Relationsvåld mot män

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Relationsvåld mot män Polisens bemötande Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2015 Burcu Toc

2 Förord Till min handledare Klara, som har varit en inspirationskälla till mig från början och visat intresse sen start, vill jag rikta ett otroligt stort tack. Dina smilegubbar och att du har varit ett sånt stöd när allt känts tufft. Tusen tack! Sammanfattning Frågan om män som offer för relationsvåld har börjat uppmärksammas allt mer. Syftet med studien är att försöka kartlägga hur polisen hanterar anmälningar där offret för relationsvåld är man och förövaren kvinna, något som inte belysts tidigare. Den övergripande frågeställningen är: Hur bemöter polisen män som utsatts för relationsvåld? Som metod valdes kvalitativa intervjuer med både poliser, civilutredare samt brottsofferhandläggare som deltog i studien. Enligt de intervjuade väljer troligen många män bort en anmälan för att man velat lösa händelsen själv och inte velat blanda in omgivningen, men även för att man är rädd att förlora vårdnaden om barnen då socialtjänsten förväntas ta kvinnans parti. Resultaten visade också att polisen har en ambition att bemöta alla lika, men att detta fungerar mindre bra i praktiken. I konkreta situationer förefaller det ske en positiv diskriminering av kvinnor, då kvinnor bättre motsvarar bilden av det typiska brottsoffret i samband med relationsvåld. Det bekräftas även i tidigare forskning. Nyckelord Relationsvåld, män, offer, maskulinitet, Connell, rättsväsendet, polisen, Brå

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Bakgrund Syfte Frågeställningar Avgränsning Definition av begreppet Relationsvåld/Våld i nära relationer Disposition Teori Raewyn W Connell Maskuliniteter Nils Christie Det ideala offret Tidigare forskning Brå Män som offer för våld Burcar Anmälningsstatistiken Mörkertalet Stereotyper inom brittisk polis - Grady (2002) Metod Forskningsansats Problem & styrkor Urval Presentation av intervjupersoner Tillvägagångssätt: semistrukturerade intervjuer Förförståelse & Forskarrollen Maktasymmetri Analysmetod - Kvalitativ innehållsanalys Metodologiska problem Trovärdighet & Generaliserbarhet Validitet & Reliabilitet inom kvalitativ forskning Forskningsetiska principer Resultat & Analys Funderingar kring en anmälan Bemötande: ambitionen att bemöta alla lika Stöd: polisen är inte socialtjänsten... 21

4 6. Diskussion & Slutsats Fortsatt forskning Litteraturlista Böcker Tidsskriftsartiklar Elektroniska källor Bilaga Bilaga 1 Mail Bilaga 2 Intervjuguide Frågor till polisen Frågor till brottsofferhandläggaren... 30

5 1. Inledning Följande avsnitt innehåller en kort och inledande presentation av studiens bakgrund, avgränsningar, syfte och frågeställningar. Vidare ges en definitionsförklaring av centrala begrepp. 1.1 Bakgrund Den första studien om relationsvåld mot män i Sverige var Brå:s rapport Våld mot kvinnor och män i nära relationer (2009). Tidigare studier hade bara behandlat kvinnors utsatthet för relationsvåld. Sedan dess har frågan om mäns utsatthet för våld i relationer börjat uppmärksammas allt mer och flera kartläggningar har genomförts. Samtliga visar att risken för att utsättas för relationsvåld är störst för kvinnor och män står för majoriteten av våldet (Brå, 2014). Det framgår att kvinnor utsätts mer upprepat samt för grövre våld med skador och eventuella dödsfall som följd. Men studierna visar tydligt att även män kan bli utsatta, och kan då svårare få stöd på grund av de rådande föreställningarna om typiska brottsoffer och om hur en man bör kunna hantera situationen (Brå, 2010, Burcar, 2005). Bilden av det ideala offret överensstämmer inte med bilden av mannen som utsatt för våld av en kvinna (Brå, 2009). Det kan bero på att männen förväntas vara mer maskulina och våldsamma och kvinnor mer passiva och inte våldsutövande (Burcar, 2005). Burcars resonemang, Connells teori om maskuliniteter och Christies teori om det ideala brottsoffret bildar tillsammans en teoretisk analysram i studien. Teorierna kommer att användas som ett verktyg tillsammans med tidigare forskning för att förstå och analysera resultatet. Intresset för att studera relationsvåld mot män kom ifrån tanken att få studera det maskulina tänkandet som samhället vi lever i präglas av. Då jag också har studerat sociologi tidigare har vi på universitetet nästan bara fått läsa om femininitet och kvinnans roll i samhället och väldigt lite om maskuliniteter. Därför valde jag att fokusera på männen och hur de påverkas av de normer som existerar i samhället. 1

6 1.2 Syfte Syftet med arbetet är att undersöka hur polisen i Sverige bemöter män som utsatts för våld i nära relation, om det finns någon skillnad mellan hur utsatta män respektive kvinnor bemöts och vilket stöd män får i samband med eventuella polisanmälan. 1.3 Frågeställningar Utifrån syftet har följande frågeställningar formulerats: - Hur bemöter polisen män som utsätts för relationsvåld? - Finns det någon skillnad mellan hur män och kvinnor bemöts? - Hur ser det stöd som männen som blivit utsatta för relationsvåld och som valt att göra en polisanmälan ut? 1.4 Avgränsning En avgränsning i studien är att inte undersöka eller jämföra männens och kvinnans brottslighet i sig. Jag har valt att fokusera på heterosexuella par, då jag vill belysa vad som händer när en man blir utsatt för våld av en kvinna. Dessutom har jag valt att avgränsa och anpassa min studie till Sverige. 1.5 Definition av begreppet Relationsvåld/Våld i nära relationer Definitionen av ett begrepp kan vara annorlunda och tolkas olika beroende på vem som läser det (Thuren, 2007:14). Jag har därför valt att definiera de centrala begreppen för att underlätta förståelsen av studien. Relationsvåld kan åsyfta våld i både en kärleksrelation mellan två personer, men kan även inkludera syskonrelationer och relationer mellan föräldrar och barn (Brå, 2004). Polisen definierar begreppet relationsvåld på följande sätt: Offret och gärningspersonen är eller har varit gifta eller sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden eller, utan att bo tillsammans, har gemensamma barn (Brå, 2012:13). När det kommer till vilken typ av våld som omfattas, beskriver socialstyrelsen våld i nära relationer som ett mönster av handlingar som kan vara allt från känsliga handlingar utan fysiskt våld - som att bli förlöjligad, till grova brott som våldtäkt eller allvarligare hot som oftast är i kombination av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld (Socialstyrelsen & Kunskapsbanken). 2

7 I denna uppsats har jag valt att definiera relationsvåld som våld som förekommer i en parrelation mellan en man och en kvinna. Det kan vara en Make Maka, Fästman Fästmö, Pojkvän Flickvän samt Sambo relation. Jag är medveten om att begreppet relationsvåld inkluderar homosexuella samt bisexuella par, men dessa är inte i fokus i denna uppsats. Beträffande typ av våld ingår gärningar som definieras som brott enligt svensk lag då fokus är på kontakten med rättsväsendet. 1.6 Disposition Uppsatsen inleds med beskrivning av lämpliga teorier, varpå det görs en genomgång av tidigare studier där relationsvåld har studerats. Därefter sker förklaringar till metodval och olika ansatser. Vidare följer analys- och resultatavsnittet där materialet redovisas och analyseras. Sist kommer en diskussionsdel där jag försöker svara på mina frågeställningar och kommer fram till slutsatser. 2. Teori I det här avsnittet kommer jag att redogöra för mitt teoretiska ramverk som används främst som analytiskt verktyg för att förstå och tolka resultaten. 2.1 Raewyn W Connell Maskuliniteter Connell skriver i sin bok Maskuliniteter (2008) om den ojämlikhet som existerar mellan könen i vårt samhälle och fokuserar på den dominerande parten, männen. Enligt Connell konstrueras inte kön enbart av man och kvinna. Könet interagerar med kategorier som klass, etnicitet, religion, ålder osv. och ens maskulinitet och/eller femininitet skapas i förhållande till ens relation till dessa kategorier. Connell skriver att det finns flera olika former av maskuliniteter beroende på deras relation till andra variabler. Genom dessa relationer skapas hierarkier mellan männen utifrån maskuliniteterna. Den hegemoniska maskuliniteten som står högst upp i könsordningshierarkin motsvarar den ideala mannen, alltså normen för hur män borde vara (Connell, 2008, Lundgren, Pettersson & Tiby, 2003). Den delaktiga maskuliniteten delar den hegemoniska maskulinitetens ideal men lever dock inte upp till det. De stödjer och eftersträvar idealet och på så sätt drar nytta av den hegemoniska maskuliniteten bl.a. genom att acceptera att män får högre lön än kvinnor (Ibid.). Den underordnade mannen är inte så kallade riktiga män. De tilldelas oftast kvinnliga egenskaper och därför ses dem som utanför 3

8 manlighetens gränser. Utan underordnade män kan dock hegemonin inte konstrueras eftersom de hela tiden talar om vad som är fel. Vilket innebär att de också talar om vad som är rätt för den hegemoniska mannen (Ibid.). Connell har kritiserats för att inte vara bred nog därför har Johansson (2000) valt att utöka Connells tre former av maskulinitet med ytterligare två manligheter ; den oppositionella- och den nostalgiska maskuliniteten. Den oppositionella maskuliniteten har en kritisk ställning mot den hegemoniska maskuliniteten. Den nostalgiska omfattar den maskulinitet från en tid där manlighet inte existerade, identiteten man hade medförde inte någon reflektion då man enbart var en man. Min uppsats kommer inte att fokusera på hur den hegemoniska maskuliniteten upprätthåller den manliga dominansen varken män emellan eller över kvinnan på det sätt som Connell gör i sin teori (Ibid.). Jag fokuserar på att se vilka konsekvenser dessa normerande synsätt kan få för männen i relation till rättsväsendet och hur polisen bemöter män som har utsatts för relationsvåld. Connells teori är därför relevant för min studie då vi ser på hur männen kan påverka både deras egen självbild som brottsoffer liksom polisens bild och agerande. 2.2 Nils Christie Det ideala offret Den norske kriminologen Nils Christie formulerade begreppet det ideala offret. Han konstaterar sex egenskaper som det ideala offret bör ha (Christie 2001:47f, Jönson 2012:119f): - Offret är svag och försvarslös, oftast sjuka, gamla eller mycket unga människor. - Offret är sysselsatt med ett respektabelt aktivitet. - Offret befinner sig på legitim plats, exempelvis på gatan under dagtid. - Gärningspersonen är stor och ond. - Gärningspersonen och offer känner ej varandra och har ingen personlig relation. Ett rimligt exempel på det ideala offret och gärningspersonen kan vara det klassiska exemplet där en äldre kvinna som har varit och tagit hand om sin sjuka syster blir slagen i huvudet av en stor man. Brottet sker mitt på dagen, mannen tar hennes väska och använder pengarna till sprit och droger (Christie, 2001:47f, Jönson, 2012:119f, Eriksson, 2010 & Lundgren, Pettersson & Tiby, 2003:77f). 4

9 Ideala offret och gärningspersonen har oftast lika föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt. Att vara offer för brott bryter mot normen om vad som är manligt medan gärningsmannaskap associeras med maskulinitet. Samma bild gäller om man vänder på det. Att få offerstatus är lättare för kvinnor medan brottslighet är svårförenligt med bilden av femininitet (Pettersson, 2007:79). Det är svårt att bli behandlad som brottsoffer när hen inte motsvarar idealbilden. Därför har jag valt att använda det som verktyg i min studie för att analysera och dra slutsatser kring frågeställningen. Teorin kommer alltså att användas för att förklara samhällets syn på offer, dessutom att alla utsatta inte får en offerstatus. Bilden av det ideala offret och den ideala gärningspersonen samt bilden av det icke-idealiska offret kommer också att studeras i förhållande till det som framträder i intervjuerna. Dock är kritiken mot Christie att han saknar metod och material. Det påstås att hans så kallade teori inte är baserad på någon vetenskaplig grund och bör inte ses som en teori, utan som en tankemodell (Dijk, 2009). Skulle det då innebära att det ideala offret inte existerar? Teorin leder till en tankegång om att män utsatta för våld av en kvinna har svårare att både se sig själva som brottsoffer (Burcar, 2005) men också får svårare att betraktas som så av andra och därmed inte få det stöd de kan behöva. Det handlar självfallet även om deras benägenhet att gå till polisen i sådana lägen och om hur polisen bemöter dessa män. 3. Tidigare forskning I denna del av studien sammanställs tidigare forskning som har fokuserat på att öka förståelsen för rättsväsendet och deras bemötande av män som utsätts för relationsvåld. 3.1 Brå För att belysa vilken omfattning och karaktär våld i nära relationer har, har Brå med hjälp Nationella Trygghetsundersökningen, NTU (som sker årligen via telefonintervjuer) skrivit rapporten Våld mot kvinnor och män i nära relationer (2009). Efter denna rapport fick Brå i uppdrag från regeringen att fördjupa sig i ämnet med hjälp av ett nytt frågeavsnitt. I det nya avsnittet ställdes bredare frågor om våld och konflikter, inte enbart om brott (som i övriga NTU). I den nya kartläggningen visade sig att ungefär var femte person i den svenska 5

10 befolkningen har utsatts för relationsvåld någon gång i sitt liv av en nuvarande eller tidigare partner. När man särredovisar för kön visar det sig att var fjärde kvinna och var sjätte man uppger att de varit utsatta för relationsvåld under livstiden (Brå 2014). I den nya kartläggningen uppgav 41 procent av kvinnorna och 67 procent av männen, utsatta för våld i relation, att det främsta skälet till att man inte anmälde var för att man ansett att händelsen var en småsak (ej av stor betydelse för att en anmälan ska ske) och för att man redde ut händelsen på egen hand. Det var det vanligaste skälet för både kvinnor och män, men mycket vanligare bland män (Brå, 2014). En annan fråga är hur graden av förtroendet för rättsväsendet hänger samman med benägenheten att anmäla våld till polisen. Resultatet visar att förtroendet för rättsväsendet är oftast inget skäl för att inte anmäla relationsvåld. Det var enbart 8,9 procent av kvinnorna och 5,6 procent av männen som angav bristande förtroende för polisen som ett skäl till att inte anmäla (Se diagram 1) (Ibid.). Diagram 1. Skäl till att inte polisanmäla brott i en nära relation. Särredovisning för kön (Brå, 2014) När man utrett våld mot kvinnor i nära relationer i tidigare Brå studier har det framkommit att kvinnor som anmäler relationsvåld har som avsikt att göra en markering mot gärningspersonen snarare än att driva en rättsprocess mot honom. De som inte anmäler har angett att de känner gärningspersonen, att polisen inte kan gör något fastän en anmälan sker eller för att man inte vågade. Dessa var de vanligaste skälen till att en anmälan inte skedde (Brå 2008, Brå 2009). Dessutom har 40 procent av de utsatta uppgett att de har haft behov av stöd som inte fanns tillgängligt. Kontakterna med rättsväsendet har också skiljt sig åt mellan kvinnor och män som blivit offer för relationsvåld. En av tio män har blivit erbjuden stöd av polisen vid anmälan och en av fyra kvinnor har fått samma erbjudande (Brå, 2009, Eriksson, 2010). 6

11 Brå har i en annan studie analyserat brottoffers erfarenheter av rättsväsendet och gett förslag på förbättringar på området även när det gäller relationsvåld mot män. Många men inte alla utsatta, oavsett kön, var nöjda med kontakten med polisen och ungefär var sjätte person hade negativa erfarenheter. Män var dem som var mest missnöjda. Det kan bero på den positiva diskriminering som sker mot kvinnor i rättsväsendet. Män utsatta för relationsvåld motsvarar inte våra föreställningar om det ideala offret. Det kan innebära att män har det svårt att tala om sin utsatthet och inte litar på att samhället kan vara ett stöd och därför väljer bort en polisanmälan. I studien har Brå valt att intervjua fyra män som har varit utsatta för relationsvåld. Samtliga har varit utsatta för fysisk misshandel och tre av dem har varit utsatta upprepande gånger. Även hot, psykisk misshandel, trakasserier och olika former av övergrepp har skett. De delar med sig att de inte vet hur de ska agera mot en våldsam kvinna, då de känner att allt kan vändas mot dem inför polisen. De vittnar om att de inte litar på dem och blir ifrågasatta. En man kan inte bli hotad av en kvinna verkar vara en rådande föreställning. Dessutom klagar männen över att samma rutin, efter en anmälan, som brukar ske mot manliga gärningspersoner inte sker mot kvinnliga gärningspersoner. Ett starkt tema var rädsla om vad som händer med barnen och kritik mot socialtjänsten, vilka beskrivs som de som har en ännu mer partisk bild av kön och våld. När det finns barn i relationen och det kommer in en polisanmälan, bli det automatiskt ett ärende hos socialtjänsten. Männen vittnar om att rädsla att inte bli trodd och därmed förlora barnen (som då dessutom blir kvar med den våldsamma kvinnan), vilket hindrar dem från att göra en polisanmälan (Brå 2010). 3.2 Män som offer för våld Burcar Burcar (2005) har skrivit en avhandling om unga män som offer för våld. Det handlar om hur en offeridentitet hos en man blir till - eller inte blir till. Syftet med den studien har varit att beskriva och analysera berättelser från tio unga män som utsatts för rån eller misshandel och med hjälp av det problematisera identiteter: män och brottsoffer. Att slåss är naturligt för de unga männen. Att slåss är precis samma sak som att äta och sova. Det är, enligt dem, en normaliserad aktivitet som sker kontinuerligt i deras liv. Genom att välja ord som slagsmål istället för misshandel betonar man att misshandel är något allvarligt som man blir utsatt för, medans slagsmål skapar en bild av egen aktivitet och delaktighet. Det är en interaktion mellan förövare och offer. De ord man väljer betonar en specifik version av 7

12 händelsen. Ord som bråk och slagsmål betonar att det brott man utsatts för inte var viktigt eller allvarligt, man nedtonar bilden av våld. Skadorna som man ådragit sig dramatiseras heller inte, det nämns bara på ett kort och nedtonat sätt. Det är självklart att gärningspersonen har skadat dem dock ger man inte det stort utrymme för att prata om. En viktig punkt är att dem inte ser sig själva som brottsoffer. I ett slagsmål är ingen eller både offer enligt de unga männen. Ett slagsmål är ett fält där båda parterna är lika delaktiga i utövandet av våldet, det är en brutal uppgörelse. De unga männen beskriver inte gärningspersonen som överlägsen och en aktiv person eller offret som underlägset och passiv. De återberättar deras olika villkor och möjligheter i olika situationer. Dessutom berättar de unga männen att deras val var att agera i olika situationer för att försvara sig själv och andra, och inte för att visa att man inte är passiv inför gärningspersonen. När de unga männen berättar om händelserna och slagmålet framstår det som att det är själva händelsen som är aktören och inte dem själva, alltså gärningspersonen och offret. Ett brottsoffer bestäms utifrån graden av allvaret på brottet, ju grövre brott desto mer brottsoffer är man. Trots att dessa unga män tillhör kategorin brottsoffer känner de sig själva inte som ett brottoffer, de kan inte identifiera sig själva med begreppets innebörd. När intervjuaren frågar om de har kontaktat någon brottsofferjour efter brottet svarar de unga männen att de inte har haft behov av att prata om det eller att de har bearbetat händelsen själva. Med en ironisk och sarkastiskt ton förklarar de att de inte har behövt prata om händelsen de har varit med om. Dock har de behövt förklara vad som har hänt, pågrund av de synliga skadorna, men att prata om det som har hänt och prata ut är inte detsamma. Den ironiska och sarkastiska tonen är en kritik mot diskursen att prata om problemet, män ska vara tuffa och bita ihop och gå vidare efter ett brott (Burcar, 2005). 3.3 Anmälningsstatistiken Diagram 2 visar antalet polisanmälda misshandelsbrott som har skett i nära relationer både mot män och mot kvinnor. Denna uppdelning på typ av relation tillkom i den löpande statistiken över polisanmälda brott i december Om det är bisexuella par, homosexuella par eller heterosexuella par är inte preciserat. Av dessa samtliga misshandelsbrott har runt 20 procent riktats mot män och 80 procent mot kvinnor. 8

13 Kvinna Man Brå, tabell Mörkertalet Kunskapen om hur många som drabbas av våld i nära relationer i dagslägget är begränsad, då bara en liten del kommer till myndigheternas kännedom. Enligt Brås skattning polisanmäls enbart ungefär 20 till 25 procent av händelserna av våld i relationer. Det innebär att mörkertalet är relativt stort för att anmälningsstatistiken ska kunna användas som verktyg för beskrivning av omfattningen av våldet (Karlsson, 2014). Benägenheten att polisanmäla brottet och anledningen till att man gör det eller inte gör det är ett rationellt val som människan gör. Valet styrs huvudsakligen av några faktorer; relationen mellan offer och gärningsperson och/eller skadans grovhet vid våldsbrott. Dessa har störst betydelse för anmälningsbenägenheten. Om offret och gärningspersonen är nära bekanta och/eller skadorna anses vara lindriga anmäls brottet mer sällan än när gärningspersonen är obekant och skadorna allvarliga. Andra faktorer kan vara att offret kan känna sig osäker och rädd inför följderna av en anmälan, exempelvis rädsla för hämnd och osäkerhet inför en rättegång. När man har bestämt sig för att polisanmäla är det viktigt att polis- och rättsväsende agerar på ett korrekt sätt, vilket innebär stöd och information på ett kontinuerligt sätt (Burcar, 2005). 3.5 Stereotyper inom brittisk polis - Grady (2002) Grady (2002) har studerat den stereotypa föreställningen om att våld i nära relationer är någonting som sker av män mot kvinnor. Feminismens påverkan på dessa stereotyper diskuteras genom att de har uppmärksammat kvinnan som offer och mannen som gärningsperson och 9

14 dessutom utgår från att stereotyper konstrueras socialt. Studien visade att när offrets kön är okänt vid anmälan, antar poliserna att det handlar om ett kvinnligt offer. Dessutom är polisernas bild av män som offer en klen man med glasögon. Dessa stereotyper påverkar i sin tur polisens bemötande och kan resultera i att en man kan ses som en gärningsperson istället för ett offer. Det man kan problematisera med denna studie är först och främst hur pass mycket man kan anpassa den till det svenska samhället. Till vilken grad liknar det brittiska samhället och normerna med den svenska? Vilket också var en av anledningarna till att jag valde att avgränsa mig till enbart den svenska samhället. 4. Metod I denna del av studien presenteras och förklaras vilken forskningsansats som har valts och vad det innebär. Dessutom förklaras hur datainsamlingen och urvalet har gått till samt hur databearbetningen och dataanalysen har gjorts. Sist så tas de metodologiska problem och de etiska övervägandena upp och diskuteras. 4.1 Forskningsansats Eftersom syftet är att studera polisens bemötande av män som har utsatts för relationsvåld har jag valt att göra en kvalitativ forskning. Trots att kvalitativa studier vanligtvis förknippas med ett induktivt angreppssätt har jag valt att utgå från ett abduktivt angreppssätt. Detta för att induktiv forskning varken har teori eller hypotes innan studien och vid deduktiv forskning, som oftast förknippas med kvantitativ forskning, har man en befintlig teori som utgångspunkt som fungerar som en referensram för undersökningen. Eftersom denna studie inte går att beskrivas som induktiv då undersökningen utgår från en teoretisk grund, då min studie växlar mellan teori och empiri har jag valt att använda mig av ett abduktivt angreppssätt som fungerar som en blandning av induktiv och deduktiv forskning (Trost, 2010:32, Bryman, 2011:39). Det viktiga är också det kunskapsteoretiska och ontologiska inriktningarna som spelar stor roll i forskningen. Inom den kunskapsteoretiska inriktningen har min studie en tolkningsperspektiv, eftersom jag är medveten om att någon slutgiltig sanning inte existerar. Det viktiga och intressanta är intervjupersonernas personliga syn och med hjälp av deras personliga perspektiv vill jag öka min förståelse (Kvale & Brinkmann, 2014:31f, Bryman, 2011:32f). Inom den Ontologiska läran har min studie har en konstruktivistisk inriktning eftersom erfarenheter och 10

15 upplevelser hos intervjupersonerna ligger i fokus, eftersom jag försöker skapa en förståelse utifrån det (Bryman, 2011:35f). 4.2 Problem & styrkor Studien har en kvalitativ ansats och därför ansåg jag att det vore lämpligt att använda intervjuer som metod då det passar studiens frågeställningar. För att kunna ta del av fältets alla sociala interaktionsaspekter skulle jag dock väldigt gärna kombinera intervjuer med deltagande observationer. Att göra en studie som består av både intervjuer och deltagande observationer skulle innebära att den kritik som förs mot att enbart använda sig av intervjuer minimaliseras och resultatet av den kombinerade studien blir starkare. Exempelvis, om jag hade fått följa mina intervjupersoner under sina arbeten skulle jag själv kunna observera hur dem verkligen bemöter män som utsätts. När man enbart använder intervjuer ger det en begränsad bild av ett fenomen och oftast behövs det kompletteras med andra metoder. Kvalitativa studier får oftast kritik för att det är svårt att generalisera resultatet, för att den är beroende av sammanhanget och för att inte ha tillräckligt många deltagare. Kritiken mot kvalitativa intervjuer är välgrundad dock är närheten mellan intervjuperson och forskare en styrka som är ganska svår att hitta någon annanstans. Man får en djupare kontakt med intervjupersonerna vilket gör att de kan bjuda mer av sig själv och det erbjuder en förståelse för vardagen och det liv intervjupersonen lever. (Ahrne & Svensson, 2013:56f, Bryman, 2011:415/369, Kvale & Brinkmann, 2014:185f/187). 4.3 Urval Urvalet i ett kvalitativt forskningsprojekt är målstyrt. Vilket innebär att urvalet görs utifrån forskningens mål och syfte. Intervjupersonerna väljs ut på grundval av kriterier som gör att studiens frågor kan besvaras (Bryman, 2011:351). Då intervjupersonernas tolkningar, upplevelser och erfarenheter används för att studiens syfte ska uppnås var huvudvalet från början att intervjua två manliga och två kvinnliga poliser. Jag valde att vända mig till polismyndigheten i Stockholm genom att maila dem, där de skickade mig vidare till relationsvåldsenheten. Jag kom i kontakt med en polis som ordnade intervju med en kvinnlig polis med erfarenhet om relationsvåld mot män. Det visade sig, på plats, att hon var en civilutredare och inte polis. Dessutom vidareredigerade hon mig till en brottsofferhandläggare då hon ansåg att det var lämplig och nödvändigt för min studie. Det påverkade grundplanen att intervjua enbart poliser som jobbar ute på fältet dock valde jag att följa det spåret, eftersom det 11

16 var väldigt svårt att få tag på intervjupersoner som har haft fall där män har varit utsatta för relationsvåld. Att inkludera personer från olika yrkesgrupper kan dock anses vara lämpligt. På så sätt får man en tvärfunktionell data från olika källor för att dubbelkolla dess konsistens, vilket kallas källtriangulering (Williamsson, 2002). Därefter fick jag kontakt med en polis genom brottsofferhandläggaren. Ett så kallat snöbollsurval (Bryman, 2011:196) formade sig i mitt försök att hitta lämpliga intervjupersoner. Olyckligtvis var det väldigt svårt att hitta intervjupersoner som haft fall där män har varit utsatta för relationsvåld och därför ansåg jag att, lite längre in på terminen, inte söka vidare var bästa alternativet. Att enbart ha tre intervjupersoner i studien kan också problematiseras, hur det påverkar studiens trovärdighet. Dock finns det en spridning bland intervjupersonernas yrkeserfarenhet, vilket kan ge en mer varierande bild av det som studeras Presentation av intervjupersoner Materialet består av intervjuer med 3 informanter: Intervjuperson 1 är en civilutredare. Kvinna som jobbat som utredare i 10 år respektive 4 år på relationsvåldsenheten. intervjuperson 2 är en brottsofferhandläggare. Kvinna som har jobbat som patrullerande polis i 15 år, jobbat på utryckningsenheten, jobbat som utredare och sen 4 år tillbaka jobbar som brottsofferhandläggare 1. Intervjuperson 3 är en polis. Man som jobbat som polis i 27 år. Har jobbat inom ingripande verksamhet, polishögskolans utbildning, jobbat med aspiranterna och dessutom varit närpolis. 4.4 Tillvägagångssätt: semistrukturerade intervjuer Intervjupersonerna hade sina arbetsplatser på olika ställen runtomkring i Stockholm. Eftersom alla upplyste mig om att de var väldigt upptagna och att intervjun kunde bli uppskjuten vilken sekund som helst ansåg jag att det var lämpligt att intervjua inom överkomligt avstånd. Vilket också skulle skapa en slags trygghet för dem. Det är viktigt att de känner sig trygga och avslappnade för att de ska öppet kunna dela med sig av sina erfarenheter (Kvale & Brinkmann, 2014:120). Semistrukturerade intervjuer ansåg jag vara lämpligt för att få ut så mycket som 1 Brottsofferhandläggare bedömer hur stor risken för ett brottsutsatt att på nytt utsättas för brott genom att göra riskanalyser och utifrån det skapa en handlingsplan för offrets säkerhet (Taget ur intervjun med brottsofferhandläggaren). 12

17 möjligt. Innan intervjuerna valde jag att utforma en intervjuguide som behandlande relevanta teman för min undersökning (Se bilaga 2). Intervjuerna började med en snabb presentation av studiens syfte och de forskningsetiska reglerna togs upp. Längden på intervjuerna varierade beroende på hur snabbt de talade och hur långa svar de gav. Genom att sätta igång bandspelaren så fort som möjligt gjordes en så kallad orientering på plats. För att få tillgång till materialet på ett lätthanterligt sätt samt för att inte förlora den rätta tolkningen på det dem har sagt transkriberades intervjuerna ord för ord. Under transkriberingen kom olika teman upp och redan då började vissa funderingar och tolkningar ske (Kvale & Brinkmann, 2014:170). 4.5 Förförståelse & Forskarrollen Förförståelse är en tolkningsfråga. Det handlar om att genomföra konversationer mellan analysmaterialet samt med andra forskare och det måste vara genomskinligt för att det ska genomföras. Därför är det som forskare viktigt att man genom hela analysen vägleder läsaren och ger möjlighet för tolkning (Robertson 2012:252). Det är alltså viktigt för min del som forskare att vara tydlig i analysen jag genomför. För att andra än jag själv ska också kunna förstå de tolkningar och kopplingar jag gör. Hur man är som människa påverkar de tolkningar och uppfattning man har av världen. Vad man har för upplevelser, hur man har levt, i vilken samhälle, människor runt om kring en, hur man har växt upp gör oss till den vi är. Eftersom varje människa tänker och tolkar saker och ting annorlunda har alla människor förförståelse som skiljet sig åt (Bergström & Boréus 2012:31/34). Det innebär att läsaren kan förstå det som står i studien annorlunda än vad jag verkligen menade. Min roll som forskare har alltså en stor påverkan på analysen. 4.6 Maktasymmetri Maktasymmetrin kan vara ganska ojämn under kvalitativa intervjuer eftersom intervjuaren är den som ställer frågorna och respondenten har som roll att besvara dessa frågor. Det kan existera en så kallad ojämn maktbalans. Intervjuaren har makten eftersom den bestämmer ämnet och inleder och strukturerar samtalets gång. En nära personlig interaktion med respondenten är en möjlig lösning på denna maktasymmetri (Kvale & Brinkmann 2009:51). I min studie uppfattade jag det som att makten var ganska jämnt fördelad. Eftersom jag kom på följdfrågorna med hjälp av deras svar och formade strukturen utefter det. Dessutom kan jag inte bestämma och/eller veta vad de ska svara, vilket innebär att de på något sätt också har makten. 13

18 4.7 Analysmetod - Kvalitativ innehållsanalys Jag har valt att analysera materialet med en kvalitativ innehållsanalys som är en lämplig analysmetod när det gäller kvalitativ analys av dokument. Det bidrar med flexibilitet och möjliggör användande av flera olika uttalanden och aspekter. Att fokusera och söka efter bakomliggande teman i texter är hela syftet med analysen. Genom att plocka olika citat från materialet jag studerar delade jag in dem i teman: Stöd, bemötande och anmälan. Dessa teman blir då centrala när jag analyserar materialet. Materialet är transkriberingen av de intervjuer som jag har genomfört. Analysen påbörjades genom att jag läste igenom det transkriberade materialet flera gånger med teori och tidigare forskning i fokus. Även då uppfattade jag vissa delar mer relevanta än andra för analysen. För att få en uppfattning om materialet, för att upptäcka särskilda mönster och teman som dyker upp och som passar studiens syfte är detta en nödvändig process i analysen. Genom att stryka under citat som beskriver eller förklarar studiens syfte kategoriserade jag innehållet. Jag valde att markera olika teman i uppsatsen med olika färger för förtydligande och smidigare koppling (Bryman, 2011:505f). Materialet läste jag flera gånger för att varje mening ska kunna tolkas. Det krävs också att jag hittar kopplingar mellan teman för att kunna analysera materialet. Det sker genom att jag funderar på vilken betydelse utsagorna har för de intervjuade personerna samt genom att koppla de till studiens frågeställningar och tidigare forskning. Jag analyserar alltså citaten och tolkar utifrån tidigare forskning och teorin, förhoppningsvis för att komma fram till slutsatser (Bryman, 2011:525f). 4.8 Metodologiska problem Reliabilitet och validitet är viktiga kriterier för att få en bild av kvaliteten av studien. Dock har många forskare problematiserat hur pass relevanta dessa begrepp är för kvalitativ forskning gentemot kvantitativ. Ahrne och Svensson (2013:26) fokuserar på två begrepp inom kvalitativ forskning; trovärdighet och generaliserbarhet som de anser är viktiga Trovärdighet & Generaliserbarhet Trovärdighet är viktigt att man kan överföra till läsarna och få läsaren att förlita sig på att det forskaren uttalar sig om är riktigt och att studien har genomförts så precis som det beskrivs. Sedan är det upp till läsarna att bedöma och avgöra om hur pass trovärdig uppsatsen är (Ahrne & Svensson, 2013:26f, Trost, 2010:133). Däremot är det sannolikt att tillförlitligheten ökar i slutsatserna eftersom källtriangulering används (Williamsson, 2002). 14

19 Generaliserbarhet inom kvalitativ forskning är ett vanligt problem som man diskuterar. Oftast har man ett för litet urval av intervjupersoner för att generalisering ska vara möjlig (Kvale & Brinkmann, 2009:280, Ahrne & Svensson, 2013:28). Generalisering inom kvalitativ forskning fungerar inte på samma sätt som inom kvantitativ forskning, dock innebär inte det att det är irrelevant. Det kan handla om hur resultatet av en studie kan överföras på andra personer eller sociala miljöer som liknar dem man använt i sin studie (Ahrne & Svensson, 2013:29). Att jag endast har tre intervjupersoner kan anses vara för lite för att en generalisering ska vara möjlig. Däremot, utifrån studiens storlek, kan tre intervjupersoner anses vara tillräckligt. Enligt min mening påverkar det inte trovärdigheten lika mycket som man skulle kunna tro Validitet & Reliabilitet inom kvalitativ forskning Validitet innebär huruvida den studie man genomfört för att få svar på frågeställningarna, faktiskt ger svar på. En ökning av förförståelsen och den sociala kontexten ger möjlighet till en god validitet (Bergström & Boréus, 2012:41). Däremot finns det alltid risk för blindhet då materialet tas an av mig med mina egna antaganden och forskningsproblem (Robertson, 2012:253). Det som är viktigt att jag gör, för att inte hamna i en sådan situation, är att jag är medveten om förförståelsen jag har och hur det påverkar min studie. Det ger möjlighet till distans från materialet. Däremot kan jag inte helt och hållet hålla min distans, eftersom förförståelsen ger mig möjligheten att tolka texten. Egenskaper, upplevelser, samhället jag lever i osv., allt som gör mig till den jag är, gör att jag kan tolka texten på mitt eget personliga sätt, vilket innebär att det påverkar studien (Bergström & Boréus, 2012:31). Reliabilitet inom kvalitativ forskning handlar om att man är noggrann och försöker minska alla möjliga felkällor, genom hela uppsatsen. Intersubjektiviteten och intrasubjektiviteten är två viktiga begrepp inom reliabilitetsfrågan. Den först nämnda innebär att man jämför andra studier med samma ämne som är genomförd på samma sätt och om resultatet stämmer (Bergström & Boréus, 2012:42). Då det varken fanns tid att låta någon annan genomföra studien eller kontrollera materialet kan jag inte uttala mig om något specifikt. Sen kan det också vara svårt att bedöma om studien kan upprepas med liknande resultat eftersom intervjuerna som jag genomförde var semistrukturerade. Intrasubjektiviteten ställer sig frågan om man skulle få samma resultat om man genomförde samma studie vid en annan tidpunkt eller inte (Bergström & Boréus, 2012:43). 15

20 4.9 Forskningsetiska principer Det finns en rad forskningsetiska principer man ska följa inom humanistisksamhällsvetenskaplig forskning. Principerna är; Informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Innan intervjuerna genomfördes skickade jag iväg ett mail med vad uppsatsen handlar om, syftet med uppsatsen, frågade om det är okej att spela in intervjun och gav information om att möjligheten att avbryta intervjun eller låta bli att besvara frågor finns om de känner för det (Se bilaga 1). Detta för att jag vill ha intervjupersonernas samtycke till intervjun. Det är viktigt att man respekterar intervjupersonernas rätt. Då vissa ämnen är mer känsliga än andra kan nivån på hur pass stor säkerhet man tar variera. Polisens bemötande kan uppfattas som ett icke känsligt ämne då det inte är de själva som utsätts för våld dock anser jag att det ändå kan vara av känslig karaktär. Det är viktigt för männen att se hur poliser tänker och agerar i fältet för att kunna uttala om sin utsatthet. Därför ansåg jag att deras identitet inte bör avslöjas och just därför har jag valt att kalla dem efter sina yrken, alltså; civilutredare, brottsofferhandläggare och polis. Samt eftersom de berättade personliga händelser i sina yrken var det ganska givet att bevara deras anonymitet. 5. Resultat & Analys I detta kapitel presenteras de huvudteman som samtalet med intervjupersonerna kretsade kring, kopplat till mina frågeställningar. Utifrån tidigare forskning och teori kommer de intervjuer som genomfört analyseras och presenteras. 5.1 Funderingar kring en anmälan Även om huvudfokus i denna studie är på polisens bemötande av män utsatta för relationsvåld, har samtalen kretsat en del kring tankarna om benägenheten att anmäla dessa brottet till polisen. Samtliga informanter är eniga om att vi sannolikt många gånger inte får kännedom om brott som sker i hemmet, och då speciellt när den som utsätts är en man. De anser dock att en man som är offer för relationsvåld inte är lika vanligt förekommande som när en kvinna utsätts, även om samtliga hade erfarenhet av ärenden med utsatta män, som nämns längre ner i studien. Gärningspersonerna är oftast män och förväntas vara män. Civilutredaren anser dock att statistiken kan vara missvisande eftersom i många utredningar sker det en motanmälan. Dessutom anses också statistiken oanvändbar som verktyg för beskrivning av omfattningen av relationsvåld. Så här resonerar hon: 16

21 Det är inte jättevanligt att vi bara får in en anmälan där mannen är utsatt och kvinnan är misstänkt /.../ i statistiken ser det ut som att det är ganska vanligt med man som blir utsatt för relationsvåld. De vanligaste ärendena är dock när en kvinna är målsägande och mannen är misstänkt. Däremot i väldigt många utredningar görs det en motanmälan från mannens sida: men hon slog mig också. Så i statistiken ser det ut som att det är väldigt många utsatta män. (Civilutredare) Att kunna berätta om att man blir utsatt för våld är inte lätt, men det kan vara lättare för vissa än för andra. Civilutredaren samt brottsofferhandläggaren menar att det troligen är en längre process för män att anmäla. Inte för att man inte vågar eller för att man skäms för polisen, utan man skäms snarare för omgivningen och tycker att man borde ha kunnat lösa problemet själv. Enligt statisktiken är inte vågar inte en anledning till att man inte anmäler. Man vill reda ut situationen själv och slippa blanda in omgivningen och polisen (Se tabell 1)(Brå 2014). Eftersom män utsatta för relationsvåld inte motsvarar våra föreställningar om det ideala offret kan det innebära att män har det svårt att uttala om sin utsatthet och inte litar på att samhället kan vara ett stöd och därför väljer bort en polisanmälan (Brå 2010). Samhället har den föreställningen att man ska kunna hantera en kvinna, annars är man ingen riktig man (Hradilova Selin 2010). Därför är det inte lika lätt för män att tala om att de har blivit utsatta. Connells teori om maskuliniteter, att män som inte lever upp till den hegemoniska mannen är män som inte är riktiga män. De tilldelas oftast kvinnliga egenskaper och därför ses dem som utanför manlighetens gränser (Connell 2008; Lundgren, Pettersson & Tiby 2003). Män som har varit utsatta för våld har det inte lika lätt att berätta för vänner om vad som har hänt på samma sätt som kvinnor. Det är pinsamt att sitta och berätta för sina killkompisar över en öl att ens fru har slagit en. Det är en längre väg för dem för det passar inte in i bilden av mannen (Civilutredare) Detta motsvarar berättelserna som män utsatta för relationsvåld själva återgav i Brås kartläggning av brottsoffers kontakter med rättsväsendet (2010). Även en annan informant är inne på samma spår: Vi har inte haft många män men de män som vi har haft har skämts och det har tagit långt tid innan de har kommit hit, det har gått väldigt långt. Och de vill egentligen inte driva det här för de tycker det är pinsamt och genant att de inte har klarat av att stoppa det här själva. En anmälan sker inte för att de skäms för poliserna, det är mer omgivningen och att dem skäms för sig själva. De tycker att de ska lösa det själva. De står ut och det går väldigt långt, dem är liksom ned tryckta ordentligt nere i skorna 17

22 till en anmälan sker /.../ Man har en bild av hur män ska vara stora och starka och ta hand om alltihopa men så är det inte alltid (Brottsofferhandläggare) Det Christie menar med ideala brottsoffer och att män bryter mot den bilden passar väl in i denna beskrivning. I samhället finns den tendensen att idealisera offer och vissa görs till offer (Burcar 2005). Ideala offret är ju enligt Nils Christie en hen som är svag och försvarslös (Christie 2001:47f, Jönson 2012:119f). Denna stereotypa bild av offret överrensstämmer mer med bilden av kvinnan än med mannen. Diskursen gör offerrollen kvinnlig, då det utgår från att offer är exempelvis svaga och sårbara, precis som kvinnor. Männen förväntas därför inte vara offer (Burcar 2005). 5.2 Bemötande: ambitionen att bemöta alla lika En av studiens huvudfrågor är hur polisen bemöter män som utsätts för relationsvåld och om det finns någon skillnad mellan hur män och kvinnor bemöts. Två av tre informanter menar att det inte görs någon skillnad och hoppas att man är professionell nog att kunna vara objektiv i sitt bemötande: De fall vi får in där mannen är offret eller misstänkt då gör vi ingen skillnad på hur de bemöts eller vad man gör för utrednings åtgärder. Vi jobbar ju väldigt uppstrukturerat. Det är en klinisk process. Alla hörs och om man tar in bevisning, det är ju ingen skillnad om det är man eller kvinna. Samma process sker oavsett /.../ polisen jobbar väldigt objektiva (Civilutredare) Det är lite udda när en kvinna slår en man men det förekommer och då gäller samma behandling. Jag tror polisen kan ganska bra och snabbt dela upp partnerna och kan göra bra åtgärder på en gång /.../ Dem fall som jag har haft så måste det ha varit precis samma bemötande som en kvinna som blivit utsatt för brott /.../ För mig är ju det viktigt med allas lika värde oavsett vad man har för kön. Skulle man hamna i en situation där en kvinna slagit en man kraftigt eller kränkt en man så är det ingen skillnad på kön, man har ju samma tillvägagångssätt att bemöta den som är brottsutsatt. (Polis) Dock fick uppföljningsfrågan (om man blir tvungen att välja den ena eller den andra parten, hur avgör man då?) som jag ställde till polisen ett intressant svar: 18

23 /.../ en kvinna kanske är i mer nöd än en man pågrund av de fysiska förutsättningarna (Polis) Med andra ord framkommer det mellan raderna att synen på utsatta kvinnor ändå skiljer sig från hur man ser på män i samma situation. Brottsofferhandläggaren bekräftar den bilden. Hon delade med sig ett fall där man tydligt kunde se hur män respektive kvinnor bemöts. Tre manliga poliser hade åkt till en lägenhet där en kvinna hade slagit sin man. Han var slagen och blödde kraftigt (om han var vid medvetandet eller inte nämns inte). Kvinnan hade uppenbara psykiska problem. Hon var helt naken och när polisen försökt gripa henne ville dem först få på henne kläder men hon hade vägrat. Hon hade betett sig aggressivt mot poliserna och till slut hade de gett upp och försökt få ner henne till polisbilen. Men hon hade sparkats och när dem försökt rulla runt henne en filt, hade hon sparkat av sig den. Hon började slå alla runtomkring, så polisen bar ner henne genom trapphuset, naken, in i polisbilen. Dem hade inte satt på henne handfängsel till en början, utan först när dem var tvungna att stanna efter ett tag då kvinnan var helt rabiat i baksätet. Brottsofferhandläggaren skildrar hur man skulle ha gjort om just den kvinnan hade varit en man: Här har ni inget handfängsel, hon kan vifta och väva och hon kan ju skada rätt rejält eller också fåfatt på vapen eller vad som helst /.../ hade det vart en man, dels så hade han inte fått så många chanser på sig att klä på sig dessutom hade man bojar upp honom med handfängsel på en gång och tagit med till bilen (Brottsofferhandläggare) Brottsofferhandläggaren fortsätter med och berätta att grannar hade börjat skrika polisbrutalitet! och tyckt att det var fruktansvärt. Hon trodde att anledningen till reaktionen var att allt grannen kunde se var tre stora poliser som släpar ner en stackars försvarslös kvinna. Brottsofferhandläggaren talar om att människor har ett visst tänkande som man inte kommer undan. Där kommer ju det här tänkandet också, män gör inte så mot kvinnor. Dem här tre poliserna låter det gå väldigt långt och det har vi stött på flera gånger, man bojar inte, man tar inte i på samma sätt (Brottsofferhandläggare) Det ligger också i linje med vad männen har berättat i Brå:s kartläggning (2010), nämligen att polisen och hela rättsväsendet inte behandlar våldsamma kvinnor på samma sätt som om det vore en man. 19

24 Oavsett om man försöker och vill tro på att det sker en likabehandling av män och kvinnor så verkar det finnas stereotyper som är svåra att komma förbi, föreställningen att män kan vara den parten som slår kvinnor. Män som brottsoffer bryter mot mönstret och det förbryllar oss. Man är mer eller mindre van vid att se män som gärningspersoner (Burcar 2005). Som brottofferhandläggaren beskriver det: Man måste ta bort hotet och någonstans så trillar det tillbaka, utan att du ens tänker på det. Vi har våra värderingar och liksom vad vi har lärt oss genom erfarenheter, och erfarenheten är ju att det är män som slår kvinnor, oftast (Brottsofferhandläggare) Hon berättar vidare om ett felaktigt frihetsberövande som hade skett på grund av just sådan erfarenhet och de värderingar som råder i samhället och som polisen är en naturlig del av: Jag skulle förhöra en man som var gripen för misshandel mot hans sambo. När jag plockar ut honom från arresten och han börjar berätta: jag försvarade mig bara och visar sina skador då var ju han mycket mer skadat än vad hon var. Man har ju på något sätt gripit fel person kände ju jag för man utgår ifrån att det är liksom mannen. Vi har den inställningen på något sätt (Brottsofferhandläggare) Även den intervjuade polisen är medveten om att samhället präglas av den normen att männen är den fysiskt dominerande och att det kan automatiskt ske ett bemötande där man inte tar mannen på lika stort allvar: Jag kan tänka mig att man initialt inte tar det på lika allvar /.../ det har väl med kultur och tradition att göra. Man som är starkare och större är den dominerande (Polis) Här ser vi också den tendensen att idealisera offer och göra vissa till offer. Den stereotypa bilden av kvinnan överensstämmer med Nils Christies beskrivning av offret, svag, försvarslös, sårbar, precis som kvinnan. Offerrollen blir, precis som det har nämnt tidigare, kvinnligt och därför förväntas mannen inte vara offer, och när det sker så förbryllar det oss (Burcar 2005, Christie 2001:47f, Jönson 2012:119f). 20

25 5.3 Stöd: polisen är inte socialtjänsten Polisens uppgift är strikt och tydlig: de ska utreda brott. Dock berättar polisen om att många utsatta tror att polisen kan närmast fungera som socialtjänsten och kan hjälpa med allt möjligt: De som anmäler tror att vi kan hjälpa dem med deras exempelvis vårdnadstvister, förhållanden och boendesituationer. Hjälpen från oss är att vi kan sätta in brottsofferstödjare. De får ingen direkt hjälp från oss, vi bedriver en brottsutredning om dem. Många som kommer hit och vill ha hjälp tror att vi är socialtjänsten och det är vi inte, de vill ha hjälp som vi inte bidrar med /.../ och det är ingen skillnad mellan män eller kvinnor liksom, dem får ingen hjälp (Civilutredare) I en Brå studie har 40 % som utsatts för relationsvåld uppgett att de har haft behov av stöd som inte var tillgänglig dessutom hade fyra av fem kvinnor svarat att de inte fått hjälp och detta var ännu högre bland män. Kontakterna med polisen mellan kvinnor och män skiljer sig också åt. En av tio män har blivit erbjuden stöd av polisen vid anmälan och en av fyra kvinnor har fått samma erbjudande (Eriksson 2010). Brottsofferhandläggaren, trots sin annorlunda och mer stödjande roll, talar om samma sak, nämligen att många utsatta ställer krav och vill ha olika skyddspaket. Hon talar om att en brottsofferhandläggares jobb är att försöka hitta långsiktiga lösningar för framtiden och inte att ta över de utsattas liv: Vår hjälp är att de ska hjälpa sig själva, inte att vi ska ta över hela deras liv och liksom bygga något skyddsnät runt för det funkar inte. De kan inte gå runt med livvakt dygnet runt och även om man har gärningsmän och är fängslad så är det bara för en period, det är ju inte hela livet. De måste kunna leva sitt liv ändå. Så det vi ger är hjälp till självhjälp och det gäller att hitta långsiktiga lösningar så att dem har stöd längre fram (Brottsofferhandläggare) Däremot anser brottsofferhandläggaren att förutsättningar för att bli beskyddad finns inte på samma sätt för män som kvinnor får. Exempelvis framgår det att socialtjänsten inte prioriterar att hjälpa utsatta män. En förklaring kan vara att yrket är kvinnodominerat: Socialtjänsten är inte medveten om att de faktiskt ska hjälpa alla sina brottsdrabbade /.../ eftersom det är socialtjänsten som ska gå in och hjälpa till så ringer vi och säger att vi har en man som behöver en placering så kanske de inte alltid 21