

6 Jag skulle vilja avsluta med att tacka er: Britt-Marie, Christofer, Gunno, Janne, Micael, Robert, Susanne och Ulla, utan er skulle inte skolan vara det den är! Framtiden är här och åren har rusat fram. Jag putsar mina nya Armani brillor, äkta kopior från Vietnam, och försöker se framtidens konturer. Går ju så klart inte, men man kan ju öva sig. En vecka går rysligt snabbt och jag har inte hunnit blogga lika ofta som jag planerat och därav inte häller hunnit komma in så mycket på alla utställningsäventyr som jag nämnde i första inlägget. Men det får bli en annan gång, (det finns material att hitta om utställningarna länkat från skolans hemsida för den som är nyfiken). Men nu önskar jag en trevlig sommar och tackar för mig!