Det Europeiska Digitala Biblioteket (EDL) - förenklad beskrivning av ett komplicerat företag

Transkript

1 Det Europeiska Digitala Biblioteket (EDL) - förenklad beskrivning av ett komplicerat företag Kjell Nilsson, internationell sekreterare, Kungl. biblioteket i2010: Digital Libraries Hösten 2005 presenterade EU-kommissionären Viviane Reding, ansvarig för direktoratet Information Society and Media, sitt initiativ i2010: Digital Libraries till stöd för utvecklingen av det s.k. Europeiska Digitala Biblioteket (EDL). Det utvecklingsprogram som här skisseras, och som löper fram till 2010, skall resultera i en gemensam, flerspråkig ingång till EU-ländernas kulturella och vetenskapliga arv sådant det bevaras i arkiv, bibliotek och museer. Målet är också att minst två miljoner digitala dokument ska vara tillgängliga på detta sätt före utgången av 2008; vid slutet av 2010 ska antalet vara sex miljoner eller mer. Ett sätt att underlätta detta företag är det projektstöd som förutses utgå till ett antal s.k. kompetenscentra för digitalisering och digitalt bevarande. Arbetet leds av ett kontor med, i skrivande stund, ett tjugotal anställda, placerat vid det holländska nationalbiblioteket, Koninklijke Bibliotheek, i Haag. Kort bakgrund till EDL-satsningen EU-kommissionen har sedan början av 2000-talet på olika sätt försökt stimulera europeisk samverkan i frågor rörande digitalisering samt effektiv tillgång till och långsiktigt bevarande av digitala dokument. Under det svenska ordförandeskapet för EU hösten 2001 fastställdes vid ett möte i Lund de s.k. Lundaprinciperna, som tillsammans med den åtföljande handlingsplanen bildade utgångspunkt för ett omfattande och kontinuerligt samråd på kulturdepartementsnivå, det s.k. MINERVA-nätverket (MInisterial NEtwoRk for Valorising Activities in digitisation, numera kallat MinervaEC). MINERVA:s mål är att underlätta skapandet av nya produkter och tjänster, öka medvetenheten inom sektorn, att motverka fragmentisering och dubbelarbete vad gäller digitalisering av kulturellt och vetenskapligt innehåll samt att maximera samarbetet mellan medlemsstaterna. Tyvärr har dessa ansträngningar inte lett till särskilt imponerande resultat om man ser till antalet digitaliserade dokument. För ett par år sedan gjordes en undersökning som visade att alla EU:s medlemsländer tillsammans inte ens lyckats digitalisera 75% av vad man åstadkommit i ett enskilt land som Sydkorea, vilket då var i fokus eftersom man arrangerade den årliga IFLA-konferensen 2006 (IFLA = International Federation of Library Associations and Institutions). Och när Google år 2005 meddelade att man hade för avsikt att digitalisera 15 miljoner böcker ur fem universitetsbiblioteks (varav ett europeiskt) samlingar låg ambitionsnivån skyhögt över vad man då, och nu, producerat inom EU-området.

2 Orsaken kan delvis hänföras till det faktum att EU av principiella skäl endast finansierar samverkan och utvecklingsarbete, aldrig digitaliseringsinsatser. Och de nationella regeringarna har inte annat än i undantagsfall plockat upp den kastade handsken. Den mest omfattande insatsen har, inte överraskande, fransmännen gjort med sitt s.k. Gallica-projekt. Kraftsamling Detta är en del av bakgrunden till Redings initiativ, som också kan ses som en naturlig konsekvens av den mera övergripande satsningen "i2010 A European Information Society for Growth and Employment" som lanserades av EU-kommissionen strax innan. Medan MINERVA-samarbetet framför allt engagerat företrädare för arkiv och, i viss mån, museer, vände sig kommissonären Reding nu direkt till de europeiska nationalbiblioteken och deras organisation CENL (Conference of European National Librarians). Orsaken till detta var huvudsakligen att man från kommissionens sida redan tidigare lämnat stöd till uppbyggnaden av en portal för samsökning av de europeiska nationalbibliotekens kataloger. Portalen, som fått benämningen The European Library (TEL), uppfattades som en lämplig utgångspunkt för utvecklingen av The European Digital Library (EDL). Eftersom TEL vid denna tidpunkt omfattade endast ett mindre antal nationalbibliotek föresatte man sig omedelbart att utöka detta antal. Projektet TEL-ME-MOR (avslutat februari 2007) ledde till att de s.k. nya EU-medlemsstaternas (15 stycken) nationalbibliotek inkluderades. Det s.k. EDLproject (avslutas i februari 2008) har som främsta mål att enrollera nationalbiblioteken i vissa äldre medlemsstater, bl.a. Kungl. biblioteket, som tog steget in i TEL den 1 juli i år. Eftersom TEL, som tagits i drift redan 2004, fortfarande drogs med besvärande brister i funktionaliteten, och för att snarast avhjälpa dessa, startades våren 2007 det s.k. TELplus-projektet (beräknas färdigt våren 2009). Redings val av CENL som den mest betydelsefulla entreprenören i byggandet av EDL gjordes, som sagt, inte utan skäl. Dock visade det sig snart att det fördenskull inte var okontroversiellt. Många av arkivens och museernas företrädare hade kort sagt svårt att acceptera att man från och med nu skulle gå i nationalbibliotekens ledband. Speciellt som man, med stöd från EU:s ministerråd, redan inlett arbetet på en portal, MICHAEL, som framför allt syftade till att ge samlad tillgång till dessa institutioners samlingar. CENL:s, och TEL/EDL-kontorets, reaktion var att omedelbart dra upp riktlinjerna för ännu ett projekt, EDLnet (början sommaren 2007, slut våren 2009), vars huvudsakliga syfte är att föra in arkiv, museer, ABM-institutioner, och andra kategorier bibliotek än nationalbiblioteken i arbetet med EDL. Allra angelägnast verkar man vara att knyta upp de organisationer som på europeisk och nationell nivå representerar dessa institutioner. Den konkreta uppgiften blir att konstruera en portalprototyp för tvärsektoriell, flerspråkig samsökning av digitala resurser. För att ytterligare blidka arkiv- och museiföreträdarna söker man med ljus och lykta efter ett nytt namn på projektet som inte exklusivt anknyter till bibliotek. En stiftelse med deltagare från samtliga sektorer är under bildande för att verksamheten ska få en obunden huvudman. I oktober 2008 ska en prototyp presenteras för allmänheten. På vägen dit ska man bl.a. formulera ett mindre antal teman, som kan tjäna som samlingsrubriker för de fulltextdokument man samlar in och tillgängliggör. Dessa teman ska vara så beskaffade att de

3 väcker intresse hos en bredare allmänhet. Dokumenten ska vara hämtade från alla berörda sektorer och från så många länder och språkområden som möjligt. Framför allt ska de finnas fritt tillgängliga i digital form redan idag. Några digitaliseringsinsatser finns det varken tid eller pengar till, inte heller förhandlingar om upphovsrättsligt baserade ersättningar. En viktig uppgift blir att lösa de kompatibilitetsproblem som finns inbyggda i de olika sektorernas sätt att strukturera, beskriva och hantera digitala dokument. En öppen fråga är hur stort utrymme som kommer att finnas för redaktionella insatser, dvs. presentationer och introduktioner av det aktuella materialet. Vad som kommer att hända efter det att prototypen framställts är ännu höljt i dunkel. Det svenska engagemanget Från svensk sida är det hittills framför allt KB som engagerat sig i aktiviteterna kring TEL och EDL. Arkivens och museernas företrädare har, som nämnts, hittills mest rört sig i andra vatten. Men en ändring är på väg. I EDLnet medverkar, förutom KB, samverkansorganet ABM-centrum (Arkiv, Bibliotek och Museer), som ju har KB som värdmyndighet men finansieras gemensamt av åtta olika nationella kulturinstitutioner. Även Riksarkivet räknas bland deltagarna, och flera institutioner lär vara på väg. Reflektioner kring EDL Även om man, som alltid, kan konstatera att det inte är fritt från komplikationer att delta i internationella projekt, och även om det ibland kan vara svårt att överhuvudtaget orientera sig i vad som händer, står det utom allt tvivel att bred samverkan på detta område inte bara är betydelsefull utan helt enkelt nödvändig. Att köra sitt eget lopp, sektoriellt/nationellt/regionalt/lokalt, är inte en väg som kan rekommenderas om man har informationsanvändarnas intressen för ögonen. Redings initiativ sätter frågan om digitalt bevarande och tillhandahållande av det europeiska kulturella och vetenskapliga arvet i fokus. Samordning och kunskapsutveckling är centrala begrepp. Indirekt ges också stöd till de s.k. minnesinstitutionernas ansträngningar att på nationell/regional/lokal nivå utverka medel för dessa kostnadskrävande insatser. Svårigheterna hänger, som jag tidigare nämnde, bl.a. samman med att EU-kommissionen själv inte ger något som helst ekonomiskt stöd till konkret digitaliserings- och bevarandearbete. Dessutom måste man konstatera att sagt verkligen inte är gjort när det gäller kompatibilitetsfrågorna, och att den restriktiva upphovsrättsliga regleringen, för vilken kommissionen i högsta grad bär ett ansvar, allvarligt begränsar det antal dokument som kan tillgängliggöras. Inget av dessa problem är dock omöjligt att lösa, eller åtminstone hantera. Värre är det nog med ambitionerna angående EDL-portalens flerspråkighet, eller snarare mångspråkighet, som kan bli mycket svåra att uppfylla.

4 Enligt min mening bör man se det Europeiska Digitala Biblioteket som summan av det kulturella och vetenskapliga arv som minnesinstitutionerna digitaliserar, alternativt samlar in i digital form, oavsett vilka portaler eller sökverktyg som används för att få tillgång till det. En tvärsektoriell, europeisk portal av det slag man nu avser att bygga kan säkert bli ett utomordentligt värdefullt instrument för användarna, men materialet ska naturligtvis kunna exponeras i många olika sammanhang och med användning av många olika verktyg. «Multipurposing» bör vara ett ledord. Bruk av allmänt accepterade standarder för formatering, beskrivning och övrig hantering är ett sätt att åstadkomma detta. Med det vill jag också ha sagt att ett europeiskt perspektiv inte får utesluta ett mera globalt sådant. Det faktum att europeiska kulturinstitutioner aktivt bidrar till uppbyggnaden av ett Europeiskt Digitalt Bibliotek får inte innebära att man därmed avsvär sig samarbete med ickeeuropeiska aktörer, antingen det rör sig om kommersiella giganter som Google och Microsoft eller icke-kommersiella verksamheter som World Digital Library (drivs av Library of Congress i samarbete med bl.a. IFLA och Unesco) och Open Content Alliance (med Brewster Kahle och Internet Archive i spetsen).... och förhoppningar om ringar på vattnet Nu ska det bli spännande att se vilken effekt de beskrivna EU-insatserna kan få på medlemsstaternas villighet att själva satsa resurser på digitalisering och på hantering av digitala dokument. Allt detta är, som sagt, mycket kostnadskrävande. Vad beträffar överföring av pappersbaserade dokument till digital form får man i många länder sannolikt tänka sig även andra finansiärer än staten. När det gäller bevarandet av dokument som «fötts» digitala kan man dock med goda skäl fråga sig om insiktsfulla regeringar kallsinnigt kan avhända sig detta ansvar. Ett ansvar som i Sverige bara blir ännu mer tydligt när vi äntligen, distanserade av många andra EU-länder, får en pliktleveranslag som innefattar webbpublicerade dokument. Vad beträffar genomförda digitaliseringsinsatser har vi på KB, i likhet med många europeiska nationalbibliotek, inte så värst mycket att yvas över. De mest uppmärksammade projekten hittills har rört affischer, veckotidningar och enstaka, äldre klenoder, som t.ex. Suecia Antiqua och, senast, Codex Gigas, eller Djävulsbibeln. Ett mycket värdefullt stöd har varit det av regeringen initierade s.k. Access-programmet, som på KB under ett par år gett sysselsättning år ett 30-tal personer inom ramen för det projekt som gått under benämningen «Öppna Samlingar». Det har dock huvudsakligen blivit ett projekt för utveckling av kunskap samt uppbyggnad av rutiner och «best practices», och hur som helst ser det ut som om den här satsningen kommer att bantas betydligt vid början av 2008, för att sedan successivt avvecklas. Rent kompetensmässigt står emellertid KB betydligt bättre rustat än för bara ett par år sedan. Den kraftsamling som sker inom ramen för den nybildade avdelningen Digitala Biblioteket är bara ett tecken på detta. Det nyligen intensifierade samarbetet med Riksarkivet och Statens Ljud- och Bildarkiv är ett annat. På detta område ligger arkiven i allmänhet en bit före biblioteken i utvecklingen. (Denna text finns publicerad i tidskriften Ikoner, 2007/5.)

5